George W. Bush (född 1946) var USA:s 43:e president och styrde landet 2001–2009. Få presidentskap har förändrats så totalt av en enda dag. När Bush tillträdde i januari 2001 hade han vunnit ett av de jämnaste och mest omstridda valen i amerikansk historia, och det mesta tydde på att hans tid i Vita huset skulle handla om skattesänkningar och skolreformer. Åtta månader senare flög kapade passagerarplan in i World Trade Center och Pentagon. Den 11 september 2001 dödades nästan 3 000 människor, och från den stunden blev Bush en krigspresident. Allt annat i hans åtta år – Afghanistan, Irak, Guantánamo, den nya säkerhetsapparaten – går tillbaka till den morgonen.
Bush är också en av de tydligaste politiska arvtagarna i USA:s historia. Hans far, George H.W. Bush, var landets 41:a president, och de är det andra far-och-son-paret i Vita huset efter John Adams och John Quincy Adams. Sonen fick dessutom uppleva det fadern aldrig fick: två mandatperioder. Men han fick också bära ansvaret för två utdragna krig, en misslyckad krishantering efter orkanen Katrina och den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. När han lämnade Vita huset i januari 2009 var hans opinionssiffror bland de lägsta som uppmätts för en avgående president.
Den här sidan berättar hela historien: uppväxten i Texas i faderns skugga, åren som affärsman och guvernör, rösträkningskaoset i Florida år 2000, vändpunkten den 11 september, krigen, kriserna och det eftermäle som fortfarande är omtvistat. Vill du se var Bush hör hemma i raden av presidenter finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om George W. Bush
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 6 juli 1946 i New Haven, Connecticut |
| Parti | Republikanska partiet (Republican Party) |
| Mandatperiod | 20 januari 2001 – 20 januari 2009 (två perioder) |
| Vicepresident | Dick Cheney 2001–2009 |
| Maka | Laura Bush (gifta 1977), tvillingdöttrarna Barbara och Jenna |
| Företrädare | Bill Clinton |
| Efterträdare | Barack Obama |
| Yrke före politiken | Oljeföretagare, delägare i basebollaget Texas Rangers, guvernör i Texas 1995–2000 |
| Känd för | 11 september 2001, kriget mot terrorismen, invasionerna av Afghanistan och Irak, orkanen Katrina, finanskrisen 2008 |
Uppväxt och tidig karriär
Äldste sonen i en politisk dynasti
George Walker Bush föddes den 6 juli 1946 i New Haven, Connecticut, där fadern just hade börjat studera vid Yale efter krigstjänst som stridspilot. Familjen Bush var allt annat än vanlig. Farfadern Prescott Bush blev senator för Connecticut, och fadern George H.W. Bush skulle med tiden bli kongressledamot, CIA-chef, vicepresident och president. Men George W. växte inte upp i östkustens societet. När han var två år flyttade familjen till Texas, där fadern sökte lyckan i oljebranschen. Sonen växte upp i Midland och senare Houston – och han kom alltid att se sig som texasbo snarare än östkustare, med allt vad det innebar av dialekt, cowboykängor och otålighet med finkulturen.
Barndomen rymde också en sorg som präglade familjen. När George var sju år dog hans lillasyster Robin i leukemi, bara tre år gammal. Föräldrarna hade inte berättat hur sjuk hon var, och sonen fick beskedet först efteråt. Många som skrivit om familjen menar att George därefter tog på sig rollen som den som skulle muntra upp modern Barbara – skämtaren, upptågsmakaren, den som höll stämningen uppe. Det draget följde honom livet ut.
Andover, Yale och Harvard – utan att trivas
George W. Bush gick i faderns fotspår genom hela utbildningssystemet: internatskolan Phillips Academy i Andover, sedan Yale, där han tog examen i historia 1968. Men där fadern varit idrottsstjärna och mönsterelev var sonen en medelmåttig student som hellre ägnade sig åt fester och studentföreningar. Han har själv skämtat om saken många gånger – som när han i ett tal till studenter konstaterade att även medelmåttiga betyg tydligen kan räcka till presidentposten. Det var också under de här åren som avståndet till östkustens elit blev en del av hans identitet: han avskydde det han uppfattade som intellektuellt högmod, och den känslan färgade senare hans politiska stil. Under Vietnamkrigets år tjänstgjorde han som stridspilot i Texas nationalgarde (Texas Air National Guard), vilket innebar att han aldrig skickades till Vietnam – något som kritiker senare ifrågasatte under hans valkampanjer. Efter några vinddrivna år tog han 1975 en examen i företagsekonomi (MBA) vid Harvard Business School. Han är hittills den ende presidenten med en MBA-examen.
