Herbert Hoover (1874–1964) var USA:s 31:a president och ledde landet mellan 1929 och 1933. Få amerikanska presidenter har tillträtt med ett så lysande rykte – och lämnat ämbetet med ett så förstört. När Hoover svor eden i mars 1929 var han världsberömd som “den store humanitären”, mannen vars hjälpinsatser hade räddat miljontals européer från svält under och efter första världskriget. Han var ingenjören som byggt en förmögenhet från ingenting, organisatören som ansågs kunna lösa vilket problem som helst. Åtta månader senare kraschade börsen på Wall Street, och resten av hans presidenttid kom att handla om en enda sak: den stora depressionen (Great Depression).
Hoover arbetade hårdare mot krisen än någon tidigare president hade gjort mot någon ekonomisk nedgång. Ändå räckte det inte. Hans tro på frivillighet, lokalt ansvar och balanserade budgetar satte gränser för vad han var beredd att göra, och när nöden växte framstod de gränserna som kallsinne. Arbetslösa som bodde i skjul av plåt och papp kallade sina kåkstäder “Hoovervilles”. År 1932 förlorade han valet stort mot Franklin D. Roosevelt, och i decennier var hans namn ett skällsord i amerikansk politik.
Men historien om Hoover slutar inte där. Han levde i över trettio år efter Vita huset, återvände till hjälparbetet efter andra världskriget och ledde två stora utredningar som moderniserade den amerikanska staten. Dagens historiker tecknar en mer sammansatt bild än samtiden gjorde: en begåvad och hederlig man som mötte en kris ingen förstod, med verktyg som inte räckte till. Den här sidan går igenom hela berättelsen. Var Hoover passar in i den längre raden av statschefer ser du i översikten över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Herbert Hoover
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 10 augusti 1874 i West Branch, Iowa |
| Död | 20 oktober 1964 i New York, 90 år gammal |
| Parti | Republikanerna |
| Mandatperiod | 4 mars 1929 – 4 mars 1933 (en period) |
| Vicepresident | Charles Curtis |
| First lady | Lou Henry Hoover |
| Företrädare | Calvin Coolidge |
| Efterträdare | Franklin D. Roosevelt |
| Yrke före politiken | Gruvingenjör och företagare, sedan hjälparbetsledare och handelsminister |
| Känd för | Hjälpinsatserna under första världskriget, börskraschen 1929 och den stora depressionen |
Uppväxt och tidig karriär
Kvädarpojken som blev föräldralös
Herbert Clark Hoover föddes den 10 augusti 1874 i den lilla byn West Branch i Iowa. Han var den förste amerikanske presidenten som föddes väster om Mississippifloden. Familjen var kväkare (Quakers), ett kristet samfund som betonar enkelhet, flit, fredlighet och praktisk omsorg om andra. De värderingarna satt kvar i Hoover hela livet – både hans enorma arbetskapacitet och hans djupa motvilja mot att staten skulle ta över det som människor kunde ordna själva har sina rötter i kväkartraditionen.
Barndomen blev kort och hård. Fadern Jesse, som var smed och redskapshandlare, dog när Herbert var sex år. Modern Hulda, en respekterad predikant inom kväkarsamfundet, dog några år senare. Innan Herbert fyllt tio var han föräldralös. Syskonen skildes åt och skickades till olika släktingar, och elvaårige Herbert sattes ensam på ett tåg västerut till Oregon, där han växte upp hos sin morbror, läkaren och affärsmannen John Minthorn. Uppväxten hos morbrodern var sträng och arbetsam. Hoover gick aldrig ut gymnasiet på vanligt sätt – han arbetade på morbroderns kontor och läste in kurserna på kvällarna.
Stanford och geologin
År 1891 öppnade ett helt nytt universitet i Kalifornien: Stanford. Hoover klarade nätt och jämnt inträdesproven och blev en av studenterna i universitetets allra första årskull. Han läste geologi, försörjde sig med ströjobb och visade tidigt sin talang för att organisera – han skötte ekonomin åt studentföreningar och idrottslag snarare än att själv stå i rampljuset. På Stanford träffade han också Lou Henry, en bankirdotter från Iowa som läste samma ämne. Hon var lika äventyrlig som han, och 1899 gifte de sig. Paret fick två söner.
