John F. Kennedy (1917–1963) var USA:s 35:e president och satt i Vita huset från januari 1961 till den 22 november 1963, då han mördades i Dallas. Hans tid vid makten blev kort – bara drygt tusen dagar – men få presidentskap har satt så djupa spår i det amerikanska minnet. Kennedy var den yngste som någonsin valts till ämbetet, den förste katoliken på posten och den förste presidenten som föddes på 1900-talet. Med honom kom en ny generation till makten, och han sade det själv i sitt installationstal: facklan hade lämnats över.
Under hans tre år som president ställdes världen närmare ett kärnvapenkrig än någonsin förr eller senare. Kubakrisen i oktober 1962 – de tretton dagarna – är fortfarande skolexemplet på hur en ledare hanterar en kris där ett enda felsteg kan kosta miljoner liv. Kennedy hann också lova att sätta en amerikan på månen före decenniets slut, hålla ett av 1900-talets viktigaste tal om medborgarrätt och stå vid Berlinmuren och förklara sig vara en berlinare. Sedan tog allt slut på några sekunder i en öppen bil i Texas.
Mordet gjorde honom till myt. Bilden av det unga, eleganta paret i Vita huset fick snabbt ett namn, Camelot, och den bilden har färgat allt som skrivits om honom sedan dess. Men vem var mannen bakom myten, vad uträttade han faktiskt, och hur bedömer historikerna honom idag? Den här sidan går igenom hela historien. Vill du se var han hör hemma i raden av amerikanska statschefer finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om John F. Kennedy
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 29 maj 1917 i Brookline, Massachusetts |
| Död | 22 november 1963 i Dallas, Texas (mördad) |
| Parti | Demokratiska partiet (Democratic Party) |
| Mandatperiod | 20 januari 1961 – 22 november 1963 |
| Vicepresident | Lyndon B. Johnson |
| Maka | Jacqueline Bouvier Kennedy (gifta 1953) |
| Företrädare | Dwight D. Eisenhower |
| Efterträdare | Lyndon B. Johnson |
| Yrke före politiken | Marinofficer, journalist en kort tid, författare |
| Känd för | Kubakrisen, rymdlöftet, medborgarrättstalet 1963 och mordet i Dallas |
Uppväxt och tidig karriär
Familjen Kennedy – pengar, politik och hårda förväntningar
John Fitzgerald Kennedy föddes den 29 maj 1917 i Brookline, en förort till Boston i Massachusetts. Familjen kallade honom Jack. Han var det andra av nio barn till Joseph P. Kennedy och Rose Fitzgerald Kennedy, och han växte upp i en miljö där politik och ambition satt i väggarna. Båda morfäderna och farfäderna var irländsk-katolska politiker i Boston – morfadern John “Honey Fitz” Fitzgerald hade varit stadens borgmästare – och fadern Joseph byggde upp en av USA:s stora förmögenheter genom affärer på börsen, i filmbranschen och i fastigheter. Under andra hälften av 1930-talet var Joseph Kennedy dessutom amerikansk ambassadör i London.
Fadern hade en plan för sina söner: en av dem skulle bli USA:s förste katolske president. Trycket låg först på den äldste sonen, Joseph Jr. Middagarna i familjen Kennedy liknade förhör i aktuella frågor, och barnen förväntades tävla – i segling, i sport, i skolan. Jack var inte den självklara stjärnan. Han var smal, ofta sjuk och levde länge i sin äldre brors skugga. Det som skulle förändra allt var kriget: Joseph Jr. stupade 1944 som bombflygare i Europa, och faderns ambitioner flyttades över på Jack.
Sjukdomarna, skolan och boken som kom före examen
Kennedys barndom och ungdom var kantad av sjukhusvistelser. Han drabbades av scharlakansfeber som liten, hade svåra magproblem och ryggbesvär och blev senare i livet diagnostiserad med Addisons sjukdom, en hormonsjukdom som kräver livslång medicinering. Mycket av detta hemlighölls noga under hans politiska karriär – bilden av den solbrände, vitale Kennedy var delvis en konstruktion. Sängliggandet gav honom dock samma gåva som det gett andra klena pojkar: han läste enormt mycket, särskilt historia.
