Millard Fillmore (1800–1874) var USA:s trettonde president, i ämbetet 1850–1853. Han hade aldrig valts till posten. När president Zachary Taylor plötsligt dog i juli 1850 lyftes vicepresidenten Fillmore in i Vita huset mitt under den värsta politiska krisen sedan landets grundande: striden om slaveriets framtid i de nya territorierna i väster. Inom några månader hade han skrivit under kompromissen 1850 (Compromise of 1850) — ett paket av lagar som sköt upp inbördeskriget med tio år, men som också innehöll den hårt kritiserade flyktslavslagen (Fugitive Slave Act).
Just den kombinationen har format hans eftermäle. Anhängarna såg en man som räddade unionen från att spricka 1850. Kritikerna, då och nu, ser presidenten som satte den federala statens fulla tyngd bakom jakten på människor som flytt ur slaveriet. Få presidenter är så tydligt fastvuxna vid en enda lag som Fillmore vid Fugitive Slave Act.
Samtidigt rymmer hans tid mer än slaverifrågan. Det var Fillmore som skickade kommendör Matthew Perry med en flotteskader till det stängda Japan — expeditionen som öppnade landet för omvärlden och pekade ut Stilla havet som USA:s framtida intresseområde. Och hans egen livsresa, från jordlös fattigdom i en timmerstuga till presidentposten, är en av de brantaste i amerikansk historia. Den här sidan går igenom hela banan: uppväxten, klättringen genom New Yorks politik, de dramatiska åren i Vita huset, den omstridda kandidaturen för Knownothing-rörelsen 1856 och frågan om hur han bör bedömas i dag.
Snabbfakta om Millard Fillmore
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 7 januari 1800 i Summerhill, Cayuga County, New York |
| Död | 8 mars 1874 i Buffalo, New York (74 år) |
| Parti | Whigpartiet (Whig Party); 1856 kandidat för Amerikanska partiet (American Party, “Know Nothings”) |
| Mandatperiod | 10 juli 1850 – 4 mars 1853 |
| Vicepresident | Ingen — posten stod tom under hela hans tid |
| Maka | Abigail Powers Fillmore (gift 1826, död 1853); omgift 1858 med Caroline McIntosh |
| Föregångare | Zachary Taylor |
| Efterträdare | Franklin Pierce |
| Yrke före politiken | Advokat |
| Känd för | Kompromissen 1850, Fugitive Slave Act och Perryexpeditionen till Japan — den siste whigpresidenten |
Uppväxt och tidig karriär
En timmerstuga i delstaten New York
Millard Fillmore föddes den 7 januari 1800 i en timmerstuga i Summerhill i Cayuga County, i den då nyodlade vildmarken i delstaten New Yorks inland. Fadern Nathaniel Fillmore var arrendebonde som gång på gång misslyckades med jordbruket — familjen hade lurats i ett dåligt markköp och fick bruka andras jord. Millard var det andra av nio barn, och barndomen bestod mest av hårt kroppsarbete på magra åkrar.
Bland alla amerikanska presidenter är Fillmore en av dem som startade allra längst ner. Ingen av de tidigare presidenterna hade vuxit upp i sådan fattigdom. Fadern såg ingen framtid för sonen i jordbruket och satte honom i stället som lärling hos en tygmakare, där pojken skulle lära sig karda ull och bereda kläde. Lärlingsvillkoren var hårda, närmast som ett kontrakterat tvångsarbete, och Fillmore beskrev senare åren med bitterhet. Erfarenheten gav honom en livslång drivkraft: han skulle aldrig mer vara beroende av någon annans nåd.
Självlärd med lånade böcker
Skolgången var obefintlig i praktiken — några strödda månader i enkla byskolor. Fillmore lärde sig i stort sett själv att läsa ordentligt, med Bibeln och lånade böcker som material. Som tonåring köpte han en ordbok och slog upp ord i pauserna vid kardmaskinen. Vid nitton skrev han in sig på en nystartad akademi i New Hope för att äntligen få riktig undervisning.
