Grover Cleveland (1837–1908) har en plats i historien som ingen annan amerikansk president haft i mer än hundra år: han är den ende som tjänstgjort två mandatperioder som inte hängde ihop. Han valdes 1884, förlorade valet 1888 trots att han fick flest röster i landet, och kom tillbaka och vann igen 1892. Därför räknas han som både den 22:a och den 24:e presidenten – en och samma man, men två nummer i listan. Först i november 2024, när Donald Trump vann tillbaka Vita huset efter sin förlust 2020, fick Cleveland sällskap i den exklusiva klubben.
Men Cleveland är mer än ett kuriosum i statistiken. Han var sin tids stora symbol för ärlighet i politiken. I en era när mutor, valfusk och partikorruption var vardag byggde han hela sin karriär på ett enda löfte: att säga sanningen och vägra ge bort skattepengar till dem som inte hade rätt till dem. Hans motto var att ett offentligt ämbete är ett förtroendeuppdrag (“a public office is a public trust”). Han använde presidentens veto flitigare än alla sina föregångare tillsammans och blev älskad och hatad för precis samma sak: sin envishet.
Hans två perioder blev väldigt olika. Den första handlade om reformer, vetostrider och ett uppmärksammat bröllop – han är fortfarande den ende presidenten som gift sig inne i Vita huset. Den andra dominerades av paniken 1893, en av de värsta ekonomiska kriserna i USA:s historia, och av den bittra Pullmanstrejken. Cleveland lämnade makten som en impopulär man, men eftervärlden har gett honom bättre betyg än samtiden gjorde. Den här sidan berättar hela historien.
Snabbfakta om Grover Cleveland
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 18 mars 1837 i Caldwell, New Jersey |
| Död | 24 juni 1908 i Princeton, New Jersey |
| Parti | Demokraterna |
| Mandatperioder | 4 mars 1885 – 4 mars 1889 samt 4 mars 1893 – 4 mars 1897 |
| Vicepresidenter | Thomas A. Hendricks (1885, dog i ämbetet), Adlai E. Stevenson (1893–1897) |
| First lady | Frances Folsom Cleveland (gifte sig i Vita huset 1886) |
| Företrädare | Chester A. Arthur (första perioden), Benjamin Harrison (andra perioden) |
| Efterträdare | Benjamin Harrison (efter första perioden), William McKinley (efter andra) |
| Yrke före politiken | Advokat, sheriff, borgmästare, guvernör |
| Känd för | Ende presidenten med två skilda mandatperioder; ärligheten, vetorekorden och paniken 1893 |
Uppväxt och tidig karriär
Prästsonen från New Jersey
Stephen Grover Cleveland föddes den 18 mars 1837 i småstaden Caldwell i New Jersey. Han var det femte av nio barn till Richard Cleveland, en presbyteriansk pastor, och hans hustru Ann. Förnamnet Stephen slutade han tidigt att använda – för familjen och sedan för hela världen var han helt enkelt Grover.
En pastorsfamilj med nio barn levde inte i överflöd. Familjen flyttade dit faderns tjänster fanns, först till Fayetteville i delstaten New York och senare till den närliggande orten Clinton. Hemmet präglades av arbete, plikt och en sträng men varm religiositet. Grover beskrevs som en glad och rejäl pojke, mer praktisk än bokligt lysande, med en tidig känsla för rätt och fel som aldrig lämnade honom.
Faderns död satte stopp för studierna
År 1853, när Grover var sexton år, dog fadern plötsligt. Drömmen om universitetsstudier dog med honom. Familjen behövde pengar, och Grover fick börja arbeta direkt. Under en period var han lärarassistent vid en skola för blinda i New York, ett tungt och dåligt betalt arbete som han vantrivdes med.
Han bestämde sig för att söka lyckan västerut. På vägen stannade han i Buffalo i delstaten New York för att hälsa på sin morbror, en välbärgad boskapsuppfödare. Morbrodern övertalade honom att stanna, gav honom arbete och introducerade honom för stadens jurister. Det blev vändpunkten. Cleveland fick plats som biträde på en advokatbyrå, läste juridik på egen hand – någon juristutbildning hade han inte råd med – och blev antagen till advokatsamfundet 1859, tjugotvå år gammal.
