Richard Nixon (1913–1994) var USA:s 37:e president och satt i Vita huset 1969–1974. Ingen annan amerikansk president har ett så kluvet eftermäle. Å ena sidan strategen som öppnade dörren till det kommunistiska Kina, förhandlade fram de första kärnvapenavtalen med Sovjetunionen och avvecklade USA:s krig i Vietnam. Å andra sidan mannen bakom Watergate – skandalen som blev själva sinnebilden för politisk maktmissbruk och som gjorde honom till den ende presidenten i USA:s historia som avgått från sitt ämbete.
Nixons liv var en enda lång berg- och dalbana. Han växte upp fattig i Kalifornien, blev vicepresident vid 40 års ålder, förlorade presidentvalet 1960 med minsta möjliga marginal och dömdes ut som politiskt död efter ännu en förlust 1962. Sex år senare stod han ändå som segrare i presidentvalet 1968 – en av de mest osannolika comebackerna i amerikansk politik. Och 1972 omvaldes han med en av de största segrarna någonsin, bara för att två år senare lämna Vita huset i vanära.
Den här sidan går igenom hela historien: uppväxten, den tidiga karriären som kommunistjägare, åren som vicepresident, nederlagen, comebacken, de utrikespolitiska triumferna – och Watergate, steg för steg, från inbrottet till avgången den 8 augusti 1974. Vill du se var Nixon hör hemma i raden av presidenter finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Richard Nixon
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 9 januari 1913 i Yorba Linda, Kalifornien |
| Död | 22 april 1994 i New York City, New York |
| Parti | Republikanska partiet (Republican Party) |
| Mandatperiod | 20 januari 1969 – 9 augusti 1974 (avgick) |
| Vicepresidenter | Spiro Agnew 1969–1973 (avgick), Gerald Ford 1973–1974 |
| Maka | Pat Nixon (gifta 1940), två döttrar: Tricia och Julie |
| Företrädare | Lyndon B. Johnson |
| Efterträdare | Gerald Ford |
| Yrke före politiken | Advokat, flottofficer under andra världskriget |
| Känd för | Kinaöppningen, détente med Sovjet, Vietnamkrigets slut – och Watergate, som gjorde honom till den ende president som avgått |
Uppväxt och tidig karriär
En fattig kvekarfamilj i Kalifornien
Richard Milhous Nixon föddes den 9 januari 1913 i Yorba Linda, en liten jordbruksort i södra Kalifornien. Familjen var allt annat än privilegierad. Fadern Frank Nixon var en sträng och hetlevrad man som först drev en citronodling som gick omkull, och sedan en kombinerad bensinstation och lanthandel i staden Whittier. Modern Hannah Milhous Nixon var djupt troende kvekare, och hennes stillsamma fromhet präglade hemmet. Nixon kallade henne senare “ett helgon”. Sönerna fick arbeta hårt i familjens butik, och Richard steg upp före gryningen för att köpa in grönsaker innan skolan började.
Barndomen kantades av sorg. Två av Richards fyra bröder dog unga: Arthur som barn 1925 och den äldre brodern Harold i tuberkulos 1933, efter en lång sjukdomstid som slukade familjens besparingar. Förlusterna härdade familjen och drev Richard att prestera. Han beskrevs som allvarlig, disciplinerad och enormt arbetsam – en pojke som läste vid köksbordet till långt in på natten. Många historiker menar att den fattiga uppväxten också sådde något annat: en livslång känsla av att stå utanför, av att de rika och välfödda alltid såg ner på honom. Den känslan skulle följa honom ända in i Vita huset.
Studier på hemmaplan och juridik vid Duke
Nixon var en lysande elev och erbjöds ett stipendium som hade kunnat ta honom till Harvard, men familjens ekonomi tillät inte flytten österut. I stället läste han vid det lokala kvekaruniversitetet Whittier College, där han utmärkte sig i debatt, spelade amerikansk fotboll utan större framgång och valdes till ordförande för studentkåren. Efter examen 1934 fick han stipendium till den nystartade juristutbildningen vid Duke University i North Carolina, där han levde spartanskt och tog examen med toppbetyg 1937.
Drömmen om en fin advokatbyrå i New York eller en karriär i FBI gick om intet, och Nixon återvände till Whittier som advokat på en liten byrå. På amatörteatern i staden mötte han läraren Thelma “Pat” Ryan. Han friade i praktiken redan första kvällen; hon tackade nej men lät honom skjutsa henne till träffar med andra. Envisheten segrade, och de gifte sig 1940. Paret fick två döttrar, Tricia och Julie.
