George Washington var USA:s förste president, i ämbetet 1789–1797. Men det säger nästan för lite. Washington var mannen som ledde den amerikanska armén till seger mot Storbritannien, som ledde mötet där konstitutionen skrevs, och som sedan valdes till president av ett enigt elektorskollegium — två gånger. Ingen annan president har någonsin blivit vald utan en enda motröst. När han tillträdde fanns det ingen regering att ta över. Han fick bygga allt från grunden.
Det är just därför han fortfarande spelar roll. Nästan allt en amerikansk president gör i dag vilar på vanor som Washington skapade. Att presidenten kallas “Mr. President” och inte något kungligt. Att presidenten omger sig med ett kabinett av rådgivare. Att makten lämnas över frivilligt efter valet. Inget av detta stod i konstitutionen som en självklarhet — Washington valde det, och hans val blev regel.
Hans största gärning var kanske den enklaste: han gick hem. Efter två mandatperioder avstod han frivilligt från makten, trots att han hade kunnat bli omvald hur länge som helst. Den handlingen skapade tvåperiodstraditionen och visade världen att en republik faktiskt kunde fungera. Den här sidan går igenom hela hans liv: uppväxten i Virginia, kriget, presidenttiden och det eftermäle som fortfarande diskuteras. Han är den förste i raden av alla USA:s presidenter, och på många sätt den som definierade vad de andra skulle bli.
Snabbfakta om George Washington
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 22 februari 1732 i Westmoreland County, Virginia |
| Död | 14 december 1799 på Mount Vernon, Virginia |
| Parti | Inget — den ende partilöse presidenten |
| Mandatperiod | 30 april 1789 – 4 mars 1797 |
| Vicepresident | John Adams |
| Maka | Martha Washington (gifta 1759) |
| Föregångare | Ingen — han var den förste |
| Efterträdare | John Adams |
| Yrke före politiken | Lantmätare, plantageägare, officer |
| Känd för | Revolutionens överbefälhavare som blev förste president och frivilligt lämnade makten |
Uppväxt och tidig karriär
Familj och bakgrund i Virginia
George Washington föddes den 22 februari 1732 i Westmoreland County i kolonin Virginia. Familjen tillhörde den lägre delen av Virginias plantageägarklass — välbärgad, men långt ifrån den rikaste eliten. Fadern Augustine Washington ägde mark och en järnbruksandel, och modern Mary Ball Washington var hans andra hustru. George var äldst av deras sex barn, men han hade också äldre halvbröder från faderns första äktenskap.
När George var elva år dog fadern. Det förändrade allt. Pengarna som skulle ha bekostat en utbildning i England, som halvbröderna fått, fanns inte längre. I stället blev halvbrodern Lawrence Washington en sorts ersättningsfar. Lawrence hade gift sig in i den mäktiga familjen Fairfax och ägde en egendom vid Potomacfloden som han döpt till Mount Vernon. Genom Lawrence fick den unge George tillträde till Virginias fina salonger — och en förebild att sträva efter.
En resa i ungdomen förtjänar en egen mening. 1751 följde George med den lungsjuke Lawrence till Barbados, i hopp om att klimatet skulle hjälpa. Det blev Washingtons enda utlandsresa någonsin — mannen som skulle forma USA:s utrikespolitik lämnade aldrig mer den nordamerikanska kontinenten. På ön drabbades han dessutom av smittkoppor och överlevde. Det gav honom immunitet mot en sjukdom som senare skulle skörda fler soldatliv i revolutionskriget än striderna gjorde, och som befälhavare lät han massvaccinera sin armé — ett av krigets minst omtalade men viktigaste beslut.
Lawrence dog i tuberkulos 1752, bara 34 år gammal. Några år senare tog George över Mount Vernon, egendomen som skulle vara hans hem resten av livet. Där drev han jordbruk i stor skala, experimenterade med nya grödor och byggde ut huset i omgångar. Mount Vernon drevs, som nästan alla stora plantager i Virginia, med förslavad arbetskraft. Det är en del av Washingtons historia som inte går att skilja från resten, och vi återkommer till den.