Hoover tog examen 1895, mitt i en lågkonjunktur, och fick börja på botten: som vanlig gruvarbetare i guldgruvorna i Kalifornien, för några dollar om dagen. Det var en erfarenhet han gärna återkom till senare i livet. Han visste, sade han, hur det kändes att söka jobb när inga jobb fanns.
Gruvingenjören som blev miljonär
Vändningen kom 1897, när det brittiska gruvbolaget Bewick, Moreing & Co sökte en ung amerikansk ingenjör till guldfälten i västra Australien. Hoover, som var 22 år men uppgav sig vara äldre, fick jobbet. I den australiska öknen visade han sig vara exakt vad bolaget behövde: en stenhård organisatör som kunde skilja lönsamma gruvor från värdelösa. Han pekade bland annat ut guldgruvan Sons of Gwalia, som blev en av Australiens mest givande.
Därefter skickades han till Kina som chefsingenjör, och där hamnade paret Hoover mitt i boxarupproret år 1900. Under belägringen av staden Tianjin hjälpte Herbert till att organisera försvarsverk och förnödenheter medan Lou arbetade på sjukhuset. Båda klarade sig oskadda, och Lou lärde sig med tiden mandarin – i Vita huset talade makarna ibland kinesiska med varandra när de inte ville bli förstådda av omgivningen.
Under 1900-talets första decennium byggde Hoover upp en internationell karriär som få amerikaner kunde matcha. Han blev delägare i Bewick Moreing, startade sedan egen konsultverksamhet med kontor i bland annat London, San Francisco och S:t Petersburg, och satte gruvprojekt på fötter över hela världen. Vid fyrtio års ålder var han mångmiljonär. Vid sidan av affärerna översatte han och Lou tillsammans ett latinskt 1500-talsverk om gruvteknik, Agricolas De re metallica – en översättning som fortfarande används av fackhistoriker. Men Hoover började tröttna på att bara tjäna pengar. Han sade till vänner att förmögenhet inte var ett mål i sig, och att han ville ägna sig åt något slags offentlig tjänst. Första världskriget gav honom chansen, på ett sätt ingen kunnat förutse.
Vägen till Vita huset
Den store humanitären: Belgienhjälpen
När kriget bröt ut i augusti 1914 befann sig Hoover i London. Hans första insats var att organisera hemresan för mer än hundratusen strandsatta amerikanska turister. Den uppgiften ledde direkt till nästa, som skulle göra honom världsberömd. Tyskland hade ockuperat Belgien, den brittiska flottan blockerade kontinenten, och landets sju miljoner invånare – plus miljontals nordfransmän bakom fronten – riskerade ren svält. Ingen stat kunde hjälpa dem utan att bryta mot krigets logik.
Hoover byggde då upp något som aldrig tidigare funnits: en privat hjälporganisation med en stats resurser. Kommissionen för hjälp till Belgien (Commission for Relief in Belgium) köpte spannmål över hela världen, förhandlade fritt lejd genom både den brittiska blockaden och de tyska linjerna och delade ut mat till omkring nio miljoner människor, månad efter månad i flera år. Hoover ledde arbetet utan lön och korsade själv Nordsjön genom krigszonen gång på gång. När USA gick med i kriget 1917 var “The Great Humanitarian” ett känt begrepp på båda sidor Atlanten.
Livsmedelsadministrationen och hjälpen efter kriget
President Woodrow Wilson kallade hem Hoover och gjorde honom till chef för den amerikanska livsmedelsadministrationen (U.S. Food Administration), med uppdraget att få maten att räcka till både hemmafronten och de allierade i Europa. Hoover valde frivillighet före tvång – ett mönster som skulle återkomma. I stället för ransoneringskort lanserade han kampanjer: köttfria måndagar, vetefria onsdagar, uppmaningar att odla egna grönsaker. Att spara på maten kallades i folkmun att “hooverisera” (to Hooverize). Det fungerade. USA kunde kraftigt öka sin livsmedelsexport utan tvångsransonering.