Han gick på internatskolan Choate i Connecticut och skrevs sedan in vid Harvard 1936. Där var han först mer intresserad av sport och sällskapsliv än av studier, men resorna till Europa i slutet av 1930-talet väckte något. Han såg med egna ögon hur kontinenten gled mot krig, och han skrev en examensuppsats om varför Storbritannien varit så oförberett på Hitlers upprustning. Uppsatsen arbetades om till boken Why England Slept, som gavs ut 1940 – samma år som han tog examen – och blev en försäljningsframgång. En 23-åring med en aktuell bestseller om storpolitik: det var en ovanlig start.
Kriget i Stilla havet och PT-109
När USA drogs in i andra världskriget tog sig Kennedy in i flottan, trots att hans rygg egentligen borde ha stoppat honom vid läkarundersökningen – faderns kontakter hjälpte till. Han blev befälhavare på en motortorpedbåt, PT-109, i Salomonöarna i Stilla havet. Natten till den 2 augusti 1943 rammades båten av en japansk jagare och klövs i två delar. Två besättningsmän dog omedelbart. Kennedy samlade de överlevande och ledde en flera timmar lång simning till en liten ö, där han bogserade en svårt brännskadad kamrat genom att hålla dennes flytvästband mellan tänderna.
Under de följande dagarna simmade Kennedy ut i sundet om nätterna för att försöka signalera till amerikanska båtar, och till slut lyckades gruppen få kontakt med öbor som förde fram ett meddelande, inristat i ett kokosnötsskal, till de allierade. Alla elva överlevande räddades. Kennedy dekorerades för sitt agerande, och historien om PT-109 blev senare politiskt guld: en ung kandidat med en dokumenterad hjälteinsats i kriget. Själv avfärdade han gärna hjältestämpeln med torr humor. På frågan hur han blev krigshjälte svarade han: “Det var ofrivilligt. De sänkte min båt.”
Vägen till Vita huset
Kongressledamot och senator med författardrömmar
Efter kriget arbetade Kennedy en kort tid som journalist, men 1946 kastade han sig in i politiken och vann en plats i representanthuset (House of Representatives) för ett distrikt i Boston. Han var då 29 år. Efter tre mandatperioder utmanade han 1952 den sittande republikanske senatorn Henry Cabot Lodge Jr. – och vann, trots att republikanernas presidentkandidat Dwight D. Eisenhower samtidigt vann stort i Massachusetts. Året därpå gifte han sig med journalisten och societetskvinnan Jacqueline Bouvier. Paret fick två barn som nådde vuxen ålder, Caroline och John Jr.
Som senator var Kennedy ingen lagstiftande arbetsmyra; hans ryggproblem tvingade honom till långa sjukhusperioder, och en av ryggoperationerna var så riskabel att han fick sista smörjelsen. Under konvalescensen arbetade han med boken Profiles in Courage, porträtt av senatorer som vågat gå emot opinionen, som belönades med Pulitzerpriset 1957. Hur stor del av boken som skrevs av hans medarbetare Ted Sorensen har diskuterats sedan dess, men priset gjorde honom till en nationell profil. År 1956 var han nära att bli demokraternas vicepresidentkandidat. Han förlorade den omröstningen – och hade tur som gjorde det, eftersom partiet sedan förlorade valet stort. I stället började han bygga mot 1960.
Valet 1960: tv-debatterna som ändrade spelet
Kennedy hade två uppenbara problem som presidentkandidat. Han var ung – 43 år – och han var katolik. Ingen katolik hade någonsin valts till president, och när Al Smith försökte 1928 hade fördomarna krossat honom. Kennedy mötte frågan rakt på. I ett berömt tal inför protestantiska pastorer i Houston i september 1960 förklarade han att han inte var “den katolske kandidaten” utan demokraternas kandidat som råkade vara katolik, och att han trodde på en absolut skiljelinje mellan kyrka och stat. Ingen påve skulle tala om för en president vad han skulle göra.
Motståndaren var vicepresident Richard Nixon, som ställde upp på åtta års erfarenhet i Eisenhowers regering – företrädaren vars presidenttid du kan läsa mer om på sidan om Dwight D. Eisenhower. Valrörelsens vändpunkt kom i tv. Kennedy och Nixon möttes i fyra debatter, de första tv-sända presidentdebatterna i USA:s historia, och den första den 26 september 1960 sågs av en enorm publik. Kennedy var utvilad, solbränd och tränad för kameran. Nixon var nyss utskriven från sjukhus, blek och svettig, och avböjde ordentlig makeup. De som lyssnade på radio tyckte att kampen var jämn; de som såg tv gav i högre grad Kennedy segern. Exakt hur mycket debatterna avgjorde tvistar forskarna om, men de förändrade amerikanska valrörelser för alltid – hur sådana val fungerar i stort kan du läsa om i guiden till presidentval i USA.
