William Howard Taft (1857–1930) var USA:s 27:e president och satt i Vita huset 1909–1913. Han är en av de märkligaste figurerna i den amerikanska presidenthistorien, av ett enkelt skäl: han ville egentligen aldrig ha jobbet. Tafts livsdröm var att bli domare i Högsta domstolen (Supreme Court), och han sade det öppet. Presidentposten var något som hans ambitiösa hustru, hans familj och hans gode vän och företrädare Theodore Roosevelt knuffade in honom i. Han fick den – och vantrivdes nästan från första dagen.
Ändå slutade hans historia lyckligt, och på ett sätt som ingen annan amerikansk politiker kan matcha. Åtta år efter att han lämnat Vita huset utnämndes Taft till chefsdomare (Chief Justice) i Supreme Court. Därmed blev han den ende personen i USA:s historia som har lett både den verkställande och den dömande statsmakten. Själv var han aldrig i tvivel om vilket av ämbetena han värderade högst. Som chefsdomare lär han ha sagt att han knappt mindes att han någonsin varit president.
Men vägen dit gick genom ett av de mest dramatiska haverierna i amerikansk politik: den bittra brytningen med Roosevelt, som splittrade Republikanska partiet mitt itu och ledde till trepartsvalet 1912 – där den sittande presidenten Taft slutade trea. Den här sidan går igenom hela hans bana: domarsonen från Cincinnati, kolonialadministratören, den motvillige presidenten och till sist den lycklige chefsdomaren. Vill du se var han hör hemma i raden finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om William Howard Taft
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 15 september 1857 i Cincinnati, Ohio |
| Död | 8 mars 1930 i Washington, D.C. |
| Parti | Republikanska partiet (Republican Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1909 – 4 mars 1913 (en mandatperiod) |
| Vicepresident | James S. Sherman (dog i ämbetet i oktober 1912) |
| Maka | Helen “Nellie” Herron Taft |
| Företrädare | Theodore Roosevelt |
| Efterträdare | Woodrow Wilson |
| Yrke före politiken | Jurist och domare; generalguvernör i Filippinerna; krigsminister |
| Känd för | Brytningen med Roosevelt och valet 1912 – samt att han som ende president senare blev chefsdomare i Supreme Court |
Uppväxt och tidig karriär
Domarsonen från Cincinnati
Taft föddes den 15 september 1857 i Cincinnati, Ohio, in i en familj där juridik och offentlig tjänst var självklarheter. Fadern Alphonso Taft var en framstående advokat och domare som senare tjänstgjorde som både krigsminister och justitieminister under president Ulysses S. Grant, och därefter som amerikanskt sändebud i Wien och S:t Petersburg. Kraven i hemmet var höga. Alphonso förväntade sig toppresultat av sina söner, och William – kallad “Will” – levererade. Han var en stor, godmodig och plikttrogen pojke som tidigt lärde sig att familjens gillande hängde på prestationer.
Det draget följde honom livet ut. Historiker brukar peka på att Taft sällan sökte makt för egen del. Han tog de uppdrag som andra – fadern, hustrun, presidenter – lade framför honom, och han skötte dem samvetsgrant. Drivkraften var plikt snarare än ambition. Det gjorde honom till en lysande ämbetsman, men skulle visa sig vara en svaghet i den råaste av alla miljöer: valpolitiken.
Yale och juridiken
Taft studerade vid Yale, där hans far var en av grundarna av det berömda studentsällskapet Skull and Bones. Trots sin storlek – han var redan som ung en bjässe – var han populär bland kamraterna: godmodig, skrattlysten och omöjlig att bli ovän med. Just den varma personligheten blev senare ett av hans få politiska trumfkort. Han var samtidigt en mönsterstudent och tog examen 1878 som tvåa i sin årskull. Därefter läste han juridik vid Cincinnati Law School och antogs till advokatsamfundet i Ohio 1880. Vid sidan av studierna arbetade han en tid som rättsreporter på en lokaltidning – ett jobb som gav honom god inblick i hur domstolarna i Cincinnati faktiskt fungerade.
