Gerald Ford är den ende president i USA:s historia som aldrig valdes till vare sig president eller vicepresident. Han hamnade i Vita huset genom en kedja av skandaler som fällde först vicepresident Spiro Agnew och sedan president Richard Nixon. När Ford svor presidenteden den 9 augusti 1974 sade han till amerikanerna: “Vår långa nationella mardröm är över” (“Our long national nightmare is over”). Få meningar har fångat ett ögonblick i amerikansk politik så väl.
Fords tid som president blev kort, bara knappt två och ett halvt år. Ändå rymmer den några av 1970-talets mest dramatiska händelser: benådningen av Nixon, Saigons fall och Vietnamkrigets definitiva slut, Helsingforsavtalet, en djup ekonomisk kris och två attentatsförsök inom loppet av sjutton dagar. Beslutet att benåda Nixon kostade honom sannolikt valet 1976 — men kom långt senare att omvärderas som modigt.
Den här sidan går igenom hela Fords liv: uppväxten i Michigan, de 25 åren i kongressen, den unika vägen till presidentposten, åren i Vita huset och hur historiker ser på honom idag. Vill du sätta honom i ett större sammanhang finns även översikten över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Gerald Ford
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 14 juli 1913 i Omaha, Nebraska (som Leslie Lynch King Jr.) |
| Död | 26 december 2006 i Rancho Mirage, Kalifornien (93 år) |
| Parti | Republikanerna |
| Mandatperiod | 9 augusti 1974 – 20 januari 1977 |
| Vicepresident | Nelson Rockefeller |
| First lady | Betty Ford |
| Föregångare | Richard Nixon |
| Efterträdare | Jimmy Carter |
| Yrke före politiken | Advokat; dessförinnan collegefotbollsspelare och sjöofficer |
| Känd för | Ende presidenten som aldrig valts; benådningen av Nixon 1974 |
Uppväxt och tidig karriär
Familj och bakgrund: pojken som bytte namn
Gerald Ford föddes inte som Gerald Ford. Han föddes som Leslie Lynch King Jr. i Omaha i Nebraska den 14 juli 1913. Hans biologiske far, Leslie King, var våldsam mot modern Dorothy, och hon lämnade honom bara veckor efter sonens födelse. Dorothy flyttade så småningom till Grand Rapids i Michigan, där hon 1916 gifte om sig med färghandlaren Gerald Rudolff Ford. Pojken började kallas Gerald Ford Jr. efter sin styvfar, och 1935 gjorde han namnbytet officiellt.
Ford växte alltså upp i en helt vanlig medelklassfamilj i Grand Rapids, med tre yngre halvbröder. Han fick inte veta sanningen om sin biologiske far förrän i tonåren, och träffade honom bara vid några få tillfällen. Styvfadern beskrev han däremot alltid med värme, som den verklige fadern i sitt liv. Uppväxten präglades av arbetsmoral, scouting och idrott. Ford nådde scoutrörelsens högsta rang, Eagle Scout, och är än idag den ende amerikanske president som gjort det.
Utbildning: fotbollsstjärna i Michigan och juridik vid Yale
I high school utmärkte sig Ford som fotbollsspelare, och det var idrotten som öppnade dörren till University of Michigan. Familjens färgbutik drabbades hårt av depressionen, så Ford fick själv finansiera studierna med stipendier, diskjobb och blodgivning. Där spelade han som center i universitetets lag, som vann det nationella mästerskapet både 1932 och 1933. Ford var så bra att två professionella klubbar, Green Bay Packers och Detroit Lions, ville värva honom efter examen 1935.
Han tackade nej till proffskontrakten. Ford ville läsa juridik, och tog i stället ett jobb som assisterande fotbollstränare och boxningstränare vid Yale University. Efter några år lyckades han övertala universitetet att låta honom läsa vid Yale Law School vid sidan av tränarjobbet. Han tog sin juristexamen 1941, med studieresultat i den övre delen av sin årskull, och återvände till Grand Rapids för att öppna advokatbyrå.
