James Monroe var USA:s femte president och den siste av landets grundare som nådde ämbetet. Han ledde landet mellan 1817 och 1825, en period som fick namnet “era of good feelings” – de goda känslornas era. Partistriderna hade nästan dött ut, landet växte västerut och en ung nation började hitta sin plats i världen. Monroe var inte en lysande talare som Jefferson eller en skarp teoretiker som Madison. Han var något annat: en trygg, metodisk och omtyckt ledare som människor litade på.
Idag är han mest känd för en enda sak: Monroedoktrinen från 1823. I ett tal till kongressen förklarade han att den västra hemisfären var stängd för nya europeiska kolonier och att Europa skulle hålla sig borta från Amerika. Få politiska idéer har levt så länge. Doktrinen har åberopats av presidenter i tvåhundra år, från James K. Polk på 1840-talet till presidenter i vår egen tid. Den formade hela USA:s syn på sin roll i världen.
Men Monroe var mer än en doktrin. Han var soldaten som sårades vid Trenton under revolutionskriget, diplomaten som var med och förhandlade fram Louisianaköpet, och presidenten som fick hantera både den första stora ekonomiska krisen och den första stora striden om slaveriet. Den här sidan går igenom hela hans liv – från barndomen i Virginia till eftermälet idag. Vill du se var han passar in i helheten kan du också läsa vår översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om James Monroe
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 28 april 1758 i Westmoreland County, Virginia |
| Död | 4 juli 1831 i New York City, 73 år gammal |
| Parti | Demokrat-republikanerna (Democratic-Republican Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1817 – 4 mars 1825 (två perioder) |
| Vicepresident | Daniel D. Tompkins |
| First lady | Elizabeth Kortright Monroe |
| Föregångare | James Madison |
| Efterträdare | John Quincy Adams |
| Yrke före politiken | Officer i revolutionskriget, advokat, plantageägare |
| Känd för | Monroedoktrinen 1823, “era of good feelings” och Missourikompromissen |
Uppväxt och tidig karriär
Familj och bakgrund i Virginia
James Monroe föddes den 28 april 1758 i Westmoreland County i Virginia, samma del av kolonin där George Washington hade fötts en generation tidigare. Hans far Spence Monroe var plantageägare och snickare, hans mor hette Elizabeth Jones. Familjen tillhörde inte Virginias rikaste elit, men den var väletablerad och ägde både mark och slavar. Det var en medelklass efter dåtidens mått – tillräckligt välbärgad för att ge sonen en utbildning, men långt från de stora plantagefamiljernas rikedom.
Monroes barndom präglades av tidiga förluster. Hans mor dog när han var i tonåren, och fadern gick bort strax därefter. Vid sexton års ålder stod James som äldste son med ansvar för både gården och sina yngre syskon. Hans morbror Joseph Jones, en inflytelserik domare och politiker, klev in som förmyndare och mentor. Det var Jones som såg till att pojken fick studera vidare, och det var genom honom som Monroe senare fick kontakter i Virginias politiska kretsar.
Studier som avbröts av revolutionen
År 1774 skrevs Monroe in vid College of William & Mary i Williamsburg, en av kolonins finaste skolor. Tidpunkten kunde knappast ha varit mer dramatisk. Konflikten mellan kolonierna och Storbritannien höll på att koka över, och Williamsburg var Virginias politiska centrum. Studenterna diskuterade inte grammatik – de diskuterade revolution. Monroe drogs snabbt in i den patriotiska rörelsen. Året därpå deltog han i en grupp som stormade den kungliga guvernörens palats och beslagtog vapen till milisen.
Våren 1776, arton år gammal, lämnade Monroe studierna helt för att gå med i kontinentalarmén (Continental Army). Han skulle aldrig ta någon examen. Kriget blev hans skola i stället, och det formade honom mer än några föreläsningar hade kunnat göra.