År 1886 gifte han sig med Helen Herron, alltid kallad Nellie, dotter till en advokat i Cincinnati. Nellie var allt det Will inte var: intensivt politiskt intresserad, socialt ambitiös och målmedveten. Hon hade som ung besökt Vita huset och bestämt sig för att en dag återvända dit som värdinna. Många historiker menar halvt på allvar att det var Nellie som blev vald 1908. Utan hennes envisa tryck hade Taft sannolikt valt domarbanan mycket tidigare. Paret fick tre barn, däribland Robert A. Taft, som blev en av 1900-talets mäktigaste senatorer med smeknamnet “Mr. Republican”.
Domaren som klättrade snabbt
Tafts karriär före politiken var i praktiken en enda lång domarbana. Han blev biträdande åklagare i Hamilton County, fick 1887 – bara 29 år gammal – en plats i Ohios delstatsdomstol, och utnämndes 1890 av president Benjamin Harrison till solicitor general, den tjänsteman som för statens talan inför Supreme Court. Två år senare blev han federal appellationsdomare i sjätte domkretsen. Där trivdes han som fisken i vattnet. Han skrev grundliga domar, föreläste i juridik och var dessutom dekan för juristutbildningen vid University of Cincinnati.
Redan nu var målet klart. Taft ville vidare till Supreme Court, och han betraktade varje annat uppdrag som en omväg. Men 1900 ringde plikten igen, i form av president William McKinley. USA hade just tagit över Filippinerna efter det spansk-amerikanska kriget, och McKinley ville att Taft skulle leda civilförvaltningen av öarna. Taft tackade motvilligt ja – och klev därmed, utan att veta det, in på den väg som skulle leda till Vita huset.
Vägen till Vita huset
Generalguvernör i Filippinerna
Taft blev 1901 Filippinernas förste civile generalguvernör, och uppdraget blev hans genombrott. Öarna var härjade av kriget mellan amerikanska trupper och filippinska självständighetskämpar, och militären hade styrt hårdhänt. Taft lade om kursen. Han talade om filippinerna som “våra små bruna bröder” – ett uttryck som i dag skorrar illa och speglar tidens koloniala synsätt, men som då markerade en mjukare linje än arméns. Han byggde skolor, vägar och domstolar, förhandlade med Vatikanen om att köpa loss kyrkans stora jordegendomar åt filippinska bönder och förberedde ett gradvis ökat självstyre.
Hur mycket han fäste sig vid uppdraget visade sig när president Theodore Roosevelt två gånger, 1902 och 1906, erbjöd honom det han drömt om hela livet: en plats i Supreme Court. Taft tackade nej båda gångerna. Han ansåg att arbetet i Filippinerna inte var färdigt och att det vore fel att lämna. Det säger något om mannen: när plikten och drömmen krockade vann plikten.
Roosevelts krigsminister och problemlösare
År 1904 hämtade Roosevelt hem Taft och gjorde honom till krigsminister (Secretary of War). Titeln var delvis missvisande. Taft blev i praktiken Roosevelts allt-i-allo och mest betrodde man: han övervakade det gigantiska bygget av Panamakanalen, reste till Japan och Kuba som förhandlare och fungerade som ställföreträdande regeringschef när presidenten var bortrest. Roosevelt skämtade om att allt var lugnt i Washington eftersom Taft “satt på locket”. De två var nära vänner, och Roosevelt såg i Taft en lojal själsfrände som delade hans reformprogram.
När Roosevelt efter valsegern 1904 lovade att inte ställa upp igen behövde han en arvtagare. Valet föll på Taft. Roosevelt använde hela sin enorma popularitet och sitt grepp om partiapparaten för att bana väg. Taft själv tvekade in i det sista – han ville fortfarande hellre bli domare – men Nellie och brodern Charles, som finansierade kampanjen, avgjorde saken. Hur en president formellt utses, med primärval, konvent och elektorer, kan du läsa mer om i guiden om hur val i USA går till.
