Ulysses S. Grant (1822–1885) var USA:s 18:e president och satt i Vita huset 1869–1877. När han tillträdde var han landets mest firade man: generalen som lett nordstaterna till seger i det amerikanska inbördeskriget och tagit emot sydstatsgeneralen Robert E. Lees kapitulation vid Appomattox. Han valdes till president utan att egentligen vilja bli politiker, med det enkla valspråket “Let us have peace” – låt oss få fred.
Hans åtta år vid makten blev allt annat än fredliga. Grant tog över ett land som fortfarande blödde efter kriget, mitt i den svåra återuppbyggnaden av Södern som kallas rekonstruktionen (Reconstruction). Han drev igenom det femtonde tillägget till konstitutionen, som gav svarta män rösträtt, och han gick hårdare åt terrororganisationen Ku Klux Klan än någon annan president under 1800-talet. Samtidigt skakades hans administration av en rad korruptionsskandaler som fläckade hans namn i över hundra år.
Det gör Grant till en av de mest omvärderade presidenterna i amerikansk historia. Länge avfärdades han som en misslyckad president och en fyllbult. I dag lyfter allt fler historiker fram honom som en hederlig man med moraliskt mod, som kämpade för de nyligen frigivnas rättigheter när få andra orkade. Den här sidan går igenom hela hans liv: den blygsamma uppväxten, krigsåren, presidenttiden, den dramatiska sista kampen mot cancern – och striden om hans eftermäle. Vill du se var han passar in i raden finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Ulysses S. Grant
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 27 april 1822 i Point Pleasant, Ohio |
| Död | 23 juli 1885 i Mount McGregor, New York |
| Parti | Republikanska partiet (Republican Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1869 – 4 mars 1877 (två mandatperioder) |
| Vicepresidenter | Schuyler Colfax (1869–1873), Henry Wilson (1873–1875, dog i ämbetet) |
| Maka | Julia Dent Grant |
| Företrädare | Andrew Johnson |
| Efterträdare | Rutherford B. Hayes |
| Yrke före politiken | Yrkesofficer; däremellan misslyckad bonde och affärsman |
| Känd för | Segern i inbördeskriget, kampen mot Ku Klux Klan under rekonstruktionen, skandalerna i administrationen och de hyllade memoarerna |
Uppväxt och tidig karriär
En garvarson från Ohio
Grant föddes den 27 april 1822 i den lilla orten Point Pleasant i Ohio, som äldste son till garvaren Jesse Root Grant och hans hustru Hannah. Familjen var varken rik eller fattig – fadern drev ett garveri och var en pratsam, ambitiös man som gärna skröt om sina barn. Sonen var hans raka motsats: tystlåten, blyg och djupt obekväm med uppmärksamhet. Det enda område där pojken tidigt utmärkte sig var hästar. Han hade en närmast berömd hand med djur och kunde rida och tämja hästar som vuxna män inte vågade närma sig.
Han döptes till Hiram Ulysses Grant. Namnet Ulysses S. Grant uppstod av misstag. När kongressledamoten som nominerade honom till militärakademin West Point fyllde i ansökan skrev han fel och angav “Ulysses S. Grant” – han antog att pojken bar sin mors flicknamn Simpson som mellannamn. Grant försökte rätta felet men gav till slut upp. Kadetterna på skolan tyckte om initialerna U.S. – de kunde utläsas “United States” eller “Uncle Sam” – och kallade honom “Sam”. Namnet fastnade för alltid. S:et stod alltså egentligen inte för någonting.
West Point – motvilligt
Det var fadern som ordnade platsen på West Point år 1839. Grant själv ville inte alls bli soldat. Han fann utbildningen tråkig, läste hellre romaner än reglementen och hoppades i det längsta att kongressen skulle lägga ner hela akademin så att han slapp. Han tog examen 1843 som nummer 21 av 39 i sin klass – medelmåttiga betyg, med två undantag: han var duktig i matematik och skolans skickligaste ryttare. Hans dröm var att så småningom bli mattelärare.