Valet i november blev ett av de jämnaste någonsin. Kennedy vann med omkring 112 000 rösters marginal av nästan 69 miljoner avgivna – en tiondels procentenhet – och tog 303 elektorsröster mot Nixons 219. I januari 1961 svors han in, och installationstalet innehöll den mening som fortfarande citeras oftare än nästan något annat ur ett amerikanskt tal: “Fråga inte vad ditt land kan göra för dig – fråga vad du kan göra för ditt land” (Ask not what your country can do for you – ask what you can do for your country).
Presidenttiden (1961–1963)
Kennedy kallade sitt program för den nya gränsen (New Frontier): satsningar på ekonomin, utbildning, vetenskap och en aktivare roll för USA i världen. Men det var utrikespolitiken och det kalla kriget som kom att dominera nästan allt. Hans tre år rymmer ett förödmjukande fiasko, världens farligaste kris, ett rymdlöfte som formade ett årtionde och en försenad men historisk vändning i medborgarrättsfrågan. Tabellen längre ned sammanfattar de viktigaste händelserna år för år.
Fredskåren och den nya tonen
Bland de första initiativen fanns Fredskåren (Peace Corps), som Kennedy skapade i mars 1961: unga amerikaner skickades ut som lärare, ingenjörer och hälsoarbetare i utvecklingsländer. Tanken var lika mycket idealism som kallakrigsstrategi – att visa upp ett annat amerikanskt ansikte än militärens i kampen med Sovjetunionen om tredje världens sympatier. Programmet finns kvar än idag och är en av de delar av arvet som nästan ingen ifrågasätter. I samma anda lanserades Framstegsalliansen (Alliance for Progress), ett stort biståndsprogram för Latinamerika.
Grisbukten: fiaskot som formade honom
Bara tre månader in i presidentskapet kom katastrofen. CIA hade under Eisenhower planerat en invasion av Kuba, utförd av exilkubaner, med målet att störta Fidel Castros regim. Kennedy ärvde planen, tvekade, men gav klartecken. Den 17 april 1961 landsteg omkring 1 400 exilkubaner i Grisbukten (Bay of Pigs) på Kubas sydkust. Allt gick fel. Förväntningarna på ett folkligt uppror mot Castro visade sig vara önsketänkande, luftstödet var otillräckligt och Kennedy vägrade sätta in amerikanska stridskrafter öppet. Inom tre dygn var styrkan krossad; över hundra dödades och mer än tusen togs till fånga.
Fiaskot var totalt och världen visste att USA låg bakom. Kennedy tog offentligt på sig ansvaret – “segern har hundra fäder, men nederlaget är föräldralöst”, konstaterade han syrligt – och hans popularitetssiffror steg paradoxalt nog. Privat drog han två slutsatser som skulle visa sig avgörande. Den första: lita aldrig blint på militärens och underrättelsetjänstens självsäkra bedömningar. Den andra: skaffa alltid fler alternativ än “gör ingenting” och “bomba”. Arton månader senare, under Kubakrisen, räddade förmodligen de lärdomarna världen.
Berlin: muren och “Ich bin ein Berliner”
Sommaren 1961 möttes Kennedy och Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov i Wien. Mötet gick dåligt. Chrusjtjov uppfattade den unge presidenten som oerfaren, pressade honom hårt om Berlin och hotade med att strypa västmakternas tillgång till staden. Berlin var det kalla krigets öppna sår: staden låg mitt i det kommunistiska Östtyskland, men västra halvan styrdes av väst, och genom den gränsen flydde hundratusentals östtyskar. Natten till den 13 augusti 1961 stängde det östtyska styret gränsen och började bygga det som blev Berlinmuren.
