Franklin Pierce (1804–1869) var USA:s fjortonde president och satt i Vita huset mellan 1853 och 1857. När han valdes var han bara 48 år gammal – den yngste president landet dittills hade haft. Han var stilig, charmig och omtyckt av nästan alla som mötte honom personligen. Han vann dessutom valet 1852 med en av de största segrarna i landets dittillsvarande historia. På pappret såg allt ut att tala för honom.
Ändå räknas Franklin Pierce i dag som en av USA:s sämsta presidenter. Skälet stavas Kansas-Nebraska Act, lagen från 1854 som rev upp en trettio år gammal kompromiss om slaveriet och lämnade frågan till nybyggarna själva att avgöra. Resultatet blev “Bleeding Kansas” – ett litet inbördeskrig i miniatyr, där beväpnade grupper för och emot slaveri sköt, brände och mördade i Kansasterritoriet. Lagen slog sönder det politiska landskapet, födde det Republikanska partiet och drev USA flera stora steg närmare det fullskaliga inbördeskrig som bröt ut fyra år efter att Pierce lämnat makten.
Bakom den politiska katastrofen fanns också en djupt tragisk människa. Bara veckor före tillträdet såg Pierce och hans hustru Jane sin elvaårige son Bennie omkomma i en tågolycka – det tredje och sista av parets barn som dog i förtid. Presidentskapet inleddes alltså i sorg och slutade i politiskt misslyckande. Den här sidan går igenom hela historien: uppväxten i New Hampshire, den snabba karriären, åren i Vita huset och det hårda eftermälet. Vill du se var han hör hemma i den långa raden av statschefer finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Franklin Pierce
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 23 november 1804 i Hillsborough, New Hampshire |
| Död | 8 oktober 1869 i Concord, New Hampshire |
| Parti | Demokratiska partiet (Democratic Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1853 – 4 mars 1857 (en mandatperiod) |
| Vicepresident | William R. King (dog i april 1853; posten stod sedan tom resten av perioden) |
| Maka | Jane Pierce (född Appleton) |
| Företrädare | Millard Fillmore |
| Efterträdare | James Buchanan |
| Yrke före politiken | Advokat; kongressledamot, senator och general i mexikanska kriget |
| Känd för | Kansas-Nebraska Act 1854, våldet i “Bleeding Kansas” och en politik som påskyndade vägen mot inbördeskriget |
Uppväxt och tidig karriär
Franklin Pierce växte upp med politiken vid köksbordet. Hans far var krigsveteran, lokal makthavare och till slut guvernör. Sonen ärvde både partitillhörigheten och ambitionerna – och gjorde en av sin generations snabbaste politiska karriärer i hemdelstaten New Hampshire.
Familj och bakgrund
Franklin Pierce föddes den 23 november 1804 i Hillsborough i New Hampshire, som ett av åtta syskon i en välkänd men inte förmögen familj. Fadern Benjamin Pierce hade slagits i det amerikanska frihetskriget och blev efter kriget bonde, värdshusvärd och en av traktens mest inflytelserika män. Han var en hängiven anhängare av Thomas Jeffersons parti och senare av Andrew Jacksons demokrater, och han valdes två gånger till guvernör i New Hampshire. I hemmet var politik inte något avlägset – det var familjens vardag.
New Hampshire var vid den här tiden en av Demokratiska partiets starkaste delstater i norr. Att växa upp som en Pierce i New Hampshire betydde därför att växa upp mitt i ett fungerande partimaskineri, med faderns namn som dörröppnare. Det präglade Franklin. Lojalitet mot partiet blev tidigt en av hans mest grundmurade egenskaper – på gott och ont, skulle det visa sig.
Studier vid Bowdoin och vänskapen med Hawthorne
Vid femton års ålder skickades Franklin till Bowdoin College i Brunswick i Maine. Starten blev knackig. Han umgicks hellre än pluggade, och efter ett par år låg han sist i sin klass. Då tog han ett beslut som säger något om hans karaktär: han lade om sina vanor helt, steg upp tidigt, läste hårt och klättrade till en plats nära toppen av klassen när han tog examen 1824.
Viktigast av allt han fick med sig från Bowdoin var kanske ändå en vänskap. Där lärde han känna författaren Nathaniel Hawthorne, som skulle förbli en av hans närmaste vänner livet ut. Hawthorne, som senare skrev romanklassikern “The Scarlet Letter”, kom att spela en konkret roll i Pierces politiska liv: han författade den kampanjbiografi som hjälpte till att presentera Pierce för de amerikanska väljarna 1852. Vänskapen höll ända till Hawthornes död – han dog 1864 under en resa tillsammans med just Pierce.
