Politiska partier i USA skiljer sig rejält från de svenska. Två partier dominerar allt: Demokraterna och Republikanerna. De har turats om vid makten i över 160 år, och nästan varje president, senator och guvernör tillhör ett av dem. Vill du förstå amerikansk politik måste du förstå dessa två partier – vad de står för, vilka som röstar på dem och varför inga andra partier lyckas ta sig in.
Samtidigt är amerikanska partier lösare organisationer än svenska. Det finns inget medlemsregister, ingen partipiska i svensk mening och ingen partiledare som bestämmer vem som får kandidera. Ett amerikanskt parti är snarare ett paraply för politiker, väljare och rörelser som drar åt ungefär samma håll. Det gör att båda partierna rymmer stora inre spänningar – och att enskilda kandidater ofta är viktigare än partiet självt.
Den här sidan går igenom tvåpartisystemet, de båda stora partiernas historia och politik, tredjepartiernas villkor och hur det amerikanska systemet skiljer sig från det svenska. Målet är en neutral bild: vi förklarar, vi tar inte ställning.
Varför har USA bara två partier?
USA:s konstitution nämner inte partier med ett enda ord. Grundlagsfäderna var till och med skeptiska till dem – George Washington varnade i sitt avskedstal för partiväsendets faror. Ändå uppstod partier nästan direkt. Varför blev det då just två, och inte fem eller åtta som i Sverige?
Svaret ligger i valsystemet. USA använder i princip överallt majoritetsval i enmansvalkretsar, ofta kallat winner-takes-all. Varje distrikt utser en enda vinnare: den kandidat som får flest röster tar platsen, och alla andra röster ger ingenting. Det finns ingen proportionell fördelning som i Sverige, där ett parti med tio procent av rösterna får ungefär tio procent av mandaten.
Det här skapar en obönhörlig logik som statsvetare kallar Duvergers lag, efter den franske forskaren Maurice Duverger. Enkelt uttryckt: majoritetsval i enmansvalkretsar pressar fram ett tvåpartisystem. Mekanismen fungerar i två steg.
- Ett litet parti som får 8 procent i varje valkrets vinner noll platser. Rösterna omvandlas aldrig till makt, och partiet framstår snabbt som chanslöst.
- Väljarna anpassar sig. Den som egentligen gillar ett litet parti röstar hellre på det minst dåliga av de två stora, för att inte “kasta bort” sin röst eller hjälpa den kandidat man ogillar mest. Statsvetare kallar det taktisk röstning.
Effekten förstärks av hur presidenten väljs. Elektorskollegiet (Electoral College) fördelar i nästan alla delstater elektorerna enligt samma princip: vinnaren i delstaten tar alla elektorsröster. En kandidat behöver 270 av 538 elektorsröster för att vinna, och det är i praktiken omöjligt utan ett av de två stora partiernas maskineri bakom sig.
Mönstret är dessutom äldre än dagens partier. Redan på 1790-talet ställdes federalister mot Jeffersons demokratisk-republikaner, och på 1830- och 1840-talen stod Demokraterna mot whigpartiet. Enskilda partier har fötts, dött och bytt skepnad, men strukturen med exakt två dominerande block har bestått i över tvåhundra år. Det senaste partiet som lyckades slå sig in och ersätta ett av de etablerade var Republikanerna på 1850-talet – och det krävde att whigpartiet kollapsade inifrån i striden om slaveriet.
Dessutom har de två partierna byggt in sig i själva regelverket. Delstaternas vallagar ställer ofta höga krav på namnunderskrifter för att nya partier ska komma med på valsedeln, och tv-debatterna inför presidentval kräver stöd i opinionsmätningar som småpartier sällan når. Systemet belönar de etablerade och stänger ute utmanarna.
Demokraterna – historia, politik och väljare
Partiets historia i korthet
Demokratiska partiet (Democratic Party) grundades 1828 kring Andrew Jackson och är därmed ett av världens äldsta ännu aktiva partier. Under 1800-talet var Demokraterna starka i Södern och försvarade länge slaveriet – en historia som kan förvåna den som bara känner dagens parti. Vändpunkten kom på 1930-talet, när Franklin D. Roosevelt byggde en bred koalition kring New Deal: statliga satsningar mot depressionen, socialförsäkringar och stärkta fackföreningar.
