Harry S. Truman (1884–1972) var USA:s 33:e president och ledde landet mellan 1945 och 1953. Få personer har fått makten under mer dramatiska omständigheter. Han hade varit vicepresident i 82 dagar när Franklin D. Roosevelt plötsligt dog i april 1945. Andra världskriget rasade fortfarande, och Truman fick veta att USA höll på att bygga en atombomb – ett projekt han inte ens känt till som vicepresident. Fyra månader senare var det han som fattade beslutet att använda bomben mot Japan.
Truman var på många sätt Roosevelts motsats. Roosevelt kom från en förmögen familj i New York och hade examen från Harvard. Truman var en bondson från Missouri som aldrig tog någon universitetsexamen och som drivit en herrekiperingsbutik i konkurs innan politiken räddade honom. Ändå kom just denne vanlige man att fatta några av 1900-talets mest avgörande beslut: atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, Marshallplanen, bildandet av Nato, erkännandet av Israel, avsegregeringen av USA:s krigsmakt och ingripandet i Koreakriget.
När Truman lämnade Vita huset var han djupt impopulär. I dag rankar historiker honom regelbundet bland de tio främsta presidenterna i USA:s historia. Den här sidan berättar hela historien: uppväxten, den osannolika vägen till makten, de tunga besluten och det eftermäle som vuxit för varje årtionde. Vill du se var han passar in i den längre raden av statschefer finns översikten över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Harry S. Truman
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 8 maj 1884 i Lamar, Missouri |
| Död | 26 december 1972 i Kansas City, Missouri |
| Parti | Demokraterna |
| Mandatperiod | 12 april 1945 – 20 januari 1953 (knappt två perioder) |
| Vicepresident | Ingen 1945–1949, därefter Alben W. Barkley 1949–1953 |
| First lady | Bess Wallace Truman (gifta 1919) |
| Företrädare | Franklin D. Roosevelt |
| Efterträdare | Dwight D. Eisenhower |
| Yrke före politiken | Bonde, artilleriofficer och butiksägare, sedan lokal domare och senator |
| Känd för | Atombomberna, kalla krigets start, Marshallplanen, Nato, Koreakriget och devisen “the buck stops here” |
Uppväxt och tidig karriär
Bondpojken från Missouri
Harry S. Truman föddes den 8 maj 1884 i den lilla staden Lamar i Missouri. Fadern John Truman var bonde och boskapshandlare, modern Martha var en beläst kvinna som lärde sonen att älska böcker. Bokstaven S i namnet står faktiskt inte för något alls. Föräldrarna ville hedra båda farfäderna, Anderson Shipp Truman och Solomon Young, och kompromissen blev ett ensamt S utan efterföljande namn.
Familjen flyttade runt i Missouri under Harrys barndom och hamnade till slut i Independence, en förstad till Kansas City. Där växte han upp, och där kom han att bo större delen av sitt liv. Truman var en bokslukande pojke med tjocka glasögon som inte fick delta i hårdare lekar av rädsla för att glasögonen skulle gå sönder. I stället läste han. Han påstod själv att han hunnit igenom alla böcker i stadens bibliotek innan han fyllt femton, och särskilt historia fastnade. Berättelserna om fältherrar och statsmän gav honom en livslång övertygelse: historien görs av människor som vågar fatta beslut.
Redan som barn träffade han också sitt livs kärlek. Bess Wallace gick i samma söndagsskola i Independence, och Harry var förälskad från första stund. Det tog honom flera decennier att vinna henne. De gifte sig först 1919, när han var 35 år gammal, och äktenskapet varade livet ut. Dottern Margaret föddes 1924.
Utbildning utan universitet
Truman tog studentexamen 1901, men där tog den formella utbildningen slut. Familjens ekonomi tillät inga universitetsstudier, och hans dåliga syn stoppade drömmen om officersutbildningen i West Point. Han blev därmed den ende presidenten under hela 1900-talet utan universitetsexamen. Det var något hans motståndare gärna påminde om – och något han själv kompenserade med en enorm beläsenhet i historia och politik.
I stället för studier väntade arbete. Truman hade en rad kontorsjobb i Kansas City, bland annat på bank, innan fadern 1906 kallade hem honom till familjegården i Grandview. Där arbetade han som bonde i över tio år. Det var ett hårt och föga glamoröst liv bakom plogen, men Truman sa senare att åren på gården lärde honom mer om vanliga människor än något universitet hade kunnat göra.
