Franklin D. Roosevelt är den ende president i USA:s historia som har valts fyra gånger. Han ledde landet genom två av dess värsta kriser: den stora depressionen på 1930-talet och andra världskriget. När han tillträdde 1933 stod var fjärde amerikan utan arbete och bankerna höll på att kollapsa. När han dog i april 1945, bara veckor före Nazitysklands kapitulation, var USA på väg att bli världens mäktigaste nation.
Roosevelt, ofta kallad FDR, förändrade själva presidentämbetet. Före honom var den federala regeringen en ganska avlägsen figur i de flesta amerikaners liv. Med reformprogrammet New Deal byggde han ut staten till något helt nytt: en aktör som gav arbetslösa jobb, garanterade bankinsättningar och betalade ut pension. Många historiker beskriver honom som den moderna presidentmaktens fader — den som gjorde Vita huset till centrum för amerikansk politik på det sätt vi känner igen idag.
Hans liv rymmer också ett personligt drama. Vid 39 års ålder förlamades han av polio och kunde aldrig mer gå utan hjälp. Att han trots det kämpade sig tillbaka till politikens topp är en av de mest anmärkningsvärda comebackerna i amerikansk historia. Den här sidan går igenom hela hans väg: uppväxten, sjukdomen, New Deal, kriget — och de mörka fläckarna, som interneringen av japansk-amerikaner.
Snabbfakta om Franklin D. Roosevelt
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 30 januari 1882 i Hyde Park, New York |
| Död | 12 april 1945 i Warm Springs, Georgia |
| Parti | Demokraterna |
| Mandatperiod | 4 mars 1933 – 12 april 1945 (fyra mandatperioder, dog i ämbetet) |
| Vicepresidenter | John Nance Garner (1933–1941), Henry A. Wallace (1941–1945), Harry S. Truman (1945) |
| First lady | Eleanor Roosevelt |
| Företrädare | Herbert Hoover |
| Efterträdare | Harry S. Truman |
| Yrke före politiken | Jurist |
| Känd för | New Deal, ledarskapet under andra världskriget och de fyra valsegrarna |
Uppväxt och tidig karriär
En privilegierad barndom i Hyde Park
Franklin Delano Roosevelt föddes den 30 januari 1882 på familjens gods Springwood i Hyde Park, en liten ort vid Hudsonfloden norr om New York. Familjen var gammal, rik och väletablerad. Fadern James Roosevelt var affärsman och godsägare, modern Sara Delano Roosevelt kom från en förmögen handelssläkt. Franklin var deras enda barn tillsammans, och särskilt modern höll honom mycket nära genom hela livet.
Uppväxten var allt annat än typiskt amerikansk. Franklin undervisades av privatlärare, reste ofta till Europa med föräldrarna och lärde sig segla, rida och jaga. Efternamnet öppnade dörrar: en avlägsen släkting, Theodore Roosevelt, blev president 1901 och var den unge Franklins stora förebild. Det är knappast en slump att Franklin senare följde nästan exakt samma karriärväg som sin berömde släkting — delstatspolitiken i New York, marindepartementet och till sist Vita huset.
Utbildning: Groton, Harvard och juridiken
Vid fjorton års ålder skickades Franklin till Groton, en exklusiv internatskola i Massachusetts där rektor Endicott Peabody predikade att privilegierade unga män hade en plikt att tjäna samhället. Budskapet satte spår. Efter Groton läste Roosevelt vid Harvard, där han var en medelmåttig student men en driven redaktör för studenttidningen The Crimson. Under Harvardåren dog hans far, och hans släkting Theodore blev president — två händelser som formade honom på olika sätt.
Efter Harvard började han på juristutbildningen vid Columbia i New York. Han tog aldrig examen, men klarade advokatprovet och började arbeta på en advokatbyrå på Wall Street. Juridiken tråkade ut honom. Redan som ung berättade han öppet för kollegor att han tänkte gå in i politiken — och att målet var presidentposten.
Äktenskapet med Eleanor och de första politiska stegen
År 1905 gifte sig Franklin med Eleanor Roosevelt, en avlägsen släkting och brorsdotter till president Theodore Roosevelt, som själv ledde bruden till altaret. Paret fick sex barn, varav fem nådde vuxen ålder. Äktenskapet prövades hårt 1918, när Eleanor upptäckte att Franklin hade ett förhållande med hennes sekreterare Lucy Mercer. Skilsmässa diskuterades men valdes bort; i stället utvecklades äktenskapet till ett politiskt partnerskap som skulle visa sig bli ett av de mest betydelsefulla i amerikansk historia.
