Warren G. Harding (1865–1923) var USA:s 29:e president och ledde landet från mars 1921 till sin plötsliga död i augusti 1923. Han vann valet 1920 med en av de största segrarna i amerikansk historia, på ett enda enkelt löfte: en återgång till det normala (return to normalcy). Efter första världskriget, en dödlig influensapandemi, strejker, inflation och Woodrow Wilsons uppslitande strid om Nationernas förbund ville amerikanerna ha lugn och ro. Harding, en vänlig tidningsutgivare från småstaden Marion i Ohio, lovade precis det.
Idag är han mest känd för något helt annat: skandalerna. Teapot Dome-affären, där hans inrikesminister tog mutor i utbyte mot statliga oljefält, blev en av de största korruptionshärvorna i amerikansk politisk historia. Den avslöjades i sin helhet först efter Hardings död, liksom flera andra härvor där hans vänner och politiska bundsförvanter berikade sig på statens bekostnad. Harding själv dömdes aldrig för något och tycks inte ha stoppat pengar i egen ficka, men han hade utsett männen som gjorde det. När historiker rangordnar presidenterna hamnar han därför nästan alltid i botten.
Ändå är bilden mer sammansatt än så. Under Hardings korta tid i Vita huset hölls världens första stora nedrustningskonferens, Washingtonkonferensen, som satte tak på stormakternas flottor. Han frigav den fängslade socialistledaren Eugene V. Debs, höll ett för sin tid ovanligt modigt tal om svarta amerikaners rättigheter i Alabama och moderniserade statens budgetprocess på ett sätt som består än idag. Den här sidan går igenom hela historien: uppväxten, den osannolika vägen till makten, presidenttiden, döden i San Francisco och det eftermäle som fortfarande diskuteras. Hur han står sig mot företrädarna och efterträdarna ser du i översikten över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Warren G. Harding
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 2 november 1865 i Blooming Grove, Ohio |
| Död | 2 augusti 1923 i San Francisco, Kalifornien |
| Parti | Republikanerna |
| Mandatperiod | 4 mars 1921 – 2 augusti 1923 (dog i ämbetet) |
| Vicepresident | Calvin Coolidge |
| First lady | Florence Kling Harding |
| Företrädare | Woodrow Wilson |
| Efterträdare | Calvin Coolidge |
| Yrke före politiken | Tidningsutgivare (Marion Star) |
| Känd för | “Return to normalcy”, Teapot Dome-skandalen och den plötsliga döden i ämbetet |
Uppväxt och tidig karriär
Familj och bakgrund i Ohio
Warren Gamaliel Harding föddes den 2 november 1865 i den lilla byn Blooming Grove i delstaten Ohio, som äldst av åtta syskon. Inbördeskriget hade tagit slut bara ett halvår tidigare, och Harding blev senare den förste presidenten som föddes efter kriget. Hans far, George Tryon Harding, var lantbrukare som så småningom utbildade sig till läkare. Modern Phoebe arbetade som barnmorska och fick även hon med tiden en läkarlicens, vilket var ovanligt för en kvinna på den tiden. Familjen var djupt religiös och Warren stod sin mor mycket nära.
Familjen var aldrig fattig men inte heller välbärgad, och den flyttade runt mellan olika småorter i Ohio under Warrens uppväxt. Redan som barn kom han i kontakt med det som skulle bli hans yrke: fadern var delägare i en lokal veckotidning, och pojken fick lära sig sätta typer och sköta tryckpressen. Det praktiska hantverket i ett tidningstryckeri satt kvar i honom hela livet. Även som president visade han gärna upp att han fortfarande kunde hantera en sätterimaskin.
Utbildning och första yrkesår
Vid fjorton års ålder skrevs Harding in vid Ohio Central College i Iberia, en liten skola som närmast motsvarade ett gymnasium med collegeambitioner. Han var ingen lysande student men en omtyckt sådan. Han redigerade skolans tidning, spelade althorn i orkestern och upptäckte sin verkliga talang: att tala inför folk. Harding hade en varm, klangfull röst och en förmåga att få åhörare att känna sig väl till mods, en egenskap som senare skulle bära honom längre än någon kunde ana.
