Rutherford B. Hayes (1822–1893) var USA:s nittonde president och styrde landet mellan 1877 och 1881. Han kom till makten efter det jämnaste och mest omstridda presidentvalet i landets historia. Motståndaren Samuel J. Tilden fick fler röster, men Hayes vann till slut med en enda elektorsröst – efter månader av gräl, en specialtillsatt kommission och en politisk uppgörelse som fått namnet kompromissen 1877 (Compromise of 1877). Priset för Vita huset blev högt: de sista federala trupperna drogs bort från Södern, och därmed tog rekonstruktionen (Reconstruction) slut.
Det är den uppgörelsen som Hayes mest förknippas med, och den gör honom till en av de svåraste presidenterna att bedöma. Å ena sidan var han en hederlig, plikttrogen man som sanerade en förvaltning full av korruption, stod emot sitt eget partis maktmäklare och frivilligt lämnade ämbetet efter en mandatperiod, precis som han lovat. Å andra sidan innebar truppernas tillbakadragande att miljontals svarta amerikaner i Södern i praktiken lämnades utan skydd, och att deras nyvunna medborgerliga rättigheter under de följande årtiondena monterades ned bit för bit.
Hans liv före presidentskapet är också en berättelse i sig: den faderlöse pojken från Ohio som blev advokat, sårades allvarligt i inbördeskriget, valdes in i kongressen medan han fortfarande låg i fält och hann bli guvernör tre gånger innan partiet gjorde honom till presidentkandidat – mest för att ingen hade något ont att säga om honom. Vill du se var han passar in i den långa raden av statschefer finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Rutherford B. Hayes
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 4 oktober 1822 i Delaware, Ohio |
| Död | 17 januari 1893 i Fremont, Ohio |
| Parti | Republikanerna (Republican Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1877 – 4 mars 1881 (en mandatperiod, enligt eget löfte) |
| Vicepresident | William A. Wheeler |
| First lady | Lucy Webb Hayes |
| Företrädare | Ulysses S. Grant |
| Efterträdare | James A. Garfield |
| Yrke före politiken | Advokat, officer i inbördeskriget |
| Känd för | Det omstridda valet 1876, kompromissen 1877 och rekonstruktionens slut |
Uppväxt och tidig karriär
En faderlös pojke i Ohio
Rutherford Birchard Hayes föddes den 4 oktober 1822 i småstaden Delaware i Ohio. Hans far, en handelsman med samma namn, hade dött i feber drygt två månader tidigare. Modern Sophia Birchard Hayes stod alltså ensam med barnen redan från början, och av de fyra barn hon fött var det bara Rutherford och storasystern Fanny som nådde vuxen ålder. Familjen klarade sig på inkomster från gården och fastigheter som fadern lämnat efter sig, men det var ett hushåll präglat av förlust och av moderns stränga religiösa allvar.
Den person som kom att fylla faderns plats var morbrodern Sardis Birchard, en ogift affärsman som gjort sig en förmögenhet på handel och bankverksamhet i norra Ohio. Han tog sig an systersonens uppfostran, betalade hans utbildning och blev något av en andra förälder. Det var också Sardis som senare byggde huset Spiegel Grove i Fremont, den egendom där Hayes skulle tillbringa sina sista år och som idag rymmer hans presidentbibliotek. Bandet till systern Fanny var lika viktigt. Hon var pojkens närmaste förtrogna, drev på hans ambitioner och trodde tidigt att lillebror kunde nå längre än någon annan i familjen vågade hoppas.
Utbildning: Kenyon College och Harvard
Hayes fick den utbildning som moderns sparsamhet och morbroderns pengar kunde köpa. Efter skolgång i Ohio och en internatskola i Connecticut skrevs han in vid Kenyon College i Gambier, Ohio. Han trivdes, utmärkte sig i studierna och tog examen 1842 som bäst i sin klass, med uppdraget att hålla avslutningstalet. Därefter läste han juridik på egen hand hos en advokatbyrå i Columbus, som seden var på den tiden, men både han och familjen ville mer.
Lösningen blev Harvard Law School, då en liten men prestigefylld institution. Hayes studerade där 1843–1845 och fick lyssna till några av tidens mest kända jurister och politiker. Åren i Cambridge gav honom en juridisk skolning som få unga män i Mellanvästern kunde matcha. År 1845 antogs han till advokatsamfundet i Ohio och var redo att börja arbeta.
