George Herbert Walker Bush var USA:s president 1989–1993, under fyra av de mest omvälvande åren i modern världshistoria. Under hans tid i Vita huset föll Berlinmuren, Tyskland återförenades, Sovjetunionen upplöstes och USA ledde en världsomspännande koalition i Gulfkriget. Ändå förlorade han omvalet 1992. Få presidenter har haft så stora utrikespolitiska framgångar och ändå fått lämna ämbetet efter en enda mandatperiod.
Bush var på många sätt den siste presidenten av en äldre skola. Han var krigshjälte från andra världskriget, formad av plikt, diskretion och personliga relationer snarare än av tv-mediet och stora tal. Innan han blev president hade han hunnit vara stridspilot, oljeman, kongressledamot, FN-ambassadör, sändebud i Kina, CIA-chef och vicepresident i åtta år. Knappast någon annan president har kommit till ämbetet med ett bredare CV.
Hans historia är också en familjehistoria. Hans far var senator. Hans son George W. Bush blev själv president 2001 – bara andra gången i USA:s historia som en son följde sin far till presidentposten. Den här sidan går igenom hela livet: uppväxten, kriget, karriären, presidenttiden och det långa, försonande livet efteråt, fram till döden 2018.
Snabbfakta om George H.W. Bush
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 12 juni 1924 i Milton, Massachusetts |
| Död | 30 november 2018 i Houston, Texas (94 år) |
| Parti | Republikanerna |
| Mandatperiod | 20 januari 1989 – 20 januari 1993 |
| Vicepresident | Dan Quayle |
| First lady | Barbara Bush (gifta 1945–2018) |
| Föregångare | Ronald Reagan |
| Efterträdare | Bill Clinton |
| Yrke före politiken | Stridspilot i flottan, sedan oljeföretagare i Texas |
| Känd för | Kalla krigets slut, Gulfkriget 1991 och det brutna skattelöftet “Read my lips: no new taxes” |
Uppväxt och tidig karriär
Familjen Bush – pengar, plikt och politik
George Herbert Walker Bush föddes den 12 juni 1924 i Milton, Massachusetts, och växte upp i Greenwich, Connecticut. Familjen var förmögen och väletablerad på USA:s östkust. Fadern Prescott Bush var en framgångsrik bankir på Wall Street som senare blev senator för Connecticut. Modern Dorothy Walker Bush kom från en välbärgad familj med rötter i finansvärlden – hennes far gav namn åt golftävlingen Walker Cup.
Uppfostran var sträng på ett särskilt östkustmanér. Barnen fick lära sig att aldrig skryta, att alltid tänka på laget före jaget och att rikedom förpliktar. Dorothy Bush lär ha avbrutit sina barn så fort de började tala för mycket om sig själva. Det präglade George för livet. Även som president hade han svårt att säga “jag” – han hade tränats att stryka ordet. Den ovanan blev både en charm och ett problem för en politiker i tv-åldern.
George gick på internatskolan Phillips Academy i Andover, Massachusetts, en av landets finaste skolor. Han var en typisk allroundelev: omtyckt, idrottslig, ordförande i elevkåren och kapten i basebollaget. Vägen låg utstakad mot Yale och en trygg karriär. Så kom den 7 december 1941 och det japanska anfallet mot Pearl Harbor. Allt ändrades.
Krigshjälten: flottans yngste flygare
Bush bestämde sig direkt för att gå ut i kriget. Han struntade i inrådan från både fadern och skolans talare vid examen, som tyckte att han skulle studera först. I stället tog han värvning i flottan (US Navy) på sin artonårsdag, den 12 juni 1942. När han fick sina flygarvingar i juni 1943 var han flottans yngste stridsflygare – han hade ännu inte fyllt nitton.
Han placerades i Stilla havet och flög torpedbombplan av typen Avenger från hangarfartyget USS San Jacinto. Under kriget genomförde han 58 stridsuppdrag. Det mest dramatiska kom den 2 september 1944, vid ön Chichi Jima söder om Japan. Bushs plan träffades av luftvärnseld under ett anfall mot en japansk radiostation. Med motorn i brand fullföljde han anfallet och fällde sina bomber innan han tvingades hoppa fallskärm över havet. Hans två besättningsmän omkom, något som plågade honom resten av livet. Själv låg han i timmar i en liten gummiflotte, medan japanska båtar sökte i vattnen, innan den amerikanska ubåten USS Finback dök upp och räddade honom.
