Ronald Reagan var USA:s 40:e president och styrde landet 1981–1989. Han är den ende skådespelaren som nått Vita huset, och när han tillträdde var han den äldste president landet dittills haft. Många amerikaner minns honom som “the Great Communicator” – den store kommunikatören – för hans förmåga att tala enkelt, varmt och med humor om stora frågor. Andra minns honom främst för politiken: stora skattesänkningar, en enorm militär upprustning och en kompromisslös retorik mot Sovjetunionen som mot slutet förvandlades till förhandlingar och historiska avtal.
Reagans åtta år i Vita huset förändrade amerikansk politik i grunden. Hans ekonomiska program, känt som Reaganomics, sänkte skatterna och minskade statens roll i ekonomin – men lämnade också efter sig rekordstora budgetunderskott. Hans utrikespolitik började med att han kallade Sovjetunionen ett “ondskans imperium” och slutade med att han promenerade över Röda torget i Moskva vid sovjetledaren Michail Gorbatjovs sida. Däremellan hann han överleva ett attentat, vinna ett omval med 49 delstater av 50 och hamna i sin tids största politiska skandal, Iran-contras-affären.
Få presidenter är så omdiskuterade i efterhand. För amerikanska konservativa är Reagan en ikon, ungefär som Franklin D. Roosevelt är det för många demokrater. Kritiker pekar i stället på växande klyftor, skenande statsskuld och en långsam hantering av aidsepidemin. Den här sidan går igenom hela hans liv: uppväxten i Illinois, Hollywoodkarriären, åren som guvernör i Kalifornien, presidenttiden och det delade eftermälet.
Snabbfakta om Ronald Reagan
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 6 februari 1911 i Tampico, Illinois |
| Död | 5 juni 2004 i Los Angeles, Kalifornien (93 år) |
| Parti | Republikanerna (demokrat fram till 1962) |
| Mandatperiod | 20 januari 1981 – 20 januari 1989 |
| Vicepresident | George H.W. Bush |
| First lady | Nancy Reagan |
| Företrädare | Jimmy Carter |
| Efterträdare | George H.W. Bush |
| Yrke före politiken | Skådespelare, radioreporter, fackordförande |
| Känd för | Reaganomics, kalla krigets slutskede, “Tear down this wall”, Iran-contras |
Uppväxt och tidig karriär
Ronald Reagans väg till Vita huset är en av de mest osannolika i amerikansk historia. Han föddes fattig i en liten håla i Illinois, blev filmstjärna i Hollywood och gick in i politiken först i femtioårsåldern. Ändå hann han med två mandatperioder som guvernör och två som president.
Familj och bakgrund i Illinois
Ronald Wilson Reagan föddes den 6 februari 1911 i Tampico, en småstad i delstaten Illinois. Fadern Jack Reagan var skoförsäljare med irländska rötter, en charmig man som kämpade med alkoholproblem och sällan lyckades hålla ett jobb särskilt länge. Modern Nelle var djupt religiös och engagerad i den protestantiska frikyrkan Disciples of Christ. Hon lärde sonen att läsa tidigt och gav honom en grundmurad optimism som han bar med sig hela livet. Familjen flyttade ofta mellan olika småstäder innan den slog sig ner i Dixon, Illinois, som Reagan själv betraktade som sin hemstad.
Reagan hade ett smeknamn från barndomen: “Dutch”. Som tonåring arbetade han flera somrar som badvakt vid floden Rock River utanför Dixon. Enligt den lokala tidningens räkning räddade han 77 människor från att drunkna under de åren. Historien kan låta tillrättalagd, men den säger något om bilden Reagan tidigt byggde av sig själv: den pålitlige hjälten med glimten i ögat.
Utbildning och studentåren
Reagan studerade vid Eureka College, ett litet kristet college i Illinois, där han läste ekonomi och sociologi. Han var ingen lysande student – han medgav själv senare att han pluggade precis så mycket som krävdes. Däremot blomstrade han utanför föreläsningssalarna: han spelade amerikansk fotboll, simmade, var med i teatergruppen och engagerade sig i studentpolitiken. Redan som förstaårsstudent höll han ett uppmärksammat tal under en studentprotest mot nedskärningar på skolan. Han märkte att han kunde få en publik med sig. Den insikten skulle bära honom genom hela karriären.
