Jimmy Carter var USA:s 39:e president och ledde landet mellan 1977 och 1981. Han kom till makten som en outsider — en jordnötsodlare från den lilla staden Plains i Georgia — i en tid när amerikanerna hade tappat förtroendet för Washington efter Watergateskandalen och Vietnamkriget. Carter lovade att aldrig ljuga för det amerikanska folket, och det löftet bar honom hela vägen till Vita huset.
Hans fyra år som president blev en blandning av stora framgångar och svåra motgångar. Camp David-avtalet mellan Egypten och Israel 1978 räknas som en av de största diplomatiska bedrifterna i modern amerikansk historia. Samtidigt tyngdes presidentskapet av energikris, hög inflation och framför allt gisslankrisen i Iran, där 52 amerikaner hölls fångna i 444 dagar. Krisen bidrog starkt till att Carter förlorade valet 1980 mot Ronald Reagan.
Men Jimmy Carters historia slutade inte där. Tvärtom. Hans liv efter presidenttiden beskrivs ofta som det mest framgångsrika någon expresident haft: han grundade Carter Center, övervakade val världen över, bekämpade sjukdomar i fattiga länder, byggde hus för behövande och fick Nobels fredspris 2002. När han dog den 29 december 2024, 100 år gammal, var han den förste amerikanske presidenten någonsin som uppnått den åldern.
Snabbfakta om Jimmy Carter
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 1 oktober 1924 i Plains, Georgia |
| Död | 29 december 2024 i Plains, Georgia (100 år gammal) |
| Parti | Demokraterna |
| Mandatperiod | 20 januari 1977 – 20 januari 1981 |
| Vicepresident | Walter Mondale |
| First lady | Rosalynn Carter (gifta 1946–2023) |
| Föregångare | Gerald Ford |
| Efterträdare | Ronald Reagan |
| Yrke före politiken | Marinofficer och jordnötsodlare |
| Känd för | Camp David-avtalet, gisslankrisen i Iran och ett exceptionellt liv efter presidenttiden |
Uppväxt och tidig karriär
James Earl Carter Jr. föddes den 1 oktober 1924 i Plains, en småstad på landsbygden i sydvästra Georgia. Han var för övrigt den förste amerikanske presidenten som föddes på ett sjukhus. Uppväxten präglades av hårt arbete, djup religiositet och livet i Södern under segregationens tid.
Familjen i Plains
Carters far, James Earl Carter Sr., var jordbrukare och affärsman som odlade jordnötter och drev en lanthandel. Modern Lillian var sjuksköterska och en självständig kvinna som, ovanligt för tiden och platsen, behandlade svarta patienter på samma villkor som vita. Familjen bodde en stor del av Jimmys barndom i det lilla samhället Archery utanför Plains, där de flesta grannarna var svarta jordbruksarbetare. De lekkamrater Jimmy växte upp med var till stor del svarta barn — en erfarenhet han själv senare pekade på som en grund för sitt engagemang för medborgerliga rättigheter.
Hemmet saknade länge både rinnande vatten och elektricitet. Jimmy arbetade på gården från tidig ålder, sålde kokta jordnötter i Plains och lärde sig tidigt värdet av sparsamhet. Familjen var djupt troende baptister, och tron kom att följa Carter genom hela livet. Han undervisade i söndagsskolan i hemförsamlingen i Plains ända upp i 90-årsåldern.
Utbildning och drömmen om flottan
Vad formade den blivande presidenten mest? Han pekade själv på tre saker: gården, kyrkan och modern Lillians exempel. Livet på landsbygden i Georgia under depressionsåren lärde honom att ingenting kommer gratis. Baptistkyrkan gav honom en moralisk kompass som han öppet hänvisade till genom hela sin politiska bana. Och moderns vägran att böja sig för Söderns rasnormer visade honom att en enskild människa kan välja att göra rätt även när omgivningen gör fel.
Carter var en duktig elev och drömde tidigt om en karriär i flottan. Efter high school i Plains studerade han först vid Georgia Southwestern College och Georgia Institute of Technology, innan han antogs till flottans elitutbildning, marinakademin (United States Naval Academy) i Annapolis. Han tog examen 1946, samma år som han gifte sig med Rosalynn Smith, en väninna till hans syster från Plains. Äktenskapet varade i 77 år — det längsta i den amerikanska presidenthistorien.
