Lyndon B. Johnson blev president under de mest dramatiska omständigheter som går att tänka sig. Den 22 november 1963 svor han presidenteden ombord på presidentplanet Air Force One, bara timmar efter att John F. Kennedy mördats i Dallas. Landet var i chock. Johnson, en storväxt och överväldigande texasbo som byggt hela sin karriär på att övertala, pressa och charma andra politiker, tog över ett ämbete han länge drömt om — men aldrig ville få på det sättet.
Få presidenter har ett så kluvet eftermäle. Å ena sidan drev Johnson igenom de viktigaste medborgarrättslagarna i USA:s moderna historia, skapade sjukförsäkringarna Medicare och Medicaid och förklarade krig mot fattigdomen. Många historiker menar att ingen president sedan Franklin D. Roosevelt åstadkommit så mycket på hemmaplan. Å andra sidan eskalerade han Vietnamkriget till en katastrof som kostade tiotusentals amerikaner och hundratusentals vietnameser livet, slet sönder det amerikanska samhället och till slut krossade hans eget presidentskap.
Den här sidan går igenom vem Lyndon B. Johnson var: uppväxten i fattiga Texas Hill Country, åren som senatens mäktigaste man, den svindlande lagstiftningsvågen 1964–1965 och kriget som fick honom att avstå från omval. Han är en av de tydligaste påminnelserna om att ett presidentskap kan vara både storslaget och tragiskt på samma gång.
Snabbfakta om Lyndon B. Johnson
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 27 augusti 1908 i Stonewall, Texas |
| Död | 22 januari 1973 på sin ranch nära Stonewall, Texas |
| Parti | Demokraterna |
| Mandatperiod | 22 november 1963 – 20 januari 1969 |
| Vicepresident | Ingen 1963–1965, därefter Hubert Humphrey 1965–1969 |
| First lady | Claudia “Lady Bird” Johnson |
| Föregångare | John F. Kennedy |
| Efterträdare | Richard Nixon |
| Yrke före politiken | Lärare, kongressassistent |
| Känd för | Civil Rights Act, Great Society och Vietnamkriget som fällde honom |
Uppväxt och tidig karriär
Familj och bakgrund i Texas Hill Country
Lyndon Baines Johnson föddes den 27 augusti 1908 i en enkel gård vid Pedernalesfloden i Stonewall, ett litet samhälle i Texas Hill Country. Trakten var fattig, torr och isolerad. Många hem saknade el och rinnande vatten långt in på 1900-talet, något Johnson själv aldrig glömde. Hans pappa Samuel Ealy Johnson var bonde och satt periodvis i Texas delstatskongress, men familjens ekonomi var skakig och pappans affärer gick tidvis mycket dåligt. Mamman Rebekah Baines Johnson var bildad och ambitiös och satte stort hopp till sin äldste son.
Uppväxten präglade Johnson på två sätt. Han lärde sig tidigt hur politik fungerade i praktiken genom att följa med pappan på möten och kampanjresor. Och han bar med sig en gnagande känsla av fattigdom och utanförskap som drev honom hela livet. Johnson ville aldrig tillbaka till den värld där grannarna släpade vatten i hinkar och skördarna slog fel.
Utbildningen och läraråret som formade honom
Johnson tog examen vid Southwest Texas State Teachers College i San Marcos 1930, ett litet lärarseminarium långt från de fina östkustuniversiteten. För att finansiera studierna gjorde han ett uppehåll och arbetade som lärare i Cotulla, en fattig småstad nära mexikanska gränsen. Hans elever var mexikansk-amerikanska barn som ofta kom hungriga till skolan och möttes av diskriminering överallt i samhället.
Året i Cotulla blev avgörande för hans självbild. Johnson återkom till det gång på gång under hela sin karriär. När han årtionden senare talade inför kongressen om rösträtt för svarta amerikaner hänvisade han direkt till barnen i Cotulla: han hade sett vad fattigdom och fördomar gör med människor, och nu hade han makten att göra något åt det. Man kan vara skeptisk till hur mycket som var genuint och hur mycket som var politisk berättarkonst — men de som kände Johnson vittnade om att engagemanget var äkta.
