Theodore Roosevelt (1858–1919) var USA:s 26:e president och satt i Vita huset 1901–1909. Han tillträdde när William McKinley mördades och var då bara 42 år gammal – yngre än någon president före eller efter honom. Med honom klev en helt ny sorts ledare in på scenen: en sprudlande, högljudd och rastlös reformator som boxades i Vita huset, red i Rock Creek Park före frukost och behandlade presidentämbetet som en talarstol för hela nationen. Han kallade den själv “the bully pulpit” – den härliga predikstolen.
Få amerikanska presidenter har hunnit med så mycket. Roosevelt tog strid mot de jättelika bolagskoncernerna, trusterna, och gav vanligt folk vad han kallade en Square Deal – en rättvis giv. Han skyddade naturområden i en omfattning ingen tidigare vågat drömma om, drev igenom bygget av Panamakanalen och fick Nobels fredspris 1906 som förste amerikan någonsin. Hans devis i utrikespolitiken har blivit ett bevingat uttryck: “Tala mjukt och bär på en stor påk” (speak softly and carry a big stick).
Men mannen bakom ansiktet på Mount Rushmore var inte född till kraftkarl. Han var en sjuklig, astmatisk pojke som byggde om sig själv genom ren viljestyrka, förlorade sin fru och sin mor samma dygn och läkte sorgen som boskapsskötare i Dakotas vildmark. Den här sidan följer hela resan: pojkrummet i New York, cowboyåren, Rough Riders, presidenttiden – och den dramatiska comebacken 1912, då han höll ett valtal med en kula i bröstet. Vill du se var han hör hemma i raden av presidenter finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Theodore Roosevelt
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 27 oktober 1858 i New York City, New York |
| Död | 6 januari 1919 på Sagamore Hill i Oyster Bay, New York |
| Parti | Republikanska partiet (Republican Party); 1912 Progressiva partiet (“Bull Moose”) |
| Mandatperiod | 14 september 1901 – 4 mars 1909 |
| Vicepresident | Ingen 1901–1905 (posten stod tom); Charles W. Fairbanks 1905–1909 |
| Makor | Alice Hathaway Lee (död 1884), Edith Kermit Carow (gift 1886) |
| Företrädare | William McKinley |
| Efterträdare | William Howard Taft |
| Yrke före politiken | Författare och historiker, ranchägare, ämbetsman, officer |
| Känd för | Trustbrytandet, naturvården, Panamakanalen, Nobels fredspris och att han blev USA:s yngste president |
Uppväxt och tidig karriär
Den sjuklige pojken som byggde om sin kropp
Theodore Roosevelt föddes den 27 oktober 1858 i en förmögen familj på Manhattan i New York. Fadern, Theodore Roosevelt Sr., var affärsman och filantrop av gammal nederländsk köpmannasläkt. Modern Martha, kallad “Mittie”, kom från en slavägande plantagefamilj i Georgia – under inbördeskriget höll familjen därför på olika sidor vid middagsbordet. Sonen, som kallades “Teedie”, var familjens stora orosmoln. Han led av svår astma och var klen, närsynt och ofta sängliggande. Anfallen kom om nätterna, och fadern bar honom fram och tillbaka genom våningen för att han skulle få luft.
Vändpunkten kom när fadern tog honom åt sidan och sade ungefär: du har förståndet, men du har inte kroppen – och utan kroppen kommer förståndet inte långt. Pojken svarade att han skulle bygga sin kropp. Det låter som en anekdot, men han gjorde faktiskt just det. Familjen inredde ett gym på husets veranda, och Theodore tränade med hantlar, boxades, red och vandrade tills astman släppte sitt grepp. Ur den kampen växte en livsfilosofi han senare gav namnet det ansträngande livet (the strenuous life): idén att människor och nationer bara växer genom hårt arbete och svårigheter. Han förblev hela livet en man i ständig rörelse.
Sjukdomen gav honom också en annan gåva. Under alla timmar i sängen slukade han böcker, och han utvecklade en besatthet av naturen. Som barn drev han ett eget litet “naturhistoriskt museum” i hemmet, fyllt med uppstoppade fåglar och insekter han samlat och preparerat själv. Läshungern släppte aldrig: som vuxen läste han i genomsnitt en bok om dagen och skrev själv över trettio, om allt från sjökrigshistoria till jaktliv.