Ubåtsofficer i atomprogrammet
Efter examen tjänstgjorde Carter som officer i flottan, först på ytfartyg och sedan på ubåtar. Han valdes ut till flottans nya atomubåtsprogram under den legendariskt krävande amiralen Hyman Rickover, en man Carter senare beskrev som en av de personer som påverkat honom mest. Arbetet med kärnkraftsteknik gav honom en ingenjörsmässig, detaljorienterad arbetsstil som han bar med sig in i politiken — på gott och ont.
År 1953 dog Carters far i cancer. Jimmy stod inför ett vägval: fortsätta en lovande militärkarriär eller ta över familjens jordbruk. Han valde Plains. Beslutet var svårt, inte minst för Rosalynn som trivdes med livet som officersfamilj, men tillsammans byggde paret upp jordnötsverksamheten till ett framgångsrikt företag. Åren som företagare och jordbrukare gav Carter den bild av sig själv som han senare skulle använda i valrörelserna: en vanlig, hederlig man från landsbygden, långt från maktens korridorer.
Vägen till Vita huset
Carters politiska bana började lokalt. Han engagerade sig i skolstyrelsen i Sumter County på 1950-talet, en tid när Södern slets av striden om skolsegregationen. Carter tillhörde inte de högljudda motståndarna till segregation, men han vägrade gå med i det lokala vita medborgarrådet (White Citizens’ Council) som bekämpade integration — ett beslut som kostade honom kunder i jordnötsaffären.
År 1962 kandiderade han till delstatssenaten i Georgia. Han förlorade först — på grund av uppenbart valfusk i ett av distrikten — men överklagade, fick resultatet ogiltigförklarat och vann omvalet. Han satt i delstatssenaten 1963–1967. Efter en misslyckad kampanj för guvernörsposten 1966 återkom han 1970 och vann. Som guvernör i Georgia 1971–1975 väckte han nationell uppmärksamhet redan i installationstalet, där han förklarade att tiden för rasdiskriminering var förbi. Han lät hänga upp ett porträtt av Martin Luther King Jr. i delstatens kapitolium — en symbolhandling som var långt ifrån självklar i dåtidens Georgia. Han effektiviserade också delstatsförvaltningen genom att slå samman hundratals myndigheter och organ.
Vägen från jordnötsfarmen till Vita huset gick alltså i flera tydliga steg:
- Lokalt engagemang i skolstyrelsen i Sumter County under 1950-talet, där han först mötte politikens hårda villkor.
- Två mandatperioder i Georgias delstatssenat 1963–1967, efter att han vunnit sitt första val genom att avslöja valfusk.
- En förlorad guvernörskampanj 1966 följd av en vunnen 1970, som gav honom guvernörsposten i Georgia 1971–1975.
- En tidig och till synes hopplös presidentkandidatur som lanserades i december 1974, nästan två år före valet.
- Segrar i Iowa och New Hampshire i början av 1976, som gjorde den okände sydstatsguvernören till favorit nästan över en natt.
När Carter 1974 meddelade att han tänkte kandidera i presidentvalet 1976 var reaktionen på många håll: Jimmy vem? Han var i det närmaste okänd utanför Georgia och saknade helt erfarenhet från Washington. Men det som såg ut som en svaghet visade sig vara hans största tillgång. Efter Watergateskandalen, Richard Nixons avgång och Gerald Fords kontroversiella benådning av Nixon längtade många väljare efter någon som inte var en del av etablissemanget. Carter reste land och rike runt med budskapet att han aldrig skulle ljuga för det amerikanska folket, och han talade öppet om sin kristna tro på ett sätt som få kandidater gjort tidigare.
Strategin byggde på att satsa allt på de tidiga delstaterna. Carter vann nomineringsmötena (caucus) i Iowa och primärvalet i New Hampshire, fick ett enormt medialt genomslag och red på vågen genom resten av primärvalssäsongen — ett upplägg som senare blivit standard i amerikanska presidentval. Han säkrade Demokraternas nominering och valde senatorn Walter Mondale från Minnesota som vicepresidentkandidat.