Advokat och blixtkarriär i politiken
Efter examen läste Pierce juridik och blev advokat 1827. Men det var politiken som drog. Redan 1829, samma år som fadern inledde sin andra period som guvernör, valdes 24-årige Franklin in i New Hampshires delstatsförsamling. Två år senare var han dess talman. År 1833 skickade väljarna honom till representanthuset (House of Representatives) i Washington, och 1837 tog han plats i senaten (Senate) – då som en av kammarens yngsta ledamöter någonsin. Han var därmed en av mycket få som hunnit sitta i båda kongressens kamrar före sin 35-årsdag.
Som lagstiftare var Pierce ingen stor reformator. Han var en pålitlig Jackson-demokrat som röstade med partiet, höll sig väl med sydstatskollegerna och gjorde få egna avtryck. Redan här syntes det drag som skulle definiera hans presidentskap: han betraktade slaverifrågan som ett hot mot unionens sammanhållning och hade djup motvilja mot abolitionisterna, alltså den rörelse som krävde slaveriets avskaffande. Pierce ansåg att konstitutionen skyddade slaveriet i de delstater där det fanns, och att agitation mot det bara splittrade landet.
År 1834 gifte han sig med Jane Appleton, dotter till en tidigare rektor för Bowdoin. De två var på många sätt varandras motsatser. Franklin var social, utåtriktad och trivdes i politikens larm. Jane var tillbakadragen, djupt religiös och ofta sjuklig, och hon avskydde Washington och allt vad politiskt liv hette. Hennes familj stod dessutom politiskt på motståndarsidan, hos whigpartiet. Äktenskapet blev präglat av hennes dragning bort från politiken – och av en ofattbar rad förluster. Parets förste son dog som spädbarn 1836. Sonen Frank Robert dog 1843, bara fyra år gammal. Kvar fanns då bara yngste sonen Benjamin, kallad Bennie.
Delvis av hänsyn till Jane lämnade Pierce senaten 1842 och flyttade hem till Concord, där han byggde upp en framgångsrik advokatpraktik. Han lovade sin hustru att hålla sig borta från politiken i Washington och tackade under 1840-talet nej till flera tunga erbjudanden, bland annat posten som justitieminister (Attorney General) hos president James K. Polk. Men han förblev partiets starke man i New Hampshire och styrde delstatens demokrater med fast hand från kulisserna.
Vägen till Vita huset
Att Franklin Pierce över huvud taget blev president var en överraskning – inte minst för honom själv. Han var inte kandidat när demokraternas partikonvent öppnade 1852. Att han ändå stod som segrare i november samma år beror på en kombination av krigsmeriter, partisplittring och ren tur.
General i mexikanska kriget
När kriget mellan USA och Mexiko bröt ut 1846 anmälde sig Pierce som frivillig, trots att han var en av New Hampshires mest kända advokater och hade kunnat stanna hemma. Han började som menig men utnämndes snart till brigadgeneral och förde 1847 en styrka på flera tusen man från kusten in mot Mexico City, där han anslöt till general Winfield Scotts armé.
Hans insats i fält blev kort och olycksdrabbad. I slaget vid Contreras stegrade sig hans häst, och Pierce kastades mot sadelknappen och skadade knät svårt när hästen föll. Dagen därpå svimmade han av smärtan under strid, och politiska motståndare hånade honom senare som “the fainting general” – generalen som svimmade. Anklagelsen om feghet var orättvis; han hade vägrat lämna sina soldater trots skadan. Men för hans eftermäle spelade detaljerna mindre roll än rubriken: Pierce kom hem som krigsveteran med generals rang, och det var politiskt guld värt.
Den mörka hästen från New Hampshire
Inför presidentvalet 1852 var Demokratiska partiet splittrat mellan flera tunga namn: Lewis Cass, James Buchanan, Stephen A. Douglas och William Marcy. På konventet i Baltimore blockerade falangerna varandra i omröstning efter omröstning utan att någon nådde den nödvändiga två tredjedels majoriteten. Först då dök Pierces namn upp som kompromiss. Han var tillräckligt okänd för att sakna fiender, hade generals glans från kriget och var – avgörande i sammanhanget – en nordstatsman som sydstaterna litade på i slaverifrågan. På den 49:e omröstningen valdes han till partiets kandidat.