Harvard, politiken och den svarta dagen
Roosevelt läste vid Harvard 1876–1880 och tänkte sig först en bana som naturvetare. I stället blev det historia och politik. Som ung student började han skriva boken The Naval War of 1812, en studie av sjökriget mot Storbritannien som kom ut 1882 och länge betraktades som ett standardverk. Under studietiden förälskade han sig i Alice Hathaway Lee, en societetsflicka från Boston. De gifte sig på hans 22-årsdag 1880.
Efter en kort och uttråkad sejour på juristutbildningen vid Columbia gjorde han något som chockade hans fina umgänge: han gick med i det lokala republikanska partimaskineriet, som ansågs vara en simpel miljö för en gentleman. Roosevelt struntade i det. År 1881 valdes han in i delstaten New Yorks lagstiftande församling (New York State Assembly) som dess yngste ledamot, bara 23 år gammal. Han gjorde sig snabbt känd som en stridslysten korruptionsjägare som inte gick att tysta.
Så kom katastrofen. Den 14 februari 1884 dog hans mor Mittie i tyfoidfeber i familjens hus i New York. Elva timmar senare, i samma hus, dog hans hustru Alice i njursjukdom – två dygn efter att hon fött parets dotter, som också fick namnet Alice. Roosevelt skrev ett kryss i sin dagbok och en enda mening: “Ljuset har gått ur mitt liv.” Han talade sedan nästan aldrig om sin första hustru igen, inte ens med deras dotter.
Cowboyen i Dakota
Sorgen drev honom västerut. Roosevelt lämnade dottern hos sin syster, lämnade politiken och flyttade till Dakotaterritoriets ödsliga klipplandskap badlands, där han satsade en stor del av sitt arv på boskapsuppfödning vid rancherna Maltese Cross och Elkhorn. New York-aristokraten med glasögon och skräddarsydda kläder möttes först av hånflin. Det la sig. Han red vakt i snöstorm, deltog i månadslånga boskapsdrivningar, slog en beväpnad översittare på en saloon och ledde jakten på tre båttjuvar som han grep och förde till häktet genom vildmarken. Cowboyerna började kalla honom “Old Four Eyes” med respekt i rösten.
Ekonomiskt blev åren ett fiasko – den brutala vintern 1886–1887 utplånade större delen av hans boskap och kostade honom en förmögenhet. Men Roosevelt sade själv senare att han aldrig hade blivit president utan sina år i Dakota. Där härdades kroppen färdigt, där lärde han sig leda män som inte imponerades av fina efternamn, och där föddes hans övertygelse om att västerns natur höll på att skövlas och måste skyddas. År 1886 återvände han till New York, förlorade ett borgmästarval – och gifte om sig med barndomsvännen Edith Kermit Carow. De fick fem barn tillsammans, och Edith blev det lugna nav som höll ihop den stormiga familjen.
Vägen till Vita huset
Korruptionsjägaren och polischefen
Åren efter Dakota byggde Roosevelt ett rykte som omutlig reformator. Från 1889 satt han sex år i den federala tjänstetillsättningskommissionen (Civil Service Commission) i Washington, där han med stor lust jagade politiker som delade ut statliga jobb som belöningar till partivänner – även när syndarna satt i hans eget parti. År 1895 blev han chef för polisstyrelsen i New York, en av landets mest korrupta kårer. Hans metod blev berömd: han vandrade själv genom stadens gator om nätterna, ibland förklädd, och överraskade poliser som sov eller satt på krogen mitt i tjänsten. Tidningarna älskade honom.
År 1897 utnämnde president William McKinley honom till biträdande marinminister (Assistant Secretary of the Navy). Det var en post i andra ledet, men Roosevelt uppträdde inte som en andreman. Han var övertygad om att ett krig med Spanien om Kuba var på väg, och han använde varje tillfälle – inklusive en eftermiddag när hans chef var ledig – till att beordra flottan i högsta beredskap.