Efter examen placerades han vid ett infanteriregemente i Missouri. Där träffade han Julia Dent, syster till en rumskamrat från West Point. De förlovade sig 1844 och gifte sig 1848. Äktenskapet blev livslångt och ovanligt kärleksfullt – Julia var Grants fasta punkt genom hela livet, och hans värsta perioder sammanföll nästan alltid med att de var åtskilda. Det fanns dock en spänning i familjen: Julias far var slavägare i Missouri, medan Grants egen far var övertygad slaverimotståndare och vägrade komma på bröllopet.
Mexikanska kriget, avskedet och de svåra åren
Grant deltog i mexikansk-amerikanska kriget 1846–1848 under generalerna Zachary Taylor och Winfield Scott. Han tjänstgjorde som kvartermästare, med ansvar för förnödenheter och transporter, men sökte sig ändå till striderna och visade prov på kyla under eld. Erfarenheten formade honom på två sätt. Han lärde sig hur en armé försörjs i fält – kunskap som senare blev avgörande. Och han kom att betrakta själva kriget som djupt orättfärdigt. I sina memoarer kallade han det ett av de mest orättvisa krig en starkare nation någonsin fört mot en svagare.
Efter kriget följde tristess. Grant skickades 1852 till avlägsna posteringar vid Stillahavskusten, långt från Julia och barnen. Han vantrivdes, drack för mycket – något som gav honom ett rykte som skulle förfölja honom livet ut – och lämnade armén 1854. Sedan följde sju år av motgångar. Han försökte bli bonde utanför St. Louis på en gård han träffande döpte till “Hardscrabble”, ungefär “Knogjorden”, men misslyckades. Han sålde ved på gatorna i St. Louis, prövade på fastighetsaffärer och gick omkull med det också. Vintern 1860 var den blivande presidenten tvungen att svälja stoltheten och ta anställning som biträde i sin fars läderbutik i Galena, Illinois, under sina yngre bröder. Han var 38 år och betraktades allmänt som en man som misslyckats med det mesta.
Vägen till Vita huset
Kriget som förändrade allt
Våren 1861 bröt inbördeskriget ut, och Grants liv vände på några månader. Som utbildad officer behövdes han plötsligt. Han fick befäl över ett regemente frivilliga från Illinois, blev snabbt brigadgeneral och visade redan från början det som skulle bli hans kännetecken: han anföll. I februari 1862 tog han fästningarna Fort Henry och Fort Donelson i Tennessee – nordsidans första stora segrar i kriget. När den instängde sydstatsbefälhavaren i Fort Donelson frågade om villkor svarade Grant att inga andra villkor än ovillkorlig och omedelbar kapitulation kunde godtas. Tidningarna älskade det. Initialerna U.S. fick över en natt en ny betydelse: “Unconditional Surrender” Grant.
Vägen därifrån var inte spikrak. Vid Shiloh i april 1862 överraskades hans armé och räddade sig först efter två dagars blodbad som chockade hela landet. Kritiker krävde hans avsked, men president Abraham Lincoln lär ha svarat: “Jag kan inte avvara den här mannen. Han slåss.” Under 1863 genomförde Grant den kampanj som många militärhistoriker räknar som krigets skickligaste: belägringen av Vicksburg. Staden föll den 4 juli 1863, hela Mississippifloden kom i nordsidans händer och Sydstaterna klövs i två delar. Efter ytterligare en seger vid Chattanooga gjorde Lincoln honom i mars 1864 till generallöjtnant och överbefälhavare för samtliga unionsarméer.
Året som följde blev krigets mörkaste. Grant förstod att Norden bara kunde vinna genom att använda sitt övertag i människor och industri, och han pressade Robert E. Lees armé i Virginia genom ett utnötningskrig med fruktansvärda förluster – slag som Wilderness, Spotsylvania och Cold Harbor kostade tiotusentals liv och gav honom öknamnet “slaktaren” hos kritikerna. Men strategin fungerade. Den 9 april 1865 kapitulerade Lee vid Appomattox Court House. Grants villkor var medvetet generösa: sydstatssoldaterna fick gå hem, behålla sina hästar och slapp åtal för förräderi. När hans egna soldater började jubla tystade han dem. Rebellerna var nu landsmän igen, sade han.