För insatsen tilldelades han utmärkelsen Distinguished Flying Cross. Hemma i USA väntade Barbara Pierce, som han träffat på en skoldans som sextonåring. De gifte sig i januari 1945, medan kriget ännu pågick. Äktenskapet varade i 73 år – längre än något annat presidentpar i amerikansk historia.
Yale, Texas och oljan
Efter kriget läste Bush nationalekonomi på Yale i snabb takt och tog examen 1948, med toppbetyg och medlemskap i hederssällskapet Phi Beta Kappa. Han var också kapten för universitetets basebollag och spelade i de två första upplagorna av College World Series. En berömd bild visar honom som lagkapten när han tar emot legenden Babe Ruth på planen.
Sedan gjorde han något oväntat. I stället för att ta ett bekvämt bankjobb på östkusten packade han bilen och flyttade med Barbara och den lille sonen George W. till västra Texas. Han ville bygga något eget, bort från faderns skugga. Han började på golvet i oljebranschen – bokstavligen, med att måla pumputrustning – och arbetade sig upp. I början av 1950-talet var han med och grundade oljebolag, bland annat Zapata Off-Shore som borrade efter olja till havs. Vid 40 års ålder var han miljonär.
Familjen växte till sex barn: George W., Robin, Jeb, Neil, Marvin och Dorothy. Mitt i framgången kom också livets svåraste slag. Dottern Robin insjuknade i leukemi och dog 1953, bara tre år gammal. George och Barbara Bush talade sällan offentligt om sorgen, men båda beskrev den senare som det som märkte dem djupast.
Vägen till Vita huset
Ett CV utan motstycke
Bushs politiska bana började i Texas på 1960-talet, i ett läge där Republikanerna knappt existerade i delstaten. Han blev partiordförande i Harris County (Houston) och kandiderade 1964 till senaten – och förlorade. Två år senare vann han i stället en plats i representanthuset (House of Representatives) och blev en av få republikaner från Texas i kongressen. Han omvaldes 1968, men förlorade ännu ett senatsval 1970, denna gång mot demokraten Lloyd Bentsen.
Två valförluster i senatsval hade kunnat sluta karriären. I stället inleddes en märklig svit av utnämningar som gav Bush en erfarenhet ingen annan president haft. President Nixon gjorde honom till FN-ambassadör 1971. Därefter blev han ordförande för Republikanernas nationella partiorganisation, mitt under Watergateskandalen – ett otacksamt uppdrag där han till slut personligen uppmanade Nixon att avgå. President Ford skickade honom sedan som USA:s högste representant till Peking, i praktiken sändebud i Kina innan länderna hade fulla diplomatiska förbindelser. Och 1976 fick han det kanske svåraste jobbet av alla: chef för underrättelsetjänsten CIA, med uppgiften att återupprätta förtroendet för en myndighet i djup kris efter avslöjanden om övergrepp och olagliga operationer.
| År | Uppdrag | Utnämnd av / vald |
|---|---|---|
| 1967–1971 | Ledamot av representanthuset för Texas | Vald 1966, omvald 1968 |
| 1971–1973 | USA:s FN-ambassadör | Richard Nixon |
| 1973–1974 | Ordförande för Republikanernas nationella kommitté | Richard Nixon |
| 1974–1975 | Chef för USA:s förbindelsekontor i Peking | Gerald Ford |
| 1976–1977 | Chef för CIA | Gerald Ford |
| 1981–1989 | USA:s vicepresident | Vald med Ronald Reagan 1980 och 1984 |
| 1989–1993 | USA:s 41:a president | Vald 1988 |
Vicepresident under Reagan
Inför valet 1980 kandiderade Bush själv till presidentposten. Han vann överraskande nomineringsmötet i Iowa och lanserade sig som det erfarna, måttfulla alternativet till Ronald Reagan. Under kampanjen kallade han Reagans ekonomiska idéer för “voodoo economics” – en formulering han senare fick äta upp många gånger. Reagan vann nomineringen klart, men valde Bush som vicepresidentkandidat för att ena partiet.