Efter vapenstilleståndet 1918 ledde Hoover den amerikanska hjälporganisationen ARA (American Relief Administration), som matade stora delar av det sönderslagna Central- och Östeuropa. Mest anmärkningsvärd var insatsen i Sovjetryssland under hungersnöden 1921–1923. Hoover avskydde kommunismen, men hans princip var enkel: hungrande människor ska ha mat, oavsett vilket styre de lever under. Som mest fick miljontals ryssar om dagen sina mål mat genom amerikanska kök. Det är ingen överdrift att säga att Hoover vid det laget hade räddat fler liv än kanske någon annan enskild människa i sin samtid – ett eftermäle som gör hans senare öde desto mer ironiskt. De stora insatserna kan sammanfattas så här:
| Insats | Period | Vad Hoover gjorde |
|---|---|---|
| Belgienhjälpen (Commission for Relief in Belgium) | 1914–1917 | Byggde upp och ledde den privata organisation som försörjde omkring nio miljoner människor i ockuperade Belgien och norra Frankrike |
| Livsmedelsadministrationen (U.S. Food Administration) | 1917–1919 | Styrde USA:s livsmedelsförsörjning under kriget genom frivilliga sparkampanjer i stället för tvångsransonering |
| Efterkrigshjälpen (American Relief Administration) | 1919–1923 | Organiserade mathjälp till det krigshärjade Europa, inklusive miljontals svältande i Sovjetryssland 1921–1923 |
| Mississippiflodens översvämning | 1927 | Ledde som handelsminister räddnings- och hjälparbetet vid en av USA:s värsta naturkatastrofer |
Sammantaget gav åren 1914–1923 Hoover ett rykte som ingen annan amerikan i hans generation kunde mäta sig med.
Handelsministern som var överallt
År 1920 var Hoover så populär att båda partierna ville göra honom till presidentkandidat. Han bekände sig till slut till republikanerna, och president Warren G. Harding gjorde honom 1921 till handelsminister (Secretary of Commerce). Posten hade dittills varit en undanskymd syssla. Hoover förvandlade den till ett maktcentrum. Han standardiserade allt från skruvgängor till bildäck, organiserade den unga radiobranschen, främjade flyget och drev på för stora vattenkraftsprojekt. Skämtet i Washington löd att Hoover var “handelsminister och biträdande minister i alla övriga departement”. Han behöll posten under Calvin Coolidge, som personligen fann den rastlöse ingenjören tröttsam men inte kunde undvara honom.
När Mississippifloden svämmade över 1927, i en av USA:s värsta naturkatastrofer, var det Hoover som fick leda räddningsarbetet – och åter hyllades han som landets store krishanterare. Det är värt att stanna vid tanken: Hoover blev president just för att amerikanerna trodde att han var den bäst lämpade människan i landet att hantera en kris.
Valet 1928: en jordskredsseger
När Coolidge avböjde omval var Hoover självklar republikansk kandidat, trots att han aldrig hade valts till något offentligt ämbete. Motståndaren, New Yorks demokratiske guvernör Al Smith, var katolik och motståndare till alkoholförbudet – två egenskaper som kostade honom dyrt i tidens protestantiska och förbudsvänliga Amerika. Med 1920-talets högkonjunktur i ryggen vann Hoover stort: 444 elektorsröster mot 87, fyrtio delstater av fyrtioåtta och omkring 58 procent av rösterna. Hur elektorssystemet bakom sådana siffror fungerar kan du läsa om i guiden om val i USA.
Under kampanjen fällde Hoover ord som eftervärlden aldrig lät honom glömma. USA, sade han, var närmare den slutliga segern över fattigdomen än något land någonsin varit i historien. Det lät rimligt i augusti 1928. Fjorton månader senare lät det som ett hån.
Presidenttiden (1929–1933)
En energisk start
Hoover tillträdde den 4 mars 1929 med ambitiösa planer. Han såg presidentskapet som ett ingenjörsuppdrag: samhällsproblem skulle kartläggas, utredas och lösas metodiskt. Under de första månaderna satte han igång reformer av fängelser och indianpolitik, utökade naturreservaten, skapade en jordbruksstyrelse (Federal Farm Board) som skulle stötta pressade bönder, och tillsatte expertkommissioner om allt från barns hälsa till alkoholförbudets tillämpning. Han och Lou bjöd också in fler afroamerikanska gäster till Vita huset än vad som varit brukligt, vilket väckte högljudd ilska i Södern. Den som vill veta mer om byggnaden och livet där kan läsa sidan om Vita huset.
