James A. Garfield (1831–1881) var USA:s 20:e president. Han hann sitta 200 dagar. Bara fyra månader efter tillträdet sköts han av en förbittrad man som förgäves hade tjatat om ett statligt jobb, och efter 79 dagars plågsam dödskamp avled han i september 1881. Hans presidentskap är därmed det näst kortaste i amerikansk historia. Ändå hör hans namn till de mer betydelsefulla i raden av USA:s presidenter – inte främst för det han hann göra, utan för vad hans död satte igång.
Få amerikanska presidenter har haft en livsresa som Garfields. Han föddes i en timmerstuga i Ohio och växte upp i djup fattigdom utan far. Som tonåring drog han kanalbåtar för några dollar i månaden. Vid 26 var han rektor för en högskola. Under inbördeskriget steg han till general, och därefter satt han sjutton år i kongressen innan han 1880 valdes till president – utan att ens ha sökt nomineringen. Historien om kanalpojken som nådde Vita huset blev en av 1800-talets mest älskade amerikanska berättelser.
Det stora temat under hans korta tid vid makten var kampen mot spoils system – ordningen där statliga tjänster delades ut som belöning till partitrogna i stället för efter kompetens. Garfield tog striden mot systemets mäktigaste försvarare och vann. Ironiskt nog var det just en produkt av samma system, en avvisad jobbsökare vid namn Charles Guiteau, som sköt honom. Mordet chockade nationen så djupt att det som Garfield påbörjat blev omöjligt att stoppa: två år senare fick USA sin stora tjänstemannareform.
Snabbfakta om James A. Garfield
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 19 november 1831 i Orange Township (nuvarande Moreland Hills), Ohio |
| Död | 19 september 1881 i Elberon, New Jersey, 49 år gammal |
| Parti | Republikanska partiet (Republican Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1881 – 19 september 1881 (200 dagar, dog i ämbetet) |
| Vicepresident | Chester A. Arthur |
| First lady | Lucretia Garfield |
| Företrädare | Rutherford B. Hayes |
| Efterträdare | Chester A. Arthur |
| Yrke före politiken | Lärare och högskolerektor, predikant, advokat, general i inbördeskriget |
| Känd för | Resan från fattigdom till Vita huset, striden mot spoils system och mordet som banade väg för tjänstemannareformen |
Uppväxt och tidig karriär
Pojken i timmerstugan
James Abram Garfield föddes den 19 november 1831 i en timmerstuga i Orange Township i nordöstra Ohio, som yngste av fyra syskon som nådde vuxen ålder. Han var den siste amerikanske presidenten som föddes i en riktig timmerstuga (log cabin) – den klassiska symbolen för enkel bakgrund i amerikansk politik. I hans fall var symbolen ingen valkampanjmyt. Familjen var fattig på riktigt.
När James var knappt två år gammal dog fadern Abram, sliten efter att ha bekämpat en skogsbrand som hotade gården. Modern Eliza stod ensam med fyra barn på ett litet nybygge i det som då fortfarande var gränsbygd. Hon vägrade splittra familjen och drev jordbruket vidare med barnens hjälp. James växte upp med hårt kroppsarbete, lappade kläder och perioder när maten knappt räckte. Han var känslig för att andra såg ner på familjen, och flera som kände honom beskrev senare hur fattigdomen präglade honom livet ut: han visste exakt hur det kändes att vara underst.
Modern var djupt religiös och tillhörde frikyrkorörelsen Kristi lärjungar (Disciples of Christ), som kom att forma sonens världsbild, hans utbildningsväg och så småningom även hans yrkesliv. Hon var också den som envisast höll fast vid att pojken skulle läsa. Böcker var det som fanns av rikedom i hemmet, och James slukade dem.
Kanalpojken som ville till sjöss
Som tonåring drömde Garfield om ett liv till sjöss – han hade läst för många äventyrsromaner, erkände han senare. Sexton år gammal lämnade han hemmet och tog 1848 arbete på Ohio- och Eriekanalen (Ohio and Erie Canal), där han drev mulåsnorna som drog kanalbåtarna och skötte linor och laster. Det var ett tufft jobb bland tuffa män, och det gick sådär. Garfield kunde inte simma, och han föll i vattnet gång på gång – enligt hans egen berättelse ett dussintal gånger. Efter en tid drabbades han av frossa och feber, troligen malaria, och tvingades hem till modern för att kureras.