Kennedy protesterade men agerade inte militärt – muren var, som han lär ha resonerat privat, en betydligt bättre utgång än ett krig. I juni 1963 reste han till Västberlin och höll inför en jättepublik ett av sina mest berömda tal. Den som vill veta vad skillnaden är mellan den fria världen och kommunismen, sade han, borde komma till Berlin. Han avslutade med orden “Ich bin ein Berliner” – jag är en berlinare – som en försäkran om att staden inte skulle överges. En seglivad skröna påstår att han därmed råkade kalla sig en munk (en “Berliner” är också ett bakverk), men tyska åhörare förstod exakt vad han menade, och jublet var öronbedövande.
Kubakrisen oktober 1962 – de tretton dagarna
Kubakrisen är den händelse som mer än någon annan definierar Kennedys presidentskap, och den förtjänar att berättas i detalj. Under sommaren och hösten 1962 började Sovjetunionen i hemlighet placera ut kärnvapenrobotar på Kuba, femton mil från Floridas kust. Chrusjtjov ville skydda Castro efter Grisbukten, men också jämna ut styrkeförhållandet: USA hade robotar i Turkiet, nära sovjetisk mark, och ett stort övertag i långdistansvapen. När en amerikansk U-2:a fotograferade robotbaserna under uppbyggnad fick Kennedy bilderna på sitt bord den 16 oktober 1962. De tretton dagar som följde är det närmaste ett fullskaligt kärnvapenkrig världen har kommit.
Upptäckten och de hemliga överläggningarna
Kennedys första beslut var att inte avslöja något offentligt. I stället samlade han en inre krets av rådgivare, den verkställande kommittén (ExComm), som i dagar av hemliga möten vred och vände på alternativen. Militärledningen förespråkade flyganfall mot baserna följt av invasion av Kuba. Kennedy, med Grisbukten i färskt minne, pressade på för andra vägar. Vad ingen i rummet visste var att sovjetiska styrkor på Kuba redan förfogade över taktiska kärnvapen – ett anfall hade mycket väl kunnat utlösa just det kärnvapenkrig man försökte undvika. Under tiden spelade diplomatin blindbock: Sovjets utrikesminister Andrej Gromyko försäkrade Kennedy vid ett möte i Vita huset att inga offensiva vapen fanns på Kuba, medan presidenten hade fotobevisen liggande i skrivbordslådan.
Karantänen och världens mest anspända vecka
Den 22 oktober talade Kennedy till nationen i tv och lade korten på bordet: robotbaser byggdes på Kuba, och USA svarade med en marin blockad – kallad “karantän”, eftersom en blockad formellt är en krigshandling – för att stoppa fler vapenleveranser. Varje robot avfyrad från Kuba, sade han, skulle betraktas som ett sovjetiskt angrepp på USA som skulle besvaras fullt ut. De amerikanska kärnvapenstyrkorna gick upp i beredskapsläget DEFCON 2, det högsta steget under faktiskt krig. Världen höll andan. Den 24 oktober närmade sig sovjetiska fartyg blockadlinjen – och stannade eller vände. “Vi stod öga mot öga, och jag tror att den andre sidan just blinkade”, sade utrikesminister Dean Rusk.
Den svarta lördagen och uppgörelsen
Krisen var ändå inte över, och den farligaste dagen kom lördagen den 27 oktober. En amerikansk U-2:a sköts ned över Kuba och piloten, major Rudolf Anderson, dödades – krisens enda direkta dödsoffer. Samma dag krävde ett nytt, hårdare brev från Moskva att USA:s robotar i Turkiet skulle bort, och ute på Atlanten tvingade amerikanska örlogsfartyg upp en sovjetisk ubåt till ytan, ovetande om att den bar en kärnvapentorped och att befälen ombord övervägt att använda den. Militärledningen krävde nu anfall. Kennedy vägrade låta sig pressas.
Lösningen blev en kombination av offentligt avtal och hemlig eftergift. Kennedy svarade formellt bara på Chrusjtjovs första, mjukare brev: USA lovade att inte invadera Kuba om robotarna togs bort. Den 28 oktober meddelade Chrusjtjov att robotarna skulle monteras ned. Krisen var över.