Som vicepresident var Bush lojaliteten själv. Han undvek att synas för mycket, kritiserade aldrig chefen och byggde i tysthet vidare på sitt internationella kontaktnät. När Reagan sköts vid ett attentat 1981 hanterade Bush situationen med en försiktighet som imponerade på många – han vägrade till exempel att landa med helikopter på Vita husets gräsmatta, eftersom den platsen tillhörde presidenten. Åtta år som tvåa gav honom en unik position inför 1988, men också en stämpel som svag och osjälvständig. En tidning satte ordet “wimp” – mes – på omslaget.
Valet 1988 och “Read my lips: no new taxes”
Bush vann Republikanernas nominering 1988 och valde den unge senatorn Dan Quayle från Indiana som vicepresidentkandidat. På partikonventet höll han sitt livs viktigaste tal, skrivet med hjälp av talskrivaren Peggy Noonan. Där talade han om ett “kinder, gentler nation” – ett vänligare, mjukare USA – och om frivilligarbetets “tusen ljuspunkter”. Men den rad som fastnade var en annan: “Read my lips: no new taxes.” Läs mina läppar: inga nya skatter. Löftet var glasklart, avsiktligt och omöjligt att missförstå. Det skulle förfölja honom.
Valrörelsen mot demokraten Michael Dukakis, guvernör i Massachusetts, blev hård och negativ. Bushs kampanj målade framgångsrikt ut Dukakis som en verklighetsfrämmande liberal, mjuk mot brottslighet. Dukakis, som länge lett stort i opinionsmätningarna, tappade greppet. I november vann Bush klart: han tog 40 delstater och 426 elektorsröster, med drygt 53 procent av rösterna. Han blev därmed den förste sittande vicepresidenten sedan Martin Van Buren 1836 som vann ett presidentval. Hur ett sådant amerikanskt presidentval går till steg för steg kan du läsa mer om i vår guide.
Presidenttiden (1989–1993)
Bush tillträdde i januari 1989 som en av de mest erfarna presidenter USA någonsin haft, och det var utrikespolitiken som blev hans arena. Han byggde ett tätt sammansvetsat lag: James Baker som utrikesminister, Brent Scowcroft som nationell säkerhetsrådgivare, Dick Cheney som försvarsminister och generalen Colin Powell som högste militäre chef. Tillsammans skulle de hantera en världsordning som föll samman i rasande fart – och göra det utan att någonting exploderade.
Kalla krigets slut och Tysklands återförening
Berlinmurens fall – och tystnaden som var en strategi
Den 9 november 1989 öppnades Berlinmuren. Journalisterna i Ovala rummet väntade sig jubel från presidenten, kanske en resa till Berlin, ett triumftal. De fick nästan ingenting. Bush satt lugnt vid sitt skrivbord och konstaterade att han var glad, men att han inte tänkte “dansa på muren”. Kritiker i Washington rasade: här vann USA kalla kriget, och presidenten kunde inte ens visa entusiasm?
Men tystnaden var en medveten strategi. Bush förstod att Sovjetledaren Michail Gorbatjov satt i en livsfarlig position, pressad av hårdföra krafter i den egna militären och partiapparaten. Ett amerikanskt segerfirande hade kunnat förödmjuka Gorbatjov, stärka hökarna i Moskva och i värsta fall utlösa våldsamma ingripanden i Östeuropa. Historien gav Bush rätt. Revolutionerna i Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och Östtyskland fick fortgå i huvudsak fredligt. I december 1989 möttes Bush och Gorbatjov på ett toppmöte vid Malta, där de i praktiken förklarade det kalla kriget över. Sällan har så stor världspolitik bedrivits med så små ord.
Tysklands återförening – den tysta diplomatins mästarprov
Nästa fråga var ännu känsligare: skulle de två tyska staterna få bli ett land igen? I dag verkar svaret självklart. Det var det inte 1990. Storbritanniens Margaret Thatcher och Frankrikes François Mitterrand var djupt skeptiska – minnet av två världskrig satt i väggarna. Sovjetunionen hade hundratusentals soldater på östtysk mark och betraktade ett enat Tyskland i västalliansen Nato som otänkbart.