Det blev vändpunkten. Under sjukmånaderna övertalade Eliza sin son att satsa på skolan i stället för sjömanslivet, och hon skrapade ihop 17 dollar – en betydande summa för familjen – så att han kunde börja på seminariet i grannbyn. Garfield tog aldrig mer värvning på någon båt. Men “kanalpojken” (the canal boy) följde med honom som berättelse resten av livet, och under presidentvalet 1880 blev den hans främsta tillgång: en kandidat som bevisligen arbetat sig upp från samhällets botten med egna händer.
Utbildning: från vaktmästare till Williams College
Garfield började 1849 på Geauga Seminary, en enkel internatskola, och fortsatte 1851 till Western Reserve Eclectic Institute i Hiram, Ohio – en nystartad högskola driven av Kristi lärjungar. Han hade inga pengar, så han betalade sin skolgång genom att arbeta som vaktmästare och ringa i skolklockan. Inom ett par år undervisade han själv i klassiska språk vid sidan av studierna. Han visade sig vara något av ett studiefenomen: han lärde sig latin och grekiska snabbt, älskade matematik och blev en lysande debattör och talare.
För att få en fullvärdig examen sökte han sig österut till Williams College i Massachusetts, ett av Nordöstens ansedda lärosäten. Där tog han examen med utmärkta betyg 1856, 24 år gammal. Åren i öst vidgade hans värld. Han engagerade sig mot slaveriet och drogs till det nybildade Republikanska partiet, som ställde sig emot slaveriets utbredning i territorierna.
Rektor vid 26 – och politiker vid 28
Efter examen återvände Garfield till högskolan i Hiram som lärare i klassiska språk. Redan året därpå, 1857, utsågs han till skolans rektor och föreståndare. Han var då 26 år gammal. Den fattige kanalpojken ledde nu en högskola – på under tio år hade han gått från att dra kanalbåtar till att leda ett lärosäte. Vid sidan av rektorsjobbet predikade han i Kristi lärjungars församlingar, där hans talarbegåvning gjorde honom till en uppskattad förkunnare.
År 1858 gifte han sig med Lucretia Rudolph, en tidigare studiekamrat från Hiram, lika boklig som han själv. Äktenskapet fick en trevande start men växte med åren till ett nära och hängivet förhållande. Paret fick sju barn, varav fem nådde vuxen ålder. Lucretia kom att spela en viktig roll även i det offentliga dramat kring hans död.
Politiken drog i honom. 1859 valdes Garfield in i Ohios delstatssenat som republikan, och parallellt läste han juridik på egen hand tills han 1861 fick advokatbehörighet. Att han pluggade in juristexamen vid sidan av ett rektorsjobb och ett politiskt uppdrag säger något om hans arbetskapacitet. Men det som verkligen förändrade hans bana var kriget.
Generalen i inbördeskriget
När det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 anmälde sig Garfield till unionsarmén, trots att han saknade all militär utbildning. Han fick befäl över det 42:a Ohioregementet – där många av soldaterna var hans egna före detta studenter från Hiram – och lärde sig taktik ur böcker, på samma sätt som han lärt sig allt annat. I januari 1862 besegrade han en sydstatsstyrka i slaget vid Middle Creek i östra Kentucky. Segern var liten med krigets mått, men den kom under en period när nordsidan var utsvulten på goda nyheter, och Garfield befordrades till brigadgeneral, en av de yngsta i armén.
Han deltog i det blodiga slaget vid Shiloh 1862 och tjänstgjorde därefter som stabschef åt general William Rosecrans i Cumberlandarmén. Vid Chickamauga i september 1863 – ett av krigets värsta nederlag för nordsidan – gjorde Garfield en beryktad ritt under fientlig eld för att nå fram till general George Thomas med avgörande information, medan stora delar av armén flydde fältet. Insatsen gjorde honom till generalmajor.
Samma höst ställdes han inför ett vägval. Väljarna i hans hemdistrikt i Ohio hade redan 1862 valt in honom i representanthuset (House of Representatives), i hans frånvaro. President Abraham Lincoln uppmanade honom att lämna armén och ta sin plats: dugliga generaler fanns det fler av, menade Lincoln, men i kongressen behövdes republikaner som förstod kriget. I december 1863 lade Garfield av uniformen och tog sitt säte i Washington.