Hjälte i ett splittrat land
Efter kriget var Grant Nordens störste hjälte, och kongressen skapade 1866 en helt ny grad åt honom: general för hela armén. Men freden visade sig svårare än kriget. Lincoln mördades bara dagar efter Appomattox, och hans efterträdare Andrew Johnson hamnade snabbt i öppet krig med kongressen om hur Södern skulle återuppbyggas. Johnson ville släppa tillbaka sydstaterna snabbt och mjukt; kongressens republikaner krävde skydd för de fyra miljoner frigivna slavarna. Grant drogs motvilligt in i striden. Under en period 1867–1868 tjänstgjorde han som tillförordnad krigsminister, men bröt med Johnson när denne försökte använda honom i kampen mot kongressen. Brytningen gjorde Grant till republikanernas självklare hjälte – och deras självklare presidentkandidat.
Valet 1868
Republikanerna nominerade Grant enhälligt våren 1868. Han höll inga kampanjtal – det ansågs på den tiden ovärdigt – utan avslutade bara sitt korta acceptbrev med orden “Let us have peace”. I valet ställdes han mot demokraten Horatio Seymour, tidigare guvernör i New York. Grant vann klart i elektorskollegiet, även om segermarginalen bland väljarna var mindre än väntat. En sak stod redan klar: hundratusentals nyligen frigivna svarta män röstade för första gången, och de röstade nästan mannagrant på Grant. Utan deras röster hade hans folkliga majoritet varit mycket knapp. Den insikten kom att prägla hans presidentskap. Vid 46 års ålder blev han den dittills yngste presidenten i USA:s historia – och en av de mest oerfarna. Han hade aldrig innehaft ett valt ämbete, och hur mycket makt presidentämbetet egentligen borde ha i fredstid var han själv osäker på.
Presidenttiden (1869–1877)
Grants åtta år som president dominerades av en enda stor fråga: skulle segern i kriget också bli en seger i freden? Slaveriet var avskaffat på papperet, men i Södern pågick en våldsam kamp om vad friheten skulle innebära i praktiken. Samtidigt växte den amerikanska ekonomin explosionsartat, med järnvägsbyggen, spekulation och en politisk kultur där gränsen mellan affärer och politik var farligt otydlig. Grant fick hantera båda dessa krafter – med blandad framgång.
Rekonstruktionen och det femtonde tillägget
Rekonstruktionen var försöket att bygga om Södern efter kriget: återinföra delstaterna i unionen, skriva nya delstatsförfattningar och – mest kontroversiellt – göra de frigivna slavarna till fullvärdiga medborgare. När Grant tillträdde hade kongressen redan drivit igenom det fjortonde tillägget om medborgarskap och likhet inför lagen. Grant ställde sig direkt bakom nästa steg: det femtonde tillägget till konstitutionen, som förbjuder stater att neka någon rösträtt på grund av ras, hudfärg eller tidigare slaveri. Tillägget ratificerades 1870, och Grant kallade det den viktigaste händelsen i nationens historia sedan dess födelse.
Under Grants första år såg det faktiskt ljust ut. Svarta män röstade i massor i Södern. Hundratals svarta politiker valdes in i delstatsparlament, och de första svarta ledamöterna tog plats i USA:s kongress – bland dem senatorn Hiram Revels från Mississippi, som 1870 intog den senatsplats som en gång tillhört Sydstaternas president Jefferson Davis. Skolor för frigivna byggdes över hela Södern. Men mot denna revolution växte ett organiserat motstånd, och det tog till vapen.
Kampen mot Ku Klux Klan
Ku Klux Klan hade grundats i Tennessee 1866 och spred sig snabbt som ett nätverk av maskerade terrorgrupper. Målet var enkelt: att med våld återupprätta vit överhöghet. Klanen och liknande grupper mördade svarta väljare, piskade och brände, attackerade lärare och hotade vita republikaner. Inför valen kunde våldet anta enorma proportioner – i vissa län vågade knappt någon svart man rösta. Delstaternas domstolar stod maktlösa eller ovilliga; vittnen tystades och juryer friade.
Grants svar blev den mest kraftfulla federala insatsen för medborgerliga rättigheter före 1960-talet. Kongressen antog på hans begäran tre så kallade Enforcement Acts, ungefär verkställighetslagar, åren 1870–1871:
- Den första lagen (1870) gjorde det till federalt brott att hindra någon från att rösta på grund av ras, och riktade sig mot hot, våld och mutor vid valurnorna.
