Martin Van Buren (1782–1862) var USA:s åttonde president, i ämbetet 1837–1841. Han är kanske den president i amerikansk historia som betytt mest för hur politiken organiseras — och samtidigt en av dem som hade mest otur med tajmingen. Bara veckor efter att han svurit presidenteden slog en av 1800-talets värsta ekonomiska kriser till: paniken 1837 (Panic of 1837). Den kom att prägla hela hans tid i Vita huset och kostade honom till slut omvalet.
Men Van Burens historiska betydelse ligger inte främst i vad han gjorde som president. Den ligger i vad han byggde innan. Van Buren var arkitekten bakom det moderna, organiserade politiska partiet. Han skapade den maskin av lokalföreningar, partitidningar, konvent och lojalitetsband som blev Demokratiska partiet — det äldsta ännu aktiva partiet i världen. Idén att ett parti är en permanent organisation med gemensamt program, och inte bara en löst sammanhållen krets kring en känd person, är i hög grad hans verk. Det är därför historiker ofta kallar honom just partibyggaren.
Van Buren var också en rad “första”. Han var den förste presidenten som föddes som amerikansk medborgare — alla hans företrädare föddes som brittiska undersåtar före självständigheten. Han var dessutom den ende presidenten som inte hade engelska som modersmål: hemma i Kinderhook i delstaten New York talade familjen nederländska. Hans smeknamn säger en del om hur samtiden såg honom: “den lille magikern” (the Little Magician) och “räven från Kinderhook” (the Sly Fox of Kinderhook) syftade båda på hans skicklighet i det politiska spelet. Den här sidan går igenom hela hans bana: uppväxten i det nederländsktalande Kinderhook, klättringen genom New Yorks politik, åren som Andrew Jacksons närmaste man, krisåren i Vita huset och det långa efterspelet.
Snabbfakta om Martin Van Buren
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 5 december 1782 i Kinderhook, New York |
| Död | 24 juli 1862 i Kinderhook, New York (79 år) |
| Parti | Demokratiska partiet (Democratic Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1837 – 4 mars 1841 |
| Vicepresident | Richard Mentor Johnson |
| Maka | Hannah Hoes Van Buren (gift 1807, hon dog 1819); svärdottern Angelica Singleton Van Buren fungerade som värdinna i Vita huset |
| Föregångare | Andrew Jackson |
| Efterträdare | William Henry Harrison |
| Yrke före politiken | Advokat |
| Känd för | Det moderna partiväsendets arkitekt — och presidenten som fick bära paniken 1837 |
Uppväxt och tidig karriär
Familj och bakgrund i Kinderhook
Martin Van Buren föddes den 5 december 1782 i den lilla byn Kinderhook, söder om Albany i delstaten New York. Familjen härstammade från nederländska nybyggare som kommit till Hudsondalen på 1600-talet, och i hemmet talades fortfarande nederländska. Engelska lärde sig Martin utanför hemmet. Han förblev genom livet den ende amerikanske presidenten med ett annat modersmål än engelska.
Fadern Abraham Van Buren drev ett värdshus och ett litet jordbruk. Familjen var inte fattig, men långt ifrån rik, och Martin var ett av flera barn i ett trångbott hushåll. Värdshuset låg vid vägen mellan New York och Albany, och där stannade resande politiker, advokater och köpmän för att äta, dricka och prata politik. Den unge Martin lyssnade. Många historiker har pekat på just värdshuset som hans första politiska skola: där lärde han sig läsa människor, lyssna mer än han pratade och aldrig i onödan skaffa sig fiender.
Uppväxten skilde honom från de tidigare presidenterna. Männen före honom var plantageägare från Virginia eller framstående jurister från Massachusetts — män födda in i eliten. Van Buren var en värdshusvärds son som fick klättra själv. Det gav honom både en instinkt för vanligt folks tänkande och en livslång känsla av att behöva bevisa sig.
