William McKinley (1843–1901) var USA:s 25:e president och satt i Vita huset från 1897 till sin död 1901. Under hans fyra och ett halvt år vid makten förändrades USA:s roll i världen i grunden. Landet gick i krig med Spanien 1898, vann på några månader och stod plötsligt med kolonier i både Karibien och Stilla havet. Filippinerna, Puerto Rico och Guam blev amerikanska, Hawaii annekterades och Kuba hamnade under amerikanskt inflytande. Ett land som byggts på tanken att kolonier var något europeiskt hade självt blivit en imperiemakt – och debatten om det slet i den amerikanska självbilden.
På hemmaplan förknippas McKinley med två saker: höga skyddstullar och guldmyntfoten (the gold standard). Han vann valet 1896 i en av amerikansk historias mest laddade valrörelser, där frågan om landets pengar skulle backas av guld eller silver ställde stad mot landsbygd och bank mot bonde. McKinley stod för guldet, ordningen och industrin – och vann två gånger mot samme motståndare, William Jennings Bryan.
Hans liv fick ett brutalt slut. I september 1901 sköts McKinley av anarkisten Leon Czolgosz på en utställning i Buffalo och dog drygt en vecka senare. Han blev den tredje amerikanska presidenten på 36 år som mördades i ämbetet. Efterträdaren, den blott 42-årige Theodore Roosevelt, skulle förvalta och förstärka den världsmakt McKinley lämnade efter sig. Vill du se var McKinley hör hemma i raden av presidenter finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om William McKinley
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 29 januari 1843 i Niles, Ohio |
| Död | 14 september 1901 i Buffalo, New York (mördad) |
| Parti | Republikanska partiet (Republican Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1897 – 14 september 1901 |
| Vicepresidenter | Garret Hobart (1897–1899, dog i ämbetet), Theodore Roosevelt (1901) |
| Maka | Ida Saxton McKinley |
| Företrädare | Grover Cleveland |
| Efterträdare | Theodore Roosevelt |
| Yrke före politiken | Advokat; officer i inbördeskriget |
| Känd för | Spansk-amerikanska kriget 1898, USA:s nya kolonier, guldmyntfoten och mordet i Buffalo 1901 |
Uppväxt och tidig karriär
Järnbrukssonen från Ohio
William McKinley Jr föddes den 29 januari 1843 i småstaden Niles i delstaten Ohio, som sjunde barnet av nio. Fadern, William McKinley Sr, drev ett litet järngjuteri och familjen levde enkelt men ordnat. Hemmet präglades av metodistisk fromhet, arbetsmoral och en stark tro på utbildning. Modern Nancy hoppades länge att William skulle bli präst. Så blev det inte, men den lugna, allvarliga och plikttrogna stil som omgivningen tidigt lade märke till hos pojken följde honom hela livet.
När William var nio år flyttade familjen till grannorten Poland, just för att barnen skulle få gå i en bättre skola. Han beskrivs som en flitig och samvetsgrann elev, duktig på att tala och debattera men utan något av den bullriga charm som präglade många politiker i hans samtid. McKinley vann människor genom vänlighet och tålamod snarare än genom glöd.
Avbrutna studier och lärarjobb
Som sjuttonåring skrevs McKinley in vid Allegheny College i Meadville i Pennsylvania. Studierna blev kortvariga. Han blev sjuk, tvingades hem, och när han tillfrisknat hade familjens ekonomi försämrats så mycket att han inte hade råd att återvända. I stället tog han arbete som lärare i en byskola och senare som biträde på ett postkontor. Det var där han befann sig våren 1861, när sydstaternas attack mot Fort Sumter startade det amerikanska inbördeskriget och vände upp och ner på hans liv, liksom på en hel generation unga amerikaners.
Soldaten under inbördeskriget
I juni 1861 tog den artonårige McKinley värvning som menig i 23:e Ohios frivilliga infanteriregemente (23rd Ohio Volunteer Infantry). Regementets befälhavare hette Rutherford B. Hayes – en man som senare skulle bli USA:s 19:e president och som blev McKinleys mentor och vän för livet. Att två blivande presidenter tjänstgjorde i samma regemente hör till inbördeskrigets många märkliga sammanträffanden.