Soldaten som sårades vid Trenton
Monroe fick snabbt uppleva krigets allvar. Som ung löjtnant deltog han i försvaret av New York 1776, en serie förödmjukande nederlag där Washingtons armé pressades tillbaka steg för steg. I december samma år var han med om vändpunkten. Natten till den 26 december korsade han den isiga Delawarefloden tillsammans med Washington inför överraskningsanfallet mot Trenton. I den berömda målningen av Emanuel Leutze, “Washington Crossing the Delaware”, är det en ung Monroe som brukar pekas ut som fanbäraren bakom Washington – en konstnärlig frihet, men en bild som fastnat.
I slaget vid Trenton sårades Monroe allvarligt. En muskötkula träffade honom i axeln och skar av en artär, och han överlevde bara tack vare att en läkare fanns i närheten och kunde stoppa blödningen. Kulan satt kvar i hans kropp resten av livet. För sin insats befordrades han till kapten, och han steg senare i graderna till major och överstelöjtnant. Han övervintrade med armén i Valley Forge och stred vid Monmouth 1778. Erfarenheterna från kriget – umbärandena, kamratskapet, känslan av att ha byggt något nytt med sina egna händer – bar han med sig i hela sin politiska gärning. Du kan läsa mer om krigets förlopp och betydelse på vår sida om amerikanska revolutionen.
Juridik hos Thomas Jefferson
När den aktiva krigstjänsten tog slut behövde Monroe en ny bana. Han valde juridiken, och han valde sin lärare med omsorg: Thomas Jefferson, då guvernör i Virginia. Mellan 1780 och 1783 studerade Monroe juridik under Jeffersons ledning. Relationen blev mycket mer än en utbildning. Jefferson blev Monroes mentor, vän och politiska ledstjärna för livet, och genom Jefferson lärde han känna James Madison. De tre virginianerna skulle komma att prägla amerikansk politik i ett halvt sekel – och alla tre blev så småningom presidenter.
År 1786 gifte sig Monroe med Elizabeth Kortright, dotter till en köpman i New York. Hon var känd för sin skönhet och sin eleganta, något reserverade stil. Paret fick tre barn, varav två döttrar nådde vuxen ålder: Eliza och Maria Hester. Äktenskapet var nära och varmt, och Elizabeth följde sin man på hans diplomatiska uppdrag i Europa.
Vägen till Vita huset
En lång politisk skola
Få amerikanska presidenter har haft en så lång och bred karriär i det offentligas tjänst som Monroe. Han valdes in i Virginias delstatsförsamling 1782, bara 24 år gammal, och satt därefter i konfederationskongressen (Congress of the Confederation) 1783–1786. Där arbetade han bland annat med frågor om de västra territorierna – hur nya områden skulle styras och så småningom bli delstater. Det var frågor som skulle följa honom hela livet.
När den nya konstitutionen skulle godkännas 1788 hörde Monroe till skeptikerna. Han fruktade att den gav den centrala staten för mycket makt och saknade ett skydd för medborgerliga rättigheter, och han röstade nej vid Virginias ratificeringskonvent. Han hamnade därmed på motsatt sida mot sin vän Madison, som var konstitutionens främste arkitekt. Året därpå ställdes de två mot varandra i valet till det första representanthuset (House of Representatives). Madison vann, men vänskapen överlevde. Historien har en fin poäng: skeptikern Monroe blev senare den president som svor eden på just den konstitution han en gång röstat emot – och försvarade den lojalt.
År 1790 valdes Monroe i stället in i senaten, där han snabbt blev en ledande röst för det framväxande demokrat-republikanska partiet kring Jefferson och Madison. Partiet stod för jordbrukarnas intressen, delstaternas rättigheter och sympati för det revolutionära Frankrike, i opposition mot Alexander Hamiltons federalister.
Diplomat i Europa – med blandad framgång
Monroes nästa arena blev diplomatin. President Washington utsåg honom 1794 till sändebud i Paris. Uppdraget slutade illa. Monroe var öppet entusiastisk över den franska revolutionen, samtidigt som Washingtons regering slöt ett avtal med Storbritannien som fransmännen uppfattade som en förolämpning. Monroe hamnade i kläm mellan sin regering och sitt värdland, och Washington kallade hem honom 1796 i onåd. Det var karriärens djupaste svacka – men den blev inte långvarig.