Utbildning: ingen examen, men en skarp juridisk hjärna
Någon universitetsutbildning fick Van Buren aldrig. Familjen hade inte råd. Han gick i byns skola och lämnade den i unga tonåren. I stället tog han den väg som då var vanlig för begåvade pojkar utan pengar: han blev lärling hos en advokat. Vid fjorton års ålder började han arbeta på advokatkontoret hos Francis Silvester i Kinderhook, där han sopade golv, kopierade dokument och successivt lärde sig juridikens hantverk.
Efter flera års lärlingstid, avslutad i New York City, blev han antagen till advokatsamfundet 1803, tjugo år gammal. Att han nådde dit utan formell utbildning säger något om hans arbetsförmåga. Det säger också något om honom att han tidigt valde politisk sida: redan som lärling stödde han Thomas Jeffersons demokrat-republikaner, trots att hans arbetsgivare var federalist.
Advokat, familjefar och lokalpolitiker
Van Buren byggde upp en framgångsrik advokatpraktik i hemtrakten, ofta i mål där han företrädde småbrukare och arrendatorer mot mäktiga jordägarfamiljer. Det gav honom både inkomster och ett politiskt rykte som folkets man. År 1807 gifte han sig med sin barndomsvän Hannah Hoes, som liksom han växt upp i den nederländsktalande miljön i Kinderhook. Paret fick flera barn, varav fyra söner nådde vuxen ålder.
Sorgen kom tidigt. Hannah dog 1819, troligen i tuberkulos, bara 35 år gammal. Van Buren gifte aldrig om sig. När han långt senare flyttade in i Vita huset som änkling fick svärdottern Angelica Singleton Van Buren ta rollen som officiell värdinna. I sina memoarer, skrivna på ålderns höst, nämnde han märkligt nog aldrig sin hustru — något som förbryllat historiker sedan dess, men som troligen speglade tidens och mannens förtegenhet i privata frågor snarare än likgiltighet.
Politiskt gick det stadigt uppåt. Han valdes in i delstaten New Yorks senat 1812 och blev delstatens justitiekansler (attorney general) 1815. Under kriget 1812 mot Storbritannien hörde han till dem som stödde krigsansträngningen, vilket stärkte hans ställning i det jeffersonska lägret. Det var under de här åren han utvecklade den metod som skulle göra honom berömd: att vinna genom organisation snarare än genom lysande tal. Van Buren var ingen stor talare och ingen karismatisk folktribun. Hans styrkor var andra — ett osvikligt minne för människor, en förmåga att jämka samman viljor bakom stängda dörrar och en nästan vetenskaplig blick för hur röster räknas, distrikt för distrikt. Motståndarna kallade det list. Han själv kallade det organisation.
Vägen till Vita huset
Albany Regency – prototypen för den moderna partimaskinen
Under 1810- och 1820-talen byggde Van Buren upp något som USA aldrig sett förut: en professionell politisk organisation. Nätverket kallades Albany Regency och styrde i praktiken politiken i delstaten New York i årtionden. Receptet var enkelt att beskriva men svårt att kopiera. Regency-männen höll ihop i alla omröstningar. De belönade lojalitet med offentliga tjänster och bestraffade avhopp med politisk utfrysning. De ägde och styrde tidningar som förde ut budskapet. Och de avgjorde kandidatfrågor i ordnade former, i partimöten och konvent, i stället för genom öppna gräl.
Varför spelar det här roll i dag? Därför att det var här den moderna partiorganisationen föddes. Grundlagsfäderna hade avskytt partier — George Washington varnade uttryckligen för “faktioner” i sitt avskedstal. Van Buren tänkte tvärtom. Han menade att partier var något bra: de gav vanliga väljare en röst, tvingade politiker att hålla ihop kring idéer i stället för personer, och kanaliserade konflikter som annars kunde bli farliga. Ett organiserat parti med tydligt program var i hans ögon demokratins bästa verktyg. Den synen är i dag självklar i de flesta demokratier — då var den radikal. Hur dagens amerikanska partier fungerar, med nationella organisationer, konvent och partidisciplin, kan du läsa mer om i vår genomgång av partierna i USA; mycket av det som beskrivs där går att spåra rakt tillbaka till Van Burens ritbord.