Vägen till Vita huset
Sjutton år i representanthuset
Garfield blev kvar i representanthuset i sjutton år, omvald gång på gång. Han utvecklades till en av kammarens tyngsta republikaner: ordförande i det mäktiga anslagsutskottet, expert på statsfinanser och en av sin tids mest respekterade talare i kongressen. I de ekonomiska stridsfrågorna stod han konsekvent för “sunda pengar” – en valuta backad av guld – och emot sedelpressarna, en hållning som gjorde honom populär i finanskretsar men omstridd bland skuldsatta bönder. Han stödde rekonstruktionen (Reconstruction) efter kriget och försvarade de frigivna svartas medborgerliga rättigheter, även när frågan tappade stöd i norr.
Karriären var inte fläckfri. På 1870-talet drogs hans namn in i Crédit Mobilier-skandalen, där ett järnvägsbolag delat ut billiga aktier till kongressledamöter för att köpa välvilja. Garfield anklagades för att ha tagit emot en mindre summa, vilket han förnekade. Någon åtgärd vidtogs aldrig och väljarna fortsatte välja om honom, men motståndarna glömde inte anklagelsen.
År 1876 var Garfield en av republikanernas ledande företrädare i huset, och efter det kaotiska presidentvalet samma år satt han i den valkommission som till slut gav segern till partikamraten Rutherford B. Hayes. I januari 1880 belönades hans långa tjänst: Ohios delstatskongress valde honom till USA:s senat. Han hann aldrig tillträda platsen. Innan mandatet började hade något betydligt större hunnit hända.
Ett parti i inbördeskrig – och ett system i förfall
För att förstå Garfields presidentskap måste man förstå striden som slet sönder Republikanska partiet omkring 1880. Den handlade om spoils system – “bytessystemet”. Sedan Andrew Jacksons dagar hade det varit praxis att varje ny administration rensade ut statsförvaltningen och delade ut tiotusentals tjänster – tullkontrollanter, postmästare, skrivare, konsuler – till sina egna partitrogna. Tjänsterna var belöningar för valarbete och lojalitet, inte kompetens. Systemet göddes av partimaskinerna: den som fick ett jobb förväntades betala tillbaka med en del av lönen och med kampanjarbete i nästa val.
Kring systemet hade republikanerna delats i två falanger. Stalwarts (“de trogna”) försvarade ordningen öppet; deras ledare var New Yorks mäktige senator Roscoe Conkling, som kontrollerade tullhuset i New Yorks hamn – den federala förvaltningens mest inbringande arbetsplats – som sin personliga maktbas. Mot dem stod Half-Breeds (“halvbloden”) under senator James G. Blaine, som åtminstone i retoriken ville reformera tillsättningarna. Bakom fraktionsnamnen dolde sig också en bitter personlig fejd mellan Conkling och Blaine. President Hayes hade utmanat Conkling genom att rensa i tullhuset – och bland annat avskedat en viss Chester A. Arthur från posten som tullchef. Det är värt att minnas namnet.
Konventet i Chicago 1880: en kandidat mot sin vilja
När republikanerna samlades till partikonvent i Chicago i juni 1880 stod Stalwarts och Half-Breeds mot varandra i öppen strid. Conklings falang ville återinsätta expresidenten Ulysses S. Grant för en tredje mandatperiod. Blaine var Half-Breeds kandidat. En tredje kandidat var finansministern John Sherman från Ohio – och det var honom Garfield rest till Chicago för att stödja. Garfields nomineringstal för Sherman blev konventets mest omtalade. Ingen av kandidaterna kunde dock nå majoritet. Omröstning efter omröstning slutade i dödläge, i dagar.
Då började något ovanligt hända. Trötta delegater sökte en kompromisskandidat som ingen falang hatade – och blickarna föll på talaren från Ohio. Röster började droppa in på Garfield, som protesterade från golvet: han var inte kandidat. Det hjälpte inte. På den 36:e omröstningen bröt fördämningen och konventet nominerade James A. Garfield till president. Han är därmed ett av de tydligaste exemplen i amerikansk historia på en “dark horse” – en kandidat som ingen räknat med och som själv inte ställt upp.
För att blidka de besegrade Stalwarts gavs vicepresidentplatsen till en av Conklings närmaste män: Chester A. Arthur, den avsatte tullchefen från New York, som aldrig tidigare innehaft ett valt ämbete. Det var en klassisk balansmanöver av det slag partikonvent ägnade sig åt. Ingen i salen kunde ana vilken betydelse valet skulle få.