Där mötte han läraren Abigail Powers, en pastorsdotter med ovanligt god utbildning för sin tid. Hon var bara ett par år äldre än sin elev, och av undervisningen växte först vänskap och sedan kärlek. De förlovade sig men väntade i flera år med giftermål, tills Millard kunde försörja en familj. Abigail fortsatte att arbeta som lärare även som gift — mycket ovanligt då — och förblev genom livet hans närmaste rådgivare. Historien om presidenten som gifte sig med sin lärarinna är en av de mer sympatiska detaljerna i Fillmores biografi, och den säger något väsentligt: utbildning var för honom aldrig en självklarhet utan en erövring.
Från lärling till advokat i Buffalo
Vägen ut ur fattigdomen gick genom juridiken. En domare i hemtrakten, Walter Wood, lät den läshungrige ynglingen praktisera på sitt kontor. Fillmore köpte sig fri från sitt lärlingskontrakt, undervisade i skolor för att försörja sig och fortsatte de juridiska studierna i Buffalo. År 1823 blev han antagen till advokatsamfundet och öppnade praktik i den lilla orten East Aurora — som ende advokat på platsen. Tre år senare gifte han sig med Abigail, och 1830 flyttade paret till Buffalo, den snabbt växande hamnstaden vid Eriekanalens västra ände.
I Buffalo byggde Fillmore upp en av stadens mest ansedda advokatbyråer. Han var grundlig, pålitlig och arbetsam snarare än briljant — omdömen som skulle följa honom genom hela karriären. Han engagerade sig tidigt i stadens föreningsliv, var med och grundade bibliotek och skolor och blev en av Buffalos mest kända medborgare. Det var därifrån politiken hämtade honom.
Vägen till Vita huset
Antifrimurare, whig och kongressledamot
Fillmores politiska bana började i en av de udda rörelserna i amerikansk historia: Antifrimurarpartiet (Anti-Masonic Party), som växte fram i delstaten New York i slutet av 1820-talet ur en folklig misstro mot frimurarordens hemliga inflytande. Med stöd av den skicklige partiorganisatören Thurlow Weed valdes Fillmore in i delstatens lagstiftande församling 1828. Där gjorde han sig ett namn genom att driva igenom en lag som avskaffade fängelse för skuldsatta — en reform han själv, med sin bakgrund, hade lätt att brinna för.
När antifrimurarrörelsen ebbade ut gick Fillmore, liksom de flesta i rörelsen, över till det nybildade whigpartiet, som samlade motståndarna till president Andrew Jackson. Mer om hur partierna föddes, dog och bytte skepnad under 1800-talet finns i vår genomgång av de amerikanska partierna och deras historia. Fillmore valdes till representanthuset (House of Representatives) 1832 och satt där, med ett kort avbrott, till 1843. Han klättrade till en av kongressens tyngsta poster: ordförande i skatteutskottet (Ways and Means Committee). Där var han huvudarkitekt bakom 1842 års tulltariff, som höjde importtullarna för att skydda amerikansk industri och stärka statskassan efter depressionen i paniken 1837:s spår.
Motgångar — och comeback som delstatsrevisor
Sedan hackade karriären. Fillmore ville bli whigarnas vicepresidentkandidat 1844 men förbigicks. Samma år ställde han upp som guvernörskandidat i New York och förlorade knappt mot demokraten Silas Wright. Förlusterna fördjupade en spricka som skulle prägla resten av hans bana: rivaliteten med partikollegan William H. Seward, en uttalad slaverimotståndare, och dennes allierade Thurlow Weed — Fillmores forne gynnare — om makten över whigpartiet i New York.
Comebacken kom 1847, när Fillmore med bred marginal valdes till delstatens revisor och finansansvarige (state comptroller), den förste som valdes direkt av väljarna till posten. Han skötte uppdraget med den ordningsamhet som var hans signum och stod nu åter i första ledet när whigarna skulle sätta ihop sin kandidatuppsättning inför presidentvalet 1848.
Vicepresident i skuggan av en krigshjälte
Whigkonventet 1848 nominerade generalen Zachary Taylor, hjälten från mexikanska kriget — en plantageägare från Louisiana som ägde förslavade människor och aldrig hade röstat i ett presidentval. För att balansera honom behövdes en nordstatsman med ordnade meriter, och valet föll på Fillmore från New York. Taktiken fungerade: Taylor och Fillmore besegrade demokraten Lewis Cass i valet 1848, i ett val där slaverifrågan redan sprängde de gamla mönstren — den förre presidenten Martin Van Buren ställde upp för det nybildade Fria jordens parti (Free Soil Party) och tog röster från bägge håll. Hur den sortens geografiska balansräkning på valsedeln fungerar än i dag kan du läsa om i vår guide till hur amerikanska val går till.