Rough Riders och kullen vid San Juan
När kriget mot Spanien bröt ut 1898 gjorde Roosevelt något få byråkrater gjort före honom: han sade upp sig från skrivbordet för att slåss. Tillsammans med officeren Leonard Wood satte han upp ett frivilligt kavalleriregemente som pressen döpte till Rough Riders – en brokig blandning av cowboys, sheriffer, indianer och idrottsmän från östkustens universitet. På Kuba, den 1 juli 1898, ledde Roosevelt till häst och till fots anfallen uppför Kettle Hill vid San Juan-höjderna utanför Santiago, mitt i den spanska elden. Striden blev krigets mest omskrivna, och Roosevelt kom hem som nationell hjälte. Han kallade dagen den största i sitt liv. År 2001, långt efter hans död, tilldelades han Hedersmedaljen (Medal of Honor) för insatsen – han är hittills den ende presidenten som fått den.
Hjältestatusen gick att växla in direkt. Hösten 1898 valdes Roosevelt till guvernör i New York. Som guvernör drev han igenom skatt på bolagens koncessioner och stödde reformer som gjorde delstatens mäktige republikanske partiboss Thomas Platt alltmer nervös. Platt ville bli av med honom – och såg en elegant utväg.
Vicepresidentposten som skulle göra honom ofarlig
Lösningen hette vicepresidentposten. Inför valet 1900 behövde McKinley en ny vicekandidat, och Platt lobbade hårt för att den besvärlige guvernören skulle “befordras” till ämbetet som vid den tiden betraktades som en politisk begravningsplats. McKinleys närmaste man, partistrategen Mark Hanna, varnade förgäves sina kollegor: insåg de inte att bara ett enda liv skulle skilja “den där galningen” från presidentmakten? Roosevelt själv tvekade, men lockelsen och partitrycket vann. McKinley och Roosevelt vann valet 1900 klart, och i mars 1901 svors Roosevelt in som vicepresident – en syssla så händelselös att han funderade på att läsa in en juristexamen vid sidan av.
Ett halvår senare förändrades allt. Den 6 september 1901 sköts president William McKinley av anarkisten Leon Czolgosz på den panamerikanska utställningen i Buffalo. Först såg presidenten ut att repa sig, men den 14 september dog han av sina skador. Samma dag svors Theodore Roosevelt in som USA:s 26:e president, 42 år och 10 månader gammal. Ingen har tillträtt presidentämbetet yngre. Mark Hanna lär ha stönat att “den där förbannade cowboyen” nu var Förenta staternas president.
Presidenttiden (1901–1909)
En ny sorts president
Roosevelt lovade först att fortsätta McKinleys politik “helt och hållet”. Det löftet höll ungefär lika länge som det tog honom att flytta in. Han hade en helt annan syn på ämbetet än sina företrädare: presidenten var enligt honom folkets förvaltare (steward) och fick göra allt som inte uttryckligen var förbjudet i konstitutionen – inte bara det som uttryckligen var tillåtet. Det var en revolution i synen på presidentmakten, och den moderna, aktivistiska presidentrollen brukar räknas just från honom.
Också formerna förnyades. Roosevelt gav byggnaden dess officiella namn Vita huset (White House) 1901 och lät året därpå bygga den västra flygeln, där presidentens kansli sedan dess huserar. Han bjöd in journalister, öste ur sig citat och gjorde sina sex barn – och deras ponnyer, ormar och tvättbjörnar – till nationens följetong. Redan i oktober 1901 orsakade han dessutom ett ramaskri: han bjöd in den svarte pedagogen och ledaren Booker T. Washington till middag i Vita huset, som förste president någonsin. I sydstaterna blev vreden så våldsam att Roosevelt aldrig upprepade gesten.
Trustbrytaren och Square Deal
Sekelskiftets USA dominerades av truster – jättelika bolagssammanslutningar som kontrollerade järnvägar, stål, olja och kött och i praktiken kunde diktera priser. Lagen mot dem, Sherman Antitrust Act från 1890, hade dittills mest samlat damm. Roosevelt blåste av dammet. År 1902 lät han, till näringslivets bestörtning, stämma Northern Securities Company – ett gigantiskt järnvägsholdingbolag bakom vilket stod självaste J.P. Morgan, landets mäktigaste finansman. Morgan reste till Vita huset och föreslog att “hans man” och presidentens man kunde göra upp saken i godo, som mellan två affärsmagnater. Roosevelt avböjde. Poängen var just att presidenten inte var en magnat bland andra, utan folkets företrädare. År 1904 gav Högsta domstolen (Supreme Court) regeringen rätt, och bolaget styckades.