Valet 1880: verandakampanjen och den knappaste segern
Demokraterna nominerade Winfield Scott Hancock, en hyllad general från nordsidan i inbördeskriget. Valrörelsen 1880 blev därmed en kamp mellan två krigshjältar, utan någon stor sakfråga som skilde dem åt. Garfield kampanjade på den tidens värdiga vis: han stannade hemma på sin gård Lawnfield i Mentor, Ohio, och tog emot delegationer av väljare som kom med tåg för att höra honom tala från verandan. Denna “front porch campaign” – verandakampanj – byggde helt på hans personliga berättelse: timmerstugan, kanalen, rektorn, generalen. Republikanerna tryckte upp biografier om kanalpojken i massupplaga.
Resultatet blev ett av de jämnaste presidentvalen i USA:s historia. I folkomröstningssiffrorna skilde det under tiotusen röster av över nio miljoner avlagda – marginalen brukar anges till mindre än en tiondels procent. I elektorskollegiet (Electoral College) blev segern dock tydlig: 214 elektorsröster mot 155 för Hancock. Hur det systemet får en hårfin folklig marginal att bli en bekväm elektorsseger förklaras närmare i genomgången av hur amerikanska val fungerar. En kuriositet: Garfield är än i dag den ende som valts till president direkt från en plats i representanthuset – och vid valet var han samtidigt sittande kongressledamot, nyvald senator och tillträdande president.
Presidenttiden (1881)
En regering tar form
Garfield svors in den 4 mars 1881. I sitt installationstal lyfte han särskilt två ämnen: de svarta medborgarnas rättigheter, som han kallade en hederssak för nationen sedan kriget, och behovet av allmän utbildning som demokratins grund. Han berörde också statsförvaltningen och behovet av ordnade regler för tillsättningar – en föraning om vad som skulle komma att dominera hans korta ämbetstid. Den som vill se hur presidentämbetets makt och vardag fungerar i stort kan läsa vidare i guiden om presidentens roll och befogenheter.
Regeringsbildningen blev en balansakt mellan partiets falanger. Den tyngsta posten, utrikesminister, gick till Half-Breeds-ledaren James G. Blaine – ett val som Stalwarts uppfattade som en krigsförklaring. Finansdepartementet gick till William Windom, och som krigsminister utsågs Robert Todd Lincoln, den mördade presidentens son. Garfield fortsatte också en linje från företrädarna genom att utse svarta amerikaner till framträdande federala poster; mest känd av dem var den gamle slaverimotståndaren Frederick Douglass, som fick ett högt ämbete i huvudstaden.
Striden mot spoils system
Anstormningen av jobbsökare
Det första en ny president möttes av under spoils system-epoken var kön. Bokstavligen. Från tillträdesdagen fylldes Vita husets korridorer av jobbsökare – människor som ansåg sig ha rätt till en statlig tjänst för att de röstat rätt, kampanjat, eller bara kände någon som kände någon. Garfield tvingades ägna timmar varje dag åt att ta emot dem, och han avskydde det. I brev och dagboksanteckningar klagade han bittert över att ämbetets tid slukades av tiggeri om tjänster i stället för styrandet av landet. Bland de många som återkom dag efter dag fanns en liten, intensiv man från Illinois som ansåg sig förtjäna en diplomatpost i Paris: Charles J. Guiteau. Vill du läsa mer om byggnaden där köerna ringlade finns en egen sida om Vita huset och dess historia.
Kraftmätningen med Roscoe Conkling
Den stora striden kom nästan omedelbart, och den stod om samma byggnad som fällt avgörandet så många gånger förr: tullhuset i New Yorks hamn. Senator Conkling betraktade alla federala tjänster i New York som sina att fördela, i enlighet med den oskrivna regeln om “senatorial courtesy” – att en president inte tillsatte tjänster i en delstat mot den egna partisenatorns vilja. Garfield accepterade inte den regeln. I mars 1881 nominerade han William H. Robertson – en av Conklings argaste fiender inom New York-politiken – till chef för tullhuset, utan att fråga Conkling.