Andra världskriget: sjöofficer i Stilla havet
Advokatkarriären hann knappt börja innan Japan anföll Pearl Harbor i december 1941. Ford anmälde sig till flottan (U.S. Navy) våren 1942. Efter en tid som instruktör fick han tjänst på det lätta hangarfartyget USS Monterey, som deltog i en lång rad operationer i Stilla havet. Ford var nära att mista livet i december 1944, när en våldsam tyfon slog mot flottan och en brand bröt ut ombord på fartyget. Han lämnade flottan 1946 med graden örlogskapten (lieutenant commander).
Kriget förändrade hans politiska världsbild. Före kriget hade Ford, som många i Mellanvästern, lutat åt isolationism — tanken att USA borde hålla sig utanför världens konflikter. Han kom hem som övertygad internationalist, säker på att USA måste ta en aktiv roll i världen. Den övertygelsen bar han med sig genom hela sin politiska karriär.
Vägen till Vita huset
25 år i representanthuset
År 1948 utmanade Ford den sittande republikanske kongressledamoten i sitt hemdistrikt i primärvalet — och vann. Samma år gifte han sig med Betty Bloomer, en tidigare dansare och modearbetare som skulle bli en av USA:s mest omtalade first ladies. I november vann han själva kongressvalet, och i januari 1949 tog han plats i representanthuset (House of Representatives).
Där blev han kvar i nästan 25 år. Väljarna i Grand Rapids skickade tillbaka honom gång på gång, alltid med bred marginal. Ford byggde sitt rykte på hårt arbete i anslagsutskottet, på hederlighet och på en ovanlig förmåga att hålla sams med politiska motståndare. Han var en pålitlig konservativ röst i ekonomiska frågor, men ingen ideolog. Kollegor i båda partierna beskrev honom som en man utan bitterhet, och det skulle visa sig avgörande för hans karriär.
År 1963 utsåg president Lyndon B. Johnson honom till ledamot av Warrenkommissionen (Warren Commission), som utredde mordet på John F. Kennedy. Två år senare, 1965, valde de republikanska ledamöterna Ford till minoritetsledare (House Minority Leader) i representanthuset. Hans stora dröm var aldrig presidentposten. Målet var att bli talman (Speaker of the House) — men det kravde att republikanerna vann majoritet i kammaren, och det gjorde de aldrig under hans tid.
Vicepresident via 25:e tillägget
Hösten 1973 förändrades allt. Vicepresident Spiro Agnew tvingades avgå i oktober, sedan han utretts för mutbrott och skattefusk under sin tid som politiker i Maryland. För första gången någonsin skulle en vakans på vicepresidentposten fyllas enligt det 25:e tillägget till konstitutionen, som antagits 1967. Tillägget säger att presidenten nominerar en ny vicepresident, som sedan måste godkännas av båda kamrarna i kongressen. Hur den processen fungerar i detalj kan du läsa om i vår guide till USA:s grundlag och dess tillägg.
President Nixon behövde en kandidat som en Watergate-trött kongress kunde acceptera. Valet föll på Ford — respekterad, skandalfri och omtyckt över partigränserna. Kongressen förhörde honom grundligt, granskade hans ekonomi och privatliv och godkände honom sedan med förkrossande siffror i båda kamrarna. Den 6 december 1973 svors Ford in som USA:s 40:e vicepresident — den förste i historien som tillträtt posten utan att ha valts i ett nationellt val. I sitt tal efter edsavläggelsen fällde han en självironisk kommentar som blivit berömd: “Jag är en Ford, inte en Lincoln” (“I’m a Ford, not a Lincoln”) — en blinkning både till bilmärkena och till att han inte gjorde anspråk på storhet.
Watergate fäller Nixon
Ford hann vara vicepresident i bara åtta månader. Under den tiden växte Watergateskandalen — avslöjandena om inbrottet i demokraternas högkvarter 1972 och Vita husets försök att dölja sin inblandning — till en fullskalig konstitutionell kris. Ford försvarade länge Nixon offentligt och sade sig tro på presidentens oskuld. I augusti 1974 offentliggjordes dock den inspelning som kallats “the smoking gun”, där Nixon hördes beordra att FBI:s utredning skulle stoppas. Stödet i kongressen kollapsade, och riksrätt med fällande dom framstod som oundviklig.
