USA:s kongress är landets lagstiftande församling. Det är kongressen – inte presidenten – som stiftar lagar, bestämmer över statens pengar och kan förklara krig. Den amerikanska kongressen består av två kammare: representanthuset (House of Representatives) med 435 ledamöter och senaten (Senate) med 100 senatorer. Tillsammans utgör de den första av de tre statsmakter som beskrivs i USA:s konstitution.
Varför spelar det roll? För att nästan allt som händer i amerikansk politik förr eller senare passerar kongressen. En president kan lova skattesänkningar, sjukvårdsreformer eller nya lagar om invandring – men utan kongressens stöd blir det oftast ingenting. Den som förstår kongressen förstår varför amerikanska presidenter så ofta får svårt att genomföra sina vallöften, och varför politiken i Washington ibland verkar stå helt stilla.
Den här sidan går igenom hur den amerikanska kongressen fungerar från grunden: varför det finns två kammare, vad representanthuset och senaten gör, hur en lag blir till steg för steg, vad filibustern är, och hur kongressen håller koll på presidenten. Du behöver inga förkunskaper – vi börjar från början.
Varför har USA:s kongress två kammare?
Att kongressen har två kammare är ingen slump. Det är resultatet av en av de viktigaste kompromisserna i USA:s historia. När konstitutionen skrevs sommaren 1787 i Philadelphia stod delegaterna inför ett problem som höll på att spräcka hela projektet: hur skulle delstaterna representeras i den nya lagstiftande församlingen?
De stora delstaterna, som Virginia, ville att antalet platser skulle fördelas efter folkmängd. Fler invånare, fler röster – det lät rättvist i deras öron. De små delstaterna, som New Jersey och Delaware, vägrade. De krävde att varje delstat skulle ha lika många röster, oavsett storlek. Annars skulle de små staterna alltid bli överkörda av de stora.
Lösningen blev den stora kompromissen (the Great Compromise, ibland kallad Connecticutkompromissen). Kongressen fick två kammare som tillgodoser båda sidorna:
- I representanthuset fördelas platserna efter folkmängd, precis som de stora delstaterna ville. Kalifornien har i dag över 50 ledamöter, medan de minsta delstaterna bara har en.
- I senaten har varje delstat exakt två senatorer, precis som de små delstaterna krävde. Wyoming med drygt en halv miljon invånare har lika stor röst som Kalifornien med nästan 40 miljoner.
Kompromissen fick en praktisk konsekvens som märks än i dag: ingen lag kan stiftas utan att båda kamrarna säger ja till exakt samma text. Systemet är byggt för att tvinga fram förhandling. Det är en del av den maktdelning som präglar hela det amerikanska statsskicket – du kan läsa mer om helheten i vår guide till hur USA:s politiska system fungerar.
Representanthuset – folkets kammare
Representanthuset (House of Representatives) kallas ofta för folkets kammare. Tanken från början var att detta skulle vara den del av staten som låg närmast väljarna, och det syns i hur kammaren är konstruerad.
435 ledamöter och tvååriga mandat
Representanthuset har 435 röstberättigade ledamöter. Antalet har varit låst sedan 1929 – det växer inte längre med befolkningen. I stället fördelas de 435 platserna om mellan delstaterna efter varje folkräkning, som hålls vart tionde år. Delstater som växer snabbt, som Texas och Florida, vinner platser. Delstater som tappar invånare, som ofta skett i delar av Mellanvästern och Nordöstern, förlorar platser. Varje delstat är dock garanterad minst en ledamot.
Ledamöterna väljs på bara två år. Det är en mycket kort mandatperiod med internationella mått – i Sverige väljs riksdagen på fyra år. Den korta perioden var ett medvetet val: ledamöterna skulle hela tiden vara tvungna att lyssna på sina väljare, eftersom nästa val alltid är runt hörnet. Baksidan är att många ledamöter i praktiken kampanjar och samlar in pengar nästan konstant.
Varje ledamot representerar en geografisk valkrets (congressional district) med i genomsnitt ungefär 760 000 invånare. Den som ställer upp måste vara minst 25 år gammal, ha varit amerikansk medborgare i minst sju år och bo i den delstat hen kandiderar i.
Vad gör talmannen (Speaker of the House)?
Representanthusets mäktigaste person är talmannen, Speaker of the House. Talmannen väljs av kammarens ledamöter och kommer i praktiken alltid från majoritetspartiet. Men posten är mycket mer än en ordförandeklubba.