Oljan, alkoholen och vändpunkten
Tillbaka i Midland försökte Bush upprepa faderns bana som oljeman. Det gick sådär. Hans bolag Arbusto Energy och dess efterföljare kämpade i motvind när oljepriserna föll, och företagen räddades flera gånger genom sammanslagningar där familjens namn och kontakter spelade in. År 1977 mötte han bibliotekarien Laura Welch på en grillfest i Midland; tre månader senare var de gifta. Tvillingdöttrarna Barbara och Jenna föddes 1981.
Under dessa år drack Bush för mycket, något han själv talat öppet om. Vändpunkten kom vid 40-årsdagen 1986. Efter en blöt födelsedagshelg slutade han dricka helt, och ungefär samtidigt fördjupades hans kristna tro efter samtal med predikanten Billy Graham. Nykterheten och tron blev centrala i hans självbild och senare i hans politiska berättelse: historien om mannen som fick ordning på sitt liv. År 1989 ledde han en investerargrupp som köpte basebollaget Texas Rangers. Som lagets ansikte utåt blev han känd i hela Texas – ett perfekt avstamp för politiken.
Vägen till Vita huset
Guvernör i Texas
Bush hade smakat på politiken tidigare – han förlorade ett kongressval 1978 och arbetade i faderns presidentkampanjer – men den egna karriären började på allvar 1994. Då utmanade han Texas populära demokratiska guvernör Ann Richards och vann. Som guvernör 1995–2000 byggde han sitt varumärke: en pragmatisk konservativ som kunde samarbeta över partigränserna, med fokus på skolresultat, skattesänkningar och hårdare straff. Han omvaldes 1998 med bred marginal, även bland väljargrupper som normalt röstade demokratiskt. Ur detta föddes kampanjbudskapet inför presidentvalet: “medkännande konservatism” (compassionate conservatism) – idén att konservativ politik också kunde visa hjärta.
När han hösten 1999 klev in i kampen om republikanernas presidentnominering var han redan favorit. Partiets etablissemang och donatorer slöt upp tidigt, lockade av namnet, guvernörsmeriterna och känslan av att han kunde vinna tillbaka Vita huset. Men vägen blev inte spikrak: senatorn John McCain vann överraskande stort i den tidiga primärvalsdelstaten New Hampshire, och först efter en hård och omstridd kampanj i South Carolina återtog Bush kommandot och säkrade nomineringen. Som vicepresidentkandidat valde han Dick Cheney – veteranen som lett själva sökandet efter en kandidat och till slut blev svaret själv.
Valet 2000: Florida, 537 röster och Bush v. Gore
Presidentvalet 2000 mot den sittande vicepresidenten Al Gore blev ett av de mest dramatiska i USA:s historia. Bill Clinton lämnade efter åtta år ett land med stark ekonomi, men också med Lewinskyaffären i färskt minne, och Bush lovade att “återupprätta hedern och värdigheten” i Vita huset. Valnatten den 7 november slutade i kaos. Allt hängde på Florida, där marginalen var så liten att en automatisk omräkning utlöstes. I veckor följde världen bilder av valarbetare som granskade hålkort mot ljuset och begrepp som “hanging chads” – ofullständigt utstansade hål som gjorde röster svårtolkade.
Striden vandrade genom domstolarna och landade till slut i Högsta domstolen (Supreme Court). Den 12 december 2000 beslutade domstolen i fallet Bush v. Gore, med rösterna 5–4, att stoppa de pågående manuella omräkningarna i Florida. Därmed stod Bushs försprång i delstaten fast: 537 röster av nästan sex miljoner räknade. Florida gav honom 271 elektorsröster mot Gores 266 – en enda röst över de 270 som krävs. Gore, som fått omkring en halv miljon fler röster än Bush i landet som helhet, accepterade beslutet i ett tal där han manade till nationell enighet. Utgången var och förblir omdiskuterad: kritiker menade att domstolen avgjorde ett val, medan andra pekade på att senare mediegranskningar av rösterna gav olika resultat beroende på räknemetod. Fallet är än idag ett standardexempel på hur säregen den amerikanska valapparaten är – hur amerikanska val med elektorskollegiet (Electoral College) fungerar kan du läsa om i vår guide.