McKinley visade sig vara en pålitlig och orädd soldat. Hans mest berömda insats kom vid slaget vid Antietam i september 1862, den blodigaste enskilda dagen i amerikansk krigshistoria. McKinley, som då tjänstgjorde som furir vid trossen, körde på eget initiativ en vagn med varm mat och kaffe rakt genom fiendeelden fram till de utmattade soldaterna vid fronten. Insatsen gjorde honom känd i regementet och bidrog till att han befordrades till officer. När kriget slutade 1865 hade han stigit från menig till major – en titel han bar med stolthet resten av livet. Vänner kallade honom ofta “majoren” ännu när han var president.
Kriget formade honom på djupet. McKinley hade sett slagfältens verklighet på nära håll, och som president var han påfallande ovillig att skicka unga män i strid. “Jag har sett de döda ligga i högar”, lär han ha sagt när trycket att gå i krig mot Spanien växte. Att just han kom att leda USA:s första utlandskrig på ett halvsekel är en av historiens ironier.
Advokat i Canton och äktenskapet med Ida
Efter kriget valde McKinley juridiken. Han läste vid Albany Law School i delstaten New York, blev advokat 1867 och slog sig ner i staden Canton i Ohio, som förblev hans hem livet ut. Han byggde snabbt upp en god praktik, engagerade sig i det republikanska partiet och valdes till åklagare i Stark County. Vill du förstå partiet han verkade i kan du läsa mer i vår genomgång av de amerikanska partierna och deras historia.
I Canton träffade han också Ida Saxton, dotter till en av stadens bankirer. De gifte sig 1871. Äktenskapet drabbades av svåra tragedier: parets två döttrar dog båda som små barn, och Ida bröts ner av sorgen. Hon utvecklade epilepsi och blev för resten av livet skör och vårdberoende. McKinleys ömhet om sin hustru blev vida känd. Han satt alltid nära henne vid middagar för att diskret kunna skyla hennes ansikte om hon fick ett anfall, och han avbröt möten för att se till henne. Även politiska motståndare medgav att hans omsorg om Ida sa något om hans karaktär.
Vägen till Vita huset
Tullpolitikern i kongressen
Politiken lockade tidigt. McKinley var en hängiven republikan – partiet som i hans ögon räddat unionen och avskaffat slaveriet – och han kampanjade redan på 1860- och 70-talen för sin gamle regementschef Rutherford B. Hayes, först i guvernörsval i Ohio och sedan i presidentvalet 1876. 1876 valdes McKinley själv in i representanthuset (House of Representatives), och han satt i kongressen i sammanlagt fjorton år. Där gjorde han sig ett namn på en enda stor fråga: skyddstullarna. McKinley var övertygad om att höga tullar på importerade varor skyddade amerikansk industri och amerikanska löner. För honom var tullen ingen teknikalitet utan själva kärnan i ett välmående USA. Han blev partiets främste expert på området, och som ordförande i det mäktiga skatteutskottet gav han namn åt McKinley-tullen (McKinley Tariff) 1890, som höjde tullnivåerna kraftigt.
Tullen blev dock kortsiktigt en politisk bumerang. Priserna steg, väljarna blev arga, och i valet 1890 sveptes republikanerna bort i en demokratisk våg. McKinley förlorade sitt eget mandat. Det som såg ut som ett nederlag öppnade i stället nästa dörr: året därpå valdes han till guvernör i Ohio, en av landets viktigaste delstater, och omvaldes 1893. Som guvernör visade han en mer försonlig sida, med visst intresse för arbetares villkor och medling i konflikter.
Under dessa år fick han också sin viktigaste politiska allierade: industrimannen Mark Hanna från Cleveland. Hanna var övertygad om att McKinley skulle bli president och byggde metodiskt upp hans kandidatur. När en vän till McKinley gick i konkurs 1893 och drog med sig McKinley, som godhjärtat gått i borgen för stora summor, organiserade Hanna en insamling bland förmögna vänner som räddade hans ekonomi och därmed hans karriär. Historien spred bilden av McKinley som en hederlig man som drabbats för sin lojalitet.