Hemma i Virginia valdes Monroe till guvernör 1799 och skötte ämbetet i tre år. Sedan kom revanschen. År 1803 skickade president Jefferson honom till Paris igen, nu för att tillsammans med Robert Livingston förhandla om New Orleans. Napoleon överraskade världen genom att erbjuda hela Louisianaterritoriet, och Monroe var med och slutförde det köp som fördubblade USA:s yta – Louisianaköpet, en av de största affärerna i historien. Därefter tjänstgjorde han som sändebud i London. Ett handelsavtal han förhandlade fram med britterna 1806 underkändes dock av Jefferson, eftersom det inte stoppade tvångsrekryteringen av amerikanska sjömän. Monroe tog det hårt, och relationen till både Jefferson och Madison kylnade för en tid.
Utrikesminister och krigsminister på samma gång
Försoningen kom 1811, när president Madison utsåg Monroe till utrikesminister (Secretary of State). Posten var då det tydligaste steget mot presidentämbetet – Jefferson, Madison och Monroe gick alla den vägen. När 1812 års krig mot Storbritannien gick dåligt och britterna brände Washington 1814 fick Monroe dessutom ta över som krigsminister (Secretary of War). Under en period skötte han båda ämbetena samtidigt, i praktiken som regeringens starke man. Hans energiska insats under krigets slutskede stärkte hans anseende avsevärt. Mer om kriget och branden finns på sidan om företrädaren James Madison.
Valen 1816 och 1820: från seger till total dominans
När Madison följde traditionen och avstod från en tredje period var Monroe den självklare arvtagaren. I valet 1816 mötte han federalisten Rufus King och vann överlägset med 183 elektorsröster mot 34. Federalistpartiet, som misskrediterat sig genom sitt motstånd mot kriget, var i praktiken döende. Monroe blev den fjärde presidenten från Virginia av de fem första – slutet på det som kallats “Virginiadynastin”.
Fyra år senare, i valet 1820, hände något unikt. Monroe ställde upp för omval utan någon organiserad motkandidat alls. Han fick samtliga elektorsröster utom en. En elektor från New Hampshire, William Plumer, röstade i stället på John Quincy Adams. Ingen president efter George Washington har varit så nära en enhällig seger. Hur elektorssystemet fungerar i detalj kan du läsa om i vår guide till val i USA.
Presidenttiden (1817–1825)
“Era of good feelings” – de goda känslornas era
Monroe inledde sitt presidentskap med något ovanligt: en lång rundresa genom landet. Sommaren 1817 besökte han städer i norr som ingen sittande president besökt på decennier, inklusive federalisternas gamla fäste Boston. Mottagandet blev översvallande. En Bostontidning, Columbian Centinel, beskrev stämningen som en “era of good feelings” – och namnet fastnade som beteckning på hela hans tid vid makten.
Uttrycket fångade något verkligt. Med federalisterna borta fanns i praktiken bara ett parti, och den bittra partistrid som präglat 1790-talet och 1800-talets första år hade lagt sig. Monroe odlade medvetet bilden av en president för hela nationen, höjd över partier. Han klädde sig fortfarande i revolutionstidens mode – knäbyxor och trekantig hatt – och kallades “den siste av de trekantiga hattarna” (the last of the cocked hats). För många amerikaner var han en levande länk till grundandet.
Men lugnet var delvis en yta. Under den bedrägligt stilla ytan växte tre konflikter som skulle dominera resten av århundradet: spänningen mellan nord och syd om slaveriet, striden om ekonomisk politik, och rivaliteten mellan de ambitiösa män som ville efterträda honom. Monroe styrde med en ovanligt stark regering – John Quincy Adams som utrikesminister, John C. Calhoun som krigsminister och William Crawford som finansminister – men flera av dem var samtidigt konkurrenter om hans jobb.
Paniken 1819: den första stora ekonomiska krisen
År 1819 drabbades USA av sin första stora fredstida ekonomiska kris, paniken 1819 (Panic of 1819). Efter kriget hade en spekulationsbubbla vuxit fram, driven av billiga krediter, markspekulation i väst och höga priser på bomull. När de europeiska priserna föll och centralbanken Second Bank of the United States plötsligt stramade åt krediten brast bubblan. Banker gick omkull, priserna på jordbruksmark rasade, och arbetslösheten steg kraftigt i städerna. Tusentals människor hamnade i skuldfängelse.