Utbildning — eller bristen på den
Washington fick aldrig någon högre utbildning. Han gick inte på college, läste aldrig juridik och lärde sig aldrig franska — något han själv beklagade livet ut. Hans skolgång bestod av några års undervisning i räkning, skrivning och lantmäteri, troligen hos privatlärare och i lokala skolor. Bland de tidiga grundarna sticker han ut: John Adams gick på Harvard, Thomas Jefferson på William & Mary, James Madison på det som i dag är Princeton. Washington lärde sig i stället genom att göra.
Det han saknade i boklig bildning kompenserade han med disciplin. Som tonåring kopierade han för hand 110 regler om gott uppförande, “Rules of Civility”, och han tränade sig systematiskt i att behärska sitt humör — som enligt samtida vittnen var häftigt. Han blev också en imponerande fysisk gestalt: ungefär 188 centimeter lång i en tid då de flesta män var betydligt kortare, och enligt många samtida den bäste ryttaren i Virginia. Människor lade märke till honom långt innan han sagt ett ord.
Lantmätaren som blev soldat
Vid 16 års ålder följde Washington med på en lantmäterixpedition till Virginias vildmark i väster. Året därpå fick han sitt första riktiga jobb, som officiell lantmätare i Culpeper County. Det var ett välbetalt yrke som lärde honom att läsa terräng, rita kartor och klara sig i obygden — kunskaper som skulle visa sig avgörande. Han köpte också tidigt egen mark i väster. Washington förstod före de flesta att Amerikas framtid låg bortom bergen.
Militärbanan började 1753. Storbritannien och Frankrike gjorde båda anspråk på Ohiodalen, och Virginias guvernör behövde någon som kunde leverera ett budskap till de franska befälhavarna: ge er av. Den 21-årige Washington anmälde sig frivilligt, red genom vintervildmarken och kom tillbaka med fransmännens artiga nej. Hans rapport om resan trycktes och gjorde honom känd på båda sidor Atlanten.
Året därpå gick det sämre. Washington ledde en styrka mot fransmännen och hamnade i en skärmytsling där en fransk officer dödades — skotten som brukar räknas som starten på det fransk-indianska kriget (French and Indian War), den nordamerikanska delen av ett världskrig mellan Storbritannien och Frankrike. Kort därefter tvingades Washington kapitulera vid det provisoriska Fort Necessity. Det var hans första och enda kapitulation. 1755 följde han med den brittiske generalen Braddock på ett fälttåg som slutade i katastrof: styrkan gick i bakhåll, Braddock stupade, och Washington — som fick två hästar skjutna under sig och kulhål i rocken — organiserade reträtten. Han blev därefter överste och chef för Virginias regemente, med ansvar för att försvara en lång och utsatt gräns. Vid krigets slut var han den mest erfarne amerikanskfödde officeren i kolonierna.
1759 gifte han sig med Martha Dandridge Custis, en förmögen änka med två små barn. Äktenskapet gjorde honom till en av Virginias rikaste män. Paret fick inga egna barn, men Washington uppfostrade Marthas barn och senare två av hennes barnbarn som sina egna. Samma år tog han plats i Virginias lagstiftande församling (House of Burgesses), där han satt i femton år och lärde sig politikens hantverk — mest genom att lyssna.
Vägen till Vita huset
Här behövs en brasklapp direkt: Washingtons väg till presidentposten gick aldrig genom Vita huset, för byggnaden fanns inte ännu. Den stod klar först 1800, ett år efter hans död, och han är därmed den ende presidenten som aldrig bott där. Hans väg gick i stället genom ett krig, en konstitution och ett val han aldrig bad om.
Revolutionens överbefälhavare
Under 1760- och 1770-talen växte konflikten mellan de amerikanska kolonierna och det brittiska parlamentet, framför allt om skatter som kolonisterna aldrig fått rösta om. Washington var tidigt kritisk mot den brittiska politiken och valdes som en av Virginias delegater till kontinentalkongressen (Continental Congress). När kriget bröt ut vid Lexington och Concord i april 1775 behövde kongressen en överbefälhavare för den nya kontinentalarmén. Valet föll på Washington: han hade krigserfarenhet, han kom från den stora och viktiga kolonin Virginia, och han var känd för att kunna hålla ihop människor. I juni 1775 tog han befälet. Han vägrade lön och begärde bara att få sina utlägg ersatta.