Valet 1896: guld mot silver
Presidentvalet 1896 hör till de mest omvälvande i amerikansk historia. Landet befann sig i en djup depression efter den ekonomiska paniken 1893, som inträffat under demokraten Grover Clevelands andra mandatperiod. Miljontals människor var arbetslösa, bönder pressades av skulder och fallande priser, och en enda fråga kom att överskugga allt: penningfrågan.
Förenklat stod striden mellan guld och silver. Guldmyntfoten innebar att dollarn var knuten till guld, vilket höll penningvärdet stabilt men penningmängden knapp. Silverrörelsen ville att även silver skulle få myntas fritt, vilket skulle öka penningmängden, driva upp priserna och göra det lättare för skuldsatta bönder att betala tillbaka. Bankerna och industrin på östkusten såg silverlinjen som ett recept för inflation och kaos. Böndernas och gruvdistriktens folk såg guldmyntfoten som storfinansens strypkoppel.
Demokraterna nominerade den 36-årige William Jennings Bryan, en lysande talare som elektrifierade partikonventet med sitt berömda “korstal”: ni ska inte få korsfästa mänskligheten på ett kors av guld (“cross of gold”). Bryan reste sedan land och rike runt i en för tiden helt ny kampanjstil och höll hundratals tal. Republikanerna nominerade McKinley på programmet sunda pengar och skyddstullar.
McKinley förde en helt annan sorts kampanj. Han stannade hemma i Canton och lät väljarna komma till honom. I den så kallade verandakampanjen (front porch campaign) reste hundratusentals människor med tåg till hans hus, där han höll korta, väl förberedda anföranden från sin veranda. Bakom kulisserna byggde Mark Hanna en kampanjorganisation utan tidigare motstycke: enorma summor samlades in från näringslivet, miljontals pamfletter trycktes på flera språk och talare skickades ut över hela landet. Många historiker beskriver 1896 som den första moderna valkampanjen. Hur amerikanska presidentval fungerar i dag kan du läsa om i vår guide till valen i USA.
McKinley vann klart, med 271 elektorsröster mot Bryans 176. Segern byggde på städerna, industriarbetarna och medelklassen i nordöst och mellanvästern, medan Bryan tog Södern och stora delar av väst. Valet 1896 ritade om den politiska kartan och inledde en lång period av republikansk dominans i amerikansk politik.
Presidenttiden (1897–1901)
McKinley tillträdde i mars 1897 med ett tydligt inrikespolitiskt program: höja tullarna, försvara guldmyntfoten och låta ekonomin återhämta sig. Att hans presidentskap i stället skulle domineras av krig och kolonier var inget han önskat sig. Men det är också poängen med ämbetet: presidenten väljer sällan sina kriser. Vad presidentrollen egentligen innebär, i går och i dag, går vi igenom i vår stora guide till presidentämbetet.
Tullar, återhämtning och guldmyntfoten
Det första McKinley gjorde var att kalla in kongressen till extra session för att höja tullarna. Resultatet blev Dingley-tullen (Dingley Tariff) 1897, som lade sig bland de högsta tullnivåerna i landets historia. Samtidigt vände konjunkturen. Depressionen efter 1893 släppte, skördarna blev goda, industrin gick för högtryck och nya guldfyndigheter i bland annat Klondike ökade guldtillgången – vilket i praktiken löste en del av det penningproblem silverrörelsen pekat på. McKinley fick, som presidenter ofta får, både skulden och äran för konjunkturen; nu råkade det bli äran.
Penningfrågan avgjordes formellt år 1900, när McKinley undertecknade guldmyntfotslagen (Gold Standard Act). Lagen slog fast att guld, och endast guld, var grunden för den amerikanska dollarn. Därmed var den stora striden från 1896 avgjord till guldsidans fördel. Guldmyntfoten bestod sedan i olika former ända in på 1930-talet, då Franklin D. Roosevelt övergav den under depressionen.
Vägen till krig med Spanien
Den fråga som kom att definiera McKinleys tid var Kuba. Ön var en av Spaniens sista kolonier i Amerika, och sedan 1895 pågick där ett blodigt självständighetsuppror. Spaniens motåtgärder var brutala: befolkningen på landsbygden tvingades in i läger, där hundratusentals människor dog av svält och sjukdomar. Amerikanska tidningar – särskilt de sensationslystna New York-tidningar som gett upphov till begreppet gula pressen (yellow press) – fyllde sina förstasidor med spanska grymheter, verkliga och överdrivna, och opinionen för ett ingripande växte.