Bush var tidigt och tydligt på västtyske förbundskanslern Helmut Kohls sida. Tillsammans med James Baker drev han förhandlingsmodellen “två plus fyra”: de två tyska staterna plus de fyra segrarmakterna från andra världskriget. Steg för steg övertalades Moskva, bland annat med ekonomiskt stöd och löften om att ta hänsyn till Sovjets säkerhetsintressen. Den 3 oktober 1990 återförenades Tyskland – som fullvärdig Natomedlem, utan att ett skott avlossats. Många historiker beskriver detta som Bushs finaste stund: en diplomatisk triumf som byggde på telefonsamtal, tålamod och personligt förtroende snarare än på stora tal. Året därpå undertecknade Bush och Gorbatjov nedrustningsavtalet START I, och i december 1991 upplöstes Sovjetunionen självt. Det kalla kriget var över, och det slutade fredligt. Det var aldrig givet.
Panamainvasionen 1989
Bushs första stora militära beslut gällde inte Europa utan Centralamerika. Panamas diktator Manuel Noriega, en general som en gång samarbetat med CIA, hade åtalats i USA för narkotikasmuggling. Han ogiltigförklarade ett val 1989, lät sina styrkor misshandla oppositionen och trappade upp trakasserierna mot amerikansk militärpersonal i landet. När en amerikansk soldat sköts ihjäl i december 1989 fick Bush nog.
Den 20 december 1989 inleddes Operation Just Cause, en invasion med omkring 25 000 amerikanska soldater – den största amerikanska militärinsatsen sedan Vietnamkriget. Noriegas styrkor besegrades på några dagar. Diktatorn själv sökte skydd hos Vatikanens ambassad men gav upp i januari 1990, fördes till USA och dömdes senare till långt fängelsestraff för narkotikabrott. I USA var stödet för insatsen stort, och en vald president kunde tillträda i Panama. Internationellt var bilden mer kluven: FN:s generalförsamling fördömde invasionen som ett brott mot folkrätten, och hundratals panamaner, både soldater och civila, dödades. Insatsen visade en sida av Bush som få väntat sig – han var beredd att använda militärt våld snabbt och beslutsamt.
Gulfkriget 1991
Invasionen av Kuwait och koalitionen
Den 2 augusti 1990 invaderade Iraks diktator Saddam Hussein grannlandet Kuwait och utropade det till en irakisk provins. Med Kuwaits oljefält i sin hand, och den irakiska armén på gränsen till Saudiarabien, hotade Saddam att få ett strypgrepp om en stor del av världens olja. Bushs besked kom några dagar senare, med en för honom ovanligt skarp formulering: “This will not stand” – det här kommer inte att bestå.
Det som följde var den tysta diplomatin i högsta växel, fast nu i full offentlighet. Bush ringde personligen stats- och regeringschefer världen över – han var känd för att sköta utrikespolitik per telefon – och byggde en koalition som saknade motstycke: ett trettiotal länder, från Storbritannien och Frankrike till Egypten, Syrien och Saudiarabien. Till och med Sovjetunionen, Iraks gamla allierade, ställde sig bakom linjen. FN:s säkerhetsråd antog resolution efter resolution, och i november 1990 kom resolution 678, som gav Irak en tidsfrist till den 15 januari 1991 att lämna Kuwait – annars fick koalitionen använda “alla nödvändiga medel”. I januari röstade även den amerikanska kongressen ja till militär insats.
Saddam vägrade vika. Natten till den 17 januari 1991 inleddes Operation Desert Storm med ett massivt flygbombardemang mot Irak. Efter fem veckor följde markoffensiven, den 24 februari. Den blev en av de mest ensidiga segrarna i modern krigshistoria: på ungefär 100 timmar var den irakiska armén utdriven ur Kuwait, och den 28 februari beordrade Bush eld upphör.
Beslutet att stanna
Så kom det beslut som diskuterats ända sedan dess: koalitionen marscherade inte vidare mot Bagdad för att störta Saddam Hussein. Bush och hans rådgivare hade tänkt igenom saken noga. FN-mandatet gällde att befria Kuwait, inte att byta regim i Irak. Koalitionen, där flera arabländer ingick, skulle ha spruckit. Och ett ockuperat Irak, resonerade man, skulle bli ett kostsamt träsk utan tydlig väg ut. Bush och Scowcroft skrev senare öppet att en marsch mot Bagdad skulle ha förvandlat en bred internationell seger till en amerikansk ockupation av ett fientligt land.