Advokat i Cincinnati – och försvarare av förrymda slavar
De första åren som advokat i den lilla staden Lower Sandusky, som senare bytte namn till Fremont, blev sega. Klienterna var få och målen små. År 1850 tog Hayes därför steget till Cincinnati, Ohios största stad, och där lossnade karriären. Han byggde upp en framgångsrik praktik, gjorde sig ett namn i flera uppmärksammade brottmål och blev en del av stadens intellektuella och politiska liv.
Cincinnati låg vid Ohiofloden, direkt på gränsen till slavstaten Kentucky. Det gjorde staden till en central punkt för förrymda slavar på väg norrut – och för de slavjägare som förföljde dem. Hayes åtog sig vid flera tillfällen att utan ersättning försvara förrymda slavar som riskerade att skickas tillbaka i bojor enligt den hårda lagen om förrymda slavar (Fugitive Slave Act). Arbetet förde honom närmare antislaverirörelsen och in i det nybildade Republikanska partiet, som samlade motståndare till slaveriets utbredning.
Privat föll också bitarna på plats. År 1852 gifte han sig med Lucy Webb, en bildad och djupt religiös kvinna från Ohio som avskydde både slaveri och alkohol. Hon skulle bli den första presidenthustrun med collegeexamen. Äktenskapet var nära och varmt livet ut, och paret fick åtta barn, varav tre dog som små. År 1858 utsågs Hayes till stadsjurist (city solicitor) i Cincinnati – hans första offentliga ämbete.
Inbördeskriget: soldaten som vägrade kampanja
När det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 var Hayes 38 år, framgångsrik advokat och far till en växande barnaskara. Han hade allt att förlora, men tvekade inte länge. Han anmälde sig som frivillig och blev major i 23:e Ohioregementet, ett förband där även den blivande presidenten William McKinley tjänstgjorde som ung soldat.
Hayes visade sig vara en modig och omtyckt officer. Han stred i de blodiga fälttågen i västra Virginia och i Shenandoahdalen och sårades flera gånger, allvarligast i slaget vid South Mountain i september 1862, då en kula krossade hans vänstra arm medan han ledde ett anfall. Han fortsatte trots skadan att dirigera sina soldater tills han bars från fältet. Mot krigets slut hade han stigit till brigadgeneral, och han lämnade armén 1865 med hedersgraden generalmajor.
Mitt under kriget, 1864, nominerade republikanerna i Cincinnati honom till representanthuset (House of Representatives). Hayes svarade att en officer som lämnade fronten för att jaga röster borde skämmas, och att han inte tänkte ta ett enda steg från sitt förband för valkampanjens skull. Väljarna verkade uppskatta beskedet. Han valdes in i kongressen utan att ha hållit ett enda kampanjtal – en detalj som följde honom som ett hederstecken resten av livet.
Vägen till Vita huset
Kongressledamot och guvernör i Ohio
Hayes tog plats i kongressen i slutet av 1865, när kriget var över och striden om Söderns framtid tog vid. Han röstade med de radikala republikanerna för att skydda de frigivnas rättigheter, men gjorde sig aldrig känd som någon eldfängd talare. Redan 1867 lämnade han Washington för att kandidera till guvernör i Ohio, ett uppdrag som passade honom bättre.
Som guvernör i två mandatperioder, 1868–1872, byggde han sitt rykte som en samvetsgrann reformpolitiker. Han drev på för att Ohio skulle ratificera det femtonde författningstillägget, som förbjöd delstaterna att neka någon rösträtt på grund av hudfärg, och han var med om att grunda det lärosäte som blev Ohio State University. Efter en kort paus från politiken, då han bland annat förlorade ett kongressval, övertalades han att ställa upp en tredje gång och vann guvernörsvalet 1875. Segern i den viktiga vågmästardelstaten Ohio gjorde honom över en natt till ett tänkbart presidentämne.
När republikanerna samlades till konvent i Cincinnati i juni 1876 var storfavoriten senator James G. Blaine, en lysande men skandalomsusad partiledargestalt. Blaine ledde omröstning efter omröstning utan att nå majoritet, och till slut samlades motståndarna kring den kandidat som ingen kunde anklaga för någonting: Hayes nominerades i den sjunde omröstningen. Hans främsta tillgång var, som en samtida elakt uttryckte det, att han inte hade några fiender. Efter åratal av skandaler under företrädaren Ulysses S. Grant var en obesudlad reformvänlig krigsveteran från Ohio exakt vad partiet behövde.