Van Buren valdes till USA:s senat 1821 och blev snabbt en central figur i Washington. Där såg han hur det gamla partisystemet föll sönder. Federalisterna var döda som kraft, och demokrat-republikanerna sprack i fraktioner kring enskilda män. Presidentvalet 1824, som slutade med att John Quincy Adams valdes av representanthuset trots att Andrew Jackson fått flest röster, övertygade Van Buren om att landet behövde ett nytt, disciplinerat parti byggt underifrån.
Mannen bakom Jackson
Verktyget blev Andrew Jackson — krigshjälten från New Orleans med enorm folklig dragningskraft men utan egen organisation. Van Buren ställde sin maskin i Jacksons tjänst. Inför valet 1828 knöt han ihop ett rikstäckande nätverk av delstatsorganisationer, tidningar och lokala kommittéer, en allians mellan, som han själv beskrev det, “söderns plantageägare och nordens enkla republikaner”. Resultatet blev Demokratiska partiet, och Jackson vann en jordskredsseger. Kampanjen 1828 brukar räknas som den första moderna valkampanjen i USA:s historia: massmöten, slagord, souvenirer och samordnad press. Läs gärna mer om Andrew Jackson, USA:s sjunde president, vars två mandatperioder blev den scen där Van Buren spelade huvudrollen bakom kulisserna.
Belöningen kom omgående. Van Buren blev utrikesminister (Secretary of State) 1829 och Jacksons mest betrodde rådgivare. När regeringen splittrades av den så kallade Eaton-affären — en social bojkott av krigsministerns hustru Peggy Eaton, där Van Buren till skillnad från de flesta ställde sig på hennes sida — stärktes hans ställning hos Jackson ytterligare. Vicepresident John C. Calhoun, hans främste rival om att bli Jacksons arvtagare, hamnade i stället i onåd.
År 1831 utsåg Jackson honom till sändebud i London, men senaten vägrade godkänna utnämningen — Calhoun fällde själv avgörandet med sin utslagsröst som senatens ordförande. Draget slog tillbaka. Jackson blev rasande, sympatierna gick till Van Buren, och 1832 valdes han till vicepresident på Jacksons omvalsticket. Som vicepresident 1833–1837 stod han vid Jacksons sida genom bankstriden och nullifikationskrisen, och när Jackson följde tvåperiodstraditionen och avböjde en tredje mandatperiod var successionsfrågan i praktiken avgjord.
Valet 1836: segern som ärvde ett sprängladdat bo
Det nybildade Whigpartiet, en brokig allians av alla som avskydde Jackson, vågade 1836 inte enas om en kandidat. I stället ställde man upp med flera regionala kandidater — bland dem generalen William Henry Harrison — i hopp om att splittra elektorsrösterna och tvinga valet till representanthuset. Taktiken misslyckades. Van Buren vann en klar majoritet i elektorskollegiet (Electoral College) och blev president. Hur det amerikanska valsystemet med elektorer fungerar förklarar vi i detalj i guiden om val i USA.
En kuriositet från 1836 förtjänar att nämnas. Van Burens vicepresidentkandidat Richard Mentor Johnson fick inte egen majoritet bland elektorerna, eftersom en grupp elektorer från Virginia vägrade rösta på honom. Därmed fick senaten för första och hittills enda gången utse vicepresidenten enligt tolfte författningstillägget. Johnson valdes — men episoden sa något om hur skör koalitionen redan var.
Van Buren tillträdde den 4 mars 1837 som arvtagare till en populär president och en till synes blomstrande ekonomi. Installationen blev en symbolisk stafettväxling: den åldrade Jackson och hans utvalde efterträdare åkte tillsammans i vagn till Kapitolium, och folkmassan hyllade främst den avgående hjälten. Van Buren lovade i sitt installationstal att följa i företrädarens fotspår. Det såg ut som ett drömläge. Det var en fälla.