Under sina år vid makten inledde Roosevelts regering ett fyrtiotal processer mot truster, bland annat mot Rockefellers oljeimperium Standard Oil. Han fick öknamnet “trustbrytaren”, men hans egen syn var mer nyanserad: storföretag var i sig inget ont, ansåg han – det avgörande var om de uppförde sig. Staten skulle skilja “goda” truster från “dåliga” och tygla de senare. För att kunna granska bolagen inrättade han 1903 ett handels- och arbetsmarknadsdepartement med en särskild bolagsbyrå.
Kolstrejken 1902 – staten som skiljedomare
Hösten 1902 hotade en kris som kändes i varje hem. Omkring 140 000 gruvarbetare i Pennsylvanias antracitgruvor hade strejkat sedan i maj för högre lön och kortare arbetsdagar, och vintern närmade sig i ett land som eldade med kol. Gruvbolagen vägrade ens tala med facket. Roosevelt gjorde då något ingen president gjort: han kallade båda parter till överläggningar hos presidenten och uppträdde som neutral medlare i stället för att, som tidigare presidenter, skicka trupper mot de strejkande. När bolagen fortsatte trilskas lät han antyda att armén i så fall kunde ta över driften av gruvorna. Bolagen gav med sig. En skiljekommission gav till slut arbetarna tio procents löneökning och niotimmarsdag.
Ur den konflikten föddes Roosevelts inrikespolitiska paroll: alla – arbetare, företagare, konsumenter – skulle få en Square Deal, en rättvis giv. Ingen skulle gynnas, ingen tryckas ner. Det var ett helt nytt sätt att beskriva statens roll i ekonomin, och det gjorde Roosevelt enormt populär långt utanför sitt eget parti.
Reformer som märktes vid middagsbordet
Efter valsegern 1904 växlade Roosevelt upp. Hepburn Act 1906 gav en federal myndighet rätt att sätta tak för järnvägarnas fraktpriser – ett hårt slag mot bolag som länge gynnat storkunder och skott sig på småbönder. Samma år kom två lagar som bokstavligen förändrade amerikanernas matbord. Författaren Upton Sinclair hade i romanen Djungeln (The Jungle) skildrat de vidriga förhållandena i Chicagos slakthus, och läsarnas äckel blev en politisk kraft. Roosevelt lät granska slakthusen, fann att skildringen i allt väsentligt stämde och pressade kongressen att anta en federal köttbesiktningslag och en livsmedels- och läkemedelslag (Pure Food and Drug Act). Ur den senare växte så småningom dagens läkemedelsmyndighet FDA.
Naturvården – det gröna arvet
Frågar man historiker vad som är Roosevelts största bestående gärning svarar många varken truster eller kanaler, utan naturen. Roosevelt var själv fältbiolog, jägare och friluftsmänniska, och han såg med växande vrede hur skogar kalhöggs, prärien plöjdes sönder och hela fågelarter sköts bort för hattfjädrarnas skull. Som president gjorde han naturvård (conservation) till en nationell angelägenhet för första gången i USA:s historia. Under sina knappt åtta år ställde han omkring 93 miljoner hektar – i amerikanskt mått ungefär 230 miljoner acres – under federalt skydd. Det motsvarar en yta större än två Sveriges.
Nationalparker, skogar och fågelöar
Verktygen var flera. Tillsammans med sin skogschef och nära vän Gifford Pinchot byggde Roosevelt upp den federala skogsmyndigheten (U.S. Forest Service) 1905 och mångdubblade arealen skyddad nationalskog. Kongressen godkände fem nya nationalparker under hans tid, bland dem Crater Lake i Oregon och Mesa Verde i Colorado. År 1903 pekade han ut ön Pelican Island i Florida som landets första federala fågelreservat – när en rådgivare undrade om lagen verkligen tillät det lär han ha svarat med motfrågan om någon lag förbjöd det. Det blev till slut ett femtiotal fågelreservat.