Hela den berättelsen — orsakerna till upproret, krigets vändpunkter och den osannolika segern — finns i vår guide om amerikanska revolutionen. Här räcker det korta dramat. Washington förlorade fler slag än han vann. Hösten 1776 drevs hans armé ut ur New York och jagades genom New Jersey; revolutionen såg ut att dö. Då korsade han Delawarefloden natten till den 26 december 1776, överraskade garnisonen i Trenton och vann dagar senare igen vid Princeton. Segrarna var små men räddade moralen. Vintern 1777–78 vid Valley Forge svalt och frös armén, men den höll ihop — till stor del för att Washington stannade hos den. Hans egentliga genidrag var strategiskt: han förstod att han inte behövde besegra britterna, bara undvika att förlora armén tills Storbritannien tröttnade. 1781 slog fällan igen. Med hjälp av den franska armén och flottan instängde Washington den brittiske generalen Cornwallis vid Yorktown och tvingade fram en kapitulation. Kriget var i praktiken vunnet, och 1783 erkände Storbritannien USA:s självständighet.
Sedan gjorde Washington något som förbluffade världen. I december 1783 red han till kongressen och lämnade tillbaka sitt befäl. En segerrik general som frivilligt avstår från makten — det hade knappt hänt sedan antiken. Den brittiske kungen Georg III lär ha sagt att om Washington gjorde det skulle han vara sin tids störste man. Washington gjorde det, och åkte hem till Mount Vernon för att odla jorden.
Konventet i Philadelphia
Friheten löste inte landets problem. Under 1780-talet styrdes USA av konfederationsartiklarna (Articles of Confederation), ett löst förbund där centralmakten varken kunde beskatta eller upprätthålla ordning. Ekonomin haltade, delstaterna bråkade, och ett väpnat skatteuppror i Massachusetts — Shays uppror — skrämde eliten. Sommaren 1787 samlades därför delegater i Philadelphia för att skapa ett nytt styrelseskick. Washington valdes enhälligt till konventets ordförande. Han sade nästan ingenting under debatterna, men hans blotta närvaro gav projektet legitimitet. Många forskare menar dessutom att presidentämbetet utformades med honom i åtanke: delegaterna vågade ge posten verklig makt eftersom alla visste vem som skulle få den först. Resultatet — världens äldsta ännu gällande författning — kan du läsa mer om i vår genomgång av USA:s konstitution.
Valet som ingen behövde kampanja i
Det första presidentvalet 1789 var unikt: det fanns bara en tänkbar kandidat, och han ville inte ha jobbet. Washington var 56 år, trött och lycklig på Mount Vernon. Men trycket blev för stort. När elektorskollegiet (Electoral College) röstade fick han samtliga 69 elektorsröster. John Adams, tvåa i omröstningen, blev vicepresident enligt dåtidens regler. 1792 upprepades det hela: alla 132 elektorer röstade på Washington. Han är än i dag den ende presidenten som valts enhälligt — och han gjorde det två gånger. I april 1789 svor han presidenteden på en balkong på Federal Hall i New York, som då var tillfällig huvudstad. Enligt en spridd men osäker uppgift lade han till orden “so help me God” — ingen samtida källa bekräftar det, men själva edens text har varje president sedan dess upprepat efter honom.
Presidenttiden (1789–1797)
Tänk dig att bli chef för ett land som aldrig haft en regering. Ingen förvaltning, inga domstolar, ingen valuta värd namnet, en gigantisk krigsskuld och en konstitution på fyra sidor som lämnade det mesta osagt. Det var Washingtons utgångsläge. Han var själv smärtsamt medveten om att allt han gjorde skulle bli mönster. “Jag vandrar på obruten mark”, skrev han. “Det finns knappt någon del av mitt handlande som inte senare kan komma att åberopas som prejudikat.” Han fick rätt.
