Zachary Taylor (1784–1850) var USA:s tolfte president, i ämbetet från mars 1849 till sin död i juli 1850. Han kom till Vita huset som en av landets mest hyllade krigshjältar efter segrarna i mexikanska kriget, men utan en enda dag av politisk erfarenhet. Han hade aldrig innehaft ett offentligt ämbete. Han hade faktiskt aldrig ens röstat i ett presidentval. Soldaten med smeknamnet “Old Rough and Ready” – ungefär “gamle Grov-och-redo” – blev president just för att han inte var politiker.
Ändå hamnade han mitt i sin tids farligaste politiska fråga: skulle slaveriet få spridas till de enorma nya territorier som USA just erövrat från Mexiko? Taylor ägde själv över hundra förslavade människor på sina plantager i Södern. De flesta trodde därför att han skulle gå slavstaternas ärenden. Det blev tvärtom. Taylor motsatte sig bestämt slaveriets utbredning västerut, ville släppa in Kalifornien som fri delstat och hotade att personligen leda armén mot varje delstat som försökte lämna unionen. Sydstatspolitikerna kände sig förrådda av en av sina egna.
Hur striden hade slutat får vi aldrig veta. Efter bara sexton månader som president insjuknade Taylor hastigt i en magsjukdom och dog den 9 juli 1850. Han blev den andre presidenten i historien som dog i ämbetet, och hans död förändrade den politiska riktningen över en natt. Den här sidan berättar hela historien: uppväxten, de fyrtio åren i armén, den korta och dramatiska presidenttiden, döden som fått konspirationsteorier att frodas – och gravöppningen 1991 som skulle ge svar. Vill du se var han hör hemma i den långa raden av statschefer finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Zachary Taylor
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 24 november 1784 i Orange County, Virginia; uppvuxen nära Louisville, Kentucky |
| Död | 9 juli 1850 i Vita huset, Washington, D.C. – i ämbetet, efter en akut magsjukdom |
| Parti | Whigpartiet (Whig Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1849 – 9 juli 1850 (edsvuren 5 mars eftersom 4 mars föll på en söndag) |
| Vicepresident | Millard Fillmore |
| Maka | Margaret “Peggy” Taylor; dottern Betty Bliss skötte ofta värdinnerollen i Vita huset |
| Företrädare | James K. Polk |
| Efterträdare | Millard Fillmore |
| Yrke före politiken | Yrkesofficer i armén i cirka 40 år samt plantageägare |
| Känd för | Segrarna i mexikanska kriget, motståndet mot slaveriets utbredning trots eget slavägande, och döden i ämbetet 1850 |
Uppväxt och tidig karriär
Zachary Taylor tillhörde samma virginska plantagearistokrati som fostrat flera av de tidiga presidenterna – han var till och med avlägset släkt med James Madison. Men hans liv kom att se helt annorlunda ut. I stället för juridikstudier, delstatspolitik och diplomatuppdrag valde han armén, och där stannade han i fyra decennier. När han till slut nådde landets högsta ämbete var han den förste presidenten som aldrig tidigare innehaft någon offentlig post över huvud taget.
En plantagefamilj som drog västerut
Taylor föddes den 24 november 1784 på en gård i Orange County i Virginia. Fadern Richard Taylor hade tjänstgjort som officer i det amerikanska revolutionskriget och belönats, som många veteraner, med rätt till mark i väster. Bara månader efter Zacharys födelse flyttade familjen till gränstrakterna i Kentucky, till en egendom nära den lilla nybyggarorten Louisville. Där växte Zachary upp som ett av flera syskon i en familj som med tiden blev både välbärgad och inflytelserik. Fadern byggde upp ett betydande jordinnehav, ägde förslavade människor och satt i olika lokala förtroendeuppdrag.
Kentucky på 1780- och 1790-talen var fortfarande gränsland. Konflikterna med urfolken i regionen var en del av vardagen, och berättelserna om räder och strider präglade den unge Zacharys uppväxt. Det var en miljö som formade honom: praktisk, härdad och betydligt mer hemma i sadeln än i salongerna. Samtidigt var familjen ingen fattig nybyggarfamilj. Taylors växte till en av traktens ledande familjer, och slavarbete var en självklar del av hushållets ekonomi. Zachary föddes alltså in i två världar på en gång – gränslandets och plantageägarnas – och han skulle bära med sig båda genom livet.