Den hemliga delen av uppgörelsen
Vad omvärlden inte fick veta var att presidentens bror, justitieminister Robert Kennedy, samma helg i hemlighet träffade Sovjets ambassadör Anatolij Dobrynin och lovade att USA:s robotar i Turkiet skulle avvecklas inom några månader – under förutsättning att kopplingen aldrig offentliggjordes. Robotarna togs mycket riktigt bort under 1963. Hemlighållandet gjorde att krisen i samtiden framstod som en ren amerikansk seger och en ren sovjetisk reträtt; först årtionden senare blev bilden av en ömsesidig uppgörelse allmänt känd. Efter krisen inrättades den “heta linjen” mellan Washington och Moskva, och båda ledarna började tala öppet om avspänning. Chrusjtjov föll dock från makten 1964, delvis försvagad av reträtten.
| Datum 1962 | Händelse under de tretton dagarna |
|---|---|
| 16 oktober | Kennedy får se U-2-bilderna som avslöjar sovjetiska robotbaser på Kuba; ExComm börjar sammanträda i hemlighet. |
| 18 oktober | Sovjets utrikesminister Gromyko försäkrar Kennedy att inga offensiva vapen finns på Kuba. |
| 22 oktober | Kennedy avslöjar krisen i ett tv-tal och tillkännager karantänen av Kuba. |
| 24 oktober | Sovjetiska fartyg stannar eller vänder vid blockadlinjen; kärnvapenstyrkorna står i DEFCON 2. |
| 26 oktober | Chrusjtjov skickar ett brev som antyder en lösning: robotarna bort mot ett löfte att inte invadera Kuba. |
| 27 oktober | “Svarta lördagen”: en U-2:a skjuts ned över Kuba och piloten dödas; ett hårdare sovjetiskt brev kräver även robotarna i Turkiet bort. |
| 28 oktober | Chrusjtjov meddelar att robotarna monteras ned; krisen är över. |
Rymdlöftet: “before this decade is out”
Rymdkapplöpningen var det kalla krigets skyltfönster, och USA låg efter. Sovjet hade skickat upp Sputnik 1957, och i april 1961 – dagar före Grisbukten – blev Jurij Gagarin första människan i rymden. Kennedy behövde ett mål där USA kunde hinna ikapp och gå om. Den 25 maj 1961 ställde han sig inför kongressen och gjorde ett åtagande som då lät nästan orimligt: USA skulle “före detta årtiondes slut” (before this decade is out) landsätta en människa på månen och föra henne säkert hem igen.
Löftet gav Apolloprogrammet dess riktning och tidsgräns, och anslagen till rymdstyrelsen NASA mångdubblades. Delmålen bockades av: Alan Shepard blev förste amerikanen i rymden i maj 1961, och John Glenn förste amerikanen i omloppsbana i februari 1962. I september 1962 höll Kennedy talet vid Rice University i Houston som gav satsningen dess mest citerade motivering: “Vi väljer att fara till månen under detta årtionde, och att göra de andra sakerna – inte för att de är lätta, utan för att de är svåra” (We choose to go to the Moon). Kennedy fick aldrig se målet nås. Men när Apollo 11 landade i juli 1969 var det med fem månaders marginal till hans tidsgräns, och rymdcentret i Florida bar då redan hans namn.
Medborgarrätten: talet den 11 juni 1963
Medborgarrättsfrågan är den del av presidenttiden där eftervärldens dom är mest kluven. Söderns rasåtskillnadslagar stod i öppen konflikt med författningens löften, och rörelsen mot dem växte för varje år. Kennedy sympatiserade med målen men agerade länge försiktigt – han behövde Söderns demokratiska kongressledamöter för resten av sin dagordning och ville inte spräcka partiet. Under hans två första år drev händelserna honom snarare än tvärtom. När frihetsresenärerna (Freedom Riders) misshandlades 1961 skickade regeringen federala marshaler. När James Meredith 1962 skrevs in som förste svarte student vid University of Mississippi krävdes tusentals soldater för att kväsa kravallerna.
Våren 1963 tvingade Birmingham i Alabama fram ett vägval. Tv-bilderna av polisens hundar och vattenkanoner mot fredliga demonstranter, många av dem barn, chockade landet och världen. När guvernör George Wallace i juni ställde sig i dörren till University of Alabama för att stoppa två svarta studenter federaliserade Kennedy nationalgardet – och samma kväll, den 11 juni 1963, höll han ett direktsänt tal som markerar vändpunkten. Medborgarrätten var, sade han, “först och främst en moralisk fråga, lika gammal som skrifterna och lika tydlig som den amerikanska konstitutionen”. Vem av oss, frågade han, skulle vilja byta hudfärg och ställa sig i den behandlades ställe? Dagar senare skickade han ett omfattande medborgarrättsförslag till kongressen.
