John Tyler blev president utan att någon hade röstat på honom som president. När William Henry Harrison dog i april 1841, bara en månad efter sitt tillträde, stod USA inför en fråga som konstitutionen inte gav något tydligt svar på: vad händer egentligen när en president dör? Blir vicepresidenten president på riktigt, eller bara en tillfällig ställföreträdare i väntan på nyval? Tyler besvarade frågan själv, snabbt och utan att tveka. Han tog över hela ämbetet, med full titel och full makt. Det beslutet formade den amerikanska presidentmakten för all framtid.
Motståndarna kallade honom hånfullt “His Accidency” – ungefär “Hans Olyckshet” – eftersom han bara var president av en slump. Men Tyler vägrade låta sig behandlas som en tillfällig lösning. Samtidigt blev hans fyra år i Vita huset några av de mest konfliktfyllda i amerikansk politik. Han bröt med sitt eget parti, whigpartiet, som uteslöt honom bara några månader efter tillträdet. Nästan hela hans regering avgick i protest. Han blev den förste presidenten som utsattes för ett formellt försök till riksrätt. Och ändå hann han med något stort: annekteringen av Texas, som gjorde USA väsentligt större och samtidigt spädde på den konflikt om slaveriet som senare exploderade i inbördeskrig.
Tylers liv slutade också med en mörk fotnot. År 1861, sexton år efter presidenttiden, ställde han sig på Sydstaternas sida och valdes in i konfederationens kongress. Han dog innan han hann tillträda, som den ende amerikanske presidenten vars död inte hedrades officiellt i Washington. Den här sidan går igenom hela hans historia: uppväxten i Virginia, vägen till makten, det dramatiska maktövertagandet, striderna som president och det kluvna eftermälet.
Snabbfakta om John Tyler
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 29 mars 1790, Charles City County, Virginia |
| Död | 18 januari 1862, Richmond, Virginia |
| Parti | Whig (utesluten i september 1841), tidigare demokrat-republikan |
| Mandatperiod | 4 april 1841 – 4 mars 1845 |
| Vicepresident | Ingen (posten stod tom hela perioden) |
| First lady | Letitia Christian Tyler (död 1842), därefter Julia Gardiner Tyler (gift 1844) |
| Föregångare | William Henry Harrison |
| Efterträdare | James K. Polk |
| Yrke före politiken | Advokat och plantageägare |
| Känd för | Successionsprejudikatet (“Tyler-prejudikatet”) och annekteringen av Texas |
Uppväxt och tidig karriär
Familj och bakgrund i Virginias plantageelit
John Tyler föddes den 29 mars 1790 på plantagen Greenway i Charles City County i Virginia. Familjen tillhörde delstatens gamla överklass. Fadern, John Tyler den äldre, var domare, god vän till Thomas Jefferson och senare guvernör i Virginia. Sonen växte alltså upp mitt i den politiska miljö som dominerade den unga republiken: Virginias plantageägare, som hade fostrat fyra av de fem första presidenterna.
Uppväxten präglades av två saker som följde Tyler genom livet. Den första var en djupt rotad övertygelse om delstaternas rättigheter (states’ rights) – idén att den federala regeringen i Washington skulle vara svag och delstaterna starka. Den andra var slaveriet. Familjens välstånd byggde på förslavade människors arbete, och Tyler ägde själv slavar under hela sitt vuxna liv. Han försvarade systemet politiskt, även om han i likhet med många i sin generation beskrev det som ett nedärvt problem snarare än något gott. Båda dessa övertygelser skulle avgöra hans politiska vägval, ända fram till det sista beslutet att följa Virginia ut ur unionen 1861.
Tylers mor, Mary Armistead Tyler, dog när han var sju år gammal. Fadern uppfostrade de åtta barnen ensam och såg till att John fick den utbildning som förväntades av en ung man ur eliten. Pojken var smal och ofta sjuklig, mer bokligt än fysiskt lagd, och utvecklade tidigt en livslång kärlek till fiolen. Musiken förblev hans avkoppling genom hela den politiska karriären, och som gammal man sade han sig ibland önska att han valt musiken i stället för politiken.