En fråga som förtjänar en egen anmärkning är alkoholförbudet (Prohibition), som gällt sedan 1920 och skrivits in i konstitutionen genom det artonde tillägget. Hoover hade i valrörelsen kallat förbudet ett storslaget experiment med ädla motiv, och som president tillsatte han en expertkommission som skulle granska hur det fungerade i praktiken. Kommissionens rapport 1931 blev talande för hela frågan: den konstaterade att förbudet i stora stycken inte gick att upprätthålla – smugglingen och den organiserade brottsligheten blomstrade – men rekommenderade ändå att det skulle behållas. Hoover höll fast vid lagen till slutet. Förbudet avskaffades först 1933, strax efter att han lämnat ämbetet.
Inget av detta är vad någon minns. Ty i oktober 1929, drygt sju månader in i mandatperioden, brast den spekulationsbubbla som vuxit på New York-börsen i flera år.
Börskraschen i oktober 1929
Aktiekurserna hade under 1920-talets sista år stigit långt bortom rimliga värderingar, pådrivna av lånefinansierade köp där spekulanter bara behövde lägga en bråkdel av köpesumman själva. Hoover hade oroat sig för spekulationen redan som handelsminister, men som president gjorde han inga kraftfulla försök att kyla ned marknaden. Torsdagen den 24 oktober 1929 – “svarta torsdagen” – bröt paniken ut. Tisdagen den 29 oktober, “svarta tisdagen”, kollapsade kurserna helt under rekordomsättning. På några veckor utraderades börsvärden som motsvarade många års nationellt sparande.
I dag vet vi att kraschen inte ensam orsakade depressionen. Banksystemets skörhet, centralbankens åtstramningar, guldmyntfoten och den internationella skuldhärvan efter kriget spelade minst lika stor roll. Men kraschen blev startskottet för en nedåtgående spiral: förmögenheter försvann, konsumtionen föll, företag drog ner, arbetslösheten steg, banker föll – och varje varv gjorde nästa värre.
Frivillighetslinjen: konferenser i stället för tvång
Hoovers första svar följde hans livs framgångsrecept. Han kallade näringslivets toppar till Vita huset och fick dem att lova att inte sänka löner och inte avskeda i onödan. Han uppmanade delstater och städer att tidigarelägga byggprojekt. Han lät den federala staten öka sina egna anslag till offentliga arbeten – bland annat påskyndades den gigantiska damm i Coloradofloden som i dag bär hans namn, Hooverdammen. Och han organiserade frivilliga hjälpkommittéer som skulle samordna välgörenhet till de arbetslösa.
Detta var mer än någon tidigare president gjort i en lågkonjunktur. Poängen förtjänar att upprepas, eftersom bilden av Hoover som passiv åskådare lever kvar: han var i själva verket den förste presidenten som ansåg att den federala staten alls hade ett ansvar att aktivt bekämpa en depression. Hans företrädare hade mött kriser med att göra ingenting och vänta ut dem.
Men strategin byggde på två antaganden som visade sig felaktiga. Det första var att nedgången skulle bli kort, som tidigare paniker. Det andra var att frivillighet skulle hålla. Företagens löften höll bara så länge deras orderböcker gjorde det; från 1931 sänktes löner och skars personal överallt. Välgörenheten och de lokala kassorna dränerades snabbt när miljontals människor behövde hjälp samtidigt. Och Hoovers återkommande försäkringar om att välståndet väntade “runt hörnet” lät alltmer verklighetsfrämmande för varje månad. Ordet han själv valde för krisen – “depression”, som lät mildare än “panik” – kom att definiera epoken.
Smoot-Hawley-tullarna: ett självmål med världen som åskådare
I juni 1930 begick Hoover det som många ekonomer betraktar som hans allvarligaste misstag. Kongressen hade arbetat fram tullagen Smoot-Hawley (Smoot-Hawley Tariff Act), som höjde amerikanska importtullar till bland de högsta nivåerna i landets historia. Tanken var att skydda amerikanska bönder och industrier från utländsk konkurrens. Över tusen ekonomer undertecknade ett upprop som bad presidenten stoppa lagen, och även delar av näringslivet varnade. Hoover hade själv invändningar, men han ville inte bryta med sitt parti i kongressen – och han skrev under.
Följderna kom snabbt. Handelspartner efter handelspartner svarade med egna tullhöjningar mot amerikanska varor. Världshandeln, redan försvagad av krisen, föll dramatiskt under de följande åren. Exakt hur stor del av fallet som berodde på tullarna respektive på depressionen i sig diskuterar ekonomer än i dag, men få försvarar beslutet: mitt i en global kris förvandlade världens största ekonomi handelspolitiken till ett vapen, och alla förlorade. Smoot-Hawley har sedan dess fungerat som varnande exempel varje gång protektionism diskuterats i amerikansk politik.