Hemma i Concord tog familjen emot nyheten på helt olika sätt. Franklin var smickrad och villig. Jane, som trodde att Washington låg bakom dem för gott, ska ha svimmat när hon fick beskedet. Lille Bennie skrev i ett brev till sin mor att han hoppades att pappa inte skulle bli vald, för han visste hur illa hon skulle trivas. Orden skulle få en bitter klang bara några månader senare.
Valrörelsen 1852 var påfallande tom på sakfrågor. Båda partierna ställde sig bakom 1850 års kompromiss om slaveriet – paketet som hans företrädare Millard Fillmore hade undertecknat och som du kan läsa mer om på sidan om Millard Fillmore. Demokraterna körde i stället på slagord som “We Polked you in 1844; we shall Pierce you in 1852”, en ordlek på segern med James K. Polk åtta år tidigare. Motståndaren, whigkandidaten Winfield Scott – ironiskt nog Pierces egen befälhavare från Mexiko – var en stel kampanjare vars parti höll på att falla sönder inifrån i slaverifrågan.
Jordskredssegern 1852
Resultatet blev en av epokens största valsegrar. Pierce vann 27 av 31 delstater och tog 254 elektorsröster mot Scotts 42. Whigpartiet gick i praktiken sönder av nederlaget och ställde aldrig mer upp med en egen presidentkandidat med framgång. Hur elektorssystemet gjorde – och fortfarande gör – sådana jordskred möjliga förklaras närmare på sidan om hur amerikanska val fungerar. Vid 48 års ålder var Franklin Pierce vald till president, yngst någonsin fram till dess. Framtiden såg ljus ut. Den varade i sju veckor.
Presidenttiden (1853–1857)
Franklin Pierces fyra år i Vita huset ramas in av två katastrofer: en privat i början och en politisk i mitten. Sonens död veckorna före tillträdet lade en skugga över hela presidentskapet. Kansas-Nebraska Act året därpå avgjorde dess plats i historien. För att förstå vad som gick fel behöver man ta händelserna i tur och ordning.
Tragedin i Andover – en presidenttid som började i sorg
Den 6 januari 1853, två månader före installationen, reste familjen Pierce med tåg från Boston mot hemmet i Concord. Strax utanför Andover i Massachusetts lossnade en axel och vagnen de satt i kastades av spåret och nerför en slänt. Franklin och Jane klarade sig med lindriga skador. Deras elvaårige son Bennie, det enda av parets tre barn som ännu var i livet, omkom inför föräldrarnas ögon. Han var olyckans enda dödsoffer.
Förlusten krossade familjen. Jane Pierce, som redan avskydde politiken, kom att tolka olyckan i religiösa termer: hon greps av tanken att Gud hade tagit sonen för att maken skulle kunna ägna sig helt åt presidentämbetet, och tyngdes av frågan om familjen straffades för hans ambitioner. Hon orkade inte närvara vid installationen och levde under de första åren i Vita huset nästan helt tillbakadragen, klädd i sorgdräkt. En släkting, Abby Kent Means, fick i praktiken sköta rollen som värdinna. Först längre fram i mandatperioden började Jane åter visa sig vid officiella tillställningar. Samtida beskrev henne som “Vita husets skugga” – en formulering som säger mycket om stämningen i huset under dessa år.
Även presidenten själv var märkt av sorgen. Vid installationen den 4 mars 1853 valde Pierce att bedyra ämbetseden i stället för att svära den, med hänvisning till sitt samvete – han är den ende president som veterligen gjort så. Han höll sitt installationstal helt ur minnet, utan manus, och talade öppet om att han tillträdde under en personlig förlust. Ingen installationsbal hölls. Som om olyckan inte räckte dog dessutom vicepresidenten William R. King redan i april 1853, bara veckor efter att han svurit sin ed – sjuk i tuberkulos hade han fått avlägga den på Kuba, som ende vicepresident någonsin på utländsk mark. Posten stod sedan tom under resten av mandatperioden, eftersom konstitutionen då saknade regler för att fylla den. Pierce ledde alltså landet utan vicepresident i nästan fyra år.
