Woodrow Wilson (1856–1924) var USA:s 28:e president och ledde landet mellan 1913 och 1921. Under hans åtta år förändrades både USA och världen i grunden. Han drev igenom några av de största inrikesreformerna i landets historia, däribland centralbanken Federal Reserve och den moderna federala inkomstskatten. Han förde USA in i första världskriget 1917, efter nästan tre år av deklarerad neutralitet, och han formulerade den fredsplan – de fjorton punkterna – som gjorde honom till en världsberömd symbol för en ny internationell ordning.
Ändå slutade presidentskapet i personlig och politisk tragedi. Wilsons stora dröm, att USA skulle gå med i Nationernas förbund (League of Nations), föll i senaten efter en bitter strid med republikanen Henry Cabot Lodge. Mitt under kampanjen för förbundet drabbades Wilson av en svår stroke som gjorde honom delvis förlamad. Under sina sista arton månader i Vita huset var han en skugga av sig själv, medan hans hustru Edith i praktiken avgjorde vilka frågor som alls nådde hans skrivbord.
Wilson är också en av de presidenter vars eftermäle har förändrats mest. Länge rankades han bland de främsta i ämbetet. På senare år har bilden mörknat, framför allt på grund av att hans regering återinförde och försvarade rassegregation i den federala förvaltningen, och på grund av de hårda ingreppen mot yttrandefriheten under kriget. Den här sidan går igenom hela historien – reformerna, kriget, freden, stroken och den pågående omvärderingen. Var han passar in i den längre raden av statschefer ser du i översikten över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Woodrow Wilson
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 28 december 1856 i Staunton, Virginia |
| Död | 3 februari 1924 i Washington, D.C. |
| Parti | Demokraterna |
| Mandatperiod | 4 mars 1913 – 4 mars 1921 (två perioder) |
| Vicepresident | Thomas R. Marshall |
| First lady | Ellen Axson Wilson (död 1914), därefter Edith Bolling Galt Wilson (gifta 1915) |
| Företrädare | William Howard Taft |
| Efterträdare | Warren G. Harding |
| Yrke före politiken | Professor och universitetsrektor, sedan guvernör i New Jersey |
| Känd för | Första världskriget, fjorton punkterna, Federal Reserve och striden om Nationernas förbund |
Uppväxt och tidig karriär
Prästsonen från Sydstaterna
Thomas Woodrow Wilson föddes den 28 december 1856 i Staunton, Virginia. Fadern Joseph Ruggles Wilson var presbyteriansk präst, modern Jessie Woodrow var dotter till en präst. Religionen präglade hemmet, och den präglade sonen livet ut. Wilson läste Bibeln dagligen och såg sig själv, även som politiker, som ett redskap för en större moralisk ordning. Den övertygelsen gav honom en enorm drivkraft – och en lika stor ovilja att kompromissa.
Familjen flyttade tidigt till Augusta i Georgia, och Wilson växte upp i Södern under amerikanska inbördeskriget och den efterföljande rekonstruktionen. Han var åtta år när kriget tog slut och mindes hela livet hur han som barn hört att Abraham Lincoln valts och att krig var på väg. Faderns församling tjänade en tid som sjukhus för sårade sydstatssoldater. Uppväxten i det besegrade Södern formade Wilsons syn på historien – och, som vi ska se, hans syn på rasfrågan.
Som barn hade Wilson påtagligt svårt att lära sig läsa, troligen på grund av något som idag skulle kallas dyslexi. Han kompenserade med järnhård disciplin. Han lärde sig stenografi, tränade sig till en skicklig talare och byggde upp ett minne som senare gjorde att han kunde hålla långa tal utan manus.
Akademikern som drömde om politik
Wilson studerade vid Davidson College och därefter vid Princeton, där han tog examen 1879. Han läste sedan juridik vid University of Virginia och försökte sig en kort period på advokatyrket i Atlanta. Det blev ett misslyckande – han fann arbetet själsdödande och klienterna få. I stället sadlade han om till statsvetenskap och historia vid det nya forskningsuniversitetet Johns Hopkins, där han doktorerade 1886. Wilson är än idag den ende amerikanske presidenten med doktorsgrad.