Baksidan av segern
Beslutet hade också ett pris, och det ska sägas sakligt. Bush hade under kriget uppmanat irakierna att resa sig mot Saddam. När shiamuslimer i söder och kurder i norr gjorde just det, våren 1991, slog Saddams kvarvarande styrkor ner upproren med stor brutalitet medan omvärlden i huvudsak såg på. Kritiker menar att USA väckte förhoppningar man inte tänkte infria. Försvarare pekar på att flygförbudszoner så småningom upprättades och att kurderna i norr fick ett skyddat självstyre. Debatten om beslutet fick ny laddning 2003, när sonen George W. Bush som president gjorde exakt det fadern avstått från – invaderade Irak och störtade Saddam, med följder som många menar bekräftade den äldre Bushs farhågor.
På hemmaplan var Gulfkriget en triumf nästan utan motstycke. De amerikanska förlusterna blev långt mindre än befarat, och segern ansågs ha botat “Vietnamsyndromet” – rädslan att varje amerikanskt krig skulle sluta i ett utdraget nederlag. Bushs stöd i opinionsmätningarna steg till omkring 90 procent, bland de högsta siffror som uppmätts för en president. I mars 1991 verkade han omöjlig att besegra i valet 1992. Flera tunga demokrater avstod helt enkelt från att kandidera. Det skulle visa sig vara historiens ironi.
Inrikespolitiken: ADA, miljön och en trött ekonomi
Bush kallade sig gärna en president för “a kinder, gentler nation”, och några av hans inrikespolitiska avtryck blev bestående. Störst var ADA-lagen (Americans with Disabilities Act), som han undertecknade den 26 juli 1990. Lagen förbjöd diskriminering av personer med funktionsnedsättning i arbetslivet och krävde att butiker, bussar, arbetsplatser och offentliga byggnader skulle göras tillgängliga. Det var en av världens mest långtgående rättighetslagar på området och den har förändrat den amerikanska vardagen i grunden – ramper, hissar och anpassade arbetsplatser är i dag självklarheter. Lagen drevs igenom med brett stöd från båda partierna, något som med dagens mått ter sig anmärkningsvärt.
Andra viktiga inrikesbeslut under presidenttiden:
- En kraftig skärpning av luftvårdslagen (Clean Air Act) 1990, som med marknadsbaserade metoder angrep bland annat de utsläpp som orsakade surt regn. Lagen räknas som en av USA:s viktigaste miljölagar.
- En ny invandringslag 1990 som höjde taket för laglig invandring till USA.
- Räddningsaktionen efter spar- och lånekrisen, där staten fick ta över och avveckla hundratals konkursade sparbanker till en mycket hög kostnad för skattebetalarna.
- Två utnämningar till Högsta domstolen (Supreme Court): David Souter 1990 och Clarence Thomas 1991. Thomas-utnämningen ledde till uppslitande senatsförhör, där juristen Anita Hill anklagade Thomas för sexuella trakasserier. Thomas nekade och godkändes med knapp marginal – förhören blev en vattendelare i amerikansk politik.
Men över allt detta låg ekonomin som en våt filt. En lågkonjunktur inleddes 1990, arbetslösheten steg och återhämtningen därefter upplevdes som svag och seg. Bush, så energisk i utrikespolitiken, uppfattades som ointresserad av vardagsekonomin. Han talade själv lite föraktfullt om “the vision thing” – det där med visioner – när rådgivare bad honom formulera en samlad idé för landet. Det var en ärlig beskrivning av hans pragmatiska läggning, men politiskt var det gift.
Skattekompromissen som kostade honom
Här kommer löftet från 1988 tillbaka in i berättelsen. Budgetunderskottet hade vuxit under hela 1980-talet, och 1990 stod Bush inför en hård verklighet: Demokraterna kontrollerade båda kamrarna i kongressen, och ingen budgetuppgörelse var möjlig utan skattehöjningar. Alternativet var automatiska, urskillningslösa nedskärningar som hotade både försvaret och välfärdsprogrammen. Efter månader av förhandlingar, delvis förda på flygbasen Andrews utanför Washington, accepterade Bush en kompromiss: stora utgiftsminskningar i utbyte mot höjda skatter, bland annat en höjd toppmarginalskatt.
