James Buchanan var USA:s president mellan 1857 och 1861 – de fyra sista åren innan landet gled ner i inbördeskrig. När han tillträdde hade han en av de längsta meritlistorna någon amerikansk president haft: kongressledamot, senator, diplomat i två stormakter och utrikesminister. När han lämnade Vita huset hade sju delstater brutit sig ur unionen, och han själv stod handfallen. Få presidenter har fallit så djupt i eftervärldens ögon.
Det är just den kontrasten som gör Buchanan intressant. Han var ingen okunnig amatör som råkade hamna på fel plats. Han var tvärtom den mest rutinerade politiker som fanns att tillgå, vald för att hans erfarenhet skulle lugna ett land på väg mot sammanbrott. Ändå bidrog hans beslut – och framför allt hans icke-beslut – till att krisen förvärrades. När historiker rankar USA:s presidenter hamnar Buchanan nästan alltid sist eller näst sist.
Den här sidan går igenom hela hans liv: uppväxten i Pennsylvania, den långa karriären, inblandningen i den ökända Dred Scott-domen, kaoset i Kansas, och den avgörande vintern 1860–61 då sydstaterna lämnade unionen medan presidenten satt still. Målet är en rättvis bild – både av vad han faktiskt gjorde och av varför domen över honom blivit så hård.
Snabbfakta om James Buchanan
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 23 april 1791 i Cove Gap, Pennsylvania |
| Död | 1 juni 1868 på godset Wheatland utanför Lancaster, Pennsylvania |
| Parti | Demokraterna |
| Mandatperiod | 4 mars 1857 – 4 mars 1861 |
| Vicepresident | John C. Breckinridge |
| First lady | Ingen maka – systerdottern Harriet Lane fungerade som Vita husets värdinna |
| Företrädare | Franklin Pierce |
| Efterträdare | Abraham Lincoln |
| Yrke före politiken | Advokat |
| Känd för | Passiviteten under secessionskrisen – rankas ofta sist av historiker |
Uppväxt och tidig karriär
Familj och bakgrund
James Buchanan föddes den 23 april 1791 i en timmerstuga i Cove Gap, en liten bosättning i bergen i södra Pennsylvania. Hans far, James Buchanan den äldre, hade utvandrat från Irland några år tidigare och byggt upp en handelsstation där nybyggare på väg västerut kunde köpa förnödenheter. Modern Elizabeth Speer var beläst och djupt religiös, och det var hon som väckte sonens intresse för böcker och debatt.
Familjen var stor – James var äldst av de söner som nådde vuxen ålder i en syskonskara på elva barn. När han var liten flyttade familjen till den närliggande staden Mercersburg, där fadern öppnade en lanthandel och så småningom blev en av traktens mer välbärgade män. James fick tidigt hjälpa till i butiken. Där lärde han sig bokföring, noggrannhet och värdet av varje cent – drag som följde honom livet ut. Även som president var han känd för att granska räkenskaper in i minsta detalj.
Utbildning och juridiken
Buchanan gick först i den lokala skolan i Mercersburg och skrevs 1807 in vid Dickinson College i Carlisle, Pennsylvania. Studietiden blev stormig. Han var begåvad men stökig, och skolan var nära att relegera honom för bristande disciplin. Efter ett löfte om bättring fick han stanna, och 1809 tog han sin examen.
Därefter flyttade han till Lancaster, då Pennsylvanias huvudstad, för att läsa juridik som lärling hos en etablerad advokat – det var så man blev jurist på den tiden. År 1812 fick han sin advokatlicens, och han visade sig snabbt vara mycket skicklig. Hans metodiska sätt och goda minne gjorde honom till en av stadens mest anlitade advokater. Redan i trettioårsåldern var han en förmögen man, och pengarna gav honom friheten att satsa på politiken.
Till det yttre var Buchanan lätt att känna igen. Han var lång och kraftigt byggd, alltid oklanderligt klädd, med ett synfel som gjorde att han ofta höll huvudet lätt på sned – det ena ögat var närsynt och det andra översynt. Till sättet var han artig, formell och mån om att aldrig stöta sig med någon i onödan. Vänner beskrev honom som varm och omtänksam i det lilla; kritiker såg en man som hellre sköt upp obehagliga beslut än fattade dem.