Redan som ung forskare gjorde han sig ett namn. Hans bok Congressional Government från 1885 var en skarp kritik av hur kongressens utskott dominerade amerikansk politik medan presidenten reducerats till åskådare. Wilson beundrade det brittiska parlamentariska systemet och argumenterade för ett starkare, mer aktivt ledarskap. Det var, med facit i hand, en programförklaring för hans eget presidentskap. Den som vill förstå vad ämbetet formellt innebär – och hur presidenter som Wilson har tänjt det – kan läsa mer i guiden om presidentämbetet.
Från professor till rektor för Princeton
Wilson undervisade vid Bryn Mawr och Wesleyan innan han 1890 blev professor vid Princeton. Han var en lysande föreläsare och blev snabbt universitetets stora stjärna. År 1902 valdes han till rektor (president) för Princeton, och där visade han både sina styrkor och sina svagheter. Han moderniserade undervisningen och höjde de akademiska kraven, vilket gav honom nationellt rykte som reformator. Men han hamnade också i utdragna prestigestrider med donatorer och kollegor om universitetets sociala klubbar och om var en ny forskarskola skulle ligga. När han inte fick sin vilja igenom vägrade han att ge sig, och konflikterna blev till slut ohållbara.
Privat hade Wilson 1885 gift sig med Ellen Axson, en begåvad konstnär från Georgia. De fick tre döttrar. Ellen blev hans närmaste rådgivare och stöd genom hela den akademiska karriären och in i Vita huset.
Vägen till Vita huset
Guvernör i New Jersey
År 1910 fick Wilson ett oväntat erbjudande. Demokratiska partibossar i New Jersey behövde en respektabel kandidat till guvernörsposten och trodde att den fine professorn skulle bli ett lydigt ansikte utåt. De misstog sig grundligt. Wilson vann valet, bröt omedelbart med bossarna som lanserat honom och drev igenom ett reformprogram som gjorde honom rikskänd på några månader: primärval, lagar mot korruption, arbetsskadeförsäkring och reglering av allmännyttiga bolag. Progressiva väljare över hela landet fick upp ögonen för den nye guvernören som talade som en predikant och regerade som en premiärminister.
Tajmingen var perfekt. Amerikansk politik befann sig mitt i den progressiva eran, en bred rörelse mot storföretagens makt, korruptionen och de sociala missförhållanden som industrialiseringen fört med sig. Båda partierna hade progressiva falanger, och 1912 skulle den spänningen spränga det republikanska partiet i bitar.
Valet 1912 – ett trekantsdrama
Hos demokraterna vann Wilson nomineringen 1912 först efter 46 omröstningar på partikonventet, sedan partiveteranen William Jennings Bryan ställt sig bakom honom. Men det verkliga dramat fanns på andra sidan. Expresidenten Theodore Roosevelt hade brutit med sin gamle vän och efterträdare, den sittande presidenten William Howard Taft, och när republikanerna nominerade om Taft bildade Roosevelt ett eget progressivt parti och ställde upp själv. Republikanska väljare klövs mitt itu.
Wilson kampanjade under parollen “New Freedom” (den nya friheten). Där Roosevelt ville acceptera storföretagen men reglera dem hårt, ville Wilson bryta upp monopolen och återställa konkurrensen, med den progressive juristen Louis Brandeis som idégivare. I praktiken lovade båda mer aktiv statsmakt än USA någonsin haft. Med den republikanska rösten delad blev utgången given. Wilson vann 40 av 48 delstater och 435 elektorsröster, mot 88 för Roosevelt och 8 för Taft – trots att han bara fick omkring 42 procent av rösterna. Hur ett sådant utfall är möjligt förklaras i genomgången av hur amerikanska val fungerar: elektorssystemet belönar den som är störst i flest delstater, inte den som samlar egen majoritet.
Demokraterna vann samtidigt båda kamrarna i kongressen. För första gången sedan inbördeskriget hade partiet full kontroll över den federala makten, och Wilson tänkte använda den.
Presidenttiden (1913–1921)
Wilsons åtta år faller naturligt i två halvor. Den första mandatperioden dominerades av ett inrikespolitiskt reformprogram som saknade motstycke sedan republikens första år. Den andra slukades nästan helt av första världskriget och kampen om freden. Genom bägge löper två mörkare trådar: segregationspolitiken och inskränkningarna av medborgerliga friheter.