Valet 1908: arvtagaren vinner stort
Republikanernas konvent 1908 nominerade Taft utan större dramatik, med Roosevelts välsignelse. Motståndaren blev demokraten William Jennings Bryan, den store folktalaren som nu gjorde sitt tredje och sista försök att nå Vita huset. Kampanjen blev Tafts plåga. Han avskydde att hålla tal, oroade sig för varje formulering och skrev långa brev till Roosevelt och bad om råd. Roosevelts berömda uppmaning var att sluta grubbla och i stället slå tillbaka: “Hit them hard, old man!”
Kampanjen byggde i allt väsentligt på ett enda löfte: Taft skulle fortsätta Roosevelts politik, fast lugnare och mer ordnat. Väljarna fick, som det brukar sammanfattas, Roosevelts program utan Roosevelts temperament. Det räckte gott. Taft vann klart med 321 elektorsröster mot Bryans 162 och drygt hälften av folkrösterna. Segern var i mångas ögon Roosevelts tredje valseger snarare än Tafts första. Det visste alla inblandade, inklusive Taft själv, och just den skulden skulle förgifta allt som följde. På installationsdagen i mars 1909 bröt Nellie Taft mot traditionen och åkte vid sin makes sida i paraden från Kapitolium – en först i historien om presidentfruarna, och en symbolisk triumf för kvinnan som drivit projektet från början.
Presidenttiden (1909–1913)
En motvillig president med domarstil
Taft tillträdde med ett tungt arv. Roosevelt hade omformat presidentämbetet till en dånande maktcentral och scenen till en enmansteater. Taft var hans totala motsats som person. Där Roosevelt tolkade presidentens makt maximalt – allt som inte var förbjudet var tillåtet – såg juristen Taft ämbetet som strikt bundet av lagens bokstav. Han fattade beslut långsamt, som en domare som väger argument, och han saknade helt Roosevelts känsla för press och publik. Journalisterna, som haft fri tillgång till Roosevelt, möttes nu av stängda dörrar.
Även regeringsbildningen sände signaler. Roosevelt hade räknat med att Taft skulle behålla större delen av hans ministär, men Taft bytte ut flera statsråd och fyllde regeringen med jurister och företagsadvokater – män han litade på yrkesmässigt, men som i progressiva ögon såg ut som storfinansens ombud. Ingen enskild åtgärd var uppseendeväckande. Sammantaget skapade de ändå tidigt bilden av att den nye presidenten gled åt höger, bort från reformlinjen han valts för att förvalta. Bilden var delvis orättvis, men Taft gjorde aldrig något systematiskt för att korrigera den. Han föraktade det han kallade politiskt spel för gallerierna och trodde, som den domare han var i själen, att goda beslut talar för sig själva. I Washington gör de sällan det.
Starten blev dessutom personligt tragisk. Bara två månader efter tillträdet drabbades Nellie av en stroke som slog ut hennes talförmåga under lång tid. Taft ägnade timmar åt att tålmodigt träna om hennes tal, mitt under sitt första regeringsår. Hon återhämtade sig gradvis och hann sätta ett bestående avtryck: det var Nellie Taft som 1912 lät plantera de berömda japanska körsbärsträden i Washington.
Ett annat bestående avtryck gjorde Taft på själva Vita huset. Han fördubblade 1909 västra flygelns kontorsdel och lät bygga ett nytt, ovalt arbetsrum åt presidenten – det ursprungliga Ovala rummet (Oval Office), som i flyttad och ombyggd form fortfarande är världens mest berömda kontor. Att just den motvillige presidenten skapade ämbetets främsta symbol hör till historiens ironier. Han var för övrigt också först med en numera helig tradition: 1910 kastade han den ceremoniella första pitchen på en basebollmatch.
Tullstriden som splittrade partiet
Tafts första stora strid handlade om tullar, och den gick snett direkt. Republikanerna hade lovat att sänka de höga importtullarna, som progressiva väljare såg som en gåva till storföretagen och en orsak till dyrtid. Taft kallade in kongressen till extra session 1909 för att infria löftet. Men i senaten styrde konservativa krafter under Nelson Aldrich, och slutprodukten – Payne–Aldrich-tariffen – sänkte det genomsnittliga tullskyddet bara marginellt och höjde det till och med på vissa varor.