Radioreporter och Hollywoodstjärna
Efter examen 1932, mitt under depressionen, fick Reagan jobb som sportreporter på radio i Iowa. På stationen WHO i Des Moines blev han känd för att referera basebollmatcher med Chicago Cubs som han inte såg – han fick korta telegramrapporter och improviserade fram resten med inlevelse och fantasi. När telegrafen någon gång slutade fungera hittade han helt enkelt på spelhändelser tills förbindelsen kom tillbaka. Det var utmärkt träning för en blivande politiker: att tala fritt, levande och utan manus.
1937 följde Reagan med Cubs på träningsläger i Kalifornien och gjorde en provfilmning hos filmbolaget Warner Bros. Han fick kontrakt direkt. Under de följande decennierna medverkade han i över 50 långfilmer. Han blev aldrig en stjärna av allra högsta rang, men två roller fastnade i det amerikanska minnet: fotbollsspelaren George Gipp i filmen Knute Rockne, All American från 1940 – som gav honom livstidssmeknamnet “the Gipper” – och en hyllad dramatisk roll i Kings Row 1942. Under andra världskriget tjänstgjorde han i arméns filmenhet i Hollywood; hans dåliga syn hindrade honom från stridstjänst.
Minst lika viktig som filmkarriären var fackföreningskarriären. Reagan valdes till ordförande för skådespelarfacket Screen Actors Guild och ledde det under flera omgångar mellan 1947 och 1960. Där lärde han sig förhandla, hantera interna strider och navigera i det kalla krigets Hollywood, där jakten på misstänkta kommunister präglade branschen. Reagan var vid den här tiden demokrat och beundrare av Franklin D. Roosevelt, men hans syn på kommunism hårdnade – och med den började hela hans politiska världsbild sakta glida åt höger.
Privat gifte sig Reagan 1940 med skådespelaren Jane Wyman. De fick dottern Maureen och adopterade sonen Michael innan äktenskapet slutade i skilsmässa 1949. År 1952 gifte han om sig med skådespelaren Nancy Davis, och paret fick barnen Patti och Ron. Nancy Reagan blev hans närmaste rådgivare och beskyddare livet ut. Skilsmässan gjorde honom för övrigt till den förste frånskilde president som USA valt.
Vägen till Vita huset
Hur går man från B-filmsstjärna till president? För Reagan gick vägen via tv-soffan, ett enda berömt tal och guvernörsposten i USA:s folkrikaste delstat.
På 1950-talet, när filmrollerna blev färre, anställdes Reagan av industrijätten General Electric som programvärd för tv-serien General Electric Theater och som ambassadör för företaget. Under åtta år reste han runt till GE:s fabriker över hela landet och höll tal för hundratusentals anställda. Talen handlade allt mer om politik: om statens växande makt, höga skatter och hotet från kommunismen. Utan att någon riktigt märkte det förvandlades skådespelaren till en av landets mest rutinerade politiska talare. 1962 bytte han formellt parti och blev republikan. Hans egen förklaring blev berömd: “Jag lämnade inte Demokratiska partiet. Partiet lämnade mig.” Vill du förstå hur de båda partierna bytt skepnad genom historien kan du läsa mer i vår guide till de amerikanska partierna.
Genombrottet kom i oktober 1964. Reagan höll ett landsomfattande tv-tal till stöd för republikanernas presidentkandidat Barry Goldwater. Talet, känt som “A Time for Choosing”, förändrade ingenting för Goldwater – han förlorade stort – men det gjorde Reagan till konservatismens nya stjärna över en natt. Två år senare ställde han upp i guvernörsvalet i Kalifornien mot den sittande demokraten Pat Brown. Motståndarna avfärdade honom som en okunnig skådespelare. Reagan vann med bred marginal.
Som guvernör 1967–1975 styrde Reagan mer pragmatiskt än retoriken antydde. Han höjde faktiskt skatterna för att täppa till ett stort budgethål, samtidigt som han stramade åt välfärdssystemen och tog hårda konflikter med studentrörelsen vid universiteten, inte minst i Berkeley. Han omvaldes 1970. Två gånger försökte han sedan nå presidentposten utan att lyckas: 1968 var han chanslös, men 1976 utmanade han den sittande republikanske presidenten Gerald Ford om partiets nominering och förlorade med minsta möjliga marginal på konventet. Många hade avskrivit honom – han skulle ju vara för gammal vid nästa val. De fick fel.