Kriget och språngbrädan in i politiken
Efter den japanska attacken mot Pearl Harbor flyttade paret till Washington, där Nixon kort arbetade på den federala priskontrollmyndigheten – en erfarenhet som gav honom bestående skepsis mot byråkrati. Trots att kvekare kunde slippa militärtjänst tog han värvning i flottan 1942. Han tjänstgjorde som logistikofficer i södra Stilla havet, långt från stridslinjerna, och lämnade flottan som örlogskapten (lieutenant commander). Kamraterna mindes honom som en skicklig pokerspelare som kom hem med en rejäl vinst – pengar som delvis finansierade hans första valkampanj.
Den kom 1946, när republikaner i Kalifornien sökte en kandidat mot den sittande demokratiske kongressledamoten Jerry Voorhis. Nixon vann efter en aggressiv kampanj där han antydde att motståndaren var mjuk mot kommunismen. Greppet blev något av ett signum. I representanthuset (House of Representatives) tog han plats i utskottet för oamerikansk verksamhet (House Un-American Activities Committee) och blev rikskänd genom fallet Alger Hiss – en hög före detta UD-tjänsteman som anklagades för att ha spionerat för Sovjetunionen. När Hiss så småningom fälldes för mened framstod Nixon som landets främste kommunistjägare. År 1950 vann han en plats i senaten efter en hård kampanj mot demokraten Helen Gahagan Douglas, som han kallade “rosa ända in på underkläderna”. Det var i den kampanjen motståndarna myntade öknamnet “Tricky Dick” – ett namn som aldrig släppte.
Vägen till Vita huset
Vicepresident vid 40
År 1952 valde republikanernas presidentkandidat Dwight D. Eisenhower den bara 39-årige Nixon som vicepresidentkandidat: ung, västkustbaserad och stenhård mot kommunismen. Kampanjen höll på att spåra ur när tidningar avslöjade en privat fond som affärsmän byggt upp åt Nixon. Han räddade sig med ett direktsänt tv-tal där han redovisade sin blygsamma privatekonomi och förklarade att den enda gåva familjen tänkte behålla var hunden Checkers, som döttrarna älskade. “Checkers-talet” sågs av tiotals miljoner och vände opinionen. Det var en tidig lektion i televisionens makt – ett medium som senare skulle bli hans fiende.
Som vicepresident 1953–1961 fick Nixon en mer aktiv roll än de flesta företrädare. Han reste världen runt som administrationens ansikte utåt, blev stenkastad av demonstranter i Caracas 1958 och mötte Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov i den berömda “köksdebatten” på en amerikansk utställning i Moskva 1959, där de två käbblade om kapitalismens och kommunismens förtjänster framför ett modellkök. När Eisenhower drabbades av en hjärtinfarkt skötte Nixon uppdraget lugnt och korrekt. Han var partiets självklara kandidat 1960.
Förlusten mot Kennedy 1960
Presidentvalet 1960 mot demokraten John F. Kennedy blev ett av de jämnaste i USA:s historia. Avgörande blev de första tv-sända debatterna någonsin mellan två presidentkandidater. Nixon, nyss utskriven från sjukhus och mager efter en knäinfektion, tackade nej till smink och såg blek och svettig ut i rutan, medan den solbrände Kennedy utstrålade lugn. Radiolyssnarna tyckte att Nixon klarade sig väl – tv-tittarna gav Kennedy segern. På valdagen skilde bara någon tiondels procent av rösterna. Det förekom anklagelser om valfusk i Illinois och Texas, men Nixon avstod från att kräva omräkning, med motiveringen att en utdragen strid skulle skada landet. Hur sådana rysare kan avgöras på marginalen förklaras närmare i guiden om hur amerikanska val fungerar.
Botten 1962 – och den långa vägen tillbaka
Två år senare försökte Nixon bli guvernör i Kalifornien och förlorade klart mot den sittande demokraten Pat Brown. Morgonen efter nederlaget höll han en bitter presskonferens som verkade sätta punkt för karriären: “Ni kommer inte att ha Nixon att sparka på längre, för mina herrar, detta är min sista presskonferens.” Tidningarna skrev politiska dödsrunor. Tv-bolaget ABC sände till och med ett program med titeln “The Political Obituary of Richard Nixon”.