- Den andra lagen (1871) satte kongressvalen under federal tillsyn, så att valfusk i delstaterna kunde granskas och beivras av federala tjänstemän.
- Den tredje lagen (april 1871), känd som Ku Klux Klan Act, gav presidenten rätt att använda armén mot terrorgrupper och att i nödfall upphäva habeas corpus – skyddet mot frihetsberövande utan rättslig prövning.
Grant använde verktygen. Hösten 1871 upphävde han habeas corpus i nio län i South Carolina, där Klanen i praktiken tagit över, och skickade in federala trupper. Det nybildade justitiedepartementet (Department of Justice) – som inrättats 1870, delvis just för detta ändamål – väckte under justitieminister Amos Akerman åtal mot tusentals klanmedlemmar. Hundratals dömdes, många fler flydde eller lade ner sin verksamhet. I början av 1872 var Klanen som organisation i praktiken krossad. Valet det året blev det fredligaste och friaste för svarta väljare i Södern på årtionden. Det var, skulle det visa sig, en tillfällig seger – men en verklig sådan.
Ekonomi, guldkorner och paniken 1873
Grants ekonomiska politik gick ut på “sunda pengar”: att betala av krigets enorma statsskuld och steg för steg återgå till guldmyntfot efter krigsårens sedelfinansiering. Redan under hans första år prövades han av en ren finansskandal. Spekulanterna Jay Gould och James Fisk försökte 1869 kapa guldmarknaden i New York och odlade kontakter med Grants svåger för att få förhandsinformation om statens guldförsäljningar. När Grant förstod vad som pågick beordrade han finansdepartementet att sälja guld, kraschade priset och stoppade kuppen. Dagen, den 24 september 1869, gick till historien som Svarta fredagen (Black Friday). Grant hade handlat rätt i sak – men bilden av spekulanter som nosade sig ända in i presidentens familj blev ett tidigt varningstecken.
Värre blev det 1873. Bankhuset Jay Cooke & Company, tungt exponerat mot järnvägsspekulation, gick omkull i september och drog med sig hela finanssystemet. Paniken 1873 utlöste en depression som varade i över fem år, med massarbetslöshet, konkurser och strejker. Grant och kongressen var oense om medicinen. När kongressen 1874 ville trycka mer sedlar för att lindra krisen lade Grant in sitt veto – ett beslut som hyllades av finansvärlden men gjorde honom impopulär bland skuldsatta bönder. Året därpå undertecknade han lagen som återförde landet till guldinlösen av sedlar från 1879. Depressionens djupaste verkan var dock politisk: när ekonomin rasade tappade väljarna i Norden intresset för Södern, och demokraterna vann 1874 kontrollen över representanthuset för första gången sedan kriget. Rekonstruktionens politiska bas började vittra.
Utrikespolitik: skiljedom i stället för krig
Utrikespolitiken blev en av Grants tydligaste framgångar, mycket tack vare hans skicklige utrikesminister Hamilton Fish. Den stora tvisten gällde de så kallade Alabama-kraven: USA:s skadeståndskrav på Storbritannien för de kapare, byggda i brittiska varv, som under inbördeskriget sänkt amerikanska handelsfartyg. Många amerikaner ville ha hämnd, några krävde till och med Kanada som kompensation. I stället förhandlade Fish fram Washingtonfördraget 1871, där båda länderna gick med på att låta en internationell skiljedomstol i Genève avgöra saken. Domstolen dömde 1872 Storbritannien att betala 15,5 miljoner dollar. Två stormakter hade löst en farlig konflikt utan ett enda skott – ett tidigt genombrott för internationell skiljedom som fortfarande nämns i historieböcker om folkrätt.
Mindre lyckosamt var Grants skötebarn: försöket att annektera Santo Domingo, dagens Dominikanska republiken. Grant såg framför sig en tillflyktsort där svarta amerikaner kunde leva fria från förtryck, och en strategisk flottbas i Karibien. Men han skötte frågan klumpigt, förbigick utrikesdepartementet och hamnade i en bitter fejd med den mäktige senatorn Charles Sumner. Senaten fällde fördraget 1870. Striden splittrade partiet och kostade Grant allierade han senare skulle behöva.