New Freedom – reformvågen 1913–1916
Wilson gjorde omedelbart klart att han tänkte leda, inte bara administrera. Som en markering återupptog han seden att hålla sitt årliga tal till kongressen personligen – ingen president hade gjort det sedan John Adams drygt hundra år tidigare. Han styrde lagstiftningsarbetet i detalj, höll partigrupperna i strama tyglar och levererade på kort tid tre stora reformblock.
Tullsänkningen och den nya inkomstskatten
Först ut var tullarna. Underwoodtariffen 1913 sänkte importtullarna kraftigt, för första gången på decennier. Höga tullar hade skyddat amerikansk industri men också hållit priserna uppe för vanliga konsumenter, och Wilson såg dem som en dold subvention till storföretagen. För att ersätta de förlorade tullintäkterna införde samma lag en federal inkomstskatt. Det hade blivit möjligt genom det sextonde tillägget till konstitutionen, som ratificerats i februari 1913, strax innan Wilson tillträdde. Skatten började blygsamt och träffade bara de högsta inkomsterna, men principen var revolutionerande: den federala statens finansiering flyttades från konsumtion till inkomst. Dagens amerikanska skattesystem vilar fortfarande på den grunden. Mer om hur konstitutionen ändras genom tillägg finns i genomgången av USA:s grundlag.
Federal Reserve – centralbanken föds 1913
Den största enskilda reformen kom i december 1913: Federal Reserve Act. USA hade stått utan centralbank sedan 1830-talet, och följden var återkommande finanspaniker där banker föll som dominobrickor och ingen kunde tillföra pengar i krislägen. Paniken 1907 hade avvärjts först när privatbankiren J.P. Morgan personligen organiserade en räddningsaktion – en ohållbar ordning för en modern ekonomi.
Frågan var laddad. Bankerna ville ha en centralbank som de själva kontrollerade; progressiva och lantbrukare fruktade att en sådan bara skulle cementera Wall Streets makt. Wilsons lösning blev en kompromiss som visat sig ovanligt livskraftig: tolv regionala Federal Reserve-banker, ägda av medlemsbankerna, under en central styrelse i Washington vars ledamöter utses av presidenten och godkänns av senaten. Systemet fick ensamrätt att ge ut sedlar och uppgiften att vara “bankernas bank” som kan låna ut i kristider. Federal Reserve är idag en av världens mäktigaste ekonomiska institutioner, och den är i allt väsentligt Wilsons och hans kongressallierades konstruktion.
Kampen mot monopolen
Tredje blocket riktades mot trusterna, tidens ord för monopol och karteller. Claytonlagen (Clayton Antitrust Act) 1914 skärpte och preciserade den äldre Sherman-lagstiftningen, förbjöd en rad konkurrensbegränsande metoder och slog uttryckligen fast att fackföreningar inte skulle behandlas som olagliga karteller. Samma år inrättades Federal Trade Commission, en myndighet med uppdrag att övervaka marknaderna och stoppa ohederliga affärsmetoder. Under valåret 1916 fortsatte reformerna: åtta timmars arbetsdag för järnvägsanställda genom Adamsonlagen, en federal lag mot barnarbete (som Supreme Court dock snart underkände) och billigare lån till jordbrukare. Wilson utsåg också Louis Brandeis till Högsta domstolen (Supreme Court) – den förste judiske domaren i dess historia, tillsatt efter en hård bekräftelsestrid.
Segregationen i den federala förvaltningen
Samtidigt som reformlagarna radades upp genomförde Wilsons regering en politik som drabbade landets svarta medborgare direkt. Under decennierna efter inbördeskriget hade den federala förvaltningen varit en av få platser där svarta amerikaner kunde få kvalificerade statliga jobb, och i flera departement arbetade svarta och vita sida vid sida. Det tog slut under Wilson.
Flera av hans ministrar, däribland postministern Albert Burleson och finansministern William McAdoo, båda sydstatsdemokrater, införde segregation i sina departement. Arbetsplatser delades upp, med separata kontor, matsalar och toaletter. Svarta tjänstemän degraderades eller förflyttades, och antalet svarta i högre befattningar minskade. Ungefär samtidigt började den federala rekryteringen kräva fotografi på alla sökande, vilket i praktiken gjorde det enkelt att sortera bort svarta kandidater. Wilson hade i valrörelsen 1912 vädjat om svarta väljares stöd och lovat rättvisa. Som president försvarade han i stället segregationen, med argumentet att den låg i allas intresse och minskade “friktion”. När medborgarrättsledaren William Monroe Trotter 1914 uppvaktade honom i Vita huset och protesterade blev Wilson så förnärmad av tonen att han visade ut delegationen.