En knapphändig utbildning
Någon fin skolgång blev det aldrig. Skolor var få och dåliga på Kentuckys landsbygd, och Taylor fick nöja sig med oregelbunden undervisning hos kringresande lärare och privata tutorer. Hans stavning och grammatik förblev skakiga livet ut, något som brev i hans egen hand tydligt visar. Det bekymrade honom föga. Taylor var handlingens man, inte ordens, och i armén skulle det visa sig räcka långt. Men kontrasten mot företrädare som John Quincy Adams, som talat flera språk och studerat i Europa, kunde knappast ha varit större.
Fyrtio år i armén
År 1808 fick Taylor sin officersfullmakt som löjtnant i infanteriet – vid en tid då armén byggdes ut inför den växande konflikten med Storbritannien. Det blev början på en militär bana som sträckte sig över fyra årtionden och i praktiken över hela den amerikanska expansionen västerut.
Under 1812 års krig mot Storbritannien gjorde Taylor sig ett första namn genom försvaret av Fort Harrison i Indianaterritoriet 1812, där han med en liten och delvis sjuk garnison slog tillbaka ett betydligt större anfall. Försvaret hyllades som en av krigets första amerikanska framgångar på land. Under de följande decennierna tjänstgjorde han på en lång rad gränsposteringar – i Louisiana, Minnesota, Wisconsin, Arkansas och Florida – och deltog i flera av de krig som USA förde mot urfolk som trängdes undan av expansionen: Black Hawk-kriget 1832 och det andra seminolekriget i Florida. Vid sjön Okeechobee i Florida ledde han i december 1837 en av seminolekrigets största drabbningar, vann rang av brigadgeneral och fick av sina soldater smeknamnet “Old Rough and Ready” – befälhavaren som delade fältets strapatser med manskapet, klädde sig som en bonde snarare än en general och hellre satt bredbent på sin häst Old Whitey än paraderade i full uniform.
Parallellt med militärlivet byggde Taylor upp ett betydande privat jordbruksimperium. Han köpte plantager i Louisiana och Mississippi och ägde vid sin död över hundra förslavade människor. Denna dubbelhet – yrkesofficeren i unionens tjänst och slavägaren i Söderns bomullsekonomi – kom senare att stå i centrum för hela hans presidentskap.
Även familjen bar arméns prägel. Taylor gifte sig 1810 med Margaret Mackall Smith, kallad Peggy, som följde honom mellan avlägsna garnisoner under stora delar av livet. Paret fick sex barn, varav två dog små. Dottern Sarah Knox Taylor gifte sig 1835 – mot faderns vilja – med en ung löjtnant vid namn Jefferson Davis, som långt senare skulle bli sydstaternas president under den turbulenta epok i USA:s historia som slutade i inbördeskrig. Sarah dog i malaria bara tre månader efter bröllopet. Sonen Richard Taylor blev med tiden general – i sydstatsarmén.
Vägen till Vita huset
Hur blir en man som aldrig röstat president? Svaret stavas mexikanska kriget. Utan det hade Zachary Taylor sannolikt avslutat sin bana som en respekterad men bortglömd gränsgeneral. Med det blev han på två år den mest folkkäre amerikanen sedan Andrew Jackson.
Krigshjälten från Buena Vista
När spänningarna med Mexiko växte efter Texasannekteringen beordrade president James K. Polk år 1845–1846 general Taylor att föra trupper till det omtvistade gränsområdet vid Rio Grande. Efter en sammandrabbning där utbröt kriget våren 1846. Taylor vann omedelbart två uppmärksammade segrar vid Palo Alto och Resaca de la Palma i maj 1846, gick därefter över floden in i Mexiko och intog i september den befästa staden Monterrey efter hårda gatustrider.
Kronan på verket kom i februari 1847 vid Buena Vista. Där ställdes Taylors kraftigt reducerade styrka – Polk hade flyttat större delen av hans veteraner till general Winfield Scotts fälttåg mot Mexico City – mot en flerfaldigt större mexikansk armé under general Santa Anna. Mot alla odds höll Taylors linjer, och Santa Anna retirerade. Nyheten gjorde Taylor till nationalhjälte över en natt. Tidningarna älskade bilden av den okonstlade gamle generalen som besegrade övermakten, och “Old Rough and Ready” blev ett namn varje amerikan kände till.