Den 8 augusti 1974 meddelade Richard Nixon i ett tv-tal att han avgick — den ende president som någonsin gjort det. Klockan tolv dagen därpå, den 9 augusti 1974, svor Gerald Ford presidenteden i Vita huset. I sitt korta tal sade han orden som blivit klassiska: “Vår långa nationella mardröm är över. Vår konstitution fungerar.” Ford var nu president — utan att en enda amerikan utanför hans kongressdistrikt i Michigan någonsin röstat på honom.
Presidenttiden (1974–1977)
Ford tog över ett land i djup förtroendekris. Watergate hade fått miljontals amerikaner att tappa tron på sina politiker, Vietnamkriget gick mot sitt bittra slut och ekonomin pressades av både hög inflation och stigande arbetslöshet. Mot den bakgrunden blev Fords viktigaste uppgift att återupprätta förtroendet för själva presidentämbetet. Hans öppna, prestigelösa stil stod i skarp kontrast mot Nixons slutenhet: han bjöd in journalister, rostade sitt eget bröd inför kamerorna och lät sig fotograferas i vardagliga situationer som hans företrädare aldrig tillåtit. De första veckorna var pressen och allmänheten närmast förälskade i den nye presidenten. Men redan efter en månad fattade han det beslut som kom att definiera hela hans presidentskap — och som fick smekmånaden att ta abrupt slut.
Nixonbenådningen: beslutet som formade allt
Söndagen den 8 september 1974 satte sig Ford framför tv-kamerorna och meddelade att han gav Richard Nixon en “fullständig, fri och absolut benådning” för alla federala brott denne kunde ha begått som president. Nixon skulle aldrig åtalas för Watergate.
Varför benådade Ford Nixon?
Fords egen förklaring var att landet behövde gå vidare. En rättegång mot en före detta president skulle ha dominerat nyheterna i åratal, hållit Watergatesåret öppet och gjort det omöjligt för regeringen att fokusera på ekonomin och utrikespolitiken. Bättre då, resonerade han, att ta smällen på en gång och låta nationen läka. Ford hänvisade också till att Nixon redan straffats hårt genom att förlora presidentposten.
Reaktionen: raseri och misstankar
Reaktionen blev våldsam. Kritiker rasade över att vanliga inbrottstjuvar dömdes till fängelse medan mannen som lett mörkläggningen gick fri. Många misstänkte en hemlig uppgörelse — att Nixon lovats benådning i utbyte mot att avgå. Ford förnekade detta bestämt, och tog det ovanliga steget att frivilligt vittna inför ett utskott i representanthuset för att förklara sig. Något belägg för en uppgörelse har aldrig lagts fram. Men skadan var skedd. Fords popularitetssiffror störtdök med runt 20 procentenheter nästan över en natt, och hans egen pressekreterare Jerald terHorst avgick i protest. De flesta historiker bedömer att benådningen sannolikt kostade Ford valet 1976.
Värt att nämna är att Ford samma september också införde ett program för villkorlig amnesti åt dem som vägrat inkallelse under Vietnamkriget. De kunde slippa straff i utbyte mot en tids samhällstjänst. Även det beslutet var kontroversiellt — fast då främst bland konservativa.
Ekonomin: inflation, recession och WIN-kampanjen
Den ekonomiska situationen Ford ärvde var den värsta sedan depressionen på 1930-talet. Oljekrisen 1973 hade fyrdubblat oljepriset, inflationen låg över tio procent och kallades “public enemy number one” av Ford själv. Hans första stora initiativ blev kampanjen Whip Inflation Now, förkortad WIN — ungefär “besegra inflationen nu”. Idén var att medborgarna frivilligt skulle spara energi, odla egna grönsaker och hålla igen på konsumtionen, gärna med en WIN-knapp på kavajslaget.
Kampanjen blev ett fiasko. Knapparna gjorde ingen märkbar skillnad på priserna, och WIN förlöjligades snabbt som ett PR-jippo utan verklig politik bakom. Värre var att ekonomin under hösten 1974 gled in i en djup recession, med en arbetslöshet som 1975 nådde omkring nio procent. Ford fick byta fot: från inflationsbekämpning till stimulans. År 1975 skrev han under en stor skattesänkning för att få fart på ekonomin igen, trots sin motvilja mot ökade budgetunderskott.