Förslaget satt fast i utskotten när Kennedy mördades. Det blev hans efterträdare Lyndon B. Johnson som med hänvisning till den döde presidentens minne drev igenom det som Civil Rights Act 1964. Samma sommar som talet hölls samlade marschen mot Washington en kvarts miljon människor och Martin Luther Kings ord “I have a dream” – en marsch som regeringen först försökte avstyra, sedan accepterade och samordnade sig med.
Politiken på hemmaplan och provstoppsavtalet
Kennedys inrikespolitiska facit i kongressen var i övrigt tunt, vilket ofta glöms bort. Höjd minimilön och vissa handels- och försvarssatsningar gick igenom, men de stora förslagen – sjukvård för äldre, federalt utbildningsstöd, en stor skattesänkning för att få fart på ekonomin – blockerades av koalitionen av republikaner och konservativa syddemokrater. Skattesänkningen antogs först 1964, efter hans död. Mest bestående blev kanske ett avtal med Moskva: det partiella provstoppsavtalet (Limited Test Ban Treaty) från augusti 1963, som förbjöd kärnvapenprov i atmosfären, i rymden och under vatten. Det var det första stora rustningsbegränsningsavtalet mellan supermakterna, fött ur Kubakrisens skräck, och Kennedy räknade det själv som en av sina viktigaste framgångar.
Till det omdiskuterade arvet hör Vietnam. Kennedy ökade antalet amerikanska militära rådgivare i Sydvietnam från några hundra till omkring 16 000 och godkände i november 1963 i praktiken den kupp där Sydvietnams president Diem störtades och dödades. Om Kennedy hade trappat upp till fullt krig som Johnson gjorde, eller dragit sig ur, är en av historiens stora obesvarbara frågor – han hann bara tre veckor längre än Diem.
| År | Viktiga händelser |
|---|---|
| 1961 | Installationstalet (“Ask not…”), Fredskåren bildas, fiaskot i Grisbukten i april, rymdlöftet inför kongressen i maj, mötet med Chrusjtjov i Wien, Berlinmuren börjar byggas i augusti. |
| 1962 | John Glenn blir förste amerikan i omloppsbana, kravallerna kring James Meredith vid University of Mississippi, Kubakrisen i oktober – de tretton dagarna. |
| 1963 | Birminghamkrisen, medborgarrättstalet den 11 juni, “Ich bin ein Berliner” i juni, provstoppsavtalet i augusti, marschen mot Washington, mordet i Dallas den 22 november. |
Mordet i Dallas och efterspelet
Den 22 november 1963
Hösten 1963 började Kennedy förbereda omvalskampanjen 1964, och Texas var en delstat han behövde. Den 22 november färdades presidentparet i öppen bil genom centrala Dallas, på väg mot ett lunchanförande. Klockan 12.30, när kortegen passerade Dealey Plaza, avlossades skott. Kennedy träffades i halsen och huvudet och dödförklarades en halvtimme senare på Parkland-sjukhuset. Han blev 46 år. Även Texas guvernör John Connally, som satt i samma bil, sårades men överlevde. Ombord på presidentplanet Air Force One svors Lyndon B. Johnson in som president samma eftermiddag, med den blodstänkta Jacqueline Kennedy vid sin sida.
Chocken var global och, för amerikaner, epokgörande. Tv-bolagen sände i fyra dygn utan avbrott och utan reklam. Miljontals människor minns än idag exakt var de befann sig när beskedet kom – “var var du när Kennedy sköts?” blev en egen genre av minnen. Begravningen den 25 november, med den tomma hästen i sorgetåget och treårige John Jr:s honnör vid kistan, sågs av hundratals miljoner världen över. Kennedy vilar på nationalkyrkogården i Arlington under en evig låga.
Oswald, Jack Ruby och Warrenkommissionen
Inom några timmar greps Lee Harvey Oswald, en 24-årig anställd vid Texas School Book Depository, byggnaden som kortegen just passerat när skotten föll. Oswald var en före detta marinsoldat som hoppat av till Sovjetunionen 1959, återvänt 1962 och engagerat sig för Castros Kuba. Han anklagades för mordet på presidenten och för att strax därefter ha skjutit ihjäl polismannen J.D. Tippit, men nekade och kallade sig syndabock. Något rättegångsförhör blev det aldrig: två dagar senare, den 24 november, sköts Oswald till döds av nattklubbsägaren Jack Ruby i polishusets källare – inför direktsända tv-kameror.