Relationen till Polk var däremot iskall. Presidenten, en demokrat, misstänkte tidigt att den populäre generalen skulle bli ett politiskt vapen i händerna på oppositionen, och Taylor ansåg å sin sida att administrationen medvetet höll honom kort. Misstron gick inte att dölja – och Polks farhågor besannades till punkt och pricka.
Valet 1848: en kandidat utan meritlista – och utan motståndare i sitt förflutna
Whigpartiet hade ett problem. Partiet hade splittrats i synen på kriget, som många whigs betraktat som ett orättfärdigt erövringskrig, och saknade en kandidat som kunde vinna brett. Lösningen blev paradoxal: nominera krigets store hjälte. Taylor var perfekt just för att han saknade politiskt bagage. Han hade inga impopulära omröstningar bakom sig, inga fiender från gamla strider och inga tydliga ståndpunkter som kunde skrämma bort väljare. Att han var slavägare gjorde honom aptitlig i Södern; att han var unionstrogen yrkesofficer lugnade Norr. Han beskrev sig själv som whig, “men inte en ultra-whig”, och lovade att stå över partipolitiken.
Taylor var länge genuint ointresserad. Han hade som sagt aldrig ens röstat i ett presidentval – han ansåg att en yrkesofficer inte borde ta politisk ställning mot sin överbefälhavare, och han hade dessutom sällan bott på ett ställe länge nog för att rösta. Men uppvaktningen var massiv, och till slut lät han sig övertalas. Vid whigkonventet 1848 nominerades han före partiveteraner som Henry Clay och Daniel Webster, med den betydligt mer polerade New York-politikern Millard Fillmore som vicepresidentkandidat för att blidka partiets nordliga flygel.
Kampanjen fördes helt av andra – på den tiden ansågs det opassande att en kandidat själv reste runt och bad om röster, och Taylor höll sig hemma i Louisiana under nästan hela valrörelsen. Hans fåordighet blev närmast ett varumärke. På frågor om politiska sakfrågor svarade han svävande eller inte alls, vilket gjorde det möjligt för väljare i både Norr och Söder att läsa in precis vad de ville i honom. En ofta återberättad historia hävdar till och med att det officiella brevet med beskedet om nomineringen blev liggande, eftersom Taylor vägrade lösa ut post med obetalt porto – han fick veta nyheten först senare. Sann eller putsad säger anekdoten något om bilden av honom: en man fullständigt obesvärad av det politiska spelet.
Motståndet i presidentvalet utgjordes av demokraten Lewis Cass, som förespråkade att nybyggarna i varje territorium själva skulle avgöra slaverifrågan, så kallad folksuveränitet (popular sovereignty), samt expresidenten Martin Van Buren som kandiderade för det nybildade Fristatspartiet (Free Soil Party) på ett uttalat motstånd mot slaveriets utbredning. Att slaverifrågan nu klöv partisystemet på detta sätt var ett illavarslande tecken. Van Burens kandidatur splittrade demokraternas röster i norr, inte minst i New York, och Taylor vann valet med 163 elektorsröster mot 127 för Cass.
| Kandidat | Parti | Elektorsröster |
|---|---|---|
| Zachary Taylor | Whigpartiet | 163 |
| Lewis Cass | Demokratiska partiet | 127 |
| Martin Van Buren | Fristatspartiet (Free Soil) | 0 |
Den 5 mars 1849 svors Taylor in – en dag senare än brukligt, eftersom den 4 mars föll på en söndag. En man som aldrig suttit i en lagstiftande församling, aldrig lett ett departement och aldrig deltagit i en valrörelse annat än som kandidat skulle nu leda ett land på väg mot sin djupaste kris.