Under 1960-talet drev demokratiska presidenter igenom medborgarrättslagarna som avskaffade rasdiskrimineringen i lag. Det fick många vita väljare i Södern att lämna partiet, samtidigt som svarta väljare i stor utsträckning anslöt sig. Sedan dess har Demokraterna profilerat sig som partiet till vänster om mitten i amerikansk politik – vilket i ett svenskt perspektiv fortfarande är förhållandevis mittenorienterat.
Vad står Demokraterna för?
Demokraterna är en bred koalition snarare än ett enhetligt ideologiskt parti. Där ryms allt från vänsterprofilerade progressiva till marknadsvänliga mittenpolitiker. Några frågor förenar dock de flesta demokrater:
- En mer aktiv statlig roll i ekonomin, till exempel högre federal minimilön, utbyggda sociala skyddsnät och offentliga investeringar i infrastruktur och utbildning.
- Utbyggd sjukförsäkring. Partiet drev igenom Affordable Care Act (“Obamacare”) och vill i olika grad bygga vidare på den.
- Klimatpolitik med utsläppsmål och satsningar på förnybar energi.
- Skärpta federala vapenlagar, som utökade bakgrundskontroller vid vapenköp.
- Rätt till abort och skydd för hbtq-personers rättigheter.
- En invandringspolitik som kombinerar gränskontroll med vägar till medborgarskap för människor som levt länge i landet.
Var enskilda politiker landar i dessa frågor varierar. En demokrat från Västvirginia kan stå långt ifrån en demokrat från New York, trots samma partibeteckning. Fler av de konkreta sakfrågorna, från sjukvård till vapenlagar, fördjupar vi i genomgången av de stora politiska frågorna i USA.
Vilka röstar på Demokraterna?
Demokraternas väljarbas finns framför allt i storstäderna och deras förorter, på västkusten och i nordöstra USA. Partiet är starkt bland yngre väljare, väljare med universitetsutbildning, svarta väljare och en majoritet av latinamerikanska och asiatisk-amerikanska väljare – även om inga grupper röstar enhetligt och mönstren förskjuts mellan val. Kvinnor röstar oftare demokratiskt än män. Fackligt anslutna har traditionellt lutat åt Demokraterna, men den kopplingen har försvagats i delar av industribältet.
Republikanerna – historia, politik och väljare
Partiets historia i korthet
Republikanska partiet (Republican Party) grundades 1854 av slaverimotståndare och fick sitt stora genombrott när Abraham Lincoln vann presidentvalet 1860. Partiet ledde Norden genom inbördeskriget och drev igenom slaveriets avskaffande. Partiet kallas ofta GOP, “Grand Old Party”.
Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal var Republikanerna näringslivets och Nordens parti. Efter New Deal-epoken omformades partiet stegvis till den moderna amerikanska konservatismens hemvist. Ronald Reagan gav på 1980-talet partiet dess klassiska recept: lägre skatter, mindre stat, starkt försvar och konservativa värderingar. Sedan 2016 har Donald Trump präglat partiet i en mer nationalistisk och etablissemangskritisk riktning, med tullar, hårdare invandringspolitik och skepsis mot internationella åtaganden som bärande inslag.
Vad står Republikanerna för?
Också Republikanerna rymmer flera ideologiska strömningar, från frihandelsvänliga marknadsliberaler till nationalkonservativa. Några gemensamma nämnare finns ändå:
- Lägre skatter och en mindre federal stat. Partiet vill hellre lämna beslut till delstater, företag och individer än till Washington.
- Färre regleringar av näringslivet, och en energipolitik som ger stort utrymme åt inhemsk olja och gas.
- En strikt invandringspolitik med fokus på gränssäkerhet och utvisningar av personer som vistas i landet illegalt.
- Ett starkt försvar av det andra tillägget till konstitutionen, det vill säga rätten att bära vapen.
- Restriktiv abortpolitik; många republikaner vill att frågan avgörs av delstaterna eller begränsas i federal lag.
- Betoning av lag och ordning, hårdare straff och stöd till polisen.
Även här spretar det. En republikan från Kalifornien kan ligga närmare mitten än en republikan från Alabama. Partibeteckningen säger mindre än i Sverige om exakt var en politiker står.
Vilka röstar på Republikanerna?
Republikanernas kärnväljare finns på landsbygden, i småstäder och i Söderns och Mellanvästerns inland. Partiet är starkt bland vita väljare utan universitetsexamen, evangelikala kristna, äldre väljare och företagare. Män röstar oftare republikanskt än kvinnor. Under senare år har partiet också vuxit bland arbetarväljare som tidigare röstade demokratiskt, och gjort inbrytningar bland latinamerikanska väljare i vissa delstater.