Att bygga en regering från noll
Det första året handlade om att skapa själva maskineriet. Kongressen inrättade tre departement — utrikes, finans och krig — och Washington bemannade dem med landets skarpaste och mest svårförenliga begåvningar. Thomas Jefferson blev utrikesminister, Alexander Hamilton finansminister, Henry Knox krigsminister och Edmund Randolph justitieminister (Attorney General). Med domstolslagen 1789 (Judiciary Act) byggdes det federala domstolsväsendet, och Washington utsåg John Jay till Högsta domstolens (Supreme Court) förste chefsdomare. Under samma period drev James Madison genom de tio första tilläggen till konstitutionen — rättighetsförklaringen (Bill of Rights) — som ratificerades 1791 och lugnade många av dem som fruktat en för stark centralmakt.
Kabinettet — en uppfinning som blev institution
Konstitutionen nämner inget kabinett. Den säger bara att presidenten får begära skriftliga yttranden från departementscheferna. Washington tyckte det var opraktiskt och började i stället samla sina ministrar runt ett bord för att diskutera och ta beslut. Så föddes kabinettet — en institution som varje president sedan dess har använt, helt utan lagstöd, bara för att Washington gjorde så. Det är ett typexempel på hur hans vanor blev systemets regler. Vill du se hur ämbetet han skapade fungerar i dag kan du läsa vår guide om presidentens roll och makt.
Vad ska man kalla en president?
Det låter som en bagatell, men frågan om titeln var het. Vicepresident Adams och senaten föreslog högtravande varianter i stil med “His Highness the President of the United States and Protector of Their Liberties”. Representanthuset (House of Representatives) vägrade — det luktade kungadöme. Resultatet blev det enkla “Mr. President”, och Washington nöjde sig med det. Valet satte tonen: ämbetet skulle ha värdighet men inte majestät. Han balanserade medvetet på den linjen i allt, från sina formella mottagningar till sättet han reste genom landet: tillräckligt ståtligt för att inge respekt, aldrig så ståtligt att det liknade ett hov.
Listan över vanor som Washington etablerade och som fortfarande styr ämbetet kan göras lång. Här är de viktigaste i sammandrag:
| Prejudikat | Vad det innebar |
|---|---|
| Titeln “Mr. President” | Ämbetet fick en enkel, republikansk tilltalsform i stället för kungliga titlar |
| Kabinettet | Presidenten samlar sina departementschefer till gemensamma rådslag — utan stöd i konstitutionens text |
| Installationseden och tilläggstalet | Varje president svär samma ed och håller ett installationstal, precis som Washington 1789 |
| Neutralitetsproklamationen 1793 | Presidenten kan staka ut utrikespolitikens riktning på egen hand |
| Civil kontroll över militären | Generalen som blev president underordnade sig konsekvent de valda institutionerna |
| Frivillig avgång efter två perioder | Tvåperiodstraditionen, som 1951 skrevs in i konstitutionens 22:a tillägg |
Hamiltons ekonomiska plan — och den första stora striden
Republikens första verkliga konflikt handlade om pengar. Finansminister Hamilton lade fram ett djärvt program: staten skulle ta över delstaternas krigsskulder, betala hela statsskulden till fullt värde, inrätta en nationalbank (Bank of the United States) och stödja handel och industri. Syftet var att ge den nya staten kreditvärdighet och knyta de rika till dess öde. Jefferson och Madison protesterade. De såg planen som ett maktövertagande av norra staternas finansintressen och menade att konstitutionen inte gav kongressen rätt att skapa någon bank alls.
Bankfrågan tvingade Washington till ett vägval med enorma följder. Jefferson argumenterade för en strikt läsning av konstitutionen: det som inte uttryckligen tillåts är förbjudet. Hamilton svarade med läran om underförstådda befogenheter (implied powers): staten får använda de medel som rimligen krävs för dess uppgifter. Washington gick på Hamiltons linje och skrev under banklagen 1791. Beslutet la grunden för en flexibel tolkning av konstitutionen som präglat amerikansk politik sedan dess.