Ekonomiskt försvarar många bedömare i efterhand uppgörelsen. Den innehöll nya budgetregler som tvingade kongressen att finansiera sina beslut, och den lade tillsammans med senare uppgörelser grunden för 1990-talets sanerade statsfinanser. Politiskt var den en katastrof för Bush. “Read my lips” hade varit hans tydligaste löfte, och nu bröt han det. Högerflygeln i det egna partiet, med den uppåtsträvande kongressledamoten Newt Gingrich i spetsen, gjorde öppet uppror och röstade ner den första versionen av uppgörelsen. Konservativa väljare kände sig svikna. Löftesbrottet blev ett slagträ i både primärvalen och presidentvalet 1992, och Bush medgav senare att han underskattat hur dyrt det skulle bli. Episoden har blivit ett klassiskt exempel i amerikansk politik på spänningen mellan att regera ansvarsfullt och att hålla ett kampanjlöfte – och på vad som händer med den president som väljer det förra.
De sista månaderna: Somalia och Nafta
Även efter valförlusten i november 1992 fortsatte Bush att fatta stora beslut. I december skickade han amerikanska soldater till Somalia, där inbördeskrig och svält höll på att döda hundratusentals människor. Insatsen var tänkt som en begränsad humanitär operation för att skydda mattransporterna, med FN:s välsignelse. Bush såg den som ett exempel på vad han kallade “den nya världsordningen” – att den enda kvarvarande supermakten skulle använda sin styrka i internationellt samarbete, inte på egen hand. Uppdraget växte dock under efterträdaren och slutade illa, med striden i Mogadishu 1993, vilket i sin tur färgade den amerikanska debatten om fredsinsatser i många år.
Samma månad undertecknade Bush frihandelsavtalet Nafta (North American Free Trade Agreement) tillsammans med Mexikos och Kanadas ledare. Avtalet, som skulle avskaffa tullarna mellan de tre länderna, hade förhandlats fram under hans ledning men ratificerades först under Clinton. Nafta blev under decennier framåt en av de mest omdebatterade frågorna i amerikansk politik – hyllat av frihandelsvänner i båda partierna, kritiserat av fackföreningar och senare av president Trump, som lät omförhandla det. Att både Somaliainsatsen och Nafta fullföljdes av en demokratisk efterträdare säger något om Bushs sätt att arbeta: han betraktade utrikespolitiken som en nationell angelägenhet snarare än en partifråga.
Viktiga händelser år för år
| År | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 1989 | Berlinmuren faller; toppmötet vid Malta; invasionen av Panama | Kalla kriget går mot sitt slut; Noriega störtas |
| 1990 | ADA-lagen och nya luftvårdslagen undertecknas; Irak invaderar Kuwait; Tyskland återförenas; budgetuppgörelsen bryter skattelöftet | Historiska reformer och diplomatisk triumf – men löftesbrottet skadar Bush i det egna partiet |
| 1991 | Gulfkriget vinns på sex veckor; START I undertecknas; Sovjetunionen upplöses i december | Bushs popularitet når rekordnivåer; USA blir ensam supermakt |
| 1992 | Lågkonjunkturens efterverkningar dominerar; Bush förlorar valet mot Bill Clinton i november; Nafta-avtalet undertecknas i december | Ekonomin och Perots kandidatur avgör; en mandatperiod tar slut |
Förlusten 1992 och Perot-faktorn
Hur kunde en president med 90 procents stöd förlora ett val arton månader senare? Svaret stavas ekonomi, tid och Ross Perot. När Gulfkrigets glans bleknade fanns lågkonjunkturen kvar. Väljarna hade dessutom haft republikanska presidenter i tolv år, och Bush lyckades aldrig förklara vad han ville göra med fyra år till. I primärvalen utmanades han från höger av tv-debattören Pat Buchanan, som straffade honom för skattelöftet och tvingade honom att kriga på hemmaplan i det egna partiet.
I själva valet mötte han demokraten Bill Clinton, den unge guvernören från Arkansas, vars kampanj hade en enda järnhård disciplin, sammanfattad i det interna mottot “It’s the economy, stupid” – det är ekonomin, dumbom. Clinton var allt Bush inte var: en naturbegåvning på tv, uppvuxen under enkla förhållanden, besatt av inrikespolitikens detaljer.