Mot slutet av mandatperioden hade läget faktiskt ljusnat. Inflationen hade ungefär halverats och tillväxten var tillbaka. Men återhämtningen kom för sent för att hinna prägla väljarnas bild av ekonomin före valet 1976.
Vetopennan och striden med kongressen
Mellanårsvalet i november 1974, bara månader efter Nixons avgång, blev en katastrof för republikanerna. Demokraterna vann stora majoriteter i båda kamrarna, och den nya kongressen var både självsäker och konfrontativ. Ford, som saknade egen väljarlegitimitet och egen majoritet, regerade i stor utsträckning med vetopennan: han lade in veto mot över 60 lagförslag under sina två och ett halvt år, oftast med motiveringen att de var för dyra. De flesta vetona höll, men styrkeförhållandet gjorde det svårt för honom att driva någon egen större reformagenda.
Hit hör också en episod som blivit klassisk i amerikansk politik. När New York stod på randen till konkurs 1975 vägrade Ford först att utlova federal räddning, vilket fick tidningen Daily News att trycka den berömda rubriken “Ford to City: Drop Dead” — ungefär “Ford till staden: dra åt skogen”. Ford hade aldrig använt de orden, och till slut godkände han faktiskt federala lån till New York sedan staden lagt fram en saneringsplan. Men rubriken fastnade, och den anses ha skadat honom i delstaten New York i valet 1976.
Energikrisen och kampen om oljan
Parallellt med inflationen brottades Ford med energifrågan. Oljeembargot 1973 hade blottat hur beroende USA blivit av importerad olja, och Ford gjorde energipolitiken till ett återkommande tema i sina tal till kongressen. Han ville avreglera de amerikanska oljepriserna för att stimulera inhemsk produktion, medan den demokratiska kongressen fruktade att fria priser skulle slå mot hushållen. Resultatet blev en kompromisslag 1975 som bland annat skapade den strategiska oljereserven (Strategic Petroleum Reserve) och införde de första federala kraven på bränslesnåla bilar. Det var mindre än Ford önskat, men grunderna i amerikansk energipolitik för decennier framåt lades här.
Underrättelseskandalerna och regeringsombildningen
Watergate fick också ett efterspel som hamnade på Fords bord. I början av 1975 avslöjade medierna att CIA och FBI under årtionden ägnat sig åt olaglig övervakning av amerikanska medborgare, brevöppning och till och med planer på att mörda utländska ledare. Senaten tillsatte en granskningskommission under senator Frank Church, den så kallade Churchkommittén (Church Committee), och Ford tillsatte en egen utredning under vicepresident Rockefeller. Granskningarna skakade underrättelsevärlden i grunden. Ford svarade 1976 med en presidentorder som för första gången uttryckligen förbjöd amerikanska myndigheter att delta i politiska lönnmord — ett förbud som i olika former gällt sedan dess. Reformvågen ledde också fram till att kongressen inrättade permanenta utskott för att övervaka underrättelsetjänsterna.
Hösten 1975 genomförde Ford dessutom en dramatisk regeringsombildning som pressen döpte till “Halloweenmassakern” (Halloween Massacre). Donald Rumsfeld blev försvarsminister, yngst någonsin på posten, och ersattes som stabschef i Vita huset av den då 34-årige Dick Cheney. George H.W. Bush, en framtida president, sattes som chef för CIA, och Henry Kissinger fick lämna rollen som nationell säkerhetsrådgivare men behöll utrikesministerposten. Samtidigt meddelade Nelson Rockefeller att han inte stod till förfogande som vicepresidentkandidat 1976 — ett besked som allmänt tolkades som en eftergift åt partihögern. Ombildningen visade en tuffare sida av Ford, men bidrog också till bilden av oro i administrationen. I efterhand är den mest omtalad för något annat: sällan har så många framtida toppnamn i amerikansk politik samlats i en och samma regering.
Vietnams slutfas: Saigons fall 1975
Det var under Fords tid som Vietnamkriget — konflikten som slitit sönder USA i över ett decennium — tog definitivt slut. Parisavtalet 1973 hade tagit hem de amerikanska stridsförbanden, men kriget mellan Nord- och Sydvietnam fortsatte. Våren 1975 inledde Nordvietnam en storoffensiv, och det sydvietnamesiska försvaret föll samman i snabb takt. Ford bad kongressen om ytterligare militärt stöd till Sydvietnam, men kongressen, och en krigstrött amerikansk opinion, sade nej.