Skuldfrågan löstes över en middag. Vid det berömda bordet 1790 — middagen hos Jefferson — gjorde Hamilton och Madison upp: södern släppte igenom skuldövertagandet, och i utbyte skulle den permanenta huvudstaden läggas vid Potomacfloden i söder. Washington fick själv välja den exakta platsen och valde ett stycke land han kände väl, en bit uppströms från Mount Vernon. Staden fick hans namn: Washington, District of Columbia. Han övervakade planeringen och såg grundstenen läggas till presidentbostaden — men själv hann han aldrig flytta in i Vita huset. Under hans tid var New York och därefter Philadelphia huvudstad, och huset vid Pennsylvania Avenue stod klart först år 1800, när efterträdaren John Adams blev dess förste hyresgäst.
Partiernas födelse — det Washington fruktade mest
Striden mellan Hamilton och Jefferson stannade inte vid sakfrågorna. Runt de två männen växte två läger fram: federalisterna (Federalists) kring Hamilton, som ville ha stark centralmakt, bank och goda band till Storbritannien, och demokrat-republikanerna (Democratic-Republicans) kring Jefferson och Madison, som ville ha svag centralmakt, jordbrukssamhälle och sympati för Frankrike. Washington avskydde utvecklingen. Han hade hoppats stå över alla fraktioner och försökte i det längsta hålla ihop sina grälande ministrar — tidvis medlade han bokstavligen mellan dem per brev. Det gick inte. Jefferson lämnade regeringen 1793, Hamilton 1795, och vid Washingtons avgång var tvåpartilandskapet ett faktum. Ironin är svår att missa: mannen som varnade för partier blev den siste presidenten utan parti. Hur systemet han fruktade utvecklades till dagens demokrater och republikaner kan du följa i vår genomgång av USA:s partier.
Whiskyupproret — statens första styrkeprov
1791 hade kongressen infört en punktskatt på whisky för att betala skulderna. I västra Pennsylvania, där bönder gjorde whisky av sin säd för att den var lättare att frakta än spannmål, växte vreden. 1794 slog den över i öppet uppror: skatteindrivare misshandlades och en federal tjänstemans hus brändes ner. Washington stod inför den fråga som Shays uppror en gång rest: kunde en republik upprätthålla sina egna lagar? Hans svar blev ett dubbelt budskap. Först skickade han medlare. När det inte räckte kallade han in nästan 13 000 man milis — och red själv i spetsen en del av vägen, den ende sittande presidenten som lett en armé i fält. Inför den styrkan smälte upproret bort utan strid. Efteråt benådade Washington de dömda. Läxan var tydlig åt båda håll: lagarna gäller, men staten är inte hämndlysten.
Utrikespolitiken: neutralitet till varje pris
1793 exploderade Europa. Revolutionens Frankrike halshögg sin kung och hamnade i krig med Storbritannien. USA slets isär av frågan: Frankrike var den gamla bundsförvanten från revolutionskriget, Storbritannien den viktigaste handelspartnern. Jeffersons anhängare hejade på Paris, Hamiltons på London. Washington såg bara en väg för ett ungt, svagt och skuldsatt land: att hålla sig utanför. I april 1793 utfärdade han neutralitetsproklamationen (Neutrality Proclamation). Beslutet var också konstitutionellt nydanande — presidenten stakade ut utrikespolitiken på egen hand, utan att fråga kongressen först.
Jayfördraget — impopulärt men nödvändigt?
Neutraliteten sattes snabbt på prov. Storbritannien kapade amerikanska handelsfartyg, tvångsrekryterade sjömän och höll i strid med fredsavtalet kvar fort på amerikansk mark i väster. Krigsrisken var akut. Washington skickade chefsdomaren John Jay till London, och resultatet — Jayfördraget (Jay Treaty), undertecknat 1794 — blev presidenttidens mest hatade beslut. Britterna lovade lämna forten och gav vissa handelsrättigheter, men fördraget sade inget om tvångsrekryteringarna och uppfattades som förnedrande undfallande. Jefferson-lägret rasade; Jay skämtade själv om att han kunde resa genom landet i ljuset av sina brinnande porträtt. Washington ansåg fördraget vara det bästa möjliga och drev igenom ratificeringen i senaten. Historiker brukar ge honom rätt i sak: fördraget köpte USA ungefär två decennier av fred med Storbritannien, tid landet desperat behövde. Men priset var politiskt. Striden om fördraget cementerade partisplittringen, och för första gången angreps Washington öppet och hårt i pressen.