Roosevelt hade i samma läge troligen skällt offentligt på senaten och tagit striden. Taft resonerade som jurist: lagen var en kompromiss, kompromisser är politikens väsen, alltså skrev han under. Sedan gjorde han allt värre. I ett tal i Winona, Minnesota, hösten 1909 kallade han lagen den bästa tullag Republikanska partiet någonsin antagit. Partiets progressiva flygel rasade. Med ett enda illa förberett tal hade Taft stämplat sig själv som de konservativas fånge – trots att han i sak hade velat sänka tullarna mer än kongressen gick med på.
Ballinger–Pinchot-affären: droppen för naturvännerna
Nästa kris träffade Roosevelts hjärtefråga: naturvården. Tafts inrikesminister Richard Ballinger öppnade för att släppa vissa federalt skyddade marker och vattenkraftslägen till privat exploatering, däribland kolfyndigheter i Alaska. Chefen för skogsstyrelsen, Gifford Pinchot – Roosevelts nära vän och naturvårdens främste apostel – anklagade offentligt Ballinger för att gynna privata intressen. En utredning friade Ballinger, men Pinchot fortsatte attackera och tog striden till kongressen. I januari 1910 avskedade Taft honom för insubordination.
Sakligt sett hade Taft goda skäl: en ämbetsman som öppet bekrigar sin egen regering kan svårligen sitta kvar, och Taft fortsatte i själva verket att skydda stora arealer, bland annat genom att som förste president lagligen frysa federala oljefyndigheter. Men politiskt var skadan enorm. För progressiva republikaner blev avskedandet beviset på att Taft förrått Roosevelts arv. Och Pinchot reste raka vägen till Europa för att möta en viss hemvändande expresident på jakt i Afrika – med sin version av händelserna i bagaget.
Trustbrytaren som överträffade Roosevelt
Här är paradoxen i Tafts presidenttid: på det område där Roosevelt var mest berömd – kampen mot monopolen, “trustbrytandet” – var Taft i siffror räknat betydligt flitigare. Hans regering väckte omkring 80 åtal enligt antitrustlagen Sherman Antitrust Act på fyra år, ungefär dubbelt så många som Roosevelt hann med på nästan åtta. Under Tafts tid slutfördes också de stora målen mot Standard Oil och American Tobacco, som 1911 tvingades stycka upp sina imperier efter beslut i Supreme Court.
Skillnaden låg i metoden. Roosevelt ville skilja “goda” truster från “onda” och styra dem politiskt, från Vita huset. Taft ansåg att lagen skulle tillämpas lika på alla, utan presidentens tycke och smak – och lät justitiedepartementet driva målen som vilka rättsprocesser som helst. Hösten 1911 small det. Tafts regering stämde stålkoncernen U.S. Steel, och i åtalet pekades ett företagsköp från 1907 ut som konkurrensfientligt – ett köp som Roosevelt personligen hade godkänt under finanspaniken samma år. Roosevelt uppfattade det som en offentlig anklagelse om att han låtit sig luras av storfinansen. Ursinnig skrev han artiklar mot sin efterträdares “juridiska” antitrustpolitik. Vänskapen var nu i praktiken död.
Reformer som ofta glöms bort
Bilden av Taft som en misslyckad mellanakt skyms ofta av hur mycket som faktiskt genomfördes 1909–1913. Flera av reformerna formade USA för lång tid framöver.
Två grundlagstillägg på väg
Under Tafts tid tog kongressen initiativ till två av de viktigaste tilläggen till konstitutionen. Det sextonde tillägget, som ger kongressen rätt att ta ut federal inkomstskatt, föreslogs 1909 med Tafts uttryckliga stöd och blev ratificerat i februari 1913, strax före hans avgång. Det sjuttonde tillägget, som infört direktval av senatorer i stället för val via delstaternas parlament, godkändes av kongressen 1912 och ratificerades senare samma vår. Två grundpelare i det moderna USA – inkomstskatten och folkvalda senatorer – bär alltså Tafts avtryck.