Demokraterna och Republikanerna – vad är skillnaden?
Skillnaden mellan demokrater och republikaner handlar i grunden om synen på statens roll: Demokraterna vill oftare använda den federala staten för att jämna ut villkor, Republikanerna vill oftare begränsa den till förmån för delstater, marknad och individ. Tabellen sammanfattar de viktigaste skillnaderna – med förbehållet att båda partierna rymmer undantag från varje rad.
| Område | Demokraterna | Republikanerna |
|---|---|---|
| Grundat | 1828 | 1854 |
| Symbol | Åsna | Elefant |
| Färg | Blå | Röd |
| Ideologisk inriktning | Center–vänster: socialliberal, progressiv | Center–höger: konservativ, nationalkonservativ, marknadsliberal |
| Statens roll | Aktiv federal stat som jämnar ut villkor | Mindre federal stat, mer makt åt delstater och individer |
| Skatter | Högre skatt på höga inkomster och företag för att finansiera välfärd | Lägre skatter över lag, särskilt för företag |
| Sjukvård | Utbyggd offentligt stödd sjukförsäkring | Marknadslösningar, mindre federal inblandning |
| Klimat och energi | Utsläppsmål, satsningar på förnybart | Prioriterar energioberoende, inklusive olja och gas |
| Vapenlagar | Skärpta federala regler och bakgrundskontroller | Värnar rätten att bära vapen enligt andra tillägget |
| Abort | För laglig rätt till abort | För begränsningar; ofta delstatlig reglering |
| Invandring | Gränskontroll kombinerad med vägar till medborgarskap | Strikt gränspolitik och begränsad invandring |
| Starka regioner | Västkusten, nordöstra USA, storstäder | Södern, Mellanvästerns inland, landsbygd och småstäder |
Notera att färgerna är en modern konvention. Att Demokraterna är blå och Republikanerna röda etablerades först kring valet 2000, när tv-kanalernas kartor råkade fastna i den färgsättningen.
Hur partierna bytte plats med varandra
Här kommer något som förvirrar många: partiernas positioner har inte alltid sett ut som i dag. På 1860-talet var Republikanerna partiet som avskaffade slaveriet, medan Demokraterna dominerade Södern och försvarade segregationen långt in på 1900-talet. I dag är rollerna i väljargeografin nästan spegelvända – Södern röstar republikanskt och svarta väljare röstar till överväldigande del demokratiskt.
Skiftet skedde gradvis under 1900-talet. New Deal på 1930-talet gjorde Demokraterna till de statliga välfärdsprogrammens parti. Medborgarrättslagarna på 1960-talet blev den avgörande brytpunkten: när demokraten Lyndon B. Johnson skrev under Civil Rights Act 1964 lär han ha sagt att partiet därmed förlorat Södern för en generation. Republikanerna vann under de följande decennierna över konservativa vita sydstatsväljare, en utveckling som brukar kopplas till den så kallade sydstatsstrategin. På 1980-talet var omvandlingen i stort sett fullbordad.
Poängen är viktig när du läser historisk text: “demokrat” och “republikan” betydde något annat 1870 än de gör i dag. Hela den utvecklingen, från inbördeskriget till dagens politiska karta, får du i vår genomgång av USA:s politiska historia.
Hur är amerikanska partier organiserade?
Svenska partier är medlemsorganisationer med kongresser, partiprogram och partiledare. Amerikanska partier är något helt annat: decentraliserade nätverk utan formellt medlemskap. Ingen “går med” i Demokraterna eller Republikanerna på det sätt man går med i ett svenskt parti. Man registrerar sig på sin höjd som demokrat eller republikan hos delstatens valmyndighet, främst för att få rösta i partiets primärval.
Nationella och delstatliga partiorganisationer
DNC och RNC
På nationell nivå leds partierna av Democratic National Committee (DNC) respektive Republican National Committee (RNC). Deras makt är dock begränsad. De samlar in pengar, stöttar kandidater och arrangerar partikonventet vart fjärde år, där presidentkandidaten formellt nomineras. Men de bestämmer inte partiets politik och kan inte hindra någon från att kandidera under partiets namn. En sittande president fungerar i praktiken som sitt partis ledare; partiet utan presidentmakt saknar ofta en självklar företrädare.