Talmannen bestämmer i hög grad vilka lagförslag som över huvud taget kommer upp till omröstning. Ett förslag som talmannen inte vill se debatterat kan i praktiken begravas, även om en majoritet av ledamöterna skulle stödja det. Talmannen tillsätter också nyckelposter, styr kammarens dagordning och fungerar som majoritetspartiets främsta ansikte utåt i förhandlingar med senaten och Vita huset.
En detalj som ofta förvånar: talmannen står på andra plats i successionsordningen till presidentposten, direkt efter vicepresidenten. Om både presidenten och vicepresidenten skulle dö eller avgå blir talmannen president. Det har aldrig hänt, men det säger något om postens tyngd.
Senaten – delstaternas kammare
Senaten är kongressens andra kammare, och den är byggd efter en helt annan logik än representanthuset. Här handlar det inte om folkmängd utan om delstaterna som jämbördiga enheter.
100 senatorer och sexåriga mandat
Senaten har 100 senatorer – två från varje delstat, stor som liten. Senatorerna väljs på sex år, tre gånger så länge som ledamöterna i representanthuset. Den långa mandatperioden var tänkt att göra senaten till en lugnare och mer eftertänksam kammare, mindre känslig för tillfälliga opinionsvindar. George Washington ska ha liknat senaten vid tefatet som det heta kaffet hälls i för att svalna.
Valen är dessutom förskjutna: ungefär en tredjedel av senaten väljs vartannat år. Hela senaten byts alltså aldrig ut på en gång, vilket ger kammaren en inbyggd kontinuitet. En senator måste vara minst 30 år gammal, ha varit medborgare i minst nio år och bo i den delstat hen representerar.
Fram till 1913 utsågs senatorerna av delstaternas parlament. Sedan det 17:e tillägget till konstitutionen väljs de direkt av väljarna – en av flera stora förändringar som du kan läsa om i vår genomgång av USA:s konstitution och dess tillägg.
Vicepresidenten som senatens ordförande
Formellt är USA:s vicepresident senatens ordförande (President of the Senate). I vardagen syns vicepresidenten dock sällan i kammaren – det löpande arbetet leds av senatorer på rotation. Vicepresidentens verkliga makt i senaten ligger i en enda sak: rösten som avgör vid lika röstetal. När senaten röstar 50–50 är det vicepresidenten som fäller avgörandet. I en jämnt delad senat kan den rösten vara skillnaden mellan att en regering får igenom sin politik eller inte.
Senaten utser också en president pro tempore, en hedersordförande som traditionellt är majoritetspartiets mest senioriga senator. Posten är i huvudsak ceremoniell men ingår, liksom talmannen, i successionsordningen till presidentämbetet.
Representanthuset vs senaten – vad är skillnaden?
De två kamrarna är jämbördiga i lagstiftningen – båda måste godkänna varje lag – men de skiljer sig åt på nästan alla andra punkter. Tabellen sammanfattar de viktigaste skillnaderna.
| Egenskap | Representanthuset | Senaten |
|---|---|---|
| Antal ledamöter | 435 | 100 |
| Mandatperiod | 2 år | 6 år (en tredjedel väljs vartannat år) |
| Representation | Efter folkmängd – fler invånare ger fler platser | Två per delstat, oavsett storlek |
| Ålderskrav | Minst 25 år | Minst 30 år |
| Medborgarskapskrav | Minst 7 år som amerikansk medborgare | Minst 9 år som amerikansk medborgare |
| Leds av | Talmannen (Speaker of the House) | Vicepresidenten formellt; i praktiken majoritetsledaren |
| Unika befogenheter | Initierar skatte- och budgetlagar; väcker åtal vid impeachment; väljer president om ingen når 270 elektorsröster | Godkänner utnämningar och internationella avtal; dömer i impeachment-rättegångar |
Lägg märke till mönstret i de unika befogenheterna. Representanthuset, folkets kammare, startar processer: budgetlagar och åtal börjar där. Senaten, den eftertänksamma kammaren, avslutar dem: den granskar, godkänner och dömer.
Hur stiftas lagar i USA?
Hur en idé blir till federal lag är kongressens kärnuppgift – och en av de vanligaste frågorna om amerikansk politik. Processen är lång, och den är byggd för att vara det. De flesta lagförslag dör på vägen. Av de tusentals förslag som läggs varje mandatperiod blir bara några få procent lag.