Från kongressassistent till kongressledamot
Politiken drog snabbt i honom. År 1931 fick Johnson jobb som assistent åt kongressledamoten Richard Kleberg i Washington. Han arbetade dygnet runt, lärde sig maskineriet i huvudstaden utan och innan och byggde ett nätverk som få jämnåriga kunde matcha. År 1935 utsåg president Franklin D. Roosevelt honom till chef för National Youth Administration i Texas, ett New Deal-program som gav unga arbete och utbildning under depressionen. Johnson var bara 26 år och skötte uppdraget så energiskt att han blev ett namn i delstaten.
År 1937 vann han ett fyllnadsval till representanthuset (House of Representatives) som en hängiven anhängare av Roosevelt och New Deal. Som kongressledamot levererade han konkreta resultat till sitt distrikt, framför allt elektrifiering av landsbygden — ett löfte han själv sett behovet av som barn. Under andra världskriget tjänstgjorde han en kortare period i flottans reserv och deltog som observatör på ett bombuppdrag i Stilla havet innan Roosevelt kallade hem kongressledamöterna från aktiv tjänst.
Privatlivet ordnade sig i samma rasande tempo som allt annat. År 1934 träffade Johnson Claudia Taylor, känd under smeknamnet Lady Bird, och friade i praktiken vid första mötet; de gifte sig samma år. Lady Bird visade sig vara både en skicklig affärskvinna, som byggde upp familjens förmögenhet kring en radiostation i Austin, och ett oumbärligt politiskt stöd med ett lugn som balanserade makens humörsvängningar. Parets döttrar döptes till Lynda Bird och Luci Baines — hela familjen delade alltså initialerna LBJ, vilket säger något om Johnsons känsla för varumärkesbyggande långt innan ordet fanns i politiken.
Vägen till Vita huset
Senatorn som blev “Master of the Senate”
År 1948 vann Johnson en plats i senaten efter ett demokratiskt primärval som avgjordes med 87 rösters marginal — en seger så knapp och så omstridd att han ironiskt kallades “Landslide Lyndon”. Anklagelser om valfusk i vissa distrikt har diskuterats av historiker sedan dess. Väl inne i senaten gjorde Johnson en kometkarriär som saknar motstycke. Han blev demokraternas gruppledare i minoritet 1953 och majoritetsledare (Senate Majority Leader) 1955, och förvandlade en ganska svag post till senatens verkliga maktcentrum. Vill du förstå hur kammaren han dominerade fungerar kan du läsa mer i vår guide till kongressen och dess två kamrar.
Johnsons metod fick ett eget namn: “the Johnson treatment”. Han var nästan två meter lång och använde hela kroppen i övertalningen. Han lutade sig över kollegor, grep tag i kavajslag, smickrade, hotade, vädjade och citerade statistik — allt i en enda störtflod, ofta på centimeters avstånd från motpartens ansikte. Journalister beskrev hur härdade senatorer kom ut ur samtalen omtumlade och plötsligt övertygade. Bakom showen låg något viktigare: Johnson visste mer om varje senators behov, svagheter och hjärtefrågor än någon annan i Washington. Han visste exakt vem som kunde pressas, vem som behövde en tjänst och vem som bara ville bli lyssnad på.
Som majoritetsledare drev han 1957 igenom den första medborgarrättslagen sedan 1870-talet. Lagen var urvattnad, men själva bedriften — att få en segregationsvänlig sydstatsdominerad senat att alls rösta för medborgarrätt — visade vad han kunde. En hjärtinfarkt 1955 hade så när kostat honom livet, men han återvände med samma rasande arbetstempo som förut.
Vicepresident i skuggan av Kennedy
År 1960 sökte Johnson demokraternas presidentnominering men förlorade mot den yngre och mer glamorösa John F. Kennedy. Till mångas förvåning tackade han ja till att bli Kennedys vicepresidentkandidat. Beslutet var kalkylerat från båda håll: Kennedy behövde Johnson för att vinna Texas och Sydstaterna, vilket också lyckades i ett av 1900-talets jämnaste val.