Första världskriget och åren som affärsman
Första världskriget förändrade Trumans liv. Trots att han var 33 år gammal och egentligen hade kunnat slippa tjänstgöring anmälde han sig frivilligt när USA gick med i kriget 1917. Han hade tjänstgjort i nationalgardet som ung och valdes nu av sina kamrater till officer. I Frankrike fick han befäl över artilleribatteriet Battery D, ett beryktat oregerligt förband fullt av irländsk-amerikanska soldater från Kansas City som redan slitit ut flera befälhavare.
Kapten Truman visade sig vara en ledare av oväntat virke. Han var sträng, rättvis och fullständigt orädd. Under striderna i Vosgesbergen och i den stora Meuse-Argonne-offensiven 1918 höll han ihop sitt batteri utan att förlora en enda man i strid. Männen i Battery D förblev honom lojala livet ut, och flera av dem marscherade i hans invigningsparad decennier senare. För Truman själv var kriget ett avgörande bevis: han kunde leda män under extrem press.
Hemkomsten blev tuffare. Truman öppnade en herrekiperingsbutik (haberdashery) i Kansas City tillsammans med armékamraten Eddie Jacobson. Affärerna gick bra i början, men den skarpa lågkonjunkturen i början av 1920-talet knäckte butiken, som fick stänga 1922. Truman vägrade att begära sig själv i personlig konkurs och betalade av skulderna under många år. Vid 38 års ålder stod han utan yrke, utan pengar och utan utsikter. Det var då politiken öppnade en dörr.
Vägen till Vita huset
Pendergastmaskinen och domarbänken i Jackson County
Dörren öppnades av Tom Pendergast, den demokratiske partiboss som styrde Kansas City genom en klassisk politisk maskin: jobb, kontrakt och tjänster i utbyte mot röster. Pendergasts organisation behövde en kandidat med gott rykte och krigsmeriter, och Truman – hederlig, folklig och känd bland veteranerna – passade perfekt. År 1922 valdes han till domare (county judge) i Jackson County. Titeln är förvirrande för svenska läsare: posten var administrativ, inte juridisk, och handlade om att sköta countyts vägar, byggen och budget.
Truman förlorade omvalet 1924 men kom tillbaka 1926 som ordförande (presiding judge) och satt i åtta år. Han byggde vägar och offentliga byggnader med en effektivitet och ärlighet som stack ut i den annars djupt korrupta Pendergast-världen. Kombinationen blev hans politiska signum och hans politiska börda på samma gång. Han var bevisligen personligt hederlig, men han hade fått sin karriär av en boss som senare hamnade i fängelse för skattebrott. Motståndarna kallade honom länge “senatorn från Pendergast”.
Senatorn som granskade krigsindustrin
År 1934 skickade Pendergast in Truman i senatsvalet i Missouri, och Truman vann. I Washington möttes han först av kyla. Många kollegor såg honom som maskinens lydiga verktyg. Men Truman arbetade hårt, skötte sina utskott och vann långsamt respekt. Omvalet 1940 blev hans första stora egna seger: Pendergast satt då i fängelse, maskinen låg i ruiner, och Truman vann ändå en hård primärvalskamp praktiskt taget utan pengar.
Det som gjorde honom till ett nationellt namn var den så kallade Trumankommittén (Truman Committee), en senatskommitté som från 1941 granskade slöseri och fusk i den enorma amerikanska krigsproduktionen. Truman reste land och rike runt, besökte fabriker och baser och avslöjade misskötsel utan hänsyn till vare sig företag eller militär. Kommitténs arbete beräknas ha sparat skattebetalarna miljardbelopp och gjorde Truman till en rikskändis – en demokrat som vågade granska en demokratisk regerings krigssatsning. Han hamnade på tidningen Times omslag och började nämnas i helt nya sammanhang.
Vicepresidenten som ingenting fick veta
Inför valet 1944 stod Demokraterna inför ett känsligt problem. Franklin D. Roosevelt ställde upp för en fjärde mandatperiod, men hans hälsa var märkbart sviktande, och partiledningen förstod att vicepresidentkandidaten mycket väl kunde bli president. Den sittande vicepresidenten Henry Wallace ansågs alltför radikal av partiets mittfåra och sydstatsflygel. Efter intensivt spel bakom kulisserna föll valet på Truman – en kompromisskandidat som ingen älskade men ingen heller hatade. Truman själv ville egentligen inte ha jobbet och fick mer eller mindre beordras att tacka ja.
Roosevelt och Truman vann valet, och den 20 januari 1945 svors Truman in som vicepresident. Det som följde är en av de mest anmärkningsvärda episoderna i det amerikanska presidentämbetets historia. Under sina 82 dagar som vicepresident träffade Truman presidenten bara ett par gånger i enrum. Roosevelt höll honom helt utanför de stora frågorna. Truman fick inte delta i krigsplaneringen, informerades inte om diplomatin med Stalin och Churchill – och visste ingenting om Manhattanprojektet (Manhattan Project), det topphemliga program som höll på att utveckla atombomben.