Valet 1876: det jämnaste och mest omstridda i USA:s historia
Demokraterna nominerade Samuel J. Tilden, guvernör i New York och berömd för att ha krossat det korrupta Tweed-maskineriet i New York City. Båda kandidaterna var alltså reformpolitiker, och båda partierna visste att valet skulle bli jämnt. Landet var trött på skandaler, ekonomin låg i djup kris efter paniken 1873, och i Södern hade demokraterna steg för steg återtagit makten i delstat efter delstat, ofta med hjälp av organiserat våld mot svarta väljare.
På valnatten den 7 november 1876 såg allt ut att vara avgjort. Tilden ledde folkomröstningssiffrorna klart och hade säkrat 184 elektorsröster – en enda röst från de 185 som krävdes för seger. Hayes gick och lade sig övertygad om att han förlorat. Men i republikanernas högkvarter insåg några partistrateger att spelet inte var över. I tre sydstater där republikanerna fortfarande kontrollerade rösträkningen – Florida, Louisiana och South Carolina – var resultaten så jämna och anklagelserna om fusk och väljarförtryck så omfattande att utgången kunde ifrågasättas. Tillsammans med en omtvistad elektor i Oregon handlade det om exakt 20 elektorsröster. Om Hayes fick samtliga skulle han vinna med 185 mot 184.
Det var precis vad som hände, men vägen dit tog fyra månader och förde landet farligt nära en ny konstitutionell kris. Hur röstsiffrorna såg ut framgår av tabellen nedan.
| Kandidat | Parti | Folkröster (ungefär) | Elektorsröster före tvisten | Slutresultat |
|---|---|---|---|---|
| Samuel J. Tilden | Demokraterna | cirka 4,29 miljoner (51 procent) | 184 | 184 |
| Rutherford B. Hayes | Republikanerna | cirka 4,03 miljoner (48 procent) | 165 | 185 |
| Omtvistade elektorsröster | – | – | 20 (Florida, Louisiana, South Carolina, Oregon) | samtliga till Hayes |
Varför blev rösterna omtvistade?
I de tre sydstaterna skickade båda partierna in varsin uppsättning elektorsröster och hävdade att just deras kandidat vunnit. Republikanerna pekade på att tusentals svarta väljare hindrats från att rösta genom hot, misshandel och rena massakrer, och att valresultaten därför inte speglade väljarkårens vilja. Demokraterna svarade att de republikanskt kontrollerade valnämnderna godtyckligt underkänt röster från demokratiska distrikt för att trolla fram en Hayes-seger. Båda sidor hade delvis rätt: väljarförtrycket var verkligt och omfattande, och rösträkningen var allt annat än neutral. Vem som “egentligen” vann i Florida och Louisiana går inte att säkert säga ens idag.
Konstitutionen gav ingen tydlig lösning på problemet. Den säger att elektorsrösterna ska öppnas och räknas inför kongressen, men inte vem som avgör vilka röster som gäller när två uppsättningar kommer från samma delstat. Senaten kontrollerades av republikanerna, representanthuset av demokraterna. Läget var låst, och ute i landet talades det öppet om risken för ett nytt inbördeskrig. Beväpnade grupper på båda sidor lovade att marschera mot Washington. Hur elektorssystemet fungerar i normala fall kan du läsa mer om i vår genomgång av hur val i USA går till.
Valkommissionen och kompromissen 1877
I januari 1877 enades kongressen om en nödlösning: en valkommission (Electoral Commission) med femton medlemmar skulle avgöra vilka elektorsröster som gällde. Fem ledamöter hämtades från senaten, fem från representanthuset och fem från Högsta domstolen (Supreme Court). Tanken var att kommissionen skulle bestå av sju republikaner, sju demokrater och en politiskt obunden domare, David Davis. Men Davis lämnade oväntat Högsta domstolen efter att ha valts till senator, och hans plats togs av domaren Joseph Bradley, en republikan. I fråga efter fråga röstade kommissionen sedan 8 mot 7, exakt efter partilinjerna, och tilldelade Hayes samtliga 20 omtvistade elektorsröster.