Åren som vicepresident blev en plåga. Mannen som styrt senaten med järnhand stod nu utanför de verkliga besluten, blev betraktad med misstänksamhet av Kennedys innersta krets och fick nöja sig med representationsresor och ordförandeskapet i rymdrådet. Särskilt förhållandet till justitieministern Robert F. Kennedy, presidentens bror, var iskallt — en ömsesidig fiendskap som skulle prägla amerikansk politik i ytterligare ett årtionde. Kolleger beskrev Johnson under de här åren som rastlös och nedstämd; en man byggd för att bestämma satt plötsligt på läktaren. Läs gärna mer om företrädaren och den spända relationen mellan de två i vår sida om John F. Kennedy.
Eden ombord på Air Force One
Den 22 november 1963 besökte Kennedy och Johnson Dallas tillsammans. Skotten mot presidentens bilkortege förändrade allt på några sekunder. Drygt två timmar efter att Kennedy dödförklarats svor Johnson presidenteden ombord på Air Force One på Dallas flygplats, med den blodstänkta Jacqueline Kennedy vid sin sida. Eden förrättades av domaren Sarah T. Hughes — än i dag den enda gången en kvinna svurit in en amerikansk president. Fotografiet från planets trånga kabin blev en av 1900-talets mest kända bilder.
Johnson förstod att hans första uppgift var att visa kontinuitet och lugn. I sitt tal till kongressen några dagar senare knöt han an till den mördade presidentens arv med orden “let us continue” — låt oss fortsätta. Men Johnson tänkte inte bara förvalta. Han tänkte använda sorgen och det politiska momentumet till att driva igenom mer än Kennedy någonsin lyckats med.
Presidenttiden (1963–1969)
Medborgarrättsrevolutionen: Civil Rights Act och Voting Rights Act
Johnsons största insats som president var medborgarrättslagstiftningen. När han tillträdde var rassegregationen fortfarande vardag i Sydstaterna: separata skolor, restauranger, väntrum och drickfontäner, och systematiska hinder som i praktiken stoppade svarta medborgare från att rösta. Medborgarrättsrörelsen under ledare som Martin Luther King hade pressat frågan till samhällets mitt, och Kennedy hade lagt fram ett lagförslag — men det satt fast i kongressen. Sammanhanget, från slaveriet via inbördeskriget till Jim Crow-lagarna, kan du fördjupa dig i på vår sida om USA:s politiska historia.
Civil Rights Act 1964 — slutet på laglig segregation
Johnson satsade allt sitt politiska kapital på att få igenom lagen. Han visste exakt var motståndet fanns, eftersom han själv i årtionden varit en del av det sydstatsblock som stoppat liknande förslag. Nu vände han hela sin arsenal mot sina gamla allierade. Han ringde, övertalade, bytte tjänster och gav republikanernas ledare Everett Dirksen en central roll så att lagen skulle bli tvåpartipolitik. När sydstatssenatorerna försökte prata ihjäl förslaget genom en månadslång filibuster lyckades Johnson och hans allierade till slut samla rösterna som krävdes för att bryta den.
Den 2 juli 1964 undertecknade Johnson medborgarrättslagen (Civil Rights Act). Lagen förbjöd diskriminering på grund av ras, hudfärg, religion, kön och nationellt ursprung i arbetslivet och i offentliga miljöer som hotell, restauranger och biografer. Laglig segregation var därmed över. Enligt en ofta återberättad anekdot ska Johnson samma kväll ha sagt att demokraterna nu förlorat Sydstaterna för en hel generation — och oavsett om orden fälldes exakt så, beskrev de vad som sedan hände: Sydstaterna gled över tid från demokraterna till republikanerna.
Voting Rights Act 1965 — rösträtten på riktigt
Segregationen var förbjuden, men rösträtten var fortfarande en illusion för miljontals svarta amerikaner. Läskunnighetstest, godtyckliga registreringsregler och rent våld höll dem borta från vallokalerna. I mars 1965 misshandlade delstatspolis fredliga rösträttsdemonstranter i Selma, Alabama, inför tv-kamerorna — händelsen kallas “Bloody Sunday”. Bilderna chockade landet.
Johnson grep tillfället. En vecka senare höll han ett av sina mest berömda tal inför kongressen och krävde en federal rösträttslag. Han avslutade med att göra medborgarrättsrörelsens egen paroll till sin: “We shall overcome.” Att en sydstatspresident uttalade de orden från talarstolen i kongressen tog åhörarna med storm — Martin Luther King ska ha gråtit när han såg talet. Den 6 augusti 1965 undertecknades rösträttslagen (Voting Rights Act). Den förbjöd läskunnighetstest och gav federala myndigheter rätt att övervaka valregistreringen i delstater med dokumenterad diskriminering. Effekten kom snabbt: andelen registrerade svarta väljare i Sydstaterna steg brant inom några år, och antalet svarta folkvalda började växa.