McKinley bromsade länge. Han ville ha en förhandlingslösning och pressade Spanien till eftergifter på diplomatisk väg. Men två händelser i början av 1898 gjorde hans position ohållbar.
USS Maine exploderar
Den 15 februari 1898 exploderade det amerikanska pansarfartyget USS Maine i Havannas hamn, dit det skickats för att skydda amerikanska intressen. Drygt 260 amerikanska sjömän dog. Ingen visste vad som orsakat explosionen – senare undersökningar har pekat mot en olycka i fartygets egna kolförråd som en trolig förklaring – men den amerikanska marinens utredning 1898 skyllde på en extern mina, och pressen pekade omedelbart ut Spanien. Stridsropet “Remember the Maine!” ekade över landet. Kravet på krig blev öronbedövande, i kongressen lika väl som på gatorna.
Bara en vecka före explosionen hade dessutom ett stulet privatbrev från Spaniens sändebud i Washington, Enrique Dupuy de Lôme, publicerats i pressen. I brevet beskrev diplomaten McKinley i nedsättande ordalag, som en svag politiker som fjäskade för massorna. Brevet tvingade sändebudet att avgå och gav den antispanska stämningen ytterligare fart. Explosionen på Maine kom alltså i ett läge där förtroendet mellan länderna redan var skadat.
McKinley försökte in i det sista nå en fredlig uppgörelse, och Spanien gick faktiskt med på det mesta av de amerikanska kraven. Men trycket från opinionen, pressen och det egna partiet blev till slut för starkt. I april 1898 lämnade McKinley över frågan till kongressen, som förklarade Spanien krig. Kongressen antog samtidigt Teller-tillägget (Teller Amendment), som lovade att USA inte skulle annektera Kuba – ett löfte som skulle visa sig tänjbart, men inte brutet.
Ett kort krig med långa följder
Spansk-amerikanska kriget (Spanish–American War) blev kort, ensidigt och för amerikansk del segerrikt. Redan den 1 maj 1898 förstörde kommendör George Deweys eskader den spanska Stillahavsflottan i slaget vid Manilabukten i Filippinerna, utan att förlora ett enda fartyg. På Kuba landsteg amerikanska trupper i juni. Den 1 juli stormades höjderna vid San Juan utanför Santiago, där Theodore Roosevelt och hans frivilligförband Rough Riders red in i berömmelsen. Två dagar senare förintades Spaniens atlantflotta när den försökte bryta sig ut ur Santiagos hamn. I augusti var striderna över; USA hade då också ockuperat Puerto Rico. Utrikesministern John Hay kallade det i ett brev “a splendid little war” – ett präktigt litet krig. För de soldater som dog, varav de flesta dukade under för tropiska sjukdomar som gula febern och tyfus snarare än för spanska kulor, var det mindre präktigt.
Kriget avslöjade också stora brister i den amerikanska armén, som på några månader svällt från en liten fredsstyrka till hundratusentals man. Utrustningen var föråldrad, logistiken kaotisk och sjukvården undermålig, och skandaler kring förskämt konservkött till trupperna upprörde allmänheten. Erfarenheterna ledde under de följande åren till genomgripande reformer av krigsmakten. McKinley själv följde kriget närmare än någon tidigare president: i Vita huset inrättades ett särskilt krigsrum med telegraflinjer och kartor, där han i praktiken kunde leda operationerna på timbasis. Även på den punkten pekade hans presidentskap framåt mot det moderna ämbetet.
I fredsavtalet i Paris i december 1898 avträdde Spanien Kuba, Puerto Rico och Guam. Dessutom sålde Spanien hela Filippinerna till USA för 20 miljoner dollar. Med ett penndrag hade USA blivit en kolonialmakt med besittningar på andra sidan jordklotet. Det spanska imperiet i Amerika, som en gång sträckt sig över halva kontinenten, var slut. Och den unga republiken som fötts i ett uppror mot ett imperium ägde nu ett eget.
Imperiefrågan: skulle USA ha kolonier?
Frågan om vad USA skulle göra med sina erövringar utlöste en av de stora principdebatterna i landets historia. Den handlade i grunden om vad USA var för slags land.