Delstatspartier och lokala kommittéer
Under den nationella nivån finns 50 delstatspartier per parti, och under dem kommittéer på county-nivå. Delstatspartierna är självständiga och kan skilja sig kraftigt åt. De sköter mycket av det praktiska: rekryterar kandidater till delstatsval, organiserar valarbetare och driver kampanj lokalt.
Vad betyder det i praktiken?
Att partierna är svaga betyder att kandidaterna är starka. Amerikansk politik är kandidatcentrerad: politiker bygger egna kampanjorganisationer, samlar in egna pengar och formar egna budskap. Partiet kan inte “peta” en misshaglig ledamot från en valsedel – det avgörs av väljarna i primärvalet. Därför röstar kongressledamöter också oftare mot sitt eget parti än vad svenska riksdagsledamöter gör, även om partidisciplinen i kongressen har skärpts i takt med polariseringen.
Primärvalens roll
Det viktigaste maktmedlet i amerikansk partipolitik ligger hos väljarna, inte hos partiledningarna. I primärval (primaries) avgör väljarna vem som ska bli partiets kandidat i allt från presidentval till lokala val. Det är en avgörande skillnad mot Sverige, där partiernas egna organ sätter samman listorna.
Primärvalen förklarar mycket av partiernas inre dynamik. En sittande ledamot som trotsar sin väljarbas riskerar att utmanas i nästa primärval av en mer renlärig kandidat – att bli “primaried”, som det heter. Det pressar politiker mot partiernas ytterkanter, eftersom primärvalsväljare i genomsnitt är mer engagerade och mer ideologiska än väljarkåren i stort. Hur primärval, nomineringskonvent och själva valdagen hänger ihop beskriver vi steg för steg i guiden till valen i USA.
Tredjepartier – varför lyckas de aldrig?
Det finns gott om andra partier i USA. Problemet är att de nästan aldrig vinner något. Sedan 1860-talet har ingen tredjepartikandidat vunnit ett presidentval, och i kongressen är det i praktiken bara enstaka oberoende ledamöter som bryter tvåpartimönstret – och de samarbetar i regel med ett av de stora partierna.
De viktigaste förklaringarna känner du redan igen från tvåpartilogiken ovan, men det är värt att lista dem samlat:
- Winner-takes-all gör att röster på små partier sällan ger några mandat alls, oavsett hur många röster de samlar nationellt.
- Rädslan för att kasta bort rösten får sympatisörer att i valbåset ändå välja ett av de stora partierna.
- Delstaternas regler för att komma med på valsedeln kräver dyra kampanjer för namninsamling i delstat efter delstat.
- Pengar och medieutrymme går nästan uteslutande till de två stora partiernas kandidater.
- De stora partierna absorberar framgångsrika idéer. När ett tredjeparti hittar en vinnande fråga tar Demokraterna eller Republikanerna ofta över den.
Ross Perot är det moderna undantaget som bekräftar regeln: han fick nästan 19 procent av rösterna i presidentvalet 1992 – men noll elektorsröster. Tredjepartikandidater kan däremot påverka utgången genom att dra röster från någon av huvudkandidaterna i jämna delstater, vilket gör dem omdiskuterade i varje jämnt val.
| Parti | Grundat | Inriktning | Ställning |
|---|---|---|---|
| Libertarianska partiet (Libertarian Party) | 1971 | Minimal stat, låga skatter, personlig frihet i både ekonomiska och sociala frågor | Största tredjepartiet, ställer upp i de flesta delstater men vinner sällan mandat |
| Gröna partiet (Green Party) | 2001 (som nationellt parti) | Miljö, klimat, social rättvisa till vänster om Demokraterna | Enstaka lokala mandat; mest känt för rollen som möjlig “spoiler” i jämna val |
| Constitution Party | 1990 | Strikt konstitutionstolkning, socialkonservatism | Marginell, ställer upp i vissa delstater |
| Oberoende kandidater | – | Varierar från fall till fall | Enstaka framgångar, främst i senaten och i guvernörsval |
Fler begrepp kring partiväsendet – spoiler, swing state, primaried och andra uttryck – hittar du förklarade i vår ordlista över amerikanska politiska begrepp.
Polariseringen – varför står partierna så långt ifrån varandra?
För femtio år sedan överlappade partierna varandra rejält. Det fanns konservativa demokrater i Södern och liberala republikaner i Nordöst, och stora reformer stiftades ofta med röster från båda partierna. I dag är överlappningen nästan borta. Den mest konservativa demokraten i kongressen står i regel till vänster om den mest liberala republikanen. Vad hände?