Höstens valkampanj mot den sittande presidenten Gerald Ford blev jämnare än väntat. Carter hade ett stort försprång i opinionen under sommaren, men det krympte stadigt. Till slut vann han med 297 elektorsröster mot Fords 240 — ett av de jämnare valen under 1900-talet. Carter blev därmed den förste kandidaten från Djupa södern som valts till president sedan tiden före inbördeskriget.
Presidenttiden (1977–1981)
Carter svors in den 20 januari 1977. Redan installationsdagen satte han tonen: i stället för att åka bil i paraden efter edsavläggelsen promenerade han och Rosalynn hand i hand längs Pennsylvania Avenue till Vita huset. Gesten var medveten. Efter Nixons “kejserliga presidentskap” ville Carter visa att presidenten var en vanlig medborgare i folkets tjänst. Han sålde presidentjakten, bar ofta cardigan i stället för kostym vid tv-tal och lät sig fotograferas med egen väska i handen.
En outsider i Washington
Carters outsiderprofil, som vunnit honom valet, blev ett problem när han skulle regera. Han hade inga upparbetade relationer med kongressens ledare — inte ens med de egna partikamraterna. Hans ingenjörsmässiga stil, där han hellre fördjupade sig i detaljer än ägnade sig åt politiskt hantverk, krockade med Washingtons sätt att fungera. Trots att Demokraterna hade stora majoriteter i båda kamrarna fick Carter ofta kämpa hårt för sina förslag, och flera av dem urvattnades eller stoppades. Den som vill förstå varför en president inte kan regera på egen hand kan läsa mer i vår guide om hur presidentämbetet fungerar.
En av hans första åtgärder blev också en av de mest kontroversiella. Dagen efter tillträdet benådade Carter, i enlighet med ett vallöfte, de hundratusentals unga män som vägrat inkallelse till Vietnamkriget. Anhängarna såg det som ett nödvändigt steg för att läka landets sår efter kriget; kritikerna, inte minst veteranorganisationer, såg det som en skymf mot dem som tjänstgjort. Beslutet visar något typiskt för Carter: han gjorde det han ansåg rätt och tog den politiska smällen.
Samtidigt genomförde Carter reformer som ofta glöms bort i skuggan av krisåren:
- Han avreglerade flygbranschen 1978, vilket på sikt pressade biljettpriserna och förändrade flygresandet i grunden, och inledde liknande avregleringar av lastbils- och järnvägstrafiken samt delar av bankväsendet.
- Han skapade två nya departement: energidepartementet (Department of Energy) 1977 och utbildningsdepartementet (Department of Education) 1979.
- Han utsåg fler kvinnor och fler personer från minoriteter till federala domarposter än någon president före honom, däribland Ruth Bader Ginsburg som senare blev domare i Högsta domstolen (Supreme Court).
- Han skrev 1980 under lagen som skyddade väldiga naturområden i Alaska (Alaska National Interest Lands Conservation Act) — en av de största naturskyddsinsatserna i USA:s historia.
- Han undertecknade i slutet av mandatperioden den så kallade Superfund-lagen, som tvingar förorenare att bekosta sanering av giftig industrimark.
Energikrisen och ekonomin
Ingen inrikesfråga präglade Carters presidenttid som energin och ekonomin. USA hade blivit beroende av importerad olja, och oljechockerna på 1970-talet slog rakt mot vanliga hushåll.
Kampen för en energipolitik
Bara några månader efter tillträdet höll Carter ett tv-tal där han kallade energikampen för “det moraliska motstycket till krig” (the moral equivalent of war). Han föreslog ett omfattande energiprogram med sparkrav, satsningar på inhemska energikällor och det nya energidepartementet. Delar av programmet tog sig igenom kongressen, men i kraftigt bantad form. Carter lät också installera solpaneler på Vita husets tak — en symbol som hans efterträdare Ronald Reagan senare lät montera ner.
Varför var energifrågan så central just då? Svaret ligger i 1970-talets oljechocker. Den arabiska oljebojkotten 1973–1974 hade visat hur sårbart USA blivit, och Carter menade att beroendet av importerad olja var ett hot mot både ekonomin och den nationella säkerheten. Hans program byggde på sparsamhet, effektivare bilar och byggnader, mer inhemsk kol- och kärnkraft samt satsningar på förnybar energi och syntetiska bränslen. Mitt i denna kamp inträffade dessutom kärnkraftsolyckan vid Three Mile Island i Pennsylvania i mars 1979 — den allvarligaste i USA:s historia. Carter, som själv arbetat med reaktorteknik i flottan, besökte anläggningen personligen för att lugna allmänheten.