Depressionen fördjupas
Åren 1931 och 1932 gick USA från kris till katastrof. Tusentals banker gick omkull och tog vanliga människors besparingar med sig i fallet – insättningsgarantier fanns ännu inte. I mitten av 1931 spred sig dessutom en finanskris från Europa, där österrikiska och tyska bankkollapser skakade hela det internationella systemet. Hoover agerade här snabbt och fick igenom ett ettårigt moratorium, alltså en frysning, av krigsskulder och skadestånd mellan länderna. Det var en klok åtgärd som dock kom för sent för att hejda förloppet.
Hemma blev nöden alltmer synlig. Vid vintern 1932–1933 var ungefär en fjärdedel av arbetskraften utan arbete. I städernas utkanter växte kåkstäder av plåt, lådor och presenningar upp, och folkhumorn gav dem namnet “Hoovervilles”. Tidningar att sova under kallades “Hooverfiltar”, en uttänjd tom ficka blev en “Hooverflagga”. Att presidentens namn blev själva symbolen för eländet var delvis orättvist – men det speglade en verklig politisk brist. Hoover framstod som stel och kylig; han hade aldrig varit en folktalare, och hans plikttrogna arbetsnätter i Vita huset syntes inte utåt.
Striden om direkt nödhjälp
Kärnfrågan blev den federala nödhjälpen. Demokrater och progressiva republikaner i kongressen krävde att staten skulle betala ut direkt stöd till arbetslösa. Hoover vägrade länge. Hans argument var principiellt: direkta bidrag från Washington – “the dole”, som han kallade det med en blick på Storbritannien – skulle undergräva människors självständighet, korrumpera politiken och rubba ansvarsfördelningen mellan stat, delstater och civilsamhälle. Hjälpen skulle skötas av grannar, kyrkor, kommuner och delstater; den federala staten kunde stötta systemet men inte ersätta det.
För miljoner amerikaner utan mat var distinktionen obegriplig. Att samme man som mättat Belgien och Ryssland sade nej till federal mathjälp åt sina egna landsmän blev den anklagelse som fastnade. Hoover såg själv ingen motsägelse – Belgienhjälpen hade ju varit just frivilligt organiserad välgörenhet, inte statsbidrag – men politiskt var skadan total. Först sommaren 1932 gav han med sig delvis och undertecknade en lag som lät staten låna ut stora summor till delstaternas nödhjälp och offentliga arbeten.
Kursändringen 1932: RFC och de sista reformerna
Inför krisens tredje vinter övergav Hoover i praktiken delar av frivillighetslinjen. I januari 1932 skapades på hans initiativ Rekonstruktionsfinansbolaget (Reconstruction Finance Corporation, RFC), ett statligt bolag med miljardbelopp till sitt förfogande som lånade ut pengar till banker, järnvägar och försäkringsbolag för att hindra fler kollapser. Det var ett historiskt steg: den federala staten klev in som ekonomins långivare i sista hand. Samma år kom lagar som stärkte bostadsfinansieringen och utvidgade centralbankens möjligheter att stötta kreditmarknaden.
Men Hoover motverkade samtidigt sina egna insatser. Övertygad om att en balanserad statsbudget var grunden för allt förtroende drev han 1932 igenom en av fredstidens största skattehöjningar. Dagens nationalekonomer är i stort sett eniga om att åtstramning mitt i en depression förvärrar den – man drog undan köpkraft ur en ekonomi som redan höll på att kvävas. Det är lätt att döma i efterhand; den ekonomiska teori som skulle förklara varför, främst förknippad med John Maynard Keynes, fick sitt genombrott först senare under 1930-talet. Hoover följde sin tids ortodoxi. Olyckan var att tiden krävde något annat.