Roosevelts politiska karriär började 1910, när han som demokrat vann en plats i delstatssenaten i New York — i ett distrikt som normalt röstade republikanskt. Han gjorde sig snabbt känd som en energisk motståndare till partimaskinen Tammany Hall. När Woodrow Wilson vann presidentvalet 1912 belönades Roosevelt med posten som biträdande marinminister (Assistant Secretary of the Navy), samma post Theodore Roosevelt en gång haft. Där stannade han i sju år, genom hela första världskriget, och lärde sig hur den federala byråkratin fungerade inifrån. År 1920 nominerades han som demokraternas vicepresidentkandidat vid James M. Cox sida. Valet blev ett svidande nederlag mot Warren G. Harding, men den 38-årige Roosevelt hade blivit ett nationellt namn.
Vägen till Vita huset
Polion 1921 — och comebacken
I augusti 1921 drabbades katastrofen. Under en semester på ön Campobello i Kanada insjuknade Roosevelt hastigt med feber och tilltagande förlamning. Diagnosen blev polio (barnförlamning). Han var 39 år gammal, och benen förblev förlamade för resten av hans liv. Många, inklusive hans dominanta mor, ansåg att den politiska karriären var över och att han borde dra sig tillbaka till godset i Hyde Park.
Roosevelt vägrade. Med envis träning lärde han sig att stå med hjälp av stålskenor och att ge intryck av att gå korta sträckor, stödd på en käpp och en stark arm. Han köpte en sliten kurort i Warm Springs i Georgia, vars varma källor lindrade smärtan, och byggde upp den till ett behandlingscenter för poliopatienter. Under de här åren höll hustrun Eleanor och rådgivaren Louis Howe hans namn levande i demokratisk politik — Eleanor började hålla tal och bygga nätverk å hans vägnar, en roll hon aldrig skulle lämna.
Sjukdomen förändrade honom också som människa. Vänner och historiker har ofta pekat på samma sak: den självsäkre överklasspojken fick genom lidandet ett djupare tålamod och en förmåga att känna med människor i nöd. Det skulle prägla hans politik. Offentligt doldes dock funktionsnedsättningen så långt det gick. Pressen fotograferade honom nästan aldrig i rullstol, och många amerikaner förstod aldrig hur omfattande förlamningen var.
Guvernör i New York
Comebacken kom 1928, när Roosevelt med knapp marginal valdes till guvernör i delstaten New York — samtidigt som republikanen Herbert Hoover vann presidentvalet i ett jordskred. När börskraschen 1929 utlöste depressionen svarade guvernör Roosevelt med aktiva åtgärder: han inrättade ett delstatligt hjälporgan för arbetslösa, det första i sitt slag i landet, och drev igenom stöd till jordbrukare. New York blev något av en generalrepetition för New Deal. Väljarna belönade honom med en storseger i guvernörsvalet 1930, och plötsligt var han demokraternas självklara stjärna.
Valet 1932: ett löfte om en “new deal”
Presidentvalet 1932 hölls mitt i depressionens djupaste mörker. Miljontals människor hade förlorat arbete, hem och besparingar, och den sittande presidenten Hoover — vars öde du kan läsa mer om på sidan om Herbert Hoover — fick bära skulden. Roosevelt vann demokraternas nominering och bröt mot traditionen genom att personligen flyga till partikonventet i Chicago för att ta emot den. I sitt tal lovade han det amerikanska folket “a new deal” — en ny giv. Frasen fastnade och blev namnet på hela hans reformprogram.
Valrörelsen handlade mindre om detaljerade program än om utstrålning. Mot Hoovers gråa allvar ställde Roosevelt optimism, energi och ett brett leende. Segern blev förkrossande: Roosevelt vann 42 av 48 delstater och 472 elektorsröster mot Hoovers 59. Demokraterna tog samtidigt stabil kontroll över kongressen. Hur amerikanska presidentval fungerar i detalj kan du läsa om i guiden om val i USA.