År 1979 kom nästa smäll. Revolutionen i Iran störtade shahen, den iranska oljeexporten störtdök och priserna rusade. Amerikanerna köade återigen vid bensinstationerna, och frustrationen riktades mot presidenten.
“Malaise”-talet
I juli 1979 drog sig Carter tillbaka till Camp David i över en vecka och bjöd in ledare från hela samhället för att diskutera landets tillstånd. Resultatet blev ett av de mest omdiskuterade tv-talen i amerikansk historia. Den 15 juli 1979 talade Carter om en “förtroendekris” som drabbat nationen — en tvivlets kris som hotade själva den amerikanska självbilden. Talet kallas ofta “malaise”-talet, trots att ordet malaise (ungefär “olustkänsla”) aldrig förekom i det.
Först togs talet emot väl. Men när Carter dagarna efteråt begärde hela regeringens avskedsansökningar och bytte ut flera ministrar vändes intrycket till kaos och kris. I efterhand har talet blivit en symbol för bilden av Carter som en president som skyllde problemen på folkets sinnesstämning i stället för att lösa dem — en tolkning som hans försvarare menar är orättvis, men som Reagan skickligt utnyttjade i valrörelsen 1980 med sitt betydligt ljusare budskap.
Inflationen och Volcker
Ekonomin var Carters kanske svåraste motståndare. USA led av stagflation: hög inflation och svag tillväxt på samma gång, en kombination som ekonomerna tidigare trott var nästintill omöjlig. Inflationen steg under Carters sista år till över 13 procent, och räntorna nådde nivåer som dagens amerikaner har svårt att föreställa sig. År 1979 utsåg Carter Paul Volcker till chef för centralbanken Federal Reserve. Volcker höjde räntorna brutalt för att knäcka inflationen — en medicin som fungerade på sikt men som fördjupade den ekonomiska smärtan lagom till valet 1980. Carter visste att utnämningen kunde skada honom politiskt men gjorde den ändå, något ekonomihistoriker senare gett honom erkännande för.
Utrikespolitik med mänskliga rättigheter i centrum
Carter ville bryta med den kyliga realpolitik som präglat åren under Nixon och Henry Kissinger. Mänskliga rättigheter skulle vara “själen” i amerikansk utrikespolitik, förklarade han. USA drog ner stödet till flera diktaturer i Latinamerika, pressade Sovjetunionen om dissidenternas villkor och gjorde rättighetsfrågor till en fast punkt i diplomatin. Kritiker menade att politiken var inkonsekvent — USA fortsatte samarbeta med auktoritära allierade när strategiska intressen krävde det — men den förändrade varaktigt hur amerikansk utrikespolitik talar om demokrati och rättigheter.
Panamakanalavtalen
En av Carters första stora strider gällde Panamakanalen. USA hade kontrollerat kanalzonen sedan början av 1900-talet, och i Panama växte vreden över vad många såg som en kolonial kvarleva. Carter förhandlade fram två avtal med Panamas ledare Omar Torrijos 1977: kanalen skulle successivt överlämnas till Panama fram till slutet av 1999, samtidigt som USA garanterades rätten att försvara kanalens neutralitet.
Avtalen var djupt impopulära hos många amerikaner, som såg dem som en eftergift och en förlust av nationell prestige. Ronald Reagan gjorde motståndet mot dem till en profilfråga. Senaten ratificerade båda avtalen 1978 med minsta möjliga marginal — 68 röster mot 32, exakt den tvåtredjedelsmajoritet som krävdes. Carter betalade ett högt politiskt pris, men i efterhand betraktas avtalen brett som ett klokt beslut som förbättrade USA:s ställning i Latinamerika.
Camp David-avtalet 1978
Carters största triumf kom i september 1978. Egypten och Israel hade utkämpat fyra krig sedan 1948, och Egyptens president Anwar Sadat hade året innan gjort ett historiskt besök i Jerusalem. Men fredsförhandlingarna hade kört fast. Carter tog då en enorm risk: han bjöd in Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin till presidentens lantställe Camp David och satsade sitt eget anseende på att få fram ett avtal.