Presidenttiden (1837–1841)
Paniken 1837 – krisen som slukade ett presidentskap
Drygt två månader efter installationen brakade den amerikanska ekonomin samman. I maj 1837 ställde bankerna i New York in sina kontantutbetalningar — de vägrade växla in sedlar mot guld och silver — och inom kort följde banker över hela landet efter. Företag gick omkull, priserna på bomull och mark rasade, byggen stannade och arbetslösheten sköt i höjden i städerna. Paniken 1837 inledde en av de djupaste och mest utdragna ekonomiska kriserna i USA:s historia; efter en kort återhämtning kom ett andra ras 1839, och svåra tider höll i sig en bra bit in på 1840-talet.
Varför kraschade ekonomin?
Orsakerna var flera, och de flesta hade grundlagts före Van Burens tillträde. I efterhand brukar historiker och ekonomer peka på en kombination av inhemsk spekulation och internationella kreditflöden:
- En vild spekulationsbubbla i västliga jordar hade blåsts upp under 1830-talet, finansierad av frikostiga lån från hundratals delstatsbanker som tryckte egna sedlar med svag täckning.
- Andrew Jacksons krig mot centralbanken Second Bank of the United States hade avskaffat den institution som tidigare bromsat bankernas utlåning, vilket lämnade kreditmarknaden utan vuxen i rummet.
- Jacksons dekret Specie Circular från 1836 krävde att offentlig mark bara fick betalas med guld och silver, vilket tömde bankerna i öst på ädelmetall och fick spekulationskarusellen att tvärstanna.
- Brittiska banker höjde samtidigt sina räntor och stramade åt krediten till USA, medan priset på amerikansk bomull — landets viktigaste exportvara — föll kraftigt.
Van Buren hade alltså ärvt både bubblan och nålen som punkterade den. Men det var han som satt i Vita huset när smällen kom, och i politiken är det den som håller i rodret när skeppet går på grund som får skulden. Motståndarna döpte honom snabbt till “Martin Van Ruin”.
Hur drabbades vanliga amerikaner?
För att förstå trycket på Van Buren måste man se vad krisen betydde i vardagen. I hamnstäderna på östkusten stod arbetare utan jobb när varv, byggen och fabriker stängde. Priserna på mjöl och bränsle hade stigit kraftigt redan vintern före kraschen — i New York urartade ett protestmöte i februari 1837 till kravaller där folkmassor stormade mjölmagasin. När bankerna sedan ställde in betalningarna blev många människors sedlar i praktiken värdelösa papper, eftersom de gavs ut av just de banker som nu vacklade. Sparpengar försvann. Skulder drev bönder och hantverkare från gård och verkstad.
Krisen slog också mot delstaterna. Flera av dem hade lånat enorma summor, ofta från brittiska långivare, till kanaler och järnvägar. När konjunkturen dog ströps skatteintäkterna, och i början av 1840-talet ställde flera delstater in betalningarna på sina lån. Någon federal räddning kom inte — och kunde enligt Van Burens författningssyn inte komma. Statsmakten i Washington var vid den här tiden liten, och tanken att den skulle stötta enskilda, företag eller delstater i nöd låg utanför det de flesta politiker, inte bara Van Buren, ansåg vara dess uppgift. Men det var han som fick sätta ansiktet på beslutet.
Van Burens svar: skilj staten från bankerna
Vad gör en president när ekonomin störtdyker? I dag väntar vi oss stödpaket och krisprogram. Van Buren tänkte i helt andra banor. Han var övertygad anhängare av en begränsad federal statsmakt och ansåg att regeringens uppgift inte var att rädda banker eller spekulanter. Statens ansvar, menade han, var att sköta sina egna finanser säkert och neutralt — inte att blanda sig i näringslivet. Någon federal krishjälp till enskilda blev det därför inte, ett beslut som kritiker då och senare menat förlängde nöden, medan anhängare sett det som principfast.
Hans stora motdrag blev i stället en strukturreform. Van Buren kallade in kongressen till ett extra sammanträde hösten 1837 och föreslog det som kallats “skilsmässan” mellan staten och bankväsendet: ett oberoende finanssystem (Independent Treasury), där statens pengar skulle förvaras i statens egna valv i stället för att sättas in i privata banker som kunde spekulera med dem. Logiken var enkel. Jackson hade flyttat statens medel från centralbanken till utvalda delstatsbanker, och dessa “husdjursbanker” (pet banks) hade använt pengarna som grund för ännu mer utlåning — bensin på spekulationsbrasan. Van Buren ville bryta hela kedjan: statens kassa skulle varken göda privata banker eller riskeras när de föll.