Som vicepresident hamnade Fillmore omedelbart i frysboxen. Taylor lyssnade i stället på Seward och Weed, som såg till att regeringens utnämningar i New York gick till deras egna anhängare. Fillmore fick nöja sig med vicepresidentens enda konstitutionella uppgift: att leda senaten. Det visade sig vara en central utsiktspunkt. Under första halvan av 1850 rasade där den stora debatten om slaveriets utbredning, med giganterna Henry Clay, Daniel Webster och John C. Calhoun i huvudrollerna. Clay hade lagt fram ett kompromisspaket; president Taylor motsatte sig det och styrde mot konfrontation med Södern. Fillmore, som lutade åt kompromiss, meddelade Taylor att han vid lika röstetal i senaten tänkte rösta för paketet.
Nio dygn i juli 1850
Så grep slumpen in. Den 4 juli 1850 deltog Taylor i firandet vid Washingtonmonumentets byggplats i stekande hetta, drack kallt vatten och åt frukt, och insjuknade samma kväll i en våldsam maginfektion. Fem dagar senare, den 9 juli, var han död. Bara drygt ett år efter tillträdet stod USA för andra gången i sin historia utan sin valde president — första gången var när William Henry Harrison dog 1841. Den 10 juli 1850 svors Millard Fillmore in som landets trettonde president. Läs mer om företrädaren och hans korta tid vid makten på sidan om Zachary Taylor.
Presidenttiden (1850–1853)
Ett nytt kabinett och en helomvändning
Fillmore visste exakt vad maktskiftet betydde, och det visste Washington också. Hela Taylors regering lämnade in sina avskedsansökningar, och Fillmore tog emot dem — en markering av att en ny politisk linje gällde. Till utrikesminister utsåg han Daniel Webster, den store talaren från Massachusetts som satsat sitt anseende på att försvara kompromissen. Signalen kunde inte missförstås: Vita huset hade bytt sida i kongressens ödesfråga. Om hur presidentens befogenheter och regeringsbildning fungerar i det amerikanska systemet berättar vår guide till presidentämbetet.
Den första krisen var akut redan vid tillträdet. Texas gjorde anspråk på stora delar av New Mexico-territoriet och hotade att ta Santa Fe med milis; i Södern lovade flera delstater att ställa sig bakom Texas om det small. Fillmore förstärkte de federala trupperna i New Mexico och gjorde klart att våld mot federal mark skulle mötas med federal makt — samtidigt som han i ett budskap till kongressen bad om en förhandlingslösning med ekonomisk kompensation till Texas. Det var precis den kombination av fasthet och förhandlingsvilja som kompromissens vänner behövde: gränstvisten löstes med pengar i stället för krut och blev en av kompromissens fem delar.
I kongressen hade Clays stora samlingsförslag just havererat. Den unge senatorn Stephen A. Douglas från Illinois tog då över taktiken och delade upp paketet i separata lagar, som kunde röstas igenom var för sig med skiftande majoriteter. Med Fillmores aktiva stöd — påtryckningar, utnämningar, övertalning — passerade lagarna en efter en under sensommaren, och i september 1850 satte presidenten sin namnteckning under dem. Kompromissen 1850 var i hamn.
Kompromissen 1850 – priset för att hålla ihop unionen
Varför behövdes en kompromiss över huvud taget? Bakgrunden var segern i mexikanska kriget 1848, som gett USA enorma landområden i väster — dagens Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona, New Mexico med mera. Skulle slaveri tillåtas där? Norden sade nej, Södern såg ett förbud som ett dödligt hot mot sin makt i unionen, och när det guldrika Kalifornien ansökte om att bli delstat utan slaveri talades det öppet om utträde (secession) i Södern. En sydstatskonferens i Nashville sommaren 1850 vägde utträdesfrågan. Läget var, utan överdrift, det allvarligaste sedan konstitutionen antogs.