Utbildning vid William & Mary
Tyler skrevs in vid College of William & Mary i Williamsburg, samma lärosäte där Jefferson hade studerat. Han tog examen 1807, bara sjutton år gammal. Studierna gav honom en klassisk bildning och en fast förankring i den jeffersonska idétraditionen: misstro mot centralmakt, mot en nationalbank och mot allt som luktade brittisk aristokrati. Efter examen läste han juridik, först för sin far och senare för Edmund Randolph, som hade varit USA:s förste justitieminister. Vid nitton års ålder var han verksam som advokat.
Tidig yrkesbana och första politiska uppdrag
Advokatyrket blev aldrig Tylers egentliga kall. Politiken lockade mer, och dörrarna stod öppna för en begåvad ung man med rätt efternamn. År 1811, tjugoett år gammal, valdes han in i Virginias delstatsförsamling (House of Delegates). Under 1812 års krig mot Storbritannien organiserade han kortvarigt ett litet milisförband till Richmonds försvar, men förbandet såg aldrig strid. Någon militär karriär blev det alltså inte – till skillnad från företrädaren Harrison byggde Tyler hela sin bana på juridik och politik.
År 1813 gifte han sig med Letitia Christian, dotter till en annan plantageägare i Virginia. Äktenskapet varade i nästan trettio år och gav åtta barn. Tyler fick sammanlagt femton barn i sina två äktenskap, fler än någon annan amerikansk president.
Vägen till Vita huset
Kongressledamot, guvernör och senator
Tylers klättring genom det politiska systemet var stadig och snabb. År 1816 valdes han in i representanthuset (House of Representatives), där han satt till 1821. Redan där visade han sitt livslånga mönster: han röstade emot nästan varje förslag som stärkte den federala makten, oavsett hur populärt det var. Han motsatte sig nationalbanken, federala infrastruktursatsningar och Missourikompromissen 1820, eftersom han ansåg att kongressen saknade rätt att begränsa slaveriet i territorierna.
Efter åren i Washington återvände han till delstatspolitiken och valdes 1825 till guvernör i Virginia. Två år senare tog han steget upp till senaten (Senate), där han kom att sitta i nästan tio år. Under senatsåren byggde han sitt rykte som en principfast, ibland omedgörlig, försvarare av delstaternas rättigheter.
Brytningen med Andrew Jackson
Som senator hamnade Tyler i ett dilemma som säger mycket om honom. Han hade stött Andrew Jackson i presidentvalen, främst för att alternativen var värre i hans ögon. Men Jacksons sätt att använda presidentmakten skrämde honom. När Jackson på egen hand flyttade statens pengar ur nationalbanken ansåg Tyler att presidenten hade överskridit sina befogenheter, och han röstade för senatens formella prickning (censure) av Jackson 1834. Han var kritisk mot bankens existens – men ännu mer kritisk mot en president som agerade utan stöd i lag.
Priset kom 1836. Virginias delstatsförsamling instruerade sina senatorer att rösta för att stryka prickningen ur senatens protokoll. Tyler vägrade göra något han ansåg vara fel, men han vägrade också trotsa sin delstat. I stället avgick han från senaten. Principfastheten gav honom respekt, men den visade också draget som senare gjorde hans presidenttid så stormig: Tyler kompromissade ogärna, även när priset var politisk isolering.
Brytningen med Jackson förde honom in i det nybildade whigpartiet – en brokig allians av alla som ogillade Jacksons maktutövning. Problemet var att Tyler aldrig delade partiets ekonomiska program. Whigledaren Henry Clay ville ha nationalbank, skyddstullar och federala satsningar. Tyler var emot alltihop. Han var whig av ett enda skäl: motståndet mot Jackson. Den spänningen låg som en laddad mina under allt som hände senare. Mer om hur de amerikanska partierna har bytt skepnad genom historien finns i vår guide till partierna i USA.
Tyler var inte ensam om sin position. Inom whigpartiet fanns en hel falang av sydstatare som tänkte som han: gamla anhängare av delstaternas rättigheter som hade drivits bort från demokraterna av Jacksons person snarare än av hans politik. Partiledningen visste om sprickan men valde att inte tala högt om den. Redan i presidentvalet 1836, när whigarna ställde upp med flera regionala kandidater i stället för en enda, fanns Tyler med som vicepresidentkandidat på en av sydstatslistorna och fick elektorsröster. Han var alltså ett etablerat nationellt namn när partiet fyra år senare skulle sätta ihop sin valsedel.