År 1968 följde en tredje lag, Civil Rights Act of 1968, som förbjöd diskriminering vid försäljning och uthyrning av bostäder. Johnson utsåg också Thurgood Marshall till Högsta domstolen (Supreme Court) 1967 — den förste svarte domaren i domstolens historia.
Jordskredssegern 1964 och Great Society
I november 1964 valdes Johnson till president i egen rätt, i en av de största jordskredssegrarna i amerikansk historia. Han besegrade republikanen Barry Goldwater med omkring 61 procent av rösterna och vann 44 delstater. Goldwater hade röstat emot Civil Rights Act och uppfattades av många väljare som farligt hökaktig i kärnvapenfrågan. Hur amerikanska presidentval fungerar, med elektorer och vågmästardelstater, förklarar vi i grunden på sidan om val i USA.
Med segern följde enorma demokratiska majoriteter i kongressen. Johnson visste av erfarenhet att sådana fönster stängs snabbt, och han tänkte använda varje dag. Redan i maj 1964 hade han gett sitt program ett namn i ett tal vid University of Michigan: det stora samhället (Great Society). Visionen var ett USA utan fattigdom och rasdiskriminering, med utbildning, sjukvård och en ren miljö åt alla. I sitt första stora tal som president hade han dessutom förklarat “ovillkorligt krig mot fattigdomen” (War on Poverty).
Medicare, Medicaid och lagstiftningsvågen
Det som följde 1965 var den mest produktiva lagstiftningsperioden sedan Roosevelts New Deal. Kronjuvelerna var två sjukförsäkringsprogram som skapades genom en ändring i socialförsäkringslagen i juli 1965: Medicare, en federal sjukförsäkring för alla över 65 år, och Medicaid, som ger sjukvård åt låginkomsttagare. Johnson undertecknade lagen i Independence, Missouri, med den åldrade Harry S. Truman vid sin sida — Truman hade försökt införa allmän sjukförsäkring redan på 1940-talet och fick nu det allra första Medicare-kortet. Båda programmen består än i dag och omfattar tillsammans långt över hundra miljoner amerikaner.
Men listan var mycket längre än så. Här är några av de viktigaste reformerna och vad de innebar:
| Reform | År | Innebörd |
|---|---|---|
| Civil Rights Act | 1964 | Förbjöd segregation och diskriminering i arbetsliv och offentliga miljöer |
| Economic Opportunity Act | 1964 | Startskottet för kriget mot fattigdomen, med jobbprogram och förskolesatsningen Head Start |
| Medicare och Medicaid | 1965 | Offentlig sjukförsäkring för äldre respektive låginkomsttagare |
| Voting Rights Act | 1965 | Rev bort hindren som stoppat svarta amerikaner från att rösta |
| Elementary and Secondary Education Act | 1965 | Första stora federala satsningen på skolor i fattiga områden |
| Immigration and Nationality Act | 1965 | Avskaffade de etniska kvoter som gynnat invandring från norra Europa |
| Public Broadcasting Act | 1967 | Lade grunden för public service-tv och -radio (PBS och NPR) |
| Civil Rights Act (Fair Housing) | 1968 | Förbjöd diskriminering på bostadsmarknaden |
Kriget mot fattigdomen fick också sina egna verktyg. Förskoleprogrammet Head Start gav barn från fattiga familjer en chans att börja skolan på mer jämlika villkor, Job Corps utbildade arbetslösa ungdomar och volontärprogrammet VISTA skickade unga amerikaner att arbeta i utsatta samhällen — en inhemsk motsvarighet till Kennedys fredskår. Matkupongprogrammet, som hjälper fattiga hushåll att köpa mat, gjordes permanent 1964. Flera av programmen finns kvar i dag, mer än sextio år senare.