På ena sidan stod expansionisterna, ofta kallade imperialister. De menade att stormaktsrollen var ett naturligt nästa steg: USA behövde flottbaser, kolstationer och tillgång till Asiens marknader, och kunde dessutom – som man såg det – sprida civilisation, kristendom och gott styre. Många talade öppet om nationens “uppenbara öde” i Stilla havet. Unga politiker som Theodore Roosevelt och senatorn Henry Cabot Lodge drev linjen hårt.
På andra sidan stod antiimperialisterna, samlade bland annat i Antiimperialistiska förbundet (American Anti-Imperialist League). Det var en brokig skara: författaren Mark Twain, industrimagnaten Andrew Carnegie, fackföreningsledaren Samuel Gompers och den förre presidenten Grover Cleveland hörde till de mest kända. Deras argument var både principiella och praktiska. Ett land grundat på idén att styre kräver de styrdas samtycke kunde inte härska över miljontals människor utan rösträtt, menade de. Kolonier skulle dra in USA i stormaktsspel och kriga, kosta pengar och korrumpera republikens själ. Vissa argument var mindre ädla; en del motståndare ville helt enkelt inte införliva icke-vita befolkningar i USA. Debatten fördes i kongressen, i pressen och i valrörelsen 1900, där Bryan gjorde antiimperialismen till en huvudfråga – utan framgång.
Debatten speglades även i litteraturen. Den brittiske författaren Rudyard Kipling publicerade 1899 dikten “The White Man’s Burden”, uttryckligen riktad till USA och Filippinerna, där kolonialstyret framställdes som en tung men ädel plikt. Mark Twain svarade med bitande satirer över civilisationsretoriken. Att två av den engelskspråkiga världens mest lästa författare drog åt varsitt håll säger något om hur djupt frågan skar genom samtiden.
McKinley själv landade i annektering. Om Filippinerna beskrev han det som att USA inte hade något värdigt alternativ: att lämna tillbaka öarna till Spanien vore fegt, att låta en annan stormakt ta dem vore farligt, och filippinerna ansågs – med tidens nedlåtande synsätt – inte redo att styra sig själva. Senaten godkände Parisavtalet i februari 1899 med knapp marginal. Beslutet var fattat: USA behöll öarna.
Kriget i Filippinerna
Filippinerna hade dock inte tillfrågats. De filippinska självständighetskämparna under Emilio Aguinaldo hade slagits mot Spanien och räknat med frihet, inte med en ny kolonialherre. I februari 1899, dagarna innan senaten godkände fredsavtalet, bröt strider ut mellan amerikanska och filippinska styrkor utanför Manila. Det blev upptakten till filippinsk-amerikanska kriget (Philippine–American War), en långt blodigare och smutsigare konflikt än kriget mot Spanien.
Kriget urartade i gerillakrig och hårda motåtgärder. Tusentals amerikanska soldater och tiotusentals filippinska soldater stupade, och civilbefolkningens lidande var enormt – svält och sjukdomar i krigets spår kostade hundratusentals filippinier livet enligt vanliga uppskattningar. Rapporter om övergrepp, brända byar och tortyr, däribland den ökända “vattenkuren”, nådde amerikanska tidningar och gav antiimperialisterna bränsle. Aguinaldo tillfångatogs i mars 1901, och striderna klingade av under de följande åren. Filippinerna förblev amerikanskt fram till självständigheten 1946.
Vad hände med de nya områdena?
De territorier som bytte hand 1898 gick helt olika öden till mötes. Tabellen visar de viktigaste.