Men Nixon gav inte upp. Han flyttade till New York, arbetade som advokat och byggde metodiskt upp sitt politiska kapital igen. Han ställde lojalt upp för partiets kandidat Barry Goldwater i det katastrofala valet 1964 och reste sedan land och rike runt inför mellanårsvalet 1966 och kampanjade för republikanska kandidater – som stod i tacksamhetsskuld när partiet gjorde ett starkt val. När 1968 kom var “den nye Nixon” redo: lugnare, mer statsmannamässig, och med ett enormt kontaktnät.
Segern 1968
Valåret 1968 var ett av de mörkaste i modern amerikansk historia. Vietnamkriget slukade liv och pengar, Martin Luther King och Robert Kennedy mördades, och kravaller skakade städerna. Den sittande presidenten Lyndon B. Johnson, vars presidentskap krossats av kriget, meddelade i mars att han inte ställde upp för omval. Nixon vann republikanernas nominering och mötte demokraten Hubert Humphrey samt sydstatspopulisten George Wallace, som ställde upp som tredjepartskandidat.
Nixon kampanjade på “lag och ordning” och lovade en hedervärd fred i Vietnam. Han vände sig till vad han kallade den tysta majoriteten (silent majority) – vanliga amerikaner som var trötta på kravaller, protester och samhällsomvälvningar. Segermarginalen i väljarröster blev knapp, under en procentenhet, men i elektorskollegiet (Electoral College) vann han klart. Comebacken var fullbordad: mannen som räknats ut sex år tidigare var nu USA:s president.
Presidenttiden (1969–1974)
Nixon var i grunden en utrikespolitisk president. Han såg världspolitiken som ett schackbräde och inrikespolitiken mest som något som måste skötas för att vinna val. Tillsammans med sin nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger centraliserade han utrikespolitiken till Vita huset och genomförde en serie drag som ritade om det kalla krigets karta. Samtidigt undertecknade han, delvis motvilligt, några av 1900-talets viktigaste inrikesreformer. Och redan sommaren 1969 fick han en historisk biroll: det var Nixon som satt i telefonen när Apollo 11:s astronauter landade på månen i juli 1969 – kulmen på det rymdprogram som Kennedy startat.
Kinaöppningen 1972: veckan som förändrade världen
Det mest oväntade draget kom först. USA hade vägrat erkänna det kommunistiska Kina sedan revolutionen 1949, och länderna hade inga diplomatiska förbindelser. Att just Nixon – mannen som byggt sin karriär på antikommunism – skulle söka närmande till Mao Zedongs Kina var otänkbart. Men Nixon såg vad få andra såg: Kina och Sovjetunionen hade blivit bittra fiender, och USA kunde spela ut dem mot varandra. Ett närmande till Peking skulle pressa Moskva till förhandlingsbordet och samtidigt kunna hjälpa till att avsluta Vietnamkriget.
Förberedelserna sköttes i djupaste hemlighet. Kissinger flög i juli 1971 i smyg till Peking, via Pakistan, och när Nixon i tv meddelade att han skulle besöka Kina blev världen tagen på sängen. I februari 1972 landade han i Peking som förste amerikanske president att besöka Folkrepubliken Kina. Bilderna på Nixon som skakar hand med Mao Zedong och skålar med premiärminister Zhou Enlai kablades ut över världen. Besöket avslutades med Shanghai-kommunikén, där länderna enades om att närma sig varandra trots djupa motsättningar, bland annat i frågan om Taiwan. Nixon kallade själv resan “veckan som förändrade världen”, och för en gångs skull var självberömmet ingen överdrift. Uttrycket “bara Nixon kunde åka till Kina” lever kvar än i dag: det krävdes en beprövad antikommunist för att kunna göra upp med kommunister utan att anklagas för svaghet.
Détente med Sovjet och SALT-avtalet
Kinaöppningen gav exakt den effekt Nixon hoppats på. Tre månader senare, i maj 1972, reste han till Moskva – även det ett historiskt första besök av en amerikansk president – och möttes av en sovjetledning som plötsligt var angelägen om att förhandla. Där undertecknade Nixon och Leonid Brezjnev det första avtalet om begränsning av strategiska kärnvapen, SALT I (Strategic Arms Limitation Talks), tillsammans med ABM-avtalet som begränsade ländernas robotförsvar. För första gången satte supermakterna gemensamma tak för delar av sina kärnvapenarsenaler.