År 1915 lät Wilson dessutom visa filmen The Birth of a Nation i Vita huset – ett tekniskt banbrytande men djupt rasistiskt epos som hyllade Ku Klux Klan och delvis byggde på citat ur Wilsons egna historieböcker. Visningen togs av filmens förespråkare som ett slags officiellt godkännande, även om Wilson senare tog avstånd från filmen. För samtidens svarta amerikaner, och för eftervärlden, blev segregationspolitiken ett av de tyngsta inslagen i Wilsons gärning. Den var ingen bisak eller olycklig passivitet, utan ett aktivt beslut av en president som i andra frågor talade om rättvisa och demokrati. Hur rasfrågan löpt genom hela den amerikanska politikens utveckling behandlas närmare i översikten över USA:s politiska historia.
Neutraliteten 1914–1917
I augusti 1914 exploderade Europa i krig. Wilson förklarade omedelbart USA neutralt och uppmanade amerikanerna att vara opartiska “i tanke såväl som i handling”. För honom var kriget till en början en europeisk katastrof som USA skulle stå utanför – och samma sommar drabbades han själv av en personlig: hustrun Ellen dog i njursjukdom i augusti 1914, bara dagar efter krigsutbrottet. Wilson var förkrossad. Året därpå träffade han änkan Edith Bolling Galt, och de gifte sig i december 1915. Edith skulle komma att spela en historisk roll längre fram.
Neutraliteten var lättare att utropa än att upprätthålla. Storbritanniens flotta blockerade Tyskland, och amerikansk handel vägde allt tyngre mot ententen. Tyskland svarade med ubåtskrig mot fartyg på väg mot de brittiska öarna. I maj 1915 sänkte en tysk ubåt passagerarfartyget Lusitania utanför Irland. Nära 1 200 människor omkom, bland dem 128 amerikaner. Opinionen rasade, men Wilson höll fast vid diplomatin och pressade Tyskland att begränsa ubåtskriget, vilket Berlin under en period också gjorde. Hans egen utrikesminister William Jennings Bryan avgick i protest – han tyckte att Wilsons noter till Tyskland var för skarpa och riskerade att dra USA in i kriget.
Wilson gick till omval 1916 med sloganen “He kept us out of war” – han höll oss utanför kriget. Det blev en rysare. Mot sig hade han republikanen Charles Evans Hughes, domare i Supreme Court, och ett återförenat republikanskt parti. Wilson vann till slut med 277 elektorsröster mot 254, avgjort av Kalifornien med några tusen rösters marginal. Löftet i sloganen skulle hålla i drygt en månad efter installationen.
USA går in i kriget 1917
I januari 1917 fattade den tyska ledningen ett avgörande beslut: det oinskränkta ubåtskriget skulle återupptas den 1 februari. Alla fartyg i krigszonen, även neutrala och civila, skulle sänkas utan förvarning. Tyskland räknade kallt med att USA skulle dras in i kriget, men bedömde att Storbritannien kunde svältas till kapitulation innan amerikanska trupper hann fram. Wilson bröt de diplomatiska förbindelserna. Kort därefter offentliggjordes Zimmermanntelegrammet, ett hemligt tyskt förslag till Mexiko – uppsnappat och dekrypterat av brittisk underrättelsetjänst – om allians mot USA, med löfte om att Mexiko skulle återfå Texas, New Mexico och Arizona. Amerikansk opinion kokade. När tyska ubåtar därefter sänkte flera amerikanska handelsfartyg var måttet rågat.
Den 2 april 1917 bad Wilson kongressen om krigsförklaring, i ett av amerikansk historias mest citerade tal. Världen, sade han, “måste göras säker för demokratin”. USA gick in i kriget den 6 april, inte som formell allierad utan som “associerad makt” – en markering av att Wilson stred för principer, inte för imperier. Nu visade sig samma organisationsförmåga som präglat reformåren. Genom Selective Service Act infördes värnplikt, och armén växte från en liten yrkesstyrka till miljoner man. Krigsekonomin dirigerades av nya federala organ, järnvägarna togs tillfälligt över av staten, och general John J. Pershings amerikanska expeditionskår började strömma till Frankrike. Under 1918 avgjorde de färska amerikanska trupperna kraftmätningen på västfronten – vid det laget anlände de i en takt av hundratusentals man i månaden, ett flöde Tyskland aldrig kunde matcha.