Advokaten som köpte sig fri från kriget
När det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 gick två av Clevelands bröder ut i strid. Grover stannade hemma. Han var familjens huvudsakliga försörjare, och när han 1863 kallades in utnyttjade han en möjlighet som lagen gav: han betalade en ersättare som gjorde krigstjänsten i hans ställe. Det var fullt lagligt och vanligt bland män med pengar, men det användes mot honom i varje valrörelse han sedan förde. Cleveland svarade som han brukade – han förnekade ingenting och bad inte om ursäkt.
I Buffalo byggde han under tiden upp ett rykte som en grundlig och orubbligt hederlig advokat. Han arbetade enormt hårt, ofta till långt in på natten, och levde enkelt. Han var en stor, tung man med kraftig mustasch, omtyckt i stadens ölhallar och känd för att aldrig slarva med ett uppdrag. Politiskt var han demokrat, men länge bara i det tysta: några år som biträdande distriktsåklagare, ett misslyckat försök att bli distriktsåklagare, inte mycket mer.
År 1871 valdes han till sheriff i Erie County. Ämbetet gav honom en makaber plikt som få presidenter delar: som sheriff var han ansvarig för avrättningar, och Cleveland vägrade lämna över det obehagliga jobbet till någon underordnad. Han skötte personligen hängningen av två dömda mördare. Om lagen krävde det, resonerade han, skulle den ansvarige inte gömma sig bakom någon annan. Motståndare kallade honom senare “bödeln från Buffalo”, men många väljare drog motsatt slutsats: här fanns en man som tog ansvar även när det kostade.
Efter sheriffåren återvände Cleveland till advokatlivet och byggde upp en av Buffalos mest ansedda byråer. Han förblev ungkarl, bodde enkelt på hotell och pensionat och lade det mesta av sin tid på arbetet. Vänkretsen fanns i stadens tyska ölhallar, där den korpulente advokaten – vännerna kallade honom “Big Steve” efter det bortlagda förnamnet – var ett välbekant inslag. Ingenting tydde på att han siktade högre. Det var omständigheterna, inte ärelystnaden, som skulle lyfta honom: när reformvindarna blåste genom amerikansk politik i början av 1880-talet behövde demokraterna kandidater som ingen kunde köpa. Få passade beskrivningen bättre än Grover Cleveland.
Vägen till Vita huset
Borgmästaren med vetopennan
Clevelands klättring från lokalpolitiker till president är en av de snabbaste i amerikansk historia. Den tog tre år. År 1881 sökte demokraterna i Buffalo en borgmästarkandidat med fläckfritt rykte, och valet föll på den trygge advokaten. Cleveland vann och gjorde omedelbart skandal – fast åt rätt håll. Han gick igenom stadens kontrakt rad för rad, stoppade uppgjorda upphandlingar och använde sitt veto mot varje beslut som luktade korruption. Tidningarna började kalla honom vetoborgmästaren.
Ryktet spred sig genom delstaten. Redan 1882 nominerade demokraterna honom till guvernör i New York, och han vann stort. Som guvernör fortsatte han på exakt samma sätt: han granskade, sade nej och vägrade göra tjänster åt partivännerna. Framför allt vägrade han samarbeta med Tammany Hall, den demokratiska partimaskinen i New York City som byggde sin makt på tjänster, jobb och mutor. Det gjorde honom till en fiende inom det egna partiet – och till en stjärna utanför det. En republikansk politiker fällde det berömda omdömet att man älskade Cleveland för de fienders skull han hade skaffat sig (“we love him for the enemies he has made”).
Skandalvalet 1884
Presidentvalet 1884 blev ett av de smutsigaste i amerikansk historia. Republikanerna ställde upp med James G. Blaine, en skicklig och karismatisk veteran som dessvärre förföljdes av brev som antydde att han sålt politiska tjänster till järnvägsbolag. Demokraterna svarade med sin renhetssymbol Cleveland. Mot Blaines korruptionsrykte stod “Grover den gode”.