Så här ser vägen ut, steg för steg:
- Ett lagförslag läggs fram. Endast en ledamot av kongressen kan formellt lägga fram ett lagförslag (bill), i sin egen kammare. Idén kan komma från Vita huset, lobbygrupper eller väljare, men en ledamot måste stå som avsändare.
- Förslaget skickas till ett utskott. Utskottet (committee) granskar förslaget, håller utfrågningar och skriver ofta om texten. Det är här de flesta förslag stannar – utskottet kan helt enkelt låta bli att gå vidare med dem.
- Omröstning i den första kammaren. Om utskottet släpper fram förslaget debatteras det i kammaren, ändringsförslag behandlas, och till sist hålls en omröstning. Enkel majoritet krävs.
- Samma process i den andra kammaren. Förslaget går till den andra kammaren och gör om hela resan: utskott, debatt, omröstning. I senaten kan en filibuster dessutom kräva 60 röster för att förslaget alls ska komma till beslut – mer om det strax.
- Kamrarna enas om en gemensam text. Har kamrarna antagit olika versioner måste skillnaderna förhandlas bort, ofta i ett särskilt förlikningsutskott (conference committee). Den gemensamma texten måste sedan godkännas av båda kamrarna igen.
- Presidenten skriver under eller lägger in veto. Skriver presidenten under blir förslaget lag. Lägger presidenten in sitt veto går förslaget tillbaka till kongressen.
- Kongressen kan köra över ett veto. Med två tredjedels majoritet i båda kamrarna kan kongressen upphäva presidentens veto och göra förslaget till lag ändå. Det är en hög tröskel som sällan nås.
Tabellen visar samma process i komprimerad form, med det viktigaste hindret i varje steg.
| Steg | Vad händer? | Vad krävs / största hindret |
|---|---|---|
| 1. Förslag läggs | En ledamot lägger fram förslaget i sin kammare | En formell avsändare i kongressen |
| 2. Utskott | Granskning, utfrågningar, omskrivningar | Utskottet kan begrava förslaget utan omröstning |
| 3. Första kammaren | Debatt och omröstning | Enkel majoritet |
| 4. Andra kammaren | Hela processen upprepas | Enkel majoritet – men i senaten ofta 60 röster på grund av filibustern |
| 5. Gemensam text | Kamrarnas versioner jämkas samman | Båda kamrarna måste godkänna exakt samma text |
| 6. Presidenten | Underskrift eller veto | Presidentens godkännande |
| 7. Eventuellt veto-övertramp | Kongressen röstar igen | Två tredjedels majoritet i båda kamrarna |
Utskotten – kongressens verkstad
Det verkliga arbetet i kongressen sker inte i de stora kamrarna utan i utskotten. Båda kamrarna har runt tjugo fasta utskott var, med ansvarsområden som försvar, jordbruk, utrikespolitik, rättsväsende och skatter. Det är i utskotten som lagtexter skrivs, experter frågas ut och detaljer nagelfars.
Utskottens makt är svår att överdriva. Ett utskott som inte vill gå vidare med ett förslag kan bara låta det ligga – och då dör det i tysthet när mandatperioden tar slut. Ordförandeposterna i utskotten går till majoritetspartiet, vilket är ett av de viktigaste skälen till att det spelar så stor roll vilket parti som kontrollerar respektive kammare.
Underutskott och utfrågningar
De flesta utskott är i sin tur uppdelade i underutskott (subcommittees) som specialiserar sig på smalare frågor. Ett försvarsutskott kan till exempel ha underutskott för personal, materiel och underrättelsefrågor. Underutskotten håller offentliga utfrågningar (hearings) där ministrar, myndighetschefer, forskare och företagsledare vittnar – ofta under ed. Utfrågningarna fyller två syften: de ger kongressen underlag för lagstiftning, och de sätter offentligt tryck på makthavare.
Markup – när texten granskas rad för rad
Innan ett utskott röstar om ett förslag hålls ofta en så kallad markup-session. Då går ledamöterna igenom lagtexten rad för rad, lägger ändringsförslag och röstar om dem ett i taget. Det låter byråkratiskt, och det är det – men det är i markup-sessionerna som en lags faktiska innehåll ofta avgörs, långt från tv-kamerorna i kammaren.
Vad är filibustern och 60-röstersregeln?