Presidenttiden (1849–1850)
Taylors sexton månader i Vita huset dominerades av en enda fråga, och den var explosiv: slaveriets framtid i de nyerövrade territorierna. Ironin är svår att missa. Kriget som gjort Taylor till hjälte och burit honom till makten hade samtidigt skapat det problem som nu hotade att spränga landet. Freden med Mexiko 1848 hade gett USA ett landområde som omfattade dagens Kalifornien, Nevada och Utah samt stora delar av Arizona, New Mexico, Colorado och Wyoming. Skulle slaveri vara tillåtet där? Norr sade nej. Södern sade ja – och antydde allt oftare att alternativet var att lämna unionen. Det var i denna laddade situation den politiskt oerfarne generalen skulle visa vad han gick för.
En orutinerad president med egen kurs
Taylor kom till presidentämbetet utan att kunna dess hantverk. Han kände få av Washingtons makthavare, hans regeringsutnämningar kritiserades som svaga, och han saknade de nätverk och den förhandlingsvana som smort maskineriet under skickliga föregångare. Whigledare som Henry Clay utgick från att den gamle soldaten skulle låta kongressens veteraner sköta politiken, ungefär som partiet en gång tänkt sig med William Henry Harrison.
De misstog sig. Taylor visade sig ha både egen vilja och en fast övertygelse: unionen var helig, och han tänkte inte låta slaverifrågan spränga den. Fyrtio år i uniform hade gjort honom till nationalist snarare än sydstatsman. Han hade svurit att försvara Förenta staterna, inte en landsdel. Och som militär föredrog han raka lösningar framför utdragna kompromisser.
Bland dem som fick presidentens öra fanns i stället yngre nordliga whigs, framför allt senatorn William H. Seward från New York – en uttalad motståndare till slaveriets utbredning som senare skulle bli Lincolns utrikesminister. Att en slavägande sydstatspresident lyssnade mer på Seward än på Söderns egna talesmän gjorde ont värre i slavstaternas ögon. Sprickan mellan Taylor och hans partis sydliga flygel, liksom mellan honom och vicepresident Fillmore, växte för varje månad.
Slaverifrågan i de nya territorierna
Här låg sprängstoffet. Sedan Missourikompromissen 1820 hade balansen mellan fria delstater och slavstater varit den amerikanska politikens känsligaste våg. Varje ny delstat rubbade jämvikten i senaten. De nya territorierna från Mexiko ställde frågan på sin spets, och Wilmot Proviso – ett omstritt förslag om att förbjuda slaveri i allt land som vunnits i kriget – hade redan förgiftat debatten i flera år.
Kalifornien och guldruschen
Så kom guldet. Fyndet vid Sutter’s Mill i Kalifornien i januari 1848 utlöste världshistoriens kanske mest berömda guldrusch, och under 1849 vällde tiotusentals lycksökare – “forty-niners” – in i området. Kalifornien fick på kort tid en befolkning stor nog för att bli delstat, långt innan kongressen hunnit besluta om dess status som territorium. Något måste göras, och snabbt: guldfälten behövde lag, domstolar och ordnad förvaltning.
Fristat eller slavstat?
Frågan var bara: skulle Kalifornien tillåta slaveri? Nybyggarna själva gav ett tydligt svar. Ett konstitutionskonvent i Monterey antog hösten 1849 en delstatskonstitution som uttryckligen förbjöd slaveri, och invånarna ställde sig bakom den. För Södern var det ett hårt slag. Ett fritt Kalifornien skulle ge de fria delstaterna majoritet i senaten – och sedan skulle New Mexico kunna följa efter. Den jämvikt som skyddat slavstaternas makt i Washington höll på att glida dem ur händerna.
Taylors plan: gör dem till delstater direkt
Taylors lösning var karakteristiskt rättfram. Hoppa över territoriestadiet helt och hållet. Låt Kalifornien och New Mexico skriva sina egna konstitutioner, ansöka om delstatskap direkt och själva avgöra slaverifrågan – vilket i praktiken betydde att båda skulle bli fria, eftersom invånarna i båda områdena lutade åt slaveriförbud. Då skulle kongressen aldrig behöva rösta om slaveri i territorierna, och den giftiga frågan skulle vara löst innan den hann explodera. Han sände agenter västerut för att uppmuntra just detta, och i sitt budskap till kongressen i december 1849 rekommenderade han att Kalifornien skulle tas emot som delstat så snart ansökan kom.