Indianpolitiken – fredsvilja och tragedi
Mot urfolken lanserade Grant vad han kallade en fredspolitik (Peace Policy). Tanken var att ersätta korrupta indianagenter med kyrkliga företrädare, samla stammarna i reservat och genom skolor och jordbruk göra dem till medborgare. Han utsåg sin gamle stabsmedlem Ely Parker – en senecaindian – till chef för indianbyrån, den förste urfolksamerikanen på posten. Men politiken byggde på antagandet att urfolken skulle ge upp sina levnadssätt, och den bröt samman när guld hittades i Black Hills, ett område som genom fördrag tillhörde lakota. Guldletare vällde in, förhandlingar misslyckades och 1876 utbröt det stora Siouxkriget. I juni det året utplånades överstelöjtnant George Custers styrka vid Little Bighorn – ett förödmjukande nederlag som utlöste en obeveklig militär kampanj mot lakota och cheyenne. Fredspolitikens ideal och dess faktiska resultat pekade åt rakt motsatta håll. En ljusare eftermälespost från samma år är av annat slag: 1872 undertecknade Grant lagen som gjorde Yellowstone till världens första nationalpark.
Ett första försök till tjänstemannareform
Mindre känt är att Grant också gjorde det första federala försöket att reformera tjänstetillsättningarna. Sedan Andrew Jacksons dagar fördelades statliga tjänster enligt det så kallade spoils system: den som vann valet belönade sina anhängare med jobb, oavsett kompetens. Grant bad 1871 kongressen om lagstöd för att pröva något nytt och tillsatte landets första tjänstemannakommission (Civil Service Commission), som införde prov och meriter vid vissa tillsättningar. Motståndet i kongressen var dock kompakt – ledamöterna ville inte ge upp sin viktigaste maktresurs – och när anslagen ströps några år senare självdog försöket. Idén överlevde honom: ett drygt decennium senare blev meritbaserad tillsättning lag genom Pendleton Act. Grant hann alltså så ett frö, även om skörden kom under andra presidenter.
Skandalerna
Det som mer än något annat kom att definiera bilden av Grants presidentskap var skandalerna. Ordet “Grantism” myntades av samtida kritiker som beteckning för korruption och svågerpolitik. Här krävs dock precision. Ingen seriös historiker har anklagat Grant själv för att ha stoppat pengar i egen ficka – han lämnade tvärtom Vita huset utan förmögenhet. Hans problem var ett annat: en nästan gränslös lojalitet mot vänner och medarbetare, en ovana att bedöma karaktär hos civila (han som i kriget valt sina generaler så träffsäkert) och en ovilja att tro på anklagelser mot personer han litade på. Skandalerna kan sammanfattas så här:
| Skandal | År den avslöjades | Vad den handlade om |
|---|---|---|
| Svarta fredagen (Black Friday) | 1869 | Spekulanterna Gould och Fisk försökte kapa guldmarknaden och utnyttjade kontakter i Grants omgivning. Grant stoppade kuppen genom att sälja statens guld. |
| Crédit Mobilier | 1872 | Järnvägsbolaget Union Pacifics byggbolag hade delat ut billiga aktier till kongressledamöter för att köpa välvilja. Härvan låg före Grants tid men avslöjades under den och fläckade bland andra hans avgående vicepresident Schuyler Colfax. |
| Sanborn-affären | 1874 | En privat indrivare av obetalda skatter fick behålla hälften av det indrivna; delar gick vidare till politiska syften. Finansministern tvingades avgå. |
| Whiskyligan (Whiskey Ring) | 1875 | Spritdestillerier och skattetjänstemän i bland annat St. Louis stal miljoner i undanhållen whiskyskatt. Grants privatsekreterare Orville Babcock åtalades men friades. |
| Belknap-affären | 1876 | Krigsminister William Belknap hade tagit emot mutor kopplade till handelsposter i väst. Han avgick minuter innan representanthuset ställde honom inför riksrätt. |
Grants agerande i härvorna var motsägelsefullt. När whiskyligan nystades upp skrev han med egen hand instruktionen “Låt ingen skyldig man undkomma” (“Let no guilty man escape”). Men när misstankarna nådde hans egen sekreterare Babcock vägrade han tro på dem och lämnade ett skriftligt vittnesmål till Babcocks försvar – det enda kända fallet där en sittande president vittnat i en brottmålsrättegång mot en egen medarbetare. Babcock friades, sannolikt tack vare presidentens ord. För eftervärlden blev mönstret tydligt: Grant var personligen hederlig men skyddade fel personer, och hans administration betalade priset. Samtidigt bör skandalerna ses i sitt sammanhang: hela epoken efter kriget – den som Mark Twain döpte till den förgyllda tidsåldern (the Gilded Age) – präglades av snabb rikedom och svag kontroll, och korruptionen genomsyrade båda partierna, delstaterna och näringslivet.