Demokraterna i representanthuset kunde fortfarande ha förhalat rösträkningen förbi installationsdagen och kastat landet in i kaos. Att så inte skedde berodde på förhandlingar som fördes i kulisserna, bland annat vid möten på Wormley’s Hotel i Washington i slutet av februari 1877. Innehållet i uppgörelsen skrevs aldrig ned i något formellt avtal, men huvuddragen är väl belagda. Södern fick i praktiken följande löften:
- De sista federala trupperna som skyddade de republikanska delstatsregeringarna i Louisiana och South Carolina skulle dras tillbaka, vilket innebar att demokraterna kunde ta över makten i hela Södern.
- Minst en sydstatspolitiker skulle få plats i regeringen, vilket uppfylldes när demokraten David Key från Tennessee utsågs till postminister (Postmaster General).
- Södern skulle få federalt stöd till järnvägar och andra ekonomiska satsningar, löften som till stora delar aldrig infriades.
- I gengäld accepterade demokraterna att Hayes förklarades vald och lovade – åtminstone i ord – att respektera de svartas grundlagsfästa rättigheter.
Den 2 mars 1877, två dagar före installationen, fullbordades rösträkningen: Hayes hade vunnit med 185 elektorsröster mot 184. Eftersom den ordinarie installationsdagen föll på en söndag svors han i hemlighet in redan på lördagskvällen den 3 mars i Vita huset, av rädsla för oroligheter, och upprepade eden offentligt måndagen den 5 mars. Bitterheten satt djupt hos motståndarna. Demokratiska tidningar kallade honom “Rutherfraud” och “His Fraudulency” – ungefär “Hans Bedräglighet” – och många vägrade under hela mandatperioden att erkänna honom som lagligt vald.
Presidenttiden (1877–1881)
Rekonstruktionens slut
Hayes första stora beslut som president var att fullfölja uppgörelsen. I april 1877 beordrade han de federala trupper som vaktade delstatshusen i Louisiana och South Carolina att återgå till sina kaserner. Soldaterna lämnade inte Södern som region – det handlade om några tusen man som drogs bort från själva regeringsbyggnaderna – men den symboliska och praktiska effekten var omedelbar. De sista republikanska delstatsregeringarna i Södern föll inom några veckor, och demokraterna, som kallade sig själva “återlösare” (Redeemers), kontrollerade därmed samtliga tidigare sydstater. Rekonstruktionen, det tolv år långa försöket att bygga om Södern efter kriget och ge de fyra miljoner frigivna en plats som fullvärdiga medborgare, var över.
Hayes såg inte beslutet som ett svek. Hans resonemang gick ut på att truppnärvaron ändå inte längre kunde upprätthållas: opinionen i Norr hade tröttnat, representanthuset vägrade bevilja pengar, och de republikanska regeringarna i Södern höll i praktiken redan på att falla. Han valde att i stället lita på de löften som Söderns ledande politiker gett om att respektera författningstilläggen om medborgarskap och rösträtt. I sitt installationstal betonade han att en varaktig försoning mellan Nord och Syd krävde att de svartas rättigheter skyddades, och han hoppades att en mjukare linje skulle få moderata sydstatsväljare att på sikt söka sig till republikanerna.
Vad hände i Södern efter 1877?
Löftena visade sig snabbt vara tomma. Utan federalt skydd stod Söderns svarta befolkning ensam mot delstatsregeringar som öppet arbetade för vit maktdominans. Utvecklingen gick stegvis, men riktningen var entydig. Svarta väljare trängdes först undan genom hot, våld och valfusk. Från och med 1890 skrev sydstaterna dessutom in rösträttshinder i sina delstatsförfattningar – röstskatter (poll taxes), läskunnighetstest och liknande regler som på pappret var neutrala men i praktiken riktades mot svarta medborgare. Kring sekelskiftet var den svarta rösträtten i Södern i det närmaste utraderad.
Parallellt växte ett system av lagstadgad rassegregation fram, de så kallade Jim Crow-lagarna, som skilde svarta och vita åt i skolor, tåg, hotell och nästan alla delar av det offentliga livet. Ekonomiskt fastnade många frigivna och deras barn i arrendejordbruk (sharecropping), där skulder till jordägaren band familjer vid marken generation efter generation. Det rasistiska våldet, inklusive lynchningar, användes systematiskt för att upprätthålla ordningen. Detta tillstånd bestod i stora drag fram till medborgarrättsrörelsens genombrott på 1950- och 1960-talen. Hayes fattade inte alla dessa beslut – de fattades av delstaterna, godkändes av domstolar och möjliggjordes av kongressens och väljarnas passivitet – men truppernas tillbakadragande 1877 är det datum historiker brukar sätta för vändpunkten. Mer om hela perioden finns i vår genomgång av USA:s politiska historia.