Filibustern är en av de mest omdiskuterade spelreglerna i amerikansk politik, och den finns bara i senaten. I korthet: senatens regler tillåter i princip obegränsad debatt. En senator, eller en grupp senatorer, kan därför blockera ett lagförslag genom att helt enkelt vägra låta debatten ta slut.
För att avbryta en filibuster krävs ett särskilt beslut som kallas cloture – och det kräver 60 av senatens 100 röster. Konsekvensen är att de flesta vanliga lagar i praktiken behöver 60 röster i senaten, inte 51. Eftersom inget parti särskilt ofta har 60 säkra röster betyder det att majoriteten nästan alltid behöver stöd från andra sidan för att lagstifta.
Förr krävde en filibuster att senatorn faktiskt stod i talarstolen och pratade i timmar – det finns berömda exempel på tal som pågått i mer än ett dygn. I dag räcker det oftast att signalera att man tänker filibustra, en så kallad tyst filibuster, för att 60-röströskeln ska aktiveras.
Det finns viktiga undantag från regeln:
- Budgetbeslut kan i vissa fall antas med enkel majoritet genom en särskild procedur som kallas budgetförlikning (reconciliation). Det är därför stora ekonomiska reformpaket ofta pressas igenom just den vägen.
- Utnämningar av domare och höga ämbetsmän kan sedan regeländringar på 2010-talet godkännas med enkel majoritet. Det gäller även domare i Högsta domstolen (Supreme Court).
- Vanlig lagstiftning omfattas däremot fortfarande fullt ut av 60-röstersregeln.
Är filibustern bra eller dålig? Det beror på vem du frågar – och ofta på vilket parti som för tillfället har majoritet. Försvararna menar att den tvingar fram breda kompromisser och skyddar minoriteten. Kritikerna menar att den gör senaten handlingsförlamad och låter en minoritet blockera det väljarna röstat för. Debatten om att avskaffa eller reformera filibustern återkommer regelbundet.
Kongressens unika befogenheter
Konstitutionen ger kongressen en rad maktmedel som ingen annan del av staten har. Fyra av dem är särskilt viktiga att känna till.
| Befogenhet | Vad innebär den? | Vem gör vad? |
|---|---|---|
| Makten över budgeten | Inga federala pengar får användas utan att kongressen beviljat dem | Båda kamrarna; skatte- och anslagslagar måste börja i representanthuset |
| Krigsförklaring | Endast kongressen kan formellt förklara krig | Båda kamrarna gemensamt |
| Impeachment | Riksrättsprocess mot president, domare och andra ämbetsmän | Representanthuset väcker åtal; senaten dömer, fällande dom kräver två tredjedels majoritet |
| Godkänna utnämningar och avtal | Ministrar, ambassadörer och federala domare måste bekräftas; internationella fördrag ratificeras | Endast senaten; fördrag kräver två tredjedels majoritet |
Makten över budgeten kallas ofta “the power of the purse” och är kanske kongressens skarpaste vapen. Presidenten föreslår en budget, men det är kongressen som beslutar. När kongressen och presidenten inte kommer överens i tid kan delar av den federala staten tvingas stänga – en så kallad government shutdown, där hundratusentals statsanställda skickas hem eller arbetar utan lön tills en uppgörelse nås.
Krigsförklaringen är formellt kongressens ensak, men här har verkligheten sprungit ifrån konstitutionen. USA har inte formellt förklarat krig sedan andra världskriget. Moderna militära insatser sker i stället på presidentens order, ofta med stöd av bredare bemyndiganden från kongressen. Spänningen mellan kongressens krigsmakt på pappret och presidentens i praktiken är en ständigt återkommande stridsfråga.
Impeachment, riksrätt, är kongressens yttersta vapen mot en president eller ämbetsman som anklagas för allvarliga brott eller maktmissbruk. Processen har två steg: representanthuset röstar om åtalspunkter med enkel majoritet, och senaten håller sedan rättegång. För fällande dom, och därmed avsättning, krävs två tredjedels majoritet i senaten. Tre presidenter har ställts inför riksrätt av representanthuset – Andrew Johnson, Bill Clinton och Donald Trump (två gånger) – men ingen har någonsin fällts av senaten.
Utnämningsmakten ligger hos senaten ensam. Presidenten nominerar ministrar, ambassadörer och federala domare, men senaten måste bekräfta dem. Det gäller inte minst domarna i Högsta domstolen (Supreme Court), som sitter på livstid – vilket gör varje sådan utnämningsstrid till en av de hårdaste i amerikansk politik.