1980 var läget som gjort för en utmanare. Inflationen var tvåsiffrig, räntorna rekordhöga och 52 amerikaner hölls som gisslan på USA:s ambassad i Teheran. President Jimmy Carter framstod som maktlös. Reagan vann republikanernas nominering, valde rivalen George H.W. Bush till vicepresidentkandidat och ställde i slutdebatten den fråga som avgjorde valet: “Har du fått det bättre än du hade det för fyra år sedan?” Svaret blev ett tydligt nej. Reagan vann 44 delstater och 489 elektorsröster mot Carters 49. Hur elektorssystemet gör att sådana jordskredssegrar uppstår förklarar vi i genomgången av hur amerikanska val fungerar. Som en sista förödmjukelse för Carter släppte Iran gisslan först minuterna efter att Reagan svurits in den 20 januari 1981. Reagan var då 69 år gammal – äldre än någon president före honom vid tillträdet.
Presidenttiden (1981–1989)
Reagans åtta år som president rymmer en dramatisk båge: ett attentat efter bara två månader, en djup lågkonjunktur följd av en lång högkonjunktur, kalla krigets farligaste stund sedan Kubakrisen – och sedan dess början till slut. Vad presidentämbetet formellt ger och inte ger en president för verktyg kan du läsa om i vår guide till presidentämbetet; Reagan är ett skolboksexempel på hur mycket som ändå avgörs av personlighet och kommunikation.
Attentatet 1981: “Honey, I forgot to duck”
Den 30 mars 1981, bara 69 dagar in i mandatperioden, sköts Reagan utanför Washington Hilton-hotellet i huvudstaden. Gärningsmannen John Hinckley Jr. avlossade sex skott på några sekunder. En kula rikoschetterade mot presidentens limousin och trängde in i Reagans bröstkorg, centimeter från hjärtat. Pressekreteraren James Brady träffades i huvudet och fick bestående hjärnskador; även en polis och en Secret Service-agent sårades. Hinckley visade sig vara psykiskt sjuk och besatt av skådespelaren Jodie Foster; han förklarades senare otillräknelig av domstolen.
Det som hände på sjukhuset blev nästan lika betydelsefullt som själva attentatet. Reagan, 70 år gammal och allvarligt skadad, skämtade sig igenom krisen. Till hustrun Nancy sade han: “Honey, I forgot to duck” – “Älskling, jag glömde att ducka”, en lånad replik från boxaren Jack Dempsey. Till kirurgerna som skulle operera honom sade han: “Jag hoppas att ni allihop är republikaner.” Bilderna av en president som mötte döden med humor gjorde djupt intryck på amerikanerna. Hans popularitetssiffror sköt i höjden, och det politiska momentum attentatet gav honom hjälpte till att driva igenom hans ekonomiska program i kongressen bara månader senare.
Reaganomics: skattesänkningar, avregleringar och underskott
Reagans ekonomiska politik var hans största inrikespolitiska projekt, så förknippad med honom att den fick ett eget namn: Reaganomics. Grundtanken var enkel. Staten hade blivit för stor, skatterna för höga och regleringarna för många. I sitt installationstal 1981 sammanfattade Reagan det i en mening som blivit klassisk: “Staten är inte lösningen på våra problem – staten är problemet.” Receptet byggde på så kallad utbudsekonomi (supply-side economics): sänk skatterna, särskilt på arbete och företagande, så ökar investeringarna, jobben och på sikt även skatteintäkterna.
Skattesänkningarna
Redan sommaren 1981 drev Reagan igenom en av de största skattesänkningarna i amerikansk historia, Economic Recovery Tax Act. Den högsta marginalskatten på inkomster sänktes från 70 till 50 procent, och alla inkomstskikt fick sänkt skatt stegvis över tre år. 1986 följde en stor skattereform, Tax Reform Act, som förenklade systemet, rensade bort mängder av avdrag och sänkte den högsta marginalskatten ända ner till 28 procent. Mindre känt är att Reagan också gick med på flera skattehöjningar under mellanåren, bland annat 1982, när underskotten växte snabbare än väntat.
Avregleringarna och penningpolitiken
Parallellt drevs en avregleringsvåg. Kontrollen av bland annat energipriser lättades, regler för banker och sparinstitut mjukades upp och myndigheternas tillsyn tunnades ut på flera områden. Samtidigt fortsatte centralbanken Federal Reserve under Paul Volcker sin stenhårda räntepolitik för att knäcka inflationen – med Reagans tysta stöd, trots att den utlöste en djup lågkonjunktur 1981–1982 där arbetslösheten steg över tio procent. Medicinen var bitter men verkade: inflationen föll från cirka 13 procent 1980 till runt 4 procent några år senare, och från slutet av 1982 inleddes en lång högkonjunktur som varade resten av Reagans tid vid makten. Miljontals nya jobb skapades.