Mitt i kampanjen small det. En tidning i Buffalo avslöjade att Cleveland, ungkarl i hela sitt liv, ungefär tio år tidigare haft en relation med en änka vid namn Maria Halpin, som fött en son. Faderskapet var osäkert, men Cleveland hade tagit på sig ansvaret och betalat underhåll. Republikanerna jublade och skanderade på sina möten: “Ma, Ma, where’s my Pa?” – mamma, mamma, var är min pappa?
Clevelands reaktion blev legendarisk. När hans rådgivare frågade hur skandalen skulle hanteras svarade han: berätta sanningen (“tell the truth”). Kampanjen bekräftade det som stämde och lät saken tala för sig själv. Många väljare gjorde en enkel kalkyl: Cleveland hade misskött sitt privatliv men var oförvitlig i ämbetet, Blaine var motsatsen. Till det kom en självförvållad republikansk katastrof i slutspurten, när en protestantisk präst inför Blaine avfärdade demokraterna som partiet för “rom, katolicism och uppror” – en förolämpning som drev katolska väljare i New York till Cleveland.
Det räckte, med minsta möjliga marginal. Cleveland vann sin hemdelstat New York med drygt tusen rösters övervikt, och med den vann han hela valet. Han blev därmed den förste demokraten i Vita huset sedan James Buchanan, vald 1856 – före inbördeskriget. Segern hälsades av demokraternas anhängare med en elak vidareutveckling av republikanernas ramsa: på frågan var pappan fanns löd svaret nu “Gone to the White House, ha, ha, ha!”
Första presidenttiden (1885–1889)
Cleveland tillträdde den 4 mars 1885 och tog över efter republikanen Chester A. Arthur, som oväntat hade blivit tjänstemannareformens president. Cleveland fortsatte i samma riktning, men med betydligt hårdare nypor. Hans grundsyn var enkel: statens pengar tillhörde skattebetalarna, och presidentens viktigaste uppgift var att vakta dem. Vill du läsa mer om hur ämbetet han tog över fungerar i stort finns en egen guide till presidentämbetet.
Starten blev dyster. Hans vicepresident Thomas A. Hendricks dog redan i november 1885, efter bara åtta månader. Någon möjlighet att utse en ny vicepresident fanns inte på den tiden, så Cleveland styrde resten av perioden utan ställföreträdare.
Som president arbetade Cleveland som han alltid gjort: själv, grundligt och alldeles för mycket. Han satt uppe till långt efter midnatt och läste lagförslag, ansökningar och rapporter som andra presidenter lämnat åt medarbetare, och han var känd för att svara personligen på brev som en stab normalt skulle ha hanterat. Delegera var inte hans starka sida – kritiker menade att han drunknade i detaljer – men arbetssättet hängde ihop med hans grundidé om ämbetet. Den som skrev under med sitt namn skulle också ha läst papperet. Det gjorde honom långsam ibland, men nästan omöjlig att lura.
Mannen som sade nej: vetorekorden
Ingen president hade använt vetot som Cleveland. Under sin första period stoppade han över fyrahundra beslut från kongressen (Congress) – fler än alla hans tjugoen företrädare tillsammans. De flesta veton gällde en speciell sorts lagar: privata pensionsbeslut, där kongressledamöter beviljade krigspension åt enskilda personer vars ansökningar redan avslagits av pensionsmyndigheten. Många fall var rent bedrägeri – människor som aldrig stått i strid, skador som uppstått långt efter kriget. Cleveland läste ansökningarna själv, kväll efter kväll, och skrev syrliga vetomotiveringar. Veteranorganisationerna rasade. Cleveland vek sig inte, och stoppade även ett stort generellt pensionspaket som han ansåg öppnade för missbruk.
Mest berömt blev vetot mot den så kallade Texas Seed Bill 1887. Kongressen ville ge 10 000 dollar till torkdrabbade bönder i Texas som behövde utsäde. En blygsam summa och ett gott ändamål – men Cleveland sade nej. Hans motivering blev en klassisk formulering av 1800-talets syn på statens roll: folket ska bära staten, men staten ska inte bära folket. Enskilda amerikaners generositet, menade han, skulle lösa sådana nödlägen, inte den federala budgeten. Bönderna fick också mångdubbelt mer i privata donationer än lagen hade gett. Vetot citeras än idag i amerikanska debatter om statens ansvar, med beundran från vissa och avsky från andra.