Det vassaste verktyget fick han 1906, när kongressen antog fornminneslagen Antiquities Act. Den lät presidenten skydda områden som nationalmonument med ett penndrag, utan att fråga kongressen. Roosevelt använde pennan flitigt: arton monument hann det bli, från Devils Tower i Wyoming till en jätte som egentligen låg utanför lagens anda – Grand Canyon, som han 1908 skyddade i väntan på att kongressen skulle göra ravinen till nationalpark. Till dem som ville bebygga platsen sade han i ett berömt tal: låt den vara som den är; människan kan bara förstöra den, tidsåldrarna har arbetat på den och den ska bevaras åt era barn och barnbarn.
Varför spelade naturvården så stor roll?
Poängen var större än vackra vyer. Roosevelt formulerade en princip som då var radikal: naturresurserna tillhör hela folket, även kommande generationer, och staten har rätt att skydda dem mot kortsiktig exploatering. Den tanken bär hela den moderna miljöpolitiken, i USA och på andra håll. Nationalparkerna kallas ibland “Amerikas bästa idé” – och det var Roosevelt som gjorde idén till system.
“Big Stick” – utrikespolitiken
Roosevelts utrikespolitiska motto var ett västafrikanskt ordspråk han gjorde odödligt: “Tala mjukt och bär på en stor påk, så kommer du långt.” Innebörden var enkel. USA skulle uppträda hövligt och söka fred – men bakom orden skulle det finnas en militär styrka, framför allt en flotta, som ingen kunde ignorera. Under Roosevelt klev USA fram som stormakt på allvar, och han skötte stora delar av utrikespolitiken personligen.
Panamakanalen
Drömmen om en kanal mellan Atlanten och Stilla havet var gammal – ett franskt bolag hade redan misslyckats och tiotusentals arbetare hade dött i försöket. Roosevelt bestämde sig för att USA skulle lyckas. Näset låg i Panama, som då var en provins i Colombia, men Colombias senat sade 1903 nej till det avtal som skulle ge USA rätten att bygga. Roosevelts svar blev hans mest omstridda utrikespolitiska handling. När panamanska separatister i november 1903 utropade ett självständigt Panama låg amerikanska örlogsfartyg beredda utanför kusten och hindrade i praktiken Colombia från att slå ner revolten. USA erkände den nya staten inom några dagar och fick genast ett avtal om en kanalzon på tio kilometers bredd, mot en engångssumma och årlig hyra.
Kritiker, då som nu, kallade det klädd kanonbåtspolitik mot ett litet land; Roosevelt själv skröt senare öppet med att han “tog” kanalzonen medan kongressen debatterade. Själva bygget, som pågick 1904–1914, blev däremot en obestridlig triumf: ingenjörskonst i världsklass och en framgångsrik kamp mot gula febern och malarian som knäckt fransmännen. År 1906 reste Roosevelt själv till Panama för att inspektera arbetet och fotograferades vid spakarna på en ånggrävmaskin. Han blev därmed den förste sittande amerikanske presidenten som lämnade landet. Kanalen invigdes 1914, fem år efter hans avgång.
Till kanalpolitiken hörde också det som kallas Roosevelt-tillägget (Roosevelt Corollary) till Monroedoktrinen från 1904: om stater i Latinamerika misskötte sig så illa att europeiska makter kunde få skäl att ingripa, förbehöll sig USA rätten att självt agera “internationell polis” på västra halvklotet. Doktrinen användes för flera ingripanden i Karibien och präglade – och belastade – USA:s relationer med Latinamerika i årtionden.
Fredsmäklaren: Nobels fredspris 1906
Påken var dock bara halva mottot. År 1904–1905 utkämpade Ryssland och Japan ett blodigt krig om herraväldet i Manchuriet och Korea, det första moderna kriget där en asiatisk makt besegrade en europeisk. Roosevelt erbjöd sig att medla och samlade sommaren 1905 delegationerna i Portsmouth i New Hampshire. Efter veckor av segdragna förhandlingar, där presidenten pressade båda sidor per brev och sändebud, undertecknades freden i Portsmouth i september 1905. För insatsen fick Roosevelt Nobels fredspris 1906 – som förste amerikan att få ett Nobelpris över huvud taget. Han skänkte prispengarna till välgörenhet. Samma år hjälpte han till att lotsa stormakterna genom konferensen i Algeciras om Marocko, ännu ett kliv in i den globala diplomatin.