Det förtjänar att sägas att Hayes själv aldrig släppte frågan. Han protesterade under resten av mandatperioden mot rösträttsövergreppen i Södern, lade in veto mot demokratiska försök att avskaffa de federala vallagar som ännu fanns kvar, och ägnade en stor del av sitt liv efter presidentskapet åt utbildning för Söderns svarta befolkning. Men som president hade han bytt bort det enda maktmedel som faktiskt hade fungerat.
Kampen mot spoils-systemet
Om rekonstruktionens slut är det mörka arvet efter Hayes, är kampen för en professionell statsförvaltning det ljusa. Sedan Andrew Jacksons dagar byggde amerikansk politik på det så kallade spoils-systemet (spoils system): den som vann ett val delade ut statliga tjänster till sina partivänner, oavsett kompetens. Tulltjänstemän, postmästare och skrivare förväntades i gengäld betala en del av lönen till partikassan och arbeta i valrörelserna. Systemet göddes av korruption, och skandalerna under Grantåren hade visat vart det kunde leda. Hur ämbetet och dess utnämningsmakt fungerar beskriver vi närmare i guiden om presidentens roll och befogenheter.
Hayes hade gjort tjänstemannareform (civil service reform) till en huvudfråga redan i valrörelsen, och han menade allvar. Han utsåg en regering av ovanligt hög kvalitet, med reformivraren Carl Schurz som inrikesminister och John Sherman som finansminister. I juni 1877 utfärdade han en exekutiv order som förbjöd federala tjänstemän att delta i partipolitisk verksamhet och förbjöd de påtvingade lönebidragen till partikassorna. För partiets maktmäklare var detta en krigsförklaring: utnämningarna var själva bränslet i deras politiska maskiner.
Striden om tullhuset i New York
Konflikten ställdes på sin spets i New Yorks tullhus (New York Custom House), landets i särklass största federala arbetsplats, som fungerade som personlig maktbas åt senatorn Roscoe Conkling, ledare för republikanernas maktmäklarfalang. En utredning visade att tullhuset var överbemannat med politiskt tillsatta tjänstemän och genomsyrat av oegentligheter. Hayes krävde förändring och avsatte till slut de två högsta cheferna – varav den ene, tullchefen Chester A. Arthur, några år senare skulle bli president själv.
Conkling tog strid i senaten och blockerade i första omgången Hayes ersättare, med stöd av traditionen att senatorer bestämde över utnämningar i sin egen delstat. Men Hayes gav sig inte. Han gjorde om utnämningarna när senaten inte var samlad, och i februari 1879 vann han den avgörande omröstningen. Segern var i första hand principiell: presidenten, inte enskilda senatorer, hade sista ordet över den federala förvaltningen. Någon lagstiftning om meritbaserade anställningar blev det inte under Hayes tid – den kom först 1883 med Pendletonlagen (Pendleton Act), sedan mordet på hans efterträdare gjort frågan omöjlig att ignorera. Men det var Hayes som vände utvecklingen.
Den stora järnvägsstrejken 1877
Hayes första sommar i Vita huset präglades av en helt annan kris. Landet befann sig i det fjärde året av en djup lågkonjunktur, och när flera stora järnvägsbolag i juli 1877 sänkte lönerna ännu en gång exploderade missnöjet. Strejken började vid Baltimore & Ohio-järnvägen i Martinsburg i West Virginia och spred sig på några dagar längs järnvägsnätet till Baltimore, Pittsburgh, Chicago och St. Louis. Det var USA:s första landsomfattande arbetskonflikt. I flera städer urartade protesterna i regelrätta gatustrider; i Pittsburgh brändes järnvägens bangårdar och dussintals människor sköts ihjäl av milissoldater. Sammanlagt dödades uppemot hundra personer innan oroligheterna ebbade ut.
När guvernörerna i de drabbade delstaterna bad om hjälp skickade Hayes federala trupper för att återställa ordningen. Han gjorde det motvilligt och med omsorg om formerna – trupperna sattes in där delstaterna själva begärde det, och han vägrade att stämpla strejken som ett uppror. Men insatsen blev ett prejudikat: för första gången användes federal militär i stor skala i en konflikt mellan arbete och kapital, och under de följande årtiondena skulle den amerikanska staten gång på gång ställa sig på arbetsgivarnas sida i liknande konflikter. I sin dagbok noterade Hayes eftertänksamt att strejkerna ställde frågor om de stora bolagens makt som landet förr eller senare måste besvara.