Utmaningen kunde inte ha varit tydligare, och Conkling tog upp handsken. Under våren 1881 rasade en maktkamp mellan Vita huset och senaten om vem som egentligen förfogade över utnämningsmakten. Garfield vägrade backa. Han gjorde frågan principiell: skulle presidenten vara landets ledare eller “registrator av senatorers vilja”? När det stod klart att senaten skulle bekräfta Robertson tog Conkling till en spektakulär sista utväg. I maj 1881 avgick han och kollegan Thomas Platt från sina senatssäten i protest, i förvissning om att New Yorks delstatskongress skulle återvälja dem med buller och triumf – och därmed ge dem mandat att fortsätta kampen.
Planen misslyckades fullständigt. Delstatskongressen valde andra. Conkling, som i ett decennium varit en av USA:s mäktigaste män, stod plötsligt utan ämbete och utan maktbas, och hans politiska karriär var i praktiken över. Garfield hade vunnit en total seger, och den betydde mer än en personstrid: presidentämbetet hade hävdat sin självständighet mot senatens gamla anspråk på utnämningarna. Det var första sprickan i spoils systems mur – och hela landet hade sett den.
Star Route-skandalen: att utreda sitt eget parti
Samtidigt lät Garfield en annan bomb brisera, denna gång inne i den egna förvaltningen. De så kallade “Star Routes” var postlinjer på landsbygden i väster som kördes av privata entreprenörer. En utredning visade att ett nätverk av entreprenörer och tjänstemän i postverket systematiskt blåst upp kostnaderna och delat på miljonbelopp – och att spåren ledde till framträdande republikaner, däribland personer som arbetat i valrörelsen 1880. Garfield beordrade att utredningen skulle fortsätta oavsett vart den ledde, och ansvariga tvingades bort. Åtalen som följde slutade visserligen senare utan fällande domar mot huvudmännen, men presidentens besked hade ett värde i sig: korruption skulle grävas fram även när den fanns i det egna partiet.
Ekonomi, utrikespolitik och planerna som aldrig hann bli av
På finansområdet genomförde administrationen en framgångsrik omläggning av statsskulden. Finansminister Windom lät lösa in och omsätta gamla krigsobligationer med hög ränta till betydligt lägre räntesatser, vilket sparade staten stora summor varje år utan att kongressen behövde stifta någon ny lag. Utrikesminister Blaine påbörjade en mer aktiv politik gentemot Latinamerika med planer på en panamerikansk fredskonferens, och administrationen intresserade sig för amerikanskt inflytande över en framtida kanal genom Centralamerika. Garfield själv talade om utbildningssatsningar i Södern som vägen till verklig frigörelse för de svarta – han såg okunnighet, inte bara förtryck, som fiendens verktyg.
Vad allt detta hade kunnat bli vet ingen. Merparten av planerna stannade på ritbordet, av det enklaste och grymmaste av skäl: presidentens tid tog slut. Tabellen nedan sammanfattar det korta presidentskapets viktigaste datum.
| Datum 1881 | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 4 mars | Garfield installeras som president | Talet lyfter svartas rättigheter, utbildning och förvaltningsreform |
| Mars | Robertson nomineras till chef för New Yorks tullhus | Öppen krigsförklaring mot senator Conkling och spoils system |
| Våren | Star Route-utredningen drivs vidare | Korruption i postverket avslöjas trots att spåren leder in i det egna partiet |
| 16 maj | Conkling och Platt avgår ur senaten i protest | Manövern misslyckas; Conklings makt krossas och presidenten vinner utnämningsstriden |
| 2 juli | Charles Guiteau skjuter Garfield på järnvägsstationen i Washington | Presidenten svårt sårad; 79 dagars dödskamp inleds |
| 6 september | Garfield flyttas till kusten i Elberon, New Jersey | Ett sista försök att ge den döende svalka och havsluft |
| 19 september | Garfield avlider, 49 år gammal | Näst kortaste presidentskapet i USA:s historia är över |
| 20 september | Chester A. Arthur svärs in som president | Stalwart-mannen ärver ämbetet – och överraskar alla som reformvän |
Skotten och de 79 dagarna
Charles Guiteau – den avvisade jobbsökaren
Charles J. Guiteau var en misslyckad advokat, predikant och pamflettförfattare från Illinois med en historia av vanföreställningar om sin egen storhet. Under valrörelsen 1880 hade han skrivit ett tal till Garfields förmån, som han tryckt upp och delat ut på egen hand. Talet hade ingen som helst betydelse för valutgången, men i Guiteaus föreställningsvärld var det han som avgjort valet – och därför var republiken skyldig honom en belöning: en diplomatpost, helst konsulatet i Paris.