Regeringen och den unga administrationen
Politiskt började Pierce med att försöka hålla ihop sitt splittrade parti genom att ge alla falanger plats vid bordet. Hans regering rymde både nordstatsmän och radikala sydstatspolitiker, däribland Jefferson Davis från Mississippi som krigsminister (Secretary of War) – samme man som åtta år senare blev Amerikas konfedererade staters president. Davis och Pierce stod varandra personligen mycket nära, och vänskapen skulle kosta Pierce dyrt i eftervärldens ögon. En kuriositet är att Pierces regering blev den enda i USA:s historia som satt helt oförändrad genom en hel fyraårsperiod – inte en enda minister byttes ut.
Strategin att blidka alla gjorde dock snarast alla missnöjda. Utnämningspolitiken retade partiets olika flyglar, och Pierce visade tidigt att han hade svårt att säga nej till starka viljor i sin omgivning. Vad ämbetet kräver av en president – och vilka verktyg det faktiskt ger – kan du läsa om i vår guide till presidentämbetet. Pierce hade verktygen. Frågan var hur han skulle använda dem.
Kansas-Nebraska Act – beslutet som definierade allt
För att förstå katastrofen som följde behöver man backa till 1820. Det året hade kongressen antagit Missourikompromissen, som drog en linje tvärs över det stora Louisianaterritoriet vid breddgraden 36°30′. Norr om linjen skulle slaveri vara förbjudet i all framtid, med undantag för just Missouri. I över trettio år hade den linjen fungerat som en sorts fredsgräns mellan nord och syd. Den var inte älskad, men den höll.
År 1854 ville senatorn Stephen A. Douglas från Illinois organisera det stora området väster om Missouri och Iowa som formella territorier, bland annat för att möjliggöra en transkontinental järnväg med sträckning genom norr. Problemet var att sydstaternas senatorer inte tänkte släppa igenom några nya fria territorier utan motprestation. Priset de krävde var att Missourikompromissens förbudslinje skulle upphävas. I stället skulle principen om folksuveränitet (popular sovereignty) gälla: nybyggarna i varje territorium skulle själva rösta om slaveri skulle vara tillåtet eller inte.
Pierce insåg att det var sprängstoff. Men vid ett möte i Vita huset i januari 1854 lät han sig övertalas av Douglas, Jefferson Davis och en grupp sydstatssenatorer att ställa sig bakom förslaget. Han gick längre än så: han gjorde stödet för lagen till en lojalitetsfråga inom Demokratiska partiet, där tvekande nordstatsdemokrater pressades att rösta ja. Efter månader av bitter debatt antogs Kansas-Nebraska Act, och Pierce undertecknade den 30 maj 1854.
Skillnaden mot den gamla ordningen kan sammanfattas i en enkel jämförelse:
| Fråga | Missourikompromissen 1820 | Kansas-Nebraska Act 1854 |
|---|---|---|
| Slaveri norr om 36°30′ | Förbjudet i all framtid (utom i Missouri) | Tillåtet om nybyggarna röstar för det |
| Vem avgör frågan? | Kongressen, genom en fast geografisk linje | Väljarna i varje enskilt territorium |
| Tanken bakom | En stabil gräns som håller freden mellan nord och syd | Demokratiskt självstyre – låt folket på plats bestämma |
| Resultatet i praktiken | Trettio år av spänd men fungerande balans | Kapplöpning till Kansas, valfusk och öppet våld |
Reaktionen i norr blev en politisk jordbävning. Många nordstatsbor som aldrig kallat sig abolitionister uppfattade lagen som ett löftesbrott: en helig kompromiss hade rivits upp för att öppna nya marker för slaveri. Protestmöten hölls över hela norr. Under sommaren och hösten 1854 började motståndare ur olika läger – före detta whigs, missnöjda demokrater och antislaveriaktivister – gå samman i ett helt nytt parti, Republikanska partiet, som föddes ur just vreden mot Kansas-Nebraska Act. Hur det partiet på några få år växte till en maktfaktor kan du läsa om på sidan om de amerikanska partierna och deras historia. I mellanårsvalet 1854 förlorade Pierces demokrater en stor del av sina platser från nordstaterna i representanthuset. Priset för lagen började synas redan där. Men det verkliga priset skulle betalas i Kansas.
“Bleeding Kansas” – när politiken blev våld
Folksuveränitet lät som en rimlig princip: låt folket på plats bestämma. Men i Kansas fanns nästan inget “folk på plats” när lagen antogs – territoriet skulle just börja befolkas. Det betydde att den som kunde flytta dit flest anhängare snabbast skulle vinna omröstningen om slaveriet. Båda sidor förstod logiken omedelbart, och kapplöpningen började.