Kriget 1812 och det första politiska steget
När britterna brände Washington under 1812 års krig anmälde sig Buchanan som frivillig soldat och deltog i försvaret av Baltimore. Insatsen var kort och odramatisk, men den gör honom till den ende amerikanske presidenten som gjort militärtjänst som menig utan att någonsin bli officer.
Samma år, 1814, valdes han in i Pennsylvanias delstatsparlament för federalisterna (Federalist Party). Han var då 23 år gammal. Ungefär samtidigt inträffade den händelse som präglade hans privatliv för alltid. Buchanan förlovade sig 1819 med Ann Coleman, dotter till en av Pennsylvanias rikaste järnbruksägare. Förlovningen bröts efter rykten och missförstånd, och kort därefter dog Ann plötsligt, bara 23 år gammal. Buchanan tog det mycket hårt och förklarade att han aldrig skulle gifta sig. Han höll ordet. Han förblev ogift hela livet och är än idag den ende president som aldrig haft en maka. I Vita huset sköttes värdinnerollen i stället av hans unga systerdotter Harriet Lane, som blev omtyckt i Washingtons sällskapsliv.
Vägen till Vita huset
Få amerikaner har närmat sig presidentposten med en så lång och bred karriär bakom sig. Innan Buchanan valdes 1856 hade han tillbringat över fyra decennier i offentlig tjänst, i båda kongresskamrarna och i två av diplomatins tyngsta poster. Just därför är det värt att stanna upp vid meritlistan – den förklarar varför samtiden såg honom som ett tryggt val, och varför eftervärldens dom känns så paradoxal.
| År | Uppdrag |
|---|---|
| 1814–1816 | Ledamot av Pennsylvanias delstatsparlament |
| 1821–1831 | Ledamot av representanthuset (House of Representatives) |
| 1832–1833 | USA:s sändebud i Ryssland |
| 1834–1845 | Senator för Pennsylvania |
| 1845–1849 | Utrikesminister (Secretary of State) under James K. Polk |
| 1853–1856 | USA:s sändebud i Storbritannien |
Från federalist till demokrat
År 1820 valdes Buchanan in i representanthuset. När federalistpartiet föll samman under 1820-talet anslöt han sig till Andrew Jacksons anhängare och blev en lojal demokrat. Det var ett vägval som definierade resten av hans karriär: han förblev partiman ut i fingerspetsarna, med djup respekt för partidisciplin och kompromisser. I representanthuset satt han i tio år och hann bland annat leda justitieutskottet.
President Jackson skickade honom 1832 till S:t Petersburg som sändebud, där han förhandlade fram det första handelsavtalet mellan USA och Ryssland. Hemkommen valdes han till senator för Pennsylvania och satt i senaten (Senate) i över tio år. Han var ingen lysande talare, men han var påläst, arbetsam och skicklig på det tålmodiga utskottsarbete som präglar kongressens vardag. Under senatsåren formades också den hållning som skulle definiera honom: slaveriet var enligt Buchanan moraliskt fel, men grundlagsskyddat där det fanns, och angrepp på det hotade unionens sammanhållning. I praktiken innebar det att han i strid efter strid landade på slavstaternas sida – en position som var vanlig bland nordstatsdemokrater och gav dem öknamnet “doughfaces”, nordliga män med sydliga principer.
Utrikesminister under Polk
Karriärens höjdpunkt före presidentskapet kom 1845, när president James K. Polk utsåg Buchanan till utrikesminister. Åren som följde hörde till de mest expansiva i USA:s historia. Buchanan var med och förhandlade fram Oregonfördraget med Storbritannien 1846, som drog gränsen mot brittiska Nordamerika – dagens Kanada – längs den 49:e breddgraden. Under hans tid avslutades också kriget mot Mexiko med freden i Guadalupe Hidalgo 1848, där USA tog över enorma landområden i väster, däribland Kalifornien.
Buchanan var vid det här laget en av demokraternas tyngsta namn. Han erbjöds en plats i Högsta domstolen (Supreme Court) men tackade nej – han siktade högre. Han sökte partiets presidentnominering både 1844, 1848 och 1852, men blev varje gång förbisprungen av andra kandidater.