Priset: underskotten och klyftorna
Men Reaganomics hade en baksida som inte ens anhängarna kan förhandla bort: siffrorna gick aldrig ihop. Skatteintäkterna räckte inte för att täcka både skattesänkningarna och den massiva militära upprustningen, och nedskärningarna i övriga utgifter blev långt mindre än utlovat. Budgetunderskotten växte till rekordnivåer, och statsskulden nästan tredubblades under Reagans åtta år, från cirka 900 miljarder dollar till omkring 2 600 miljarder. Kritiker – däribland många ekonomer – pekar också på att inkomstklyftorna vidgades: de rikaste hushållen drog ifrån, medan sociala program för de fattigaste skars ner. Anhängarna svarar att politiken bröt 1970-talets stagflation, återställde tillväxten och lade grunden för decennier av expansion. Debatten om vem som har rätt pågår än i dag, och den är i praktiken en debatt om hela den ekonomiska politikens inriktning: mer marknad eller mer stat.
Luftledarstrejken: konflikten som satte tonen
I augusti 1981 gick närmare 13 000 flygledare ut i strejk för högre lön och kortare arbetstid. Problemet: deras fackförbund PATCO organiserade statligt anställda, och strejker mot den federala staten var förbjudna enligt lag. Reagan – själv före detta fackordförande, och faktiskt en av få fackliga ledare som stött honom i valet – gav flygledarna 48 timmar på sig att återgå till arbetet. De flesta vägrade. Reagan avskedade då över 11 000 flygledare med omedelbar verkan och belade dem med livstids anställningsförbud i statlig flygledning. Militära flygledare och arbetsledare fick hålla flygtrafiken igång medan tusentals nya utbildades.
Beslutet fick betydelse långt utanför flygbranschen. Fackföreningsrörelsen såg det som en krigsförklaring, och många forskare menar att strejkbrytandet försköt maktbalansen på hela den amerikanska arbetsmarknaden: privata arbetsgivare vågade efter 1981 ta konflikter med facken på ett sätt de tidigare undvikit. För Reagans anhängare visade episoden i stället en ledare som menade vad han sade – en signal som enligt flera bedömare även noterades i Moskva.
Kalla krigets slutskede: från “ondskans imperium” till Röda torget
Ingen del av Reagans gärning väger tyngre i historieböckerna än hans roll i kalla krigets slutskede. Politiken hade två till synes motsatta faser – först konfrontation, sedan förhandling – men Reagan själv såg dem som en och samma strategi: förhandla ur styrka.
Upprustningen och den hårda retoriken
Reagan avfärdade 1970-talets avspänningspolitik som naiv. Hans linje var att Sovjetunionen bara respekterade styrka, och att kapprustningen var en tävling som den sovjetiska planekonomin inte hade råd att vinna. Försvarsutgifterna ökade kraftigt: nya kärnvapensystem, en utbyggd flotta och 1983 det mest omdiskuterade av allt – det strategiska försvarsinitiativet SDI (Strategic Defense Initiative), en vision om ett rymdbaserat skydd mot kärnvapenrobotar som kritikerna genast döpte till “Star Wars”. Tekniken fanns inte, men bara idén skakade om Kreml.
Retoriken var lika kompromisslös. I ett tal i mars 1983 kallade Reagan Sovjetunionen ett “ondskans imperium” (evil empire) – en formulering som fick diplomater att kippa efter andan men som fångade hans grundsyn: kalla kriget var inte ett missförstånd mellan två supermakter, utan en kamp mellan frihet och förtryck. Spänningen nådde farliga nivåer hösten 1983, när Sovjet sköt ner ett sydkoreanskt passagerarplan och en Natoövning fick delar av den sovjetiska ledningen att på allvar frukta ett västligt anfall. Samma år invaderade USA också den karibiska önationen Grenada för att störta en marxistisk regim – den första större amerikanska militärinsatsen sedan Vietnam. I Libanon slutade det värre: 241 amerikanska soldater dödades i ett bombdåd mot marinkårens förläggning i Beirut 1983, och Reagan drog kort därefter tillbaka styrkorna.