Mellan valsegern i november 1932 och installationen i mars 1933 hände dessutom något som kunde ha ändrat historiens gång: i februari försökte en attentatsman skjuta Roosevelt vid ett framträdande i Miami. Roosevelt undkom oskadd, men Chicagos borgmästare Anton Cermak, som stod bredvid, träffades och avled av sina skador några veckor senare. Med några centimeters marginal hade USA gått in i depressionens värsta år utan den ledare som kom att definiera dem.
Presidenttiden (1933–1945)
Roosevelts tolv år som president brukar delas i två stora akter: kampen mot depressionen och kampen mot axelmakterna. Mellan dem ligger en dramatisk maktstrid om Högsta domstolen (Supreme Court) och det unika beslutet att ställa upp för en tredje mandatperiod. Ingen annan president har suttit så länge, och ingen kommer att göra det igen — grundlagen förbjuder det numera.
De hundra dagarna: “det enda vi har att frukta är fruktan själv”
När Roosevelt svors in den 4 mars 1933 befann sig USA i fritt fall. Arbetslösheten låg runt 25 procent, tusentals banker hade gått omkull och panikslagna sparare köade för att ta ut sina pengar. I sitt installationstal levererade den nye presidenten en av amerikansk politiks mest citerade rader: “the only thing we have to fear is fear itself” — det enda vi har att frukta är fruktan själv.
Sedan agerade han, snabbare än någon president före honom. Dagen efter installationen stängde han alla banker i en tillfällig “bankhelg” och kallade in kongressen till extrasession. Under de följande hundra dagarna drev regeringen igenom ett aldrig tidigare skådat lagpaket. Perioden har gett namn åt ett stående begrepp i amerikansk politik: varje ny president bedöms numera efter sina “första hundra dagar”. Bland de viktigaste åtgärderna våren 1933:
- Banklagen (Emergency Banking Act) antogs på några timmar och lät sunda banker öppna igen under federal tillsyn — och insättarna kom faktiskt tillbaka med sina pengar.
- Civilian Conservation Corps (CCC) gav hundratusentals unga arbetslösa män jobb med skogsplantering, vandringsleder och naturvård.
- Jordbrukslagen (Agricultural Adjustment Act, AAA) betalade bönder för att minska produktionen, i syfte att få upp de kollapsade priserna på jordbruksvaror.
- Tennessee Valley Authority (TVA) blev ett gigantiskt statligt projekt som byggde dammar och elektrifierade en av landets fattigaste regioner.
- Glass-Steagall-lagen separerade affärsbanker från investmentbanker och skapade den federala insättningsgarantin FDIC, som än idag skyddar amerikanska bankkunder.
Till de hundra dagarnas åtgärder hörde också en av de mer folkkära: avvecklingen av alkoholförbudet. Redan i mars 1933 legaliserades öl med låg alkoholhalt, och senare samma år ratificerades det 21:a tillägget, som upphävde hela förbudet (Prohibition). Beslutet gav staten skatteintäkter, slog undan benen för den organiserade brottslighet som förbudet fött — och gav ett nedslaget land något att skåla i mitt i krisen.
Roosevelt förstod också kommunikationens makt. Redan den första veckan höll han sitt första “samtal vid brasan” (fireside chat) — ett radiotal i vardagligt tonläge där han lugnt förklarade bankkrisen för vanliga lyssnare. Radiopratsstilen blev hans signum. För första gången kunde en president tala direkt in i medborgarnas vardagsrum, och Roosevelt utnyttjade det mästerligt. Det är en av flera anledningar till att han räknas som skaparen av det moderna presidentämbetet — läs gärna mer om hur presidentens roll och makt ser ut idag.
Alfabetsmyndigheterna: staten som arbetsgivare
New Deal skapade en flod av nya federala organ, i folkmun kallade “alfabetsmyndigheter” (alphabet agencies) eftersom de alla förkortades med bokstavskombinationer. Tanken var enkel: när marknaden inte kunde ge människor arbete skulle staten göra det. Tabellen visar några av de viktigaste.