Vad ingick i kompromissen?
Kompromissen 1850 bestod av fem lagar som tillsammans skulle ge båda sidor tillräckligt för att avstå från brytning:
| Del av kompromissen | Innebörd | Vem vann på den? |
|---|---|---|
| Kalifornien blir delstat | Kalifornien togs in i unionen som fri delstat, utan slaveri | Norden |
| Territorierna New Mexico och Utah | Organiserades utan slaveriförbud — frågan skulle avgöras av invånarna själva (“popular sovereignty”) | Södern (i princip) |
| Texas gränser och skulder | Texas avstod omstridda landanspråk mot New Mexico och fick i utbyte 10 miljoner dollar av staten för sina skulder | Båda |
| Slavhandeln i huvudstaden | Handeln med förslavade människor — men inte slaveriet i sig — förbjöds i Washington D.C. | Norden |
| Fugitive Slave Act | Kraftigt skärpt federal lag om att gripa och återföra människor som flytt ur slaveriet, även i fria delstater | Södern |
Fillmore kallade kompromissen en slutgiltig lösning på slaverifrågan och hoppades att landet nu skulle lägga striden bakom sig. Så blev det inte. Kompromissen köpte tid — ungefär ett decennium — men löste ingenting i sak. Hur konflikten sedan trappades upp steg för steg kan du följa i vår genomgång av amerikanska inbördeskriget och i den bredare berättelsen om USA:s politiska historia.
Varför skrev Fillmore under?
Fillmore ogillade personligen slaveriet — det sade han både före och efter sin presidenttid. Men han ansåg att konstitutionen skyddade slaveriet i de delstater där det fanns, och att presidentens främsta plikt var att bevara unionen och upprätthålla lagen, oavsett vad han själv tyckte om den. I hans ögon var alternativet till kompromiss ett sönderfall som kunde sluta i krig. Kritikerna, framför allt i hans eget partis nordflygel, svarade att priset betalades av dem som hade minst: människor som flytt ur slaveriet och nu skulle jagas med statens hjälp. Den spänningen — ordning och union mot rättvisa för de mest utsatta — är kärnan i varje bedömning av Fillmore.
Fugitive Slave Act – lagen som förgiftade allt
Av kompromissens fem delar var det flyktslavslagen som fick störst mänskliga konsekvenser och som eftervärlden dömt hårdast. Redan 1793 fanns en federal lag om att förrymda förslavade skulle återlämnas, men den efterlevdes dåligt i norr. Den nya lagen från 1850 var något helt annat: ett federalt maskineri för människojakt på fria delstaters mark.
Vad innebar lagen i praktiken?
- Särskilda federala kommissionärer fick avgöra ärendena. Den gripne hade ingen rätt till juryrättegång och fick inte vittna till sitt eget försvar — en slavägares edsvurna intyg räckte i praktiken som bevis.
- Kommissionären fick tio dollar i arvode om personen utlämnades till den som gjorde anspråk, men bara fem dollar vid frikännande. Systemet gav alltså den som dömde ett ekonomiskt intresse av att döma till utlämning.
- Federala tjänstemän som vägrade verkställa lagen kunde bötfällas, och vanliga medborgare kunde tvingas delta i gripanden. Att hjälpa en flykting — med mat, skjuts eller gömställe — kunde ge dryga böter och fängelse.
- Lagen hade ingen bortre tidsgräns. Människor som levt i frihet i norr i tio eller tjugo år, byggt familj och liv, kunde gripas och skickas tillbaka till slaveri.
Konsekvenserna för dem som flytt
För de tiotusentals människor som flytt ur slaveriet till de fria delstaterna innebar lagen att ingen plats i USA längre var säker. Rättslösheten var nästan total: eftersom den gripne varken fick jury eller egen vittnesröst kunde även fria svarta som aldrig varit förslavade gripas på falska anspråk och föras söderut — och det hände. Följden blev en flyktvåg norrut. Tusentals svarta lämnade under de följande åren städer som Boston, New York och Pittsburgh och fortsatte till Kanada, utom räckhåll för amerikansk lag. Hela församlingar och kvarter tömdes. Det underjordiska nätverk av hjälpare och gömställen som kallades den underjordiska järnvägen (Underground Railroad) förlängde sina rutter över gränsen.