| Område | Hur det blev amerikanskt | Status i dag |
|---|---|---|
| Filippinerna | Köptes av Spanien 1898 för 20 miljoner dollar | Självständig stat sedan 1946 |
| Puerto Rico | Avträddes av Spanien i Parisfreden 1898 | Amerikanskt territorium; invånarna är amerikanska medborgare |
| Guam | Avträddes av Spanien i Parisfreden 1898 | Amerikanskt territorium |
| Kuba | Spanien avstod ön; USA ockuperade den till 1902 | Självständigt 1902, men länge under amerikanskt inflytande genom Platt-tillägget |
| Hawaii | Annekterades genom kongressbeslut 1898 | USA:s 50:e delstat sedan 1959 |
Hawaii annekteras
Mitt under kriget avgjordes också Hawaiis öde. Ökedjan i Stilla havet hade länge dominerats ekonomiskt av amerikanska sockerplantager, och 1893 hade amerikanska affärsmän med stöd av amerikansk militär störtat drottning Liliuokalani och utropat en republik. Grover Cleveland hade vägrat annektera öarna, eftersom han ansåg att kuppen var orättfärdig. McKinley såg annorlunda på saken, och kriget gjorde Hawaiis strategiska värde uppenbart: örlogsbasen Pearl Harbor låg mitt på vägen till Filippinerna. I juli 1898 godkände kongressen annekteringen genom en gemensam resolution. Hawaii blev amerikanskt territorium och långt senare, 1959, USA:s femtionde delstat.
Kuba och Platt-tillägget
Kuba fick formellt sin självständighet, i enlighet med löftet från 1898, men på amerikanska villkor. Genom Platt-tillägget (Platt Amendment) 1901 tvingades den nya kubanska staten acceptera att USA hade rätt att ingripa militärt på ön, och att USA fick arrendera mark för flottbaser – ursprunget till basen i Guantánamobukten, som USA använder än i dag. Kuba blev i praktiken ett amerikanskt protektorat i decennier framåt, ett arrangemang som skapade långvarig bitterhet på ön.
Den öppna dörren mot Kina
De nya öarna i Stilla havet hängde ihop med ett större mål: handeln med Asien, framför allt Kina. Vid den här tiden höll europeiska stormakter och Japan på att dela upp Kina i intressesfärer, och USA riskerade att stängas ute. McKinleys utrikesminister John Hay skickade därför 1899 och 1900 sina berömda noter om den öppna dörren (Open Door Policy) till stormakterna: alla länder skulle ha samma rätt att handla i Kina, och Kinas territoriella enhet skulle bevaras. När det främlingsfientliga boxarupproret (Boxer Rebellion) bröt ut i Kina år 1900 och utländska beskickningar i Peking belägrades, skickade McKinley amerikanska trupper att delta i den internationella undsättningsstyrkan – ett tidigt exempel på att presidenten satte in trupper utomlands utan krigsförklaring. Den öppna dörrens principer förblev en hörnsten i amerikansk Asienpolitik i decennier.
Omvalet 1900
År 1900 möttes McKinley och Bryan igen. Mycket hade hunnit hända sedan sist. Ekonomin blomstrade, kriget var vunnet, och McKinley kampanjade på parollen om “den fulla matlådan” (the full dinner pail) – fyra år av välstånd. Bryan angrep imperialismen och storfinansen, men bytet av huvudfråga hjälpte honom inte. En nyhet fanns på den republikanska valsedeln: vicepresidenten Garret Hobart hade avlidit 1899, och partiet nominerade i stället krigshjälten och New York-guvernören Theodore Roosevelt till vicepresident – delvis för att partibossarna i New York ville bli av med den besvärlige reformatorn genom att parkera honom på en post utan makt. McKinley vann ännu större denna gång, med 292 elektorsröster mot Bryans 155. Mark Hanna, som avskydde den oberäknelige Roosevelt, lär ha varnat partivännerna för att de placerat “den där vilden” ett hjärtslag från presidentmakten. Ingen kunde ana hur snabbt varningen skulle besannas.
Efter omvalet fanns tecken på att McKinley var på väg att ompröva delar av sin gamla politik. Den övertygade tullpolitikern hade börjat tala om ömsesidiga handelsavtal, där USA sänkte tullar i utbyte mot att andra länder gjorde detsamma. Det var just det budskapet han förde fram i sitt sista stora tal, dagen före attentatet i Buffalo: handelskrigens tid var förbi, sade han, och inget land kunde längre isolera sig från världen. Vart den omsvängningen hade lett fick historien aldrig veta.