Under våren 1881 sökte han enträget upp Vita huset och utrikesdepartementet, om och om igen, tills utrikesminister Blaine till slut körde bort honom. Avvisandet knäckte det sista av hans verklighetsförankring. Guiteau, som räknade sig till Stalwarts, blev övertygad om att Gud gett honom ett uppdrag: presidenten måste “avlägsnas” så att vicepresident Arthur – Stalwart-mannen – kunde ta över och partiet räddas. Han köpte en revolver av kalibern .44 och började systematiskt skugga presidenten. Vid minst ett tidigare tillfälle hade han varit nära att skjuta men avstått. Någon livvakt att tala om hade presidenten inte; trots mordet på Lincoln sexton år tidigare rörde sig USA:s statschef fortfarande i stort sett oskyddad bland allmänheten.
Skotten på järnvägsstationen
På morgonen den 2 juli 1881 kom Garfield till Baltimore & Potomac-järnvägsstationen i Washington, på väg till sommarferier och en återträff vid gamla Williams College. Vid hans sida gick utrikesminister Blaine. Guiteau väntade i stationshallen. Han sköt två skott på nära håll: det ena rispade presidentens arm, det andra trängde in i ryggen. Garfield föll. Guiteau greps omedelbart och ska enligt vittnen ha utropat: “Jag är en Stalwart bland Stalwarts – nu är Arthur president!” Orden fick omedelbara politiska följdverkningar: i allmänhetens ögon band de dådet vid spoils system-striden, och de kastade en förfärlig misstankens skugga över vicepresident Arthur, som inte hade något med dådet att göra.
En kuslig detalj: krigsminister Robert Todd Lincoln befann sig på stationen och blev nu, sexton år efter sin fars död, för andra gången i sitt liv ögonvittne till efterdyningarna av ett presidentattentat.
Läkarnas misstag – en vård som dödade
Skottet i ryggen var allvarligt men, med moderna mått, inte dödligt. Kulan hade missat ryggraden och de vitala organen och fastnat i fettvävnad bakom bukspottkörteln. Det som dödade Garfield var enligt de flesta moderna bedömare inte kulan utan behandlingen. Redan på stationsgolvet, och sedan om och om igen under veckorna som följde, förde läkare in osteriliserade fingrar och instrument i såret för att leta efter kulan. Sårkanalen vidgades och infekterades. Den brittiske kirurgen Joseph Listers antiseptiska metoder – att bakterier orsakar sårinfektion och att instrument och händer måste desinficeras – var vid det laget kända och alltmer accepterade i Europa, men stora delar av den amerikanska läkarkåren avfärdade dem fortfarande som teoretiskt nonsens.
Vården leddes av doktor D. Willard Bliss, som tog kommandot vid sjuksängen och motade bort kollegor med avvikande uppfattningar. Under sommaren förvandlades presidentens kropp till ett fält av varhärdar. Han låg i Vita huset i Washingtons kvävande sommarhetta, plågad av feber och infektioner, och magrade från omkring 95 kilo vid attentatet till under 60. Flottans ingenjörer byggde en av världens första luftkylningsanläggningar – ett fläktsystem som drev luft genom iskylda tygvåder – för att sänka temperaturen i sjukrummet med några grader.
Ett av sommarens mest omtalade inslag stod uppfinnaren Alexander Graham Bell för. Han konstruerade en elektrisk metalldetektor, en så kallad induktionsvåg, för att lokalisera kulan i presidentens kropp. Försöken misslyckades – enligt senare förklaringar delvis för att sängens metallfjädrar störde instrumentet, och för att Bliss bara lät Bell söka på höger sida av kroppen, där läkaren var övertygad om att kulan satt. Den låg på vänster sida. Tabellen nedan ställer vårdens avgörande beslut mot vad eftervärlden vet.