Den 12 april 1945 dog Roosevelt plötsligt av en hjärnblödning i Warm Springs, Georgia. Truman kallades till Vita huset, där Eleanor Roosevelt mötte honom med orden att presidenten var död. Samma kväll svors han in. Till journalister sa han dagen därpå att han kände det som om “månen, stjärnorna och alla planeter” hade fallit över honom. Först efter installationen tog krigsminister Henry Stimson honom åt sidan och berättade i korthet att USA utvecklade ett nytt vapen med nästan ofattbar sprängkraft. Den fullständiga genomgången fick den nye presidenten först den 25 april. Mannen som nu ledde världens mäktigaste land hade alltså varit ovetande om dess största hemlighet – tills han själv satt högst ansvarig för den.
Presidenttiden (1945–1953)
Trumans knappa åtta år vid makten hör till de mest händelserika i amerikansk historia. Han avslutade ett världskrig, inledde ett kallt krig, byggde upp efterkrigstidens internationella ordning och förde USA in i ett nytt hett krig i Korea. Tabellen ger en överblick innan vi går igenom de stora besluten ett efter ett.
| År | Viktiga händelser |
|---|---|
| 1945 | Roosevelt dör och Truman tillträder; Tyskland kapitulerar; Potsdamkonferensen; atombomberna över Hiroshima och Nagasaki; Japan kapitulerar; FN bildas |
| 1947 | Trumandoktrinen presenteras; Marshallplanen lanseras som idé; kalla kriget tar form |
| 1948 | Marshallplanen antas; USA erkänner Israel; krigsmakten avsegregeras; Berlinblockaden och luftbron inleds; Truman vinner skrällsegern över Dewey |
| 1949 | Nato bildas; Berlinblockaden hävs; Sovjet spränger sin första atombomb; kommunisterna segrar i Kina |
| 1950 | Koreakriget bryter ut; Kina ingriper; attentatsförsök mot Truman vid Blair House; McCarthys kampanj inleds |
| 1951 | Truman avskedar general MacArthur; kriget i Korea låser sig vid 38:e breddgraden |
| 1952 | Truman avstår från omval; Vita husets totalrenovering slutförs; Eisenhower vinner presidentvalet |
En ny president mitt i ett världskrig
Trumans första månader var en brutal snabbkurs. Tyskland kapitulerade den 8 maj 1945 – på hans 61-årsdag – men kriget mot Japan fortsatte med fruktansvärda förluster. I juli reste Truman till Potsdamkonferensen utanför Berlin för att förhandla med Stalin och Churchill om efterkrigsordningen. Det var hans första möte med de stora krigsledarna, och han höll ställningarna bättre än många väntat sig. Mitt under konferensen nådde honom beskedet att det första provet med en atombomb, Trinitytestet i New Mexico den 16 juli, hade lyckats. USA hade nu ett fungerande kärnvapen. Från Potsdam utfärdade de allierade en deklaration som krävde Japans villkorslösa kapitulation och varnade för “omedelbar och total förstörelse” om svaret blev nej. Japan avvisade kravet.
Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki
Beslutet och motiven
Den 6 augusti 1945 fällde bombplanet Enola Gay en atombomb över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare, den 9 augusti, föll en andra bomb över Nagasaki. Tiotusentals människor dog omedelbart, och det totala antalet döda – inklusive dem som avled av skador och strålning under de följande månaderna – räknas i hundratusental. Den 15 augusti meddelade kejsar Hirohito att Japan kapitulerade. Andra världskriget var över.
Truman tog fullt ansvar för beslutet och tvivlade offentligt aldrig på det. Hans motiv, som han själv och hans försvarare beskrivit dem, var i grunden enkla: att tvinga fram en snabb japansk kapitulation och därmed slippa en invasion av de japanska öarna. Militärens planer för en sådan invasion räknade med enorma förluster, både amerikanska och japanska. Striderna om Iwo Jima och Okinawa våren 1945 hade visat att japanska styrkor kämpade till sista man, och ur det perspektivet framstod bomben som det alternativ som sammantaget skulle kosta färst liv. För Truman, som själv sett skyttegravskriget i Frankrike, vägde de amerikanska soldaternas liv tyngst.