Kapplöpningen om Kansas
Från nordstaterna organiserade föreningar som New England Emigrant Aid Company utvandring av slaverimotståndare till Kansas. Från grannstaten Missouri, där slaveriet var lagligt, strömmade samtidigt beväpnade män över gränsen – de kallades “border ruffians”, ungefär gränsbusar. När territoriets första lagstiftande församling skulle väljas i mars 1855 red tusentals Missouribor över gränsen och röstade olagligt. Antalet avlagda röster översteg vida antalet registrerade väljare. Resultatet blev en slaverivänlig territorialförsamling som snabbt antog drakoniska lagar – bland annat gjordes det straffbart att ens offentligt ifrågasätta slaveriet i Kansas.
Slaverimotståndarna, som sannolikt utgjorde en majoritet av de faktiska nybyggarna, vägrade erkänna den valfuskvalda församlingen. De höll ett eget konvent i Topeka, skrev en egen författning som förbjöd slaveri och utsåg en egen guvernör. Vid årsskiftet 1855–1856 hade Kansas därmed två konkurrerande styren: ett slaverivänligt, formellt erkänt, med säte i Lecompton – och ett fristatligt i Topeka som stora delar av befolkningen betraktade som det legitima.
Här ställdes Pierce inför sitt vägval, och han valde sida. I stället för att kräva nya, rättvisa val erkände han den slaverivänliga församlingen som territoriets lagliga styre, trots det väldokumenterade valfusket, och stämplade i ett budskap till kongressen Topekarörelsen som revolutionär och upprorisk. Därmed släcktes fristatssidans hopp om hjälp från Washington: presidentens hela tyngd låg nu på den ena sidan i konflikten.
Våldsåret 1856
Under 1856 gled Kansas över från valfusk och hotelser till öppet blodbad, och våldet nådde ända in i Washington. Tre händelser inom loppet av samma majvecka kom att symbolisera hela krisen:
- Den 21 maj 1856 plundrade en slaverivänlig styrka fristadsfästet Lawrence i Kansas. Tidningspressar slogs sönder och kastades i floden, hotellet Free State Hotel besköts och brändes och hus plundrades. “The sack of Lawrence” blev en väckarklocka i hela norr.
- Den 22 maj 1856 misshandlades senatorn Charles Sumner från Massachusetts vid sin egen pulpet i senatens kammare. Sydstatskongressmannen Preston Brooks slog honom sanslös med en käpp som hämnd för ett tal där Sumner skarpt angripit slaverisidan i Kansasfrågan. Sumner skadades så svårt att han var borta från senaten i flera år – medan beundrare i syd skickade Brooks nya käppar.
- Natten mellan den 24 och 25 maj 1856 svarade abolitionisten John Brown med ren terror: tillsammans med sina söner och några anhängare släpade han fem slaverivänliga nybyggare ur deras hem vid Pottawatomie Creek och högg ihjäl dem med sablar.
Därefter rådde i praktiken gerillakrig i territoriet, med räder, brända gårdar och strider mellan beväpnade band. Uppskattningsvis ett femtiotal människor dödades i det politiska våldet i Kansas under dessa år, och tidningsmannen Horace Greeleys benämning fastnade som epokens namn: “Bleeding Kansas” – det blödande Kansas. I juli 1856 lät administrationen federala trupper upplösa fristatssidans församling i Topeka när den försökte sammanträda – för många i norr den slutliga bekräftelsen på var presidenten stod. Först sent samma år lyckades en ny, mer handlingskraftig territorialguvernör, John W. Geary, med hjälp av federala trupper tvinga fram ett bräckligt lugn.
Då var skadan dock redan skedd. Kansas hade visat att slaverifrågan inte längre kunde hanteras med kompromisser och omröstningar – den avgjordes nu med gevär. Förtroendet mellan nord och syd, redan tunt, brast bit för bit. Historiker beskriver ofta Bleeding Kansas som generalrepetitionen för den stora katastrofen: många av mönstren, och några av personerna – inte minst John Brown – återkom när det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861. Vägen dit gick i betydande utsträckning genom de beslut som fattades i Vita huset under Franklin Pierce.
Utrikespolitik: köp, kanonbåtar och en pinsam läcka
Pierce hade tillträtt med ett uttalat expansionistiskt program – han talade i installationstalet öppet om att USA:s utveckling krävde nya besittningar. Resultaten blev blandade: en lyckad markaffär, en öppnad handelsväg och ett diplomatiskt fiasko.