| Vad läkarna gjorde 1881 | Vad vi vet i dag |
|---|---|
| Sonderade såret med osteriliserade fingrar och instrument, från första stund och upprepade gånger | Sonderingarna förde in bakterier och skapade nya sårgångar; infektionerna blev den avgörande dödsorsaken |
| Avfärdade i praktiken Listers antiseptik, som redan vunnit mark i Europa | Sterila metoder hade med stor sannolikhet gett Garfield goda chanser att överleva |
| Sökte kulan intensivt, bland annat med Bells metalldetektor – men bara på höger sida | Kulan låg inkapslad på vänster sida, ofarligt placerad; den hade kunnat lämnas kvar |
| Doktor Bliss centraliserade vården till sig själv och stängde ute oliktänkande läkare | Obduktionen visade att lägesbedömningen var fel; vårdens envägsstyre har fått hård eftervärldskritik |
Slutet i Elberon
I september stod det klart att presidenten var döende. Garfield, som plågades svårt av hettan i Washington, bad att få komma till havet. Den 6 september fördes han med ett specialinrett tåg till badorten Elberon i New Jersey; frivilliga lade på några timmar ett stickspår ända fram till huset där han skulle vårdas. Vid kusten piggnade han till något och kunde se havet från sitt fönster. Men infektionerna hade redan gjort sitt. På kvällen den 19 september 1881 dog James A. Garfield, 49 år gammal, med Lucretia vid sin sida. Obduktionen visade att kulan låg ofarligt inkapslad – och att kroppen var full av variga bölder och blodförgiftningens spår. Han hade varit president i 200 dagar, varav 79 som döende. Endast William Henry Harrison har haft ett kortare presidentskap.
Sorgen som följde var enorm och landsomfattande. Garfield hade varit president i ett halvår, men de 79 dagarnas dödskamp – följd dag för dag i tidningarnas telegrambulletiner om puls, temperatur och nattsömn – hade gjort honom till hela nationens patient. Hundratusentals människor passerade kistan när han låg på lit de parade i Kapitolium. Han begravdes i Cleveland, Ohio, där ett monumentalt gravmausoleum senare restes.
Rättegången mot Guiteau
Rättegången mot Charles Guiteau vintern 1881–82 blev en av 1800-talets mest uppmärksammade, till stor del därför att försvaret gjorde gällande att han var sinnessjuk och därmed inte straffrättsligt ansvarig – ett av de första stora testen för sinnessjukdomsförsvaret i amerikansk rätt. Guiteau skötte i praktiken sitt eget försvar från bänken: han avbröt vittnen, deklamerade och hävdade bland annat att det inte var han som dödat presidenten utan läkarna – han hade bara skjutit honom. I sak hade han, enligt eftervärldens medicinska bedömning, en poäng; juridiskt hjälpte det honom inte. Juryn fann honom skyldig, och den 30 juni 1882 hängdes han i Washington. Rättegången satte också fart på en debatt bland läkare och jurister om hur psykisk sjukdom skulle bedömas i domstol.
Mordet som banade väg för tjänstemannareformen
Så kom det sig att Garfields död fick större politisk verkan än hans liv. I allmänhetens ögon var kopplingen glasklar: presidenten hade skjutits av en jobbsökare, en produkt av spoils system, för att systemets falang skulle återta makten. Att verkligheten var mer komplicerad – Guiteau var sinnessjuk, inte partisoldat – spelade mindre roll. Vreden mot bytessystemet, som reformvänner förgäves försökt väcka i decennier, blev över en natt en folkrörelse. Att fortsätta försvara ordningen där statens tjänster var partibyte blev politiskt omöjligt.
Det största beviset på omsvängningen stod den nye presidenten själv för. Chester A. Arthur, Conklings gamle tullchef och spoils-systemets kanske mest kände nyttjare, chockade sina forna vänner genom att som president ställa sig bakom reformen. I januari 1883 undertecknade han Pendletonlagen (Pendleton Civil Service Reform Act), som införde tillsättning efter öppna kunskapsprov till federala tjänster, förbjöd att tjänstemän avskedades av partiskäl och inrättade en oberoende tjänstemannakommission. Till en början omfattades bara omkring en tiondel av tjänsterna, men andelen växte stadigt under följande decennier. Den moderna amerikanska statsförvaltningen, byggd på merit i stället för partilojalitet, räknar sin födelse från denna lag – och lagen räknar sin tillkomst från skotten på järnvägsstationen.
Eftermäle: hur bedöms James A. Garfield idag?
Hur rankar man en president som bara hann verka i fyra månader? Historikernas ärliga svar är: med försiktighet. I de återkommande rankningarna av presidenterna hamnar Garfield oftast i mittfältet, och många bedömare avstår helt från att placera honom, med motiveringen att underlaget är för tunt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många beslut, kriser och resultat att väga.