I 13 dagar höll de tre ledarna till bakom stängda dörrar, avskärmade från pressen. Förhandlingarna var nära att bryta samman flera gånger; Sadat och Begin kunde till slut knappt vistas i samma rum, och Carter fick pendla mellan dem med förslag och kompromisstexter. Hans detaljfokus, som ofta var en belastning i Washington, blev här en avgörande styrka. Den 17 september 1978 kunde de tre presentera Camp David-avtalet: ett ramverk för fred mellan Egypten och Israel och en plan för palestinskt självstyre.
Varför lyckades Carter där så många misslyckats? Delvis för att han förberett sig som ingen annan. Han hade läst in sig på båda ländernas historia, på förhandlarnas personligheter och på varje omstridd kvadratkilometer i Sinai. När Begin på trettonde dagen var på väg att lämna Camp David utan avtal spelade Carter sitt sista kort: han överlämnade signerade fotografier till Begins barnbarn, med varje barnbarns namn präntat för hand, och påminde honom om vilken värld de skulle ärva. Begin, synbart rörd, återvände till förhandlingsbordet. Episoden har blivit en av de mest återberättade i modern diplomatisk historia.
I mars 1979 undertecknade Sadat och Begin det formella fredsfördraget mellan Egypten och Israel i Washington. Israel lämnade Sinaihalvön, och Egypten blev det första arabland som erkände Israel. Freden har hållit sedan dess, genom alla senare kriser i Mellanöstern. Sadat och Begin fick Nobels fredspris 1978 för avtalet. Sadat betalade dock det yttersta priset: han mördades 1981 av islamistiska extremister som såg freden som ett förräderi.
Kina, SALT och kalla krigets nya kyla
Carter fullföljde också den öppning mot Kina som Nixon inlett: den 1 januari 1979 upprättade USA fulla diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken Kina. Med Sovjetunionen förhandlade han fram kärnvapenavtalet SALT II, som undertecknades i juni 1979. Men avtalet hann aldrig ratificeras. I december 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan, och Carter svarade hårt: han drog tillbaka SALT II från senaten, stoppade spannmålsexporten till Sovjet, lät USA bojkotta OS i Moskva 1980 och började i hemlighet stödja den afghanska motståndsrörelsen. Han lanserade också Carterdoktrinen, som slog fast att USA skulle försvara Persiska vikens oljeflöden med militära medel om det krävdes. Den president som tillträtt med hopp om avspänning avslutade sin period med kraftigt höjda försvarsanslag.
Inom administrationen speglades spänningen av dragkampen mellan utrikesminister Cyrus Vance, som förespråkade förhandling och avspänning, och den nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski, som ville möta Sovjetunionen med hårdare medel. Carter lutade sig omväxlande mot båda, vilket kritiker menade gjorde utrikespolitiken svår att förutse. Efter Afghanistan vann Brzezinskis linje definitivt.
Gisslankrisen i Iran
Ingen enskild händelse skadade Carter som gisslankrisen. Efter revolutionen i Iran 1979 tillät Carter, efter lång tvekan, den störtade shahen att komma till USA för cancerbehandling. I Teheran exploderade ilskan. Den 4 november 1979 stormade militanta studenter den amerikanska ambassaden och tog personalen som gisslan. 52 amerikaner kom att hållas fångna i 444 dagar.
Krisen dominerade amerikansk politik totalt. Tv-nyheterna räknade dagarna — nyhetsprogrammet Nightline föddes ur de nattliga rapporterna om krisen — och Carter valde att i stor utsträckning stanna i Vita huset för att arbeta med frågan. Strategin, som ibland kallats “Rose Garden-strategin”, stärkte honom först men fick honom med tiden att framstå som fånge i sin egen kris. Diplomatiska påtryckningar, frysta iranska tillgångar och ekonomiska sanktioner gav inga snabba resultat, eftersom Irans religiöse ledare ayatolla Khomeini såg krisen som ett användbart vapen både mot USA och i den inre iranska maktkampen. Ett antal av gisslan, främst kvinnor och svarta amerikaner samt en sjuk man, frigavs tidigare, men 52 personer blev kvar i fångenskap hela vägen till slutet.