Därtill kom ett nytt bostadsdepartement, federalt studiestöd genom Higher Education Act, konsumentskydds- och bilsäkerhetslagar, miljölagstiftning och kulturinstitutioner som de nationella stiftelserna för konst och humaniora. First lady Lady Bird Johnson drev dessutom en egen hjärtefråga om att försköna städer och landsvägar, vilket bland annat resulterade i en lag som begränsade reklamskyltar längs motorvägarna. Fattigdomen i USA sjönk påtagligt under 1960-talet, även om forskare fortfarande tvistar om hur stor del av minskningen som berodde på programmen och hur stor del som berodde på den starka ekonomin. Kritiker, framför allt konservativa, har hävdat att Great Society skapade bidragsberoende och en alltför stor federal stat. Försvarare pekar på att Medicare, Medicaid och utbildningssatsningarna blivit permanenta och brett uppskattade delar av det amerikanska samhällskontraktet. Debatten om statens roll, som du kan följa på vår sida om de politiska partierna, går fortfarande längs de linjer som drogs upp här.
Oroligheterna i städerna och det stora samhällets gränser
Mitt under reformvågen exploderade en annan verklighet. Bara dagar efter att rösträttslagen undertecknats i augusti 1965 bröt svåra kravaller ut i Watts, ett fattigt och till största delen svart bostadsområde i Los Angeles. Somrarna som följde blev värre: 1967 skakades bland annat Newark och Detroit av upplopp med dödsoffer, utbrända kvarter och insatta nationalgardessoldater. För Johnson var det ett bittert slag. Han hade gjort mer för svarta amerikaners rättigheter än någon president sedan Lincoln — och ändå brann städerna.
Förklaringen var att lagarna inte räckte. Segregation och diskriminering var förbjudna på papperet, men fattigdomen, trångboddheten, arbetslösheten och misstron mot polisen i storstädernas svarta områden fanns kvar. Den kommission Johnson tillsatte efter 1967 års upplopp, Kernerkommissionen, slog fast att USA höll på att glida isär i två samhällen, ett svart och ett vitt, åtskilda och ojämlika, och pekade på vit rasism som en grundorsak. Slutsatserna var obekväma för Vita huset, och rapportens rekommendationer om massiva nya satsningar begravdes i praktiken — pengarna var vid det laget uppbundna i Vietnam. Kravallerna fick samtidigt många vita väljare att svänga högerut, och kraven på “lag och ordning” blev ett vinnande tema för Johnsons motståndare.
Vietnamkriget — kriget som förstörde allt
Samtidigt som Johnson byggde sitt stora samhälle sjönk han allt djupare ner i ett krig på andra sidan jorden. Vietnam blev det som slukade hans presidentskap, hans parti och till slut honom själv. Det bittra i historien är att Johnson aldrig ville ha kriget. Privat, i telefonsamtal som senare offentliggjorts, beskrev han redan 1964 Vietnam som ett hopplöst dilemma: han såg ingen väg till seger, men vågade inte heller dra sig ur. Han var övertygad om att den president som “förlorade” Vietnam till kommunismen skulle slaktas politiskt, så som Truman anklagats för att ha förlorat Kina. Dominoteorin — tanken att land efter land i Asien skulle falla om Sydvietnam föll — dominerade fortfarande amerikanskt säkerhetstänkande.
Tonkinresolutionen 1964
I augusti 1964 rapporterades att nordvietnamesiska torpedbåtar attackerat amerikanska jagare i Tonkinbukten. En första incident hade ägt rum; en rapporterad andra attack visade sig senare med stor sannolikhet aldrig ha inträffat. Johnson begärde och fick ändå en fullmakt av kongressen: Tonkinresolutionen (Gulf of Tonkin Resolution), som gav presidenten rätt att vidta “alla nödvändiga åtgärder” för att slå tillbaka angrepp och bistå Sydvietnam. Representanthuset röstade enhälligt ja, senaten med siffrorna 88–2. Någon formell krigsförklaring kom aldrig — resolutionen blev hela den rättsliga grunden för ett av USA:s längsta krig. Eftervärlden har sett den som ett skräckexempel på vad som händer när kongressen skriver ut en blancocheck till den verkställande makten.