Kriget på hemmaplan: propaganda och åsiktsförföljelse
Hemmafronten hade en mörk sida. Wilson-administrationen byggde upp en propagandamyndighet, Committee on Public Information, som skulle sälja kriget till en splittrad allmänhet. Kongressen antog spionerilagen (Espionage Act) 1917 och upprorslagen (Sedition Act) 1918, som gjorde det straffbart att “illojalt” kritisera kriget, värnplikten eller regeringen. Omkring två tusen personer åtalades. Socialistledaren Eugene Debs dömdes till tio års fängelse för ett antikrigstal och satt inlåst när han 1920 fick nära en miljon röster som presidentkandidat från cellen. Tyskamerikaner trakasserades, tidningar stoppades från posten och delstater förbjöd tyskundervisning. Efter kriget fortsatte repressionen i den första “röda skräcken” (Red Scare) 1919–1920, då justitieminister A. Mitchell Palmer lät gripa tusentals misstänkta radikaler i räder som senare fått hård rättslig och historisk kritik. Wilson, vid det laget sjuk och frånvarande, ingrep inte.
Fjorton punkterna och freden i Versailles
Redan innan kriget var vunnet hade Wilson formulerat sin vision av freden. I ett tal till kongressen den 8 januari 1918 lade han fram fjorton punkter (Fourteen Points) för en ny världsordning. Där fanns öppen diplomati i stället för hemliga fördrag, fria hav, frihandel, nedrustning, en rättvis hantering av kolonialfrågor och nationellt självbestämmande för Europas folk. Den fjortonde punkten var kronan på verket: ett allmänt förbund av nationer som skulle garantera alla staters oberoende och gränser – stora som små. När Tyskland hösten 1918 begärde vapenstillestånd var det uttryckligen på grundval av Wilsons punkter. Vapnen tystnade den 11 november 1918.
Wilson gjorde något ingen sittande amerikansk president gjort: han reste själv till Europa för att förhandla. I Paris hyllades han av jublande folkmassor som en frälsare. Vid förhandlingsbordet väntade hårdare bud. Frankrikes Georges Clemenceau ville krossa Tyskland så att det aldrig mer kunde hota Frankrike; Storbritanniens David Lloyd George stod under press hemifrån att låta Tyskland betala; Italiens Vittorio Orlando krävde territorier. Wilson tvingades kompromissa punkt för punkt. Versaillesfreden, undertecknad den 28 juni 1919, lade hela skulden för kriget på Tyskland, ålade landet enorma skadestånd och ritade om Europas karta – delvis, men långt ifrån konsekvent, efter självbestämmandets princip.
Wilson accepterade eftergifterna av ett skäl: han fick igenom Nationernas förbund. Förbundsakten skrevs in i själva fredsfördraget, och Wilson var övertygad om att förbundet med tiden skulle kunna rätta till fredens brister. Utan USA, visste han, skulle det stå svagt. Allt hängde nu på senaten där hemma.