Avtalen blev startskottet för en period av avspänning mellan supermakterna, känd under det franska ordet détente. Toppmöten blev återkommande, handeln ökade – bland annat sålde USA enorma mängder spannmål till Sovjet – och samarbeten inleddes till och med i rymden. Kritiker på högerkanten ansåg att détente gav Sovjet andrum och legitimitet, och avspänningen kyldes ner igen under det sena 1970-talet. Men trepartsspelet mellan Washington, Moskva och Peking betraktas än i dag som ett mästerstycke i realpolitik.
Vietnamkriget: avvecklingen och freden i Paris 1973
Nixon ärvde ett krig med över en halv miljon amerikanska soldater i Vietnam och en hemmaopinion i uppror. Hans strategi fick namnet vietnamisering: amerikanska trupper skulle gradvis dras hem medan Sydvietnams egen armé rustades upp för att ta över striderna. Truppstyrkan minskade stadigt, från över en halv miljon man 1969 till några tiotusental i början av 1972, och den impopulära värnplikten avvecklades i krigets slutskede.
Men vägen till fred var allt annat än rak. Våren 1970 beordrade Nixon en markoffensiv in i grannlandet Kambodja för att slå mot Nordvietnams baser där. Beslutet utlöste massiva protester på universiteten. Vid Kent State University i Ohio öppnade nationalgardister eld mot demonstranter den 4 maj 1970 och dödade fyra studenter – en händelse som brände sig fast i det amerikanska medvetandet. Samtidigt pågick hemliga fredsförhandlingar i Paris mellan Kissinger och Nordvietnams förhandlare Le Duc Tho. När samtalen körde fast i december 1972 beordrade Nixon massiva bombningar av Hanoi och Haiphong, de så kallade julbombningarna, som fördömdes världen över.
Den 27 januari 1973 undertecknades till slut Parisavtalet (Paris Peace Accords). USA drog hem sina sista stridande förband och de amerikanska krigsfångarna släpptes. Nixon talade om “fred med heder”. Freden blev dock kortvarig för Vietnams del: kriget mellan nord och syd fortsatte, och våren 1975 – efter Nixons avgång – föll Saigon och landet enades under kommunistiskt styre. För USA var kriget över, till priset av över 58 000 stupade amerikaner och ett djupt sargat självförtroende.
Inrikespolitiken: miljön, ekonomin och den tysta majoriteten
Inrikespolitiskt är Nixon svår att placera på en enkel höger–vänster-skala. Han regerade med en kongress som kontrollerades av demokraterna och valde ofta att förhandla och underteckna snarare än att blockera. Resultatet blev en rad reformer som i dag kan förvåna.
EPA och miljölagstiftningen
År 1970 inrättade Nixon det federala naturvårdsverket EPA (Environmental Protection Agency), myndigheten som än i dag övervakar USA:s miljölagar. Under hans tid skärptes luftvårdslagen Clean Air Act kraftigt, en myndighet för arbetsmiljö (OSHA) inrättades, och flera stora natur- och artskyddslagar kom på plats. Nixon var ingen brinnande miljövän – han agerade delvis för att miljöfrågan exploderat i opinionen efter den första Earth Day 1970 – men lagstiftningen han undertecknade formade amerikansk miljöpolitik för decennier. Han skrev även under Title IX 1972, förbudet mot könsdiskriminering i utbildning som bland annat revolutionerade amerikansk damidrott, och under hans tid ratificerades det 26:e författningstillägget som sänkte rösträttsåldern till 18 år.
Nixonchocken: dollarn släpper guldet
Det mest långlivade ekonomiska beslutet kom den 15 augusti 1971. Sedan andra världskrigets slut hade världens valutor varit knutna till dollarn, som i sin tur kunde växlas in mot guld till fast kurs – det så kallade Bretton Woods-systemet. När USA:s guldreserver krympte och inflationen steg meddelade Nixon i ett tv-tal att USA ensidigt stängde “guldfönstret”: dollarn kunde inte längre växlas mot guld. Samtidigt införde han ett tillfälligt pris- och lönestopp för att bromsa inflationen. Beslutet, som kallats Nixonchocken, avskaffade i praktiken guldmyntfoten och ledde inom några år till dagens system med fritt flytande valutakurser. Prisstoppet gav kortsiktig lindring men inflationen kom tillbaka med full kraft, förvärrad av oljekrisen 1973, då arabiska oljeländer stoppade exporten till USA efter oktoberkriget i Mellanöstern.