London, Ostend-manifestet och nomineringen 1856
År 1853 skickade president Franklin Pierce honom till London som sändebud. Posten visade sig bli en oväntad politisk tillgång. Medan Buchanan var utomlands exploderade konflikten om slaveriet i territorierna på hemmaplan, driven av Kansas-Nebraska-lagen som Franklin Pierce hade skrivit under. Pierce och senatorn Stephen A. Douglas fick bära skulden för kaoset. Buchanan, som befunnit sig på andra sidan Atlanten, framstod som obefläckad.
Helt fläckfri var han dock inte. År 1854 skrev han tillsammans med USA:s sändebud i Frankrike och Spanien det så kallade Ostend-manifestet, ett hemligt dokument som argumenterade för att USA borde köpa Kuba från Spanien – och antydde att ön kunde tas med våld om Spanien vägrade sälja. När texten läckte ut väckte den skarp kritik i Nordstaterna, som såg planen som ett försök att utöka slaveriets territorium. I Södern stärkte samma dokument hans anseende.
Vid demokraternas konvent 1856 övergavs den impopuläre Pierce, och Buchanan vann nomineringen. I presidentvalet ställdes han mot John C. Frémont, den förste kandidaten för det nybildade republikanska partiet, och expresidenten Millard Fillmore som ställde upp för det invandringsfientliga Know Nothing-partiet. Buchanan vann med 174 elektorsröster och ungefär 45 procent av rösterna. Han tog nästan hela Södern samt några avgörande nordstater, däribland hemstaten Pennsylvania. Budskapet i kampanjen var enkelt: bara en erfaren, försiktig man som Buchanan kunde hålla ihop unionen. Budskapet gick hem i ett oroligt land – men löftet skulle visa sig omöjligt att infria.
Presidenttiden (1857–1861)
Buchanan svors in den 4 mars 1857. I sitt installationstal sade han att frågan om slaveri i territorierna snart skulle avgöras en gång för alla – av Högsta domstolen. Vad publiken inte visste var att presidenten redan kände till hur domen skulle falla, och att han själv hade varit med och påverkat den. Det dröjde bara två dagar innan hela landet fick veta vad domstolen beslutat.
Dred Scott-domen: presidenten som valde sida
Den 6 mars 1857 meddelade Högsta domstolen sitt utslag i målet Dred Scott mot Sandford. Dred Scott var en förslavad man som stämt för sin frihet, eftersom hans ägare tagit honom till delstater och territorier där slaveri var förbjudet. Domstolens ordförande Roger B. Taney gick mycket längre än själva sakfrågan krävde.
Vad domen sade
Domen slog fast tre saker, var och en med sprängkraft:
- Svarta amerikaner – fria eller förslavade – kunde enligt domstolen aldrig vara medborgare i USA och hade därmed ingen rätt att alls föra talan i federal domstol.
- Missourikompromissen från 1820, som förbjudit slaveri i norra delen av de västliga territorierna, förklarades grundlagsstridig.
- Kongressen saknade enligt domstolen makt att förbjuda slaveri i något territorium över huvud taget, eftersom det skulle kränka slavägarnas egendomsskydd enligt konstitutionens femte tillägg.
I Nordstaterna togs domen emot med bestörtning. Den underkände själva grunden för det republikanska partiets program – att stoppa slaveriets spridning – och tycktes öppna alla territorier för slaveri. I Södern hyllades den som en slutgiltig seger. I stället för att avgöra frågan hällde domen bensin på elden.
Buchanans roll bakom kulisserna
Det som gör Dred Scott-domen till en black om foten just för Buchanan är hans personliga inblandning. Brev som senare blivit kända visar att han före sitt tillträde skrev till domare i Högsta domstolen och tryckte på för ett brett avgörande. Framför allt bearbetade han domaren Robert Grier, en landsman från Pennsylvania, för att få honom att ansluta sig till sydstatsdomarnas majoritet. Tanken var att domen skulle se ut som ett nationellt beslut, inte som en ren sydstatsseger. Grier gick med på det – och höll dessutom presidenten underrättad om hur överläggningarna gick.