Viktiga händelser under presidenttiden
| År | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 1913 | Underwoodtariffen med federal inkomstskatt; Federal Reserve Act | Sänkta tullar, ny skattebas och USA:s första moderna centralbank |
| 1913–1914 | Segregation införs i flera federala departement | Svarta tjänstemän separeras, degraderas och sorteras bort |
| 1914 | Första världskriget bryter ut; Claytonlagen och Federal Trade Commission | USA förklarar sig neutralt; antitrustpolitiken skärps |
| 1915 | Lusitania sänks av tysk ubåt | 128 amerikaner omkommer; opinionen vänds mot Tyskland |
| 1916 | Wilson omväljs knappt mot Charles Evans Hughes | “He kept us out of war” avgör ett jämnt val |
| 1917 | Oinskränkt ubåtskrig, Zimmermanntelegrammet, krigsförklaring 6 april | USA går in i första världskriget |
| 1918 | Fjorton punkterna i januari; vapenstillestånd 11 november | Wilsons fredsprogram blir grunden för vapenvilan |
| 1919 | Versaillesfreden undertecknas; Wilson får en svår stroke i oktober | Nationernas förbund skapas; presidenten blir delvis förlamad |
| 1919–1920 | Senaten fäller fördraget i två omröstningar | USA går aldrig med i Nationernas förbund |
| 1920 | Nittonde tillägget ratificeras; Harding vinner presidentvalet stort | Kvinnlig rösträtt införs; väljarna vänder Wilsons politik ryggen |
Nationernas förbund och senatens nej
Fredsfördrag kräver enligt konstitutionen godkännande av två tredjedelar av senaten. Efter mellanårsvalet 1918 kontrollerades senaten av republikanerna, och utrikesutskottets ordförande var Henry Cabot Lodge från Massachusetts – en skarp, erfaren maktpolitiker som avskydde Wilson personligen och misstrodde hans förbund i sak. Wilson hade själv försämrat sitt läge. Han hade inför valet 1918 bett väljarna ge demokraterna majoritet som en förtroendeomröstning, och förlorat. Han hade inte tagit med någon ledande republikan i fredsdelegationen till Paris. Nu skulle han betala priset.
Striden kom att handla särskilt om artikel 10 i förbundsakten, där medlemmarna åtog sig att värna varandras territoriella integritet mot yttre angrepp. Lodge och hans anhängare, “reservationisterna”, krävde förbehåll: kongressen, inte förbundet, skulle avgöra om USA gick i krig. En mindre grupp, “de oförsonliga”, sade nej till medlemskap i varje form. Lodge drev igenom fjorton reservationer – antalet var knappast en slump – som villkor för godkännande. I sak var flera av dem inte särskilt långtgående, och många bedömare då och senare har menat att ett fördrag med reservationer hade kunnat räddas. Men Wilson vägrade. För honom var förbehållen ett förräderi mot fredens idé, och han beordrade demokraterna att rösta nej till varje urvattnad version.
I stället tog han striden till folket. I september 1919 inledde han en tågturné genom landet för att tala förbundets sak direkt till väljarna: tusentals kilometer och tal i stad efter stad, i ett tempo som hans läkare avrådde ifrån. Priset blev fruktansvärt.
Stroken 1919 och Edith Wilsons roll
Den 25 september 1919 bröt Wilson samman efter ett tal i Pueblo, Colorado. Turnén avbröts och tåget vände hem mot Washington. Den 2 oktober drabbades han av en massiv stroke i Vita huset som förlamade hans vänstra sida och nedsatte hans syn. Presidenten svävade en tid mellan liv och död. Han överlevde, men han blev aldrig återställd, vare sig fysiskt eller – enligt de flesta bedömningar – i omdöme och sinnelag. Slaganfallet tycks ha förstärkt hans envishet och svartvita tänkande, just när förhandlingsvilja behövdes som mest.
Det som följde är en av de märkligaste episoderna i det amerikanska presidentskapets historia. Sjukdomens allvar hemlighölls för kongressen, pressen och allmänheten. Hustrun Edith och livläkaren Cary Grayson avskärmade presidenten nästan helt. Edith Wilson avgjorde vilka dokument, ärenden och besökare som nådde den sjuke, och förmedlade hans påstådda beslut till omvärlden. Själv beskrev hon det senare som ett “förvaltarskap” (stewardship) och hävdade att hon aldrig fattade politiska beslut, bara valde vad som var viktigt nog att belasta maken med. Men i praktiken innebar redan den makten att en person utan valt ämbete styrde tillgången till presidentmakten i månader. Kritiker har kallat henne USA:s första kvinnliga president; det är en överdrift, men att styret var djupt oregelmässigt är de flesta ense om. Konstitutionen saknade vid denna tid regler för en president som var oförmögen men vägrade avgå – vicepresidenten Thomas Marshall ville inte träda in utan tydligt stöd, och ingen i regeringen vågade tvinga fram frågan. Först 1967, med det tjugofemte tillägget, fick USA en ordnad procedur för presidentens arbetsoförmåga, med Wilsons fall som varnande exempel.