Valet 1840: “Tippecanoe and Tyler Too”
Inför presidentvalet 1840 nominerade whigpartiet krigshjälten William Henry Harrison som presidentkandidat. Tyler fick platsen som vicepresidentkandidat, i huvudsak av taktiska skäl: han var sydstatare och kunde balansera valsedeln geografiskt, och han hade ett namn som rimmade bra. Kampanjens slagord, “Tippecanoe and Tyler Too”, blev ett av de mest kända i amerikansk valhistoria – Tippecanoe syftade på Harrisons berömda slag mot en indiansk konfederation 1811.
Kampanjen 1840 var mer fest än politik. Whigarna marknadsförde Harrison som en enkel man av folket, med timmerstugor och cider som symboler, och undvek konkreta sakfrågor. Få brydde sig om vad vicepresidentkandidaten egentligen tyckte. Det skulle visa sig vara ett historiskt misstag. Harrison och Tyler vann klart över den sittande presidenten Martin Van Buren, och i mars 1841 svors de in.
Sedan gick allt mycket fort. Harrison höll ett långt installationstal i kyla och regn, blev sjuk några veckor senare och dog den 4 april 1841, efter bara 31 dagar som president. Det var första gången en amerikansk president dog i ämbetet. Hela historien om det kortaste presidentskapet finns på vår sida om William Henry Harrison.
Presidenttiden (1841–1845)
Ett dödsfall utan regelbok: successionskrisen 1841
När budet om Harrisons död nådde Tyler på hans gård i Virginia fanns ingen självklar plan. Konstitutionens text var tvetydig. Den sade att om presidenten dör ska ämbetets “befogenheter och plikter” övergå på vicepresidenten – men den sade inte uttryckligen om vicepresidenten blir president eller bara utövar ämbetet tillfälligt. Skillnaden var enorm. En tillförordnad president (acting president) skulle vara en svag ställföreträdare, kanske i väntan på nyval. En fullvärdig president skulle ha hela makten i nästan fyra år.
Många tunga namn lutade åt den svaga tolkningen. John Quincy Adams, tidigare president och nu kongressledamot, ansåg att Tyler bara var tillförordnad. Delar av regeringen tänkte i samma banor och föreslog att beslut skulle fattas kollektivt i ministären, med presidenten som en röst bland flera.
Tyler avgör frågan på tre dagar
Tyler hade en helt annan uppfattning, och han agerade innan motståndarna hann organisera sig. Han reste omedelbart till Washington och lät den 6 april 1841 svära presidenteden inför en federal domare, trots att han själv ansåg att eden var juridiskt överflödig – ämbetet var redan hans, menade han. Han flyttade in i Vita huset, höll ett eget installationstal och gjorde klart för regeringen att han tänkte fatta besluten själv. Den minister som inte accepterade det var fri att avgå.
Detaljerna i hans agerande var talande. Post som adresserades till “Acting President Tyler” eller “vicepresidenten” lät han returnera oöppnad. När kongressen samlades senare under våren erkände både senaten och representanthuset honom i praktiken som president fullt ut. Saken var avgjord: vicepresidenten som tar över blir president på riktigt, med full titel, full lön och full makt, mandatperioden ut.
Detta är Tyler-prejudikatet, hans viktigaste avtryck i historien. Prejudikatet styrde varje senare succession – Fillmore 1850, Andrew Johnson 1865, Theodore Roosevelt 1901, Truman 1945, Lyndon Johnson 1963 och flera däremellan – trots att det i över hundra år saknade uttryckligt stöd i grundlagstexten. Först 1967 skrevs principen in i konstitutionen genom det 25:e tillägget, som slår fast att vicepresidenten blir president vid dödsfall eller avgång. Du kan läsa mer om tillägget och resten av författningen i vår guide till USA:s grundlag, och mer om ämbetets makt i vår genomgång av presidentämbetet.