Att en tillträdande president i hemlighet påverkar en pågående rättsprocess bröt mot principen om maktdelning mellan de tre statsmakterna, en av grundpelarna i det amerikanska systemet. När Buchanan i installationstalet lovade att “villigt foga sig” efter en dom han redan kände innehållet i, var det ett spel för gallerierna. För hans kritiker blev detta beviset på att presidenten inte var den neutrala medlare han utgav sig för att vara, utan en aktiv part på slaveristaternas sida.
Kansas och Lecompton-författningen
Buchanans nästa stora kris ärvde han från företrädaren: Kansasterritoriet, där anhängare och motståndare till slaveri i flera år bekämpat varandra med valfusk och våld – perioden som kallas “Bleeding Kansas”. För att Kansas skulle kunna bli delstat behövdes en delstatsförfattning. Frågan var vilken.
År 1857 tog ett konvent i staden Lecompton, dominerat av slaverianhängare, fram ett författningsförslag som skyddade slaveriet. Folkomröstningen om förslaget var riggad på ett sätt som gjorde det omöjligt att rösta bort slaveriet helt, och territoriets fria nybyggare – som var i klar majoritet – bojkottade den. Buchanans egen guvernör på plats, Robert Walker, varnade presidenten för att hela processen var ett bedrägeri.
Buchanan valde ändå att ställa sig bakom Lecompton-författningen och pressade kongressen att godkänna Kansas som slavstat. Beslutet fick dramatiska följder:
- Senatorn Stephen A. Douglas, demokraternas starkaste namn i Norr, bröt öppet med sin egen president. Douglas menade att författningen hånade principen om att nybyggarna själva skulle få avgöra frågan.
- Representanthuset stoppade förslaget. En kompromiss tvingade fram en ny folkomröstning i Kansas, och i augusti 1858 röstade territoriets invånare ner Lecompton-författningen med förkrossande siffror.
- Det demokratiska partiet sprack i praktiken i en nordlig och en sydlig flygel – en spricka som aldrig läkte och som avgjorde presidentvalet 1860. Mer om hur de amerikanska partierna formats av sådana strider finns i vår partiguide.
Brytningen med Douglas fick följder långt utanför Washington. När Douglas 1858 sökte omval till senaten i Illinois lät Buchanan administrationens anhängare ställa upp med motkandidater för att straffa honom, samtidigt som Douglas mötte en uppstickande republikan vid namn Abraham Lincoln i en serie berömda debatter. Douglas behöll sin senatsplats, men debatterna gjorde Lincoln till ett nationellt namn. Presidentens privata krig mot sitt eget partis populäraste politiker försvagade demokraterna ytterligare inför det avgörande valet två år senare.
Kansas blev till slut delstat i januari 1861 – som fri stat, utan slaveri. Buchanan hade satsat hela sin auktoritet på fel häst och förlorat både striden och sitt parti.
Paniken 1857 och Utahkriget
Som om de politiska kriserna inte räckte drabbades landet hösten 1857 av en ekonomisk krasch, paniken 1857. Banker gick omkull, järnvägsbolag ställde in betalningarna och arbetslösheten steg snabbt i Nordstaternas städer. Buchanan höll fast vid tidens rådande doktrin: staten skulle inte ingripa i ekonomin. Regeringen sparade, och återhämtningen fick sköta sig själv. Södern, vars bomullsexport klarade krisen bättre, drog slutsatsen att dess ekonomiska system var överlägset – ytterligare en kil mellan landsdelarna. I Nordstaterna födde krisen samtidigt krav på skyddstullar och statligt stöd till järnvägar och nybyggare, krav som republikanerna gjorde till sina. Ekonomin och slaverifrågan flätades samman till en enda stor konflikt om vilken sorts land USA skulle vara.
Samma år skickade Buchanan en armé på flera tusen man mot Utahterritoriet, där han ansåg att mormonledaren Brigham Young trotsade den federala makten. Expeditionen byggde delvis på överdrivna rapporter, blev dyr och löstes till sist med förhandlingar 1858 utan något egentligt slag. Samtiden döpte snabbt fälttåget till “Buchanan’s Blunder” – Buchanans tabbe. Episoden är talande: mot mormonerna i väst agerade presidenten snabbt och kraftfullt, men när sydstaterna senare utmanade samma federala auktoritet fann han inga verktyg alls.