Det var här sydstatspolitikerna insåg att de gjort en kolossal felbedömning. De hade röstat fram en slavägare från Louisiana och fått en president som aktivt arbetade för två nya fria delstater. Taylor själv såg ingen motsägelse. Han försvarade slaveriet där det redan fanns, i Södern, och avvisade allt federalt ingripande där. Men han ansåg att bomullsslaveriet av rent praktiska skäl inte hörde hemma i västerns torra länder, och han vägrade riskera unionens existens för att tvinga in det där. Att döma av hans agerande vägde eden till konstitutionen tyngre än plantageägarens klassintresse.
Striden med kongressen och Clays kompromissförslag
Kongressen som samlades i december 1849 var den giftigaste på decennier. Bara att välja talman i representanthuset krävde tre veckor och dussintals omröstningar, medan ledamöter öppet talade om unionens upplösning. In i detta kaos klev den åldrande Henry Clay, whigpartiets store kompromissmakare, i januari 1850 med ett paket av förslag som skulle lösa alla tvistefrågor på en gång: släpp in Kalifornien som fri delstat, organisera övriga territorier utan villkor om slaveri, lös Texas gränstvist och statsskuld, avskaffa slavhandeln (men inte slaveriet) i huvudstaden – och ge Södern en betydligt hårdare lag om återförande av förrymda slavar.
Debatten som följde blev en av de mest berömda i senatens historia, med Clay, Daniel Webster och den dödssjuke John C. Calhoun i huvudrollerna – tre giganter från en äldre generation i sin sista stora kraftmätning. Calhoun, för svag för att själv tala, lät läsa upp sin dystra varning om att unionen höll på att glida isär; Webster chockade sina väljare i Norr genom att tala för kompromiss “inte som en man från Massachusetts, utan som amerikan”. Men presidenten sade nej. Taylor höll fast vid sin egen enklare linje: Kalifornien först, utan villkor och utan koppling till eftergifter åt slavstaterna. Att bunta ihop allt i ett paket såg han som utpressning – unionens bevarande skulle inte köpas. Han lät förstå att förslag han ogillade kunde mötas av veto. Ställningskriget mellan Vita huset och kongressens kompromissvänner låste Washington genom hela våren 1850.
Hotet om secession – och Taylors svar
Under tiden höjdes tonläget i Södern. Radikala röster, ofta kallade “fire-eaters”, drev på för utträde ur unionen, och ett möte i Nashville sommaren 1850 samlade sydstatsdelegater för att diskutera regionens alternativ. När sydstatspolitiker konfronterade presidenten med hot om secession fick de ett besked som blivit legendariskt: Taylor förklarade att han i så fall personligen skulle leda armén mot upproret, och att han skulle hänga förrädare med mindre tvekan än han hängt spioner och desertörer i Mexiko. Orden är återgivna i olika versioner, men innebörden är väl belagd – och ingen betvivlade att den gamle generalen menade allvar. Det var samma järnhårda unionslinje som Andrew Jackson hållit under nullifikationskrisen två decennier tidigare, nu ur munnen på en president som själv ägde slavar.
Gränstvisten mellan Texas och New Mexico
Farligast var läget i sydväst. Texas gjorde anspråk på enorma områden öster om Rio Grande som även New Mexico räknade som sina, inklusive Santa Fe, och sommaren 1850 förberedde Texas att hävda anspråken med vapenmakt. Taylor beordrade förstärkningar till federala trupper i New Mexico och gjorde klart att armén skulle möta varje intrång. För ett ögonblick såg USA:s första väpnade sammanstötning mellan en delstat och federalmakten ut att kunna börja där, i öknen – ett förspel till det stora kriget som skulle komma ett decennium senare. Så stod saken när presidenten plötsligt rycktes bort.
Utrikespolitik: Clayton–Bulwer-fördraget
Utrikespolitiken hamnade i skuggan av slaverikrisen, men ett resultat fick bestående betydelse. Guldruschen hade gjort snabba förbindelser mellan kusterna till en nationell angelägenhet, och drömmen om en kanal genom Centralamerika väckte rivalitet med Storbritannien, som flyttat fram sina positioner i regionen. I april 1850 slöt utrikesminister John M. Clayton och den brittiske diplomaten Henry Bulwer det fördrag som bär deras namn: ingen av stormakterna skulle ensam kontrollera eller befästa en framtida kanal. Clayton–Bulwer-fördraget dämpade en farlig rivalitet och förblev ramen för kanalfrågan i ett halvsekel, tills USA i början av 1900-talet förhandlade sig fritt och byggde Panamakanalen på egen hand.