Motståndet i norr
Statistiken över lagens tillämpning talar sitt eget språk. Av de ärenden som avgjordes av kommissionärerna under 1850-talet slutade den överväldigande majoriteten med utlämning; bara en liten handfull gripna förklarades fria. För den enskilde var systemet i praktiken riggat: den som greps kunde varken kalla vittnen inför en jury eller själv berätta sin historia, och den som dömde tjänade dubbelt så mycket på att döma fel person till slaveri som på att släppa honom fri. Fria svarta familjer i norr började bära med sig frihetsintyg, bilda vaktkommittéer och beväpna sig — mitt i delstater där slaveriet varit avskaffat i årtionden.
Lagen väckte också öppet motstånd. I Boston fritog en grupp svarta aktivister i februari 1851 den gripne Shadrach Minkins ur rättssalen och hjälpte honom till Kanada. I Syracuse stormade en folkmassa samma höst fängelset och befriade en man känd som Jerry. I Christiana i Pennsylvania slutade ett gripandeförsök i september 1851 med att en slavägare sköts till döds när ortens svarta invånare gjorde väpnat motstånd. Fillmore svarade med att låta åtala fritagare för förräderi och satte in federal trupp för att verkställa utlämningar — som när Thomas Sims 1851 fördes genom Bostons gator till ett fartyg söderut under militär eskort. Juryer i norr vägrade dock ofta fälla, och flera delstater antog med tiden egna lagar för att försvåra tillämpningen.
Politiskt blev lagen en gåva till slaverimotståndarna. Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga (Uncle Tom’s Cabin), skriven i vrede över flyktslavslagen och utgiven 1852, blev en världssuccé som gav miljontals läsare i norr en känslomässig bild av slaveriets verklighet. Varje uppmärksammat gripande gjorde fler nordbor till motståndare. Lagen som skulle lugna Södern radikaliserade i stället Norden — och Fillmore, som samvetsgrant verkställde den, fick bära ansvaret i sitt eget partis ögon.
Blicken mot Stilla havet: Perryexpeditionen till Japan
Utrikespolitiskt är Fillmores viktigaste avtryck ett helt annat, och det ligger på andra sidan jordklotet. Japan hade i över tvåhundra år varit i det närmaste stängt för omvärlden under Tokugawashogunatets isoleringspolitik. Men USA hade efter Kaliforniens anslutning blivit en Stillahavsnation med växande intressen i regionen: valfångstflottor i japanska vatten, ångfartyg på väg mot Kina som behövde kolstationer, och skeppsbrutna sjömän som behandlades illa när de spolades i land i Japan.
Fillmore och hans regering beslutade att skicka en flottexpedition för att öppna förbindelser. Uppdraget gick till kommendör Matthew C. Perry, som fick med sig ett personligt brev från presidenten till den japanske kejsaren med förslag om vänskap, handel, kolstationer och skydd för nödställda sjömän. Perry avseglade i november 1852, under Fillmores sista månader vid makten, och nådde Edobukten i juli 1853 — då hade Fillmore redan lämnat Vita huset. Med sina ångdrivna örlogsfartyg, “de svarta skeppen”, gjorde Perry intryck som inte gick att vifta bort, och året därpå undertecknades Kanagawafördraget som öppnade två japanska hamnar för amerikanska fartyg. Det var början på Japans öppning mot världen — en process som i grunden förändrade både Japan och maktbalansen i Asien. Frukterna skördades under efterträdaren Franklin Pierce, men initiativet, instruktionerna och brevet var Fillmores.
Varför spelar det här så stor roll i bedömningen av Fillmore? Därför att Japanexpeditionen är den tydligaste tidiga signalen om vad USA höll på att bli: en makt med intressen och ambitioner på båda sina oceaner. Kalifornien hade gjort Stilla havet till en amerikansk kust, ångkraften krympte avstånden, och Fillmores regering drog slutsatsen före de flesta andra. I samma anda arbetade administrationen för goda förbindelser med kungariket Hawaii och undersökte ångbåtslinjer mot Asien. Det är en av historiens ironier att en president som rankas så lågt satte i gång en av 1800-talets mest följdrika utrikespolitiska händelser.