En sak gjorde utgången historisk på ett annat plan: åtta år efter att fadern förlorat mot Bill Clinton tog sonen tillbaka Vita huset åt familjen. Bara John Quincy Adams hade tidigare efterträtt sin egen far som president.
Presidenttiden (2001–2009)
De första månaderna: skattesänkningar och skolreform
Trots det tunna mandatet regerade Bush inte försiktigt. Under 2001 drev han igenom en stor skattesänkning, följd av ytterligare en 2003 – tillsammans de största på decennier. Han samarbetade också med demokraternas veteran Ted Kennedy om skolreformen No Child Left Behind, som ställde krav på nationella kunskapstester och gjorde skolor ansvariga för resultaten. Runt presidenten fanns ett ovanligt tungt lag: vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld, utrikesminister Colin Powell och den nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice. Cheney kom att bli en av de mäktigaste vicepresidenterna någonsin – många av administrationens hårdaste linjer efter 2001 förknippas med honom.
Sommaren 2001 fattade Bush också ett beslut som visade hur han såg på sin roll: i sitt första stora tv-tal till nationen begränsade han den federala finansieringen av forskning på embryonala stamceller, en fråga där hans kristna övertygelse vägde tungt. Under de kommande åren kom fler stora inrikesreformer. År 2003 undertecknade han utbyggnaden av sjukförsäkringen Medicare med en läkemedelsförmån för pensionärer (Medicare Part D) – den största utvidgningen av programmet på decennier. Kombinationen av skattesänkningar, ökade utgifter och sedan krig fick dock en baksida: det budgetöverskott han ärvt förvandlades till växande underskott.
Den 11 september 2001 – dagen som förändrade allt
På morgonen den 11 september 2001 satt Bush i ett klassrum i Sarasota, Florida, och lyssnade på barn som läste högt, när stabschefen viskade i hans öra att ett andra plan flugit in i World Trade Center. Nitton terrorister från nätverket al-Qaida hade kapat fyra passagerarplan. Två flögs in i tvillingtornen i New York, ett i försvarshögkvarteret Pentagon, och ett fjärde störtade i Pennsylvania efter att passagerarna gjort motstånd. Nästan 3 000 människor dödades. Det var det dödligaste angreppet på amerikansk mark i modern tid.
Bushs egen dag blev kaotisk. Av säkerhetsskäl flögs han i Air Force One mellan flygbaser i Louisiana och Nebraska medan Vita huset utrymdes, något som först väckte kritik – var fanns presidenten? Men på kvällen var han tillbaka i Washington och talade till nationen från Ovala rummet. Budskapet lade grunden för allt som följde: USA skulle inte göra någon skillnad mellan terroristerna och de stater som gav dem skydd.
Tre dagar senare kom bilden som definierade Bushs presidentskap. Stående på rasmassorna vid Ground Zero, med armen om en brandman och en megafon i handen, svarade han räddningsarbetarna som ropade att de inte hörde honom: “Jag hör er! Resten av världen hör er. Och de som rev de här byggnaderna kommer snart att höra oss allihop.” (“I can hear you! The rest of the world hears you. And the people who knocked these buildings down will hear all of us soon.”) Landet slöt upp bakom presidenten på ett sätt som saknar motstycke i modern tid – hans stöd i opinionsmätningarna steg till omkring 90 procent, den högsta siffra som uppmätts för en president. Om du vill förstå vilken roll presidentämbetet spelar i kristider är hösten 2001 ett av de tydligaste exemplen: nationen vände sig till en enda person.
Attackerna födde det Bush kallade kriget mot terrorismen (war on terror). På några månader förändrades den amerikanska staten i grunden:
- Kongressen antog Patriot Act i oktober 2001, en lag som kraftigt utökade myndigheternas möjligheter till övervakning, husrannsakan och informationsdelning i terrorutredningar.