Forskningen pekar på flera samverkande orsaker:
- Ideologisk sortering. När Södern bytte parti försvann de gamla tvärkombinationerna. Konservativa samlades hos Republikanerna, progressiva hos Demokraterna, och partitillhörighet kom att sammanfalla med ideologi på ett helt annat sätt än förr.
- Primärvalen. Eftersom nomineringen avgörs av de mest engagerade väljarna lönar det sig sällan att kompromissa. Hotet om en primärvalsutmaning drar politiker mot ytterkanterna.
- Medielandskapet. Partipolitiskt färgade tv-kanaler, radiokanaler och sociala medier låter väljare leva i skilda informationsvärldar, där motståndarsidan framstår som ett hot snarare än en meningsmotståndare.
- Geografisk sortering. Amerikaner bor alltmer bland politiskt likasinnade. Städer blir blåare, landsbygd rödare, och allt färre valkretsar är genuint jämna.
- Riggade valkretsar. När delstater ritar om valdistrikt till egen fördel, så kallad gerrymandering, skapas trygga mandat där det enda verkliga hotet mot en ledamot kommer från det egna partiets primärval.
Samtidigt är det lätt att överdriva bilden. En stor del av väljarkåren beskriver sig som moderat eller oberoende, och i sakfrågor är amerikaner ofta mindre oeniga än debatten antyder. Polariseringen är starkast bland politiker, aktivister och de mest engagerade väljarna – men det är också de som avgör primärvalen och sätter tonen i medierna.
Följden kallas ibland negativ partiskhet: många väljare drivs mindre av entusiasm för det egna partiet än av motvilja mot det andra. Det gör kompromisser dyrbara och bidrar till återkommande låsningar mellan presidenten och kongressen, inte minst i budgetfrågor. Hur maktdelningen är tänkt att fungera – och varför den förutsätter en viss samarbetsvilja – förklarar vi i översikten av det amerikanska politiska systemet.
Falangerna – striderna inom partierna
Eftersom bara två partier ska rymma ett helt lands åsiktsspektrum blir striderna inom partierna ofta lika viktiga som striderna mellan dem. Den som följer amerikansk politik behöver därför känna till de största falangerna.
Falanger bland demokraterna
Demokraterna spänner från vänster till mitten. Den progressiva falangen, förknippad med politiker som Bernie Sanders (formellt oberoende) och Alexandria Ocasio-Cortez, vill se offentligt finansierad sjukvård för alla (“Medicare for All”), kraftfulla klimatprogram och högre skatter på förmögna. Den moderata falangen – etablissemangsflygeln – föredrar stegvisa reformer, samarbete med näringslivet och budgetdisciplin, och har hittills dominerat partiets presidentnomineringar. Däremellan finns grupperingar som New Democrats och den krympande skaran Blue Dogs, fiskalt konservativa demokrater från konkurrensutsatta distrikt.
Falanger bland republikanerna
Hos Republikanerna går huvudlinjen i dag mellan MAGA-rörelsen och de traditionella konservativa. MAGA-falangen (“Make America Great Again”), formad kring Donald Trump, betonar nationell suveränitet, tullar och handelsprotektionism, hård invandringspolitik och en djup misstro mot Washington-etablissemanget, medierna och delar av statsapparaten. Traditionella konservativa i Reagans anda står för frihandel, låga skatter, stark internationell närvaro och alliansbyggande. Sedan 2016 har MAGA-falangen vunnit de flesta interna maktkamperna, och många traditionella republikaner har anpassat sig, lämnat politiken eller förlorat primärval. Vid sidan av dessa finns religiöst konservativa, för vilka abort- och familjefrågor väger tyngst, och en libertariansk strömning som vill minimera statens roll över hela linjen.
Falangerna är inga formella organisationer med medlemslistor, även om det finns organiserade grupper i kongressen – som progressiva Congressional Progressive Caucus eller hårdföra Freedom Caucus på den republikanska sidan. Oftast handlar det snarare om lösa läger som känns igen på vilka frågor de driver, vilka donatorer som stöder dem och vilka kandidater de backar i primärvalen.
Falangstriderna avgörs i praktiken i primärvalen. Det är där partiernas framtida riktning bestäms – inte på någon partikongress.