Debatten som aldrig tystnat
Historikerdebatten om beslutet har pågått sedan dess, och den förtjänar att beskrivas sakligt från båda håll. Kritikerna pekar på flera saker. Japan var sommaren 1945 redan svårt försvagat, blockerat till havs och utbombat från luften, och delar av dess ledning sökte vägar till fred. Sovjetunionens krigsförklaring mot Japan den 8 augusti kan ha vägt lika tungt för kapitulationen som bomberna. Vissa forskare menar att en demonstration av bomben över obebott område, eller en tydligare garanti om att kejsaren skulle få sitta kvar, kunde ha räckt. Andra har hävdat att beslutet delvis handlade om att visa styrka inför Sovjetunionen inför den maktkamp alla såg komma. Särskilt den andra bomben, över Nagasaki bara tre dagar efter den första, har ifrågasatts även av bedömare som accepterar den första.
Försvararna svarar att sådana resonemang är lätta att föra i efterhand. Japans regering kapitulerade inte ens efter Hiroshima, utan först efter Nagasaki och det sovjetiska anfallet – och även då försökte delar av militärledningen genomföra en kupp för att fortsätta kriget. En misslyckad demonstrationssprängning hade kunnat stärka de japanska hökarna, och USA hade vid tillfället bara ett fåtal bomber. Klart är att frågan aldrig kommer att avgöras slutgiltigt. Klart är också att besluten gjorde Truman till den hittills ende ledare som beordrat kärnvapen mot människor, och att han därmed öppnade den epok av kärnvapenskräck som präglade resten av 1900-talet.
Kalla krigets ramverk växer fram
Segern 1945 gav ingen fred i vanlig mening. Sovjetunionen befäste sitt grepp om Östeuropa, och relationen mellan de forna allierade frös snabbt till is. Truman kom att bli den president som formade USA:s svar: en politik för att hålla tillbaka – “containment” – den sovjetiska expansionen utan att utlösa ett tredje världskrig. Fyra byggstenar från hans tid bar upp västvärldens politik i över fyrtio år, ända till kalla krigets slut. Hur den epoken började och slutade kan du läsa mer om i vår genomgång av USA:s politiska historia.
Trumandoktrinen 1947
Våren 1947 meddelade Storbritannien att landet inte längre hade råd att stödja Grekland, där ett inbördeskrig mot kommunistgerillan pågick, eller Turkiet, som pressades av sovjetiska krav. Den 12 mars 1947 höll Truman ett tal inför kongressen som fått ge namn åt en hel utrikespolitisk era. Han bad om 400 miljoner dollar i stöd till de två länderna och formulerade principen att USA borde “stödja fria folk som gör motstånd mot väpnade minoriteter eller yttre tryck”. Det var Trumandoktrinen (Truman Doctrine): ett löfte om att USA skulle möta kommunistisk expansion varhelst den hotade. Kongressen sa ja, och USA:s tid av fredstida isolationism var definitivt över.
Marshallplanen
Doktrinen fick snart sitt ekonomiska ben. Västeuropa låg 1947 i ruiner: sönderslagen industri, matbrist, valutakaos och växande kommunistpartier i Frankrike och Italien. Utrikesminister George Marshall presenterade i juni 1947 idén om ett massivt amerikanskt återuppbyggnadsprogram, och Truman drev igenom det i kongressen. Han insisterade dessutom på att planen skulle bära Marshalls namn i stället för hans eget – dels av respekt för den allmänt beundrade generalen, dels av krass insikt om att namnet Marshall var lättare att sälja till republikanerna.
Vad planen innebar i praktiken
Marshallplanen (Marshall Plan) pumpade från 1948 in omkring 13 miljarder dåtida dollar i sexton västeuropeiska länder, en gigantisk summa för sin tid. Pengarna gick till mat, bränsle, maskiner och råvaror, och mottagarländerna tvingades samarbeta med varandra för att fördela stödet – ett frö till dagens europeiska samarbete. Sovjetunionen erbjöds att delta men tackade nej och förbjöd sina lydstater att ta emot hjälpen, vilket gjorde Europas delning synlig för alla. Ekonomiskt blev planen en stor framgång: västeuropeisk produktion översteg snart förkrigsnivåerna, och de kommunistiska partiernas väljarstöd i väst började sjunka. Planen brukar räknas som en av den amerikanska utrikespolitikens största triumfer.