Efter examen 1882 flyttade han till Marion, en växande järnvägsstad i centrala Ohio dit familjen sökt sig. Han provade på att undervisa i en byskola en termin, vilket han senare beskrev som det hårdaste arbete han någonsin gjort. Han läste juridik en kort period och sålde försäkringar, men inget av det passade honom. Det gjorde däremot tidningsbranschen.
Tidningsmannen i Marion
År 1884 köpte Harding, tillsammans med två kompanjoner som snart hoppade av, den konkursmässiga lokaltidningen Marion Star. Han var nitton år gammal. Under de följande decennierna byggde han upp tidningen till en framgångsrik dagstidning och sig själv till en av stadens mest respekterade män. Hans recept var enkelt: stöd det lokala näringslivet, undvik onödiga konflikter och skriv illa om så få som möjligt. Star växte i takt med att Marion växte, och Harding blev en välbärgad man.
År 1891 gifte han sig med Florence Kling, dotter till stadens rikaste affärsman och fem år äldre än Warren. Hon var frånskild och hade en son, och hennes far motsatte sig äktenskapet i det längsta. Florence visade sig vara ett affärsgeni. Hon tog över tidningens distribution och ekonomi och drev dem med järnhand, medan Warren skötte det utåtriktade: ledarsidan, annonsörerna och kontakterna. Han kallade henne “the Duchess” — hertiginnan. Många historiker menar att det var hennes ambition, mer än hans egen, som drev honom mot allt högre poster.
Harding var under hela livet plågad av perioder av utmattning och nervösa besvär, och som ung vistades han flera gånger på sanatorium. Han hade också ett hjärta som med åren blev allt sämre, något som få utomstående kände till men som skulle få stor betydelse 1923.
Vägen till Vita huset
Politisk karriär i Ohio
Som utgivare av en republikansk tidning i ett politiskt hett omstritt Ohio gled Harding naturligt in i partiarbetet. Han var en uppskattad talare på partimöten, och 1899 valdes han in i Ohios delstatssenat. Där gjorde han sig känd för det som blev hans politiska signum: han skaffade sig inga fiender. Harding röstade lojalt med partiet, medlade i interna konflikter och var omtyckt av i stort sett alla. Han valdes om, blev viceguvernör (lieutenant governor) 1904–1906 och förlorade sedan ett guvernörsval 1910 utan att det skadade hans anseende nämnvärt.
Under de här åren knöt han an till Harry Daugherty, en advokat och politisk fixare från Ohio som såg något i Harding som andra missade. Daugherty ska ha tänkt att Harding helt enkelt såg ut som en president, och han gjorde det till sitt livsprojekt att få honom dit. Det är svårt att förstå Hardings karriär utan Daugherty: han var strategen som knuffade fram den bekväme och inte särskilt ärelystne Harding vid varje vägskäl.
Senator i Washington
År 1914 valdes Harding till USA:s senat, i det första Ohio-valet där senatorer valdes direkt av folket i stället för av delstatens lagstiftande församling. Som senator var han precis så oförarglig som han varit i Ohio. Han missade en stor del av omröstningarna, drev inga egna stora frågor och lade sin energi på att vara omtyckt. I sakfrågorna följde han partilinjen: han röstade för alkoholförbudet (Prohibition) och för kvinnlig rösträtt, i båda fallen utan större personlig övertygelse men med god känsla för vart vindarna blåste. Under striden om Versaillesfreden ställde han sig på motståndarsidan mot Wilsons Nationernas förbund (League of Nations), i likhet med de flesta republikaner. Mer om hur kammaren han satt i fungerar finns i guiden om kongressen och dess två kamrar.
Redan 1916 fick Harding hedersuppdraget att hålla huvudtalet vid republikanernas partikonvent, ett tecken på att partiet såg honom som en samlande röst. Få trodde ändå att senatorn från Marion skulle nå högre än så. Han trivdes i senaten, umgicks, spelade poker och golf, och verkade sakna den brinnande ambition som presidentkandidater brukar ha.
Valet 1920: det rökfyllda rummet och verandakampanjen
Republikanernas partikonvent i Chicago sommaren 1920 låste sig fullständigt. De två favoriterna, generalen Leonard Wood och Illinois guvernör Frank Lowden, blockerade varandra omgång efter omgång i hettan. Enligt den berömda berättelsen samlades partiets makthavare nattetid i ett rökfyllt hotellrum (the smoke-filled room) på Blackstone Hotel och enades om en kompromisskandidat som ingen hatade: Warren G. Harding. Verkligheten var rörigare än legenden, men resultatet blev detsamma. På tionde omröstningen nominerades Harding, till mångas förvåning inklusive möjligen hans egen. Till vicepresidentkandidat valde konventet guvernören i Massachusetts, Calvin Coolidge, känd i hela landet för att ha kväst en polisstrejk i Boston året innan.