Presidenttiden år för år
| År | Viktiga händelser |
|---|---|
| 1897 | McKinley tillträder; Dingley-tullen höjer tullarna kraftigt; ekonomin börjar återhämta sig |
| 1898 | USS Maine exploderar i Havanna; krig mot Spanien; segrarna vid Manilabukten och Santiago; Hawaii annekteras; Parisfreden ger USA Filippinerna, Puerto Rico och Guam |
| 1899 | Senaten godkänner fredsavtalet; filippinsk-amerikanska kriget börjar; John Hays första not om den öppna dörren; vicepresident Hobart dör |
| 1900 | Guldmyntfotslagen antas; amerikanska trupper deltar mot boxarupproret i Kina; McKinley omväljs med Theodore Roosevelt som vicepresidentkandidat |
| 1901 | Platt-tillägget binder Kuba till USA; Aguinaldo tillfångatas; McKinley skjuts i Buffalo 6 september och dör 14 september |
Mordet i Buffalo och efterspelet
Skotten i Temple of Music
I september 1901 besökte McKinley den panamerikanska utställningen (Pan-American Exposition) i Buffalo i delstaten New York, en stor världsutställning över framsteg och teknik. Den 5 september höll han inför tiotusentals åhörare ett tal som pekade framåt: den gamle tullpolitikern talade nu om handelsavtal och ömsesidighet mellan nationer. Dagen därpå, den 6 september, tog han emot allmänheten i utställningsbyggnaden Temple of Music och skakade hand med besökare i en lång kö.
I kön stod den 28-årige Leon Czolgosz, en arbetslös fabriksarbetare från Detroit, född i USA av polska invandrarföräldrar. Czolgosz hade dragits till anarkismen, en rörelse vars mest radikala gren predikade våldsdåd mot makthavare; europeiska anarkister hade under 1890-talet mördat bland andra Frankrikes president, Spaniens regeringschef, Österrikes kejsarinna och Italiens kung. Czolgosz hade bestämt sig för att döda presidenten, som han såg som symbol för ett förtryckande system. I sin högra hand, dold under en näsduk, höll han en revolver. När McKinley sträckte fram handen sköt Czolgosz två skott på nära håll. Ett skott studsade mot en knapp, men det andra trängde in i presidentens buk.
Czolgosz övermannades omedelbart. McKinley, blödande men vid medvetande, lär ha manat vakterna att inte skada gärningsmannen och bett att beskedet skulle framföras varsamt till hans hustru. Han opererades samma dag på utställningsområdets sjukstuga, under primitiva förhållanden; kulan hittades aldrig. De första dagarna verkade han återhämta sig, och landet andades ut. Sedan vände det tvärt. Kallbrand hade satt in längs skottkanalen, och den 14 september 1901 dog William McKinley, 58 år gammal.
Roosevelt tar över och Secret Service får ett nytt uppdrag
Vicepresidenten Theodore Roosevelt, som var på vandring i Adirondackbergen när McKinleys tillstånd försämrades, hann till Buffalo och svors in som president samma dag – 42 år gammal, den yngste president USA någonsin haft. Maktskiftet blev omtumlande också politiskt: den försiktige, korrekte McKinley ersattes av en energisk reformator som skulle omforma presidentämbetet.
Rättsprocessen mot Czolgosz gick blixtsnabbt efter tidens mått. Han förklarade sig skyldig i praktiken redan från början och sade sig ha handlat ensam, dömdes till döden efter en rättegång på två dagar i slutet av september, och avrättades i elektriska stolen i Auburnfängelset den 29 oktober 1901 – bara 53 dagar efter dådet. Mordet fick också bestående följder för presidentskyddet. McKinley var den tredje mördade presidenten på 36 år, efter Abraham Lincoln 1865 och James A. Garfield 1881, och kongressen fick nog: Secret Service, som ursprungligen skapats för att jaga sedelförfalskare, fick kort därefter det permanenta uppdraget att skydda presidenten. Dådet ledde även till hårdare lagstiftning mot anarkistiska invandrare.
Eftermäle: hur bedöms William McKinley idag?
I historikernas rankningar av presidenter hamnar McKinley oftast i mittfältet eller strax över – klart godkänd, men långt från ikonerna. Att han länge hamnat i skymundan beror inte minst på mannen som efterträdde honom: Theodore Roosevelts färgstarka gestalt har kastat en lång skugga över företrädaren.