Omvalet 1872 och rekonstruktionens sönderfall
Missnöjet med korruptionen fick en grupp reformsinnade republikaner att bryta sig ur inför presidentvalet 1872. Dessa “liberala republikaner” nominerade tidningsmannen Horace Greeley, som även demokraterna ställde sig bakom. Det hjälpte inte. Grant vann en förkrossande seger – hans andra val blev klart större än det första, buret av svarta väljare i Södern och krigsveteraner i Norden. Greeley dog, utmattad och förkrossad, bara veckor efter valet, innan elektorsrösterna ens räknats.
Men den andra mandatperioden blev en lång nedförsbacke. Depressionen efter 1873, skandalvågen och den växande tröttheten i Norden på “sydstatsfrågan” underminerade allt Grant byggt. I Södern ersattes Klanens maskerade nattryttare av öppna paramilitära grupper, som White League i Louisiana och rödskjortorna i Mississippi och South Carolina. Deras taktik var att med väpnat våld och öppna hot krossa republikanska valorganisationer, stat för stat – och till skillnad från Klanen skämdes de inte. Grant ingrep flera gånger, bland annat i Louisiana där federala trupper 1874 slog ner ett regelrätt uppror i New Orleans. Men varje ingripande mötte allt hårdare kritik, även i nordliga tidningar, där tonen nu var att Södern borde lämnas åt sitt öde. När Mississippis republikanske guvernör 1875 bad om trupper inför delstatsvalet tvekade Grant, i ett läge där partiet var rädt att förlora viktiga val i Norden, och våldsvågen fick ha sin gång. Han ångrade det senare bittert. Ett av hans sista stora beslut på området var att 1875 underteckna en medborgarrättslag som förbjöd rasdiskriminering på hotell, tåg och teatrar – en lag långt före sin tid, som Supreme Court ogiltigförklarade 1883.
Grant övervägde att ställa upp för en tredje mandatperiod men avstod när motståndet visade sig stort – tvåperiodstraditionen från Washington höll ännu. Hans sista månader i ämbetet dominerades av den farligaste valkrisen i landets politiska historia: presidentvalet 1876 mellan republikanen Rutherford B. Hayes och demokraten Samuel Tilden slutade i öppen tvist om elektorsrösterna från tre sydstater. I månader stod landet utan avgjort valresultat, och det talades öppet om ett nytt inbördeskrig. Grant agerade återhållsamt, förberedde armén för oroligheter men pressade båda sidor mot en förhandlad lösning. Kompromissen som till slut gav Hayes presidentposten innebar i praktiken att de sista federala trupperna drogs tillbaka från Södern – och därmed var rekonstruktionen över. Det Grant kämpat för föll samman inom några år, när sydstaterna steg för steg berövade svarta medborgare rösträtten igen.
Efter presidenttiden
Världsturnén
Efter avgången i mars 1877 gjorde Grant något ingen tidigare expresident gjort: han gav sig ut på en jordenruntresa. Den varade i två och ett halvt år och blev ett triumftåg. I London tog drottning Victoria emot honom, i Berlin samtalade han i timmar med rikskanslern Otto von Bismarck om krig och demokrati, och i Japan mottogs han av kejsaren Meiji som ingen västerlänning före honom – han medlade till och med i en tvist mellan Japan och Kina om Ryukyuöarna. Resan bevakades intensivt av pressen hemma, och den tystlåtne generalen visade sig vara en oväntat god informell diplomat. För omvärlden blev han själva sinnebilden av USA: garvarsonen som räddat en republik och nu skakade hand med kejsare.
Populariteten fick hans anhängare att 1880 försöka lansera honom för en tredje mandatperiod. Vid republikanernas konvent ledde Grant omröstningarna i omgång efter omgång, men hans motståndare samlades till slut kring kompromisskandidaten James Garfield. Grant tog nederlaget med ro. Det skulle visa sig vara en nåd – de sista åren höll annat i beredskap.