Förslaget mötte hårt motstånd, inte bara från whigs, som hellre ville ha en ny centralbank, utan också från konservativa demokrater med band till delstatsbankerna. Whigledaren Henry Clay angrep planen som kallhamrad likgiltighet inför folkets nöd. Striden böljade genom kongressen i nästan tre år, med förslag som antogs i senaten men föll i representanthuset, innan lagen till sist antogs sommaren 1840. Van Buren undertecknade den i juli samma år — mitt i en valrörelse han redan höll på att förlora.
Independent Treasury – reformen som överlevde sin skapare
Ironiskt nog fick reformen ett längre liv än presidentskapet. Whigs rev upp lagen 1841, men systemet återinfördes 1846 under James K. Polk och bestod sedan i över ett halvsekel, ända tills Federal Reserve-systemet skapades 1913. Van Burens grundtanke — att statens kassa inte ska ligga i händerna på spekulerande privatbanker — blev alltså amerikansk normalordning långt efter hans död. Det är hans viktigaste lagstiftningsarv.
Inrikespolitiken i övrigt: tio timmars arbetsdag och ständiga strider
Krisen dominerade allt, men presidenttiden rymde mer. År 1840 utfärdade Van Buren en exekutiv order som begränsade arbetsdagen till tio timmar för arbetare i federala offentliga arbeten — en tidig arbetsrättslig milstolpe i en tid när tolv till fjorton timmars arbetsdag var vanlig, och ett av de första exempel i USA:s historia på att staten använde sin makt som arbetsgivare för att förbättra arbetsvillkor. Vill du förstå vilka verktyg en president har till sitt förfogande — exekutiva ordrar, vetorätt, utnämningsmakt — hittar du en full genomgång i vår guide om presidentämbetet.
Samtidigt fortsatte han en politik ur Jacksons arv som i dag hör till de mest kritiserade i amerikansk historia: tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen. Lagen Indian Removal Act hade antagits 1830 under Jackson, men det var under Van Burens tid som cherokeserna 1838 med militärmakt drevs västerut längs det som kallas Tårarnas väg (Trail of Tears). Tusentals människor dog av sjukdom, kyla och umbäranden under marschen; uppskattningar talar om ungefär en fjärdedel av de omkring 16 000 som förflyttades. Van Buren försvarade politiken offentligt. I Florida fortsatte samtidigt det utdragna och kostsamma andra seminolkriget mot seminolerna, som gjorde motstånd mot förflyttningen, genom hela hans mandatperiod. Detta hör till de tyngsta posterna i värderingen av hans presidentskap.
Utrikespolitiken: konsten att undvika krig med Storbritannien
På det utrikespolitiska området brukar Van Buren få bättre betyg. Hans linje var densamma som i ekonomin: återhållsamhet. Två gånger under mandatperioden stod USA nära väpnad konflikt med Storbritannien, och båda gångerna valde han medvetet nedtrappning, trots att en hårdare linje sannolikt hade varit populär bland väljarna. Krigsyra är sällan en dålig affär för en pressad president på kort sikt. Van Buren avstod ändå.
Den första krisen var Caroline-affären. I december 1837 pågick ett uppror i brittiska Kanada, och amerikanska sympatisörer skeppade förnödenheter till rebellerna med ångfartyget Caroline. Brittiska styrkor gick över floden till amerikansk sida, satte fartyget i brand och lät det driva mot Niagarafallen; en amerikan dödades. Krigsstämning blossade upp längs gränsen. Van Buren protesterade skarpt mot intrånget men skickade samtidigt general Winfield Scott till gränsen — inte för att slåss, utan för att lugna hetsporrar och upprätthålla neutraliteten.