Nixon lanserade också en “ny federalism” som flyttade federala pengar och beslutsmakt till delstaterna, förklarade krig mot både cancern och narkotikan, och genomförde i praktiken avsegregeringen av sydstaternas skolor – andelen svarta barn i helt segregerade skolor föll dramatiskt under hans första mandatperiod. Samtidigt odlade han medvetet en “sydstatsstrategi” som lockade vita, konservativa väljare i södern över till republikanerna, en förskjutning som ritade om partikartan för decennier framåt. Han utsåg fyra domare till Högsta domstolen (Supreme Court), däribland chefsdomaren Warren Burger.
Så här såg de viktigaste händelserna ut år för år:
| År | Viktiga händelser under Nixons presidenttid |
|---|---|
| 1969 | Tillträdet i januari; vietnamiseringen inleds; Apollo 11 landar på månen; talet om “den tysta majoriteten” |
| 1970 | EPA inrättas; invasionen av Kambodja; dödsskjutningarna vid Kent State |
| 1971 | Nixonchocken – dollarn släpper guldet; Pentagon-dokumenten läcker; Kissingers hemliga Kinaresa; rösträttsåldern sänks till 18 |
| 1972 | Kinaresan i februari; SALT I i Moskva i maj; Watergateinbrottet i juni; jordskredssegern mot McGovern i november |
| 1973 | Parisavtalet avslutar USA:s krig i Vietnam; Watergateförhören i senaten; Agnew avgår; Saturday Night Massacre; oljekrisen |
| 1974 | Supreme Court tvingar fram banden; riksrättsartiklar antas i utskott; Nixon avgår den 8 augusti |
Valet 1972 blev en triumf. Demokraterna nominerade den vänsterorienterade senatorn George McGovern, och Nixon vann 49 av 50 delstater med över 60 procent av rösterna – en av de största segrarna i amerikansk valhistoria. På segernatten stod han på toppen av sin makt. Fröet till hans fall var dock redan sått, i en kontorsbyggnad vid Potomacfloden.
Watergate: skandalen som fällde en president
Watergate är i dag ett begrepp för politisk skandal över hela världen – ändelsen “-gate” klistras på snart sagt varje affär. Men den ursprungliga historien handlar om något mycket konkret: ett inbrott, en mörkläggning ledd från Vita huset, och de bandinspelningar som till slut bevisade presidentens egen inblandning.
Inbrottet den 17 juni 1972
Natten till den 17 juni 1972 greps fem män inne på Demokratiska partiets nationella högkvarter i kontorskomplexet Watergate i Washington. De bar gummihandskar, avlyssningsutrustning och sedelbuntar med löpnummer i följd. Det visade sig snabbt att en av dem, James McCord, var säkerhetschef i Nixons omvalsorganisation, kommittén för presidentens omval (Committee to Re-elect the President). Två tidigare medarbetare i Vita huset, E. Howard Hunt och G. Gordon Liddy, hade lett operationen, vars syfte var att avlyssna demokraternas telefoner.
Inbrottet var ingen isolerad händelse. Efter att Pentagon-dokumenten om Vietnamkriget läckt till pressen 1971 hade Vita huset satt upp en hemlig grupp, “rörmokarna” (the Plumbers), för att täppa till läckor – bland annat bröt de sig in hos den läckande tjänstemannen Daniel Ellsbergs psykiater. Watergateinbrottet utfördes av delvis samma krets. Vita huset avfärdade alltihop som “ett tredje klassens inbrott”, och under valrörelsen 1972 fick affären begränsad uppmärksamhet. Två unga reportrar på Washington Post, Bob Woodward och Carl Bernstein, fortsatte dock gräva, med hjälp av en anonym källa med täcknamnet “Deep Throat” – som decennier senare visade sig vara FBI:s vice chef Mark Felt.
Mörkläggningen
Det finns inga belägg för att Nixon beställde eller kände till själva inbrottet i förväg. Det som fällde honom var mörkläggningen. Redan den 23 juni 1972, sex dagar efter gripandena, godkände han i ett samtal med stabschefen H.R. Haldeman en plan att låta CIA stoppa FBI:s utredning under förevändning att nationens säkerhet stod på spel. Samtalet spelades in – och just den inspelningen skulle två år senare bli känd som “the smoking gun”, det rykande vapnet.