| År | Läget i ekonomin | Hoovers viktigaste åtgärder |
|---|---|---|
| 1929 | Högkonjunktur; börskrasch i oktober | Konferenser med näringslivet om löner och investeringar; utökade offentliga arbeten |
| 1930 | Nedgången sprider sig; bankfall börjar | Smoot-Hawley-tullarna undertecknas; frivilliga hjälpkommittéer organiseras |
| 1931 | Internationell finanskris; massarbetslöshet | Moratorium för krigsskulder; fortsatt nej till direkt federal nödhjälp |
| 1932 | Krisens botten närmar sig; omkring en fjärdedel arbetslösa | RFC bildas; stödlagar för bostadslån; skattehöjning; lån till delstaternas nödhjälp |
Bonusarmén: bilden som fällde en president
Sommaren 1932 kom episoden som mer än någon annan förseglade Hoovers öde. Uppemot 20 000 veteraner från första världskriget, många arbetslösa och utblottade, tågade till Washington med familjer och tält. De kallades Bonusarmén (Bonus Army), och deras krav var enkelt: kongressen hade lovat veteranerna en bonus som skulle betalas ut 1945 – nu ville de ha pengarna i förtid, när de faktiskt behövdes. Veteranerna slog läger i staden, det största vid floden Anacostia, och väntade medan kongressen röstade. Senaten sade nej. En del veteraner åkte hem; tusentals stannade, för de hade ingenstans att ta vägen.
Den 28 juli 1932 skulle polisen utrymma några ockuperade rivningsfastigheter nära Kapitolium. Det urartade i tumult, polisen öppnade eld och två veteraner sköts till döds. Hoover beordrade då armén att återställa ordningen i det aktuella området. Stabschefen general Douglas MacArthur gick betydligt längre än ordern. Med kavalleri, stridsvagnar och tårgas drev soldater veteranerna genom stadens gator, och truppen fortsatte över floden till huvudlägret i Anacostia, som gick upp i lågor. Att amerikanska soldater med bajonetter jagade utfattiga krigsveteraner och deras barn genom huvudstaden – det fotograferades, filmades och kablades ut över hela landet.
Hoover var privat ursinnig över att MacArthur överskridit sina order, men utåt tog han ansvaret och försvarade insatsen. Det valet har förbryllat historiker sedan dess; troligen vägde lojaliteten mot armén och oviljan att visa splittring tyngre för honom än självförsvaret. Politiskt var det förödande. Mitt i en valrörelse hade den store humanitären blivit mannen som satte in stridsvagnar mot hungrande veteraner.
Utrikespolitiken: kväkaren som ville nedrusta
Vid sidan av krisen förde Hoover en utrikespolitik präglad av hans fredliga övertygelser. Han fullföljde avspänningen med Latinamerika – redan som tillträdande president hade han gjort en lång goodwillresa genom kontinenten – och började dra tillbaka amerikanska trupper från Nicaragua och Haiti, en linje som Roosevelt sedan döpte till “den gode grannens politik”. Vid flottkonferensen i London 1930 förhandlade hans regering fram fortsatta begränsningar av stormakternas örlogsflottor.
Det svåraste provet kom i Asien. Hösten 1931 invaderade Japan Manchuriet i nordöstra Kina. Hoover uteslöt militära motåtgärder och även ekonomiska sanktioner, som han fruktade skulle leda till krig. I stället formulerade utrikesminister Henry Stimson det som kallats Hoover-Stimson-doktrinen: USA skulle aldrig erkänna territoriella erövringar gjorda med våld. Det var en moralisk markering utan tänder, och Japan fortsatte sin expansion. Men principen om icke-erkännande överlevde och blev en byggsten i senare internationell rätt.
Valet 1932 och den långa vintern
Republikanerna nominerade pliktskyldigt om Hoover 1932, men valet var i praktiken avgjort på förhand. Demokraternas kandidat, New Yorks guvernör Franklin D. Roosevelt, lovade “en ny giv” (New Deal) för det amerikanska folket och utstrålade allt det Hoover inte förmådde: värme, optimism, rörlighet. Hoover kämpade in i det sista och varnade för att Roosevelts idéer skulle förändra Amerika i grunden. Väljarna hade bestämt sig. Roosevelt vann med 472 elektorsröster mot 59; Hoover vann bara sex delstater. Hur de båda partierna därmed bytte roller är en av amerikansk politisk historias stora vändpunkter – demokraterna dominerade nationell politik i decennier efteråt.