Monroes svar var, med moderna mått, mycket begränsat. Tidens dominerande syn var att den federala staten varken kunde eller borde ingripa i konjunkturen, och presidenten höll fast vid en försiktig linje: sparsamhet i statens utgifter och tilltro till att ekonomin skulle läka sig själv. Det gjorde den så småningom, men krisen lämnade djupa spår. Misstron mot banker – särskilt mot centralbanken – blev en politisk kraft som Andrew Jackson senare skulle rida på hela vägen till makten. Paniken visade också att den nya nationens ekonomi redan var sammanflätad med världens.
Missourikompromissen: slaverifrågan spränger fram
Samma år som ekonomin kraschade exploderade en ännu farligare fråga. Territoriet Missouri ansökte om att bli delstat – som slavstat. Då fanns elva fria delstater och elva slavstater, och balansen i senaten stod på spel. När en kongressledamot från New York föreslog att Missouri bara skulle släppas in om slaveriet gradvis avvecklades där, bröt en rasande debatt ut som pågick i över ett år. För första gången stod nord mot syd i öppen konflikt om slaveriets framtid, inte bara som moralfråga utan som ren maktfråga.
Lösningen blev Missourikompromissen (Missouri Compromise) 1820, som byggde på tre delar:
- Missouri togs in i unionen som slavstat, vilket gav södern den delstat den krävde.
- Maine bröts loss från Massachusetts och togs in som fri delstat, så att balansen i senaten bevarades med tolv stater på vardera sidan.
- En linje drogs vid breddgraden 36°30′ genom resten av Louisianaterritoriet: norr om linjen skulle slaveri vara förbjudet i framtida delstater, söder om den tillåtet.
Monroe hade privat övervägt att lägga in sitt veto men skrev under lagen, övertygad om att kompromissen var det enda som kunde hålla ihop unionen. Många av grundarna anade vad striden förebådade. Jefferson skrev i ett berömt brev att frågan skrämde honom “som en brandklocka om natten” (a fire bell in the night). Han fick rätt. Kompromissen köpte tid – ungefär tre decennier – men löste ingenting. Vägen från Missouri 1820 till inbördeskrigets utbrott 1861 kan du följa på vår sida om USA:s politiska historia.
Expansion och gränser: Florida och vägen västerut
Utrikespolitiken var Monroes starkaste gren, och han hade landets kanske skickligaste diplomat någonsin som utrikesminister: John Quincy Adams. Tillsammans löste de en rad gränsfrågor som hade förgiftat relationerna med Europa i åratal.
Med Storbritannien slöts avtal som demilitariserade de stora sjöarna och drog gränsen mot brittiska Nordamerika – dagens Kanada – längs den 49:e breddgraden fram till Klippiga bergen. Oregonlandet vid Stillahavskusten skulle tills vidare förvaltas gemensamt. Det var början på världens längsta fredliga gräns.
Med Spanien blev det mer dramatiskt. Spanska Florida var ett laglöst gränsland, och 1818 gick general Andrew Jackson in i territoriet under det första seminolekriget, intog spanska fästen och lät avrätta två brittiska medborgare. Regeringen hamnade i kris – flera ministrar ville bestraffa Jackson för att ha överskridit sina order. Adams valde i stället att använda invasionen som påtryckning mot Spanien: om ni inte kan hålla ordning i Florida, sälj det. Resultatet blev Adams–Onís-fördraget 1819, där Spanien avträdde Florida till USA och en gräns drogs mellan amerikanska och spanska anspråk hela vägen till Stilla havet. USA blev för första gången på papperet en kontinentalmakt från hav till hav.
Monroedoktrinen 1823: talet som formade ett sekel
Den 2 december 1823 höll Monroe sitt sjunde årliga budskap till kongressen. Inbakade i den långa texten fanns några stycken om utrikespolitik som skulle bli de mest citerade orden någon amerikansk president skrivit. Eftervärlden kallar dem Monroedoktrinen (Monroe Doctrine). Ingen anade då att just dessa rader skulle överleva i tvåhundra år.