Och så var det Ross Perot. Den excentriske Texasmiljardären ställde upp som oberoende kandidat med budskapet att båda partierna misskött statsfinanserna. Perot fick nästan 19 procent av rösterna – det bästa resultatet för en tredjepartskandidat sedan Theodore Roosevelt 1912. Valresultatet i november 1992 blev: Clinton cirka 43 procent, Bush drygt 37 procent och Perot cirka 19 procent. I elektorskollegiet (Electoral College) vann Clinton med 370 röster mot 168. Statsvetare har tvistat om Perot i första hand tog röster från Bush eller från båda; mätningar tyder på att hans väljare var ganska jämnt delade. Klart är att Bushs 37 procent var en av de lägsta siffrorna för en sittande president i modern tid. Han tog förlusten hårt, men skötte maktskiftet med den stil han var känd för. I skrivbordet i Ovala rummet lämnade han ett handskrivet brev till Clinton som slutade: “Din framgång är nu vårt lands framgång. Jag hejar hårt på dig.” Brevet har blivit en sinnebild för det fredliga maktskiftet – den tradition som är själva kärnan i presidentämbetet.
Efter presidenttiden
George och Barbara Bush flyttade hem till Houston, med somrarna i familjens hus i Kennebunkport i Maine. Bush skrev inga klassiska memoarer om sitt liv – han tyckte fortfarande inte om att tala om sig själv – men gav tillsammans med Brent Scowcroft ut en bok om utrikespolitiken och publicerade senare en volym med sina brev. Han höll medvetet låg politisk profil och kommenterade sällan sina efterträdare.
Störst glädje fick han av familjens framgångar. Sonen Jeb blev guvernör i Florida. Sonen George W. blev guvernör i Texas och valdes 2000 till USA:s 43:e president. Därmed blev familjen Bush historiens andra far-och-son-par på presidentposten, efter John Adams och John Quincy Adams – du hittar hela raden av presidenter i vår översikt över alla USA:s presidenter. Den äldre Bush var noga med att inte lägga sig i sonens beslut, även när sonens Irakkrig 2003 satte faderns eget Bagdadbeslut från 1991 i nytt ljus.
Den mest oväntade vändningen i pensionärslivet var vänskapen med Bill Clinton. Mannen som tagit presidentposten ifrån honom blev något av en extra familjemedlem. Det började 2004, när sonen George W. bad de båda före detta presidenterna att tillsammans leda insamlingarna efter tsunamikatastrofen i Indiska oceanen. Året därpå gjorde de om det efter orkanen Katrina. De reste ihop, skämtade ihop och blev uppriktigt nära vänner. Barbara Bush brukade säga att Clinton blivit som ytterligare en son, och Clinton själv omfamnade skämtet om att vara “den svarta fårets bror” i familjen. För många amerikaner blev vänskapen en påminnelse om att politiska motståndare inte behöver vara fiender.
Bush hann också bli känd för något helt annat: fallskärmshopp. Han hoppade på sin 75-årsdag, sin 80-årsdag, sin 85-årsdag och – fastspänd i tandem, sittande i rullstol på grund av en parkinsonliknande sjukdom – på sin 90-årsdag 2014. Hans stiftelsearv Points of Light, sprunget ur talet om “tusen ljuspunkter”, växte till en av världens största organisationer för frivilligarbete. År 2011 tilldelades han Frihetsmedaljen (Presidential Medal of Freedom), USA:s finaste civila utmärkelse, av president Barack Obama.
Barbara Bush dog i april 2018, efter 73 års äktenskap. George H.W. Bush dog några månader senare, den 30 november 2018, 94 år gammal. Han var då den president som levt längst i amerikansk historia. Vid statsbegravningen i Washingtons nationalkatedral höll sonen George W. ett griftetal som slutade i tårar: han beskrev sin far som “den bäste far en son eller dotter kan ha”. Bush begravdes vid sitt presidentbibliotek i College Station, Texas, bredvid Barbara och dottern Robin.
Eftermäle: hur bedöms George H.W. Bush idag?
Historikernas dom över Bush har blivit mildare med åren. I de rankningar av presidenter som forskare och historiker regelbundet gör hamnar han numera oftast i det övre mittskiktet, ibland strax utanför topp tio. Det är en tydlig uppvärdering jämfört med hur han bedömdes direkt efter valförlusten 1992.
Det som lyfts fram på plussidan är framför allt utrikespolitiken. Att kalla kriget – en fyrtioårig kärnvapenladdad konflikt – kunde ta slut utan storkrig var ingen självklarhet, och Bushs återhållsamma, personliga diplomati tillskrivs en stor del av äran. Hanteringen av Tysklands återförening beskrivs ofta som ett diplomatiskt mästerstycke. Gulfkriget visade att han kunde bygga en global koalition, ge militären tydliga mål och avsluta ett krig när målen var nådda. På hemmaplan står ADA-lagen och luftvårdslagen kvar som betydande reformer, och budgetuppgörelsen 1990 ses av många ekonomer som ett ansvarsfullt beslut som bidrog till 1990-talets starka statsfinanser.