Den andra krisen var det så kallade Aroostookkriget 1838–1839, en tvist om den oklara gränsen mellan Maine och brittiska New Brunswick, där båda sidor mobiliserade milis kring de omstridda skogarna vid Aroostookfloden. Trots namnet utkämpades aldrig något slag. Van Buren skickade återigen Scott, som förhandlade fram ett stillestånd. Gränsfrågan löstes slutgiltigt först 1842, efter Van Burens tid, genom Webster–Ashburton-fördraget — men det var hans återhållsamhet som gjorde den fredliga lösningen möjlig. En president som mitt i en ekonomisk katastrof dessutom hade dragit landet in i krig med världens mäktigaste imperium hade knappast gjort saken bättre. Van Buren förstod det.
Slaveriet, Amistad och Texasfrågan
Slaverifrågan växte under de här åren till den spricka som senare skulle klyva landet. Van Buren, en nordstatsman i ett parti med tunga sydstatsintressen, försökte hålla frågan borta från dagordningen. Han hade valts på ett löfte att inte röra slaveriet där det fanns, och han motsatte sig konsekvent att det avskaffades i huvudstaden Washington mot sydstaternas vilja.
Två frågor tvingade sig ändå på. Den första var Texas. Republiken Texas hade brutit sig loss från Mexiko 1836 och ville anslutas till USA — som slavstat. Van Buren sa nej. En annektering skulle rubba balansen mellan fria stater och slavstater och riskera krig med Mexiko, och han lät frågan ligga. Beslutet var kontroversiellt i södern och kom att förfölja honom politiskt i många år.
Den andra var Amistad-målet. År 1839 gjorde afrikanska fångar uppror på det spanska slavskeppet La Amistad, som till slut fördes in till amerikansk hamn. Spanien krävde att fångarna skulle lämnas ut, och Van Burens regering ställde sig på Spaniens sida — hellre än att stöta sig med sydstaterna och en utländsk makt. Målet gick hela vägen till Högsta domstolen (Supreme Court), där den gamle expresidenten John Quincy Adams förde afrikanernas talan. Domstolen gav dem rätt 1841: de förklarades vara fria människor. För eftervärlden har regeringens hållning i målet blivit en mörk fläck på Van Burens eftermäle.
Viktiga händelser år för år
| År | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 1837 | Paniken 1837 bryter ut; bankerna ställer in kontantutbetalningar | Djup depression inleds och dominerar hela mandatperioden |
| 1837 | Extrainkallad kongress; förslaget om Independent Treasury läggs fram | Startskottet för “skilsmässan” mellan staten och bankerna |
| 1837 | Caroline-affären vid kanadensiska gränsen | Krigsrisk med Storbritannien avvärjs genom diplomati |
| 1838 | Cherokesernas tvångsförflyttning längs Tårarnas väg | Tusentals dör; en av periodens mest fördömda händelser |
| 1838–1839 | Aroostookkriget om gränsen mot New Brunswick | Oblodig kris; Winfield Scott förhandlar fram stillestånd |
| 1839 | Andra vågen av ekonomisk nedgång; Amistad-målet inleds | Krisen förvärras; slaverifrågan når Högsta domstolen |
| 1840 | Independent Treasury-lagen antas; tiotimmarsdagen införs för federala arbeten | Presidenttidens två största inrikespolitiska avtryck |
| 1840 | Van Buren förlorar valet mot William Henry Harrison | Whigs tar Vita huset för första gången |
Valet 1840: när Van Burens egna metoder vändes mot honom
Här finns en av den amerikanska politikens stora ironier. Whigs hade studerat Van Burens metoder noga — och 1840 slog de mästaren i hans eget spel. De nominerade krigshjälten William Henry Harrison, tonade ner allt vad sakfrågor hette och körde i stället den första riktiga imagekampanjen i amerikansk historia: den så kallade timmerstuge- och äppelciderkampanjen (log cabin and hard cider campaign). Harrison, i själva verket son till en förmögen plantageägare i Virginia, marknadsfördes som en enkel gränsbygdens man, medan änklingen från värdshuset i Kinderhook målades ut som en parfymerad aristokrat som drack vin ur silverbägare i ett lyxigt Vita hus. Sångerna, slagorden — “Tippecanoe and Tyler Too” — massmötena och de rullande jättekloten gjorde valet till folkfest.