Berlinblockaden och luftbron
Det första verkligt farliga kraftprovet kom i Tyskland. Berlin låg som en västlig ö mitt i den sovjetiska ockupationszonen, delat mellan segrarmakterna. I juni 1948 stängde Sovjetunionen alla väg- och järnvägsförbindelser till Västberlin, i praktiken ett försök att svälta ut västmakterna ur staden. Truman stod inför tre alternativ: överge Berlin, slå sig fram med militär – och riskera krig – eller hitta en tredje väg. Han valde den tredje. “Vi stannar i Berlin”, var hans besked, och svaret blev en luftbro (Berlin Airlift) av aldrig tidigare skådat slag. I nästan ett år flög amerikanska och brittiska plan dygnet runt in mat, kol och mediciner till över två miljoner västberlinare, med landningar med bara minuters mellanrum när trafiken var som tätast. I maj 1949 gav Sovjet upp och hävde blockaden. Väst hade vunnit kalla krigets första stora styrkemätning utan att ett skott avlossats, och Västberlin blev för decennier framåt en symbol för uthållighet.
Nato bildas 1949
Blockaden övertygade de flesta tvivlare om att Västeuropa behövde ett bindande amerikanskt säkerhetslöfte. Den 4 april 1949 undertecknade USA, Kanada och tio europeiska länder Atlantpakten, som skapade försvarsalliansen Nato (North Atlantic Treaty Organization). Kärnan var artikel 5: ett väpnat angrepp mot ett medlemsland skulle betraktas som ett angrepp mot alla. För USA var det ett historiskt steg – landets första fredstida militärallians med Europa någonsin, ett definitivt farväl till George Washingtons gamla varning för “intrasslande allianser”. Senaten godkände fördraget med bred majoritet. Nato består än i dag och har vuxit från tolv medlemmar till över trettio, numera även med Sverige som medlem.
Samma höst 1949 kom två chocker som hårdnade det kalla kriget ytterligare: Sovjetunionen sprängde sin första atombomb, flera år tidigare än väntat, och kommunisterna under Mao Zedong segrade i det kinesiska inbördeskriget. I USA växte anklagelserna om spioneri och förräderi, och senatorn Joseph McCarthy inledde 1950 sin hänsynslösa kampanj med påståenden om kommunister i utrikesförvaltningen. Truman, som själv infört ett omdiskuterat lojalitetsprogram för statsanställda, fördömde McCarthys metoder skarpt – men den antikommunistiska hysterin förgiftade hans sista år vid makten. Han beslutade också i januari 1950 att USA skulle utveckla vätebomben, sedan Sovjet brutit det amerikanska atommonopolet.
Erkännandet av Israel 1948
Den 14 maj 1948 utropade David Ben-Gurion staten Israel. Elva minuter senare erkände USA den nya staten – först i världen, på Trumans direkta order. Beslutet togs i strid med tunga röster i den egna regeringen. Utrikesminister George Marshall och stora delar av utrikesdepartementet varnade för att ett erkännande skulle stöta bort arabvärlden, äventyra oljetillgången och dra in USA i regionens konflikter; Marshall lär till och med ha sagt att han skulle rösta emot Truman om erkännandet gick igenom. Truman vägde detta mot sin sympati för det judiska folket efter Förintelsen, sitt stöd för en judisk stat och, menar många historiker, även inrikespolitiska hänsyn under ett valår. Han valde erkännandet, och det amerikansk-israeliska bandet har präglat Mellanösternpolitiken sedan dess.
Inrikespolitiken: Fair Deal och arméns avsegregering
Inrikes lanserade Truman ett reformprogram han kallade Fair Deal – en medveten arvtagare till Roosevelts New Deal. Han föreslog bland annat en nationell sjukförsäkring, höjd minimilön, utbyggda socialförsäkringar, federalt stöd till skolan och en lag mot diskriminering i arbetslivet. Det mesta gick i stöpet. En koalition av republikaner och konservativa syddemokrater blockerade förslagen i kongressen, och den stora sjukförsäkringsreformen fälldes efter en massiv kampanj från läkarförbundet, som stämplade den som “socialiserad sjukvård”. Några segrar nådde han dock: minimilönen höjdes, socialförsäkringarna byggdes ut och bostadslagen 1949 satte som nationellt mål ett anständigt hem åt varje amerikansk familj.
Hans mest bestående inrikesbeslut krävde ingen kongress alls. Den 26 juli 1948 undertecknade Truman presidentorder (executive order) 9981, som slog fast att alla i USA:s krigsmakt skulle behandlas lika “utan hänsyn till ras, hudfärg, religion eller nationellt ursprung”. Ordern inledde avsegregeringen av de väpnade styrkorna, där svarta soldater dittills tjänstgjort i separata förband, ofta under vita officerare och i underordnade roller. Samma dag undertecknade han en systerorder mot diskriminering i den federala förvaltningen. Genomförandet tog år och mötte segt motstånd inom militären, men riktningen var satt, och Koreakriget påskyndade i praktiken integrationen. För en president uppvuxen i ett segregerat Missouri, med förfäder som ägt slavar, var det ett anmärkningsvärt steg – och det kostade honom dyrt i Södern, vilket blev tydligt redan samma höst.