Den stora vita flottan
Som gammal marinentusiast visste Roosevelt att en stormakt behövde synas. I december 1907 skickade han sexton slagskepp, målade i fredens vita färg, på en världsomsegling som varade i fjorton månader. Den stora vita flottan (Great White Fleet) besökte hamnar på sex kontinenter och demonstrerade – mjukt talande, med påken i tydlig åsyn – att USA numera var en sjömakt att räkna med. Flottan hann hem lagom till hans sista veckor som president.
Valet 1904 och löftet som band honom
Men hade folket egentligen valt honom? Frågan skavde. Roosevelt hade ju ärvt ämbetet, och han ville ha ett eget mandat. I presidentvalet 1904 fick han det med besked: han krossade demokraten Alton B. Parker med det största övertaget i folkröstetal som dittills uppmätts. På valnatten, berusad av segern, gjorde han dock något han skulle ångra djupt. Han lovade offentligt att betrakta sina tre och ett halvt år som en full mandatperiod och att inte kandidera igen. Löftet band honom vid masten – och han lär senare ha sagt att han gärna hade huggit av sig handen som skrev det.
Skuggsidor och kritik
Bilden av reformhjälten har mörka stråk. Värst är Brownsville-affären 1906: efter en skottlossning i Brownsville i Texas, där en vit invånare dött, anklagades svarta soldater ur ett närbeläget regemente på svaga indicier. När ingen erkände lät Roosevelt avskeda 167 svarta soldater utan rättegång, med vanära och utan pension – flera av dem var dekorerade veteraner. Beslutet fördömdes av svarta amerikaner som ett svek, och först 1972 rentvådde armén soldaterna. Kritiker pekar också på hans syn på imperiet: Roosevelt försvarade det brutala kriget mot självständighetsrörelsen i Filippinerna, som USA tagit från Spanien, och hans tal om “civiliserade” och “ociviliserade” folk skorrar illa i nutida öron. Även finanspaniken 1907, som fick tyglas av privatmannen J.P. Morgan snarare än av staten, blottade gränserna för hans ekonomiska politik.
Så här kan presidentåren sammanfattas år för år:
| År | Viktiga händelser |
|---|---|
| 1901 | McKinley mördas; Roosevelt blir USA:s yngste president; middagen med Booker T. Washington |
| 1902 | Stämningen mot Northern Securities; medlingen i kolstrejken; nationalparken Crater Lake; björnjakten som ger nallebjörnen dess namn |
| 1903 | Panama bryter sig loss från Colombia – USA får kanalzonen; Pelican Island blir första fågelreservatet; handelsdepartementet inrättas |
| 1904 | Jordskredsseger i presidentvalet; löftet att inte ställa upp igen; Roosevelt-tillägget till Monroedoktrinen; kanalbygget inleds |
| 1905 | Freden i Portsmouth avslutar rysk-japanska kriget; skogsmyndigheten U.S. Forest Service bildas |
| 1906 | Nobels fredspris; Hepburn Act; livsmedels- och köttbesiktningslagarna; Antiquities Act; Brownsville-affären; resan till Panama |
| 1907 | Finanspaniken 1907; den stora vita flottan inleder sin världsomsegling |
| 1908 | Grand Canyon skyddas som nationalmonument; Roosevelt lanserar Taft som sin efterträdare, och Taft vinner valet |
Efter presidenttiden
Safari, hemkomst och besvikelsen på Taft
I mars 1909 lämnade Roosevelt över till sin handplockade efterträdare och vän William Howard Taft, övertygad om att arvet var i trygga händer. Själv reste han, för att inte stå i vägen, på en nästan årslång safari i Östafrika där han samlade tusentals djur åt Smithsonian-museerna, följd av en triumfartad Europaturné med Nobelföreläsning i Oslo. Hemma i USA hopade sig under tiden molnen. Taft var en försiktig jurist, ingen folktribun, och i Roosevelts ögon lät han de konservativa i partiet rulla tillbaka reformpolitiken. Särskilt ett beslut sved: Taft lät avskeda Gifford Pinchot, naturvårdens främste väktare, efter en infekterad strid om skyddade marker i Alaska.