Amerikanska partier jämfört med svenska
För en svensk läsare är kontrasten mot Sveriges flerpartisystem det enklaste sättet att förstå vad som är speciellt med amerikanska partier. Sverige har proportionella val: partier över fyraprocentsspärren får mandat i förhållande till sitt röstetal, vilket ger utrymme för åtta riksdagspartier och tvingar fram koalitioner och kompromisser efter valet. I USA sker kompromissandet i stället före valet, inne i de två stora partierna – varje parti är i praktiken en färdigförhandlad koalition.
| Egenskap | USA | Sverige |
|---|---|---|
| Valsystem | Majoritetsval i enmansvalkretsar (winner-takes-all) | Proportionella val med fyraprocentsspärr |
| Antal betydande partier | Två | Åtta i riksdagen |
| Medlemskap | Ingen formell medlemsorganisation; väljarregistrering hos delstaten | Formellt medlemskap med avgift |
| Partiledare | Ingen formell partiledare; presidenten leder sitt parti i praktiken | Vald partiledare med starkt mandat |
| Kandidatnominering | Primärval där väljarna avgör | Partiernas interna organ sätter listorna |
| Partidisciplin | Svagare; ledamöter röstar ibland mot partilinjen | Stark; avvikande röster är ovanliga |
| Regeringsbildning | Ingen koalitionsregering; presidenten väljs direkt | Koalitioner och regeringsunderlag förhandlas fram |
En sak till skiljer sig: i Sverige finansieras partierna till stor del av offentligt partistöd. I USA drivs kampanjer av privata donationer – från enskilda, företag och så kallade Super PAC:s – vilket gör penninginsamling till en central del av varje politikers vardag. Att kongressvalen dessutom hålls vartannat år förstärker det ständiga kampanjläget.
Betyder det att det ena systemet är bättre än det andra? Det beror på vad man värderar. Tvåpartisystemet ger tydliga alternativ och oftast klara majoriteter, men lämnar mindre utrymme för nyanser mellan de två lägren. Flerpartisystemet speglar väljarkårens bredd bättre, men till priset av mer komplicerade regeringsbildningar. Båda systemen är logiska följder av sina valsystem – och den som förstår det förstår också varför amerikanska partier ser ut som de gör. Vill du gå vidare är partiernas samspel med konstitutionen en bra nästa pusselbit; grunderna finns i vår genomgång av USA:s grundlag.
Vanliga frågor om amerikanska partier
Vilka är de två stora partierna i USA?
Demokraterna och Republikanerna. Demokraterna grundades 1828 och räknas som center–vänster i amerikansk politik. Republikanerna grundades 1854 och räknas som center–höger. Tillsammans har de vunnit varje presidentval sedan 1852.
Vad är skillnaden mellan demokrater och republikaner?
Förenklat vill Demokraterna ha en mer aktiv federal stat: utbyggd sjukförsäkring, klimatsatsningar och skärpta vapenlagar. Republikanerna vill ha lägre skatter, färre regleringar, striktare invandringspolitik och mer makt åt delstaterna. Båda partierna rymmer dock stora interna variationer.
Varför har USA bara två partier?
Framför allt på grund av valsystemet. Majoritetsval i enmansvalkretsar gör att bara den största kandidaten i varje distrikt vinner något, vilket enligt Duvergers lag pressar fram två stora partier. Väljare undviker att “kasta bort” rösten på småpartier, och vallagarna gör det dessutom svårt för nya partier att komma med på valsedlarna.
Varför är Demokraterna blå och Republikanerna röda?
Det är en tv-konvention som fastnade kring presidentvalet 2000, när nyhetskanalernas kartor visade republikanska delstater i rött och demokratiska i blått. Färgerna har ingen ideologisk innebörd – internationellt brukar rött annars förknippas med vänstern.
Vad betyder åsnan och elefanten?
Åsnan är Demokraternas symbol och elefanten Republikanernas. Båda populariserades av karikatyrtecknaren Thomas Nast på 1870-talet. Symbolerna är inofficiella men används flitigt i valkampanjer och medier.
Kan man rösta på ett tredje parti i USA?
Ja, i de flesta delstater finns kandidater från exempelvis Libertarianska partiet eller Gröna partiet på valsedeln. Men eftersom valsystemet bara belönar den största kandidaten i varje distrikt vinner tredjepartier nästan aldrig mandat. Deras främsta effekt är att de kan dra avgörande röster från någon av huvudkandidaterna i jämna delstater.
Hur blir man medlem i ett amerikanskt parti?
Det finns inget formellt medlemskap som i Sverige. I många delstater kan du registrera dig som demokrat eller republikan när du registrerar dig för att rösta, vilket främst avgör vilka primärval du får delta i. Ingen betalar medlemsavgift, och partierna kan inte utesluta väljare.