Bakgrunden: ett Latinamerika i uppror och ett nervöst Europa
För att förstå doktrinen måste man se världsläget. Under 1810- och 1820-talen hade Spaniens kolonier i Latinamerika gjort uppror och förklarat sig självständiga – Argentina, Chile, Colombia, Mexiko, Peru och fler därtill. USA följde utvecklingen med sympati. De nya republikerna liknade ju USA:s egen frigörelse, och 1822 blev USA första land utanför regionen att erkänna flera av dem som självständiga stater.
Men i Europa blåste andra vindar. Efter Napoleonkrigen dominerades kontinenten av konservativa monarkier – Ryssland, Österrike, Preussen och det restaurerade Frankrike – som samarbetade i den så kallade heliga alliansen för att slå ner revolutioner. År 1823 hade franska trupper återinsatt den enväldige kungen i Spanien. I Washington växte oron: skulle stormakterna härnäst hjälpa Spanien att återta sina amerikanska kolonier med våld? Samtidigt hade Ryssland gjort anspråk längs Stillahavskusten i nordväst, vilket väckte frågan om nya europeiska kolonier på kontinenten.
Då kom ett oväntat erbjudande. Storbritanniens utrikesminister George Canning föreslog att London och Washington gemensamt skulle uttala sig mot varje europeiskt ingripande i Latinamerika. Britterna hade sina egna skäl – de tjänade stora pengar på handeln med de nya republikerna och ville inte se spanska monopol återupprättade. Erbjudandet var smickrande: världens mäktigaste flotta räckte ut handen till den unga republiken.
Adams argument: hellre ensamma än i Storbritanniens kölvatten
Monroe rådfrågade sina företrädare Jefferson och Madison, som båda lutade åt att tacka ja till britterna. Men utrikesminister John Quincy Adams satte sig emot. Hans argument har blivit klassiskt: det vore värdigare att tala med egen röst än att komma “som en liten julle i kölvattnet på det brittiska örlogsfartyget”. USA borde göra sin egen deklaration, ensamt, i eget namn. Monroe lät sig övertygas, och beslutet fattades i regeringen under november 1823. Formen blev inte en gemensam not med London utan ett ensidigt amerikanskt principuttalande, riktat till kongressen och världen.
Vad doktrinen faktiskt sa
Budskapet kan sammanfattas i fyra principer:
- Den amerikanska dubbelkontinenten var från och med nu stängd för ny europeisk kolonisation. Inga nya kolonier fick grundas i Nord- eller Sydamerika.
- Varje europeiskt försök att förtrycka eller kontrollera de självständiga staterna i Amerika skulle betraktas som en ovänlig handling mot USA.
- De europeiska monarkiernas politiska system var väsensskilt från Amerikas, och varje försök att utsträcka det till västra hemisfären hotade USA:s fred och säkerhet.
- I gengäld skulle USA inte lägga sig i Europas inre angelägenheter eller i de kolonier som redan fanns.
Kärnan var alltså en uppdelning av världen i två sfärer: Europa för sig, Amerika för sig. Det var en förlängning av tanken från Washingtons avskedstal – att USA skulle undvika inblandning i Europas konflikter – men med ett nytt, offensivt tillägg: hela västra halvklotet förklarades ligga inom USA:s intressesfär.
En djärv deklaration utan muskler
Här är det lätt att missförstå historien. År 1823 var USA en militär dvärg. Armén var liten, flottan blygsam. Om den heliga alliansen verkligen hade skickat en invasionsflotta till Sydamerika hade USA knappast kunnat stoppa den. Att doktrinen ändå respekterades berodde till stor del på Storbritannien: Royal Navy behärskade Atlanten, och London hade själv intresse av att hålla andra stormakter borta från Latinamerika. I praktiken vilade Monroes ord i decennier på brittiska kanoner.
Samtida européer avfärdade också uttalandet som stora ord från en liten stat. Men i USA och i delar av Latinamerika togs det emot väl, och med tiden växte orden i betydelse. Det är doktrinens paradox: den blev mäktig först långt efter att den uttalats, i takt med att USA självt blev mäktigt nog att backa upp den.