Sedan följde en av de märkligaste perioderna i amerikansk historia: fyra månader mellan val och tillträde, med en avgående president utan mandat och en tillträdande utan makt, medan banksystemet störtade mot fullständig kollaps. Hoover försökte förmå Roosevelt att gemensamt lugna marknaderna, men Roosevelt ville inte binda sig vid företrädarens politik. När Hoover lämnade Washington den 4 mars 1933 hade delstat efter delstat stängt sina banker. Erfarenheten bidrog till att tillträdesdagen genom det tjugonde författningstillägget flyttades från mars till januari. Mer om hur ämbetets ramar är skrivna finns i guiden om presidentämbetet.
Efter presidenttiden
Åren i kylan
Hoover var 58 år när han lämnade Vita huset, och han skulle leva i drygt trettio år till – vid hans död var det den längsta tiden någon före detta president haft efter ämbetet. De första åren var bittra. Han var demokraternas ständiga slagträ; Roosevelts valkampanjer vann på att springa mot Hoovers minne långt efter att han lämnat scenen. Hoover svarade med att bli New Deal-politikens vassaste kritiker. I boken The Challenge to Liberty från 1934 och i hundratals tal varnade han för att den växande statsmakten hotade den individuella friheten. Under trettiotalet lyssnade få; hans varningar om maktkoncentration fick dock nytt liv i senare decenniers debatter om statens storlek.
Han fortsatte samtidigt att bygga upp Hooverinstitutionen (Hoover Institution) vid Stanford, det forskningsbibliotek om krig, revolution och fred som han grundat redan 1919 och som i dag är en av världens ledande tankesmedjor och arkiv i sitt slag.
Rehabiliteringen: svältbekämparen och Hooverkommissionerna
Upprättelsen kom från oväntat håll. Efter Roosevelts död 1945 sträckte demokraten Harry S. Truman ut handen till den gamle republikanen. Europa svalt igen efter andra världskriget, och Truman visste vem som kunde saken bäst. År 1946 reste Hoover, 71 år gammal, på Trumans uppdrag jorden runt genom ett trettiotal länder för att kartlägga livsmedelsbehoven och organisera hjälpen. Cirkeln slöts: mannen som mättade Europa efter första världskriget hjälpte till att mätta det efter det andra.
Truman gav honom därefter ett andra uppdrag, som utnyttjade Hoovers andra talang: organisation. Han fick leda en stor parlamentarisk utredning om den federala förvaltningens organisation, allmänt kallad Hooverkommissionen (Hoover Commission, 1947–1949). Kommissionens hundratals förslag om att slå samman myndigheter, förtydliga ansvarskedjor och modernisera budgetarbetet genomfördes till stor del och effektiviserade den amerikanska statsapparaten påtagligt. President Dwight D. Eisenhower tillsatte en andra Hooverkommission 1953–1955 med liknande uppdrag. Det är ett stycke torr förvaltningshistoria – och kanske det mest hooverska av allt han gjorde: osynligt, systematiskt, nyttigt.
Under sina sista år skrev Hoover flitigt – memoarer, historieverk och en uppmärksammad bok om Woodrow Wilson – och blev så småningom en aktad äldre statsman som fick stående ovationer på republikanska konvent. Han dog den 20 oktober 1964 i New York, 90 år gammal, och ligger begravd i födelsebyn West Branch i Iowa, intill sitt presidentbibliotek.
Eftermäle: hur bedöms Herbert Hoover idag?
I historikernas rankningar av presidenterna hamnar Hoover i regel i den nedre tredjedelen. Domen vilar på ett enkelt faktum: han ledde landet under dess värsta ekonomiska katastrof, och hans politik lyckades inte vända förloppet. Kritiken brukar samlas i tre punkter. Frivillighetslinjen byggde på en överskattning av vad välgörenhet och lokalsamhällen kunde bära, och nej:et till direkt nödhjälp framstod som principrytteri medan människor svalt. Smoot-Hawley-tullarna och skattehöjningen 1932 förvärrade aktivt krisen. Och som politisk kommunikatör misslyckades han kapitalt – han kunde inte förmedla medkänsla, och Bonusarmén blev sinnebilden för en president som tappat kontakten med sitt folk.