Den 30 april 1975 föll Saigon. Dagarna dessförinnan genomförde USA en av historiens största helikopterevakueringar, Operation Frequent Wind, där tusentals amerikaner och sydvietnameser lyftes ut från staden — bilderna av helikoptrar på ambassadens tak blev en symbol för hela krigets slut. Ford drev därefter igenom att USA skulle ta emot flyktingarna: sammanlagt kom omkring 130 000 vietnamesiska flyktingar till USA under 1975, trots att opinionen inledningsvis var emot. Ford betraktade flyktingmottagandet som en hederssak, och det räknas idag till hans mest respekterade insatser.
Bara veckor senare, i maj 1975, prövades Ford igen när Kambodjas nya röda khmerer-regim kapade det amerikanska handelsfartyget Mayaguez. Ford beordrade en militär fritagningsoperation. Besättningen frigavs, men ett fyrtiotal amerikanska soldater dödades i insatsen. Hemma i USA sågs händelsen ändå av många som ett bevis på handlingskraft efter förödmjukelsen i Saigon.
Helsingforsavtalet och avspänningspolitiken
Fords viktigaste utrikespolitiska avtryck kom i Europa. I augusti 1975 reste han till Helsingfors och undertecknade, tillsammans med ledarna för 34 andra stater, slutakten från Europeiska säkerhetskonferensen — det som brukar kallas Helsingforsavtalet (Helsinki Accords). Avtalet byggde på en byteshandel mellan öst och väst. Sovjetunionen fick det man länge önskat: ett erkännande av att Europas gränser efter andra världskriget inte skulle ändras med våld. I utbyte skrev östblocket under på principer om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Kritiken i USA var hård. Motståndare, inte minst inom Fords eget parti, menade att han gett Sovjet en gratisseger och i praktiken accepterat det sovjetiska greppet om Östeuropa. Med tiden har bedömningen svängt helt. Människorättsprinciperna i avtalet blev ett verktyg för oppositionella i öst — grupper som Charta 77 i Tjeckoslovakien och olika Helsingforskommittéer kunde hänvisa till att deras egna regeringar skrivit under. Många historiker ser idag Helsingforsavtalet som en av de faktorer som långsamt urholkade kommunistregimernas legitimitet fram till murens fall.
Ford fortsatte också Nixons avspänningspolitik (détente) gentemot Sovjetunionen. Vid ett toppmöte i Vladivostok i november 1974 enades han och Sovjetledaren Leonid Brezjnev om ramarna för ett nytt avtal om att begränsa kärnvapnen, en fortsättning på SALT-processen. Något färdigt avtal hann dock aldrig undertecknas under Fords tid, och när högerflygeln inom det republikanska partiet växte sig starkare tonade Ford ned själva ordet détente. Utrikespolitiken sköttes i praktiken i tätt samarbete med Henry Kissinger, som Ford ärvt från Nixon och behöll som utrikesminister genom hela mandatperioden. I Mellanöstern förhandlade Kissinger under Fords tid fram Sinai II-avtalet 1975 mellan Egypten och Israel, ett delsteg på vägen mot den fred som fullbordades under nästa president.
Två attentatsförsök på sjutton dagar
September 1975 blev en månad Ford sent skulle glömma. Den 5 september riktade Lynette “Squeaky” Fromme, en anhängare till sektledaren Charles Manson, en pistol mot honom i Sacramento i Kalifornien. Vapnet avfyrades aldrig; Secret Service-agenter övermannade henne på plats. Bara sjutton dagar senare, den 22 september i San Francisco, sköt Sara Jane Moore ett skott mot Ford från andra sidan gatan. Kulan missade, delvis för att en åskådare hann slå till hennes arm. Båda kvinnorna dömdes till livstids fängelse.
Ford är därmed den ende amerikanske president som utsatts för två attentatsförsök av två olika gärningspersoner inom loppet av en månad — bägge dessutom kvinnor, vilket saknar motstycke. Ford vägrade att dra sig undan offentligheten efteråt. Han fortsatte resa och möta väljare, med motiveringen att en president inte kan gömma sig för folket.