Framgången i söder och väster
Mindre omstritt var Pinckneyfördraget med Spanien 1795, som gav amerikanska bönder rätt att skeppa varor via Mississippifloden och hamnen i New Orleans — en livsnerv för väst. I Ohioområdet pågick samtidigt krig mot en konfederation av indiannationer som försvarade sina landområden, ett krig som inleddes med svidande amerikanska nederlag. Segern vid Fallen Timbers 1794 och fördraget i Greenville året därpå öppnade stora delar av dagens Ohio för bosättare. För indiannationerna var det början på en lång rad förlorade landområden — en del av epoken som dagens historiker granskar betydligt mer kritiskt än äldre tiders hjälteberättelser gjorde.
Presidenten bland folket — resor, mottagningar och två nära döden-upplevelser
Hur skulle en vald ledare synas bland sina medborgare? Även det fick Washington uppfinna. Hans lösning blev att resa. Under sina första år i ämbetet genomförde han långa rundresor genom landet — först genom New England 1789, sedan genom sydstaterna 1791 — och besökte med tiden samtliga dåvarande delstater. Resorna var medvetet politiska. Den nya federala regeringen var abstrakt och avlägsen för de flesta amerikaner; Washington själv var det inte. Genom att visa sig i småstäder, inspektera hamnar och tacka lokala föreningar gjorde han staten mänsklig och band samman ett land utan gemensam historia. Han reste som medborgare, inte som monark: han bodde på värdshus i stället för hos rika värdar, just för att inte skapa skulder eller favörer.
Vardagen i presidentbostaden i New York och Philadelphia följde ett strikt schema. På tisdagar höll Washington öppen mottagning för män som ville hälsa på presidenten, på fredagar höll Martha Washington salong — och hennes kvällar var enligt gästerna betydligt trevligare, för där tinade den stele generalen upp. Formerna kritiserades från två håll samtidigt: för kungliga av republikanska puritaner, för torftiga av dem som tyckte att en statschef borde glänsa. Washington höll fast vid sin medelväg.
Det glöms ofta bort hur nära det var att experimentet slutat i förtid. Under sitt första år som president var Washington allvarligt sjuk två gånger — först i en infektion i låret som krävde operation utan bedövning, sedan i en svår lunginflammation våren 1790 som läkarna trodde skulle ta hans liv. Landet höll andan. Ingen visste hur en presidents död skulle hanteras i praktiken, och en tidig successionskris hade kunnat knäcka det unga systemet. Washington återhämtade sig, men episoderna påminde honom om hans egen dödlighet och stärkte hans beslut att inte klamra sig fast vid ämbetet.
Avskedstalet och det frivilliga avskedet
Redan 1792 hade Washington velat sluta, men övertalats att stanna. 1796 gick han inte att rubba. Trött, sargad av pressangreppen och orolig för att dö i ämbetet — vilket skulle ha gjort posten livslång i praktiken — meddelade han att han inte ställde upp igen. Beskedet kom i form av hans avskedstal (Farewell Address), som aldrig hölls som tal utan publicerades i en tidning i september 1796. Texten, utarbetad tillsammans med Hamilton, är en av amerikansk historias mest citerade. Två varningar bär den: se upp för partiväsendets frätande splittring, och undvik permanenta allianser med främmande makter. Den andra varningen blev en kompass för amerikansk utrikespolitik i över hundra år. Talet läses fortfarande högt i senaten varje år runt hans födelsedag.
Viktigast var ändå själva avgången. Genom att kliva av efter två perioder skapade Washington tvåperiodstraditionen — en oskriven regel som höll i nästan 150 år, tills Franklin D. Roosevelt bröt den på 1940-talet. Först 1951 skrevs gränsen in i konstitutionen genom det 22:a tillägget. I valet 1796 besegrade vicepresident John Adams knappt Jefferson, och i mars 1797 skedde det som Washington kanske är mest ihågkommen för: världens då mäktigaste nyskapade ämbete bytte innehavare genom en lugn, laglig överlämning. Washington stod i publiken som vanlig medborgare och såg på.