Pengapolitiken: guld, silver och statens kreditvärdighet
1870-talets amerikanska politik dominerades av en fråga som idag kan verka teknisk men som väckte glödande känslor: vad skulle en dollar vara värd? Under inbördeskriget hade staten tryckt stora mängder sedlar, så kallade greenbacks, utan täckning i guld. Skuldsatta jordbrukare i Väst och Syd ville behålla den billiga penningpolitiken och gärna utöka den med fri silvermyntning, eftersom inflation gjorde deras skulder lättare att bära. Bankirer och obligationsägare i Öst krävde i stället en återgång till guldmyntfoten och en stark dollar.
Hayes och finansminister Sherman stod entydigt på den hårda valutans sida. En lag från 1875 hade bestämt att staten från den 1 januari 1879 åter skulle lösa in sedlar mot guld, och Sherman byggde metodiskt upp en guldreserv för att klara åtagandet. Politiken lyckades: när dagen kom var förtroendet så starkt att få brydde sig om att växla sina sedlar, och statens kreditvärdighet stärktes påtagligt. Kongressen gick dock delvis emot presidenten i silverfrågan. År 1878 antogs Bland-Allisonlagen (Bland-Allison Act), som ålade staten att varje månad köpa silver för myntning. Hayes lade in veto med motiveringen att lagen urholkade valutan, men kongressen körde över honom med bred majoritet – ett av flera tillfällen då presidenten fick böja sig för en fientlig kongress.
Utrikespolitik och den kinesiska invandringsfrågan
Utrikespolitiken var en lugnare del av Hayes presidentskap, men ett par frågor sticker ut. Vid gränsen mot Mexiko gav han armén rätt att förfölja boskapstjuvar in på mexikanskt territorium, vilket under några år skapade betydande spänningar med grannlandet innan ordern drogs tillbaka. När ett franskt bolag under Ferdinand de Lesseps, mannen bakom Suezkanalen, började planera en kanal genom Panama slog Hayes fast att varje framtida kanal mellan haven i praktiken måste stå under amerikansk kontroll – en linje som pekade fram mot Theodore Roosevelts kanalbygge ett kvarts sekel senare.
Den svåraste frågan gällde den kinesiska invandringen till västkusten. I Kalifornien hade en hätsk politisk rörelse vuxit fram som krävde stopp för kinesisk arbetskraftsinvandring, och 1879 antog kongressen en lag som kraftigt skulle begränsa antalet kinesiska passagerare per fartyg. Hayes lade in veto. Hans skäl var i första hand folkrättsligt: lagen bröt mot Burlingamefördraget med Kina, och USA kunde inte ensidigt riva upp ett ingånget avtal. Vetot gjorde honom hatad på västkusten, där han brändes i effigie. I stället lät han omförhandla fördraget, så att USA fick rätt att reglera men inte helt förbjuda invandringen. Bara ett år efter hans avgång använde kongressen den öppningen till att anta den betydligt hårdare kinesiska uteslutningslagen (Chinese Exclusion Act) från 1882.
Vita huset under familjen Hayes
Familjen Hayes satte en egen prägel på Vita huset. Lucy Hayes var en populär värdinna, den första presidenthustrun med universitetsutbildning och en varm anhängare av nykterhetsrörelsen. Paret serverade inte alkohol vid sina mottagningar, vilket gav Lucy det retsamma eftermälet “Lemonade Lucy” – ett öknamn som för övrigt inte användes under hennes tid i Vita huset utan myntades senare. Beslutet retade diplomater och societet men uppskattades av miljontals nykterhetsvänner runt om i landet.