Under tiden föll förbundet. Senaten röstade i november 1919 – fördraget föll både med och utan Lodges reservationer, eftersom Wilsons lojala demokrater på hans order fällde den reserverade versionen. En sista omröstning i mars 1920 nådde inte heller två tredjedelar. USA slöt senare separat fred med Tyskland och gick aldrig med i Nationernas förbund. Wilson tilldelades Nobels fredspris för 1919 för sitt fredsarbete, men hans livsverk stod halvfärdigt: ett världsförbund utan världens starkaste makt.
Under samma slutår genomfördes två stora författningsändringar. Alkoholförbudet (det artonde tillägget) trädde i kraft 1920 – Wilson hade faktiskt lagt in veto mot genomförandelagen, men kördes över av kongressen. Och det nittonde tillägget gav kvinnor rösträtt i hela landet 1920. Wilson hade länge tvekat i rösträttsfrågan men svängde under kriget, delvis med argumentet att kvinnornas krigsinsats gjort saken ohållbar att neka, och hans stöd bidrog till att tillägget till slut gick igenom. I presidentvalet 1920 sopade republikanen Warren G. Harding banan med demokraterna på löftet om en “återgång till det normala” – ett val som allmänt tolkats som ett underkännande av Wilsons år.
Efter presidenttiden
Wilson lämnade Vita huset i mars 1921 som en bruten man. Han och Edith flyttade till ett hus på S Street i Washington – han är en av få presidenter som stannat i huvudstaden efter ämbetet. Där levde han tillbakadraget i knappt tre år, halvt förlamad, med svag syn och begränsad ork. Han öppnade formellt en advokatbyrå med en tidigare utrikesminister, men praktiken blev mest ett namn på dörren; Wilson avböjde de flesta uppdrag och orkade inte arbeta.
Han släppte aldrig övertygelsen att han skulle få rätt. I ett radiotal 1923, på femårsdagen av vapenstilleståndet, försvarade han än en gång tanken på amerikanskt ansvar för världsfreden, och dagen därpå hyllade en folksamling honom utanför hemmet. Den 3 februari 1924 dog Woodrow Wilson i sitt hem, 67 år gammal. Han begravdes i Washington National Cathedral och är än idag den ende presidenten som vilar i huvudstaden. Edith Wilson överlevde honom i nästan fyra decennier, vakade strängt över hans eftermäle och avled 1961.
Historiens efterskrift kom snabbare än någon anat. Nationernas förbund, utan USA, stod maktlöst inför 1930-talets angreppskrig och kollapsade i praktiken när andra världskriget bröt ut. Men när det kriget tog slut byggde segrarmakterna – under ledning av Wilsons beundrare Franklin D. Roosevelt – Förenta nationerna, denna gång med USA som bärande medlem och med högkvarteret i New York. I den meningen förlorade Wilson slaget men vann, postumt, en del av kriget om idéerna.
Eftermäle: hur bedöms Woodrow Wilson idag?
Få presidenters anseende har rört sig så mycket som Wilsons. Under större delen av 1900-talet placerade historikerrankningar honom stadigt bland de tio främsta, ofta strax under giganterna Washington, Lincoln och Franklin D. Roosevelt. Skälen var tydliga: reformverket 1913–1916 hör till de mest omfattande någon president genomfört, ledarskapet under världskriget var i huvudsak framgångsrikt, och hans internationella idéer – kollektiv säkerhet, nationellt självbestämmande, en världsorganisation för fred – kom att prägla hela 1900-talets diplomati. Begreppet “wilsonianism” används fortfarande om utrikespolitik som vill sprida demokrati och bygga internationella institutioner.
På senare år har bilden mörknat påtagligt, och Wilson har sjunkit i flera rankningar. Tre linjer i kritiken väger tyngst.
- Rasfrågan. Segregationen av den federala förvaltningen var ett aktivt val som försämrade tiotusentals svarta amerikaners villkor och gav rassegregationen federal legitimitet, i en tid när presidenten samtidigt talade om demokrati som världsprincip. Wilsons historieskrivning om rekonstruktionen efter inbördeskriget, med sympati för det vita Södern, har också kritiserats hårt.
- Medborgerliga friheter. Spioneri- och upprorslagarna, åtalen mot krigskritiker och Palmerräderna hör till de hårdaste ingreppen mot yttrandefriheten i amerikansk fredstids- och krigshistoria, och flera av dem har i eftervärldens ögon framstått som klara övergrepp.