Utrikespolitiken: stora planer, små resultat
Buchanan såg sig själv främst som utrikespolitiker, och som president hade han ambitiösa planer. Han ville fortfarande köpa Kuba från Spanien, föreslog amerikanskt inflytande över delar av norra Mexiko och ville ge presidenten rätt att ingripa militärt i Centralamerika för att skydda amerikanska intressen. Nästan allt stoppades av kongressen, där republikanerna såg varje expansionsförslag söderut som ett försök att skaffa nya slavterritorier.
Några framgångar fanns ändå. Handelsförbindelserna med Kina utvecklades genom nya avtal, och 1860 tog Vita huset emot den första japanska diplomatiska delegationen till USA – en direkt frukt av den öppning mot Japan som inletts under företrädarna. En tvist med Storbritannien om gränsön San Juan i nordväst – det så kallade griskriget (Pig War), uppkallat efter den skjutna gris som utlöste det hela – trappades ner genom förhandlingar utan att ett enda skott avlossades mot någon människa. Men i helhetsbilden väger utrikespolitiken lätt: de fyra åren dominerades helt av den inre krisen.
Harpers Ferry och ett land på väg mot bristningsgränsen
I oktober 1859 genomförde abolitionisten John Brown en väpnad räd mot den federala vapendepån i Harpers Ferry i Virginia, i hopp om att utlösa ett slavuppror. Räden slogs ner och Brown avrättades, men efterspelet blottade hur långt polariseringen gått. I delar av Norr hyllades Brown som martyr; i Södern sågs räden som ett bevis på att Nordstaterna ytterst ville utplåna deras samhällsordning med våld. Buchanan fördömde räden men saknade varje förmåga att överbrygga klyftan.
Presidentens egen ställning försvagades samtidigt inifrån. År 1860 tillsatte representanthuset det så kallade Covode-utskottet, som grävde i anklagelser om mutor och köpta röster i samband med bland annat Lecompton-striden. Utskottet fann inte skäl för riksrätt, men rapporten tecknade bilden av en administration där kontrakt och tjänster använts som politiska smörjmedel. Buchanans anseende, en gång hans främsta tillgång, var i botten.
Valet 1860: partiet spricker och Lincoln vinner
Buchanan hade redan från början lovat att bara sitta en mandatperiod, och 1860 fanns ingen som önskade något annat. Men splittringen han bidragit till förgiftade demokraternas konvent. Partiet klövs på mitten: Nordstaternas demokrater nominerade Stephen A. Douglas, medan Söderns utbrytare ställde upp med Buchanans egen vicepresident John C. Breckinridge – som presidenten öppet stödde mot Douglas. Ett fjärde parti, Constitutional Union, tog ytterligare röster.
Med motståndarsidan delad i tre kunde republikanen Abraham Lincoln vinna valet i november 1860 med en klar majoritet av elektorsrösterna, trots att han knappt fick några röster alls i Södern. För flera sydstater var Lincolns seger signalen de väntat på. Nu inleddes det verkliga dramat i Buchanans presidentskap – de fyra månaderna mellan valet och maktskiftet.
Secessionsvintern 1860–61: presidenten som såg på
Mellan Lincolns valseger i november 1860 och hans installation i mars 1861 var Buchanan fortfarande landets president, med all den makt ämbetet ger. Det var under dessa månader som unionen föll sönder – och det är hans agerande nu som mer än något annat avgjort eftervärldens dom.
Budskapet i december: olagligt, men inget att göra åt
I sitt årliga tal till kongressen den 3 december 1860 presenterade Buchanan sin analys av läget. Den bestod av två delar som tillsammans blev en återvändsgränd. För det första: ingen delstat hade rätt att lämna unionen – secession var grundlagsstridig. För det andra: den federala regeringen hade enligt honom ingen rätt att med våld tvinga en delstat att stanna. Olagligt att gå, men förbjudet att hindra. Skulden för krisen lade han dessutom till stor del på Nordstaternas slaverimotståndare, vilket släckte alla förhoppningar om att han skulle kunna medla.