Ruinen, cancern och kapplöpningen med döden
1884 förlorade Grant allt. Han hade satsat hela sin förmögenhet i finansfirman Grant & Ward, där hans son var delägare tillsammans med den unge Ferdinand Ward, kallad “Wall Streets Napoleon”. Ward visade sig driva ett rent pyramidspel. När firman kollapsade i maj 1884 stod Grant i praktiken barskrapad, lurad av ännu en man han litat på. Samma höst kom nästa slag: läkarna konstaterade obotlig cancer i halsen, sannolikt en följd av årtionden av cigarrökning.
Det som följde har kallats ett av de modigaste kapitlen i amerikansk litteraturhistoria. För att rädda familjen från fattigdom bestämde sig Grant för att skriva sina memoarer. Författaren Mark Twain, som var vän till familjen, upptäckte att Grant var på väg att skriva kontrakt på usla villkor och erbjöd honom i stället ett avtal genom sitt eget förlag, med 70 procent av vinsten till familjen. Under vintern och våren 1885 skrev den döende Grant i kapp med sjukdomen – först vid skrivbordet, mot slutet insvept i filtar i en korgstol, oförmögen att tala och plågad av smärtor, kommunicerande med lappar. Han fullbordade manuskriptet i mitten av juli 1885 och dog den 23 juli, bara dagar senare, i stugan i Mount McGregor i delstaten New York.
Personal Memoirs of Ulysses S. Grant blev en enorm framgång. Twains förlag sålde boken via kringresande agenter, många av dem krigsveteraner, och Julia Grant fick omkring 450 000 dollar – en väldig summa för tiden, som tryggade familjen. Men boken var mer än en försäljningssuccé. Grants prosa – klar, saklig, torrt humoristisk och helt fri från självförhävelse – hyllas än i dag som den kanske främsta militära memoaren på engelska språket. Twain jämförde den med Caesars krigsskildringar. Begravningen i New York blev en av 1800-talets största; bland kistbärarna gick generaler från både Nord och Syd, precis som Grant önskat. Han vilar med Julia i ett mausoleum vid Hudsonfloden på Manhattan, General Grant National Memorial, mer känt som Grant’s Tomb – Nordamerikas största gravmonument.
Eftermäle: hur bedöms Grant idag?
Få presidenters rykte har åkt sådan berg- och dalbana. Vid sin död sörjdes Grant som en av landets största söner, i klass med Washington och Lincoln. Men under 1900-talets första hälft rasade hans anseende. Det berodde delvis på skandalerna, men minst lika mycket på hur historien om inbördeskriget och rekonstruktionen skrevs om. Den så kallade Lost Cause-traditionen i Södern framställde rekonstruktionen som ett övergrepp mot Södern och Grant som en okänslig slaktare som bara vunnit kriget genom övermakt. Inflytelserika historiker i början av 1900-talet beskrev hans rekonstruktionspolitik som ett misstag och hans presidentskap som en enda korruptionshärva. I rankningar av presidenter hamnade Grant länge nära botten, och i det allmänna medvetandet reducerades han till en fyllbult som råkade vinna ett krig.
Från slutet av 1900-talet, och med full kraft under 2000-talet, har bilden vänt. När historiker omvärderade rekonstruktionen – från “tragiskt övergrepp” till ett djärvt demokratiskt experiment som kvävdes av våld – framstod Grants insatser i nytt ljus. Ingen annan president mellan Lincoln och 1960-talet gjorde tillnärmelsevis lika mycket för svarta amerikaners rättigheter: det femtonde tillägget, justitiedepartementet, krossandet av Ku Klux Klan, medborgarrättslagen 1875. Uppmärksammade biografier av bland andra Jean Edward Smith, Ronald C. White och Ron Chernow har tecknat bilden av en personligen anspråkslös och hederlig man med större politiskt mod än samtiden förstod. I historikerrankningar har Grant klättrat stadigt, från bottenskiktet till mittfältet och ofta en bit över det.