Ärligheten som regeringsprogram
Clevelands första period gav också mer bestående avtryck. Några av de viktigaste besluten:
- Han byggde ut tjänstemannareformen som inletts under Arthur, så att fler statliga tjänster tillsattes efter meriter i stället för att delas ut som belöning till partitrogna.
- Han undertecknade 1887 lagen om mellanstatlig handel (Interstate Commerce Act), som skapade USA:s första federala tillsynsmyndighet och gav staten rätt att granska järnvägsbolagens fraktpriser.
- Han drev på så att kongressen 1887 upphävde den gamla ämbetslagen (Tenure of Office Act) – lagen som en gång använts för riksrätten mot Andrew Johnson – och stärkte därmed presidentens rätt att styra över sin egen förvaltning.
- Han återkrävde miljontals hektar mark i väst som järnvägsbolag fått av staten men aldrig använt enligt villkoren.
Allt var inte lika hedrande i eftervärldens ögon. Cleveland undertecknade också Dawes-lagen 1887, som styckade upp urfolkens gemensamma reservatsmark i privata jordlotter. Tanken presenterades som välvilja – urfolken skulle bli jordbrukare som alla andra – men resultatet blev att en stor del av deras mark inom några årtionden gick förlorad. Beslutet var brett stött i samtiden och är hårt kritiserat idag.
Bröllopet i Blå rummet
Den 2 juni 1886 hände något som aldrig hänt förr och aldrig hänt sedan: en sittande president gifte sig inne i Vita huset. Den 49-årige ungkarlen Cleveland äktade 21-åriga Frances Folsom i Blå rummet, inför ett litet sällskap och till musik av marinkårens orkester under ledning av marschkungen John Philip Sousa.
Historien bakom var ovanlig även med 1800-talets mått. Frances var dotter till Clevelands gamle advokatkollega och vän Oscar Folsom. När Folsom omkom i en olycka 1875 blev Cleveland förvaltare av dödsboet och något av en informell förmyndare för den då elvaåriga dottern. Känslorna ändrade karaktär först när Frances blivit vuxen; Cleveland friade brevledes medan hon studerade vid college. Allmänheten, som väntat sig att presidenten möjligen skulle fria till Frances mor, häpnade – och föll sedan pladask.
Frances Cleveland blev den yngsta first ladyn i USA:s historia och en omedelbar superstjärna. Hennes frisyrer kopierades, hennes ansikte användes i reklam utan lov, och folkmassor samlades var hon än visade sig. Pressens jakt på paret, inte minst under smekmånaden, gjorde Cleveland rasande och utlöste en av de första stora amerikanska debatterna om kändisjournalistikens gränser. Äktenskapet blev lyckligt och gav med tiden fem barn.
Tullstriden som formade politiken
Inför valet 1888 gjorde Cleveland något ovanligt: han satsade hela sitt politiska kapital på en enda sakfråga. I sitt årliga budskap till kongressen i december 1887 talade han uteslutande om tullarna. USA hade höga importtullar, ett arv från inbördeskrigets finansiering, och statskassan svällde av överskott. Cleveland ansåg att höga tullar var en dold skatt som gynnade storindustrin men fördyrade vardagen för vanliga familjer och jordbrukare. Republikanerna försvarade tullarna som ett skydd för amerikanska jobb och löner. Därmed hade demokrater och republikaner fått en tydlig ekonomisk skiljelinje som skulle prägla amerikansk politik i decennier.
Valförlusten 1888: flest röster räckte inte
Valet 1888 ställde Cleveland mot republikanen Benjamin Harrison, senator från Indiana och sonson till president William Henry Harrison. Kampanjen handlade till stor del om tullfrågan, och den avgjordes i ett fåtal jämna delstater.
Resultatet blev en lektion i hur det amerikanska valsystemet fungerar. Cleveland fick flest röster i landet – omkring 90 000 fler än Harrison. Men presidentvalet avgörs inte av det nationella röstetalet utan av elektorskollegiet (Electoral College), där varje delstat väger tungt för sig. Harrison vann de avgörande delstaterna New York och Indiana med små marginaler och tog därmed en klar seger bland elektorerna, 233 mot 168. Cleveland blev den tredje presidentkandidaten i historien som vann flest röster men förlorade valet. Hur det systemet är uppbyggt, och varför det då och då ger just sådana resultat, förklaras i genomgången av hur amerikanska val fungerar.