Harding förde sedan en kampanj som redan då kändes gammaldags: en verandakampanj (front porch campaign). I stället för att resa runt stannade han hemma i Marion och lät väljarna, journalisterna och delegationerna komma till honom. Från verandan höll han lugnande tal om att läka landets sår. I ett tal i Boston tidigare samma år hade han myntat formuleringen som fångade hela stämningsläget: Amerika behövde inte hjältedåd utan läkning, inte experiment utan en återgång till det normala — “not nostrums, but normalcy”. Ordet normalcy var knappt korrekt engelska, och språkvårdare retade sig, men det satte sig omedelbart.
Demokraterna ställde upp med en annan tidningsman från Ohio, guvernören James M. Cox, med den unge Franklin D. Roosevelt som vicepresidentkandidat. Cox försvarade Wilsons arv och Nationernas förbund, och det var precis vad väljarna inte ville ha. Valet 1920 var dessutom det första presidentvalet efter det nittonde författningstillägget, så kvinnor i hela USA fick rösta för första gången. Resultatet blev en jordskredsseger: Harding fick omkring 60 procent av rösterna, en av de största andelarna i modern amerikansk historia, och vann elektorskollegiet (Electoral College) med 404 röster mot 127. Hur amerikanska presidentval fungerar i detalj kan du läsa om i genomgången av valsystemet i USA.
Presidenttiden (1921–1923)
Harding tillträdde den 4 mars 1921 och tog över ett land i baksmälla. Ekonomin befann sig i en skarp efterkrigsdepression med fallande priser och hög arbetslöshet, miljontals soldater hade återvänt till en pressad arbetsmarknad, och det politiska klimatet var förgiftat efter åren av krig, strejker och den så kallade röda skräcken. Hans svar var att sänka tempot, sänka skatterna och låta näringslivet dra igång landet igen. Efter Woodrow Wilsons intensiva, moraliserande ledarstil blev kontrasten total: Harding såg presidenten som en samordnare, inte en förändrare av världen.
Regeringen: några av de bästa — och några av de sämsta
Hardings egen beskrivning av sin metod var att samla de klokaste huvudena han kunde hitta och låta dem arbeta. Delvis lyckades han över förväntan. Utrikesminister blev Charles Evans Hughes, tidigare domare i Högsta domstolen (Supreme Court) och en av tidens mest respekterade jurister. Finansminister blev bankmannen Andrew Mellon, som skulle sitta kvar under tre presidenter. Handelsminister blev Herbert Hoover, världsberömd för sitt humanitära hjälparbete i Europa under kriget och själv framtida president. Detta var en toppskiktsregering som få presidenter kunnat matcha.
Men Harding utsåg också sina vänner. Justitieminister blev Harry Daugherty, mannen som gjort honom till president men som saknade både erfarenhet av och intresse för opartisk rättsskipning. Inrikesminister blev senatorskollegan Albert B. Fall från New Mexico, och chef för den nya veteranmyndigheten blev Charles Forbes, en charmig bekant från en semesterresa till Hawaii. Kring dessa män samlades ett löst nätverk av Ohio-politiker och hangarounds som eftervärlden döpt till Ohio-gänget (the Ohio Gang). Det var här katastrofen grodde, även om det skulle dröja innan någon förstod det.
Return to normalcy i praktiken: den ekonomiska politiken
Budgetreformen som består än idag
Hardings mest bestående inrikespolitiska insats är paradoxalt nog den tråkigaste. I juni 1921 undertecknade han budget- och redovisningslagen (Budget and Accounting Act), som för första gången gav USA en samlad federal budgetprocess. Tidigare hade varje myndighet förhandlat direkt med kongressen om sina anslag, utan samordning. Nu inrättades en central budgetbyrå under presidenten, med bankmannen Charles Dawes som förste chef, samt ett oberoende granskningsorgan som kontrollerade hur pengarna faktiskt användes. Systemet är i sina grunddrag detsamma än idag: presidenten lägger ett samlat budgetförslag, kongressen beslutar, och en revisionsmyndighet granskar. Det är en av de tydligaste förstärkningarna av presidentämbetets praktiska makt under 1900-talet, och den beskrivs närmare i guiden om presidentens roll och befogenheter.