Vardagen i Vita huset
Familjen Taylors tid i Vita huset blev kort men lämnade några bestående bilder. Presidentens stridshäst Old Whitey, som burit honom genom mexikanska kriget, fick beta fritt på gräsmattan utanför – och besökare ryktades dra strån ur hans svans som souvenirer. Hustrun Margaret, sliten efter decennier av garnisonsliv och med svag hälsa, drog sig undan representationen; hon hade enligt familjetraditionen bett att maken skulle slippa presidentposten över huvud taget. Värdinnerollen sköttes i stället oftast av dottern Mary Elizabeth, kallad Betty, gift med presidentens adjutant. Taylor själv förblev sig lik: kärv, folklig och fullständigt ointresserad av huvudstadens societetsliv. Många besökare noterade förbluffat att mannen i den skrynkliga rocken som småpratade med vem som helst faktiskt var Förenta staternas president.
Galphin-affären – en skandal i regeringen
Våren 1850 skakades administrationen dessutom av en pinsam skandal. Ett gammalt ekonomiskt krav mot staten, det så kallade Galphin-kravet, betalades ut med ränta – och det visade sig att krigsminister George Crawford privat hade rätt till en stor andel av summan, samtidigt som hans regeringskollegor godkänt utbetalningen. Inget tydde på att Taylor själv var inblandad, men affären fläckade regeringen, och kritiken i kongressen växte. Vid tiden för sin död övervägde presidenten enligt flera samtida uppgifter att ombilda hela sin ministär. Även det avbröts av döden.
| Tidpunkt | Händelse under Taylors presidenttid |
|---|---|
| Mars 1849 | Taylor svärs in den 5 mars som USA:s tolfte president |
| Hösten 1849 | Kalifornien antar med Taylors uppmuntran en konstitution som förbjuder slaveri och söker delstatskap |
| December 1849 | Taylor rekommenderar kongressen att släppa in Kalifornien; talmansstriden lamslår representanthuset |
| Januari 1850 | Henry Clay lägger fram sitt kompromisspaket – Taylor motsätter sig det |
| April 1850 | Clayton–Bulwer-fördraget med Storbritannien undertecknas; Galphin-skandalen briserar |
| Sommaren 1850 | Gränstvisten mellan Texas och New Mexico hotar att bli väpnad; sydstatsdelegater möts i Nashville |
| 4 juli 1850 | Taylor insjuknar efter nationaldagsfirandet i Washington |
| 9 juli 1850 | Taylor dör i Vita huset; Millard Fillmore blir president |
Döden i ämbetet och efterspelet
Mitt i den politiska stormen tog allting slut på fem dagar. Taylors död är en av de amerikanska presidenthistoriens mest omdiskuterade – inte för att omständigheterna var särskilt mystiska, utan för att tidpunkten var så politiskt laddad att ryktena aldrig riktigt dog. Så sent som på 1990-talet krävdes en gravöppning för att pröva dem.
Den 4 juli 1850
Nationaldagen 1850 var en stekhet dag i Washington. Presidenten deltog i timmar av tal och ceremonier vid det påbörjade Washingtonmonumentet, i gassande sol. Tillbaka i Vita huset släckte han enligt de klassiska skildringarna törsten med stora mängder kall mjölk och färska körsbär och annan frukt. På kvällen drabbades han av svåra magsmärtor. Läkarna ställde diagnosen “cholera morbus” – tidens namn på akut mag- och tarminflammation (gastroenterit), en åkomma som var vanlig i sommarhettans Washington, där dricksvatten och livsmedelshygien lämnade mycket övrigt att önska.