Ett par trivsammare fotnoter hör också hit. År 1878 flyttade det traditionella påskäggsrullandet till Vita husets gräsmatta, sedan kongressen tröttnat på att barnen slet upp gräset vid Kapitolium, och evenemanget lever kvar än idag. Hayes lät även installera Vita husets första telefon, en nymodighet med ytterst begränsad nytta eftersom nästan ingen annan i Washington hade någon apparat att ringa till. De viktigaste händelserna under mandatperioden sammanfattas i tabellen nedan.
| År | Händelse | Innebörd |
|---|---|---|
| 1877 | Trupperna dras bort från delstatshusen i Louisiana och South Carolina | Rekonstruktionen tar slut; demokraterna tar makten i hela Södern |
| 1877 | Exekutiv order mot partiarbete i förvaltningen; den stora järnvägsstrejken | Startskott för tjänstemannareformen; första landsomfattande arbetskonflikten |
| 1878 | Bland-Allisonlagen antas över presidentens veto | Staten tvingas köpa silver; kongressen visar sin styrka |
| 1879 | Guldinlösen av sedlar återupptas; segern i striden om tullhuset i New York | Dollarn stabiliseras; presidentens utnämningsmakt stärks |
| 1880 | Omförhandlat fördrag med Kina; Hayes står fast vid enperiodslöftet | Invandringen kan regleras på laglig väg; Garfield blir partiets kandidat |
Enperiodslöftet och valet 1880
Redan när Hayes accepterade nomineringen 1876 lovade han skriftligt att inte ställa upp för omval. Löftet var både princip och strategi: en president som inte kunde omväljas skulle stå friare mot partiapparaten och kunna reformera förvaltningen utan att snegla på nästa valrörelse. Till skillnad från många politiska löften hölls detta till punkt och pricka. Hayes avböjde alla propåer inför valet 1880 och såg med tillfredsställelse partiet nominera en annan Ohiopolitiker och krigsveteran, James A. Garfield, som besegrade demokraten Winfield Scott Hancock i ett ytterst jämnt val.
Hayes lämnade Vita huset i mars 1881 med lättnad och gott samvete. I sin dagbok skrev han att ingen någonsin lämnat presidentämbetet med mindre saknad. Han kunde konstatera att landet var lugnare, valutan stabilare och förvaltningen renare än när han tillträdde – och att han, till skillnad från de flesta av sina samtida, lämnade politiken utan att ha berikat sig själv med en enda dollar.
Efter presidenttiden
Vid 58 års ålder drog sig Hayes tillbaka till Spiegel Grove, familjens egendom i Fremont i Ohio, men pensionär i vanlig mening blev han aldrig. I stället inledde han ett av 1800-talets mest aktiva liv som före detta president, helt inriktat på det han kallade sina “plikter mot samhället”. Utbildningsfrågorna stod främst. Hayes var övertygad om att vägen till försoning och rättvisa gick genom skolan, och han arbetade outtröttligt i styrelserna för Peabodyfonden och Slaterfonden, två stiftelser som finansierade utbildning i Södern, den senare särskilt för svarta elever och lärare. Som fondförvaltare beviljade han bland annat ett stipendium till en ung svart student vid namn W.E.B. Du Bois, som skulle bli en av 1900-talets viktigaste intellektuella och medborgarrättskämpar.
Hayes engagerade sig också djupt i fängelsereform och blev ordförande i den nationella fängelsereformföreningen. Han argumenterade för att fångar skulle utbildas och rehabiliteras i stället för att enbart straffas, tankar som låg långt före sin tid. På äldre dagar oroade han sig alltmer för de växande klyftorna mellan rika och fattiga i industrialismens USA och skrev i sin dagbok skarpa rader om de stora förmögenheternas makt över politiken.
Sorgen kom 1889, när Lucy dog i sviterna av en stroke. Hayes fortsatte sitt arbete men beskrev sig själv som en man som bara väntade på att få följa efter henne. Den 17 januari 1893 dog han av en hjärtattack i Spiegel Grove, 70 år gammal, med orden att han visste att han var på väg dit Lucy fanns. Han begravdes i Fremont, och på egendomen öppnade 1916 landets första presidentbibliotek, en modell som senare kopierats för nästan alla presidenter.
Eftermäle: hur bedöms Rutherford B. Hayes idag?
I historikernas rankningar av presidenterna hamnar Hayes oftast i mittfältet, ibland i den nedre halvan. Det säger något om hur svårbedömd han är: knappast någon annan president har ett eftermäle där plus- och minussidorna är så tydligt åtskilda.
På plussidan brukar historiker lyfta fram hans personliga integritet. Efter Grantårens skandaler återupprättade Hayes förtroendet för själva ämbetet. Han utmanade sitt eget partis maktmäklare, inledde på allvar kampen mot spoils-systemet, stabiliserade valutan och höll sitt enperiodslöfte. Hans hantering av den livsfarliga valkrisen 1876–1877 får också erkännande: hur orättvist spelet om elektorsrösterna än var, löstes en kris som kunde ha slutat i våld genom förhandling och inom författningens ramar. Många bedömare noterar dessutom att hans engagemang för utbildning och fängelsereform efter presidentskapet var både genuint och verkningsfullt.