Skattesänkningar och höjda tullar
Under kriget hade de högsta marginalskatterna stigit till nivåer över 70 procent. Finansminister Mellon ansåg att detta kvävde investeringar, och med Hardings stöd inledde han en serie skattesänkningar, med start i 1921 års skattelag (Revenue Act). Samtidigt skars de federala utgifterna ned kraftigt från krigsårens nivåer. Näringslivspolitiken kompletterades 1922 med Fordney–McCumber-tullen, en av de högsta skyddstullarna i landets historia, som skulle skydda amerikansk industri och amerikanskt jordbruk från utländsk konkurrens. Ekonomer har sedan dess diskuterat klokheten i tullarna, särskilt eftersom de gjorde det svårare för Europas skuldsatta länder att exportera sig ur sina krigsskulder till USA.
På kort sikt tycktes politiken hur som helst fungera. Den skarpa depressionen 1920–1921 vände under 1922 i en stark återhämtning, och när Harding dog var landet på väg in i det långa uppsving som brukar kallas det glada tjugotalet (the Roaring Twenties). Hur mycket av detta som berodde på regeringens politik och hur mycket som var en naturlig rekyl är omdiskuterat, men för samtiden såg det ut som att normaliseringen levererade.
Invandringen stramas åt
En annan del av normaliteten var mörkare. I maj 1921 undertecknade Harding den så kallade nödkvotslagen (Emergency Quota Act), som för första gången satte numerära tak för invandringen från Europa. Kvoterna beräknades utifrån hur många från varje land som redan bodde i USA, vilket i praktiken gynnade nord- och västeuropéer och kraftigt begränsade invandringen från Syd- och Östeuropa. Lagen speglade en utbredd rädsla för radikalism och främmande inflytande efter kriget, och den blev startpunkten för fyra decennier av restriktiv amerikansk invandringspolitik.
Utrikespolitiken: nedrustning i stället för Nationernas förbund
Washingtonkonferensen 1921–1922
Harding hade vunnit valet delvis på motståndet mot Wilsons förbund, och USA gick aldrig med i Nationernas förbund. I stället avslutades kriget formellt genom en separat fredsuppgörelse med Tyskland 1921. Men att stå utanför förbundet betydde inte att stå utanför världen. På hösten 1921 bjöd Harding och utrikesminister Hughes in stormakterna till Washingtonkonferensen (Washington Naval Conference), historiens första stora internationella nedrustningskonferens.
Resultaten var uppseendeväckande. I femmaktsfördraget kom USA, Storbritannien, Japan, Frankrike och Italien överens om att skrota fartyg och sätta bindande tak för sina slagskeppsflottor, med det berömda styrkeförhållandet 5:5:3 mellan USA, Storbritannien och Japan. I separata avtal förband sig makterna att respektera varandras positioner i Stilla havet och Kinas territoriella integritet. För första gången i modern historia gick segrande stormakter frivilligt med på att begränsa sina egna vapen. Konferensen hyllades brett i samtiden, och även om avtalen urholkades på 1930-talet när Japan bröt mot dem, räknas den idag som Harding-administrationens största internationella framgång.
Krigsskulder och en försiktig återgång till världen
I övrigt förde administrationen en pragmatisk linje. Man förhandlade om de europeiska krigsskulderna till USA, deltog i internationellt hjälparbete — bland annat det stora amerikanska bistånd som under Hoovers ledning mildrade svälten i Ryssland 1921–1923 — och höll dörren öppen för medlemskap i en internationell domstol, något Harding själv förespråkade men senaten aldrig godkände. Linjen var varken isolationism eller Wilsons världsfrälsning, utan något mittemellan: engagemang där det gynnade amerikanska intressen, utan bindande allianser.