Gorbatjov, toppmötena och INF-avtalet
Vändpunkten kom 1985, när Michail Gorbatjov tog över i Kreml. Här stod plötsligt en sovjetledare av ny sort: yngre, reformvänlig och medveten om att hans lands ekonomi höll på att kollapsa under rustningsbördan. Reagan, som trots retoriken avskydde kärnvapen och länge velat förhandla, grep chansen. Mellan 1985 och 1988 möttes de båda ledarna vid fyra toppmöten som steg för steg avvecklade den farligaste konfrontationen i världshistorien.
| Toppmöte | År | Resultat |
|---|---|---|
| Genève | 1985 | Första mötet. Ingen konkret nedrustning, men personlig kontakt och en gemensam förklaring om att ett kärnvapenkrig aldrig kan vinnas och aldrig får utkämpas. |
| Reykjavik | 1986 | Nära en sensationell överenskommelse om att avskaffa stora delar av kärnvapenarsenalerna – föll i sista stund på Reagans vägran att ge upp SDI. Sågs först som ett misslyckande men banade väg för genombrottet. |
| Washington | 1987 | INF-avtalet undertecknas: alla landbaserade medeldistansrobotar skrotas. Första avtalet som avskaffade en hel kärnvapenkategori. |
| Moskva | 1988 | Reagan besöker Sovjetunionen, promenerar på Röda torget och förklarar att “ondskans imperium” tillhörde “en annan tid”. |
INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty), som undertecknades i december 1987, var den historiska milstolpen: för första gången enades supermakterna inte bara om att begränsa kärnvapen utan om att förstöra en hel klass av dem, under ömsesidiga inspektioner på plats. Reagans devis under förhandlingarna blev bevingad – “lita, men kontrollera” (trust, but verify), ett ryskt ordspråk han lärt sig just för att kunna citera det för Gorbatjov.
“Tear down this wall!”
Mitt i förhandlingsfasen levererade Reagan sitt mest berömda citat. Den 12 juni 1987 talade han vid Brandenburger Tor i Västberlin, med Berlinmuren som fond, och riktade sig direkt till den sovjetiske ledaren: “Mr. Gorbachev, tear down this wall!” – “Herr Gorbatjov, riv den här muren!” Flera av hans egna rådgivare hade velat stryka meningen ur talet för att inte provocera. Reagan behöll den. Två och ett halvt år senare, i november 1989, föll muren – under efterträdaren George H.W. Bushs första år som president, och 1991 upplöstes Sovjetunionen. Hur stor del av äran som tillkommer Reagan är omstritt bland historiker: många lyfter fram att pressen från upprustningen och förhandlingsviljan bidrog, medan andra betonar att Sovjetsystemets inre förfall och Gorbatjovs egna val var avgörande. Det mesta talar för att det var kombinationen.
49-statssegern 1984: “Morning in America”
När Reagan ställde upp för omval 1984 hade ekonomin vänt kraftigt uppåt, inflationen var besegrad och landets självförtroende på väg tillbaka. Hans kampanj fångade stämningen i en av valhistoriens mest kända reklamfilmer: “It’s morning again in America” – det är morgon i Amerika igen. Demokraternas kandidat Walter Mondale, tidigare vicepresident under Carter, gjorde historia genom att välja Geraldine Ferraro till första kvinnliga vicepresidentkandidat på en stor partilista, men fick annars aldrig något grepp om valrörelsen.
Reagans ålder – han var nu 73 – blev en valfråga efter en trött första debattinsats. I den andra debatten avväpnade han frågan med ett skämt som fick även Mondale att skratta: “Jag tänker inte göra ålder till en fråga i den här kampanjen. Jag tänker inte, i politiskt syfte, utnyttja min motståndares ungdom och oerfarenhet.” Valresultatet blev en av de största jordskredssegrarna någonsin: Reagan vann 49 av 50 delstater och 525 elektorsröster av 538. Mondale vann bara sin hemdelstat Minnesota och huvudstadsdistriktet District of Columbia. I folkomröstningen fick Reagan nästan 59 procent av rösterna.
Iran-contras-affären: skandalen som skakade Vita huset
Hösten 1986 sprack den skandal som blev Reagans mörkaste stund. Den bestod egentligen av två sammankopplade affärer, båda skötta i hemlighet av personer i presidentens säkerhetsråd.
- USA hade i hemlighet sålt vapen till Iran – ett land som Washington officiellt betraktade som terrorsponsor och som låg i krig med Irak. Syftet var, åtminstone delvis, att få Iranvänliga grupper i Libanon att frige amerikansk gisslan. Det stred mot USA:s uttalade princip att aldrig förhandla med terrorister, och mot ett vapenembargo.