Doktrinens långa efterliv: från Polk till vår tid
Få politiska dokument har haft ett sådant efterliv. Under tvåhundra år har amerikanska presidenter plockat upp Monroes ord, tänjt dem, omtolkat dem och ibland tagit avstånd från dem. Namnet “Monroedoktrinen” myntades för övrigt först på 1850-talet – Monroe själv fick aldrig höra det. Tabellen visar de viktigaste stationerna.
| År | Händelse | Vad det innebar för doktrinen |
|---|---|---|
| 1823 | Monroes budskap till kongressen | Ursprungsdeklarationen: inga nya europeiska kolonier, ingen europeisk inblandning i Amerika. |
| 1845 | James K. Polk återupplivar doktrinen | Polk åberopade Monroe mot brittiska och franska intressen i Texas, Oregon och Kalifornien – nu som stöd för USA:s egen expansion. |
| 1860-talet | Frankrikes äventyr i Mexiko | Napoleon III installerade kejsar Maximilian i Mexiko medan USA var upptaget av inbördeskriget. Efter krigsslutet pressade USA Frankrike att dra sig ur – doktrinen fick tänder. |
| 1895 | Venezuelakrisen | I en gränstvist mellan Venezuela och Storbritannien förklarade USA sig vara i praktiken suverän uttolkare av hemisfärens angelägenheter. London gav efter. |
| 1904 | Roosevelt-tillägget (Roosevelt Corollary) | Theodore Roosevelt vände doktrinen ut och in: USA gav sig självt rätten att ingripa som “internationell polis” i latinamerikanska stater. Grunden för årtionden av interventioner i Karibien och Centralamerika. |
| 1928–1930-talet | Clark-promemorian och grannskapspolitiken | USA tog formellt avstånd från Roosevelt-tillägget, och Franklin D. Roosevelts “good neighbor policy” tonade ner interventionerna. |
| 1962 | Kubakrisen | När Sovjetunionen placerade kärnvapenrobotar på Kuba låg doktrinens logik – inga utomstående stormakter i hemisfären – bakom USA:s reaktion, även om Kennedy sällan nämnde den vid namn. |
| 2013 | “Monroedoktrinens era är över” | Utrikesminister John Kerry förklarade inför latinamerikanska diplomater att doktrinens tid var förbi och att USA såg regionens länder som jämlikar. |
| 2010-talet–idag | Doktrinen åberopas på nytt | Amerikanska företrädare har återigen hänvisat till doktrinen, bland annat mot Kinas och Rysslands växande inflytande i Latinamerika. Debatten om dess innebörd pågår än. |
Efterlivet visar hur en och samma text kan tjäna helt olika syften. För Monroe var doktrinen defensiv: den skulle skydda bräckliga republiker mot europeiska monarkier. Under Theodore Roosevelt blev den offensiv: en licens för USA att ingripa i grannländer. Under kalla kriget blev den ett verktyg mot sovjetiskt inflytande, och i Latinamerika har den ofta uppfattats som en symbol för amerikansk dominans snarare än beskydd. Att både beundrare och kritiker av amerikansk utrikespolitik fortfarande tvistar om Monroes ord, tvåhundra år senare, säger något om deras tyngd. Doktrinen är därmed också ett bra exempel på hur mycket makt över utrikespolitiken som samlats hos presidentämbetet – ett enda budskap till kongressen kunde lägga fast en kurs för sekler.
Inrikes vardag: vägar, kanaler och ett återuppbyggt Vita huset
Vid sidan av de stora dramerna präglades Monroes inrikespolitik av en seg strid om så kallade interna förbättringar (internal improvements) – vägar, kanaler och hamnar. Skulle den federala staten få bekosta sådant? Monroe tvivlade på att konstitutionen tillät det. År 1822 lade han in sitt veto mot en lag om vägtullar på den nationella Cumberlandvägen, med ett långt bifogat resonemang om författningens gränser. Samtidigt öppnade han dörren på glänt: med ett konstitutionstillägg, eller för ändamål av tydligt nationell nytta, kunde staten bidra. Striden om infrastrukturens finansiering fortsatte i decennier.