Gadsdenköpet
Administrationens mest bestående utrikesframgång var Gadsdenköpet (Gadsden Purchase). Genom ett avtal med Mexiko, undertecknat 1853 och ratificerat 1854, köpte USA för 10 miljoner dollar en landremsa söder om floden Gila – i dag södra Arizona och en bit av södra New Mexico. Syftet var främst att säkra en lämplig sträckning för en framtida transkontinental järnväg längs en sydlig rutt. Köpet fullbordade det nuvarande amerikanska fastlandets gränser: det var den sista större markutvidgningen av det sammanhängande USA.
Japan öppnas för handel
Under Pierces tid bar också en satsning som inletts under företrädaren Fillmore frukt. Kommendör Matthew Perrys flotteskader hade seglat till Japan för att med diplomati – och en omisskännlig demonstration av modern eldkraft – förmå landet att bryta sin tvåhundraåriga isolering. I mars 1854 undertecknades Kanagawafördraget, som öppnade japanska hamnar för amerikanska fartyg och blev startpunkten för handel mellan de båda länderna. Administrationen slöt samma år även ett handelsavtal med Storbritannien om fisket och handeln med brittiska Nordamerika, dagens Kanada.
Ostendmanifestet – drömmen om Kuba som sprack
Betydligt sämre gick det med Kuba. Många demokrater, särskilt i syd, drömde om att köpa eller på annat sätt förvärva den spanska kolonin – som med sina stora plantager skulle kunna bli ytterligare en slavstat. År 1854 möttes tre amerikanska sändebud i Europa, däribland ministern i London James Buchanan, och författade en hemlig promemoria om saken. Dokumentet, känt som Ostendmanifestet (Ostend Manifesto), argumenterade för att USA borde erbjuda Spanien pengar för Kuba – och antydde att om Spanien vägrade sälja kunde USA vara berättigat att ta ön med våld.
Promemorian läckte till pressen, och skandalen blev omedelbar. I norr och i Europa lästes manifestet som ett bevis på att administrationen gick slaveriintressenas ärenden och var beredd till rent rov för att utvidga slaveriet. Pierce tvingades ta avstånd från planerna, och drömmen om Kuba begravdes. För en president som redan blödde politiskt efter Kansas-Nebraska Act var Ostendmanifestet ännu ett självmål – och för Buchanan, en av författarna, blev det paradoxalt nog ingen belastning alls, vilket strax skulle visa sig.
Nekad omnominering – partiet vänder honom ryggen
När demokraterna samlades till konvent i Cincinnati sommaren 1856 var Pierce villig att ställa upp för omval. Men hans namn var vid det laget förgiftat i hela norr. Kansas blödde, det nya Republikanska partiet växte explosionsartat på vreden mot hans politik, och partistrategerna insåg att en kandidat förknippad med Kansas-Nebraska Act skulle bli omöjlig att välja. Valet föll i stället på James Buchanan – som haft turen att vara minister i London under hela krisen och därför framstod som obefläckad av den. Franklin Pierce blev därmed den förste valde president i USA:s historia som sökte men nekades sitt eget partis omnominering.
Buchanan vann sedan valet 1856, och den 4 mars 1857 lämnade Pierce över ämbetet till honom. Hur det gick för efterträdaren – kortversionen är: ännu värre – kan du läsa om på sidan om James Buchanan.
Pierces fyra år kan sammanfattas i några avgörande händelser:
| År | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 1853 | Sonen Bennie omkommer i tågolycka i januari; Pierce installeras i mars; vicepresident King dör i april; Gadsdenköpet undertecknas | Presidentskapet inleds i sorg och utan vicepresident; USA:s fastlandsgränser fullbordas |
| 1854 | Kanagawafördraget öppnar Japan; Kansas-Nebraska Act undertecknas 30 maj; Ostendmanifestet läcker; Republikanska partiet bildas | Missourikompromissen rivs upp; norr reser sig i protest och partisystemet ritas om |
| 1855 | Massivt valfusk vid territorialvalet i Kansas; två rivaliserande styren etableras; Pierce erkänner det slaverivänliga | Konflikten i Kansas låses fast; presidenten uppfattas som part i målet |
| 1856 | Lawrence plundras, Sumner misshandlas i senaten, John Browns dåd vid Pottawatomie; demokraterna nominerar Buchanan i stället för Pierce | “Bleeding Kansas” chockar nationen; Pierce nekas omnominering av sitt eget parti |
| 1857 | Pierce lämnar ämbetet den 4 mars | Buchanan ärver en union i upplösning |
Efter presidenttiden
Franklin Pierce var bara 52 år när han lämnade Vita huset, men hans politiska liv var över. Åren som återstod blev en lång och sorglig epilog.