200-årsjubileet, Supreme Court och svininfluensan
År 1976 fyllde USA 200 år, och Ford ledde firandet av tvåhundraårsjubileet (Bicentennial) den 4 juli. Han talade i Philadelphia vid Independence Hall, där självständighetsförklaringen en gång undertecknats, och tog emot en parad av segelfartyg från hela världen i New Yorks hamn. För en nation som gått igenom Vietnam och Watergate blev jubileet ett sällsynt ögonblick av gemensam stolthet, och Ford beskrev det senare som en av sina lyckligaste dagar som president.
Ford hann också sätta ett bestående avtryck i Högsta domstolen (Supreme Court). När domaren William O. Douglas drog sig tillbaka 1975 nominerade Ford appellationsdomaren John Paul Stevens, som godkändes av senaten utan en enda nejröst. Stevens blev kvar i domstolen i nästan 35 år. Ford skrev sent i livet att han var beredd att låta historiens dom över hans presidentskap vila helt på den utnämningen — ett ovanligt uttalande, särskilt som Stevens med åren kom att räknas till domstolens liberala flygel.
Ett mindre lyckat kapitel var hanteringen av svininfluensan 1976. Efter ett utbrott på en militärbas varnade experter för en pandemi i klass med spanska sjukan, och Ford beslutade om massvaccinering av hela befolkningen. Omkring 40 miljoner amerikaner hann vaccineras innan programmet stoppades: pandemin uteblev, medan ett antal vaccinerade drabbades av en sällsynt nervsjukdom. Episoden brukar användas som skolexempel på hur svårt det är för politiker att fatta beslut under osäkerhet — hade pandemin kommit hade Ford hyllats för samma beslut.
Valet 1976: Reagan, tv-debatterna och förlusten mot Carter
Ford ställde upp i presidentvalet 1976 för att vinna ämbetet på riktigt. Men först väntade en oväntat brutal strid inom det egna partiet. Kaliforniens förre guvernör Ronald Reagan utmanade den sittande presidenten i primärvalen, buren av partiets växande högerflygel som ogillade både benådningen, avspänningspolitiken och utnämningen av den liberale Nelson Rockefeller till vicepresident. Striden gick ända till partikonventet i Kansas City, där Ford vann nomineringen med knapp marginal. Rockefeller hade då redan pressats bort, och Ford valde senatorn Bob Dole som vicepresidentkandidat. Hur amerikanska primärval och konvent fungerar kan du läsa mer om i vår genomgång av valen i USA.
Motståndaren i huvudvalet blev Jimmy Carter, en tidigare guvernör i Georgia som kampanjade som Washington-outsider med löftet att aldrig ljuga för det amerikanska folket — ett budskap skräddarsytt för tiden efter Watergate. Carter ledde stort i opinionen under sommaren, med försprång på uppåt 30 procentenheter i vissa mätningar. Ford hämtade in nästan hela försprånget under hösten, hjälpt av en förbättrad ekonomi och en energisk kampanj.
Så kom tv-debatterna, de första sedan 1960. I den andra debatten gjorde Ford ett misstag som fick enorm uppmärksamhet: han förklarade att “det finns ingen sovjetisk dominans över Östeuropa” (“There is no Soviet domination of Eastern Europe”). Ford menade att USA aldrig skulle erkänna Sovjets grepp om regionen som legitimt, men formuleringen lät som okunskap, och han dröjde flera dagar med att rätta sig. Felsägningen bröt hans momentum i ett känsligt läge.
Kampanjens sista veckor blev en kapplöpning mot klockan. Ford reste land och rike runt, ofta med hes röst, och opinionsmätningarna dagarna före valet visade i praktiken dött lopp. Valnatten blev därefter — en rysare. Carter vann till slut med 297 elektorsröster mot 240, och med omkring 50 procent av rösterna mot Fords 48. Det var ett av 1900-talets jämnaste presidentval — ett skifte i ett par delstater hade räckt för att ge Ford segern. De flesta bedömare då och senare har pekat på Nixonbenådningen som den enskilt tyngsta förklaringen till nederlaget. Ford tog förlusten hårt men värdigt. Hans röst var så nedsliten efter kampanjen att Betty Ford fick läsa upp hans gratulationstelegram till Carter offentligt.