Samtidigt pågick en tyst maktförskjutning i en annan del av huvudstaden. Under Monroes år avkunnade Högsta domstolen (Supreme Court) under chefsdomaren John Marshall flera av sina mest berömda domar. I målet McCulloch mot Maryland 1819 slog domstolen fast att kongressen hade rätt att inrätta en nationalbank och att delstaterna inte fick beskatta federala institutioner – ett avgörande som stärkte den federala maktens ställning för all framtid. Monroe var ingen pådrivare i de här frågorna, men domarna föll under hans vakt och formade den union han lämnade efter sig minst lika mycket som någon lag han skrev under.
Monroe blev också den president som flyttade tillbaka in i ett återuppbyggt Vita huset efter branden 1814. Han och Elizabeth inredde det delvis med elegant franskt möblemang, varav en del finns kvar i byggnaden än idag. Fler berättelser om byggnadens historia finns på vår sida om Vita huset. Under hans tid grundades även den afrikanska kolonin för friköpta slavar som senare blev republiken Liberia – dess huvudstad Monrovia är uppkallad efter honom, det enda utländska huvudstadsnamnet efter en amerikansk president.
Åren 1824–1825 fick presidenttiden en festlig avslutning. Revolutionshjälten markisen de Lafayette återvände till USA på en triumfartad rundresa, och nationen mindes sin födelse. Men samtidigt rasade kampen om efterträdarskapet. Valet 1824 splittrade det enda partiet i fyra kandidaturer – John Quincy Adams, Andrew Jackson, William Crawford och Henry Clay – och slutade i kaos: ingen fick majoritet bland elektorerna, och representanthuset fick avgöra. De goda känslornas era dog med valet. Hur det gick till kan du läsa på sidan om efterträdaren John Quincy Adams.
Efter presidenttiden
I mars 1825 lämnade Monroe över makten till John Quincy Adams och drog sig tillbaka till sitt gods Oak Hill i norra Virginia. Pensionärslivet blev inte den lugna belöning han hoppats på. Decennierna i statens tjänst, inte minst de dyra åren som diplomat i Europa, hade ruinerat honom. Han hade ofta lagt egna pengar på representation och resor, och nu ägnade han åratal åt att försöka få kongressen att ersätta gamla utlägg. Till slut beviljades en betydande summa, men den räckte inte för att rädda ekonomin, och han tvingades sälja mark bit för bit.
Helt stilla satt han ändå inte. År 1829 valdes han till ordförande för Virginias författningskonvent, där delstatens grundlag skrevs om – en sista offentlig insats där den gamle presidenten fick medla mellan östra Virginias plantageelit och västra Virginias småbrukare. Han verkade också som en av de första styresmännen för det nya universitetet University of Virginia, som Jefferson grundat.
År 1830 dog hustrun Elizabeth, och Monroe bröts ner av sorgen. Sjuklig och utfattig lämnade han Virginia och flyttade in hos sin dotter Maria Hester i New York. Där dog han den 4 juli 1831, 73 år gammal – på självständighetsdagen, precis som John Adams och Thomas Jefferson fem år tidigare. Att tre av de fem första presidenterna dog just den 4 juli tog samtiden som ett nästan bibliskt tecken. År 1858 flyttades hans kvarlevor till Hollywood Cemetery i Richmond, Virginia.
Eftermäle: hur bedöms James Monroe idag?
Historiker brukar placera Monroe i den övre mittengruppen bland presidenterna – klart godkänd, men inte i den absoluta toppen. I rankningar hamnar han vanligen någonstans kring plats tio till femton. Det finns en tydlig logik i omdömet: hans styrkor och svagheter pekar åt olika håll.
På plussidan lyfter historiker framför allt utrikespolitiken. Under Monroe fick USA Florida, en fastslagen gräns till Stilla havet, en demilitariserad nordgräns och en utrikespolitisk kompass – doktrinen – som höll i generationer. Många bedömare räknar hans regering, med John Quincy Adams i spetsen, som en av de skickligaste i amerikansk historia, och Monroe får erkännande just för att han rekryterade starka medarbetare och lät dem arbeta. Han krediteras också för att ha läkt såren efter partistridernas första bittra epok: han sänkte temperaturen i politiken och gjorde presidenten till en samlande figur.