- Ett helt nytt departement för inrikes säkerhet (Department of Homeland Security) skapades 2002 – den största omorganisationen av den federala staten sedan 1940-talet.
- Fånglägret vid Guantánamo Bay på Kuba öppnades i januari 2002 för misstänkta terrorister, som hölls utan rättegång; lägret blev snabbt en internationell stridsfråga.
- CIA fick bedriva hemliga förhörsprogram där misstänkta utsattes för metoder som skendränkning (waterboarding) – av administrationen kallade “förstärkta förhörsmetoder”, av kritiker och senare av många jurister betecknade som tortyr.
Försvararna menade att åtgärderna förhindrade nya attacker på amerikansk mark. Kritikerna menade att USA offrade rättsstatens principer och skadade sitt eget anseende. Den debatten pågår fortfarande.
Kriget i Afghanistan
Al-Qaidas ledare Usama bin Ladin skyddades av talibanregimen i Afghanistan. Bush ställde ett ultimatum: lämna ut al-Qaidas ledare och stäng träningslägren, annars väntar krig. Omvärlden stod till stor del bakom honom – för första gången i historien aktiverade Nato den ömsesidiga försvarsklausulen i artikel 5, och även länder som normalt höll distans till USA erbjöd stöd. När talibanerna vägrade inledde USA och allierade den 7 oktober 2001 en militär insats. Kampanjen gick först snabbt: med flygbombningar, specialförband och stöd till afghanska motståndsstyrkor föll talibanregimen inom några månader, och en ny regering under Hamid Karzai installerades. Men bin Ladin själv undkom, troligen vid bergsmassivet Tora Bora i december 2001, och flydde in i Pakistan. Det som såg ut som en kort och framgångsrik operation blev i stället ett utdraget krig mot en seg talibansk gerilla. När Bush lämnade ämbetet 2009 pågick kriget fortfarande, och det skulle pågå till 2021 – USA:s längsta krig. Bin Ladin hittades och dödades först 2011, under Bushs efterträdare Barack Obama.
Irakkriget 2003
Vägen till kriget: massförstörelsevapnen
Redan i sitt tal till nationen i januari 2002 pekade Bush ut Irak, Iran och Nordkorea som en “ondskans axel” (axis of evil). Under 2002 riktades allt mer av administrationens uppmärksamhet mot Iraks diktator Saddam Hussein. Argumentet var att Irak hade massförstörelsevapen (weapons of mass destruction) – kemiska och biologiska vapen samt ett misstänkt kärnvapenprogram – och att en regim med sådana vapen inte kunde tolereras i en värld efter den 11 september. I februari 2003 höll utrikesminister Colin Powell ett uppmärksammat anförande i FN:s säkerhetsråd där han lade fram underrättelsematerial som skulle bevisa vapnens existens. FN:s vapeninspektörer, som återvänt till Irak, hade dock inte funnit några sådana vapen och bad om mer tid.
Något nytt FN-mandat för krig fick USA aldrig – länder som Frankrike, Tyskland och Ryssland sade nej, och världen såg några av de största fredsdemonstrationerna någonsin. I stället byggde Bush en egen koalition, med Storbritanniens Tony Blair som viktigaste partner. Den 20 mars 2003 inleddes invasionen. Bagdad föll inom tre veckor, och Saddam Husseins regim kollapsade. Saddam själv greps i december 2003, ställdes inför rätta i Irak och avrättades 2006.
Men massförstörelsevapnen hittades aldrig. Den amerikanska utredningsgrupp som finkammade landet efter kriget, Iraq Survey Group, slog fast att Irak inte hade några lager av sådana vapen och inga aktiva vapenprogram vid invasionen. Underrättelserna hade helt enkelt varit fel. Exakt hur det kunde bli så är omstritt än idag. Officiella utredningar i både USA och Storbritannien pekade på allvarliga brister i underrättelsearbetet, där svaga källor gavs för stor vikt och tvivel filtrerades bort. Kritiker gick längre och menade att administrationen medvetet överdrev hotet för att sälja in ett krig den redan bestämt sig för. Bush och hans medarbetare har hela tiden hävdat att de trodde på underlaget – och Colin Powell kallade senare FN-talet för en skamfläck på sin karriär. Oavsett vilket fick affären långtgående följder: den skadade förtroendet för amerikansk underrättelsetjänst, för USA:s ord i världen och för Bush själv.