Skrällsegern 1948: “Dewey Defeats Truman”
Inför presidentvalet 1948 var Truman i det närmaste avskriven. Ekonomin knakade av efterkrigsinflation, republikanerna hade tagit kongressen 1946, och det egna partiet sprack i tre delar. Vänsterflygeln följde Henry Wallace in i ett nytt progressivt parti, och sydstatsdemokraterna bröt sig ur i protest mot Trumans medborgarrättspolitik och ställde upp med Strom Thurmond som “Dixiecrat”-kandidat. Republikanernas Thomas E. Dewey, guvernör i New York, ansågs så säker som segrare att opinionsinstituten mer eller mindre slutade mäta i god tid före valdagen.
Truman vägrade läsa manus. Han genomförde en legendarisk kampanjresa med tåg genom landet – en så kallad whistle-stop-turné – och höll hundratals korta, frispråkiga tal från plattformen på sista vagnen, där han hamrade på den “gör-ingenting-kongress” som blockerat hans förslag. “Give ’em hell, Harry!” ropade någon i publiken, och ropet blev kampanjens slogan. Medan Dewey höll försiktiga, intetsägande tal för att inte riskera sitt försprång talade Truman direkt till bönder och arbetare om deras vardag. Hur amerikanska presidentval kan vändas på målrakan finns det få bättre exempel på.
Valnatten blev en av de största sensationerna i amerikansk politisk historia. Truman vann klart. Tidningen Chicago Daily Tribune hade i förtid tryckt förstasidesrubriken “DEWEY DEFEATS TRUMAN” – Dewey besegrar Truman – och en strålande glad Truman lät sig fotograferas med tidningen i högsta hugg. Bilden är en av 1900-talets mest berömda pressbilder och en evig varning till alla som utropar segrare i förväg. Demokraterna återtog dessutom båda kamrarna i kongressen.
| Kandidat | Parti | Elektorsröster |
|---|---|---|
| Harry S. Truman | Demokraterna | 303 |
| Thomas E. Dewey | Republikanerna | 189 |
| Strom Thurmond | States’ Rights (“Dixiecrats”) | 39 |
| Henry Wallace | Progressiva partiet | 0 |
Koreakriget och avskedandet av MacArthur
Den 25 juni 1950 anföll det kommunistiska Nordkorea grannlandet Sydkorea, med Stalins goda minne. Truman uppfattade anfallet som ett test av västs beslutsamhet och svarade snabbt. Inom några dagar stred amerikanska styrkor i Korea under FN-flagg, tillsammans med trupper från en rad allierade länder. Truman begärde dock aldrig någon formell krigsförklaring av kongressen utan kallade insatsen en “polisaktion” – ett prejudikat som stärkte presidentmaktens kontroll över krig och fred och som debatterats ända sedan dess.
Kriget svängde våldsamt. Efter en nära katastrof i söder vände FN-befälhavaren general Douglas MacArthur läget med en djärv landstigning vid Inchon i september 1950 och drev nordkoreanerna långt upp mot den kinesiska gränsen. Då ingrep Kina med hundratusentals soldater, och FN-styrkorna kastades söderut igen i bitter vinterkyla. Fronten stelnade så småningom kring den 38:e breddgraden, ungefär där kriget börjat, och övergick i ett blodigt ställningskrig medan förhandlingar pågick.
Mitt i detta utspelade sig en av de skarpaste konflikterna mellan civil och militär makt i USA:s historia. MacArthur, andra världskrigets store Stillahavshjälte, ville trappa upp kriget mot Kina – blockad, bombningar av kinesiskt territorium och insats av nationalistkinesiska trupper. Truman, som fruktade ett tredje världskrig med Sovjet, höll fast vid ett begränsat krig. MacArthur kritiserade öppet och upprepat sin överbefälhavares politik, bland annat i brev som lästes upp i kongressen. Den 11 april 1951 avskedade Truman honom. Stormen blev enorm: MacArthur hyllades som hjälte med konfettiparader och höll ett berömt avskedstal i kongressen, medan Trumans popularitet störtdök och krav på riksrätt hördes. Men principen han försvarade – att den folkvalde presidenten, inte generalerna, bestämmer krigspolitiken – står sig som en grundbult i amerikansk demokrati, och historikerna har i efterhand gett Truman rätt.