Hur kom han fram till den slutsatsen? Buchanan lutade sig mot ett juridiskt utlåtande från sin justitieminister Jeremiah Black, som menade att presidenten fick försvara federal egendom men inte föra ett anfallskrig mot en delstat. Buchanan bad också kongressen om vägledning och nya maktmedel – och fick inga. Han hoppades in i det sista på en förhandlingslösning, kanske ett nationellt konvent som kunde ändra grundlagen och lugna Södern. Tiden för sådana lösningar var dock förbi.
Sydstaterna läste budskapet som ett fribrev. Den 20 december 1860 röstade South Carolina för att lämna unionen. Under de följande veckorna följde Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana och Texas efter. Utbrytarstaterna tog i de flesta fall över federala fort, vapenförråd och tullhus utan att Washington svarade. Varje övertagande som passerade utan reaktion sänkte priset för nästa delstat att följa efter.
Regeringen rämnar – och skärps
Buchanans egen regering speglade landets sönderfall. Flera av hans mest betrodda ministrar kom från Södern, och en efter en lämnade de nu regeringen för att ansluta sig till sina hemstater. Finansministern Howell Cobb avgick i december; krigsministern John Floyd tvingades bort under anklagelser om både illojalitet och oegentligheter. In kom i stället beslutsamma unionsmän som Jeremiah Black, Edwin Stanton och John Dix. De nya ministrarna stärkte presidentens ryggrad något: Buchanan avvisade South Carolinas krav på att utrymma forten i Charlestons hamn och gick med på ett försök att undsätta dem. Framför allt Black och Stanton pressade honom hårt i regeringens interna överläggningar. Stanton lär ha varnat för att en president som lämnade ifrån sig Fort Sumter skulle göra sig skyldig till landsförräderi i folkets ögon. Den passive Buchanan hölls med andra ord delvis på unionslinjen av sina egna ministrar.
Fort Sumter och Star of the West
Krisens brännpunkt blev Fort Sumter, ett öfort mitt i Charlestons hamn, dit den federala garnisonen under major Robert Anderson flyttat i slutet av december. I januari 1861 skickade regeringen det civila handelsfartyget Star of the West med förnödenheter och soldater till fortet. Den 9 januari besköts fartyget av South Carolinas batterier och vände om utan att nå fram. Skott hade nu avlossats mot amerikanska flaggan – men Buchanan valde att inte svara militärt, och inga fler undsättningsförsök gjordes under hans tid.
Under senvintern pågick flera försök att förhandla fram en kompromiss, bland annat Crittenden-kompromissen i kongressen och en fredskonferens i Washington. Buchanan stödde tanken på eftergifter till Södern, men förslagen föll. I februari 1861 bildade de sju utbrytarstaterna Amerikas konfedererade stater (Confederate States of America) och valde Jefferson Davis till president. Unionen hade brutits itu – utan att den sittande presidenten avlossat ett enda allvarligt menat motdrag.
| Datum | Händelse under secessionsvintern |
|---|---|
| 6 november 1860 | Abraham Lincoln vinner presidentvalet |
| 3 december 1860 | Buchanan förklarar secession olaglig – men säger sig sakna rätt att stoppa den med våld |
| 20 december 1860 | South Carolina lämnar unionen som första delstat |
| 26 december 1860 | Major Anderson flyttar garnisonen i Charleston till Fort Sumter |
| 9 januari 1861 | Star of the West beskjuts och tvingas vända |
| januari–februari 1861 | Ytterligare sex delstater i Djupsödern bryter sig ur |
| 4 februari 1861 | Konfederationen bildas i Montgomery, Alabama |
| 4 mars 1861 | Lincoln installeras – Buchanan lämnar över ett splittrat land |
Varför gjorde han så lite? Buchanan själv hänvisade till juridiken: konstitutionen gav honom, som han läste den, inte rätt att föra krig mot delstater utan kongressens stöd – och kongressen gav honom inget sådant stöd. Han ville inte heller utlösa ett krig som en avgående president och därmed binda efterträdarens händer. Hans kritiker svarade att en president har både rätt och plikt att upprätthålla federal lag, försvara federal egendom och driva in tullar – och att redan tydliga förberedelser hade kunnat förändra kalkylen i Södern. Var gränsen för presidentens makt egentligen går kan du fördjupa dig i på vår sida om presidentämbetet.