Roosevelt kom hem 1910 och gled snabbt in i rollen som de progressivas ledare. I ett uppmärksammat tal i Osawatomie i Kansas lanserade han programmet “den nya nationalismen” (New Nationalism): staten skulle ställa sig över särintressena och aktivt skydda arbetare, konsumenter och naturen. För partiets högerflygel lät det som ren radikalism. Brytningen mellan de gamla vännerna Roosevelt och Taft blev till slut total, personlig och bitter.
Bull Moose och kulan i Milwaukee
Inför valet 1912 utmanade Roosevelt Taft om republikanernas nominering – “min hatt ligger i ringen”, förklarade han. Han vann de flesta primärval som hölls, men partiapparaten kontrollerade konventet och gav Taft nomineringen. Roosevelts anhängare svarade med att bilda ett eget parti, Progressiva partiet, i folkmun döpt till Bull Moose-partiet efter ledarens besked att han kände sig “stark som en älgtjur”. Programmet var långt före sin tid: rösträtt för kvinnor, socialförsäkringar, förbud mot barnarbete, minimilöner och direktval. Hur det brukar gå för tredjepartier i USA:s tvåpartisystem kan du läsa mer om i vår genomgång av de amerikanska partierna.
Den 14 oktober 1912, på väg till ett valmöte i Milwaukee, sköts Roosevelt i bröstet på nära håll av en förvirrad man vid namn John Schrank. Kulan bromsades av glasögonfodralet av stål och det femtiosidiga, dubbelvikta talmanuskriptet i hans bröstficka och stannade i bröstmuskeln. Roosevelt, med jägarens kunskap om skottskador, konstaterade att han inte hostade blod – lungan var alltså inte träffad – och vägrade åka till sjukhus förrän talet var hållet. Inför en mållös publik öppnade han med orden: “Jag vet inte om ni fullt ut förstår att jag just har blivit skjuten – men det krävs mer än så för att döda en älgtjur.” Sedan talade han i över en timme med kulan i kroppen. Den fick sitta kvar livet ut.
Valet slutade ändå i nederlag. Roosevelt och Taft delade det republikanska väljarstödet mellan sig, och demokraten Woodrow Wilson vann. Men Roosevelt gjorde det inget tredjepartiskandidat gjort vare sig förr eller senare i modern tid: han slog en sittande president och blev tvåa, klart före Taft.
Floden av tvivel och de sista åren
Vilade han sedan? Naturligtvis inte. År 1913–1914 gav sig Roosevelt, 55 år gammal, ut på en expedition för att kartlägga en outforskad flod i Amazonas som träffande hette Tvivlets flod (Rio da Dúvida). Färden blev en mardröm av forsar, svält och sjukdom. Roosevelt skadade benet, fick höga malariafeber och bad på det värsta stadiet de andra att lämna honom att dö i djungeln. Hans son Kermit vägrade. Han kom hem märkt för livet – men floden bär i dag hans namn.
När första världskriget bröt ut blev Roosevelt en av de skarpaste kritikerna av president Wilsons neutralitetspolitik och krävde militär upprustning. När USA väl gick med i kriget 1917 bad den snart 60-årige ex-presidenten att själv få sätta upp en frivilligdivision och strida i Frankrike. Wilson sade nej. I stället skickade Roosevelt sina fyra söner, och priset blev grymt: yngste sonen Quentin, stridspilot, sköts ner och stupade i juli 1918. De som stod Roosevelt nära sade att något slocknade i honom då. Trots vacklande hälsa nämndes han allmänt som favorit till republikanernas presidentnominering 1920, men den 6 januari 1919 dog han stilla i sömnen på Sagamore Hill, 60 år gammal, av en blodpropp. Vicepresident Thomas Marshall fällde den berömda repliken att döden fick ta honom sovande – för hade Roosevelt varit vaken hade det blivit slagsmål.
Eftermäle: hur bedöms Theodore Roosevelt idag?
I historikernas rankningar av presidenter hamnar Theodore Roosevelt nästan alltid bland de fyra fem främsta, ofta strax efter Lincoln, Washington och Franklin D. Roosevelt. Skälen brukar vara desamma: han omdefinierade presidentämbetet till en aktiv, opinionsbildande kraft, han lät staten för första gången på allvar balansera storföretagens makt, han gjorde USA till en global aktör – och han skapade den moderna naturvården, det arv som bokstavligen går att vandra i än i dag. Att hans ansikte höggs in i Mount Rushmore bredvid Washington, Jefferson och Lincoln, mindre än tjugo år efter hans död, säger något om vilken plats samtiden gav honom.