| Förkortning | Namn | Vad den gjorde |
|---|---|---|
| CCC | Civilian Conservation Corps | Gav unga arbetslösa män jobb inom naturvård och skogsbruk |
| TVA | Tennessee Valley Authority | Byggde dammar och gav billig el till Tennesseedalens fattiga landsbygd |
| AAA | Agricultural Adjustment Administration | Stöttade jordbrukspriserna genom att betala bönder för minskad produktion |
| NRA | National Recovery Administration | Satte upp branschregler för priser, löner och arbetstider (underkändes av Supreme Court 1935) |
| FDIC | Federal Deposit Insurance Corporation | Garanterade bankinsättningar så att sparare inte skulle förlora allt vid bankkonkurser |
| SEC | Securities and Exchange Commission | Ny tillsynsmyndighet för börsen och värdepappershandeln (1934) |
| WPA | Works Progress Administration | Landets största arbetsprogram: byggde vägar, skolor och broar, anställde även konstnärer och författare |
Fungerade det? Svaret är omstritt än idag. Arbetslösheten sjönk kraftigt från toppnivåerna men förblev hög under hela 1930-talet, och det var först krigsproduktionen som helt utraderade den. Samtidigt gav programmen miljontals människor försörjning, värdighet och hopp — och en fysisk infrastruktur av vägar, broar, skolor och flygplatser som USA använder än idag.
Den andra vågen: socialförsäkringen och fackets rättigheter
Efter en jordskredsseger för demokraterna i mellanårsvalet 1934 växlade Roosevelt upp. Åren 1935–1936 kom det som ibland kallas den andra New Deal, med reformer som var mer permanenta än krisåtgärderna 1933. Viktigast var socialförsäkringslagen (Social Security Act) från 1935, som införde:
- En federal ålderspension, finansierad genom avgifter på löner, som för första gången gav amerikanska arbetare en lagstadgad trygghet på äldre dagar.
- En arbetslöshetsförsäkring som administrerades tillsammans med delstaterna.
- Stöd till änkor, föräldralösa barn och personer med funktionsnedsättning.
Social Security är än idag grundbulten i det amerikanska trygghetssystemet och brukar kallas den tredje rälsen i amerikansk politik — den politiker som rör den bränner sig. Samma år kom Wagnerlagen (National Labor Relations Act), som gav fackföreningar laglig rätt att organisera sig och förhandla kollektivt. Fackens medlemstal sköt i höjden, och arbetarrörelsen blev en bärande del av den breda valkoalition av arbetare, storstadsbor, sydstatsväljare och svarta väljare i norr som gjorde Demokraterna till dominerande parti i decennier. Koalitionen ritade om den amerikanska partikartan för lång tid framöver.
New Deal hade också högljudda kritiker, och inte bara till höger. Näringslivet och konservativa jurister anklagade Roosevelt för att bygga en socialistisk superstat i strid med amerikansk tradition. Samtidigt attackerades han från vänster av populister som senatorn Huey Long från Louisiana, som med programmet “Share Our Wealth” krävde radikal omfördelning av rikedomarna, och av radioprästen Charles Coughlin, vars sändningar nådde miljontals lyssnare. Trycket från dessa rörelser bidrog sannolikt till att Roosevelt vågade gå längre med reformerna 1935 än han annars gjort — bättre att kanalisera missnöjet än att lämna det åt demagogerna, resonerade han.
I valet 1936 ställdes New Deal inför väljarnas dom. Domen blev entydig: Roosevelt besegrade republikanen Alf Landon med 523 elektorsröster mot 8 och vann alla delstater utom två. Det är fortfarande en av de största segrarna i amerikansk valhistoria.
Domstolsstriden 1937: försöket att fylla Supreme Court
Triumfen steg honom åt huvudet, menar många historiker. Roosevelts största problem var Högsta domstolen (Supreme Court), som med knappa majoriteter hade ogiltigförklarat centrala New Deal-lagar, däribland NRA och den ursprungliga jordbrukslagen. Domstolens äldre, konservativa domare ansåg att den federala regeringen hade överskridit sina befogenheter enligt konstitutionen.
I februari 1937 presenterade Roosevelt sin motattack: ett lagförslag som skulle låta presidenten utse en ny domare för varje sittande domare över 70 år, upp till sex stycken. Officiellt handlade det om domstolens arbetsbörda. Ingen lät sig luras — planen skulle ge Roosevelt möjlighet att omedelbart fylla domstolen med lojala domare, och kritikerna döpte den till “court packing”.