Hur granskar kongressen presidenten?
Kongressen stiftar inte bara lagar. Den är också den viktigaste motvikten till presidentmakten. Konstitutionens system av kontroller och motvikter (checks and balances) ger kongressen flera verktyg för att granska och begränsa presidenten och den verkställande makten:
- Utfrågningar och utredningar. Kongressens utskott kan utreda i princip vad som helst inom den federala makten, kalla vittnen och kräva ut dokument. Med en stämning (subpoena) kan de tvinga fram vittnesmål under ed.
- Pengarna. Kongressen kan strypa finansieringen av program och myndigheter den ogillar, eller villkora anslag för att styra hur de används.
- Utnämningarna. Senaten kan fälla presidentens nominerade, vilket tvingar presidenten att välja kandidater som kan samla stöd.
- Riksrätten. Som yttersta åtgärd kan kongressen ställa presidenten inför riksrätt och, i teorin, avsätta hen.
Hur väl granskningen fungerar beror i hög grad på vem som kontrollerar kongressen. När presidentens eget parti har majoritet i båda kamrarna blir granskningen ofta mildare. När oppositionen kontrollerar minst en kammare – vilket kallas delad regeringsmakt (divided government) – hårdnar den snabbt, med fler utredningar och tuffare budgetförhandlingar.
Valkretsar och gerrymandering
Representanthusets 435 ledamöter väljs i enmansvalkretsar: en valkrets, en vinnare. Kartan över valkretsarna ritas om efter varje folkräkning, alltså vart tionde år, för att spegla var folk faktiskt bor. Och det är här ett av det amerikanska systemets mest omdiskuterade problem uppstår.
I de flesta delstater är det delstatens politiker som ritar valkretskartan. Det parti som kontrollerar delstaten kan då rita gränserna så att de gynnar det egna partiet. Fenomenet kallas gerrymandering, efter guvernören Elbridge Gerry, vars parti år 1812 godkände en valkrets så slingrig att den liknade en salamander.
Knepen är i grunden två. Motståndarpartiets väljare kan packas ihop i ett fåtal valkretsar, där de vinner överlägset men “slösar” massor av röster. Eller så kan de spridas ut tunt över många valkretsar, så att de inte når majoritet någonstans. Resultatet kan bli att ett parti vinner klart fler platser än dess andel av rösterna motiverar – och att många valkretsar blir så trygga för det ena partiet att det verkliga valet i praktiken avgörs redan i partiets primärval. Vissa delstater har försökt lösa problemet genom att låta oberoende kommissioner rita kartorna i stället för politikerna.
Senaten berörs inte av gerrymandering. Senatorer väljs av hela delstaten, och delstatsgränser kan ingen rita om.
Mellanårsval – när kongressen väljs utan presidentval
Vartannat år är det val till kongressen: hela representanthuset och ungefär en tredjedel av senaten. Vartannat av dessa val sammanfaller med presidentvalet. Valen däremellan – mitt i presidentens fyraåriga mandatperiod – kallas mellanårsval (midterm elections). Nästa mellanårsval hålls i november 2026.
Mellanårsvalen fungerar ofta som en folkomröstning om den sittande presidenten. Historiskt brukar presidentens parti förlora platser i mellanårsvalet, ibland många. Det betyder att en president som börjar sin mandatperiod med egen majoritet i kongressen ofta tappar den efter två år – och därmed en stor del av sin möjlighet att lagstifta. Valdeltagandet är samtidigt klart lägre än i presidentvalsår, vilket gör frågan om vilka som faktiskt röstar avgörande. Hur valen går till i detalj, från primärval till valdag, förklarar vi i vår guide till val i USA.
Partiledarskap i kongressen – vem bestämmer egentligen?
Kongressen består formellt av 535 självständiga ledamöter, men i praktiken organiseras allt arbete genom de två stora partierna. Vill du förstå en omröstning ska du nästan alltid börja med partilinjerna. Båda partierna – Demokraterna och Republikanerna – har en tydlig ledarstruktur i varje kammare.
Ledarna i representanthuset
Högst upp står talmannen, som vi redan mött – majoritetspartiets ledare och hela kammarens ordförande. Under talmannen finns majoritetsledaren (majority leader), som sköter det löpande schemat: vilka förslag som behandlas när. Minoritetspartiet leds av minoritetsledaren (minority leader), som är oppositionens främsta röst och den som vanligtvis blir talman om partiet vinner tillbaka majoriteten.