- Delar av vinsten från vapenförsäljningen hade sedan i hemlighet slussats vidare till contras, den högergerilla som bekämpade den vänsterstyrda sandinistregeringen i Nicaragua. Detta trots att kongressen genom det så kallade Boland-tillägget uttryckligen förbjudit militärt stöd till contras.
Avslöjandena utlöste utredningar på flera fronter: en presidentkommission under senator John Tower, uppmärksammade förhör i kongressen – där överstelöjtnant Oliver North blev tv-kändis – och en särskild åklagare vars arbete pågick i åratal. Flera höga tjänstemän, däribland den nationelle säkerhetsrådgivaren John Poindexter, fälldes i domstol, även om flera domar senare undanröjdes av rättstekniska skäl. Vad visste presidenten själv? Utredningarna kunde aldrig bevisa att Reagan känt till att pengar förts vidare till contras, men Tower-kommissionen riktade hård kritik mot hans passiva ledarstil, där underordnade tilläts agera utan kontroll. I ett tv-tal i mars 1987 tog Reagan ansvar för det som skett och medgav att vapenaffären, oavsett hans egna intentioner, i praktiken hade blivit ett utbyte av vapen mot gisslan. Hans popularitet störtdök under skandalens värsta månader men hann återhämta sig före mandatperiodens slut. Kritiker ser i affären ett allvarligt brott mot konstitutionens maktdelning – regeringen kringgick kongressens uttryckliga beslut. Försvarare framhåller att presidenten aldrig knöts till lagbrotten och att han till slut tog ansvar offentligt.
Ledarstilen: den store kommunikatören
Reagans sätt att utöva makt skilde sig från de flesta föregångares. Han var ingen detaljstyrande president av Jimmy Carters typ. I stället satte han ett fåtal stora mål – sänkta skatter, upprustning, press på Sovjet – och delegerade resten till sina medarbetare. Styrkan i modellen var tydligheten: alla visste vad presidenten ville. Svagheten blev uppenbar i Iran-contras-affären, när underordnade tog friheter som en mer närvarande chef sannolikt hade stoppat. Även vänligt sinnade biografer beskriver en president som kunde vara påfallande ointresserad av sakdetaljer.
Men det Reagan saknade i detaljkunskap kompenserade han med kommunikation. Hans tv-tal från Ovala rummet, hans presskonferensskämt och hans känsla för det symboliska ögonblicket – som talet på Normandies klippor på 40-årsdagen av D-dagen 1984 – gav honom en direktkontakt med väljarna som få presidenter haft. Journalister myntade uttrycket “teflonpresidenten”: kritik och skandaler tycktes aldrig riktigt fastna på honom personligen. Kombinationen av skådespelarens timing och en genuin, okonstlad optimism blev hans främsta politiska vapen. Också politiska motståndare vittnade om charmen; hans återkommande kvällsöverläggningar med demokraternas talman Tip O’Neill – hård motståndare på dagen, whiskysällskap på kvällen – hör numera till Washingtons mest romantiserade minnen.
Övrig inrikespolitik: domare, Challenger och invandringsreformen
Vid sidan av de stora dragen hann Reagan sätta avtryck på fler områden. 1981 infriade han ett vallöfte genom att nominera Sandra Day O’Connor till Högsta domstolen (Supreme Court) – den första kvinnan någonsin i domstolen. Senare utsåg han även Antonin Scalia, en av de mest inflytelserika konservativa juristerna i modern tid, och Anthony Kennedy, som kom att bli domstolens vågmästare i decennier. Nomineringen av Robert Bork 1987 röstades däremot ner av senaten efter en hård strid som förändrade tonen i alla senare domarnomineringar.
1986 skrev Reagan under en stor invandringsreform, Immigration Reform and Control Act, som gav omkring tre miljoner papperslösa invandrare möjlighet till uppehållstillstånd i utbyte mot skärpta regler för arbetsgivare. Samma år inträffade en av presidenttidens sorgligaste stunder: rymdfärjan Challenger exploderade strax efter starten i januari 1986, och alla sju ombord omkom, däribland läraren Christa McAuliffe. Reagans tv-tal till nationen samma kväll, med avslutningsorden om besättningen som “lämnade jordens sträva famn för att röra vid Guds ansikte”, räknas till hans allra finaste retoriska ögonblick.