Myndigheter, delstater och annat som består
Listan kan göras längre. Några av de viktigaste besluten:
- Mann–Elkins-lagen 1910 stärkte den federala järnvägstillsynen och lade även telefon- och telegrafbolagen under statlig kontroll – ett tidigt steg mot modern reglering av infrastruktur.
- Ett statligt postsparbankssystem infördes 1910, så att vanliga löntagare kunde spara säkert med statlig garanti, och 1912 tillkom paketpost som knöt landsbygden närmare handeln.
- New Mexico och Arizona togs upp som delstater 1912, vilket fullbordade det sammanhängande fastlandet med 48 stater.
- En särskild tullrätt och ett eget budgetförslag för hela staten – Taft var den förste presidenten som föreslog en samlad federal budget, en idé som blev lag först ett årtionde senare.
- På sin sista dag i ämbetet undertecknade Taft lagen som skapade ett självständigt arbetsmarknadsdepartement (Department of Labor).
Att en så produktiv period ändå gick till historien som ett misslyckande beror mindre på sakpolitiken än på politiken kring den: Taft kunde inte berätta om sina segrar, och hans parti höll på att rämna under honom. I mellanårsvalet 1910 förlorade republikanerna representanthuset till demokraterna – ett tydligt förebud.
Frihandelsförsöket med Kanada
Ett av Tafts djärvaste initiativ är i dag nästan bortglömt. År 1911 förhandlade hans regering fram ett långtgående frihandelsavtal med Kanada, som skulle sänka tullarna rejält i båda riktningarna. Taft drev igenom avtalet i kongressen mot delar av sitt eget parti – ett av få tillfällen då han verkligen satsade sin politiska prestige. Sedan sprack allt på andra sidan gränsen. I den kanadensiska valrörelsen varnade motståndarna för att avtalet var första steget mot en amerikansk annektering, oron eldades på av oförsiktiga uttalanden i den amerikanska debatten, och Kanadas väljare röstade bort regeringen som slutit avtalet. Frihandeln föll, och Taft stod kvar med ännu ett prestigenederlag – den här gången efter att för en gångs skull ha gjort allt det politiska hantverket rätt på hemmaplan.
Dollardiplomati i utrikespolitiken
Tafts utrikespolitik fick ett eget namn: dollardiplomati (dollar diplomacy). Idén var att ersätta “kulor med dollar” – amerikanskt inflytande skulle byggas genom investeringar, lån och handel snarare än kanonbåtar. I praktiken uppmuntrade regeringen amerikanska banker att ta över lån och tullintäkter i Centralamerika och Karibien, och att köpa in sig i järnvägsprojekt i Kina. Resultaten blev blandade. I Kina väckte politiken mest irritation hos stormakterna, och i Nicaragua slutade det ändå med amerikansk militär intervention 1912, när ett uppror hotade den USA-vänliga regeringen. Kritiker då och sedan har påpekat att dollardiplomatin knöt Washington till impopulära regimer och storbolagens intressen. Taft själv såg den som ett fredsprojekt – han var en övertygad anhängare av internationella skiljedomstolar och förhandlade fram avtal om att lösa mellanstatliga tvister juridiskt, även om senaten urholkade dem.
Brytningen med Roosevelt
Så till kärnan i dramat. När Roosevelt kom hem från sin afrikanska safari sommaren 1910 möttes han av en kö av progressiva vänner – Pinchot främst – som beskrev Taft som reaktionens fånge. Roosevelt, som aldrig trivdes utanför strålkastarljuset, lät sig övertygas. Han började turnera med ett radikalt program, den “nya nationalismen” (New Nationalism), som krävde starkare federal makt över ekonomin. Taft såg delar av programmet som författningsvidrigt. Breven mellan de gamla vännerna blev först stela, sedan iskalla, sedan slutade de komma.