Eskaleringen 1965–1967
Efter valsegern 1964 kom besluten slag i slag. Våren 1965 inledde USA systematiska bombningar av Nordvietnam under namnet Operation Rolling Thunder, och i mars samma år landsteg de första amerikanska marktrupperna vid Da Nang. Sedan rullade eskaleringen på i en till synes ostoppbar spiral. Militärledningen begärde ständigt fler soldater, Johnson beviljade det mesta, och resultaten uteblev. I slutet av 1965 fanns nästan 200 000 amerikanska soldater i Vietnam. Vid 1968 hade siffran vuxit till över en halv miljon.
Varför gick det så? En del av svaret var själva strategin. USA förde ett utnötningskrig där framgång mättes i antal dödade fiender snarare än i erövrad mark, medan Nordvietnam var berett att bära förluster som ingen amerikansk regering kunde acceptera för egen del. Johnson valde dessutom medvetet en gradvis upptrappning i stället för fullskaligt krig, delvis av rädsla för att dra in Kina eller Sovjetunionen som i Korea, delvis för att inte äventyra Great Society-programmen i kongressen. Resultatet blev det sämsta av två världar: ett krig stort nog att slita sönder landet, men aldrig fört på ett sätt som kunde avgöra det.
Hemma växte klyftan mellan regeringens ljusa lägesrapporter och tv-bildernas verklighet. Journalister myntade begreppet trovärdighetsgap (credibility gap) för avståndet mellan vad Vita huset sa och vad som faktiskt hände. Protesterna spred sig från universiteten ut i samhället, och ropen “Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today?” hördes utanför Vita husets staket. Kriget åt dessutom upp pengarna: Johnson försökte finansiera både Great Society och kriget samtidigt, “både kanoner och smör”, vilket eldade på inflationen och tvingade fram nedskärningar i just de program han byggt sitt eftermäle på.
Tetoffensiven 1968 — vändpunkten
I slutet av januari 1968, under det vietnamesiska nyåret Tet, gick Nordvietnam och FNL-gerillan till samordnat angrepp mot städer och baser över hela Sydvietnam. Militärt slogs offensiven tillbaka med enorma förluster för angriparna. Men politiskt blev den en katastrof för Johnson. Amerikanerna hade i månader fått höra att kriget snart var vunnet och att det fanns “ljus i tunnelns slut” — och så stred plötsligt gerillasoldater inne på den amerikanska ambassadens område i Saigon. Bilder på strider mitt i städerna sände chockvågor genom hemmaopinionen. När landets mest betrodda nyhetsankare Walter Cronkite efter en resa till Vietnam förklarade i tv att kriget sannolikt bara kunde sluta oavgjort, förstod Johnson att mittfåran av det amerikanska folket var på väg att överge honom.
Utrikespolitiken bortom Vietnam
Vietnam överskuggade allt, men det var inte hela utrikespolitiken. År 1965 skickade Johnson trupper till Dominikanska republiken under ett inbördeskrig, med motiveringen att förhindra ett kommunistiskt maktövertagande — ett ingripande som kritiserades hårt i Latinamerika. Under sexdagarskriget mellan Israel och dess arabiska grannar 1967 användes den direkta krislinjen mellan Washington och Moskva för första gången på allvar, och samma år träffade Johnson den sovjetiske regeringschefen Aleksej Kosygin i Glassboro i New Jersey. Mötet gav inga genombrott men sänkte temperaturen mellan supermakterna. År 1968 undertecknades icke-spridningsavtalet (Non-Proliferation Treaty), som skulle hindra kärnvapen från att spridas till fler länder och som fortfarande är ett av världens viktigaste rustningsavtal.
En ljuspunkt fanns också i rymden. Johnson hade som senator och vicepresident varit en av rymdprogrammets starkaste tillskyndare, och som president höll han fast vid Kennedys mål att nå månen före årtiondets slut. I december 1968, under hans sista veckor vid makten, kretsade Apollo 8 som första bemannade farkost runt månen. Månlandningen sommaren därpå skedde under Nixon, men grundarbetet var till stor del Johnsons.
1968: beslutet att inte ställa upp
Året 1968 blev ett av de mörkaste i modern amerikansk historia, och det inleddes med att Johnsons eget parti vände sig mot honom. Antikrigskandidaten Eugene McCarthy fick ett oväntat starkt resultat i det första primärvalet i New Hampshire, och strax därefter klev Robert F. Kennedy — den mördade presidentens bror och Johnsons gamle rival — in i kampen om nomineringen. Presidenten var utmattad, hälsan var skör och opinionssiffrorna rasade.