Under månaderna som följde betalades tysthetspengar till de gripna, vittnen begick mened och Vita huset motarbetade utredarna. Fasaden började rämna i mars 1973, när inbrytaren McCord skrev till domaren John Sirica att vittnen ljugit under ed och att högre makter pressat de åtalade att tiga. I april 1973 tvingades Nixon offra sina närmaste män: stabschefen Haldeman och rådgivaren John Ehrlichman avgick, och juristen John Dean fick sparken. Dean valde då att samarbeta med utredarna. Inför senatens särskilda Watergateutskott, vars förhör direktsändes i tv sommaren 1973 och sågs av miljontals amerikaner, vittnade han om att presidenten personligen deltagit i mörkläggningen och att han varnat Nixon för “en cancersvulst nära presidentämbetet”. Ord stod mot ord – tills en biroll i dramat ändrade allt.
Banden, “I am not a crook” och Saturday Night Massacre
I juli 1973 svarade tjänstemannen Alexander Butterfield på en rutinfråga i utskottet: fanns det något inspelningssystem i Vita huset? Ja, sade han. Nixon hade låtit installera dolda mikrofoner som automatiskt spelade in samtalen i Ovala rummet och flera andra rum i Vita huset. Plötsligt fanns det objektiva bevis för vad presidenten sagt och vetat – om man bara kunde få ut banden. Den särskilde åklagaren Archibald Cox krävde dem utlämnade. Nixon vägrade med hänvisning till presidentens förtrolighetsskydd (executive privilege), läran att en president måste kunna få uppriktiga råd utan att samtalen dras inför domstol.
Massakern på lördagskvällen
Konflikten exploderade lördagen den 20 oktober 1973. Nixon beordrade justitieminister Elliot Richardson att avskeda Cox. Richardson vägrade och avgick. Hans ställföreträdare William Ruckelshaus vägrade också och fick gå. Först den tredje i rangordningen, Robert Bork, verkställde ordern. Kvällen har gått till historien som Saturday Night Massacre – lördagsmassakern. Reaktionen blev förödande: hundratusentals telegram strömmade in till kongressen, och för första gången började riksrätt (impeachment) diskuteras på allvar i representanthuset. Nixon tvingades acceptera en ny särskild åklagare, Leon Jaworski, som visade sig minst lika envis som Cox.
“Jag är ingen skurk”
Under trycket från alla håll höll Nixon den 17 november 1973 en pressträff inför tidningsredaktörer i Florida, där han fällde de ord som förföljt hans eftermäle: “People have got to know whether or not their President is a crook. Well, I’m not a crook.” – folk måste få veta om deras president är en skurk, och jag är ingen skurk. Avsikten var att lugna; effekten blev den motsatta. Kort därefter avslöjades dessutom att ett av de band som till slut lämnats ut hade en raderad lucka på 18,5 minuter, mitt i ett samtal om Watergate tre dagar efter inbrottet. Nixons sekreterare tog på sig att ha råkat radera en del av misstag, men få trodde att hela luckan var en olyckshändelse.
En vicepresident faller på eget grepp
Mitt i allt detta drabbades administrationen av en helt annan skandal. Vicepresident Spiro Agnew tvingades avgå i oktober 1973 sedan åklagare avslöjat att han tagit mutor som politiker i Maryland och smitit från skatten – en affär utan koppling till Watergate. Med stöd av det 25:e tillägget till konstitutionen nominerade Nixon kongressledamoten Gerald Ford till ny vicepresident, och kongressen godkände honom. Ingen anade då hur snart Ford skulle rycka upp ytterligare ett steg.
Supreme Court, riksrättsprocessen och avgången
Våren 1974 försökte Nixon köpa sig fri genom att publicera redigerade utskrifter av banden i stället för själva inspelningarna. Utskrifterna, fulla av markeringen “expletive deleted” där svordomar strukits, chockade även många anhängare: presidenten framstod som cynisk och beräknande. Jaworski nöjde sig inte utan stämde för att få ut fler band, och målet gick hela vägen till Högsta domstolen. Den 24 juli 1974 kom det enhälliga beslutet i målet United States v. Nixon: presidentens förtrolighetsskydd är inte absolut och måste vika för en brottsutredning. Banden skulle lämnas ut. Att domstolen – med flera Nixonutnämnda domare – stod enad gjorde beslutet omöjligt att trotsa.
Samtidigt rullade riksrättsmaskineriet. I slutet av juli antog representanthusets justitieutskott tre åtalspunkter mot presidenten: hindrande av rättvisan, maktmissbruk och trots mot kongressens utredningar. Hur en riksrättsprocess går till – åtal i representanthuset, rättegång i senaten – kan du läsa mer om i guiden om kongressen. Den 5 augusti tvingades Nixon släppa “the smoking gun”-bandet från den 23 juni 1972, som svart på vitt visade att han beordrat mörkläggningen från början och därmed ljugit för landet i två år. Hans återstående politiska stöd kollapsade över en natt. En delegation ledande republikaner, med senatorn Barry Goldwater i spetsen, besökte Vita huset och gav ett kargt besked: vid en riksrättegång i senaten skulle presidenten fällas.