Ledarna i senaten
I senaten är majoritetsledaren (Senate majority leader) den verkliga makthavaren, eftersom vicepresidentens ordföranderoll mest är formell. Majoritetsledaren styr dagordningen och avgör vilka lagförslag och utnämningar som tas upp till omröstning – en makt som liknar talmannens i representanthuset. Mittemot står minoritetsledaren, som förhandlar för oppositionen och samordnar dess motstånd.
Inpiskarna (whips)
Under ledarna i båda kamrarna finns inpiskare, whips. Namnet kommer från engelsk jakttradition, där “whipper-in” höll ihop hundflocken. Inpiskarens jobb är just det: att hålla ihop partiet. Inför varje viktig omröstning räknar inpiskaren röster, tar reda på vilka ledamöter som tvekar och övertalar, lockar eller pressar dem att rösta med partiet. När en omröstning ser ut att bli jämn är det inpiskarnas räknearbete som avgör om ledningen alls vågar ta upp frågan till beslut.
Partidisciplinen i kongressen är svagare än i många europeiska parlament – en ledamot kan trotsa partilinjen utan att kastas ut – men den har skärpts betydligt under de senaste decennierna i takt med att amerikansk politik blivit mer polariserad. Den utvecklingen, och hur dagens partilandskap vuxit fram, kan du följa i vår genomgång av USA:s politiska historia.
Därför är kongressen värd att förstå
Det är lätt att stirra sig blind på presidenten när man följer amerikansk politik. Men det mesta av den verkliga makten över lagar och pengar ligger i kongressen. Den stora kompromissen från 1787 lever kvar i varje omröstning: folkets kammare och delstaternas kammare måste enas, utskotten sållar, filibustern bromsar, och presidenten kan bara skriva under det kongressen skickar. Systemet är trögt med avsikt. Nästa gång en amerikansk reform “fastnar i kongressen” vet du varför – och du vet var i maskineriet det skaver. Fler nyckelbegrepp, från cloture till gerrymandering, hittar du i vår ordlista över amerikansk politik.
Vanliga frågor om USA:s kongress
Vad är skillnaden mellan kongressen och senaten?
Senaten är en del av kongressen. Kongressen är hela den lagstiftande församlingen och består av två kammare: senaten med 100 senatorer och representanthuset med 435 ledamöter. När medier skriver “kongressen” menar de ofta båda kamrarna tillsammans.
Hur många sitter i USA:s kongress?
Totalt 535 röstberättigade ledamöter: 435 i representanthuset och 100 i senaten. Därtill kommer ett fåtal delegater utan full rösträtt som representerar bland annat Washington D.C. och Puerto Rico i representanthuset.
Hur ofta är det val till kongressen?
Vartannat år, alltid i november jämna år. Då väljs hela representanthuset och ungefär en tredjedel av senaten. Vart fjärde år sammanfaller kongressvalet med presidentvalet; valen däremellan kallas mellanårsval. Nästa mellanårsval hålls i november 2026.
Vad krävs för att en lag ska gå igenom i USA?
Båda kamrarna måste anta exakt samma text med enkel majoritet, och presidenten måste skriva under. I senaten krävs i praktiken ofta 60 röster för att stoppa en filibuster. Lägger presidenten in veto kan kongressen ändå göra förslaget till lag med två tredjedels majoritet i båda kamrarna.
Vad är en filibuster i den amerikanska senaten?
En filibuster är när en eller flera senatorer blockerar ett beslut genom att förlänga debatten i det oändliga. För att avsluta debatten krävs 60 av 100 röster, så kallad cloture. Därför behöver de flesta vanliga lagförslag i praktiken 60 röster i senaten i stället för enkel majoritet.
Vem är kongressens mäktigaste person?
I representanthuset är det talmannen (Speaker of the House), som styr dagordningen och avgör vilka förslag som tas upp. I senaten är det majoritetsledaren, som har motsvarande kontroll där. Vem av dem som väger tyngst beror på läget – men talmannen står dessutom på andra plats i successionsordningen till presidentposten.
Kan kongressen avsätta presidenten?
Ja, genom riksrätt (impeachment). Representanthuset väcker åtal med enkel majoritet, och senaten håller rättegång där två tredjedels majoritet krävs för fällande dom och avsättning. Tre presidenter har åtalats av representanthuset, men ingen har fällts av senaten.