Kriget slet också hemmafronten. När ett strejkhot mot stålindustrin 1952 fick Truman att beslagta stålverken slog Högsta domstolen (Supreme Court) fast att han överskridit sina befogenheter – en klassisk dom om presidentmaktens gränser. Vapenstilleståndet i Korea kom först i juli 1953, under hans efterträdare. Omkring 37 000 amerikaner och miljontals koreaner och kineser hade då mist livet, och Korea är delat än i dag.
Vita huset byggs om från grunden
Mitt under alla världskriser höll dessutom presidentbostaden bokstavligen på att rasa ihop. Undersökningar 1948 visade att Vita huset var i akut förfall: golvbjälkarna sviktade, ett pianoben sjönk genom golvet i familjevåningen, och ingenjörerna bedömde att byggnaden stod kvar mest av vana. Truman drev igenom en total ombyggnad. Mellan 1948 och 1952 skalades huset ur fullständigt – bara de yttre stenväggarna stod kvar – medan interiören revs ut och återuppbyggdes kring en ny stomme av stål och betong. Familjen Truman bodde under tiden i gästresidenset Blair House tvärs över gatan.
Där inträffade den 1 november 1950 ett dramatiskt attentatsförsök, när två puertoricanska nationalister försökte storma byggnaden för att döda presidenten. En livvakt, Leslie Coffelt, sköts till döds men hann själv skjuta en av angriparna innan han dog. Truman, som befann sig en trappa upp, var oskadd. Från ombyggnaden härstammar för övrigt även den balkong på södra fasaden som Truman lät bygga mot högljudda protester – i dag känd som Trumanbalkongen (Truman Balcony) och en självklar del av husets siluett.
“The buck stops here” – ledarstilen och beslutet att sluta
På Trumans skrivbord i Ovala rummet stod en liten skylt med texten “The buck stops here” – ungefär “här stannar ansvaret”. Uttrycket kommer från pokerbordets vandrande markör och talesättet “pass the buck”, att skjuta ansvaret vidare. Skylten fångade hans hela ämbetssyn: presidenten kan inte skylla ifrån sig, besluten landar till slut hos honom och ingen annan. Truman styrde också därefter. Han läste sina underlag, lyssnade på sina rådgivare, fattade beslut snabbt och ältade dem inte efteråt. Kritiker menade att snabbheten ibland gick ut över eftertanken; beundrare såg en befriande rakhet efter Roosevelts gåtfulla manövrerande.
Det tjugoandra författningstillägget, som begränsar presidenter till två mandatperioder, antogs under hans tid men undantog uttryckligen den sittande presidenten. Truman hade alltså kunnat ställa upp igen 1952. Han avstod. Koreakriget, korruptionsanklagelser mot personer i förvaltningen, McCarthyismens gift och opinionssiffror som sjunkit till bottennivåer – tidvis kring 22 procent, bland de lägsta som uppmätts – gjorde beslutet lättare. Republikanen Dwight D. Eisenhower vann valet 1952 stort, och den 20 januari 1953 lämnade paret Truman Washington med tåg hem till Independence.
Efter presidenttiden
Få presidenter har återgått till ett så vanligt liv. Truman och Bess flyttade in i hennes familjs gamla hus på North Delaware Street i Independence, samma hus som före Vita huset. Någon presidentpension fanns inte på den tiden, och Truman, som vägrade ta styrelseuppdrag eller reklamjobb som han ansåg skulle sälja ämbetets värdighet, levde länge knapert på sin armépension och inkomsterna från sina memoarer. Hans situation bidrog till att kongressen 1958 antog lagen om ersättning till före detta presidenter (Former Presidents Act), som gav tidigare presidenter pension och kontorsstöd.
Memoarerna kom ut i två band på 1950-talet, och 1957 invigdes Trumans presidentbibliotek i Independence, där han själv höll till nästan dagligen i många år. Han tog emot besökare, undervisade skolklasser om författningen och svarade på brev. En särskild triumf kom 1965, när president Lyndon B. Johnson valde att underteckna lagen om Medicare – den statliga sjukförsäkringen för äldre – i Trumans bibliotek, som en hyllning till mannen som föreslagit en nationell sjukförsäkring redan på 1940-talet. Truman fick landets första Medicare-kort. Han dog den 26 december 1972, 88 år gammal, och ligger begravd på bibliotekets gård. Bess överlevde honom i tio år.
Eftermäle: hur bedöms Harry S. Truman idag?
Trumans eftermäle är ett av de tydligaste exemplen på hur historiens dom kan skilja sig från samtidens. När han lämnade ämbetet 1953 var han djupt impopulär – trött symbol för ett fastlåst krig, inflation och skandaler i förvaltningen. Men redan under de följande decennierna började omvärderingen, och i moderna rankningar av presidenterna, gjorda av historiker och statsvetare, hamnar Truman regelmässigt bland de tio främsta, ofta i sällskap med presidenter han själv beundrade.