Debs friges och ett ovanligt tal i Birmingham
Två beslut som samtiden delvis höjde på ögonbrynen åt har stärkt Hardings rykte i efterhand. Det första gällde Eugene V. Debs, socialistledaren och femfaldige presidentkandidaten som dömts till tio års fängelse under Wilson för ett tal mot värnplikten 1918. Wilson hade vägrat benåda honom. Harding såg annorlunda på saken. I december 1921 omvandlade han Debs straff så att denne frigavs till jul, och han tog dessutom emot Debs i Vita huset. Enligt en känd anekdot hälsade Harding honom med orden att han hört mycket om honom och nu var mycket glad att träffa honom personligen. Harding lät också benåda eller frige ett antal andra politiska fångar från krigsåren. För en president som valts för att lugna landet var det ett sätt att avsluta krigets undantagstillstånd även på hemmaplan.
Det andra beslutet var ett tal. I oktober 1921 talade Harding i Birmingham i Alabama, mitt i det segregerade Södern, inför en publik som var uppdelad efter hudfärg. Där sade han rakt ut att svarta amerikaner borde ha samma politiska rättigheter som vita, inklusive rösträtt. Den vita delen av publiken tog emot orden under tystnad medan den svarta jublade. Harding stödde också det så kallade Dyer-lagförslaget, som skulle göra lynchning till ett federalt brott. Förslaget röstades igenom i representanthuset (House of Representatives) 1922 men stoppades av sydstatssenatorernas förhalningstaktik, filibuster, i senaten. Ingen amerikansk president hade på decennier talat så tydligt i frågan på plats i Södern, även om orden aldrig omsattes i lagstiftning.
Vardagen i Vita huset — och problemen som växte i det tysta
Paret Harding öppnade Vita huset för allmänheten igen efter Wilsons slutna sjukdomsår, och Warren Harding blev en folkkär president. Han var den förste presidenten vars röst nådde massorna via radio, hans hund Laddie Boy blev nationalkändis, och tidningarna älskade den stilige, tillgänglige mannen från Marion. Samtidigt levde presidenten ett dubbelliv i det lilla. Två kvällar i veckan spelade han poker med sina vänner i övervåningen, där whisky serverades trots att alkoholförbudet var landets lag. Det var symboliskt för något större: reglerna gällde, men inte riktigt för de närmaste.
Under 1922 och början av 1923 började varningstecknen hopa sig. Kongressvalet 1922 gick dåligt för republikanerna. Rykten cirkulerade om oegentligheter i veteranmyndigheten och om ljusskygga affärer kring Daughertys närmaste man Jess Smith. I februari 1923 tvingade Harding bort veteranchefen Forbes, som lämnade landet. I mars tog Charles Cramer, jurist på veteranmyndigheten, sitt liv. I slutet av maj hittades Jess Smith död för egen hand, dagen efter ett långt enskilt möte med presidenten. Harding fick aldrig veta hela vidden av vad hans vänner hade gjort, men det står klart att han förstod att något var allvarligt fel. Enligt en ofta återgiven formulering ska han ha sagt att han inte hade några problem med sina fiender — det var hans förbannade vänner som höll honom vaken om nätterna.
Viktiga händelser under Hardings presidenttid
| År | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 1921 | Budget- och redovisningslagen antas | USA får sin första samlade federala budgetprocess — systemet består i grunddragen än idag |
| 1921 | Nödkvotslagen begränsar invandringen | Första numerära taken för invandring från Europa; inleder en restriktiv era |
| 1921 | Separatfred med Tyskland; talet i Birmingham; Debs friges | Kriget avslutas formellt, och Harding markerar i medborgarrättsfrågan |
| 1921–1922 | Washingtonkonferensen om flottnedrustning | Historiens första stora nedrustningsavtal; taket 5:5:3 för slagskeppsflottorna |
| 1922 | Fordney–McCumber-tullen; oljefälten leasas ut i hemlighet | Höga skyddstullar införs — samtidigt läggs grunden för Teapot Dome-skandalen |
| 1923 | Forbes avgår, självmorden i regeringens närhet, resan västerut | Skandalerna börjar skymta; Harding lämnar Washington för sin sista resa |
| 1923 | Harding dör i San Francisco den 2 augusti | Calvin Coolidge svärs in som president; avslöjandena tar därefter fart |
Döden i San Francisco och skandalerna som följde
Den sista resan
Sommaren 1923 gav sig Harding ut på en lång tal- och lyssnarturné genom västra USA, kallad förståelsens resa (Voyage of Understanding). Han ville möta väljarna inför en trolig omvalskampanj 1924, och han blev under resan den förste sittande presidenten som besökte Alaska. Men presidenten var inte frisk. Han var utmattad, hade svårt att sova och visade tecken på hjärtproblem som hans excentriske livläkare inte tog på tillräckligt allvar. Efter en ansträngande dag i Seattle blev han akut sjuk, och resan avbröts i San Francisco, där han lades in på hotellet Palace Hotel.