“Mission Accomplished” och det långa kriget
Den 1 maj 2003 landade Bush i stridsflygardräkt på hangarfartyget USS Abraham Lincoln och förklarade att de större stridshandlingarna i Irak var över. Bakom honom hängde en enorm banderoll med texten “Mission Accomplished” – uppdraget slutfört. Bilden var tänkt som en segerpose men blev en av de mest ironiska i modern amerikansk politik. Kriget hade i själva verket knappt börjat. Ett väpnat uppror växte fram, landet gled mot inbördeskrig mellan sunni- och shiagrupper, och terrorgruppen al-Qaida i Irak etablerade sig i kaoset. År 2004 skadades USA:s anseende ytterligare när bilder publicerades som visade hur amerikanska soldater förnedrade och misshandlade fångar i Abu Ghraib-fängelset.
Missnöjet med kriget fick politiska konsekvenser. I mellanårsvalet i november 2006 förlorade republikanerna majoriteten i både representanthuset och senaten, och dagen efter valet meddelade Bush att försvarsminister Donald Rumsfeld – Irakkrigets främste arkitekt vid sidan av Cheney – lämnade sin post. Han ersattes av Robert Gates. När läget var som mörkast 2006–2007 fattade Bush sedan ett beslut som gick emot både opinionen och många rådgivare: i stället för att dra ner skickade han omkring 30 000 extra soldater till Irak. Truppförstärkningen (the surge), i kombination med att sunnistammar vände sig mot al-Qaida, bidrog till att våldet sjönk kraftigt under 2007–2008. Innan Bush lämnade ämbetet undertecknade han ett avtal med Iraks regering om att amerikanska styrkor skulle lämna landet till slutet av 2011. Kriget kostade långt över 4 000 amerikanska soldater livet, och irakiska dödssiffror räknas i hundratusental beroende på beräkningsmetod.
Omvalet 2004
Mitt under Irakkriget ställde Bush upp för omval mot demokraten John Kerry, senator och Vietnamveteran. Kampanjen handlade om kriget, terrorbekämpningen och värderingsfrågor. Bush vann med 286 elektorsröster mot 251, och den här gången vann han även flest röster i landet – något han inte gjort 2000. Avgörandet föll i Ohio. Segern gav honom, med hans egna ord, politiskt kapital att spendera. I sitt andra installationstal i januari 2005 formulerade han en storslagen vision, ofta kallad frihetsagendan (freedom agenda): USA:s mål skulle vara att stödja demokratiska rörelser i hela världen, med det yttersta syftet att “avskaffa tyranniet”. Kritiker såg det som ett försök att i efterhand ge Irakkriget en ny motivering; anhängare såg det som en principfast fortsättning på amerikansk idealism. Men den andra mandatperioden skulle till stor del bli en berättelse om motgångar.
En av dem handlade om övervakningen. I slutet av 2005 avslöjade tidningen New York Times att Bush efter den 11 september i hemlighet gett signalspaningsmyndigheten NSA tillstånd att avlyssna telefonsamtal och e-post med koppling till utlandet utan domstolsbeslut – vid sidan av den lag som normalt krävde sådana beslut. Administrationen försvarade programmet som nödvändigt och lagligt i krig; kritiker i båda partierna såg det som ett brott mot både lagen och konstitutionen. Avslöjandet blev startskottet för en mångårig strid om var gränsen går mellan säkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter, en debatt som fortsatte långt efter Bushs tid.