Samtidigt har forskningen sedan mitten av 1900-talet nyanserat bilden kraftigt. Ingen seriös historiker beskriver längre Hoover som den passive åskådare som trettiotalets valpropaganda målade upp. Han var tvärtom sin tids mest aktiva krispresident, och flera av hans skapelser – främst RFC och lånen till delstaterna – togs över och byggdes ut av Roosevelt; en del forskare talar rentav om Hooveråren som New Deal-politikens förhistoria. Nationalekonomer, i synnerhet efter Milton Friedmans och Anna Schwartz forskning, lägger i dag en stor del av skulden för depressionens djup på centralbankens penningpolitik och guldmyntfotens tvångströja snarare än på Vita huset. Och ingen bestrider hans hederlighet: Hoover berikade sig aldrig på politiken och skänkte genom livet bort stora delar av sin förmögenhet och sina ämbetslöner.
Kanske är den rättvisaste sammanfattningen denna: Hoover var en av de mest kompetenta människor som nått Vita huset, ställd inför ett problem som hans kompetens inte var byggd för. Ingenjörskonst och organisation räckte inte mot en kris som krävde politisk fantasi, ekonomisk nytänkning och förmågan att inge hopp. Hans liv före och efter presidentskapet räddade miljoner; hans fyra år i ämbetet begravde hans rykte i ett halvsekel. I den långa raden av amerikanska ledare, från landets tidiga historia till i dag, är han den kanske tydligaste påminnelsen om att ett stort liv och ett lyckat presidentskap inte är samma sak.
Vanliga frågor om Herbert Hoover
Orsakade Herbert Hoover den stora depressionen?
Nej, det menar ingen seriös forskare i dag. Depressionens rötter – börsspekulationen, det bräckliga banksystemet, guldmyntfoten och skuldhärvan efter första världskriget – fanns på plats långt före hans tillträde. Däremot anses flera av hans beslut ha förvärrat krisen, framför allt Smoot-Hawley-tullarna 1930 och skattehöjningen 1932.
Varför kallades kåkstäderna för Hoovervilles?
Namnet var ren galghumor från de drabbade: kåkstäderna där arbetslösa bodde uppkallades hånfullt efter presidenten som ansågs bära ansvaret för nöden. Mönstret återkom i “Hooverfiltar” (tidningar att sova under) och “Hooverflaggor” (uttänjda tomma fickor). Öknamnen spreds av demokraternas kampanjmakare och bet sig fast i språket.
Vad var Bonusarmén?
Bonusarmén var uppemot 20 000 veteraner från första världskriget som sommaren 1932 tågade till Washington för att kräva förtida utbetalning av en utlovad tjänstgöringsbonus. När armén under general MacArthur drev bort dem med tårgas och stridsvagnar, och deras läger brann, blev bilderna en politisk katastrof som bidrog till Hoovers valförlust samma höst.
Varför kallades Hoover “den store humanitären”?
Under och efter första världskriget organiserade Hoover hjälpinsatser utan motstycke: Belgienhjälpen som mättade omkring nio miljoner människor i ockuperade områden, den amerikanska livsmedelsadministrationen under kriget och nödhjälpen till Europa och det svältande Sovjetryssland efteråt. Insatserna beräknas ha räddat miljontals liv och gjorde honom världsberömd innan han blev president.
Hade Hoover haft något politiskt ämbete innan han blev president?
Nej, presidentposten var det första ämbete han någonsin valdes till. Han hade däremot varit chef för livsmedelsadministrationen under Woodrow Wilson och handelsminister under Harding och Coolidge, så han hade lång erfarenhet av Washington – men aldrig av valrörelser eller parlamentariskt hantverk, vilket många menar märktes under krisåren.
Vad gjorde Hoover efter presidenttiden?
Han levde i över trettio år till och genomgick en anmärkningsvärd rehabilitering. På president Trumans uppdrag organiserade han livsmedelshjälpen till Europa efter andra världskriget, och han ledde de två så kallade Hooverkommissionerna (1947–1949 och 1953–1955) som moderniserade den federala förvaltningen. Han dog 1964, 90 år gammal.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade källor om Herbert Hoovers liv och presidentskap:
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Hoovers presidentskap, krispolitiken och valen 1928 och 1932. millercenter.org
- Herbert Hoover Presidential Library and Museum – arkivmaterial och biografiskt underlag om Hoovers liv, hjälpinsatser och tid efter presidentskapet. hoover.archives.gov
- The White House – officiell biografi över Herbert Hoover. whitehouse.gov
- Encyclopaedia Britannica – faktakontroll av årtal, valresultat och händelseförlopp. britannica.com
- Library of Congress – samlingar och dokumentation om depressionen, Bonusarmén och 1930-talets politik. loc.gov