Det finns en detalj som ofta glöms bort i bilden av den passive Buchanan: gränsstaterna. Slavstater som Kentucky, Maryland, Missouri och Virginia stod vintern 1861 och vägde. Buchanans försvarare menar att en väpnad konfrontation i januari eller februari kunde ha drivit flera av dem rakt i konfederationens armar, och att hans återhållsamhet därför inte bara var svaghet utan också kalkyl. Kritikerna svarar att samma gränsstater till stor del stannade i unionen även efter att kriget väl brutit ut – och att det knappast var Buchanans förtjänst.
Den 4 mars 1861 åkte Buchanan enligt traditionen i vagn tillsammans med Lincoln till installationen. Till sin efterträdare ska han ha sagt att om Lincoln var lika lycklig över att flytta in i Vita huset som han själv var över att återvända hem till Wheatland, så var Lincoln en lycklig man. Sex veckor senare öppnade Sydstaterna eld mot Fort Sumter, och det amerikanska inbördeskriget började.
Efter presidenttiden
Buchanan drog sig tillbaka till sitt gods Wheatland utanför Lancaster i Pennsylvania. Någon lugn ålderdom blev det inte. När kriget bröt ut pekades han i stora delar av Nordstaterna ut som mannen som låtit det ske. Tidningar kallade sammanbrottet för “Buchanans krig”, hans porträtt plockades ner ur offentliga byggnader, och hatbreven blev så många och så hotfulla att vänner en tid vakade över hans hem.
Själv ställde han sig utan tvekan bakom unionen. Han stödde offentligt krigsansträngningen, uppmanade demokrater att sluta upp bakom regeringen och försvarade Lincolns rätt att slå ner upproret. Men han ägnade också sina sista år åt att försvara sitt eget eftermäle. År 1866 publicerade han boken Mr. Buchanan’s Administration on the Eve of the Rebellion – det första försvarstal i bokform som någon amerikansk expresident skrivit om sin egen tid vid makten. Där lade han skulden för kriget på abolitionisterna i Norr och på kongressen, som vägrat ge honom medel att agera. Boken övertygade få.
James Buchanan dog på Wheatland den 1 juni 1868, 77 år gammal, av lunginflammation efter en tids sjukdom. Han begravdes i Lancaster, staden där han en gång byggt sin advokatkarriär. Mot slutet av livet lär han ha sagt att historien skulle ge honom upprättelse. På den punkten fick han hittills fel. Godset Wheatland står kvar och är idag museum, och där kan besökare se hemmet i stort sett som det såg ut när den gamle presidenten satt där och skrev sitt försvarstal medan kriget han inte lyckats avvärja rasade vidare.
Eftermäle: hur bedöms James Buchanan idag?
När historiker och statsvetare rankar USA:s presidenter hamnar Buchanan nästan alltid allra sist, i sällskap med Andrew Johnson och Franklin Pierce. I de återkommande expertundersökningar som gjorts sedan mitten av 1900-talet, bland annat C-SPAN:s stora enkäter, har han gång på gång placerats på sista plats. Hela listan över hur presidenterna brukar värderas hittar du i vår översikt över USA:s alla presidenter.
Kritiken vilar på några återkommande punkter. Buchanan var inte neutral i tidens ödesfråga utan lutade konsekvent åt slaveristaternas sida: han påverkade Dred Scott-domen i hemlighet, drev den riggade Lecompton-författningen mot bättre vetande och sprängde därmed sitt eget parti. Framför allt bedöms han efter secessionsvintern. Ställd inför unionens upplösning valde han en tolkning av sina befogenheter som gjorde honom maktlös, och lämnade över en betydligt svårare situation än han själv tagit emot. Till detta kommer korruptionsskandalerna som Covode-utskottet blottlade. Att den kanske mest meriterade president som dittills valts presterade så illa har fått historiker att använda honom som skolexempel på att lång erfarenhet inte är samma sak som ledarskap.