| Valår | Motståndare | Elektorsröster | Utmärkande |
|---|---|---|---|
| 2000 | Al Gore (demokrat) | 271–266 | Avgjordes av 537 röster i Florida och Supreme Court-beslutet Bush v. Gore; Gore fick flest röster i landet |
| 2004 | John Kerry (demokrat) | 286–251 | Bush vann både elektorerna och flest röster i landet; Ohio avgjorde |
Orkanen Katrina 2005
Den 29 augusti 2005 drog orkanen Katrina in över USA:s sydkust. I New Orleans brast skyddsvallarna och omkring 80 procent av staden lades under vatten. Långt över tusen människor omkom, och bilderna på strandsatta invånare på hustak och tiotusentals människor instängda i mässhallen Superdome, utan mat, vatten och hjälp, kablades ut i dagar. Katastrofinsatsen blev ett haveri på alla nivåer – lokalt, delstatligt och federalt – men det var den federala krisberedskapsmyndigheten FEMA och presidenten som fick bära den tyngsta kritiken. Bush själv förvärrade intrycket: han flög först över området i Air Force One i stället för att landa, och bilden av presidenten som betraktade förödelsen genom ett flygplansfönster kom att symbolisera en ledning på distans. Dessutom berömde han FEMA-chefen Michael Brown med orden “Brownie, you’re doing a heck of a job” – dagar innan Brown tvingades bort. Kongressens egen utredning av katastrofen talade senare om ett nationellt misslyckande i flera led.
Katrina blev en vändpunkt i opinionen. Många amerikaner som accepterat Bushs ledarskap efter den 11 september tappade nu förtroendet för administrationens grundläggande kompetens. Att de drabbade i New Orleans till stor del var fattiga och svarta gav också katastrofen en laddad dimension i debatten om ojämlikhet. Bush har själv beskrivit hanteringen som en av sina största missräkningar. Andra mandatperiodens inrikespolitiska projekt gick samtidigt i stå: hans stora plan för att delvis privatisera pensionssystemet Social Security dog i kongressen 2005, och en blocköverskridande invandringsreform föll 2007.
PEPFAR – programmet som räddade miljontals liv
Mitt bland krigen och kriserna finns en insats som numera brukar lyftas fram som Bushs största framgång, ofta även av hans kritiker. År 2003 lanserade han PEPFAR (President’s Emergency Plan for AIDS Relief), en nödplan mot aids med 15 miljarder dollar under de första fem åren – den största satsning något land gjort mot en enskild sjukdom. Programmet finansierade bromsmediciner, testning och förebyggande arbete, framför allt i Afrika söder om Sahara, där aidsepidemin då skördade miljontals liv om året och behandling var en lyx få hade råd med. Bakgrunden var delvis personlig: Bush hade övertygats av rådgivare och religiösa ledare om att USA hade både möjligheten och den moraliska skyldigheten att agera, och han drev frågan mot skepsis från delar av det egna partiet. PEPFAR har sedan dess förnyats av kongresser och presidenter från båda partierna och beräknas ha räddat många miljoner människoliv. Vid sidan av aidsprogrammet startade Bush även en stor satsning mot malaria i Afrika, och på kontinenten är han än idag en av de mest uppskattade amerikanska presidenterna. När Bushs eftermäle diskuteras återkommer programmet ständigt som motvikten: beviset på att “medkännande konservatism” ibland blev konkret handling med enorma resultat.
Finanskrisen 2008 och TARP
Bushs sista år i Vita huset dominerades av en ekonomisk härdsmälta. Under flera år hade en övervärderad bostadsmarknad, riskabla bolån och komplicerade värdepapper byggt upp en bubbla. När den sprack 2007–2008 föll dominobrickorna snabbt: investmentbanken Bear Stearns räddades i mars 2008, bolånejättarna Fannie Mae och Freddie Mac togs över av staten i september – och den 15 september 2008 gick investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. Paniken som följde hotade hela det globala finanssystemet. Banker vågade inte låna till varandra, börserna rasade och miljontals amerikaner såg pensionssparande och jobb försvinna.
Bush, som byggt sin ekonomiska politik på avreglering och skattesänkningar, ställdes inför ett val mellan ideologi och pragmatism. Han valde det senare. Administrationen, med finansminister Henry Paulson i spetsen, drev igenom räddningspaketet TARP (Troubled Asset Relief Program) på 700 miljarder dollar, som gav staten möjlighet att pumpa in kapital i banker för att hålla systemet flytande. Kongressen röstade först ner förslaget, varpå börsen störtdök, innan en omarbetad version antogs i oktober 2008. Paketet var djupt impopulärt hos många väljare i båda partierna – hos vänstern som en räddning av bankirer, hos högern som ett statligt övergrepp på marknaden – men de flesta ekonomer menar i efterhand att det bidrog till att avvärja en fullskalig depression. Krisen förgiftade samtidigt slutet på Bushs presidentskap och banade väg för demokraten Barack Obama, som vann presidentvalet i november 2008 med förändring som budskap. Bush själv sammanfattade senare dilemmat med att han tvingats överge fria marknadsprinciper för att rädda det fria marknadssystemet – en mening som fångar hur långt krisen tvingade honom från den politik han valts på.