Den 31 mars 1968 höll Johnson ett tv-tal om Vietnam. Han meddelade en delvis bombpaus och en ny fredsinvit. Sedan, i talets sista minut, kom orden som chockade landet: han skulle varken söka eller acceptera sitt partis nominering till president. Mannen som ägnat hela sitt liv åt att samla makt avstod frivilligt från den. Veckorna som följde gjorde året till ett nationellt trauma: Martin Luther King mördades i april och kravaller bröt ut i över hundra städer; Robert Kennedy mördades i juni; demokraternas konvent i Chicago i augusti urartade i gatustrider mellan polis och demonstranter inför tv-kamerorna.
I november förlorade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey presidentvalet knappt mot republikanen Richard Nixon, som lovade lag och ordning och en hedersam fred i Vietnam. Fredssamtalen i Paris hade inletts under Johnsons sista år men gav inget genombrott före maktskiftet. Hur det gick sedan kan du läsa om på sidan om efterträdaren Richard Nixon.
Så här såg presidenttidens viktigaste händelser ut år för år:
| År | Viktiga händelser |
|---|---|
| 1963 | Kennedy mördas i Dallas; Johnson svär eden ombord på Air Force One |
| 1964 | Civil Rights Act undertecknas; Tonkinresolutionen antas; jordskredsseger i valet mot Goldwater |
| 1965 | Voting Rights Act, Medicare och Medicaid införs; bombkriget och marktrupperna inleder eskaleringen i Vietnam |
| 1966 | Great Society-programmen byggs ut; kriget växer och protesterna sprider sig |
| 1967 | Över 480 000 soldater i Vietnam; stora antikrigsdemonstrationer; Thurgood Marshall till Supreme Court |
| 1968 | Tetoffensiven; Johnson avstår omval; King och Robert Kennedy mördas; Nixon vinner valet |
Efter presidenttiden
Den 20 januari 1969 lämnade Johnson Washington och återvände till sin ranch vid Pedernalesfloden i Texas — samma trakt där han fötts. Kontrasten mot maktåren var total. Han ägnade sig åt ranchdriften, skrev sina memoarer med titeln The Vantage Point och arbetade med uppbyggnaden av sitt presidentbibliotek i Austin, som invigdes 1971. Besökare noterade att den forne presidenten lät håret växa långt, nästan som studenterna som demonstrerat mot honom.
Hälsan var dock bruten. Johnson hade rökt och arbetat sönder sin kropp i årtionden, och hjärtproblemen från 1955 kom tillbaka med full kraft. Den 22 januari 1973 dog han av en hjärtattack på ranchen, 64 år gammal. Ödet ville att vapenstilleståndsavtalet som avslutade USA:s krig i Vietnam undertecknades i Paris bara dagar senare. Johnson fick aldrig se freden i det krig som förmörkat hans liv. Han ligger begravd i familjegraven på ranchen, som i dag är ett nationellt minnesmärke.
Eftermäle: hur bedöms Lyndon B. Johnson idag?
Historikernas bild av Johnson är djupt kluven, och det är själva poängen med hans eftermäle: båda sidorna är sanna samtidigt. I rankningar av amerikanska presidenter hamnar han ofta förhållandevis högt, men nästan alltid med samma motivering — enastående på hemmaplan, katastrofal i Vietnam.
På plussidan väger medborgarrättslagarna tyngst. Civil Rights Act och Voting Rights Act omformade det amerikanska samhället i grunden och räknas till de viktigaste lagarna i landets historia. Medicare och Medicaid består mer än ett halvsekel senare som centrala delar av välfärden. Många historiker beskriver Johnson som den skickligaste lagstiftaren som någonsin suttit i Vita huset, en president som förstod presidentämbetets maktmedel och kongressens innersta mekanik bättre än någon före eller efter. Ingen president sedan Franklin D. Roosevelt har fått igenom så mycket, och ingen har gjort det så snabbt.