Cleveland tog förlusten med jämnmod. Hans unga hustru gjorde det inte. Enligt en känd anekdot sade Frances Cleveland till personalen när paret lämnade Vita huset i mars 1889 att de skulle vårda huset väl – för familjen tänkte komma tillbaka om exakt fyra år. Hon fick rätt på dagen.
Andra presidenttiden (1893–1897)
Comebacken 1892
Familjen Cleveland flyttade till New York, där Grover återgick till advokatyrket och trivdes bättre än väntat med privatlivet. Men politiken släppte honom inte. Harrisons regering och den republikanska kongressen genomförde höjda tullar och rekordstora utgifter, och i mellanårsvalet 1890 gjorde väljarna revolt. Kraven på att Cleveland skulle ställa upp igen växte, och 1892 nominerade demokraterna honom för tredje gången i rad.
Returmatchen mellan Cleveland och Harrison blev dämpad – Harrisons hustru låg döende under hösten, och båda kandidaterna avstod från traditionellt kampanjande. Nytt för året var Folkets parti (Populisterna), en proteströrelse bland jordbrukare i väst och syd som krävde silvermyntfot och statligt ägande av järnvägarna. När rösterna räknats hade Cleveland vunnit klart: 277 elektorsröster mot 145 för Harrison, medan populisten James Weaver tog 22. Den 4 mars 1893 svors Cleveland in på nytt, nu som den 24:e presidenten – den ende i historien som återtagit Vita huset efter att ha förlorat det. Så skulle det förbli i 132 år, tills Donald Trump 2024 gjorde om bedriften.
Paniken 1893: krisen som slukade allt
Cleveland hann knappt tillträda innan katastrofen slog till. Våren 1893 kollapsade först ett av landets stora järnvägsbolag, sedan aktiemarknaden, sedan banker i våg efter våg. Paniken 1893 utlöste den svåraste ekonomiska depressionen i USA:s historia fram till 1930-talet. Hundratals banker gick omkull, tiotusentals företag försvann och arbetslösheten steg till nivåer som samtiden aldrig sett. Vintrarna som följde gick arbetslösa i demonstrationståg mot Washington; det mest kända, “Coxeys armé” 1894, möttes av polis och skingrades.
Vad berodde kraschen på?
Grundproblemet, som Cleveland såg det, var pengarnas värde. USA hade guldmyntfot, men en lag från 1890 – Sherman Silver Purchase Act – tvingade staten att varje månad köpa stora mängder silver och betala med sedlar som kunde växlas in mot guld. Resultatet blev att guldet strömmade ut ur statskassan medan misstron mot dollarn växte, både hemma och utomlands. När guldreserven närmade sig den kritiska gränsen på 100 miljoner dollar tappade placerarna förtroendet, och paniken var ett faktum. Till det kom år av överbyggda järnvägar, spekulationslån och fallande jordbrukspriser.
Striden om silvret
Clevelands recept var lika enkelt som brutalt: silverlagen måste bort, guldmyntfoten försvaras till varje pris. Sommaren 1893 kallade han in kongressen till extrasession och drev igenom att Sherman Silver Purchase Act upphävdes. Priset var högt. Frågan klöv hans eget parti mitt itu – demokrater från syd och väst såg silvret som räddningen för skuldsatta bönder, och de förlät honom aldrig. Upphävandet stoppade inte heller depressionen; guldet fortsatte att rinna ut.
Den hemliga operationen
Mitt under silverstriden, i juli 1893, bar Cleveland på en hemlighet som kunnat fälla hela hans politik. Läkarna hade hittat en cancertumör i hans gom. Presidenten fruktade att nyheten skulle utlösa fullständig panik på marknaderna – vicepresident Adlai Stevenson var dessutom silvervän – så operationen genomfördes i djupaste hemlighet ombord på en väns lustjakt Oneida, som sakta ångade fram på Long Island-sundet. Kirurgerna avlägsnade tumören och en stor del av överkäken genom munnen, utan synliga ärr, och Cleveland fick en gummiprotes som återställde både utseende och tal. En tidning som nosade upp historien dementerades bryskt. Sanningen bekräftades först 1917, nio år efter hans död, när en av kirurgerna berättade allt.