Beundran vilar framför allt på utrikespolitiken. Trumandoktrinen, Marshallplanen, Berlinluftbron och Nato skapade tillsammans den västliga ordning som höll i över fyrtio år och som till stora delar består. Historiker brukar också lyfta fram avsegregeringen av krigsmakten som ett tidigt och modigt steg i medborgarrättskampen, försvaret av civil kontroll över militären i MacArthur-affären och den personliga hederligheten hos en man som aldrig berikade sig på sina ämbeten. Att en så till synes alldaglig person växte med ett omöjligt uppdrag har blivit själva sensmoralen i berättelsen om Truman.
Kritiken finns också, och den är inte marginell. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki förblir historiens mest omdebatterade enskilda presidentbeslut, där bedömningarna går isär än i dag. Kritiker pekar vidare på lojalitetsprogrammet för statsanställda, som de menar beredde marken för McCarthyismen, på beslutet att föra krig i Korea utan kongressens krigsförklaring och på att kriget lästes fast i ett blodigt dödläge. Vissa forskare menar också att en skickligare diplomati åren 1945–1947 kanske kunde ha dämpat kalla krigets kapprustning. Så väger bilden fram och tillbaka – men få bestrider att Trumans åtta år hör till de mest konsekvensrika i amerikansk historia.
Vanliga frågor om Harry S. Truman
Vad står S för i Harry S. Truman?
Ingenting – bokstaven S är hela mellannamnet. Föräldrarna ville hedra hans båda farfäder, Anderson Shipp Truman och Solomon Young, och valde därför ett ensamt S som kunde syfta på båda. Truman skrev själv oftast namnet med punkt efter S, så “Harry S. Truman” är den vanliga formen.
Varför fällde USA atombomber över Hiroshima och Nagasaki?
Trumans uttalade mål var att tvinga Japan till snabb kapitulation och slippa en invasion som väntades kosta enorma mängder liv på båda sidor. Japan kapitulerade dagarna efter den andra bomben och Sovjets krigsförklaring. Historiker debatterar än i dag om bomberna var nödvändiga, om Japan ändå stod inför kollaps och vilken roll viljan att imponera på Sovjet spelade.
Visste Truman om atombomben när han blev president?
Nej. Som vicepresident hölls han helt utanför Manhattanprojektet och fick första antydan av krigsminister Henry Stimson samma kväll han svors in, den 12 april 1945. Den fullständiga genomgången av bombprojektet fick han först den 25 april – mindre än fyra månader innan han beordrade insatsen mot Hiroshima.
Hur kunde Truman vinna valet 1948 när alla trodde att han skulle förlora?
Han kampanjade hårdare än motståndaren. Under sin whistle-stop-turné med tåg höll han hundratals tal riktade mot den republikanska kongressen, medan favoriten Thomas Dewey förde en försiktig kampanj för att förvalta sitt försprång. Opinionsinstituten slutade mäta för tidigt och missade Trumans sena uppgång. Segern med 303 elektorsröster mot 189 gjorde rubriken “Dewey Defeats Truman” odödlig.
Varför avskedade Truman general MacArthur?
MacArthur ville utvidga Koreakriget till Kina och kritiserade offentligt presidentens linje om begränsat krig, trots tillsägelser. Truman ansåg att generalen därmed trotsade principen att den civila, folkvalda makten styr militären, och avskedade honom i april 1951. Beslutet var extremt impopulärt då men försvaras i dag av de flesta historiker.
Vad betyder “the buck stops here”?
Ungefär “ansvaret stannar här”. Uttrycket bygger på talesättet “pass the buck”, att skicka ansvaret vidare, som kommer från en markör som vandrade runt bordet i poker. Truman hade orden på en skylt på sitt skrivbord som en påminnelse om att presidenten aldrig kan skylla sina beslut på någon annan.
Källor
Innehållet på den här sidan bygger på etablerade historiska källor, bland annat:
- Harry S. Truman Presidential Library – biografiskt material, dokument och kronologi över Trumans liv och presidenttid. trumanlibrary.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade essäer om Trumans presidentskap, inrikes- och utrikespolitik. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över Harry S. Truman. whitehouse.gov
- White House Historical Association – material om Truman-renoveringen av Vita huset och attentatet vid Blair House. whitehousehistory.org
- National Archives – originaldokument, bland annat presidentorder 9981 om krigsmaktens avsegregering. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – översiktsartiklar om Truman, Koreakriget och kalla krigets tidiga år. britannica.com