Kuba, Ungern och linjen mot äventyr
I övrigt förde Fillmore en påfallande återhållsam utrikespolitik. I Södern drömde många om att annektera det spanska Kuba som ny slavstat, och privata friskaror, så kallade filibusters, utrustade expeditioner för att störta det spanska styret. Fillmore fördömde företagen och lät hävda neutralitetslagarna; när äventyraren Narciso López trots det landsteg på Kuba 1851 slogs expeditionen ned av spanjorerna och López avrättades. Beslutet att inte låta sig dras mot ett erövringskrig var impopulärt i Södern men konsekvent: Fillmore ville inte ge slaveriet ny mark med vapenmakt.
När den ungerske revolutionsledaren Lajos Kossuth kom till USA 1851–1852 och hyllades som frihetshjälte tog Fillmore emot honom artigt — men vägrade lova amerikanskt stöd mot Österrike och Ryssland. USA skulle sympatisera med friheten i Europa, menade han, men inte blanda sig i dess krig. Det var samma försiktiga grundhållning som präglat amerikansk utrikespolitik sedan George Washingtons dagar.
Vardagsstyret: post, fartyg och ett brinnande bibliotek
Inrikespolitiken bortom slaverifrågan var mindre dramatisk men inte betydelselös. Administrationen sänkte portokostnaderna, byggde ut fyrväsendet och moderniserade flottan — satsningar som hängde ihop med den växande handeln på två oceaner. Julaftonen 1851 brann kongressbiblioteket (Library of Congress), och omkring 35 000 böcker gick förlorade, däribland större delen av Thomas Jeffersons gamla boksamling; Fillmore hjälpte enligt samtida uppgifter själv till i släckningsarbetet och skrev sedan under anslagen för återuppbyggnad och nya boköp. I Vita huset lät makarna Fillmore inrätta byggnadens första permanenta bibliotek — Abigail Fillmore, den gamla lärarinnan, hade häpnat över att huset saknade böcker.
Här är presidenttidens viktigaste händelser i sammandrag:
| År | Händelse |
|---|---|
| 1850 | Taylor dör 9 juli; Fillmore tillträder 10 juli och byter ut hela regeringen. I september undertecknas kompromissen 1850, inklusive Fugitive Slave Act. Kalifornien blir delstat. |
| 1851 | Uppmärksammade fritagningar och gripanden under flyktslavslagen (Shadrach Minkins, Thomas Sims, Christiana, Jerry). López kubanska expedition slås ned. Kongressbiblioteket brinner. |
| 1852 | Onkel Toms stuga utkommer. Fillmore förlorar whigarnas nominering till Winfield Scott. Perry avseglar mot Japan i november. Utrikesminister Webster dör. |
| 1853 | Fillmore lämnar ämbetet 4 mars. Perry når Japan i juli; Kanagawafördraget sluts 1854. |
Partiet som inte ville ha honom
Fillmore ville egentligen inte ställa upp 1852, men lät sig övertalas av sydstatswhigar som såg honom som kompromissens garant. Whigkonventet blev en utdragen pärs: Fillmore hade Söderns röster, utrikesminister Webster en mindre skara, och nordflygeln stod bakom generalen Winfield Scott. Efter mer än femtio omröstningar vann Scott. Att ett parti vägrade nominera sin egen sittande president var en förödmjukelse — och ett tecken på whigpartiets inre sönderfall. I valet krossades Scott av demokraten Franklin Pierce, och whigpartiet föll därefter samman inom några år. Fillmore blev dess siste president.
Efter presidenttiden
Sorgeåret och resan till Europa
Avskedet från makten blev början på den mörkaste tiden i Fillmores liv. Vid Pierces installation den 4 mars 1853 satt Abigail Fillmore i råkallt väder på podiet, ådrog sig en förkylning som utvecklades till lunginflammation och dog i Washington bara veckor senare. Året därpå dog parets dotter Mary Abigail, 22 år gammal, i kolera. Fillmore, som förlorat både ämbete, hustru och dotter på kort tid, sökte tröst i arbete och resor.