Kvällen den 8 augusti 1974 talade Nixon till nationen i tv och meddelade att han avgick vid tolvslaget nästa dag. Han erkände inga brott, utan sade att han förlorat det politiska stöd som krävdes för att regera. På förmiddagen den 9 augusti tog han ett tårfyllt farväl av Vita husets personal, lyfte med helikoptern från gräsmattan och gjorde sin berömda V-tecknande avskedsgest på trappan. Minuter senare svors Gerald Ford in som president med orden att “vår långa nationella mardröm är över”. Richard Nixon förblir den ende president i USA:s historia som avgått från ämbetet.
| Datum | Händelse i Watergateskandalen |
|---|---|
| 17 juni 1972 | Fem män grips vid inbrott i demokraternas högkvarter i Watergatekomplexet |
| 23 juni 1972 | Nixon godkänner planen att låta CIA stoppa FBI:s utredning – “the smoking gun”-samtalet |
| April 1973 | Haldeman och Ehrlichman avgår, John Dean sparkas och börjar samarbeta med utredarna |
| Sommaren 1973 | Senatens tv-sända förhör; Butterfield avslöjar inspelningssystemet i Vita huset |
| 20 oktober 1973 | Saturday Night Massacre – Nixon låter avskeda åklagaren Cox, justitieministern avgår i protest |
| 17 november 1973 | Nixon förklarar inför pressen: “I am not a crook” |
| 24 juli 1974 | Supreme Court beslutar enhälligt att banden måste lämnas ut |
| Slutet av juli 1974 | Justitieutskottet antar tre riksrättsartiklar mot presidenten |
| 8–9 augusti 1974 | Nixon meddelar sin avgång i tv och lämnar ämbetet vid tolvslaget dagen därpå |
Efterspelet blev omfattande. Ett fyrtiotal personer i och kring administrationen fälldes för brott kopplade till skandalen, däribland den tidigare justitieministern John Mitchell samt Haldeman och Ehrlichman, som alla fick fängelsestraff. Nixon själv undgick åtal: den 8 september 1974 utfärdade president Ford en fullständig benådning för alla brott Nixon kunde ha begått som president. Benådningen var djupt impopulär och anses ha bidragit till Fords valförlust 1976, men försvarades av Ford som nödvändig för att landet skulle kunna gå vidare.
Efter presidenttiden
Nixon lämnade Washington som en bruten man. Han drog sig tillbaka till sitt hus La Casa Pacifica i San Clemente i Kalifornien, drabbades av en allvarlig blodpropp och sjönk periodvis in i djup nedstämdhet. Advokatlicensen förlorade han, och ekonomin var ansträngd av skatteskulder och juristräkningar.
Sedan inledde han sin sista comeback – den här gången som författare och äldre statsman. Våren 1977 ställde han upp i en serie tv-intervjuer med den brittiske programledaren David Frost, sedda av rekordpublik. Där kom han närmare en ursäkt än någonsin – han sade att han svikit det amerikanska folket – men fällde också den beryktade repliken att “när presidenten gör det, betyder det att det inte är olagligt”, ord som för kritikerna bekräftade hela problemet. Memoarerna blev en storsäljare, och under 1980-talet skrev han ytterligare en rad böcker om utrikespolitik. Han reste återkommande till Kina och Sovjetunionen, och amerikanska presidenter av båda partierna började diskret rådfråga honom i utrikesfrågor. Hans hustru Pat dog i juni 1993. Nixon själv drabbades av en stroke och dog den 22 april 1994, 81 år gammal. Vid begravningen i födelsestaden Yorba Linda deltog samtliga fem då levande presidenter, och president Bill Clinton höll ett försonande tal.
Eftermäle: hur bedöms Richard Nixon idag?
Få presidenter är så svåra att summera. När historiker rangordnar presidenterna hamnar Nixon vanligen i den nedre halvan – Watergate väger tyngre än det mesta annat. Samtidigt är nästan alla bedömare överens om att han hör till de skickligaste utrikespolitiska strategerna som innehaft ämbetet. Vad presidentämbetet förmår i utrikespolitiken visade han med besked: Kinaöppningen omformade världspolitiken och lade grunden för den relation mellan USA och Kina som dominerat de senaste femtio åren, och SALT-avtalen inledde en era av rustningskontroll mellan supermakterna.