Kritiken har samtidigt vuxit sig tydligare med åren. Panamaaffären beskrivs ofta som stormaktsövergrepp mot ett litet land, Roosevelt-tillägget som startskottet för årtionden av amerikanska interventioner i Latinamerika. Brownsville-beslutet och hans rastänkande, som var utbrett i samtiden men som han gav vältalig röst åt, granskas hårt av moderna historiker. Även hans krigsromantik – han talade om krig som något som stålsätter nationer – framstår i efterhand som naiv, inte minst mot bakgrund av det världskrig som kostade honom en son. Bilden som dröjer kvar är därför dubbel: en av de mest begåvade, energiska och inflytelserika presidenter USA haft, och samtidigt ett barn av sin tids imperialism. Få bestrider dock att han hör till de presidenter som format landet mest – och han är fortfarande den yngste som någonsin innehaft ämbetet.
Vanliga frågor om Theodore Roosevelt
Varför kallas nallebjörnen “teddybjörn” efter Roosevelt?
Under en björnjakt i Mississippi 1902 hade jaktsällskapet fångat och bundit en björn åt presidenten. Roosevelt vägrade skjuta det försvarslösa djuret – det vore osportsligt. En tidningsteckning spred historien, och en leksakshandlare i New York började sälja tygbjörnar som “Teddy’s bear”. Namnet fastnade, trots att Roosevelt själv ogillade smeknamnet Teddy.
Var Theodore Roosevelt USA:s yngste president?
Ja. Han var 42 år och 10 månader när han tillträdde efter mordet på McKinley 1901 – yngre än någon annan president. John F. Kennedy är däremot den yngste som blivit vald till ämbetet; han var 43 vid sitt tillträde 1961. Roosevelt ärvde ju ämbetet som vicepresident och valdes först 1904.
Varför fick Roosevelt Nobels fredspris?
Han fick priset 1906 för att han medlat fram freden i Portsmouth 1905, som avslutade kriget mellan Ryssland och Japan. Han var den förste amerikan som fick ett Nobelpris i någon kategori. Kombinationen är unik: han är hittills den ende presidenten med både Nobels fredspris och Hedersmedaljen, USA:s högsta militära utmärkelse.
Vad var Bull Moose-partiet?
Det var smeknamnet på Progressiva partiet, som Roosevelt och hans anhängare bildade 1912 sedan republikanernas partiapparat gett Taft nomineringen. Namnet kom av att Roosevelt sade sig känna sig “stark som en älgtjur”. Partiet drev bland annat kvinnlig rösträtt och socialförsäkringar. Roosevelt blev tvåa i valet 1912 – bästa resultatet någonsin för en tredjepartikandidat – men splittringen gav demokraten Woodrow Wilson segern.
Var Theodore och Franklin D. Roosevelt släkt?
Ja, men avlägset – de var femmänningar ur två grenar av samma gamla nederländska släkt i New York. Bandet var dock närmare än så: Franklins hustru Eleanor Roosevelt var Theodores brorsdotter, och det var Theodore själv som förde henne till altaret vid bröllopet 1905. Franklin såg hela livet Theodore som sin stora förebild.
Vad hände vid attentatet mot Roosevelt 1912?
Den 14 oktober 1912 sköts Roosevelt i bröstet inför ett valtal i Milwaukee. Kulan bromsades av hans stålglasögonfodral och det tjocka talmanuskriptet i bröstfickan. Han bedömde själv att skadan inte var livshotande, höll talet i över en timme med kulan i bröstet och åkte först därefter till sjukhus. Kulan opererades aldrig ut.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade källor om Theodore Roosevelts liv och presidenttid:
- The White House – officiell biografi över Theodore Roosevelt. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Roosevelts presidentår, inrikes- och utrikespolitik. millercenter.org
- Library of Congress – Theodore Roosevelts samlade papper, tal och dagböcker. loc.gov
- National Archives – originaldokument om bland annat Panamakanalfördraget och Antiquities Act. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska uppslagsverksartiklar om Roosevelt, Rough Riders och valet 1912. britannica.com
- White House Historical Association – historik om Roosevelts ombyggnad av Vita huset och livet där. whitehousehistory.org