Under några dagar tycktes han återhämta sig. På kvällen den 2 augusti 1923, medan Florence läste högt för honom ur en tidningsartikel, dog Warren Harding plötsligt, 57 år gammal. Dagens läkare är i stort sett eniga om att orsaken var en hjärtattack efter en längre tids hjärtsjukdom. Någon obduktion gjordes aldrig, vilket tillsammans med de kommande skandalavslöjandena födde konspirationsteorier: att han skulle ha förgiftats, rentav av sin egen hustru. En sensationsbok på 1930-talet, skriven av en dömd bedragare som arbetat nära administrationen, spred den teorin till en stor publik. Det finns inga belägg för den, och historiker avfärdar den, men den säger något om hur snabbt Hardings namn drogs ned i smutsen.
Nyheten om dödsfallet utlöste en enorm, uppriktig landssorg — Harding var i dödsögonblicket en mycket populär president. Miljontals människor kantade järnvägsspåren när tåget med hans kista rullade tillbaka mot Washington. Vicepresident Calvin Coolidge befann sig hos sin familj i Vermont, i ett hus utan el och telefon, och svors in som president av sin egen far, som var notarie, i skenet av en fotogenlampa mitt i natten. Scenen blev omedelbart en del av amerikansk politisk folklore, och du kan läsa mer om fortsättningen på sidan om Calvin Coolidge, USA:s 30:e president.
Teapot Dome: skandalen som gav epoken dess namn
Det stora avslöjandet kom efter begravningen. Redan under 1922 hade senaten börjat ställa frågor om varför inrikesminister Albert B. Fall i hemlighet och utan anbudsförfarande hade leasat ut statens strategiska oljereserver — Teapot Dome i Wyoming och Elk Hills i Kalifornien, avsatta för flottans framtida behov — till oljemännen Harry Sinclair och Edward Doheny. Från hösten 1923 nystade en senatsutredning, ledd av demokraten Thomas Walsh, upp härvan tråd för tråd. Det visade sig att Fall hade tagit emot flera hundra tusen dollar i “lån” och kontanter från just de män som fått kontrakten, en förmögenhet på den tiden.
Rättsprocesserna pågick i åratal. Högsta domstolen ogiltigförklarade oljekontrakten, och 1929 dömdes Fall till fängelse för mutbrott. Han blev därmed den förste ministern i USA:s historia som sattes i fängelse för brott begångna i ämbetet. Sinclair fick ett kortare fängelsestraff för domstolstrots och obstruktion, medan Doheny friades. Ordet Teapot Dome blev för en hel generation amerikaner synonymt med politisk korruption, ungefär som Watergate blev det femtio år senare. Utredningarna fick också långsiktig konstitutionell betydelse: i rättsfall som följde slog Högsta domstolen fast kongressens breda rätt att utreda och kalla vittnen, en makt som kongressens utskott använder än idag.
De andra härvorna
Teapot Dome var störst men inte ensam. Utredningar efter Hardings död blottlade ett mönster där flera av hans utnämningar systematiskt plundrat staten:
- Veteranmyndigheten: Charles Forbes hade sålt myndighetens förnödenheter till underpris, tagit emot mutor kring sjukhusbyggen och skott sig på de krigsveteraner han var satt att hjälpa. Han dömdes 1925 till fängelse för att ha bedragit staten.
- Justitiedepartementet: Harry Daugherty anklagades för att ha sett mellan fingrarna med spritsmuggling och för att ha tagit betalt för politiska tjänster, med den döde Jess Smith som mellanhand. Coolidge tvingade bort honom 1924. Daugherty ställdes inför rätta två gånger men fälldes aldrig, sedan juryerna inte kunnat enas.
- Egendomsförvaltningen: Thomas Miller, chef för myndigheten som förvaltade beslagtagen fiendeegendom från kriget, dömdes för mutbrott i samband med en tvivelaktig utbetalning av tyska tillgångar.