Ett område där eftervärldens dom blivit hård är aidsepidemin. Sjukdomen identifierades 1981 och skördade tiotusentals amerikanska liv under decenniet, men Reagan höll sitt första större offentliga tal om aids först 1987. Kritiker, inte minst i hbtq-rörelsen, menar att tystnaden och de små forskningsanslagen under de avgörande första åren kostade liv. Försvarare invänder att anslagen faktiskt växte under perioden. Frågan återkommer i så gott som varje samlad bedömning av hans presidenttid.
Viktiga händelser år för år
| År | Händelse |
|---|---|
| 1981 | Tillträder som president; gisslan i Iran friges samma dag. Överlever attentatet i mars. Skattesänkningen ERTA antas. Flygledarstrejken bryts. O’Connor till Supreme Court. |
| 1982 | Djup lågkonjunktur; arbetslösheten över tio procent. Republikanerna backar i mellanårsvalet. |
| 1983 | “Ondskans imperium”-talet och SDI lanseras. Bombdådet i Beirut dödar 241 amerikaner. Invasionen av Grenada. |
| 1984 | Omvald med 49 delstater av 50 mot Walter Mondale. |
| 1985 | Gorbatjov tar makten i Sovjet; första toppmötet i Genève. |
| 1986 | Challengerkatastrofen. Skattereformen och invandringsreformen antas. Bombräd mot Libyen. Iran-contras avslöjas. |
| 1987 | “Tear down this wall”-talet i Berlin. Börskraschen i oktober. INF-avtalet undertecknas i Washington. |
| 1988 | Toppmöte i Moskva. George H.W. Bush vinner presidentvalet – i praktiken en tredje seger för Reagans politik. |
Efter presidenttiden
Reagan lämnade Vita huset i januari 1989 med ovanligt höga popularitetssiffror för en avgående president och flyttade hem till Kalifornien med Nancy. Att hans egen vicepresident valts till efterträdare sågs som ett kvitto: väljarna ville ha fortsättning. De första åren som pensionär höll han tal, arbetade med sina memoarer och invigde sitt presidentbibliotek i Simi Valley 1991. Ett uppmärksammat sista stort framträdande kom vid republikanernas konvent 1992.
Den 5 november 1994 offentliggjorde Reagan att han diagnostiserats med Alzheimers sjukdom. Han gjorde det på sitt eget sätt – i ett handskrivet brev direkt till det amerikanska folket. Brevet är kort, personligt och helt utan självömkan. Han skrev att han och Nancy valt öppenhet för att öka kunskapen om sjukdomen, och avslutade med orden: “Jag påbörjar nu den resa som ska föra mig in i mitt livs solnedgång. Jag vet att det för Amerika alltid kommer att gry en ny ljus morgon.” Brevet räknas i dag som ett av de mest gripande dokumenten från någon amerikansk president, och det bidrog märkbart till att lyfta samtalet om demenssjukdomar.
Därefter drog sig Reagan gradvis undan offentligheten, vårdad av Nancy som kom att kalla de långa åren “det långa avskedet”. Han avled i sitt hem i Los Angeles den 5 juni 2004, 93 år gammal – då den president som uppnått högst ålder. Statsbegravningen blev en av de största i amerikansk historia: hundratusentals människor passerade kistan i Kapitolium, och begravningsakten i Washington National Cathedral samlade ledare från hela världen innan han jordfästes vid sitt bibliotek i Kalifornien i solnedgången.
Eftermäle: hur bedöms Ronald Reagan idag?
Få moderna presidenter väcker så starka och så delade känslor som Reagan. I rankningar där historiker och statsvetare betygsätter presidenterna hamnar han numera oftast i det övre skiktet, ofta strax utanför eller i utkanten av topp tio – högt, men inte i klass med Washington, Lincoln eller Franklin D. Roosevelt. Fler av dessa jämförelser hittar du i vår översikt över alla USA:s presidenter.
Beundrarnas argument är välkända. Reagan återupprättade tron på presidentämbetet efter Vietnam, Watergate och 1970-talets kriser. Han bröt stagflationen och ledde landet in i en lång högkonjunktur. Han rustade upp, pressade Sovjetunionen och hade sedan modet att förhandla när Gorbatjov dök upp – en kombination som bidrog till att kalla kriget kunde sluta utan ett skott mellan supermakterna. Och han gjorde det med en kommunikativ begåvning som gett honom hedersnamnet “the Great Communicator”. Inom Republikanska partiet blev han måttstocken: i decennier har partiets kandidater tävlat om att vara arvtagare till Reagan, ungefär som demokrater länge åberopade Roosevelt. Hans namn bärs i dag av bland annat Washingtons nationella flygplats och ett hangarfartyg.