Viktiga händelser under Fords presidenttid
| Datum | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 9 augusti 1974 | Ford svärs in som president efter Nixons avgång | Förste presidenten som aldrig valts till president eller vicepresident |
| 8 september 1974 | Ford benådar Richard Nixon | Popularitetsras; beslutet präglar hela presidentskapet |
| Oktober 1974 | WIN-kampanjen mot inflationen lanseras | Frivillighetskampanj som snabbt förlöjligas och överges |
| November 1974 | Toppmöte med Brezjnev i Vladivostok | Ramverk för fortsatt kärnvapenbegränsning (SALT) |
| 30 april 1975 | Saigon faller; Vietnamkriget tar slut | Massiv evakuering; omkring 130 000 flyktingar tas emot i USA |
| Maj 1975 | Mayaguez-incidenten | Militär fritagning av kapat amerikanskt fartyg |
| 1 augusti 1975 | Helsingforsavtalet undertecknas | Kritiseras först, omvärderas senare som ett vapen mot östblocket |
| September 1975 | Två attentatsförsök mot Ford | Fromme (5 sept) och Moore (22 sept); Ford oskadd båda gångerna |
| November 1976 | Ford förlorar valet mot Jimmy Carter | 297–240 i elektorsröster; benådningen anses ha avgjort |
Efter presidenttiden
Ford lämnade Vita huset i januari 1977, bara 63 år gammal, och fick ett långt liv som före detta president. Han och Betty bosatte sig i Rancho Mirage i Kalifornien. År 1979 kom hans memoarer, med den talande titeln A Time to Heal — “en tid att läka”. Han höll föreläsningar, satt i bolagsstyrelser och blev med åren en flitigt anlitad äldre statsman som gärna uttalade sig om behovet av samarbete över partigränserna.
En kuriositet inträffade 1980. Ronald Reagan, mannen som utmanat Ford fyra år tidigare, sonderade allvarligt möjligheten att göra Ford till sin vicepresidentkandidat. Förhandlingarna gick långt, och i medierna talades det om ett slags “medpresidentskap” där Ford skulle få ovanligt stort inflytande. Affären sprack i sista stund, Reagan valde George H.W. Bush i stället, och Ford förblev pensionär. Med tiden blev Ford och Jimmy Carter, de gamla valrivalerna, nära vänner — en av de mest omtalade vänskaperna mellan före detta presidenter.
Betty Ford gjorde under samma år egna bestående avtryck. Redan som first lady hade hon brutit tabun genom att tala öppet om sin bröstcancer. Efter Vita huset berättade hon lika öppet om sitt beroende av alkohol och läkemedel, och 1982 grundade hon Betty Ford Center, en behandlingsklinik som blivit världsberömd. Många bedömare menar att parets gemensamma öppenhet gjort lika stort avtryck i amerikanskt samhällsliv som makens politik.
Ford hann fylla 93 år och var vid sin död den dittills mest långlivade amerikanske presidenten. År 1999 tilldelades han Frihetsmedaljen (Presidential Medal of Freedom), och 2001 fick han John F. Kennedy-bibliotekets Profile in Courage-pris för benådningen av Nixon — mer om det nedan. Gerald Ford avled den 26 december 2006 i sitt hem i Rancho Mirage. Han hedrades med en statsbegravning där kistan låg på lit de parade i Kapitolium, och bland dem som höll minnestal fanns Jimmy Carter — vännen som en gång besegrat honom. Ford vilar idag vid sitt presidentmuseum i Grand Rapids, den stad där allt en gång började.
Eftermäle: hur bedöms Gerald Ford idag?
I historikernas rankningar av presidenter hamnar Ford oftast i mittfältet. Det brukar förklaras med att hans tid var kort, att han saknade egen valseger och egen majoritet i kongressen, och att han därför aldrig fick chansen att genomföra någon stor egen agenda. Kritiker pekar på WIN-kampanjens misslyckande, de många vetona i stället för egna initiativ och den bitvis valhänta hanteringen av ekonomin. Ford drabbades också av en orättvis men seglivad bild i medierna som klumpig och långsam — komikern Chevy Chases parodier på snubblande Ford i tv-programmet Saturday Night Live bidrog starkt, trots att Ford i själva verket var en av de mest idrottsligt begåvade presidenter landet haft.