Den misslyckade fritagningen
I april 1980 beordrade Carter ett hemligt militärt fritagningsförsök, Operation Eagle Claw. Planen var komplicerad: helikoptrar och transportplan skulle mötas i öknen i Iran och därifrån slå till mot ambassaden i Teheran. Men sandstormar och tekniska fel slog ut flera helikoptrar, och uppdraget avbröts vid ökenbasen. Under uttaget kolliderade en helikopter med ett transportplan, och åtta amerikanska soldater omkom. Utrikesminister Cyrus Vance, som motsatt sig insatsen, avgick i protest. Bilderna av utbrända vrak i den iranska öknen blev en förödande symbol för amerikansk vanmakt — och för Carters presidentskap.
Gisslan frigavs till slut efter förhandlingar via Algeriet, men Iran väntade in i det sista. Planet med de 52 amerikanerna lyfte från Teheran den 20 januari 1981 — minuterna efter att Ronald Reagan avlagt presidenteden. Förödmjukelsen mot Carter var uppenbart avsiktlig. Reagan lät den nyss avgångne Carter resa till Västtyskland för att välkomna de frigivna hem.
Valet 1980
Carter gick in i valåret 1980 svårt sargad. Han utmanades i de egna primärvalen av senatorn Edward “Ted” Kennedy, en ovanligt allvarlig utmaning mot en sittande president. Carter vann nomineringen, men striden blottade Demokraternas splittring — något du kan läsa mer om i vår genomgång av de amerikanska partierna. I huvudvalet mötte han Republikanernas Ronald Reagan, den tidigare guvernören i Kalifornien, medan republikanen John Anderson ställde upp som oberoende kandidat.
Med inflation över 13 procent, gisslan kvar i Teheran och en utbredd känsla av nationell nedgång var förutsättningarna dystra. I den avgörande tv-debatten ställde Reagan den fråga som avgjorde valet: “Har du det bättre nu än för fyra år sedan?” Svaret för de flesta väljare var nej. Reagan vann en jordskredsseger med 489 elektorsröster mot Carters 49. Carter blev den förste folkvalde presidenten sedan Herbert Hoover 1932 som förlorade sitt omval.
Så här såg de viktigaste händelserna under presidenttiden ut, år för år:
| År | Viktiga händelser |
|---|---|
| 1977 | Tillträdet och promenaden längs Pennsylvania Avenue; benådning av dem som vägrat inkallelse till Vietnamkriget; Panamakanalavtalen undertecknas; energidepartementet skapas |
| 1978 | Senaten ratificerar Panamakanalavtalen; Camp David-avtalet mellan Egypten och Israel; avreglering av flygbranschen |
| 1979 | Fredsfördraget Egypten–Israel; diplomatiska förbindelser med Kina; andra oljekrisen; “malaise”-talet; SALT II undertecknas; gisslankrisen inleds i november; Sovjet invaderar Afghanistan |
| 1980 | Carterdoktrinen; misslyckade fritagningen Operation Eagle Claw; OS-bojkotten; valförlusten mot Reagan i november |
| 1981 | Gisslan friges den 20 januari, minuterna efter Reagans edsavläggelse |
Efter presidenttiden
Jimmy Carter var bara 56 år när han lämnade Vita huset, förkastad av väljarna och betraktad som en misslyckad president. De flesta trodde att hans offentliga liv var över. I stället inledde han vad som ofta beskrivs som det mest betydelsefulla efter-president-livet i amerikansk historia — en period som kom att vara i nästan 44 år, längre än någon annan expresidents.
Carter Center och det globala arbetet
År 1982 grundade Jimmy och Rosalynn Carter organisationen Carter Center i Atlanta, med mottot att främja fred, bekämpa sjukdomar och bygga hopp. Centret blev navet i Carters nya livsgärning. Han reste världen över som medlare i konflikter, bland annat i Nordkorea, Haiti och Bosnien på 1990-talet, ibland till sittande presidenters uppenbara irritation. Carter Center har övervakat över hundra val i dussintals länder och blivit en internationellt respekterad auktoritet på fria och rättvisa val.