Kritikernas lista är lika etablerad. Statsskulden nästan tredubblades, och löftet att skattesänkningar skulle betala sig själva infriades aldrig. Inkomstklyftorna växte, och nedskärningar i sociala program slog mot de mest utsatta, samtidigt som hemlösheten blev en synlig del av storstadsbilden. Hanteringen av aidsepidemin bedöms av många som ett moraliskt misslyckande. Iran-contras-affären avslöjade en förvaltning där lagar kringgicks och presidenten inte hade kontroll. Avregleringen av sparbankssektorn bidrog till en dyr bankkris som skattebetalarna fick städa upp efter honom. Och det hårdare straff- och narkotikapolitiska klimat som förknippas med epoken drabbade enligt senare forskning minoritetsgrupper särskilt hårt.
Det kanske mest bestående är att Reagan flyttade hela den politiska spelplanen. Diskussionen om skatter, statens storlek och marknadens roll fördes i decennier efteråt på villkor som han satte – även demokratiska presidenter som Bill Clinton regerade i praktiken i landskapet efter Reagan. Om du vill se hans epok i ett längre sammanhang finns den tecknad i vår genomgång av USA:s politiska historia. Oavsett var man landar i värderingen är slutsatsen bland historiker densamma: Reagan hör till de presidenter som förändrade sitt land mest, på gott och ont beroende på vem man frågar.
Vanliga frågor om Ronald Reagan
Vad arbetade Ronald Reagan med innan han blev president?
Han var radioreporter, Hollywoodskådespelare i över 50 filmer och ordförande för skådespelarfacket Screen Actors Guild. Därefter var han guvernör i Kalifornien 1967–1975. Han är hittills den ende yrkesskådespelaren som blivit USA:s president.
Hur gammal var Reagan när han blev president?
Han var 69 år vid tillträdet i januari 1981 och fyllde 70 kort därefter – äldst dittills av alla amerikanska presidenter vid ett tillträde. Rekordet har senare passerats av både Donald Trump och Joe Biden. Reagan lämnade ämbetet strax före sin 78-årsdag.
Vad var Reaganomics?
Samlingsnamnet på Reagans ekonomiska politik: stora skattesänkningar, avregleringar, stram penningpolitik mot inflationen och kraftigt ökade försvarsutgifter. Politiken förknippas med 1980-talets högkonjunktur men också med kraftigt växande budgetunderskott och ökade inkomstklyftor.
Vad menade Reagan med “Tear down this wall”?
Orden kommer från hans tal vid Brandenburger Tor i Västberlin den 12 juni 1987, där han uppmanade Sovjetledaren Gorbatjov att riva Berlinmuren: “Mr. Gorbachev, tear down this wall!” Muren föll drygt två år senare, i november 1989, och citatet har blivit en symbol för kalla krigets slut.
Vad handlade Iran-contras-affären om?
USA sålde i hemlighet vapen till Iran, delvis för att få gisslan i Libanon frigiven, och delar av vinsten slussades olagligt vidare till contrasgerillan i Nicaragua trots kongressens förbud. Flera tjänstemän fälldes, men utredningarna kunde aldrig bevisa att Reagan kände till pengaöverföringen. Han tog offentligt på sig ansvaret 1987.
Hur dog Ronald Reagan?
Han avled den 5 juni 2004 i sitt hem i Los Angeles, 93 år gammal, efter tio års kamp mot Alzheimers sjukdom. Diagnosen hade han själv berättat om i ett berömt handskrivet brev till amerikanska folket i november 1994. Han fick en statsbegravning i Washington.
Källor
Uppgifterna på den här sidan bygger på etablerade amerikanska källor om presidenterna och Reagans presidenttid:
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade forskaressäer om Reagans liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- Ronald Reagan Presidential Library – tal, dokument och biografiskt material ur presidentens arkiv, inklusive Alzheimerbrevet 1994. reaganlibrary.gov
- The White House – officiell biografi över Ronald Reagan. whitehouse.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska översiktsartiklar och artiklar om Reaganomics, INF-avtalet och Iran-contras. britannica.com
- National Archives – originaldokument från Reaganadministrationen, bland annat kring Iran-contras-utredningarna. archives.gov