Johnson tillsatte en utredningskommission ledd av Högsta domstolens (Supreme Court) chefsdomare Earl Warren. Warrenkommissionen lämnade sin rapport i september 1964 och slog fast att Oswald hade agerat ensam och avlossat skotten från bokförrådets sjätte våning, samt att även Ruby handlat på egen hand. Det är fortfarande den officiella slutsatsen, och den delas av de flesta historiker som granskat materialet.
Konspirationsteorierna
Att Oswald själv mördades innan han kunnat ställas inför rätta lämnade frågor utan slutgiltiga svar, och mordet på Kennedy har sedan dess omgärdats av fler konspirationsteorier än kanske någon annan modern händelse. Teorierna har genom åren pekat ut allt från maffian och Kuba till Sovjet och delar av den amerikanska statsapparaten, och opinionsmätningar har i årtionden visat att en stor del av amerikanerna tvivlar på att Oswald agerade ensam. En kongressutredning på 1970-talet ansåg utifrån en ljudinspelning att en sammansvärjning var trolig, men just den bevisningen har senare underkänts av forskare. Ingen av teorierna har kunnat beläggas, och de många utredningarna och de miljontals sidor dokument som med åren offentliggjorts har inte rubbat huvudslutsatsen. Att teorierna alls uppstod och lever vidare är dock i sig en del av mordets historia – ett mått på hur svårsmält det var att en ensam gärningsman kunde släcka så mycket.
Camelot: så föddes myten
En vecka efter mordet tog Jacqueline Kennedy emot journalisten Theodore H. White för en intervju i tidskriften Life. Där berättade hon att parets favoritmusikal varit Camelot, om kung Arthurs hov, och citerade slutraden om att det en gång funnits “one brief shining moment” – ett kort, lysande ögonblick – som hette Camelot. Bilden satte sig omedelbart: det unga paret, glansen, kulturen och elegansen i Vita huset som ett modernt Camelot, brutalt avbrutet. Det var en medveten insats av en sörjande änka för att forma eftermälet, och den lyckades över all förväntan.
Jacqueline Kennedy hade själv bidragit till glansen. Hon genomförde en uppmärksammad restaurering av Vita huset, visade upp resultatet i en tv-sänd rundvandring 1962 och gjorde presidentbostaden till ett skyltfönster för amerikansk historia och kultur. Middagarna med författare, musiker och Nobelpristagare förstärkte bilden av ett hov snarare än ett kansli. Camelot-myten har sedan dess fungerat som både förstoringsglas och måltavla: den håller minnet av Kennedy levande, samtidigt som historiker återkommande påpekar att den skymmer sikten mot vad presidentskapet faktiskt var.
Eftermäle: hur bedöms John F. Kennedy idag?
Få presidenter har ett så stort gap mellan folkets dom och forskarnas. I opinionsmätningar bland vanliga amerikaner hamnar Kennedy regelmässigt i den absoluta toppen, ofta främst av alla moderna presidenter. Historikernas rankningar placerar honom vanligen högt men inte högst – ofta strax utanför eller i utkanten av tio-i-topp. Skillnaden beror till stor del på att bilden av Kennedy formats av mordet och myten snarare än av ett facit: han fick aldrig chansen att fullfölja, och ingen vet vad en andra mandatperiod hade inneburit.
På plussidan i historikernas bedömning står framför allt hanteringen av Kubakrisen, som brukar beskrivas som ett föredöme i krishantering: förmågan att stå emot tryck från den egna militärledningen, hålla vägar öppna för motparten och kompromissa i hemlighet när det krävdes. Dit räknas också provstoppsavtalet, rymdlöftet som gav Apolloprogrammet dess mål, Fredskåren och en retorisk förmåga som fick en hel generation att söka sig till samhällstjänst. Kennedy omdefinierade dessutom det moderna presidentskapets form – tv-mediet, presskonferenserna, den direkta relationen till väljarna. Hur ämbetet formellt fungerar, och hur mycket av det som vilar på just sådan informell auktoritet, kan du läsa mer om i guiden till presidentämbetet.