Centrets kanske största bedrift är kampen mot guineamasken, en parasitsjukdom som plågade miljontals människor i Afrika och Asien när arbetet inleddes på 1980-talet. Genom envist folkhälsoarbete by för by har sjukdomen drivits till randen av total utrotning — från miljontals fall per år till en handfull. Carter sa själv att han hoppades att den sista guineamasken skulle dö före honom.
Habitat for Humanity och författarskapet
Från 1984 blev paret Carter ansikten utåt för Habitat for Humanity, organisationen som bygger bostäder åt behövande. Bilderna av expresidenten i snickarbälte, hamrande på hustak långt upp i 90-årsåldern, formade om hans offentliga bild i grunden. Carter skrev också över 30 böcker — memoarer, historia, teologi, poesi och till och med en roman — och försörjde sig på författandet i stället för på de styrelseuppdrag och föredragsarvoden som gjort andra expresidenter förmögna. Han och Rosalynn bodde kvar i samma enkla hus i Plains som de byggt 1961 — ett hem som enligt amerikanska medier värderades lägre än de säkerhetsfordon som Secret Service parkerade utanför. Han handlade i ortens affärer, åt middag hos grannarna och flög reguljärt när han reste. För många amerikaner, oavsett partifärg, blev den anspråkslösa livsstilen ett slags levande motbild till politikens vanliga väg från makt till rikedom.
De viktigaste hållpunkterna i Carters liv efter Vita huset kan sammanfattas så här:
| År | Händelse |
|---|---|
| 1982 | Jimmy och Rosalynn Carter grundar Carter Center i Atlanta |
| 1984 | Paret inleder sitt mångåriga arbete med Habitat for Humanity |
| 1994 | Carter medlar i Nordkorea och Haiti på uppdrag av Clinton-administrationen |
| 2002 | Nobels fredspris för decennier av freds- och demokratiarbete |
| 2015 | Cancerbeskedet — och det oväntade tillfrisknandet efter ny immunterapi |
| 2023 | Övergång till vård i hemmet i februari; Rosalynn Carter dör i november |
| 2024 | Fyller 100 år den 1 oktober; dör i Plains den 29 december |
Nobels fredspris 2002
År 2002 fick Jimmy Carter Nobels fredspris för “decennier av outtröttliga ansträngningar att finna fredliga lösningar på internationella konflikter, att främja demokrati och mänskliga rättigheter och att främja ekonomisk och social utveckling”. Priset sågs som ett erkännande av hela hans livsgärning, från Camp David till Carter Center. Han blev den tredje amerikanske presidenten att få priset, efter Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson — men den förste som fick det för arbete utfört efter presidenttiden. Hela listan över presidenterna och deras eftermälen finns i vår översikt över alla USA:s presidenter.
De sista åren och döden
Carter förblev aktiv långt upp i åren. År 2015 meddelade han att han hade cancer som spritt sig till hjärnan, och många förberedde sig på det värsta — men han svarade på en ny immunterapibehandling och kunde ett halvår senare berätta att cancern var borta. Han fortsatte undervisa i söndagsskolan i Plains inför långväga besökare.
I februari 2023 meddelade familjen att Carter avstod från vidare sjukhusvård och övergick till vård i hemmet. Många trodde att slutet var nära, men han levde i nästan två år till. I november 2023 dog Rosalynn, hans hustru sedan 77 år; en synligt försvagad Carter deltog i sorgehögtiden. Den 1 oktober 2024 fyllde han 100 år — den förste amerikanske presidenten någonsin att uppnå den åldern. Han hann också, enligt familjen, uppfylla sin sista önskan: att rösta i presidentvalet i november 2024.
Jimmy Carter dog i sitt hem i Plains den 29 december 2024. USA hedrade honom med en statsbegravning i Washington i januari 2025, där samtliga levande presidenter deltog. Han begravdes i Plains, bredvid Rosalynn, ett stenkast från huset där de levt större delen av sina liv.
Eftermäle: hur bedöms Jimmy Carter idag?
Få presidenter har fått se sitt eftermäle förändras så mycket under sin livstid som Jimmy Carter. När han lämnade Vita huset 1981 rankades han lågt: en hederlig men överkörd president som inte klarade av inflationen, energikrisen eller Iran. Den bilden dominerade länge, och i historikernas samlade rankningar av presidenterna har Carter oftast hamnat i mittfältet eller strax under.