- Ledarskapet i förbundsstriden. Även bedömare som beundrar Wilsons vision menar att hans kompromisslöshet mot Lodge bidrog till att fälla hans eget verk, och att beslutet att dölja strokens omfattning satte konstitutionell praxis ur spel.
Omvärderingen har också blivit synlig i sten och namn. År 2020 beslutade Princeton att ta bort Wilsons namn från sitt institut för internationella studier, med uttrycklig hänvisning till hans segregationspolitik. Andra institutioner har gjort liknande omprövningar, samtidigt som kritiker av namnbytena menat att historiska gärningar ska bedömas i sin helhet och sin tid.
Var landar en balanserad bild? Ungefär här: Wilson var en av de mest betydelsefulla presidenterna i amerikansk historia – få har förändrat både USA:s ekonomiska institutioner och världspolitikens språk så genomgripande. Han var samtidigt en president vars rasism fick konkreta, skadliga följder för miljoner medborgare och vars principfasthet kunde slå över i självgod oförsonlighet. Beundran och kritik beskriver här inte olika Wilson, utan samma man. Det är just den kombinationen som gör honom till ett av de mest omdiskuterade namnen i den amerikanska politikens historia – och till en ständig referenspunkt i debatten om vad presidentämbetet ska vara.
Vanliga frågor om Woodrow Wilson
Varför gick USA med i första världskriget under Wilson?
Den utlösande orsaken var Tysklands beslut i början av 1917 att återuppta det oinskränkta ubåtskriget, som sänkte även amerikanska fartyg utan förvarning. Zimmermanntelegrammet, där Tyskland föreslog Mexiko en allians mot USA, gjorde opinionen ännu hårdare. Wilson bad kongressen om krigsförklaring den 2 april 1917, och USA gick in i kriget den 6 april.
Vad var Wilsons fjorton punkter?
Fjorton punkterna var Wilsons fredsprogram, presenterat i januari 1918. De omfattade bland annat öppen diplomati, fria hav, frihandel, nedrustning och nationellt självbestämmande. Den sista punkten föreslog ett förbund av nationer som skulle trygga freden – idén bakom Nationernas förbund och en föregångare till dagens FN.
Varför gick USA aldrig med i Nationernas förbund?
För att senaten aldrig godkände Versaillesfördraget med förbundsakten. Republikanen Henry Cabot Lodge krävde förbehåll som skyddade kongressens rätt att besluta om krig, medan Wilson vägrade acceptera några reservationer. Fördraget föll i omröstningar 1919 och 1920, och USA slöt i stället separat fred med Tyskland.
Vad hände när Wilson fick sin stroke?
Wilson kollapsade i september 1919 under en talarturné för Nationernas förbund och drabbades den 2 oktober av en svår stroke som förlamade hans vänstra sida. Sjukdomens allvar hemlighölls, och hustrun Edith Wilson kontrollerade i månader vilka ärenden som nådde presidenten. Han fullföljde mandatperioden men var kraftigt försvagad resten av livet.
Var Woodrow Wilson rasist?
Wilsons regering införde segregation i den federala förvaltningen, där svarta tjänstemän separerades, degraderades eller sorterades bort, och Wilson försvarade politiken offentligt. Detta, tillsammans med hans sympatiserande historieskrivning om det vita Södern, gör att historiker idag beskriver honom som en president vars rasism fick direkta politiska följder. Det är huvudskälet till att hans rykte sjunkit på senare år.
Vad är Wilson mest känd för idag?
Främst tre saker: att han ledde USA genom första världskriget och formulerade fjorton punkterna, att han skapade Federal Reserve och den moderna inkomstskatten, och att hans dröm om Nationernas förbund föll i senaten. Därtill diskuteras han allt oftare för segregationspolitiken och för den märkliga perioden efter stroken 1919.
Källor
Underlaget till den här sidan kommer från etablerade amerikanska källor om presidenterna och deras tid.
- The White House – officiell biografi över Woodrow Wilson. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Wilsons presidentskap, inrikespolitik och krigsår. millercenter.org
- Library of Congress – samlingar och dokument om Wilson, första världskriget och fredsförhandlingarna. loc.gov
- National Archives – originaldokument som krigsförklaringen 1917 och material om Versaillesfördraget. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska uppslag om Wilson, fjorton punkterna och Nationernas förbund. britannica.com