Lånet från J.P. Morgan
Guldkrisen kulminerade 1895. När reserven var nere på bottennivåer tvingades Cleveland göra det mest förödmjukande han kunde tänka sig: be de privata finansmännen om hjälp. Ett syndikat under ledning av bankiren J.P. Morgan lånade staten guld i utbyte mot statsobligationer – en affär som räddade guldmyntfoten men gav bankirerna en god förtjänst. För Clevelands kritiker blev Morganlånet det slutliga beviset på att presidenten gick Wall Streets ärenden medan vanligt folk svalt. För Cleveland själv var det en plikt: dollarns värde skulle försvaras, oavsett vad det kostade honom politiskt.
Pullmanstrejken 1894
Depressionens bitteraste konflikt kom sommaren 1894. Järnvägsvagnstillverkaren Pullman utanför Chicago hade sänkt lönerna kraftigt men vägrade sänka hyrorna i bolagets egen arbetarstad, där de anställda i praktiken var tvungna att bo. Arbetarna gick i strejk, och det unga amerikanska järnvägsfacket under Eugene V. Debs stödde dem genom att blockera alla tåg med Pullmanvagnar. Inom kort stod järnvägstrafiken i halva landet stilla.
Cleveland svarade med full kraft. Med motiveringen att strejken hindrade postgången och handeln mellan delstaterna utverkade hans justitieminister ett domstolsförbud mot blockaden, och när det inte åtlyddes skickade presidenten federala trupper till Chicago – trots högljudda protester från Illinois guvernör, som ansåg att delstaten klarade ordningen själv och att Washington inte hade där att göra. Sammanstötningar mellan soldater, strejkande och folkmassor krävde dödsoffer, strejken krossades och Debs fängslades. Arbetarrörelsen betraktade länge Cleveland som en förrädare mot de sina. Näringslivet hyllade honom för att ha upprätthållit lag och ordning. Mitt i konflikten undertecknade Cleveland för övrigt lagen som gjorde arbetarrörelsens egen högtid, Labor Day, till federal helgdag – en gest som knappast hann mildra någonting.
Utrikespolitik: nej till Hawaii, hårt mot Storbritannien
Cleveland var ingen expansionist, och det märktes. Strax före hans tillträde 1893 hade amerikanska affärsmän och plantageägare, med stöd av amerikanska marinsoldater, störtat Hawaiis drottning Liliuokalani och begärt att öarna skulle anslutas till USA. Harrison hade hunnit skicka ett anslutningsavtal till senaten. Cleveland drog tillbaka det, lät utreda kuppen och kom fram till att den var orättfärdig. Han vägrade annektera Hawaii under hela sin tid vid makten. Anslutningen genomfördes i stället 1898, under hans efterträdare.
Mot Storbritannien visade han desto hårdare nypor. När en gränstvist mellan brittiska Guyana och Venezuela hettade till 1895 krävde Cleveland, med hänvisning till Monroedoktrinen, att britterna skulle gå med på skiljedom – och antydde att USA annars var berett att sätta gränsen på egen hand. Tonläget var krigiskt för en kort stund, men London gav med sig och accepterade skiljedom. Episoden markerade att USA nu på allvar såg västra halvklotet som sin intressesfär, och att även världens största imperium fick anpassa sig.
Partiet går vidare utan honom
Depressionen begravde Clevelands ställning i det egna partiet. I mellanårsvalet 1894 gjorde demokraterna ett katastrofval, och inför presidentvalet 1896 tog silverfalangen över helt. Partiet nominerade den 36-årige William Jennings Bryan, vars eldiga tal för silvermyntfoten – känt som “korset av guld”-talet – var en enda lång uppgörelse med Clevelands politik. Den sittande presidenten vägrade stödja sin egen efterträdarkandidat; guldtrogna demokrater ställde upp med ett eget alternativ. Valet vanns av republikanen William McKinley, och i mars 1897 lämnade Cleveland Vita huset för andra och sista gången, utskälld av sitt parti men med samvetet, som han själv såg det, i behåll.