Så här såg de största härvorna ut i sammanfattning:
| Skandal | Vad hände? | Rättsligt efterspel |
|---|---|---|
| Teapot Dome | Inrikesminister Fall leasade ut statens oljereserver mot mutor | Fall dömdes till fängelse 1929 — förste minister i USA:s historia att fängslas för ämbetsbrott |
| Veteranmyndigheten | Chefen Charles Forbes plundrade myndigheten på förnödenheter och byggkontrakt | Forbes dömdes 1925 till fängelse för bedrägeri mot staten |
| Justitiedepartementet | Anklagelser om skyddade spritsmugglare och sålda tjänster kring Daugherty och Jess Smith | Smith tog sitt liv 1923; Daugherty åtalades två gånger men fälldes aldrig |
| Egendomsförvaltningen | Tvivelaktig utbetalning av beslagtagna tyska tillgångar | Myndighetschefen Thomas Miller dömdes för mutbrott |
Ingen utredning har någonsin visat att Harding själv tog emot pengar eller kände till mutorna i förväg. Hans ansvar var av ett annat slag: han utsåg männen, litade på dem och kontrollerade dem inte. När varningssignalerna kom agerade han sent och i tysthet. Att nästan allt avslöjades först efter hans död gjorde saken värre för eftermälet — han fanns inte längre där för att förklara sig, och varje ny rättegång under 1920-talet grävde hans rykte djupare.
Privatlivet hamnar i rampljuset
Som om korruptionen inte räckte kom även Hardings privatliv i dagen. År 1927 publicerade Nan Britton, en ung kvinna från Marion, en uppmärksammad bok där hon berättade att hon haft ett långvarigt förhållande med Harding och att han var far till hennes dotter, född 1919. Boken avfärdades länge som skandalskriveri, men 2015 visade ett DNA-test att hon talat sanning: Harding var flickans far. Dessutom bekräftade kärleksbrev, som öppnades för forskning 2014 efter ett halvsekel i förvar hos Library of Congress, att Harding före presidenttiden haft ett mångårigt förhållande med Carrie Fulton Phillips, hustru till en nära vän i Marion. För eftervärlden förstärkte allt detta bilden av en man med svag karaktär — men breven visade också en mer komplex och känslosam människa än karikatyren.
Eftermäle: hur bedöms Warren G. Harding idag?
Bottenplaceringen och skälen till den
När historiker och statsvetare rangordnar USA:s presidenter hamnar Harding nästan alltid i det absoluta bottenskiktet, ofta i sällskap med James Buchanan, Andrew Johnson och Franklin Pierce. Skälen är återkommande. Skandalerna är det första: ingen annan administration före 1970-talet drabbades av korruption i den skalan, och ytterst vilar ansvaret för utnämningarna på presidenten. Det andra är ledarskapet i sig. Harding beskrivs som passiv, konflikträdd och intellektuellt oengagerad, en man som själv tvivlade på att han dög för jobbet. Kritiker har också pekat på att hans folkliga popularitet byggde mer på charm och röst än på innehåll.
Hans eget parti bidrog till fallhöjden. Under 1920-talets rättegångar tog republikanerna avstånd från Harding-åren, och när tidens vittnen skrev sina memoarer var det få som försvarade honom. Florence Harding brände dessutom en stor del av hans papper efter hans död, i tron att hon skyddade hans minne. Effekten blev den motsatta: i decennier saknade historikerna material som kunde nyansera bilden, och skandalerna fick definiera allt. Först 1964 öppnades de bevarade Harding-dokumenten för forskning.
Den moderna nyanseringen
Sedan slutet av 1900-talet har flera historiker argumenterat för att bottenplaceringen är för enkel, även om ingen seriös bedömare lyfter Harding till mittfältet. Nyanseringen brukar peka på några konkreta saker:
- Washingtonkonferensen var en verklig diplomatisk bedrift — världens första stora nedrustningsavtal mellan stormakter, förhandlat i Washington under Hardings administration.
- Frigivningen av Eugene V. Debs och andra politiska fångar var en rakryggad handling som Hardings företrädare vägrat utföra, och den avslutade krigsårens hårdaste ingrepp mot yttrandefriheten.
- Birminghamtalet om svarta amerikaners politiska rättigheter var, hållet i djupaste Södern 1921, modigare än det mesta som sades av presidenter i frågan under det tidiga 1900-talet.