Det finns också de som nyanserar bilden, även om få försvarar helheten. Till hans försvar brukar anföras att hans juridiska analys inte var gripen ur luften – många samtida jurister delade uppfattningen att presidenten inte på egen hand kunde tvinga delstater med vapenmakt, och kongressen vägrade faktiskt att ge honom vare sig lagstöd eller resurser. Han vägrade trots allt att utrymma Fort Sumter, höll gränsstaterna kvar i unionen under sin tid och startade inte ett krig som en avgående president utan folkligt mandat. Några historiker påpekar dessutom att krisens rötter – slaveriet, sektionalismen, partisystemets kollaps – låg långt bortom en enskild presidents kontroll, något du kan läsa mer om i vår genomgång av USA:s politiska historia. Men även dessa mer förstående bedömare landar oftast i samma slutsats: i det läge då ämbetet krävde som mest, levererade Buchanan som minst.
Jämförelsen med efterträdaren gör inte saken lättare för honom. Lincoln ärvde samma grundlag, samma splittrade land och en ännu värre kris – och rankas idag oftast högst av alla presidenter, medan Buchanan rankas lägst. De två männen har därmed blivit historieskrivningens tydligaste kontrastpar: beviset på hur mycket den enskilda personen i Vita huset faktiskt kan betyda. Buchanans namn har till och med blivit ett begrepp i den amerikanska debatten. När en sittande president anklagas för att blunda inför en nationell kris dröjer det sällan länge innan någon varnar för “en ny Buchanan”.
Vanliga frågor om James Buchanan
Varför rankas James Buchanan ofta som USA:s sämsta president?
Framför allt för att unionen föll sönder under hans vakt. Historiker pekar på att han tog ställning för slaveristaterna i Dred Scott-målet och Kansasfrågan, splittrade sitt eget parti och sedan förhöll sig passiv när sju delstater lämnade unionen vintern 1860–61. I expertrankningar av presidenterna hamnar han därför nästan alltid sist eller näst sist.
Vad var Buchanans roll i Dred Scott-domen?
Innan han tillträdde skrev Buchanan i hemlighet till domare i Högsta domstolen och pressade särskilt Pennsylvaniadomaren Robert Grier att ansluta sig till majoriteten som ville tillåta slaveri i alla territorier. I installationstalet låtsades han sedan vara ovetande om utgången. Inblandningen ses som ett allvarligt brott mot maktdelningen mellan statsmakterna.
Varför ingrep inte Buchanan när sydstaterna lämnade unionen?
Han ansåg att secession var olaglig men att konstitutionen inte gav honom rätt att tvinga delstater att stanna med vapenmakt, och kongressen gav honom varken lagstöd eller resurser. Han ville inte heller starta ett krig veckorna innan han skulle lämna över makten. Kritikerna menar att han därmed lät konfederationen bildas i lugn och ro.
Var James Buchanan gift?
Nej. Han är den ende amerikanske presidenten som aldrig gifte sig. Hans förlovning med Ann Coleman bröts 1819, och när hon kort därefter dog lovade han att förbli ogift. I Vita huset fungerade hans systerdotter Harriet Lane som värdinna och first lady.
Vad gjorde Buchanan efter presidenttiden?
Han drog sig tillbaka till godset Wheatland i Pennsylvania, stödde unionen under inbördeskriget och skrev 1866 en bok där han försvarade sitt agerande och lade skulden på andra. Han dog 1868, hårt kritiserad av samtiden.
Kunde Buchanan ha förhindrat inbördeskriget?
De flesta historiker tror inte att någon president hade kunnat lösa slaverikonflikten i grunden. Däremot menar många att ett fastare agerande under secessionsvintern – tydliga förberedelser, förstärkta fort och en klar linje – hade kunnat bromsa utbrytningen och gett efterträdaren Abraham Lincoln ett bättre utgångsläge. Var gränsen gick mellan omöjligt och försuttet är än idag omdiskuterat.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade historiska källor om James Buchanan och hans samtid:
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade essäer om Buchanans liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över James Buchanan. whitehouse.gov
- White House Historical Association – material om Buchanan, Harriet Lane och Vita husets historia. whitehousehistory.org
- Library of Congress – samlingar och dokument från Buchanans karriär och secessionskrisen. loc.gov
- National Archives – originaldokument, bland annat kring Dred Scott-målet. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografisk översikt och artiklar om periodens händelser. britannica.com