U.S. Steel-åtalet hösten 1911 blev den offentliga brytpunkten, men i grunden handlade konflikten om två oförenliga synsätt. Roosevelt trodde på en stark ledare som personligen styr utvecklingen; Taft trodde på lagar och domstolar som styr alla, även ledaren. I februari 1912 förklarade Roosevelt öppet att han utmanade sin gamle vän om partiets nominering, med orden “min hatt är i ringen”. För Taft var det ett ofattbart svek. Privat grät han inför en medarbetare och sade att Roosevelt varit hans närmaste vän. Offentligt bet han ihop och slogs – för första gången i sitt liv – med full kraft, inte för att han älskade makten utan för att han ansåg att Roosevelts personkult hotade författningens ordning.
Trepartsvalet 1912: att förlora nästan allt
Striden om nomineringen 1912 blev brutal. I de delstater som höll primärval krossade Roosevelt presidenten – han vann till och med Tafts hemstat Ohio. Men primärval var ännu en nymodighet, och partiapparaten kontrollerade konventet. Där avgjorde Tafts folk striderna om delegaternas fullmakter till hans fördel, och han nominerades om. Roosevelt talade om stöld, tågade ut med sina anhängare och bildade Progressiva partiet, i folkmun “Älgpartiet” (Bull Moose Party). Hur splittringar av det här slaget påverkar amerikanska partisystemet syns sällan tydligare än 1912: den republikanska väljarkåren delades i två läger.
Höstens valrörelse blev därefter. Roosevelt turnerade landet runt med väldig energi och överlevde i oktober ett attentat i Milwaukee, där han sköts i bröstet men ändå fullföljde sitt tal med kulan kvar i kroppen. Taft gjorde knappt någon kampanj alls. Han visste att han inte kunde vinna och nöjde sig med målet att stoppa Roosevelt, som han nu betraktade som en fara för författningen. Hans vicepresident James Sherman dog dessutom dagarna före valet. Utgången var därmed given: demokraternas kandidat, New Jerseys guvernör Woodrow Wilson, kunde vinna med mindre än hälften av folkrösterna, och Taft slutade trea – det sämsta resultat en sittande president någonsin nått.
| Kandidat | Parti | Andel av folkrösterna | Elektorsröster |
|---|---|---|---|
| Woodrow Wilson | Demokraterna | cirka 42 procent | 435 |
| Theodore Roosevelt | Progressiva partiet | cirka 27 procent | 88 |
| William Howard Taft | Republikanerna | cirka 23 procent | 8 |
| Eugene V. Debs | Socialistpartiet | cirka 6 procent | 0 |
Taft vann bara Utah och Vermont. Ändå tog han nederlaget med ett lugn som förbryllade omgivningen. Till vännerna sade han att han nu åtminstone slapp ett ämbete han aldrig önskat sig. En sammanfattning av presidentårens viktigaste händelser:
| År | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 1909 | Payne–Aldrich-tariffen; Ovala rummet byggs; sextonde tillägget föreslås | Tullstriden splittrar partiet; inkomstskatten på väg |
| 1910 | Pinchot avskedas; Mann–Elkins-lagen; postsparbanker; demokraterna vinner representanthuset | Progressiva vänder Taft ryggen |
| 1911 | Domar mot Standard Oil och American Tobacco; åtal mot U.S. Steel | Trustbrytandet kulminerar; brytningen med Roosevelt blir öppen |
| 1912 | New Mexico och Arizona blir delstater; Roosevelt utmanar; trepartsvalet | Taft besegras av Wilson och slutar trea |
| 1913 | Sextonde tillägget ratificeras; arbetsmarknadsdepartementet inrättas | Reformarvet fullbordas i sista stund |
Efter presidenttiden
Professorn som väntade på rätt vakans
Få presidenter har lämnat Vita huset så lättade. Taft blev professor i konstitutionell rätt vid Yale, en roll som passade honom perfekt: han föreläste, skrev böcker om presidentmakten och blev ordförande i det amerikanska advokatsamfundet. Under första världskriget ledde han tillsammans med en fackföreningsledare den nationella krigsarbetsnämnden, som medlade i arbetskonflikter, och han var en drivande kraft i rörelsen League to Enforce Peace, som förespråkade ett internationellt fredsförbund. När Wilson efter kriget kämpade för Nationernas förbund stödde Taft honom över partigränsen – förgäves, eftersom senaten röstade nej.