Reaktionen blev våldsam, även inom det egna partiet. Många demokrater som stött varje New Deal-lag vägrade rubba maktbalansen mellan statsmakterna. Förslaget begravdes i senaten och blev Roosevelts svåraste inrikespolitiska nederlag. Ironiskt nog vann han ändå kriget om juridiken: under striden började domstolen godkänna New Deal-lagstiftning, en omsvängning som fick smeknamnet “the switch in time that saved nine”, och genom naturliga avgångar kunde Roosevelt med tiden utse en majoritet av domarna. Men politiskt kostade striden honom dyrt. Tillsammans med en ny ekonomisk svacka 1937–1938 bromsade den reformtakten, och en konservativ koalition i kongressen blockerade därefter det mesta av hans inrikespolitiska agenda.
Andra världskriget: från neutralitet till “demokratins arsenal”
Under andra halvan av 1930-talet mörknade världsläget. Hitler rustade Tyskland, Japan invaderade Kina och Italien angrep Etiopien. Den amerikanska opinionen var dock starkt isolationistisk — minnena från första världskriget satt djupt, och kongressen antog en rad neutralitetslagar som förbjöd vapenexport till krigförande länder. Roosevelt såg faran tidigare än de flesta men tvingades gå försiktigt fram.
Lend-lease: hjälpen till Storbritannien
När kriget bröt ut i Europa i september 1939 förklarade USA sig neutralt, men Roosevelt lät successivt neutraliteten urholkas. Först fick Storbritannien och Frankrike köpa vapen kontant. Efter Frankrikes fall 1940 bytte USA femtio äldre jagare mot brittiska flottbaser. Det avgörande steget kom i mars 1941 med låne- och uthyrningslagen (Lend-Lease Act), som lät presidenten “låna ut” krigsmateriel till länder vars försvar ansågs livsviktigt för USA. Roosevelt förklarade principen med en typisk vardagsbild: om grannens hus brinner lånar man ut sin trädgårdsslang — man förhandlar inte om priset först. USA skulle bli “demokratins arsenal”, sade han i ett radiotal. Genom lend-lease pumpades enorma mängder vapen, fordon och förnödenheter till Storbritannien, och efter Tysklands anfall på Sovjetunionen i juni 1941 även dit.
Parallellt formulerade Roosevelt krigets idémässiga innehåll. I sitt tal till kongressen i januari 1941 beskrev han en efterkrigsvärld byggd på “de fyra friheterna” (the Four Freedoms): yttrandefrihet, religionsfrihet, frihet från nöd och frihet från fruktan. Talet gav den amerikanska upprustningen ett moraliskt syfte och blev en av grundtexterna för hela efterkrigstidens tänkande om mänskliga rättigheter. Vad ville isolationisterna i stället? De ville hålla USA utanför till varje pris — rörelsen America First, med flyghjälten Charles Lindbergh som affischnamn, samlade stora skaror ända fram till december 1941.
Pearl Harbor: “en dag som kommer att leva i vanära”
Söndagen den 7 december 1941 anföll japanskt hangarfartygsflyg utan förvarning den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Över 2 400 amerikaner dödades och stora delar av Stillahavsflottan slogs ut. Dagen därpå talade Roosevelt inför kongressen och kallade den 7 december “a date which will live in infamy” — en dag som kommer att leva i vanära. Kongressen förklarade krig mot Japan med en enda nejröst. Tre dagar senare förklarade Hitlers Tyskland och Italien krig mot USA. Den isolationistiska debatten var över på ett ögonblick; hela nationen mobiliserades.
Som högste befälhavare gjorde Roosevelt två tidiga vägval med enorma konsekvenser. Det första var strategin “Europa först”: trots att det var Japan som angripit USA skulle Tyskland besegras först, eftersom det bedömdes som det farligaste hotet. Det andra var att i hemlighet starta Manhattanprojektet, det gigantiska forskningsprogram som skulle ge USA atombomben — delvis pådrivet av ett brev från Albert Einstein som varnat för att Tyskland kunde hinna först.
Alliansen med Churchill och Stalin
Kriget vanns av en ohelig allians: det demokratiska USA, det brittiska imperiet och Stalins kommunistiska Sovjetunion — “de tre stora”. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill utvecklade ett nära personligt samarbete, grundlagt redan i augusti 1941 när de möttes på ett örlogsfartyg utanför Newfoundland och formulerade Atlantdeklarationen (Atlantic Charter) om en friare värld efter kriget. Relationen till Stalin var kyligare och byggde på nödvändighet, men Roosevelt trodde länge att han med personlig charm kunde få sovjetledaren att samarbeta även efter kriget.