Bankstriden: presidenten mot sitt eget parti
Knappt hade successionsfrågan lagt sig förrän nästa strid bröt ut, och den blev värre. Whigpartiet hade vunnit valet 1840 med ett tydligt ekonomiskt program, och partiets verklige ledare var inte presidenten utan senator Henry Clay. Överst på Clays lista stod en ny nationalbank, som skulle ersätta den bank Jackson hade avvecklat. Sommaren 1841 drev Clay ett bankförslag genom kongressen.
Tyler lade in sitt veto. Han hade varit emot en nationalbank i hela sitt politiska liv och ansåg den strida mot konstitutionen. Kongressen justerade förslaget och försökte igen. Tyler lade in veto en andra gång, i september 1841. För whigarna var det ett svek av historiska mått: deras egen president stoppade partiets viktigaste vallöfte, med samma vetovapen som de hade fördömt när Jackson använde det.
Var Tyler bara destruktiv i bankfrågan? Inte helt. Han lade fram ett eget alternativ, en statlig finansmyndighet (Exchequer) som skulle sköta statens pengar utan att bli en privatägd nationalbank av den typ han ansåg grundlagsstridig. Men i det förgiftade läget efter vetona var kongressen ointresserad av allt som bar presidentens namn, och förslaget begravdes utan omröstning. Bankfrågan förblev olöst under hela hans tid.
Regeringen avgår och partiet utesluter sin president
Reaktionen kom inom några dagar. Den 11 september 1841 avgick hela regeringen i protest – med ett enda undantag. Utrikesminister Daniel Webster satt kvar, delvis för att han mitt uppe i känsliga förhandlingar med Storbritannien inte ville lämna, delvis för att han ogillade att låta Clay diktera villkoren. Två dagar senare uteslöt whigpartiet formellt John Tyler ur partiet. En sittande president stod nu utan parti, unikt i amerikansk historia för en president som inte valt det själv.
Stämningen kring presidenten var tidvis direkt hotfull. Efter det andra bankvetot samlades en upprörd folkmassa utanför Vita huset nattetid, med visslingar, stenkastning mot fasaden och en docka föreställande presidenten som brändes – den våldsammaste demonstrationen vid presidentbostaden dittills. Tyler tog emot hotbrev under lång tid efteråt. Händelsen bidrog till att Washington några år senare fick en egen ordinarie polisstyrka.
Resten av mandatperioden var Tyler en president utan politisk bas. Whigarna i kongressen motarbetade honom systematiskt och demokraterna litade inte på överlöparen. Han byggde sin regering på andra partilösa och sydstatsdemokrater. Vetot förblev hans främsta verktyg: han stoppade fler förslag, och 1845 blev han den förste president vars veto kördes över av kongressen med två tredjedels majoritet – ett i sak litet ärende om fartygskontrakt, men en symbolisk markering.
Inrikespolitik i motvind
Trots det ständiga skyttegravskriget blev en del gjort. Tyler undertecknade 1841 en förköpslag (Preemption Act) som gav nybyggare rätt att köpa federal mark de redan bosatt sig på till ett fast lågt pris – en viktig pusselbit i expansionen västerut. År 1842 skrev han under en ny tull (Tariff of 1842), efter en utdragen strid där han först stoppat två versioner med veto. Statens finanser var svaga efter den ekonomiska krisen 1837, och tullen gav nödvändiga inkomster, även om skyddstullar egentligen stred mot hans principer. Han accepterade den som ett nödvändigt ont.
Konflikten med kongressen nådde sin spets i ett historiskt första: i januari 1843 behandlade representanthuset en resolution från kongressledamoten John Botts om att inleda en riksrättsprocess (impeachment) mot Tyler, med hans vetobruk som huvudanklagelse. Förslaget röstades ner klart, men Tyler blev därmed den förste amerikanske presidenten som utsattes för ett formellt riksrättsförsök i kongressen.
Kongressens motstånd märktes också i utnämningsmakten. Senaten avvisade den ene av Tylers kandidater till regeringsposter efter den andre, ibland flera gånger samma dag, och behandlingen av hans domarnomineringar blev rekordartat kylig. Tyler nominerade kandidater till Högsta domstolen (Supreme Court) gång på gång under sina sista år, men senaten fällde, bordlade eller ignorerade nästan samtliga. Bara en enda, Samuel Nelson, godkändes, alldeles i slutet av mandatperioden. Ingen annan president har fått så många nomineringar till Supreme Court stoppade. Det säger något om hur totalt låst relationen mellan Vita huset och kongressen var.