Först reste paret Pierce utomlands. Mellan 1857 och 1859 besökte de Madeira, Europa och Medelhavsområdet, delvis i hopp om att resorna skulle stärka Janes bräckliga hälsa. Hemkomna slog de sig ner i Concord. Vissa demokrater luftade inför valet 1860 tanken på Pierce som kompromisskandidat, men han avböjde bestämt – han visste att hans tid var förbi.
Under inbördeskriget gick det från illa till värre för hans anseende. Pierce stödde unionen i ord men blev en av president Abraham Lincolns skarpaste kritiker bland norra demokrater. Han angrep kriget som onödigt, fördömde inskränkningarna i medborgerliga rättigheter och tog avstånd från emancipationsproklamationen, kungörelsen som förklarade de förslavade i utbrytarstaterna fria. Hans gamla nära vänskap med Jefferson Davis, nu de konfedererade staternas president, gjorde honom djupt misstänkt i norr – inte minst sedan brev mellan de två blivit kända. Den 4 juli 1863 höll han ett stort tal i Concord där han dömde ut kriget som meningslöst, samtidigt som nyheterna om unionens segrar vid Gettysburg och Vicksburg strömmade in. Tajmingen kunde knappast ha varit sämre, och i många grannars ögon var han nu i praktiken en förrädare. När Lincoln mördades 1865 samlades en uppretad folkhop utanför Pierces hus och krävde besked om varför han inte flaggade – han lyckades lugna den med hänvisning till sin och familjens tjänst för landet, men episoden visar hur långt hans stjärna fallit.
Privat fortsatte förlusterna. Jane Pierce dog i december 1863, aldrig återhämtad från sorgen efter Bennie. Våren 1864 dog Nathaniel Hawthorne, i sömnen på ett värdshus i New Hampshire, under en resa han gjorde tillsammans med just Pierce. Ensam och isolerad kämpade Pierce med den alkoholism som följt honom i perioder genom hela livet och som nu tog överhanden. Mot slutet fann han ett visst lugn i religionen och lät döpa sig 1865. Den 8 oktober 1869 dog Franklin Pierce i Concord, 64 år gammal, av leversjukdom som förvärrats av drickandet. Han begravdes bredvid sin hustru och sina söner på Old North Cemetery i Concord. I Washington beordrade president Ulysses S. Grant officiell landssorg – de yttre hedersbetygelserna följde formen, men få sörjde politikern Pierce.
Eftermäle: hur bedöms Franklin Pierce i dag?
Domen över Franklin Pierce är ovanligt samstämmig. När historiker rangordnar presidenterna hamnar han så gott som alltid i botten, i sällskap med efterträdaren Buchanan och Andrew Johnson. Att tre av de lägst rankade presidenterna satt just åren kring inbördeskrigets utbrott är ingen slump: de bedöms alla efter samma måttstock – hur de hanterade den kris som höll på att slita isär landet. Pierces svar på den frågan anses ha gjort ont värre.
Kritiken vilar på några återkommande punkter. Han undertecknade och drev igenom Kansas-Nebraska Act, som rev upp en fungerande kompromiss utan att något i sak tvingade fram det – järnvägen hade kunnat organiseras utan att slaverilinjen upphävdes. Han valde konsekvent sydsidans tolkning i Kansas, erkände ett styre byggt på valfusk och använde federal makt mot fristatssidan snarare än mot våldsverkarna. I samtiden fick nordstatspolitiker av hans sort ett eget öknamn: “doughfaces” – nordstatsmän med sydstatsprinciper, formbara som deg. Pierce betraktas ofta som öknamnets främsta exempel. Hans grundhållning, att abolitionisterna var det verkliga hotet mot unionen medan slaveriet kunde bestå, delades förvisso av många samtida demokrater – men det var presidenten som satt med ansvaret, och historien gav honom fel.