Viktiga händelser år för år
| År | Händelse |
|---|---|
| 2000 | Vinner presidentvalet efter rösträkningsstriden i Florida och Supreme Court-beslutet Bush v. Gore |
| 2001 | Terrorattackerna den 11 september; Patriot Act; invasionen av Afghanistan inleds; stor skattesänkning |
| 2002 | Department of Homeland Security skapas; Guantánamo öppnas; skolreformen No Child Left Behind undertecknas |
| 2003 | Invasionen av Irak; “Mission Accomplished”-talet; PEPFAR lanseras; Saddam Hussein grips |
| 2004 | Abu Ghraib-skandalen avslöjas; Bush omväljs mot John Kerry |
| 2005 | Orkanen Katrina ödelägger New Orleans; planen att göra om Social Security misslyckas |
| 2007 | Truppförstärkningen (“the surge”) i Irak; invandringsreformen faller i kongressen |
| 2008 | Lehman Brothers kraschar; finanskrisen; räddningspaketet TARP antas; Barack Obama vinner presidentvalet |
Efter presidenttiden
Den 20 januari 2009 lämnade Bush över till Barack Obama och flög hem till Texas. Överlämningen var för övrigt ovanligt generös: mitt under finanskrisen lät Bush sin efterträdares team arbeta nära den egna administrationen, något Obama senare tackade honom offentligt för. Väl hemma i Texas gjorde Bush sedan något som förvånade många: han blev i stort sett tyst. Medan andra före detta presidenter fortsatt kommentera politiken valde Bush att medvetet hålla sig borta från dagsdebatten, med motiveringen att en tidigare president inte ska försvåra för sina efterträdare. Han kritiserade varken Obama eller, med några få undantag, senare presidenter. År 2010 kom memoarboken Decision Points, där han går igenom de stora besluten – inklusive dem han beskriver som misstag. År 2013 invigdes hans presidentbibliotek, George W. Bush Presidential Center, vid Southern Methodist University i Dallas.
Mest uppmärksamhet har hans nya hobby fått: måleriet. Bush började måla på allvar efter presidenttiden och har bland annat gett ut boken Portraits of Courage (2017) med porträtt av sårade krigsveteraner – ett ämnesval många tolkat som hans sätt att bearbeta krigens mänskliga pris. Genom sitt institut har han fortsatt arbeta med veteranfrågor och global hälsa, inte minst PEPFAR:s fortsättning. Bilderna på Bush i skämtsamt samspråk med Michelle Obama vid officiella ceremonier har dessutom gjort honom till en oväntad symbol för vänskap över partigränsen. Han skrev också 41: A Portrait of My Father (2014), en kärleksfull biografi över fadern, som dog 2018.
Eftermäle: hur bedöms George W. Bush idag?
När Bush lämnade Vita huset i januari 2009 låg hans stöd i opinionsmätningarna runt 25–30 procent – bland de lägsta nivåer som uppmätts för en avgående president. Två utdragna krig, Katrina och en ekonomi i fritt fall är en tung ryggsäck, och i historikers rankningar av presidenterna hamnar han vanligen i den nedre delen av fältet. Fallhöjden gör bedömningen extra dramatisk: samme man hade hösten 2001 det högsta stöd som någonsin uppmätts för en amerikansk president. Få presidentskap har rört sig mellan sådana ytterligheter. Samtidigt har bilden mjuknat något med åren. I opinionsundersökningar långt efter avgången har betydligt fler amerikaner sagt sig se positivt på honom än när han lämnade – delvis för att avståndet i tid gör bedömningen lugnare, delvis för att hans personliga stil framstått i mildare ljus i ett hårdnande politiskt klimat.