Under Tylers tid inträffade också Dorrupproret i Rhode Island 1842, en konflikt om rösträtt där två grupper gjorde anspråk på delstatens styre. Tyler agerade återhållsamt, uttalade stöd för den sittande delstatsregeringen om våld skulle utbryta, men skickade aldrig trupper. Krisen löstes utan federal inblandning, och Rhode Island fick så småningom en ny författning med bredare rösträtt.
Utrikespolitik: gränser, handel och en katastrof på Potomac
Utrikespolitiken blev Tylers ljusaste område, mycket tack vare Daniel Webster. Det största resultatet var Webster–Ashburton-fördraget 1842 med Storbritannien, som löste en långvarig och stundtals våldsam tvist om gränsen mellan Maine och brittiska Kanada. Fördraget drog upp gränslinjen i nordöst, förbättrade relationerna mellan länderna och innehöll även ett samarbete mot den transatlantiska slavhandeln till sjöss.
Tyler riktade också blicken mot Stilla havet. År 1844 slöt USA sitt första handelsfördrag med Kina, Wanghiafördraget (Treaty of Wanghia), som öppnade kinesiska hamnar för amerikanska handelsmän på samma villkor som britterna fått efter opiumkriget. Tyler förklarade dessutom att Hawaiiöarna låg inom USA:s intressesfär och varnade europeiska makter för att lägga sig i – en tidig utvidgning av Monroedoktrinens logik mot Stilla havet.
Princeton-katastrofen 1844
Mitt i dessa framgångar inträffade en tragedi som skakade regeringen. Den 28 februari 1844 bjöd flottan in Washingtons societet till en uppvisningstur på Potomacfloden med det nya ångkrigsfartyget USS Princeton, utrustat med en av världens största marinkanoner. Vid en avfyrning exploderade kanonen. Bland de döda fanns utrikesminister Abel Upshur och marinminister Thomas Gilmer – två ministrar dödade i en och samma olycka. Tyler själv befann sig under däck och överlevde.
Olyckan fick både politiska och privata följder. Politiskt öppnade den vägen för John C. Calhoun, slaverisidans främste ideolog, som ny utrikesminister – vilket kom att färga Texasfrågan. Privat: bland offren fanns även den förmögne New York-politikern David Gardiner, vars dotter Julia stod Tyler nära. Några månader senare, i juni 1844, gifte sig den 54-årige presidenten med 24-åriga Julia Gardiner. Han blev därmed den förste presidenten som gifte sig under pågående ämbetstid. Hans första hustru Letitia hade avlidit i Vita huset 1842 efter en stroke, som den första first lady att dö där.
Julia Gardiner Tyler blev en uppmärksammad first lady under sina åtta månader, trots den korta tiden. Hon var ung, förmögen och social, öppnade Vita huset för stora mottagningar och lät medvetet omge presidentskapet med mer ceremoni. Det är från hennes tid som traditionen brukar räknas att musikkåren spelar “Hail to the Chief” när presidenten gör entré – en vana som lever kvar än i dag. Kontrasten var stor mot de bistra politiska åren dessförinnan, och den sociala offensiven var delvis medveten politik: den skulle bygga stöd för makens stora projekt, Texas.
Texasfrågan: Tylers stora projekt
Om prejudikatet var Tylers konstitutionella arv, var Texas hans politiska. Republiken Texas hade brutit sig loss från Mexiko 1836 och ville bli en amerikansk delstat. Frågan var glödhet av två skäl. För det första vägrade Mexiko erkänna Texas självständighet, så en annektering kunde betyda krig. För det andra skulle Texas bli en slavstat, vilket rubbade balansen mellan Nord och Syd. Både Jackson och Van Buren hade skjutit frågan ifrån sig. Tyler, utan parti och i behov av en stor sak att bygga en politisk framtid på, gjorde annekteringen till sitt huvudmål.