Presidenttiden år för år
| År | Viktiga händelser |
|---|---|
| 1789 | Enhälligt vald; svär eden i New York; de första departementen och domstolsväsendet inrättas |
| 1790 | Kompromissen om skulderna och huvudstaden; regeringen flyttar till Philadelphia |
| 1791 | Nationalbanken godkänns; whiskyskatten införs; rättighetsförklaringen ratificeras |
| 1792 | Omvald enhälligt med 132 elektorsröster; grundstenen läggs till presidentbostaden |
| 1793 | Neutralitetsproklamationen efter krigsutbrottet i Europa; Jefferson lämnar regeringen |
| 1794 | Whiskyupproret slås ner utan strid; Jayfördraget undertecknas; segern vid Fallen Timbers |
| 1795 | Jayfördraget ratificeras efter hård strid; Pinckneyfördraget öppnar Mississippi |
| 1796 | Avskedstalet publiceras; John Adams vinner valet |
| 1797 | Fredligt maktskifte i mars; Washington återvänder till Mount Vernon |
Efter presidenttiden
Washington fick bara två år och nio månader som pensionär, och särskilt lugna blev de inte. Han kastade sig över Mount Vernon, som förfallit under hans år i regeringen, och drev jordbruket med samma metodiska iver som förut. Han byggde också upp ett av landets största whiskydestillerier — en lustig detalj med tanke på whiskyupproret. Helt fri från politiken blev han aldrig. När krigshotet från Frankrike växte 1798, under den konflikt som kallas kvasikriget, utnämnde president Adams honom till överbefälhavare för en ny armé. Washington accepterade på villkoret att han bara skulle ta fältbefälet om fransmännen faktiskt invaderade. Det gjorde de aldrig, och posten förblev mest symbolisk.
Slutet kom fort. Den 12 december 1799 red Washington sin vanliga runda över ägorna i snöblandat regn. Dagen därpå fick han ont i halsen, och natten mot den 14 december blev infektionen akut. Tidens läkekonst gjorde sannolikt saken värre: han åderläts på stora mängder blod, en standardbehandling som i dag bedöms ha försvagat honom ytterligare. På kvällen den 14 december 1799 dog han, 67 år gammal, med orden att han gick bort “utan fruktan”. Sörjandet blev enormt. Kongressen antog minnesorden som formulerats av kavalleriofficeren Henry Lee: Washington var “först i krig, först i fred och först i sina landsmäns hjärtan” (“first in war, first in peace, and first in the hearts of his countrymen”). Även i fiendelandet Frankrike beordrades landssorg.
Hans testamente innehöll en sista, betydelsefull handling: han förordnade att de förslavade människor han personligen ägde skulle friges efter Marthas död, och att de gamla och sjuka bland dem skulle försörjas. Martha frigav dem redan 1801. Washington var den ende av de slavägande grundarna i presidentkretsen som gjorde något liknande i sitt testamente. Samtidigt gällde frigivningen bara ungefär hälften av de över 300 förslavade på Mount Vernon — resten tillhörde Marthas första makes arvingar och kunde inte friges av Washington. Båda sakerna hör till bilden.
Eftermäle: hur bedöms George Washington idag?
När historiker rankar presidenterna hamnar Washington i stort sett alltid bland de två eller tre främsta, ofta i kamp med Abraham Lincoln om förstaplatsen. Skälen är samstämmiga. Han vann ett krig som knappt gick att vinna. Han gav ett bräckligt statsbygge stabilitet och legitimitet. Och framför allt: han lämnade ifrån sig makt, två gånger — först befälet 1783, sedan presidentposten 1797. I en värld där segerrika generaler brukade bli diktatorer valde Washington att bli medborgare. Det är prejudikatens prejudikat, och det är svårt att överskatta vad det betytt för att amerikanska maktskiften i över två sekler skett med valsedlar i stället för vapen.