Två perioder i sammandrag
| År | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 1885 | Tillträder som 22:a president; vicepresident Hendricks dör | Första demokraten vid makten sedan inbördeskriget |
| 1886 | Gifter sig med Frances Folsom i Vita huset | Enda presidentbröllopet inne i Vita huset |
| 1887 | Interstate Commerce Act; vetot mot Texas Seed Bill; Dawes-lagen | Första federala tillsynsmyndigheten; principen om begränsad stat |
| 1888 | Förlorar valet mot Harrison trots flest röster | Elektorssystemet avgör över det nationella röstetalet |
| 1892 | Besegrar Harrison i returmatchen | Blir den förste – och i 132 år den ende – som återtar ämbetet |
| 1893 | Paniken 1893; silverlagen upphävs; hemlig canceroperation | Värsta depressionen före 1930-talet klyver demokraterna |
| 1894 | Pullmanstrejken slås ned med federala trupper | Historisk konflikt mellan staten och arbetarrörelsen |
| 1895 | Morganlånet räddar guldreserven; Venezuelakrisen | Guldmyntfoten försvaras; Monroedoktrinen får nytt liv |
| 1897 | Lämnar över till McKinley | Partiet har tagits över av silverfalangen under Bryan |
Efter presidenttiden
Familjen Cleveland bosatte sig i universitetsstaden Princeton i New Jersey, och där fann den utskällde expresidenten ett slags försoning med tillvaron. Han skrev artiklar om politik och fiske, jagade och fiskade så ofta han kunde – hans stora passioner vid sidan av familjen – och blev en respekterad medborgare i staden. År 1904 samlade han sina texter i boken Presidential Problems, där han försvarade sina mest omstridda beslut, från Pullmanstrejken till Venezuelakrisen. År 1901 valdes han in i styrelsen för Princetons universitet, där han bland annat kom att samarbeta, och ibland kollidera, med universitetets rektor Woodrow Wilson, som själv skulle bli president 1913.
Med åren vände opinionen. När Bryans silverpolitik förlorat två val i rad och ekonomin återhämtat sig började många se Clevelands envisa försvar av dollarn i mildare ljus. Den gamle presidenten fick uppleva att buropen byttes i hyllningar, och hans sista offentliga år präglades av en respekt han sällan mött som sittande president. Familjelivet drabbades samtidigt av sorg: äldsta dottern Ruth dog i difteri 1904, bara tolv år gammal.
Grover Cleveland dog i sitt hem i Princeton den 24 juni 1908, 71 år gammal, efter en tids hjärt- och njurproblem. Hans sista ord uppges ha varit: “I have tried so hard to do right” – jag har försökt så innerligt att göra rätt. Orden blev hans egen sammanfattning av ett liv i plikt. Frances Cleveland, 44 år vid makens död, levde till 1947 och blev den första presidentänkan i USA:s historia som gifte om sig.
Eftermäle: hur bedöms Grover Cleveland idag?
Historikernas bild av Cleveland har svängt flera gånger. Under 1900-talets första hälft rankades han ofta högt, som en av de främsta presidenterna utanför den absoluta toppen. Berömda historiker lyfte fram hans mod, hans integritet och hans vilja att stå emot både kongressen, partimaskinerna och opinionen. I en tid – den så kallade förgyllda eran (Gilded Age) – då presidentämbetet mest sågs som en expeditionsvakt mellan mäktiga kongresser, återgav Cleveland ämbetet självständighet och ryggrad. Den som vill se var han hamnar i jämförelse med kollegorna kan botanisera i översikten över alla USA:s presidenter.
Senare generationer har varit strängare. Moderna rankningar placerar honom oftast i mittfältet. Kritiken följer några tydliga linjer:
- Hans hantering av depressionen efter 1893 framstår som passiv med moderna mått. Cleveland ansåg inte att staten skulle lindra arbetslöshet och nöd, och miljontals människor led medan han försvarade guldmyntfoten.
- Ingripandet mot Pullmanstrejken ses av många som ett övergrepp på strejkrätten och ett exempel på hur statsmakten ställde sig på storföretagens sida.