Samtidigt har eftermälet blivit klart mildare med åren, och det gäller framför allt synen på Nixonbenådningen. Det som 1974 fördömdes som svek eller korruption beskrivs idag av många historiker och tidigare kritiker som ett modigt beslut fattat i landets intresse, i full vetskap om det politiska priset. Symbolen för omsvängningen kom 2001, när Ford tilldelades Profile in Courage-priset av John F. Kennedys bibliotek och stiftelse — ett pris som ges till politiker som riskerat sin karriär för det de ansett rätt. Senator Edward Kennedy, som själv rasat mot benådningen 1974, sade vid ceremonin öppet att historien gett Ford rätt.
Fords försvarare lyfter också fram det som kanske är svårast att mäta: att han återgav presidentämbetet dess anständighet. Efter Watergate behövde USA en president utan hemligheter, och Ford levererade just det. Hans öppna stil, hans samarbeten över partigränsen och hans vägran att smutskasta motståndare framstår för många som ett föredöme, inte minst i senare tiders polariserade politiska klimat. Även Helsingforsavtalet och mottagandet av de vietnamesiska flyktingarna har stigit kraftigt i värde i historikernas ögon. Den vanligaste sammanfattningen av Gerald Ford idag lyder ungefär: ingen stor president, men rätt man vid exakt rätt tillfälle.
Vanliga frågor om Gerald Ford
Varför blev Gerald Ford president utan att ha valts?
Ford utsågs till vicepresident enligt konstitutionens 25:e tillägg i december 1973, sedan Spiro Agnew avgått i en mutskandal. När Richard Nixon avgick på grund av Watergate den 9 augusti 1974 blev Ford automatiskt president. Eftersom han aldrig stått på någon nationell valsedel är han den ende amerikanske presidenten som varken valts till president eller vicepresident.
Varför benådade Ford Nixon?
Ford ansåg att en årslång rättegång mot en före detta president skulle förlama landet och hindra det från att gå vidare efter Watergate. Han menade också att Nixon redan straffats genom att förlora ämbetet. Ford förnekade alltid att benådningen var en del av någon uppgörelse, och något bevis för en sådan har aldrig lagts fram.
Kostade benådningen Ford valet 1976?
Det går inte att bevisa, men de flesta historiker tror det. Fords popularitet rasade med runt 20 procentenheter direkt efter benådningen, och valet 1976 var extremt jämnt — Carter vann med 297 elektorsröster mot 240. Med tanke på de små marginalerna hade Ford sannolikt vunnit utan den vrede benådningen väckte.
Hur många attentatsförsök utsattes Ford för?
Två, båda i Kalifornien i september 1975 och båda utförda av kvinnor. Lynette “Squeaky” Fromme riktade en pistol mot honom i Sacramento den 5 september, och Sara Jane Moore sköt ett skott som missade i San Francisco den 22 september. Ford klarade sig oskadd båda gångerna.
Vad hände med Vietnamkriget under Ford?
Kriget tog definitivt slut under Fords tid. Saigon föll den 30 april 1975 sedan kongressen sagt nej till mer stöd åt Sydvietnam. USA evakuerade tusentals människor med helikopter under krigets sista dygn, och Ford drev igenom att omkring 130 000 vietnamesiska flyktingar togs emot i USA.
Vad var WIN-kampanjen?
WIN stod för Whip Inflation Now, ungefär “besegra inflationen nu”, och var Fords kampanj hösten 1974 mot den tvåsiffriga inflationen. Medborgarna uppmanades spara, odla grönsaker och bära WIN-knappar. Kampanjen fick ingen effekt på priserna, förlöjligades snabbt och övergavs när ekonomin i stället gled in i en recession.
Källor
Innehållet på den här sidan bygger på etablerade källor om Gerald Ford och det amerikanska presidentämbetet:
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Fords presidentskap och politik. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över Gerald Ford. whitehouse.gov
- Gerald R. Ford Presidential Library and Museum – dokument, tal och biografiskt material ur Fords eget arkiv. fordlibrarymuseum.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta och årtal. britannica.com
- National Archives – originaldokument om benådningen och det 25:e tillägget. archives.gov