Kritiken finns också, och den kommer från flera håll. Bush anklagades för att sakna en inrikespolitisk vision och för att vara passiv inför lågkonjunkturen och de sociala problem som exploderade i bland annat Los Angeles-kravallerna 1992. Beslutet att uppmana irakier till uppror och sedan inte skydda dem 1991 kritiseras än i dag. Panamainvasionen fördömdes internationellt. Somliga menar även att hans hårdföra valkampanj 1988 bidrog till att göra amerikansk politik råare. Och för delar av den konservativa rörelsen förblev han mannen som bröt sitt skattelöfte.
Ändå är den sammanfattande bilden i dag påfallande respektfull, över partigränserna. Bush har kommit att symbolisera dygder som många saknar i senare tiders politik: personlig hygglighet, kompromissvilja, erfarenhet och förmågan att sätta sak före ego. Att han skrev vänliga brev till motståndare, erkände misstag och blev nära vän med mannen som besegrade honom nämns nästan alltid när hans gärning summeras. En president som förlorade sitt omval – men vann eftervärldens aktning. Fler porträtt av dem som format ämbetet före och efter honom finns i vår genomgång av USA:s politiska historia.
Vanliga frågor om George H.W. Bush
Vad är George H.W. Bush mest känd för?
Han är mest känd för att ha lett USA när kalla kriget tog slut, för segern i Gulfkriget 1991 och för det brutna vallöftet “Read my lips: no new taxes”. Han är också känd som far till president George W. Bush och för ADA-lagen, som gav personer med funktionsnedsättning starkt lagskydd.
Varför heter det George H.W. Bush och inte bara George Bush?
Initialerna H.W. (Herbert Walker) används för att skilja honom från sonen George W. Bush, som var president 2001–2009. Fadern kallas ofta “Bush den äldre” eller “Bush 41” (den 41:a presidenten), medan sonen kallas “Bush 43”.
Varför förlorade Bush valet 1992?
Främst på grund av den svaga ekonomin efter lågkonjunkturen 1990–91 och missnöjet med det brutna skattelöftet. Bill Clinton förde en skicklig kampanj helt inriktad på ekonomin, och den oberoende kandidaten Ross Perot tog nästan 19 procent av rösterna. Bush fick bara drygt 37 procent – en mycket låg siffra för en sittande president.
Varför stannade USA i stället för att gå mot Bagdad 1991?
FN-mandatet gällde att befria Kuwait, inte att störta Saddam Hussein. Bush bedömde att en marsch mot Bagdad skulle spräcka den internationella koalitionen och fastna i en långvarig ockupation av Irak. Beslutet är omdiskuterat, men många menar att Irakkriget 2003 bekräftade hans farhågor.
Blev han verkligen nedskjuten under andra världskriget?
Ja. Den 2 september 1944 träffades hans torpedbombplan av luftvärnseld vid ön Chichi Jima i Stilla havet. Han fullföljde anfallet, hoppade fallskärm över havet och räddades av en amerikansk ubåt. Hans två besättningsmän omkom. Han tilldelades Distinguished Flying Cross och var när han fick sina vingar flottans yngste stridsflygare.
Hur dog George H.W. Bush?
Han dog av naturliga orsaker den 30 november 2018 i Houston, Texas, 94 år gammal, drygt sju månader efter hustrun Barbara. Han led på äldre dagar av en parkinsonliknande sjukdom som gjorde honom rullstolsburen. Han hedrades med statsbegravning och vilar vid sitt presidentbibliotek i Texas.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade amerikanska källor om presidenterna och deras tid:
- The White House – officiella biografier över presidenterna. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av varje presidentskap. millercenter.org
- George H.W. Bush Presidential Library and Museum – dokument, tal och biografiskt material från presidentbiblioteket. bush41library.tamu.edu
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta och årtal. britannica.com
- National Archives – officiella dokument och valresultat. archives.gov
- White House Historical Association – historiskt material om presidenterna och Vita huset. whitehousehistory.org