- Dawes-lagens skövling av urfolkens mark och hans motstånd mot federala skyddslagar för svarta väljare i södern hör till de beslut som åldrats sämst.
Samtidigt består beundran på tre punkter. Den första är ärligheten: även hans fiender erkände att Cleveland inte gick att köpa, och i en era av systematisk korruption var det ingen liten sak. Den andra är civilkuraget – han gjorde sällan det populära, ofta det impopulära, och stod för det efteråt. Den tredje är förstås det unika i själva karriären. Att förlora presidentämbetet och vinna tillbaka det ansågs länge vara ett stycke politisk magi som aldrig skulle upprepas. När Donald Trump vann valet 2024, efter förlusten 2020, fick amerikanska medier damma av Clevelands historia – och den gamle demokraten från Buffalo blev för en stund märkligt aktuell igen, som den ende föregångaren till något som just hade hänt.
Vanliga frågor om Grover Cleveland
Varför räknas Grover Cleveland som både den 22:a och den 24:e presidenten?
Numreringen räknar mandatperioder som inte hänger ihop var för sig. Cleveland var president 1885–1889, förlorade valet 1888, och blev president igen 1893–1897. Benjamin Harrison ligger emellan som nummer 23, och därför får Cleveland två nummer. Det är också förklaringen till att USA hunnit ha en 47:e president trots att bara 45 personer innehaft ämbetet.
Vem mer har haft två skilda mandatperioder?
Bara en person: Donald Trump, som var president 2017–2021, förlorade valet 2020 och vann tillbaka ämbetet i valet 2024. Han räknas därför som både den 45:e och den 47:e presidenten, på exakt samma sätt som Cleveland räknas som den 22:a och den 24:e. I 132 år var Cleveland ensam om bedriften.
Varför förlorade Cleveland valet 1888 trots att han fick flest röster?
USA:s president utses av elektorskollegiet, inte genom direkt röstsammanräkning. Cleveland fick omkring 90 000 fler röster än Benjamin Harrison i landet som helhet, men Harrison vann fler delstater med tillräcklig tyngd – bland annat New York och Indiana med små marginaler – och tog elektorsrösterna med 233 mot 168. Samma fenomen har inträffat i flera senare val, till exempel 2000 och 2016.
Vem var Frances Cleveland?
Frances Folsom Cleveland var Grover Clevelands hustru och USA:s yngsta first lady genom tiderna – hon var 21 år när hon gifte sig med den 49-årige presidenten i Vita huset 1886. Hon var dotter till Clevelands avlidne advokatkollega och blev enormt populär hos allmänheten. Paret fick fem barn; dottern Esther är fortfarande det enda presidentbarn som fötts inne i själva Vita huset.
Vad var paniken 1893?
Paniken 1893 var en finanskrasch som utlöste den svåraste ekonomiska depressionen i USA fram till 1930-talet. Järnvägsbolag och banker gick omkull i mängder, arbetslösheten sköt i höjden och statens guldreserv höll på att tömmas. Krisen dominerade hela Clevelands andra period och bidrog till att demokraterna splittrades och förlorade makten 1896.
Vad är Grover Cleveland mest känd för idag?
Främst för att han är en av två presidenter i historien med två åtskilda mandatperioder, och den ende som var det i över ett sekel. Därutöver minns eftervärlden hans kompromisslösa ärlighet, hans rekordmånga veton, bröllopet i Vita huset 1886 och den hemliga canceroperationen på en lustjakt 1893.
Källor
Sidan bygger på etablerade uppslagsverk och amerikanska institutioners historiska material:
- The White House – officiella presidentbiografier över Grover Cleveland. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade forskaressäer om Clevelands båda mandatperioder, paniken 1893 och Pullmanstrejken. millercenter.org
- White House Historical Association – material om bröllopet 1886 och livet i Vita huset under familjen Cleveland. whitehousehistory.org
- Encyclopaedia Britannica – biografiska artiklar om Grover och Frances Cleveland samt valen 1884, 1888 och 1892. britannica.com
- Library of Congress – samtida tidningsmaterial och dokument från Clevelands presidentår. loc.gov