Mot detta hade Van Buren tre år av depression att försvara. Han kampanjade på klassiskt vis, genom brev och tidningsartiklar i sak, och tycktes länge inte förstå vad han var med om. Valdeltagandet exploderade till rekordnivåer — omkring fyra av fem röstberättigade vita män deltog, en av de högsta andelarna i amerikansk historia — och Harrison vann en förkrossande seger i elektorskollegiet, även om det var betydligt jämnare i antalet röster. Partibyggaren förlorade mot sin egen uppfinning: den moderna masskampanjen. Läs mer om segraren, vars presidentskap skulle bli historiens kortaste, på sidan om William Henry Harrison.
En språklig fotnot från kampanjen har överlevt allt annat. Van Burens anhängare organiserade sig i “OK Clubs”, efter hans smeknamn “Old Kinderhook”, och hjälpte därmed till att sprida det då nymodiga uttrycket “OK” över landet. Ordet, i dag kanske världens mest använda, bär alltså fortfarande ett avtryck av valrörelsen 1840.
Efter presidenttiden
Van Buren var bara 58 år när han lämnade Vita huset och hade inga planer på att sluta. Han tog nederlaget 1840 med jämnmod utåt — den gamle taktikern visste att politiska vindar vänder — och drog sig tillbaka till sitt lantgods Lindenwald i Kinderhook, en herrgård han köpt i just den hemby där han en gång fötts i värdshuset. Men tillbakadragen blev han bara delvis. Inför valet 1844 var han länge favorit till demokraternas nominering. Så publicerade han ett öppet brev där han motsatte sig en omedelbar annektering av Texas, eftersom den riskerade krig med Mexiko och skulle utvidga slaveriet. Brevet kostade honom sydstaternas stöd. På konventet stoppades han av regeln som krävde två tredjedels majoritet, och partiet valde i stället James K. Polk, historiens förste så kallade “dark horse”-kandidat. Van Buren blev därmed ett tidigt exempel på hur den partidisciplin han själv uppfunnit kunde användas emot honom.
Den verkliga överraskningen kom 1848. Van Buren, den evige partilojalisten, bröt med sitt eget parti och ställde upp som presidentkandidat för det nybildade Fria jorden-partiet (Free Soil Party), som motsatte sig slaveriets utbredning till de nya territorierna i väst. Han vann ingen delstat men fick omkring en tiondel av rösterna och splittrade demokraternas väljare i New York — vilket sannolikt bidrog till att whigkandidaten Zachary Taylor vann valet. Att partibyggaren själv blev spoiler-kandidat hör till historiens mer anmärkningsvärda rollbyten, och det visar hur slaverifrågan höll på att spränga alla gamla lojaliteter. Mer om den vägen mot inbördeskriget finns i vår översikt av USA:s politiska historia.
Därefter återvände han till demokraterna och stödde partiets kandidater under 1850-talet, även om han med växande oro såg slaverifrågan slita sönder den union av nord och syd som hans parti byggts för att hålla samman. Han tillbringade ålderdomen på Lindenwald med resor i Europa och med att skriva. Hans självbiografi och hans bok om de politiska partiernas historia i USA, båda utgivna efter hans död, hör till de viktigaste källorna om epokens politik. När inbördeskriget bröt ut 1861 ställde sig den gamle mannen utan tvekan bakom unionen och Abraham Lincoln. Martin Van Buren dog på Lindenwald den 24 juli 1862, 79 år gammal, medan kriget ännu rasade.
Eftermäle: hur bedöms Martin Van Buren idag?
Hur ska man då väga samman ett liv som rymde både demokratins främste organisatör och ett presidentskap i ständig motvind? I historikernas rankningar av alla presidenter hamnar Van Buren oftast i den nedre mitten. Det är paniken 1837 som tynger. Han bedöms sällan som orsak till krisen — de flesta lägger huvudansvaret på arvet från Jackson och på internationella faktorer — men han kritiseras för att hans principfasta passivitet i hjälpfrågan gjorde lite för att lindra nöden. Till minusposterna räknas också Tårarnas väg, som fullbordades under hans ansvar, och regeringens hållning i Amistad-målet. Den som söker en handlingskraftig krishanterare i modern mening hittar honom inte i Van Buren.