Förhållandet till Roosevelt fick också en försonande epilog. De två gamla vännerna möttes av en slump i en hotellmatsal i Chicago 1918, skakade hand och pratade under andra gästers applåder. Någon djup vänskap återuppstod aldrig, men när Roosevelt dog i januari 1919 stod Taft vid graven och sörjde uppriktigt.
Chefsdomare i Supreme Court 1921–1930
Sommaren 1921 hände till slut det som Taft väntat på i hela sitt liv. Chefsdomaren Edward White dog, och den nye presidenten Warren G. Harding utnämnde Taft till posten. Senaten bekräftade honom samma dag. Vid 63 års ålder fick han därmed det ämbete han satt högre än presidentposten – och han blev den ende i USA:s historia som lett två av de tre statsmakter som konstitutionen delar makten mellan: den verkställande och den dömande. Han är också den ende före detta presidenten som svurit in nya presidenter, vilket han gjorde med både Calvin Coolidge 1925 och Herbert Hoover 1929.
Som chefsdomare blev Taft betydligt mer handlingskraftig än han någonsin varit som president. Han moderniserade hela det federala domstolsväsendet. Hans viktigaste verk var domstolslagen 1925, kallad “domarnas lag” (Judges’ Bill), som gav Supreme Court rätt att själv välja vilka mål den tar upp – en reform som än i dag avgör hur domstolen arbetar. Han drev på för fler federala domare, ledde arbetet med att beta av domstolarnas enorma målbalanser och höll som administratör ihop en domarkår med starka viljor – ofta genom att förhandla fram enighet bakom kulisserna, en talang han märkligt nog aldrig fann som president. Han lobbade också framgångsrikt för att Supreme Court skulle få en egen byggnad i stället för att husera i Kapitolium; det magnifika marmorpalats som i dag är domstolens hem godkändes av kongressen 1929, även om Taft inte hann se det färdigt. Bland hans domar märks särskilt Myers mot USA 1926, där han med sin unika dubbla erfarenhet slog fast presidentens rätt att avskeda sina egna ämbetsmän utan senatens godkännande.
Lycklig var han också, på ett sätt som få hade sett honom under presidentåren. I ett ofta citerat brev skrev han ungefär att han i sitt nuvarande liv inte mindes att han någonsin varit president. Hälsan förbättrades dessutom påtagligt: efter Vita huset gick han ner flera tiotal kilo och höll vikten nere under resten av livet.
De sista åren
Mot slutet av 1920-talet sviktade hjärtat. Taft avgick som chefsdomare den 3 februari 1930, utsliten och svårt sjuk, och dog i Washington en dryg månad senare, den 8 mars 1930, 72 år gammal. Han begravdes på nationalkyrkogården i Arlington – som förste amerikanske president; sedan dess har endast John F. Kennedy fått samma vila där.
Eftermäle: hur bedöms William Howard Taft idag?
I historikernas rankningar hamnar Taft nästan alltid i mitten: ingen katastrof, ingen storhet. Domen över presidenten brukar lyda ungefär så här: en klok, hederlig och juridiskt briljant man som hamnade på fel post vid fel tidpunkt. Han saknade det moderna presidentskapets viktigaste verktyg – förmågan att tala till folket och forma opinion – i just den era då Roosevelt gjort det verktyget till ämbetets kärna. Hans sakliga meritlista var stark: fler antitrustmål än Roosevelt, två grundlagstillägg på väg, viktiga regleringar och nya delstater. Men politik handlar inte bara om resultat, utan om berättelsen kring dem, och den förlorade Taft totalt.