Ledarna möttes i en serie berömda konferenser där krigets och efterkrigstidens stora linjer drogs upp. Samtidigt växte den amerikanska krigsmaskinen till något världen aldrig sett: industrin ställde om till massproduktion av flygplan, fartyg och stridsvagnar, miljontals kvinnor tog arbete i fabrikerna, och arbetslösheten — depressionens envisa följeslagare — försvann helt.
| År | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 1941 | Lend-lease införs; Pearl Harbor anfalls i december | USA går från neutralitet till fullt krig |
| 1942 | Slaget vid Midway; landstigning i Nordafrika | Krigslyckan börjar vända i både Stilla havet och väst |
| 1943 | Konferenser i Casablanca och Teheran | De allierade kräver villkorslös kapitulation och planerar invasionen av Europa |
| 1944 | Dagen D: landstigningen i Normandie 6 juni | Västfronten öppnas; Tyskland pressas från två håll |
| 1945 | Jaltakonferensen i februari; Roosevelt dör 12 april | Efterkrigsordningen formas; Truman tar över slutskedet |
Mitt under kriget hann Roosevelt också med en inrikespolitisk reform med enorma långtidseffekter: soldatlagen (GI Bill of Rights) från 1944. Den gav hemvändande veteraner betald högskoleutbildning, billiga bostadslån och stöd att starta företag. Miljontals unga män som aldrig annars fått studera tog examen, köpte hus och klev in i medelklassen. Lagen brukar räknas som en av huvudförklaringarna till den breda amerikanska efterkrigsvälfärden.
Jalta: efterkrigsvärlden tar form
I februari 1945 möttes de tre stora en sista gång, i Jalta på Krimhalvön. Tysklands nederlag var nu bara en tidsfråga. Ledarna kom överens om att dela Tyskland i ockupationszoner, att Sovjet skulle gå med i kriget mot Japan och att en ny världsorganisation — Förenta nationerna (United Nations) — skulle bildas, ett projekt som låg Roosevelt särskilt varmt om hjärtat. Stalin lovade fria val i Polen och Östeuropa, ett löfte han aldrig höll. Jalta har i efterhand kritiserats hårt, särskilt av dem som menar att en dödssjuk Roosevelt gav bort Östeuropa. Försvararna invänder att Röda armén redan stod där, och att inga formuleringar på papper hade kunnat driva bort den. Klart är att fotografierna från Jalta visar en utmärglad president med veckor kvar att leva.
Interneringen av japansk-amerikaner — en mörk fläck
Roosevelts krigsledarskap har en mörk baksida som måste nämnas. I februari 1942, i paniken efter Pearl Harbor, undertecknade han presidentorder 9066 (Executive Order 9066). Den gav militären rätt att avlägsna personer från utpekade zoner på västkusten, och i praktiken riktades den mot människor av japansk härkomst. Omkring 120 000 japansk-amerikaner — ungefär två tredjedelar av dem amerikanska medborgare — tvingades lämna hem, företag och ägodelar och fördes till inhägnade läger i inlandet, där många satt kvar i flera år.
Det fanns inga belägg för att gruppen utgjorde något säkerhetshot, och inget motsvarande gjordes mot tysk- eller italienskättade amerikaner i stor skala. Högsta domstolen godkände interneringen i det ökända rättsfallet Korematsu mot USA 1944, ett avgörande som senare generationers jurister har fördömt. År 1988 bad kongressen och president Ronald Reagan formellt om ursäkt och betalade skadestånd till de överlevande. Interneringen räknas idag som ett av de allvarligaste övergreppen mot medborgerliga rättigheter i USA:s moderna historia, och den är en bestående skugga över Roosevelts eftermäle.
Fyra val — och varför det aldrig kan hända igen
Ända sedan George Washington frivilligt avgått efter två mandatperioder hade det varit en orubblig tradition att ingen president satt längre. Roosevelt bröt den — två gånger. År 1940, med kriget rasande i Europa, lät han sig nomineras för en tredje period och besegrade republikanen Wendell Willkie. År 1944, mitt under brinnande krig, valdes han en fjärde gång, nu mot Thomas E. Dewey och med senatorn Harry S. Truman som ny vicepresidentkandidat.