På minussidan står kriget. Kritiken handlar inte bara om att eskaleringen misslyckades, utan om hur besluten fattades: fullmakten som byggde på en delvis felaktig incidentbeskrivning i Tonkinbukten, de ljusa lägesrapporterna som inte stämde med verkligheten och ovilligheten att tala klarspråk med allmänheten om krigets kostnader. Trovärdighetsgapet under Johnson, följt av Watergate under Nixon, bidrog till en förtroendekris för amerikansk politik vars effekter märks än i dag. Samtidigt påpekar en del historiker förmildrande omständigheter: Johnson ärvde ett växande åtagande i Vietnam från tre företrädare, agerade inom ett kallakrigstänkande som delades av nästan hela etablissemanget och plågades själv svårt av kriget.
Eftermälet har dessutom skiftat över tid. Under 1970- och 1980-talen dominerade Vietnam bilden nästan helt, och Johnson nämndes mest som ett varnande exempel. I takt med att kriget kommit på historiskt avstånd har pendeln svängt: debatterna om sjukförsäkring, rösträtt och fattigdomsbekämpning har gjort hans inrikespolitiska arv mer aktuellt igen, och de offentliggjorda banden från hans telefonsamtal har gett forskarna en ovanligt naken bild av hur han faktiskt arbetade och tvivlade. Även rösträttslagens senare öden — Supreme Court försvagade en central del av den 2013 — har hållit hans namn levande i den politiska debatten.
Robert Caros monumentala biografiserie om Johnson har format den moderna bilden av honom: en man av enorma ambitioner och enorma brister, kapabel till både hänsynslös maktpolitik och genuin medkänsla med samhällets svagaste. Bland USA:s alla presidenter är han kanske den mest shakespeareanska gestalten — en tragisk hjälte vars största styrkor och största misslyckanden inte gick att skilja åt.
Vanliga frågor om Lyndon B. Johnson
Varför blev Lyndon B. Johnson president?
Johnson var vicepresident när John F. Kennedy mördades i Dallas den 22 november 1963. Enligt konstitutionen tar vicepresidenten då omedelbart över ämbetet. Johnson svor presidenteden ombord på Air Force One samma eftermiddag och valdes sedan till president i egen rätt i valet 1964.
Vad var “the Johnson treatment”?
Det var smeknamnet på Johnsons intensiva övertalningsteknik. Han ställde sig extremt nära sin motpart, använde sin storlek, smicker, hot och vädjanden om vartannat och gav sig inte förrän han fått som han ville. Metoden gjorde honom till en av de mest effektiva ledarna i senatens historia.
Vad gjorde Civil Rights Act 1964?
Lagen förbjöd diskriminering på grund av ras, hudfärg, religion, kön och nationellt ursprung i arbetslivet och i offentliga miljöer som restauranger och hotell. Den avskaffade därmed den lagliga segregationen i Sydstaterna och räknas som en av de viktigaste lagarna i USA:s historia.
Vad var Great Society?
Great Society var Johnsons samlingsnamn på sitt inrikespolitiska reformprogram. Målet var att utrota fattigdom och rasdiskriminering. Bland resultaten finns sjukförsäkringarna Medicare och Medicaid, stora utbildningssatsningar, en ny invandringslag och grunden för amerikansk public service.
Varför ställde Johnson inte upp för omval 1968?
Vietnamkriget hade gjort honom djupt impopulär, Tetoffensiven hade knäckt förtroendet för krigspolitiken och han utmanades i sitt eget partis primärval. Den 31 mars 1968 meddelade han i ett tv-tal att han varken skulle söka eller acceptera partiets nominering, för att i stället ägna sin sista tid åt fredsansträngningarna.
Hur dog Lyndon B. Johnson?
Johnson dog av en hjärtattack den 22 januari 1973 på sin ranch i Texas, 64 år gammal. Han hade haft hjärtproblem sedan en svår infarkt 1955. Bara dagar efter hans död undertecknades fredsavtalet som avslutade USA:s deltagande i Vietnamkriget.
Källor
Uppgifterna på den här sidan bygger på etablerade amerikanska källor om presidenterna och deras tid:
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Johnsons liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- The White House – officiella biografier över USA:s presidenter. whitehouse.gov
- LBJ Presidential Library – Johnsons presidentbibliotek i Austin med dokument, tal och inspelade telefonsamtal. lbjlibrary.org
- National Archives – originaldokument som Civil Rights Act, Voting Rights Act och Tonkinresolutionen. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta och årtal. britannica.com