De som värderar McKinley högt pekar på resultaten. Under hans tid tog sig USA ur en svår depression, avgjorde den uppslitande penningfrågan och klev fram som världsmakt. Historikern Lewis Gould och andra har beskrivit honom som den förste moderne presidenten: McKinley byggde ut Vita husets stab, odlade systematiskt goda relationer med pressen, reste och talade direkt till folket och styrde krigsmakten hands-on via telegraf från Vita huset. Kampanjen 1896 ses ofta som mallen för moderna valrörelser. Kollegor beskrev honom som skicklig i att få sin vilja igenom utan konfrontation – han fick andra att tro att idéerna var deras egna.
Kritiken följer två linjer. Den ena handlar om imperiet: erövringen av Filippinerna och det brutala krig som följde beskrivs av många historiker som ett svek mot amerikanska grundprinciper, och Platt-tillägget som ett formaliserat förmynderskap över Kuba. Den andra handlar om ledarskapet: kritiker har menat att McKinley lät sig drivas till krig av pressen och opinionen i stället för att leda, och att han stod för nära storfinansen och Mark Hanna. Hans försvarare invänder att han in i det sista sökte fred, att han var långt mer självständig än karikatyren av Hannas marionett antyder, och att varje tänkbar president hade pressats hårt av opinionsstormen 1898. Debatten om McKinley är i grunden en debatt om USA:s väg till världsmakt – och den är inte avslutad. Hur den vägen såg ut i stort kan du följa i vår genomgång av USA:s politiska historia.
Vanliga frågor om William McKinley
Vad är William McKinley mest känd för?
Framför allt för spansk-amerikanska kriget 1898, som gjorde USA till kolonialmakt med Filippinerna, Puerto Rico och Guam, samt för annekteringen av Hawaii. Han förknippas också med höga skyddstullar och guldmyntfotslagen år 1900 – och med att han mördades i ämbetet 1901.
Varför gick USA i krig mot Spanien 1898?
Bakgrunden var Kubas självständighetsuppror och Spaniens brutala motåtgärder, som upprörde amerikansk opinion. När pansarfartyget USS Maine exploderade i Havanna i februari 1898 och pressen skyllde på Spanien blev kravet på krig överväldigande. McKinley försökte länge nå en diplomatisk lösning men gav till slut efter för trycket.
Varför mördades William McKinley?
Han sköts den 6 september 1901 i Buffalo av Leon Czolgosz, en anarkist som såg presidenten som symbol för ett orättvist system och inspirerats av anarkistiska attentat mot statschefer i Europa. McKinley dog av kallbrand den 14 september. Czolgosz dömdes till döden och avrättades i oktober samma år.
Vem blev president efter McKinley?
Vicepresidenten Theodore Roosevelt, som svors in samma dag som McKinley dog. Roosevelt var då 42 år och är fortfarande den yngste person som tillträtt presidentämbetet. Han kom att prägla det tidiga 1900-talets USA minst lika starkt som McKinley präglat 1890-talet.
Vad innebar guldmyntfoten som McKinley försvarade?
Att dollarns värde var knutet till guld: sedlar kunde växlas in mot guld till fast kurs. Det höll penningvärdet stabilt men begränsade penningmängden. Motståndarna, med William Jennings Bryan i spetsen, ville även mynta silver fritt för att ge skuldsatta bönder lättnad. McKinley avgjorde striden med guldmyntfotslagen år 1900.
Är berget Mount McKinley uppkallat efter honom?
Ja. Nordamerikas högsta berg i Alaska fick officiellt namnet Mount McKinley 1917, trots att McKinley aldrig besökte Alaska. År 2015 återtog den federala regeringen det athabaskiska namnet Denali, som länge använts lokalt, och 2025 beslutade Trumpadministrationen att berget åter ska heta Mount McKinley. Namnfrågan är alltså omstridd än i dag.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade uppslagsverk och historiska institutioner:
- The White House – officiell biografi över William McKinley. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade essäer om McKinleys liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta samt artiklar om spansk-amerikanska kriget och filippinsk-amerikanska kriget. britannica.com
- Library of Congress – samlingar och tidslinjer om kriget 1898 och valet 1896. loc.gov
- National Archives – originaldokument, bland annat Parisfreden 1898 och Platt-tillägget. archives.gov
- White House Historical Association – material om McKinley, Ida McKinley och mordet 1901. whitehousehistory.org