Det fanns också ett storpolitiskt argument som Tyler använde flitigt. Storbritannien odlade goda förbindelser med den självständiga republiken Texas, och i Washington frodades farhågor om vad det kunde leda till: ett Texas i brittisk intressesfär, som konkurrerade om bomullshandeln och kanske, under brittisk påverkan, avskaffade slaveriet vid USA:s södra gräns. Hur realistiska farhågorna var kan diskuteras, men de gav annekteringsanhängarna ett argument som handlade om nationell säkerhet snarare än om slaveri. Tyler kunde därmed rama in frågan som en fråga för hela landet, inte bara för Södern.
Fördraget som föll
I april 1844 undertecknade Tylers regering ett annekteringsfördrag med Texas. Men ett fördrag kräver två tredjedels majoritet i senaten, och läget förvärrades av ett brev där utrikesminister Calhoun öppet kopplade annekteringen till slaveriets försvar. Det gjorde frågan omöjlig för många nordliga senatorer. I juni 1844 föll fördraget med bred marginal. För de flesta hade det varit slutet. Inte för Tyler.
Kongressbeslutet i sista stund
Presidentvalet 1844 ändrade spelplanen. Demokraten James K. Polk vann på ett öppet expansionistiskt program, och Tyler tolkade resultatet som ett folkligt mandat för annektering. Han föreslog nu en annan väg: i stället för ett fördrag skulle Texas tas upp genom ett gemensamt beslut (joint resolution) av kongressens båda kamrar, vilket bara kräver enkel majoritet. Metoden var omstridd – kritiker ansåg att den kringgick konstitutionens fördragsregler – men den fungerade. Kongressen antog resolutionen i slutet av februari 1845, och den 1 mars, tre dagar före sin avgång, undertecknade Tyler den. I december 1845 blev Texas USA:s 28:e delstat, under James K. Polk, som fick ärva följderna: det mexikanska kriget bröt ut 1846.
Som en sista handling undertecknade Tyler även lagen som gjorde Florida till delstat den 3 mars 1845, hans sista hela dag som president.
Viktiga händelser under Tylers presidenttid
| År | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 1841 | Harrison dör; Tyler tar över hela ämbetet | Successionsprejudikatet som senare skrivs in i 25:e tillägget |
| 1841 | Två veton mot nationalbanken; regeringen avgår; whigpartiet utesluter Tyler | Presidenten står utan parti resten av perioden |
| 1841 | Förköpslagen (Preemption Act) | Underlättar nybyggarnas markköp västerut |
| 1842 | Webster–Ashburton-fördraget med Storbritannien | Löser gränstvisten i nordöst och lugnar relationen med London |
| 1842 | Ny tullag efter vetostrider | Stärker statens finanser efter krisåren |
| 1843 | Riksrättsresolution mot Tyler röstas ner | Första formella riksrättsförsöket mot en president |
| 1844 | Princeton-katastrofen; Calhoun blir utrikesminister | Två ministrar dödas; Texasfrågan knyts hårdare till slaveriet |
| 1844 | Wanghiafördraget med Kina; annekteringsfördraget med Texas faller i senaten | Handeln österut öppnas; Texasfrågan går vidare till kongressen |
| 1845 | Texas annekteras genom gemensamt kongressbeslut; Florida blir delstat | USA växer kraftigt; konflikten med Mexiko rycker närmare |
Efter presidenttiden
Tyler hade i praktiken inga utsikter till omval 1844. Hans anhängare nominerade honom visserligen vid ett eget litet konvent, men han insåg att en tredje kandidatur bara skulle splittra rösterna för Texasvänliga kandidater och drog sig ur till förmån för Polk. I mars 1845 lämnade han Washington utan större saknad från någotdera hållet.
Han drog sig tillbaka till sin plantage Sherwood Forest vid James River i Virginia – namnet var hans eget skämt om att han var politikens fredlöse, som Robin Hood. Där levde han i sexton år som plantageägare och familjefar. Julia och han fick sju barn, utöver de åtta från första äktenskapet. Plantagen drevs med förslavad arbetskraft, i Tylers fall ett stort antal människor, något som hör till den nyktra bilden av hans liv efter makten. Politiskt höll han låg profil men försvarade konsekvent Sydstaternas sak i takt med att konflikten om slaveriet skärptes under 1850-talet. Ett hedersuppdrag tog han dock emot med glädje: 1859 utsågs han till kansler för sitt gamla lärosäte William & Mary, en symbolisk återkomst till platsen där banan en gång börjat.