Samtidigt har eftervärlden gett honom en sorts upprättelse på två punkter. Den första gäller domarbanan: rättshistoriker räknar Taft som en av de mest betydelsefulla chefsdomarna, inte främst för enskilda domar utan för att han byggde den moderna, självständiga federala domstolsorganisationen. Den andra gäller karaktären: i en tid av växande personkult stod Taft konsekvent fast vid att ingen ledare, hur älskad han än är, står över lagen. Kritiker invänder att samma legalism gjorde honom passiv inför sociala problem och blind för politikens känslodimension. Båda bilderna är sanna, och det är just spänningen mellan dem som gör honom intressant.
En sak förtjänar att bemötas för sig: Tafts vikt. Han vägde som mest över 150 kilo och var landets tyngste president, vilket i generationer reducerat honom till ett skämt – framför allt genom anekdoten att han skulle ha fastnat i Vita husets badkar. Den historien saknar belägg från samtiden och betraktas av historiker som en myt; sant är däremot att ett extra stort specialbadkar installerades för honom. Att låta ett badkar skymma mannen som ledde två statsmakter säger mer om eftervärlden än om Taft.
Vanliga frågor om William Howard Taft
Varför ville Taft inte vara president?
Hans temperament var en domares, inte en politikers. Taft älskade juridisk analys och avskydde valkampanjer, presskontakter och offentliga strider. Han tog presidentposten främst för att hustrun Nellie, familjen och Roosevelt tryckte på. Själv sade han flera gånger att Supreme Court var hans egentliga mål i livet.
Varför bröt Taft och Roosevelt med varandra?
Kort sagt: olika syn på makt. Roosevelt ansåg att presidenten borde leda samhällsutvecklingen personligen, medan Taft ansåg att lagen och domstolarna skulle stå över alla, även presidenten. Konkreta droppar var tullagen 1909, avskedandet av naturvårdaren Gifford Pinchot 1910 och åtalet mot U.S. Steel 1911, som indirekt utpekade Roosevelt. År 1912 utmanade Roosevelt honom öppet om nomineringen.
Vad hände i presidentvalet 1912?
Republikanerna sprack. Taft vann nomineringen via partiapparaten, varpå Roosevelt bildade Progressiva partiet och ställde upp själv. De delade på det republikanska väljarstödet, och demokraten Woodrow Wilson vann med 435 elektorsröster. Taft slutade trea med endast 8 elektorsröster – det sämsta resultatet någonsin för en sittande president.
Har någon annan president också blivit chefsdomare?
Nej. Taft är den ende i USA:s historia som varit både president och chefsdomare i Supreme Court, alltså chef för såväl den verkställande som den dömande statsmakten. Han ledde domstolen 1921–1930 och kallade själv den posten sitt livs största ära.
Fastnade Taft verkligen i ett badkar?
Nej, det finns inga samtida belägg för den berömda historien, och historiker avfärdar den som en myt. Däremot är det sant att ett specialbyggt, extra stort badkar installerades åt honom. Anekdoten har tyvärr ofta fått skymma hans verkliga insatser.
Vad är Taft mest känd för i dag?
Tre saker brukar nämnas: brytningen med Roosevelt och trepartsvalet 1912, hans unika andra karriär som chefsdomare, och att han lät bygga det första Ovala rummet 1909. Bland jurister är han dessutom ihågkommen som den som moderniserade det federala domstolsväsendet.
Källor
Innehållet på den här sidan bygger på etablerade historiska källor, bland annat:
- The White House – officiell biografi över William Howard Taft. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade essäer om Tafts presidenttid och tiden i Supreme Court. millercenter.org
- White House Historical Association – uppgifter om Vita huset, Ovala rummets tillkomst och Nellie Taft. whitehousehistory.org
- Encyclopaedia Britannica – biografiska uppgifter och artiklar om valet 1912. britannica.com
- Library of Congress – samlingar och tidslinjer kring Taft och det tidiga 1900-talets politik. loc.gov
- National Archives – dokument om sextonde och sjuttonde tillägget samt valresultat. archives.gov