Även inrikespolitiskt har bilden nyanserats. EPA, miljölagarna, Title IX och avsegregeringen av sydstatsskolorna gör att forskare ibland beskriver Nixon som den siste presidenten i New Deal-erans reformtradition – en paradox för en republikan som vann val på konservativ retorik. Andra pekar på hans sydstatsstrategi och polariserande “lag och ordning”-kampanjer som starten på en hårdare och mer splittrad politisk kultur.
Men det är Watergate som definierar eftermälet. Skandalen handlade i grunden inte om ett inbrott utan om en president som använde statens maktmedel mot sina fiender och satte sig över lagen – och om ett system som till slut stod emot. Domstolarna, kongressen och pressen gjorde sitt jobb; maktdelningen fungerade. Priset blev dock högt: amerikanernas förtroende för den federala regeringen, redan skadat av Vietnamkriget, föll kraftigt och har aldrig återhämtat sig till nivåerna före 1970-talet. Kongressen svarade med nya lagar om krigsbefogenheter, kampanjfinansiering och offentlighet som ramar in presidentmakten än i dag. Nixon är därmed både varnande exempel och ofrivillig reformator: statsmannen som bevisade vad ämbetet kan uträtta, och skandalen som visade varför dess makt måste hållas i schack. Kanske var det Nixon själv som fångade det bäst, i avskedstalet till sin personal: den som hatar sina motståndare förstör till slut sig själv.
Vanliga frågor om Richard Nixon
Varför avgick Richard Nixon?
Nixon avgick den 8 augusti 1974 (med verkan från den 9 augusti) eftersom han annars skulle ha ställts inför riksrätt och med största sannolikhet fällts. Bandinspelningar bevisade att han deltagit i mörkläggningen av Watergateinbrottet, och när även hans egna partikamrater övergav honom valde han att avgå. Han är den ende amerikanske president som lämnat ämbetet i förtid frivilligt.
Vad var Watergateskandalen?
Watergate började med ett inbrott i Demokratiska partiets högkvarter i Watergatekomplexet i Washington i juni 1972, utfört av män med kopplingar till Nixons omvalskampanj. Skandalen växte när det visade sig att Vita huset systematiskt försökt mörklägga sambandet med tysthetspengar, mened och påtryckningar mot utredarna. Avslöjandena ledde till fängelsestraff för ett stort antal medarbetare och till Nixons avgång.
Dömdes Nixon för något brott?
Nej. En månad efter avgången benådade efterträdaren Gerald Ford honom fullständigt för alla brott han kunde ha begått som president, vilket stoppade varje framtida åtal. Nixon erkände aldrig något brott, även om han i senare intervjuer medgav att han svikit landet. Många av hans närmaste medarbetare dömdes däremot till fängelse.
Varför var Nixons Kinaresa 1972 så viktig?
Besöket i februari 1972 var det första någonsin av en amerikansk president i Folkrepubliken Kina, efter mer än tjugo år utan kontakter mellan länderna. Resan bröt Kinas isolering, gav USA ett övertag i det kalla kriget genom att spela ut Kina och Sovjet mot varandra, och lade grunden till de diplomatiska förbindelser som formellt upprättades 1979.
Vad menade Nixon med “I am not a crook”?
Orden föll vid en pressträff den 17 november 1973, när Watergateutredningarna pressade honom hårt. Nixon ville försäkra amerikanerna om att han inte var en skurk som berikat sig eller begått brott. Uttalandet fick motsatt effekt och citeras än i dag som ett exempel på hur ett dementi kan fastna som en anklagelse.
Vad gjorde Nixon efter avgången?
Efter några mörka år i Kalifornien byggde Nixon långsamt upp en roll som författare och informell rådgivare i utrikespolitik. Han skrev ett tiotal böcker, gjorde uppmärksammade tv-intervjuer med David Frost 1977 och konsulterades diskret av senare presidenter. Han dog 1994, och begravningen samlade alla fem då levande presidenter.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade källor om Richard Nixons liv och presidenttid:
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Nixons presidentskap, utrikespolitik och Watergate. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över Richard Nixon. whitehouse.gov
- National Archives – originaldokument och bandinspelningar från Watergateutredningen. archives.gov
- Richard Nixon Presidential Library and Museum – arkivmaterial om Nixons liv, karriär och presidenttid. nixonlibrary.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta och historisk översikt. britannica.com