1861: fredskonferensen som misslyckades
Vintern 1861 stod unionen vid randen av upplösning. Sju sydstater hade förklarat sig utträdda efter Abraham Lincolns valseger. I februari 1861 gjorde den nu 70-årige Tyler en sista insats för att hejda katastrofen: han ledde en fredskonferens i Washington, där delegater från drygt tjugo delstater försökte förhandla fram en kompromiss som kunde hålla ihop landet. Konferensens förslag, som i huvudsak gick ut på att grundlagsskydda slaveriet söder om en viss linje, avvisades av kongressen. Försöket misslyckades helt.
Valet av konfederationen och döden
När medlingen fallit bytte Tyler snabbt spår. Han deltog i Virginias konvent om utträde och röstade i april 1861 för att delstaten skulle lämna unionen. Han ställde sig därmed öppet bakom konfederationen och valdes under hösten in i Amerikas konfedererade staters representanthus. Han hann aldrig ta sin plats. Den 18 januari 1862 dog han i Richmond, 71 år gammal.
Följden blev unik. I Washington, huvudstaden i det land han en gång lett, hedrades hans död inte alls – han var vid sin död formellt ansluten till fiendesidan i ett pågående krig. Begravningen hölls i Richmond, konfederationens huvudstad, och hans kista täcktes av en konfedererad flagga. Han är den ende amerikanske presidenten vars död inte fick någon officiell hedersbetygelse av den federala staten. Hela konflikten som ledde dit kan du fördjupa dig i på vår sida om det amerikanska inbördeskriget.
Eftermäle: hur bedöms John Tyler idag?
Historikernas dom över Tyler har alltid varit sträng. I rankningar av presidenterna hamnar han regelmässigt i den nedre delen, ofta bland de tio lägst placerade. Skälen brukar vara tre. För det första hans oförmåga att regera tillsammans med någon: en president som utesluts ur sitt eget parti, förlorar nästan hela sin regering och blockeras av kongressen får ofrånkomligen svårt att uträtta något. För det andra Texasannekteringens baksida: den vidgade slaveriets territorium och bidrog till både det mexikanska kriget och den sektionskonflikt som slutade i inbördeskrig. För det tredje, och tyngst i modern bedömning, hans slutliga val 1861. En före detta president som ansluter sig till ett väpnat uppror mot det egna landet är svår att placera annat än långt ner.
Samtidigt finns en punkt där även kritikerna ger honom hög poäng: successionen. De flesta historiker menar att Tylers snabba och orubbliga agerande i april 1841 räddade presidentämbetet från en långvarig försvagning. Hade han accepterat rollen som tillförordnad president hade varje senare succession kunnat utlösa en maktkamp, med en halvlegitim ledare i Vita huset under kriser som mordet på Lincoln eller andra världskrigets slutskede. I stället fick USA en tydlig regel: ämbetet går vidare, helt och omedelbart. Att principen höll i 126 år på ren sedvana, innan den 1967 skrevs in i grundlagen genom det 25:e tillägget, brukar lyftas fram som ett av de starkaste exemplen på hur prejudikat formar det amerikanska statsskicket.
Värderingen har dessutom skiftat med tiden. Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal behandlades Tyler ofta som en fotnot, ihågkommen mest för öknamnet. Senare forskning har gett en mer sammansatt bild: statsvetare intresserar sig för honom som ett tidigt exempel på en president som styr med veto och utnämningar i stället för genom partiet, och som ett testfall för vad ämbetet klarar när presidenten saknar allt parlamentariskt stöd. Att han trots total isolering ändå fick igenom fördrag, tullar och till slut Texas visar att presidentmaktens egna verktyg räcker längre än man kunde tro. Men ingen omvärdering har lyft honom särskilt högt i rankningarna – slutet 1861 väger för tungt.
Bilden av Tyler är alltså kluven på ett ovanligt tydligt sätt: en misslyckad president som fattade ett historiskt riktigt beslut. Hans försvarare pekar också på utrikespolitiken – fördragen med Storbritannien och Kina var gedigna resultat under svåra förhållanden. Hans kritiker svarar att en presidents eftermäle måste väga in helheten, och att helheten innehåller slaveriförsvaret och konfederationen. Var han hamnar på listan över USA:s presidenter beror därför på vad man mäter: som institutionsbyggare var han betydelsefull, som politisk ledare var han isolerad, och som medborgare slutade han på fel sida om sitt lands historia.