Med åren har bedömningen blivit mer nyanserad. Historiker lyfter i dag oftare fram det som höll: Camp David-avtalet och freden mellan Egypten och Israel, Panamakanalavtalen, normaliseringen med Kina, avregleringarna som förändrade amerikansk ekonomi, utnämningen av Paul Volcker som lade grunden för att inflationen till slut knäcktes, och energipolitiken och miljöinsatserna — bland annat skyddet av enorma naturområden i Alaska — som framstått som alltmer framsynta. Hans betoning av mänskliga rättigheter förändrade det utrikespolitiska språket för gott.
Kritiken har samtidigt inte försvunnit. Många historiker menar att Carter var en svag politisk hantverkare som aldrig lärde sig samarbeta med kongressen, att hans hantering av gisslankrisen förstärkte bilden av amerikansk vanmakt, och att “malaise”-talet visade en president som tappat kontakten med väljarnas behov av ledarskap och framtidstro. Även välvilliga bedömare brukar beskriva presidentskapet som ett med större integritet än resultat.
Om presidenttiden är omstridd är efter-president-livet det inte. Där råder bred enighet: Carters insatser för fred, demokrati och global hälsa saknar motstycke bland amerikanska expresidenter. Den vanligaste sammanfattningen — att han var en medelmåttig president men den främste expresidenten — irriterade Carter själv, som menade att hans presidentskap var bättre än sitt rykte. Kanske är den rättvisaste bedömningen att hans liv måste ses som en helhet: en och samma övertygelse om ärlighet, tro och människovärde, som fungerade sämre i Washingtons maktspel och bättre i nästan allt annat han företog sig.
Vanliga frågor om Jimmy Carter
Vad är Jimmy Carter mest känd för?
Som president är han mest känd för Camp David-avtalet 1978, som ledde till fred mellan Egypten och Israel, samt för gisslankrisen i Iran som präglade hans sista år vid makten. Därutöver är han känd för sitt exceptionella liv efter presidenttiden, med Carter Center, Habitat for Humanity och Nobels fredspris 2002.
Varför förlorade Jimmy Carter valet 1980?
Flera kriser samverkade: inflation på över 13 procent, energikris med bensinköer, och gisslankrisen i Iran som pågått i över ett år på valdagen. Ronald Reagans fråga i tv-debatten — “Har du det bättre nu än för fyra år sedan?” — fångade stämningsläget. Reagan vann stort, med 489 elektorsröster mot 49.
Hur länge hölls gisslan i Iran?
De 52 amerikanerna hölls som gisslan i 444 dagar, från stormningen av ambassaden i Teheran den 4 november 1979 till frigivningen den 20 januari 1981. Iran släppte dem minuterna efter att Ronald Reagan svurits in som president — en sista medveten förödmjukelse av Carter.
Fick Jimmy Carter Nobels fredspris?
Ja, år 2002. Han fick priset för sitt mångåriga arbete för fredliga konfliktlösningar, demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk och social utveckling. Han är hittills den ende amerikanske presidenten som fått fredspriset huvudsakligen för insatser gjorda efter presidenttiden.
Hur gammal blev Jimmy Carter?
Han blev 100 år. Carter föddes den 1 oktober 1924 och dog den 29 december 2024 i sitt hem i Plains, Georgia. Han var den förste amerikanske presidenten som fyllde 100 år och den som levt längst av alla.
Vad gjorde Jimmy Carter före politiken?
Han var officer i flottan och tjänstgjorde i det tidiga atomubåtsprogrammet. När hans far dog 1953 lämnade han militären och tog över familjens jordnötsodling i Plains, Georgia, som han och hustrun Rosalynn byggde upp till ett framgångsrikt företag.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade källor om Jimmy Carters liv och presidentskap:
- The White House – officiell biografi över Jimmy Carter. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade essäer om Carters presidentskap, inrikes- och utrikespolitik. millercenter.org
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta och genomgång av presidenttiden. britannica.com
- National Archives – valresultat och officiella dokument. archives.gov
- White House Historical Association – historiskt material om presidenterna och Vita huset. whitehousehistory.org