Men det finns en andra våg i bedömningen, och den har vuxit sig starkare. Statsvetare och historiker som studerar politiska institutioner lyfter fram Van Buren som en av de mest inflytelserika politiska organisatörerna i landets historia — arkitekten bakom själva idén om det moderna partiet. Det tvåpartisystem som präglat USA sedan 1830-talet, med permanenta organisationer, nationella konvent och partidisciplin, är till stor del hans konstruktion. Hans försvar av partiväsendet som demokratins verktyg, inte dess fiende, betraktas i dag som ett genuint bidrag till det politiska tänkandet. Independent Treasury-systemet, hans fredsbevarande linje mot Storbritannien och hans nej till Texasannekteringen brukar också nämnas på plussidan, liksom hans senare insats för den fria jordens sak 1848.
Kanske är den rättvisaste sammanfattningen denna: som president var Van Buren begränsad av omständigheter och av sina egna principer, men som politisk byggmästare formade han det amerikanska systemet mer än de flesta som suttit i Vita huset. Den som vill förstå varför amerikansk politik ser ut som den gör — varför två stora partiorganisationer dominerar allt — måste förr eller senare stifta bekantskap med räven från Kinderhook. En översikt över hur han placerar sig bland alla USA:s presidenter finns på vår samlingssida.
Vanliga frågor om Martin Van Buren
Vad är Martin Van Buren mest känd för?
Två saker framför allt. Han var arkitekten bakom det moderna politiska partiet och huvudorganisatören när Demokratiska partiet byggdes upp på 1820-talet. Och han var presidenten under paniken 1837, en av 1800-talets värsta ekonomiska kriser, som förstörde hans möjligheter till omval.
Orsakade Van Buren paniken 1837?
Nej, krisens rötter fanns före hans tillträde: en spekulationsbubbla i mark, Jacksons bankpolitik och åtstramad brittisk kredit. Men krisen bröt ut bara veckor efter att han blivit president, och hans ovilja att ge federal krishjälp gjorde att han fick bära skulden hos väljarna. Öknamnet “Martin Van Ruin” fastnade.
Varför kallades Van Buren “den lille magikern”?
Smeknamnet the Little Magician syftade på hans korta växt och hans nästan kusliga skicklighet i politisk taktik och organisation. Han kallades också “räven från Kinderhook” efter sin hemby. Vännerna såg en genial strateg; fienderna en slug intrigmakare.
Var Van Buren den förste presidenten som föddes som amerikansk medborgare?
Ja. Han föddes i december 1782, efter självständighetsförklaringen, och var därmed den förste presidenten som aldrig varit brittisk undersåte. Han var dessutom den ende presidenten med ett annat modersmål än engelska — hemma i Kinderhook talade familjen nederländska.
Har uttrycket “OK” med Van Buren att göra?
Delvis. Uttrycket dök upp i amerikansk press i slutet av 1830-talet, men det spreds på allvar när Van Burens anhängare i valrörelsen 1840 bildade “OK Clubs” efter hans smeknamn “Old Kinderhook”. Kampanjen hjälpte till att göra OK till ett ord hela landet kände till.
Varför förlorade Van Buren valet 1840?
Främst på grund av den utdragna ekonomiska krisen. Dessutom mötte han i whigpartiet en motståndare som kopierat hans egna kampanjmetoder: Harrisons timmerstugekampanj var ren imagepolitik med sånger, slagord och massmöten. Valdeltagandet slog rekord, och Harrison vann klart i elektorskollegiet.
Källor
Underlaget till den här sidan kommer från etablerade amerikanska historiska institutioner och uppslagsverk:
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade essäer om Van Burens liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över Martin Van Buren. whitehouse.gov
- White House Historical Association – material om Van Buren, Angelica Singleton Van Buren och Vita husets historia under perioden. whitehousehistory.org
- Library of Congress – Van Burens efterlämnade papper och samtida dokument. loc.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska uppgifter och artiklar om paniken 1837 och epokens politik. britannica.com