Presidenter som tagit över enligt Tyler-prejudikatet
| År | Avliden/avgången president | Vicepresident som tog över |
|---|---|---|
| 1841 | William Henry Harrison (död) | John Tyler |
| 1850 | Zachary Taylor (död) | Millard Fillmore |
| 1865 | Abraham Lincoln (mördad) | Andrew Johnson |
| 1881 | James A. Garfield (mördad) | Chester A. Arthur |
| 1901 | William McKinley (mördad) | Theodore Roosevelt |
| 1923 | Warren G. Harding (död) | Calvin Coolidge |
| 1945 | Franklin D. Roosevelt (död) | Harry S. Truman |
| 1963 | John F. Kennedy (mördad) | Lyndon B. Johnson |
| 1974 | Richard Nixon (avgick) | Gerald Ford (enligt 25:e tillägget) |
En kuriositet till sist, som ofta förvånar: John Tyler, född 1790, hade sonsöner som levde in på 2000-talet. Genom sena äktenskap i två generationer – Tyler fick barn vid hög ålder, och en av sönerna likaså – kom hans siste sonson att avlida först i maj 2025. En man född under George Washingtons presidenttid hade alltså barnbarn i livet 235 år senare.
Vanliga frågor om John Tyler
Varför kallades John Tyler “His Accidency”?
Öknamnet betyder ungefär “Hans Olyckshet” och var en drift med titeln “His Excellency”. Motståndarna ville markera att Tyler bara var president av en slump – han hade valts till vicepresident och fick makten enbart för att Harrison dog. Tyler själv vägrade acceptera den beskrivningen och returnerade post adresserad till “Acting President” oöppnad.
Vad är Tyler-prejudikatet?
Det är principen att en vicepresident som tar över efter en presidents död blir fullvärdig president, inte bara tillförordnad. Tyler etablerade principen 1841 genom att snabbt svära eden och kräva ämbetets hela makt. Prejudikatet följdes vid varje senare succession och skrevs 1967 in i konstitutionen genom det 25:e tillägget.
Varför uteslöts Tyler ur whigpartiet?
Han stoppade partiets viktigaste vallöfte, en ny nationalbank, med två veton under sommaren och hösten 1841. Whigarna såg det som ett svek mot valprogrammet, och i september 1841 uteslöts han formellt. Nästan hela regeringen avgick samtidigt i protest, och Tyler styrde resten av perioden utan parti.
Vad gjorde John Tyler med Texas?
Han drev igenom annekteringen av Texas. När senaten fällt ett annekteringsfördrag 1844 valde Tyler vägen via ett gemensamt kongressbeslut, som bara kräver enkel majoritet, och undertecknade det tre dagar före sin avgång i mars 1845. Texas blev delstat i december 1845, och konflikten med Mexiko ledde till krig året därpå.
Gick John Tyler med i konfederationen?
Ja. Efter att ha lett en misslyckad fredskonferens i februari 1861 röstade han för Virginias utträde ur unionen och valdes in i konfederationens representanthus. Han dog i januari 1862 innan han tillträdde, och hans död hedrades aldrig officiellt i Washington – han är den ende presidenten med det eftermälet.
Hur många barn hade John Tyler?
Femton, fler än någon annan amerikansk president: åtta med första hustrun Letitia Christian och sju med Julia Gardiner, som han gifte sig med som sittande president 1844. Tack vare sena äktenskap i flera generationer levde hans siste sonson ända in på 2020-talet.
Källor
Uppgifterna på den här sidan bygger på etablerade amerikanska referensverk och institutioner:
- Miller Center vid University of Virginia – biografi och analys av Tylers presidenttid. millercenter.org
- The White House – officiell presidentbiografi. whitehouse.gov
- White House Historical Association – Vita husets historia, first ladies och Princeton-olyckan. whitehousehistory.org
- Encyclopaedia Britannica – biografiska grundfakta och årtal. britannica.com
- Library of Congress – primärkällor om successionen 1841 och Texasannekteringen. loc.gov