På minussidan står rekonstruktionens slut, och den väger tungt. Kritiker – i synnerhet historiker som studerat de svarta sydstatsbornas historia – pekar på att kompromissen 1877 innebar att den federala staten övergav de människor vars rättigheter den nyss skrivit in i författningen. Hayes trodde på sydstatsledarnas löften, och han fick snabbt se dem brytas. Hans försvarare invänder att han hade små alternativ: kongressen vägrade finansiera fortsatta truppinsatser, opinionen i Norr hade svikit, och rekonstruktionen var i praktiken redan förlorad när han tillträdde. Kritikerna svarar att han i så fall åtminstone gav reträtten ett ordnat och legitimt ansikte. Debatten lär fortsätta, för den handlar i grunden om en av de största frågorna i amerikansk historia: varför det dröjde nästan ett sekel från slaveriets avskaffande till medborgarrättslagarna. Hayes står, med sina goda avsikter och sitt ödesdigra beslut, mitt i det svaret.
Vanliga frågor om Rutherford B. Hayes
Vann Hayes verkligen valet 1876?
Det beror på vad man menar. Samuel J. Tilden fick omkring 250 000 fler folkröster, men presidentvalet avgörs av elektorsröster, och där slutade det 185 mot 184 till Hayes sedan en valkommission tilldelat honom samtliga 20 omtvistade röster. Eftersom både väljarförtryck och manipulerad rösträkning förekom i de avgörande delstaterna går det inte att säkert säga vem som “egentligen” vann dem.
Vad var kompromissen 1877?
En informell politisk uppgörelse som löste den låsta valstriden. Demokraterna accepterade att Hayes blev president, och i gengäld drog han bort de sista federala trupperna från delstatshusen i Södern, tog in en sydstatsdemokrat i regeringen och utlovade ekonomiskt stöd till regionen. Uppgörelsen brukar räknas som rekonstruktionens formella slut.
Varför kallades Hayes “Rutherfraud”?
Öknamnet myntades av demokrater som ansåg att valsegern 1876 var stulen, eftersom valkommissionen gav Hayes alla omtvistade elektorsröster genom omröstningar som följde partilinjerna exakt. Han kallades också “His Fraudulency”. Även många som använde öknamnen medgav samtidigt att Hayes personligen var hederlig – kritiken gällde sättet han vann på, inte hans karaktär.
Varför satt Hayes bara en mandatperiod?
Han hade redan som kandidat 1876 lovat att inte ställa upp för omval, eftersom han menade att en president utan omvalsplaner kunde reformera statsförvaltningen friare. Han höll löftet, avböjde alla förslag om en ny kandidatur och stödde i stället James A. Garfield i valet 1880.
Vad är Hayes mest känd för?
Framför allt för det omstridda valet 1876 och kompromissen 1877, som avslutade rekonstruktionen i Södern. Han är också ihågkommen för att ha inlett kampen mot spoils-systemet i statsförvaltningen, för att ha stabiliserat dollarn genom återgången till guldinlösen 1879 och för att Vita huset under hans tid var alkoholfritt.
Vad hände med svarta i Södern efter Hayes beslut 1877?
När trupperna dragits tillbaka tog vita demokratiska regeringar makten i hela Södern. Under de följande årtiondena fråntogs svarta medborgare i praktiken rösträtten genom våld, valfusk och senare röstskatter och läskunnighetstest, samtidigt som Jim Crow-lagar införde strikt segregation. Det systemet bestod i huvudsak fram till medborgarrättsrörelsens segrar på 1950- och 1960-talen.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade historiska källor om Rutherford B. Hayes och hans samtid:
- The White House – officiell biografi över Rutherford B. Hayes. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade essäer om Hayes liv, presidentskap och eftermäle. millercenter.org
- Rutherford B. Hayes Presidential Library & Museums – presidentbiblioteket i Fremont, Ohio, med Hayes dagböcker, brev och samlingar. rbhayes.org
- Library of Congress – samlingar och material om valet 1876, kompromissen 1877 och rekonstruktionen. loc.gov
- Encyclopaedia Britannica – översiktsartiklar om Hayes, valet 1876 och rekonstruktionens slut. britannica.com