Kritiken då? Den finns, och den har vuxit. Tyngst väger slaveriet. Washington ägde förslavade människor från elva års ålder till sin död, lät annonsera efter förrymda och skrev under den första lagen om återförande av förrymda slavar (Fugitive Slave Act 1793). Ett ofta anfört exempel är Ona Judge, en förslavad kvinna i presidenthushållet som rymde 1796 och som paret Washington försökte få tillbaka i flera år. Mot detta ställs att hans syn långsamt förändrades — från självklar slavägare till privat uttalad motståndare — och testamentets frigivning. Historiker är i dag ense om att båda sidorna måste berättas samtidigt: republikens fader var också slavägare, och paradoxen går rakt igenom hela grundargenerationen. Även politiken mot indiannationerna, som under hans tid förlorade stora landområden, vägs numera in i bedömningen.
Som praktisk politiker får han oftast höga betyg med vissa förbehåll. Han var ingen tänkare av Jeffersons eller Madisons snitt, och kritiker har påpekat att han under andra mandatperioden gled allt närmare federalisternas läger trots sin partilösa självbild. Men hans omdöme — förmågan att välja rätt läge, rätt medarbetare och rätt strid — beskrivs återkommande som det bästa i presidenthistorien. Avtrycken syns överallt: en delstat, huvudstaden, universitet, berg och tusentals gator bär hans namn, hans ansikte finns på endollarsedeln och kvartsdollarn och i Mount Rushmore. Mer om hur eftervärlden format bilden av grundarna finns i vår översikt av USA:s politiska historia.
Vanliga frågor om George Washington
Varför blev George Washington USA:s förste president?
Han var det enda val som alla kunde enas om. Som segerrik överbefälhavare hade han räddat revolutionen, och genom att frivilligt lämna befälet 1783 hade han visat att han inte var maktlysten. När elektorskollegiet röstade 1789 fick han samtliga 69 röster — och 1792 alla 132. Ingen annan president har valts enhälligt.
Bodde George Washington i Vita huset?
Nej, aldrig. Under hans presidenttid var New York och sedan Philadelphia huvudstad. Washington valde platsen för den nya huvudstaden och övervakade bygget av presidentbostaden, men huset stod klart först år 1800 — året efter hans död. Förste presidenten som bodde där var John Adams.
Vilket parti tillhörde George Washington?
Inget. Han är den ende presidenten som aldrig tillhört något parti. Partierna föddes visserligen under hans tid, i striden mellan Hamiltons federalister och Jeffersons demokrat-republikaner, men Washington vägrade ansluta sig och varnade i sitt avskedstal för partiväsendets splittring.
Hade George Washington träben — alltså löständer av trä?
Nej, det är en myt. Washington hade mycket dålig tandhälsa och bar löständer större delen av vuxenlivet, men de var gjorda av bland annat elfenben, metall och mänskliga tänder — aldrig av trä. Vid sitt tillträde som president hade han bara en egen tand kvar.
Varför avgick Washington efter två mandatperioder?
Han var trött, sliten av partistridernas angrepp och ville visa att ämbetet inte var på livstid. Hans frivilliga avgång 1797 skapade tvåperiodstraditionen, som höll tills Franklin D. Roosevelt valdes fyra gånger. Sedan 1951 är gränsen på två val inskriven i konstitutionens 22:a tillägg.
Ägde George Washington slavar?
Ja. Vid hans död levde över 300 förslavade människor på Mount Vernon, varav omkring hälften ägdes av honom personligen. I sitt testamente förordnade han att hans egna förslavade skulle friges efter hustrun Marthas död, vilket skedde 1801. Slaveriet är i dag en central och mörk del av bedömningen av honom.
Källor
Underlaget till den här sidan kommer från etablerade amerikanska institutioner och uppslagsverk:
- The White House – officiell biografi över George Washington. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av presidenttiden och dess vägval. millercenter.org
- Library of Congress – Washingtons brev, dagböcker och avskedstalets text. loc.gov
- National Archives – originaldokument som konstitutionen och grundardokumentens arkiv. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta och årtal. britannica.com