Åren 1855–1856 gjorde han en lång Europaresa, togs emot av drottning Victoria i London och möttes med den artighet som tillkom en före detta amerikansk president. Från Oxfords universitet erbjöds han ett hedersdoktorat men tackade nej — han menade att en man utan klassisk bildning inte borde ta emot en utmärkelse han inte kunde läsa, eftersom diplomet var avfattat på latin. Anekdoten brukar återges som ett uttryck för hans osminkade självbild: lärlingen från Cayuga County glömde aldrig var han kom ifrån.
Knownothingkandidaturen 1856
Medan Fillmore var i Europa nominerades han till president av Amerikanska partiet (American Party), i folkmun kallat Knownothingrörelsen (Know Nothings) efter medlemmarnas instruktion att svara “jag vet ingenting” på frågor om den hemlighetsfulla organisationen. Partiet hade vuxit explosionsartat ur 1850-talets misstro mot den stora invandringen, särskilt den katolska från Irland och Tyskland, och drev krav på kraftigt försvårat medborgarskap och utestängning av katoliker från offentliga ämbeten.
Att Fillmore accepterade nomineringen har skadat hans eftermäle nästan lika mycket som flyktslavslagen. Hans försvarare påpekar att han själv inte var någon drivande nativist — han kampanjade nästan uteslutande på ett annat tema: att rädda unionen undan de sektionella partierna, sedan whigpartiet kollapsat och det nya Republikanska partiet ställt upp med ett renodlat nordstatsprogram. Men han valde att bli rörelsens ansikte, och det valet står han med. I valet 1856 fick Fillmore drygt en femtedel av rösterna — ett av de starkaste tredjepartiresultaten i amerikansk historia — men vann bara delstaten Maryland med dess åtta elektorsröster. Demokraten James Buchanan blev president. Därefter var Fillmores politiska bana över.
Hedersmannen i Buffalo — och kriget han inte kunde stödja helhjärtat
Resten av livet ägnade Fillmore åt hemstaden. Han hade redan 1846 varit med och grundat universitetet i Buffalo och tjänade som dess förste kansler; han var med och startade stadens historiska sällskap, dess allmänna sjukhus och en rad andra institutioner. År 1858 gifte han om sig med den förmögna änkan Caroline McIntosh, och parets hem blev ett centrum för Buffalos sällskapsliv. Som medborgare var han oförtröttlig — den sortens grundare av bibliotek, sjukhus och föreningar som varje stad önskar sig.
Inbördeskriget ställde honom i skuggan. Fillmore stödde unionen, organiserade och ledde ett hemvärnskompani av äldre män och samlade in pengar till krigsansträngningen. Men han kritiserade Abraham Lincolns krigföring och stödde 1864 dennes motståndare George McClellan — ett ställningstagande som gjorde honom djupt impopulär i norr. Efter mordet på Lincoln smetade upprörda Buffalobor bläck på hans hus. Fillmore dog den 8 mars 1874, 74 år gammal, efter en serie slaganfall, och begravdes i Buffalo.
Eftermäle: hur bedöms Millard Fillmore idag?
I historikernas rankningar av presidenterna hamnar Fillmore stadigt långt ner, ofta bland de tio lägst placerade. Huvudskälet är Fugitive Slave Act. Att han inte skrev lagen ursäktar honom inte i bedömarnas ögon: han undertecknade den, försvarade den och verkställde den med federal makt, trots att han själv sade sig ogilla slaveriet. För eftervärlden, som vet vart vägen ledde, framstår hans “slutgiltiga lösning” 1850 som ett uppskov köpt till priset av de mest rättslösas frihet. Kritiken skärps av kandidaturen 1856 för ett parti byggt på misstro mot invandrare och katoliker.
Men bilden har nyanser. Fillmores försvarare — och de finns bland historikerna — pekar på att läget 1850 var på riktigt farligt: utträdesrörelsen i Södern var verklig, och ett inbördeskrig 1850 hade mötts av ett Norden som var svagare, sämre rustat och mindre enat än 1861. Kompromissen gav unionen tio års respit, år då Nordens folkmängd, industri och järnvägar växte ifrån Söderns. Ingen kan veta om kriget hade kunnat vinnas 1850; att det vanns 1865 berodde delvis på försprånget som hunnit byggas. Till plussidan räknas också Perryexpeditionen, den nedtonade linjen mot Kuba-äventyren och en ovanligt hederlig administration i en tid av utbredd korruption.