Kritiken har inte försvunnit, och en balanserad bild rymmer båda sidorna:
- Till hans försvar brukar historiker lyfta fram kampen för de frigivnas rättigheter, den fredliga lösningen av Alabama-tvisten, den personliga hederligheten och att han höll ihop landet genom valkrisen 1876–1877.
- På minussidan står oförmågan att stävja korruptionen i den egna kretsen, de svaga utnämningarna av civila medarbetare, misslyckandet med Santo Domingo, indianpolitikens sammanbrott och att rekonstruktionens landvinningar inte kunde säkras varaktigt.
- Omdiskuterat är hur mycket av rekonstruktionens fall som alls låg i hans händer – många historiker menar att opinionen i Norden, depressionen och Supreme Courts urholkning av lagarna hade fällt den oavsett vem som var president.
Kanske fångas omvärderingen bäst i en enkel jämförelse. Länge löd domen: stor general, misslyckad president. I dag lyder den allt oftare: stor general – och en president som försökte göra det rätta i en tid när det knappt gick att göra. Frågorna han brottades med, om federal makt kontra delstaternas självstyre och om vad det kostar att skydda en minoritets rättigheter mot en fientlig majoritet, är fortfarande levande i amerikansk politik.
Vanliga frågor om Ulysses S. Grant
Vad står S:et i Ulysses S. Grant för?
Ingenting, faktiskt. Han föddes som Hiram Ulysses Grant, men kongressledamoten som nominerade honom till West Point skrev fel i ansökan och angav “Ulysses S. Grant”. Felet gick aldrig att rätta, och Grant behöll namnet livet ut. Många antog att S:et stod för moderns flicknamn Simpson.
Vad är Grant mest känd för?
Två saker framför allt: som general ledde han nordstaterna till seger i inbördeskriget och tog emot Robert E. Lees kapitulation vid Appomattox 1865. Som president drev han igenom det femtonde tilläggets rösträttsskydd och krossade Ku Klux Klan med hjälp av Enforcement Acts i början av 1870-talet.
Var Grant själv korrupt?
Nej, det anser varken samtida utredningar eller moderna historiker. Grant berikade sig aldrig och lämnade Vita huset utan förmögenhet. Problemet var hans lojalitet: han utsåg vänner och bekanta till höga poster, vägrade tro på anklagelser mot dem och skyddade i flera fall personer som visade sig vara skyldiga.
Varför skrev Grant sina memoarer?
Av nöd. 1884 ruinerades han av en bedräglig kompanjon i finansfirman Grant & Ward, och kort därefter fick han diagnosen obotlig halscancer. För att trygga familjens ekonomi skrev han sina memoarer under det sista året i livet, med Mark Twain som förläggare. Han blev klar dagar före sin död i juli 1885, och boken blev både en försäljningssuccé och en litterär klassiker.
Hade Grant alkoholproblem?
Ryktet om Grants drickande har följt honom sedan 1850-talet, då han lämnade armén efter en ensam och olycklig tjänstgöring vid Stillahavskusten. Historiker är i dag försiktiga: han verkar ha haft svårt att tåla alkohol och drack periodvis för mycket, framför allt när han var skild från familjen, men det finns inga belägg för att alkohol påverkade något viktigt beslut under kriget eller presidenttiden. Ryktet förstorades av hans politiska fiender.
Varför har synen på Grant förändrats?
Under 1900-talets första hälft dominerade en historieskrivning som avfärdade rekonstruktionen och därmed Grants viktigaste insats. När forskningen omvärderade rekonstruktionen som ett demokratiskt genombrott, kvävt av våld, steg också Grant i anseende. Moderna biografier har dessutom lyft fram hans personliga hederlighet och memoarernas kvalitet. I dag rankas han betydligt högre än för femtio år sedan.
Källor
Den här sidan bygger på material från etablerade amerikanska institutioner och uppslagsverk:
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade essäer om Grants presidentskap, rekonstruktionen och administrationens skandaler. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över Ulysses S. Grant. whitehouse.gov
- White House Historical Association – historiskt material om Grantfamiljen och Vita huset under 1870-talet. whitehousehistory.org
- Library of Congress – Grants efterlämnade papper, brev och samtida tidningsmaterial. loc.gov
- National Archives – originaldokument om bland annat det femtonde tillägget och Enforcement Acts. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska översiktsartiklar om Grant, inbördeskriget och rekonstruktionen. britannica.com