Tillståndet förvärrades under de följande dygnen, sannolikt inte hjälpt av tidens behandlingsmetoder med bland annat kalomel (kvicksilverklorid) och åderlåtning. Den 9 juli 1850 dog Zachary Taylor i Vita huset, 65 år gammal, med sin familj vid sängen. Han hade varit president i ett år och drygt fyra månader. Efter William Henry Harrison, som dött 1841 efter en enda månad, var han den andre presidenten som dog i ämbetet – och den siste som avled där av naturliga orsaker före Warren G. Harding 1923. Sorgetågen genom Washington samlade enorma folkmassor; krigshjälten var fortfarande älskad, hur impopulär hans politik än var i delar av kongressen. Han vilar i dag i ett mausoleum på familjens gamla mark i Louisville, Kentucky.
Gravöppningen 1991 – blev Taylor förgiftad?
Varför fascinerar dödsfallet än i dag? Delvis på grund av själva legenden om körsbären och mjölken, som blivit en av presidenthistoriens mest citerade anekdoter. Men mest på grund av tidpunkten. Att presidenten dog just när han blockerade kompromissen, och att hans efterträdare omedelbart bytte kurs, var en tillfällighet med enorma konsekvenser – och sådana tillfälligheter föder alltid misstankar.
Redan i samtiden viskades det om gift. Taylor dog ju precis när han stod i vägen för kompromissen – vem tjänade på det? Teorin fick nytt liv på 1980-talet, när författaren Clara Rising drev tesen att Taylor kunde ha mördats med arsenik av slaverivänliga motståndare, och hon lyckades övertyga anhöriga och myndigheter om att saken borde prövas. I juni 1991 öppnades därför Taylors grav i Louisville. Kvarlevorna undersöktes, och prover från hår och naglar analyserades för arsenik. Resultatet, som redovisades av rättsläkare i Kentucky, var entydigt: arsenikhalterna var bara en bråkdel av vad en förgiftning skulle ha lämnat efter sig. Mordteorin avskrevs, och den officiella slutsatsen står sig – Taylor dog en naturlig död, av en akut magsjukdom. Fallet är ett ovanligt exempel på att en historisk konspirationsteori faktiskt prövats vetenskapligt och kunnat avföras.
Fillmore tar över – och politiken byter riktning
Politiskt fick döden omedelbara följder. Vicepresident Millard Fillmore, som stod på kollisionskurs med Taylor i kompromissfrågan, svors in som landets trettonde president och bytte fot direkt: större delen av Taylors ministär ersattes, och den nye presidenten ställde sig bakom kompromisslinjen. Under sensommaren och hösten 1850 drev senatorn Stephen A. Douglas igenom Clays paket som separata lagar – Kompromissen 1850 (Compromise of 1850). Kalifornien blev fri delstat, precis som Taylor velat, men Södern fick i utbyte bland annat den hårda Fugitive Slave Act, lagen om återförande av förrymda slavar, som tvingade även fria delstater att medverka till slavjakt och som kom att förbittra Norr under hela 1850-talet. Krisen sköts upp – men den försvann inte. Ett drygt decennium senare kom kriget ändå.
Eftermäle: hur bedöms Zachary Taylor idag?
Hur ska man värdera en president som bara hann sexton månader? Historikernas rankningar brukar placera Taylor i det nedre mittskiktet, ungefär som andra presidenter vars tid blev för kort för stora resultat. Han hann inte genomföra någon egen dagordning; hans viktigaste projekt – Kaliforniens delstatskap – fullbordades först efter hans död, och då som del av en kompromiss han själv motarbetat. Kritiker pekar också på hans politiska oerfarenhet: svaga utnämningar, klumpig hantering av kongressen och en stelbent ovilja att förhandla i ett läge som kanske krävde smidighet. Somliga historiker menar rentav att hans kompromisslösa hållning riskerade att utlösa den väpnade konflikten tio år i förtid, i ett läge där Norr var sämre rustat att vinna den.
Men det finns en annan läsning, och den har vunnit mark. Taylor var en sydstatsman och storslavägare som ändå satte unionen främst – som vägrade låta slaveriet spridas västerut och som mötte secessionshot med rak ryggrad i stället för eftergifter. Beundrarna ser i honom en föraning om Abraham Lincolns hållning: unionen är odelbar, och hot ska inte belönas. Frågan “vad hade hänt om Taylor levt?” är en av epokens stora kontrafaktiska gåtor. Hade han stoppat kompromissen med sitt veto? Hade en kraftmätning kommit redan 1850 – och i så fall med vilket utfall? Eller hade hans fasthet tvingat fram en lösning utan Fugitive Slave Act, den lag som mer än någon annan radikaliserade Norr? Ingen vet. Just därför förblir Taylor en av de mest fascinerande “tänk om”-gestalterna bland USA:s presidenter.