Det finns också ett tredje, mildare öde: att bli bortglömd. Fillmore har i amerikansk populärkultur blivit något av sinnebilden för den anonyme presidenten — namnet som dyker upp i frågesporter och skämt om presidenter ingen minns. Det är delvis orättvist. Få bortglömda presidenter har fattat beslut med så långa skuggor: en lag som drev tusentals människor på flykt, en kompromiss som ritade om den politiska kartan och en expedition som öppnade Japan. Anonymiteten beror snarare på att han saknade det som gör presidenter minnesvärda — stora tal, stora segrar, en stark personlig myt.
Kanske är Fillmore framför allt ett exempel på en viss sorts ledare: samvetsgrann, laglydig och ordentlig, men utan den moraliska kompass eller politiska fantasi som krisen krävde. Han valde ordningen framför rättvisan i tron att ordningen skulle rädda landet. Kortsiktigt fick han rätt. Långsiktigt fick han bära domen. Var han hamnar bland alla USA:s presidenter kan du se i vår samlade översikt.
Vanliga frågor om Millard Fillmore
Vad är Millard Fillmore mest känd för?
För kompromissen 1850, som han undertecknade som nytillträdd president och som sköt upp inbördeskriget med ungefär tio år. I paketet ingick den hårt kritiserade flyktslavslagen (Fugitive Slave Act). Han är också känd för att ha skickat Perryexpeditionen som öppnade Japan, och för att vara den siste presidenten från whigpartiet.
Hur blev Fillmore president utan att bli vald?
Han var vicepresident under Zachary Taylor, som dog plötsligt den 9 juli 1850 efter en maginfektion. Enligt konstitutionen tog vicepresidenten då över ämbetet, och Fillmore svors in dagen därpå. Han förlorade sedan sitt partis nominering 1852 och valdes aldrig till president i egen rätt.
Vad var Fugitive Slave Act?
En federal lag från 1850 som tvingade myndigheter och medborgare även i fria delstater att medverka till att gripa människor som flytt ur slaveriet. De gripna fick varken juryrättegång eller rätt att vittna, vilket också drabbade fria svarta som greps på falska grunder. Lagen drev tusentals människor på flykt till Kanada och gjorde många i Norden till aktiva slaverimotståndare.
Varför skickade Fillmore Perry till Japan?
USA hade blivit en Stillahavsnation och ville få kolstationer för sina ångfartyg, skydd för skeppsbrutna valfångare och handel med det stängda Japan. Fillmore gav kommendör Matthew Perry uppdraget och ett personligt brev till Japans kejsare. Expeditionen nådde Japan 1853, efter Fillmores avgång, och ledde till Kanagawafördraget 1854.
Var Fillmore medlem i Knownothingrörelsen?
Han ställde upp som Amerikanska partiets — Knownothingrörelsens — presidentkandidat 1856 och fick drygt 20 procent av rösterna men vann bara Maryland. Själv kampanjade han främst på att bevara unionen snarare än på partiets invandrarfientliga program, men kandidaturen har ändå belastat hans eftermäle.
Hur rankas Fillmore bland presidenterna?
Lågt. I historikernas mätningar hamnar han oftast bland de tio sämst placerade, främst på grund av Fugitive Slave Act och kandidaturen 1856. Vissa historiker ger honom samtidigt ett visst erkännande för att kompromissen 1850 gav Norden tio års förberedelsetid före inbördeskriget.
Källor
Underlaget till den här sidan kommer från etablerade amerikanska historiska institutioner och uppslagsverk:
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade essäer om Fillmores liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över Millard Fillmore. whitehouse.gov
- White House Historical Association – material om familjen Fillmore, Abigail Fillmores bibliotek och Vita huset under perioden. whitehousehistory.org
- Library of Congress – samtida dokument om kompromissen 1850, Fugitive Slave Act och branden 1851. loc.gov
- National Archives – originalhandlingar, bland annat Fillmores brev till Japans kejsare. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska uppgifter och artiklar om kompromissen 1850, Perryexpeditionen och Knownothingrörelsen. britannica.com