- Budgetreformen 1921 moderniserade staten på ett bestående sätt, och utnämningarna av Hughes, Mellon och Hoover visar att Harding faktiskt kunde välja rätt personer — när han inte valde sina vänner.
- Ekonomin vände under hans tid från djup efterkrigsdepression till stark tillväxt, vilket samtiden gav honom betydande erkännande för.
Motargumentet är lika enkelt: en presidents främsta uppgift är omdöme, och det var just omdömet som brast. De goda besluten fattades ofta på andras inrådan, medan de katastrofala utnämningarna var hans egna. Där partiernas historieskrivning ibland svänger med konjunkturerna har forskarnas samlade bild av Harding varit påfallande stabil: en hygglig, hårt arbetande men svag man på en post som kräver styrka. Han sade själv, enligt flera samtida vittnen, att han inte var lämpad för ämbetet och aldrig borde ha fått det. Få presidenter har fått en så hård dom — och få har själva formulerat den så träffande.
Vanliga frågor om Warren G. Harding
Vad menas med “return to normalcy”?
Det var Hardings vallöfte 1920: efter första världskriget, pandemin och Wilsons reformår skulle USA återgå till det normala — lugn, stabilitet och fokus på hemmaplan. Formuleringen kom från ett tal i Boston i maj 1920, där Harding sade att landet behövde läkning, inte hjältedåd. Ordet “normalcy” blev valrörelsens mest kända slagord och sammanfattar än idag hela hans politiska erbjudande.
Vad var Teapot Dome-skandalen?
Hardings inrikesminister Albert B. Fall leasade i hemlighet ut statens oljereserver vid Teapot Dome i Wyoming och Elk Hills i Kalifornien till två oljemagnater, och tog emot stora summor pengar av dem i gengäld. En senatsutredning avslöjade härvan efter Hardings död, och Fall blev 1929 den förste amerikanske ministern att fängslas för brott i ämbetet. Skandalen blev sin tids Watergate och präglar Hardings eftermäle än idag.
Hur dog Warren G. Harding?
Han dog plötsligt den 2 augusti 1923 på Palace Hotel i San Francisco, under en lång resa genom västra USA. Dagens medicinska bedömning är att han drabbades av en hjärtattack efter en längre tids hjärtsjukdom. Eftersom ingen obduktion gjordes uppstod rykten om förgiftning, men de saknar belägg och avfärdas av historiker. Han efterträddes av vicepresident Calvin Coolidge.
Var Harding själv korrupt?
Ingen utredning har visat att Harding tog mutor eller kände till brotten i förväg. Skandalerna begicks av personer han utnämnt, framför allt vänner och politiska bundsförvanter från Ohio. Hans ansvar anses ligga i dåligt omdöme och bristande kontroll snarare än egen brottslighet — han utsåg fel män och upptäckte det för sent.
Varför rankas Harding så lågt bland presidenterna?
Främst på grund av korruptionsskandalerna och hans passiva ledarskap: historiker ser honom som en svag president som lät vänner missbruka statens medel. Att han dog innan skandalerna avslöjades gjorde att bilden aldrig kunde repareras. Moderna bedömare nyanserar dock med Washingtonkonferensen, frigivningen av Debs, Birminghamtalet och budgetreformen 1921.
Vad gjorde Harding innan han blev president?
Han var tidningsman. Vid nitton års ålder köpte han den lilla tidningen Marion Star i Ohio och byggde upp den till en framgångsrik dagstidning tillsammans med hustrun Florence. Politiskt var han delstatssenator, viceguvernör i Ohio och från 1915 senator i Washington, innan republikanerna 1920 nominerade honom som kompromisskandidat till presidentposten.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade uppslagsverk och forskningsinstitutioner som dokumenterar de amerikanska presidenterna:
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade essäer om Hardings liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över Warren G. Harding. whitehouse.gov
- White House Historical Association – material om paret Harding och livet i Vita huset. whitehousehistory.org
- Encyclopaedia Britannica – biografiska artiklar om Harding, Teapot Dome-skandalen och Washingtonkonferensen. britannica.com
- Library of Congress – Hardings bevarade papper och de öppnade brevsamlingarna. loc.gov
- National Archives – dokument från senatens utredningar av Teapot Dome. archives.gov