På minussidan finns flera saker. Kritiker menar att han var mer förvaltare än ledare: passiv under paniken 1819, försiktig intill otydlighet i slaverifrågan, och i grunden buren av sin skicklige utrikesminister. Missourikompromissen sköt slaverikonflikten på framtiden i stället för att möta den – även om det är omstritt om någon president då hade kunnat göra mer. Som så många av grundarna från Virginia ägde Monroe själv slavar under hela sitt liv, samtidigt som han beskrev slaveriet som ett ont; han stödde kolonisationsrörelsens idé att friköpta slavar skulle flytta till Afrika, en linje som eftervärlden bedömt hårt. Och doktrinen som bär hans namn har ett kluvet rykte: i USA ofta sedd som ett försvar för hemisfärens frihet, i Latinamerika ofta som en förevändning för amerikansk inblandning.
Kanske är det rättvisaste omdömet att Monroe var rätt man för en mellanperiod. Han var ingen visionär, men en erfaren, plikttrogen och samlande statsman som avslutade grundargenerationens verk och gav landet lugn att växa. Den siste presidenten i trekantig hatt lämnade efter sig ett USA som var större, tryggare och mer självmedvetet än det han tog över – och en doktrin som världen fortfarande diskuterar.
Vanliga frågor om James Monroe
Vad är Monroedoktrinen, enkelt förklarat?
Monroedoktrinen är principen som Monroe lade fast i ett tal till kongressen den 2 december 1823: Nord- och Sydamerika var stängda för ny europeisk kolonisation, och europeisk inblandning i Amerika skulle ses som en ovänlig handling mot USA. I gengäld skulle USA hålla sig utanför Europas konflikter. Doktrinen blev grundstenen i amerikansk utrikespolitik i nästan tvåhundra år.
Vad menas med “era of good feelings”?
Det är namnet på den politiska lugnperioden under Monroes presidenttid 1817–1825. Federalistpartiet hade kollapsat, så det fanns i praktiken bara ett parti och ovanligt lite partistrid. Uttrycket myntades av en Bostontidning under Monroes rundresa 1817. Lugnet var dock delvis en yta – under den växte konflikterna om slaveriet och ekonomin.
Var James Monroe med i revolutionskriget?
Ja. Han avbröt sina studier 1776, arton år gammal, för att gå med i kontinentalarmén. Han korsade Delawarefloden med Washington och sårades allvarligt av en muskötkula i slaget vid Trenton. Han är den siste presidenten som stred i revolutionskriget.
Vad var Missourikompromissen?
En uppgörelse 1820 som Monroe undertecknade: Missouri blev slavstat, Maine blev fri delstat så att balansen i senaten bevarades, och slaveri förbjöds norr om breddgraden 36°30′ i resten av Louisianaterritoriet. Kompromissen dämpade konflikten om slaveriet i ungefär tre decennier men löste den inte.
Varför heter Liberias huvudstad Monrovia?
Staden grundades under Monroes presidenttid som en koloni för friköpta amerikanska slavar, ett projekt som Monroe stödde, och den döptes efter honom. Monrovia är den enda utländska huvudstaden som är uppkallad efter en amerikansk president.
Hur dog James Monroe?
Han dog av sjukdom, försvagad av bland annat tuberkulos, den 4 juli 1831 i New York, 73 år gammal. Han blev därmed den tredje presidenten att dö på självständighetsdagen – John Adams och Thomas Jefferson hade båda dött den 4 juli 1826.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade historiska källor om James Monroe och hans samtid:
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade essäer om Monroes liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över James Monroe. whitehouse.gov
- White House Historical Association – material om familjen Monroe och Vita husets återuppbyggnad. whitehousehistory.org
- Library of Congress – Monroes papper, dokument om Monroedoktrinen och Missourikompromissen. loc.gov
- National Archives – originaldokument, bland annat 1823 års budskap till kongressen. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska uppslagsartiklar om Monroe och Monroedoktrinen. britannica.com