I sak brukar bedömningen kretsa kring några fasta punkter. På minussidan står framför allt Irakkriget: ett krig som inleddes på felaktiga premisser om massförstörelsevapen, kostade hundratusentals liv, destabiliserade regionen och band USA i nästan ett decennium. Dit räknas ofta också tortyrfrågan och Guantánamo, den misslyckade Katrinahanteringen och att finanskrisen bröt ut på hans vakt. På plussidan lyfts ledarskapet de första veckorna efter den 11 september, det faktum att inga nya storskaliga terrordåd drabbade amerikansk mark under resten av hans tid, PEPFAR:s miljontals räddade liv och den beslutsamma krishanteringen hösten 2008, då han satte ideologin åt sidan för att stabilisera finanssystemet. Även truppförstärkningen i Irak 2007 nämns ofta som ett svårt beslut som gav resultat.
Så finns där dynastifrågan, som ger hans historia en nästan litterär ram. George W. Bush är för alltid sonen som nådde det fadern inte fick: omval. Relationen mellan de två – sonens behov av att både hedra och överträffa George H.W. Bush, och skillnaderna i deras Irakpolitik, där fadern 1991 medvetet avstod från att gå mot Bagdad medan sonen 2003 gjorde precis det – har fyllt åtskilliga böcker. Historikernas slutsats lär förbli tudelad länge än: en president med begränsad erfarenhet av utrikespolitik som ställdes inför en av de svåraste situationerna i modern amerikansk historia, och vars svar på den formade USA och världen i decennier – på gott och ont.
Vanliga frågor om George W. Bush
Varför blev presidentvalet 2000 så omstritt?
Allt avgjordes i Florida, där Bush till slut vann med 537 röster av nästan sex miljoner. Omräkningar pågick i veckor tills Högsta domstolen i beslutet Bush v. Gore stoppade dem den 12 december 2000. Bush fick därmed Floridas elektorsröster och vann med 271 mot 266, trots att Al Gore fått fler röster totalt i landet.
Hittades några massförstörelsevapen i Irak?
Nej. Invasionen 2003 motiverades med att Irak hade massförstörelsevapen, men de amerikanska utredarna i Iraq Survey Group konstaterade efteråt att inga vapenlager eller aktiva vapenprogram fanns. Underrättelserna var felaktiga, vilket utlöst en långvarig debatt om huruvida hotbilden överdrevs medvetet eller byggde på misstag.
Vad är PEPFAR?
PEPFAR (President’s Emergency Plan for AIDS Relief) är det stora aidsprogram Bush lanserade 2003, med 15 miljarder dollar under de första fem åren. Det finansierar bromsmediciner och hivbekämpning, framför allt i Afrika, och beräknas ha räddat många miljoner liv. Programmet lyfts ofta fram som hans största enskilda framgång.
Är George W. Bush släkt med George H.W. Bush?
Ja, George H.W. Bush var hans far. De är det andra far-och-son-paret som båda blivit president, efter John Adams och John Quincy Adams. Fadern var USA:s 41:a president 1989–1993, sonen den 43:e 2001–2009. Även brodern Jeb Bush har varit guvernör och kandiderade till presidentposten 2016.
Vad gör George W. Bush idag?
Han bor i Dallas, Texas, och håller medvetet låg profil i politiken. Han ägnar sig åt måleri – bland annat porträtt av krigsveteraner – och driver genom sitt presidentcenter frågor om veteraner, global hälsa och demokrati. Han har också skrivit memoarer och en biografi över sin far.
Hur bedöms George W. Bush av historiker?
Oftast lågt till medelmåttigt: i rankningar hamnar han vanligen i den nedre delen, främst på grund av Irakkriget, Katrina och finanskrisen. Samtidigt får han erkännande för ledarskapet efter den 11 september och för PEPFAR, och allmänhetens bild av honom har mjuknat sedan han lämnade ämbetet.
Källor
Sidan bygger på etablerade källor om USA:s presidenter och George W. Bushs liv och presidentskap:
- The White House – officiell biografi över George W. Bush. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Bushs presidentskap, inrikes- och utrikespolitik. millercenter.org
- George W. Bush Presidential Library and Museum – arkivmaterial, tal och dokument från presidenttiden. georgewbushlibrary.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta och artiklar om valet 2000, Irakkriget och finanskrisen. britannica.com
- National Archives – officiella dokument, valresultat och presidenthandlingar. archives.gov