Till bilden hör också det som moderna bedömningar inte längre går förbi: Taylor byggde sin förmögenhet på förslavade människors arbete. Att han motsatte sig slaveriets utbredning gör honom inte till slaverimotståndare – han försvarade konsekvent institutionen där den fanns och frigav inte sina egna slavar. Nyare historieskrivning håller båda sakerna i huvudet samtidigt: unionslojaliteten som pekade framåt, och slavägandet som band honom vid den ordning striden ytterst handlade om.
I dag minns eftervärlden honom främst som krigshjälten som dog för tidigt: en okonstlad soldat som klev rakt in i republikens svåraste fråga utan politisk skolning, överraskade alla med sin självständighet och försvann innan svaret hann ges. Hans namn bärs av orter och countyn runt om i USA, och hans korta presidentskap står som en påminnelse om hur mycket – eller hur lite – en enskild persons öde kan avgöra i historien.
Vanliga frågor om Zachary Taylor
Hur dog Zachary Taylor?
Taylor insjuknade den 4 juli 1850 efter nationaldagsfirandet i Washingtons sommarhetta, enligt traditionen efter att ha ätit körsbär och druckit kall mjölk. Läkarna diagnostiserade “cholera morbus”, det vill säga en akut mag- och tarmsjukdom. Han dog fem dagar senare, den 9 juli 1850, i Vita huset.
Blev Zachary Taylor förgiftad med arsenik?
Nej, det finns inget som tyder på det. Teorin prövades vetenskapligt 1991, när Taylors kvarlevor togs upp ur graven i Louisville och analyserades. Arsenikhalterna i hår och naglar var långt under vad en förgiftning skulle ha gett, och rättsläkarna slog fast att han dog en naturlig död.
Hur länge var Zachary Taylor president?
I ungefär sexton månader – från den 4 mars 1849 (han svors in den 5 mars, eftersom den 4:e var en söndag) till sin död den 9 juli 1850. Det är den tredje kortaste presidenttiden i USA:s historia, efter William Henry Harrisons och James A. Garfields.
Varför motsatte sig Taylor slaveriets utbredning trots att han själv ägde slavar?
Taylor försvarade slaveriet i Södern, där det redan fanns, men ansåg att det inte hörde hemma i de nya territorierna i väster och att frågan hotade unionens existens. Efter fyrtio år som officer satte han unionen främst och ville släppa in Kalifornien och New Mexico som fria delstater för att desarmera konflikten.
Vad betyder smeknamnet “Old Rough and Ready”?
Ungefär “gamle Grov-och-redo”. Taylor fick namnet av sina soldater under seminolekriget i Florida, eftersom han delade fältlivets strapatser med manskapet, struntade i fina uniformer och alltid var redo för strid. Under valrörelsen 1848 blev smeknamnet en stor politisk tillgång.
Hade Zachary Taylor någon politisk erfarenhet innan han blev president?
Nej, ingen alls. Han var den förste presidenten som aldrig tidigare innehaft något offentligt ämbete, varken valt eller utnämnt, och han hade före 1848 aldrig ens röstat i ett presidentval. Hela hans karriär hade ägt rum i armén, med cirka fyrtio års tjänstgöring.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade referensverk och institutioner som dokumenterar de amerikanska presidenternas liv och ämbetstid:
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade biografiska essäer om Taylors liv, presidenttid och död. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över Zachary Taylor i Vita husets presidentgalleri. whitehouse.gov
- White House Historical Association – material om Taylors tid i Vita huset och hans död i ämbetet. whitehousehistory.org
- Encyclopaedia Britannica – uppslagsartiklar om Taylor, mexikanska kriget och Kompromissen 1850. britannica.com
- Library of Congress – samlingar och dokument om Taylor, valet 1848 och slaverifrågan i territorierna. loc.gov