På minussidan noteras Grisbukten, den sena och länge motvilliga hanteringen av medborgarrätten, det tunna lagstiftningsfacit i kongressen och upptrappningen i Vietnam, som lämnade ett svårt arv till efterträdaren. Senare forskning har också komplicerat personbilden: Kennedy dolde allvarlig sjukdom och omfattande medicinering för väljarna, och hans många utomäktenskapliga förbindelser – i stort sett okända för samtiden, skyddade av en annan tids pressetik – har diskuterats flitigt sedan de blev kända. Vissa historiker menar att myten fått honom att framstå som större än gärningarna; andra svarar att de tusen dagarna faktiskt rymde mer av bestående betydelse än många fulla mandatperioder. Att så mycket av 1960-talets dramatik – medborgarrättslagarna, månlandningen, Vietnam – utspelade sig i spåren av det han påbörjade gör honom hur som helst till en nyckelfigur i USA:s moderna politiska historia. Och det blev Lyndon B. Johnson som fick förvalta både dagordningen och sorgen.
Vanliga frågor om John F. Kennedy
Var Kennedy USA:s yngste president?
Han var den yngste som valts till ämbetet: 43 år vid tillträdet 1961. Den yngste som tjänstgjort är dock Theodore Roosevelt, som var 42 när han som vicepresident tog över efter mordet på William McKinley 1901. Skillnaden är alltså att Roosevelt ärvde posten medan Kennedy vann den i val.
Varför var det viktigt att Kennedy var katolik?
Ingen katolik hade tidigare valts till president, och många protestantiska väljare misstänkte att en katolsk president skulle ta order från påven. Kennedy bemötte misstron öppet i ett tal i Houston 1960, där han lovade absolut åtskillnad mellan kyrka och stat. Hans seger begravde i praktiken frågan – religionen har aldrig sedan dess varit ett lika stort hinder i amerikanska presidentval.
Vad handlade Kubakrisen om?
Sovjetunionen placerade i hemlighet kärnvapenrobotar på Kuba, femton mil från USA:s kust. När USA upptäckte baserna i oktober 1962 svarade Kennedy med en flottblockad i stället för det flyganfall militären ville se. Efter tretton dagar på randen av kärnvapenkrig drog Sovjet tillbaka robotarna mot ett amerikanskt löfte att inte invadera Kuba – och en hemlig utfästelse att avveckla amerikanska robotar i Turkiet.
Vad lovade Kennedy om månen?
I ett tal inför kongressen den 25 maj 1961 åtog sig USA att landsätta en människa på månen och föra henne säkert hem “före detta årtiondes slut”. Löftet gav Apolloprogrammet mål och tidsram. Det infriades i juli 1969, när Apollo 11 landade – nästan sex år efter Kennedys död.
Vem mördade Kennedy?
Warrenkommissionen slog 1964 fast att Lee Harvey Oswald ensam sköt presidenten från Texas School Book Depository i Dallas, och att Jack Ruby ensam sedan sköt Oswald. Det är den officiella slutsatsen och den som de flesta historiker delar. Eftersom Oswald aldrig hann ställas inför rätta har mordet dock omgärdats av konspirationsteorier ända sedan 1963, men ingen av dem har kunnat beläggas.
Vad menas med Camelot om Kennedy?
Camelot är namnet på kung Arthurs mytiska hov och titeln på en musikal som Kennedy tyckte om. En vecka efter mordet använde änkan Jacqueline Kennedy jämförelsen i en intervju i Life, och den fastnade: Kennedy-åren som ett kort, lysande ögonblick av ungdom och glans. Historiker ser begreppet som en medvetet skapad myt – verkningsfull, men inte någon neutral beskrivning av presidentskapet.
Källor
Sidan bygger på etablerade uppslagsverk, arkiv och presidentbibliotekets material:
- John F. Kennedy Presidential Library and Museum – biografi, tal i fulltext och dokument om bland annat Kubakrisen och rymdprogrammet. jfklibrary.org
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Kennedys liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- The White House – officiell kortbiografi över presidenten. whitehouse.gov
- National Archives – Warrenkommissionens rapport och de offentliggjorda mordutredningsdokumenten. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – faktakontroll av årtal, personer och händelseförlopp. britannica.com