Det som ändå går att bedöma brukar bedömas välvilligt. Garfields seger över Conkling stärkte presidentämbetets självständighet gentemot senaten på ett sätt som bestod, och hans hantering av Star Route-skandalen visade en vilja att bekämpa korruption även i egna led. Hans hållning i medborgarrättsfrågorna – utnämningarna av svarta amerikaner och talet om utbildning som frigörelsens väg – lyfts ofta fram som ovanligt principfast för epoken. Många historiker har därför beskrivit honom som ett stort “tänk om”: en ovanligt begåvad, bildad och hederlig president vars verk avbröts innan det hunnit börja. Andra manar till återhållsamhet åt andra hållet och påpekar att lovande inledningar inte garanterar lyckade presidentskap; vad Garfield faktiskt hade åstadkommit med åtta år vet ingen.
Om personen Garfield är omdömena mer samstämmiga. Hans livsresa – timmerstugan, kanalen, rektorsrummet, slagfältet, kongressen, Vita huset – står sig som en av de mest anmärkningsvärda i amerikansk politisk historia, och han räknas till de mest boksynta av alla presidenter. Som kongressledamot publicerade han till och med ett eget bevis av Pythagoras sats i en matematisk tidskrift. I det långa perspektivet är det dock döden, inte livet, som gett honom hans plats i historieböckerna: mordet på Garfield förvandlade den amerikanska statsförvaltningen, skärpte så småningom synen på presidentens säkerhet och står som en av de tydligaste påminnelserna i USA:s politiska historia om hur en enskild tragedi kan utlösa en reform som decennier av argument inte förmått driva igenom.
Vanliga frågor om James A. Garfield
Hur länge var James A. Garfield president?
Garfield var president i 200 dagar, från 4 mars till 19 september 1881. Det är det näst kortaste presidentskapet i USA:s historia; endast William Henry Harrison, som dog efter en månad 1841, satt kortare. Av de 200 dagarna var Garfield dessutom svårt skottskadad och sängliggande under de sista 79.
Vem mördade Garfield och varför?
Charles J. Guiteau, en psykiskt sjuk man som förgäves krävt en diplomatpost som belöning för en obetydlig valinsats, sköt Garfield den 2 juli 1881 på en järnvägsstation i Washington. Guiteau ansåg sig utvald av Gud att avlägsna presidenten så att vicepresident Arthur kunde ta över. Han dömdes till döden och hängdes i juni 1882.
Hade Garfield kunnat överleva med modern sjukvård?
Med stor sannolikhet, ja. Kulan missade ryggraden och de vitala organen och låg ofarligt inkapslad, vilket obduktionen bekräftade. Det som dödade honom var infektionerna efter att läkarna upprepade gånger sonderat såret med osteriliserade fingrar och instrument. Med dagens sterila vård – eller ens med den antiseptik som redan användes i Europa 1881 – hade prognosen varit god.
Vad hände efter Garfields död?
Vicepresident Chester A. Arthur svors in som president den 20 september 1881. Mordet vände opinionen mot spoils system, ordningen där statliga jobb delades ut som partibelöningar, och 1883 undertecknade Arthur Pendletonlagen som införde tillsättning efter meriter och kunskapsprov. Lagen blev grunden för den moderna amerikanska statsförvaltningen.
Var Garfield den förste amerikanske president som mördades?
Nej, den andre. Abraham Lincoln mördades 1865, sexton år tidigare. Efter Garfield mördades ytterligare två presidenter i ämbetet: William McKinley 1901 och John F. Kennedy 1963. Det var först efter McKinleys död som Secret Service fick i fast uppdrag att skydda presidenten – på Garfields tid rörde sig statschefen i princip utan livvakter.
Vad var spoils system?
Spoils system, ungefär “bytessystemet”, var ordningen där varje ny administration delade ut tiotusentals statliga tjänster till egna partitrogna som belöning för valarbete, i stället för att tillsätta efter kompetens. Systemet dominerade amerikansk politik från 1830-talet och födde omfattande korruption. Det avvecklades stegvis efter Pendletonlagen 1883, som var en direkt följd av mordet på Garfield.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade historiska källor om James A. Garfield och hans samtid, bland annat:
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Garfields liv, presidentskap och eftermäle. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över James A. Garfield. whitehouse.gov
- Library of Congress – Garfields efterlämnade papper, dagböcker och samtida dokument. loc.gov
- National Archives – originalhandlingar om presidentvalet 1880, attentatet och Pendletonlagen. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska översiktsartiklar om Garfield, Guiteau och tjänstemannareformen. britannica.com