Finns det något försvar? Historiker som vill nyansera bilden brukar peka på några saker. Pierce var personligen hederlig – hans administration var i stort sett fri från korruptionsskandaler, vilket inte var självklart i epoken. Utrikespolitiskt levererade han Gadsdenköpet och Japanöppningen. Han var vidare ingen cyniker utan en övertygad unionist som uppriktigt trodde att eftergifter åt syd var priset för fred – en felbedömning han delade med stora delar av sin generation. Och det går inte att bortse från under vilka personliga omständigheter han regerade: en far som just förlorat sitt sista barn, gift med en hustru i djup sorg, själv märkt av förlusten. Men även välvilliga bedömare landar oftast i samma slutsats: Pierce var en vänlig, svag man på en post som krävde styrka, och hans instinkt att alltid blidka den starkaste falangen gjorde honom till redskap snarare än ledare. Hans presidentskap har blivit ett standardexempel i diskussionen om hur mycket en enskild president kan påskynda – eller bromsa – en historisk katastrof. Hela den längre utvecklingen från kompromissernas tid till krigsutbrottet tecknas på sidan om USA:s politiska historia.
Kanske är det just kontrasten som gör Pierce till en så tragisk figur i amerikansk historia: den mest omtyckte mannen i rummet blev en av de minst framgångsrika presidenterna i landet. Hans liv rymde större personliga förluster än nästan någon annan presidents – och hans ämbetstid lämnade landet betydligt närmare krig än han fann det.
Vanliga frågor om Franklin Pierce
Varför räknas Franklin Pierce som en av USA:s sämsta presidenter?
Framför allt på grund av Kansas-Nebraska Act 1854, som rev upp Missourikompromissen och utlöste våldet i “Bleeding Kansas”. Historiker menar att hans eftergifter åt slaverisidan förvärrade den nationella krisen och påskyndade vägen mot inbördeskriget. Därför hamnar han nästan alltid i botten när presidenter rangordnas.
Vad var Kansas-Nebraska Act?
En lag från 1854 som organiserade territorierna Kansas och Nebraska och lät nybyggarna själva rösta om slaveri skulle tillåtas, så kallad folksuveränitet. Den upphävde Missourikompromissens förbud mot slaveri norr om breddgraden 36°30′. Lagen väckte raseri i norr och ledde direkt till att Republikanska partiet bildades.
Vad hände Franklin Pierces son Bennie?
Den 6 januari 1853, två månader före faderns installation, spårade familjens tågvagn ur nära Andover i Massachusetts. Elvaårige Bennie omkom inför föräldrarnas ögon och var olyckans enda dödsoffer. Han var parets tredje och sista barn – de två äldre sönerna hade dött tidigare – och sorgen präglade hela presidenttiden.
Vad var “Bleeding Kansas”?
Namnet på det politiska våld som skakade Kansasterritoriet från mitten av 1850-talet, när anhängare och motståndare till slaveri kämpade om makten inför omröstningen om territoriets framtid. Valfusk, plundringen av Lawrence, John Browns dåd vid Pottawatomie och regelrätta gerillastrider krävde ett femtiotal liv. Konflikten ses ofta som en föraning om inbördeskriget.
Varför blev Pierce inte omnominerad 1856?
Hans parti bedömde honom som omöjlig att vinna med efter Kansas-Nebraska Act och våldet i Kansas, som gjort honom djupt impopulär i hela norr. Demokraterna nominerade i stället James Buchanan, som varit minister i London under krisen och därför inte förknippades med den. Pierce blev därmed den förste valde presidenten som nekades omnominering av sitt eget parti.
Hur dog Franklin Pierce?
Han dog den 8 oktober 1869 i Concord i New Hampshire, 64 år gammal, av leversjukdom som förvärrats av många års alkoholproblem. Vid det laget hade han överlevt sin hustru, alla sina tre söner och sin närmaste vän Nathaniel Hawthorne. Han ligger begravd med familjen på Old North Cemetery i Concord.
Källor
Sidan bygger på etablerade historiska källor om Franklin Pierce och 1850-talets amerikanska politik:
- The White House – officiell biografi över Franklin Pierce. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade essäer om Pierces liv, presidentskap och eftermäle. millercenter.org
- White House Historical Association – material om familjen Pierce och livet i Vita huset under 1850-talet. whitehousehistory.org
- Library of Congress – samlingar och dokument om Kansas-Nebraska Act och Bleeding Kansas. loc.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska uppslagsartiklar om Pierce, Jane Pierce och 1850-talets kriser. britannica.com