Väljarna resonerade i stort sett som Roosevelts kampanj ville: man byter inte häst mitt i strömmen. Men oron för en president på livstid fanns kvar, även hos många som beundrade honom. Efter hans död agerade kongressen. Det 22:a tillägget till USA:s grundlag, ratificerat 1951, slår fast att ingen person kan väljas till president mer än två gånger. Roosevelts fyra segrar är därmed ett rekord som aldrig kan slås — en direkt följd av hans unika tid vid makten.
Eleanor Roosevelt: en first lady som förändrade rollen
Ingen berättelse om FDR är komplett utan Eleanor Roosevelt. Hon omdefinierade vad en first lady kunde vara. Där tidigare presidentfruar mest varit värdinnor i Vita huset blev Eleanor en självständig politisk kraft: hon höll egna presskonferenser — enbart för kvinnliga journalister, vilket tvingade tidningarna att anställa sådana — skrev den dagliga spalten “My Day” och reste ständigt runt i landet som makens ögon och öron, eftersom han själv hade svårt att röra sig.
Hon var också parets samvete. Eleanor drev på i frågor där Franklin tvekade av politisk beräkning, särskilt medborgerliga rättigheter för svarta amerikaner. När sångerskan Marian Anderson 1939 nekades att uppträda i en konsertlokal i Washington för att hon var svart, ordnade Eleanor så att konserten i stället hölls vid Lincolnmonumentet inför en enorm publik. Efter makens död utsåg president Truman henne till FN-delegat, där hon ledde arbetet med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948. Många historiker räknar henne som 1900-talets mest inflytelserika amerikanska kvinna.
Döden i Warm Springs och efterspelet
De tolv åren vid makten slet ut Roosevelt. Redan under valrörelsen 1944 var han märkbart mager och grå, och läkarna visste — men allmänheten visste inte — att han led av svår hjärtsvikt och högt blodtryck. I slutet av mars 1945 reste han till sitt älskade Warm Springs i Georgia för att vila upp sig inför FN:s grundande konferens i San Francisco.
Hur sjuk var han egentligen? Frågan har sysselsatt historiker sedan dess. Vid en läkarundersökning våren 1944 konstaterades allvarlig hjärtsvikt, men diagnosen hemlighölls — även, enligt de flesta bedömare, för Roosevelt själv i dess fulla vidd. Att en dödssjuk man ställde upp i ett presidentval utan att väljarna kände till hans tillstånd väcker än idag debatt om öppenhet kring presidenters hälsa. Valet av vicepresidentkandidat 1944 blev därför i praktiken ett val av nästa president, vilket partiledningen tycktes förstå bättre än väljarna: den lät den svalt betraktade Henry Wallace bytas ut mot den betydligt mer pragmatiske Truman.
Den 12 april 1945 satt han i sitt lilla hus, “Little White House”, och poserade för ett porträtt när han plötsligt klagade över en fruktansvärd huvudvärk och förlorade medvetandet. Några timmar senare dödförklarades han. Dödsorsaken var en massiv hjärnblödning. Han blev 63 år.
Chocken var enorm. Miljontals amerikaner hade aldrig upplevt någon annan president; en hel generation hade växt upp med hans röst i radion. När begravningståget rullade norrut mot Washington stod folkmassor gråtande längs järnvägsspåren. Roosevelt begravdes i rosenträdgården vid familjegodset i Hyde Park. Bara veckor senare, den 8 maj, kapitulerade Tyskland — segern i Europa som han inte fick uppleva.
Vicepresident Harry S. Truman svors in samma kväll som Roosevelt dog. Truman hade varit vicepresident i endast 82 dagar och hade knappt träffat presidenten; han visste inte ens att atombomben existerade. Det blev han som fick fatta beslutet om Hiroshima och Nagasaki och leda USA in i efterkrigstiden — läs vidare på sidan om Harry S. Truman.
Eftermäle: hur bedöms Franklin D. Roosevelt idag?
När historiker och statsvetare rankar amerikanska presidenter hamnar Roosevelt så gott som alltid bland de tre främsta, vanligen tillsammans med George Washington och Abraham Lincoln. Motiveringen brukar vara enkel: han ledde landet genom två existentiella kriser och lämnade efter sig både ett nytt samhällskontrakt och en ny världsordning. Institutioner han skapade — socialförsäkringen, insättningsgarantin, börstillsynen, FN — står kvar än idag.
Beundrarna lyfter fram flera saker. Han återgav ett förtvivlat folk tron på demokratin i en tid när diktaturer spreds över världen. Han moderniserade presidentämbetet och kommunikationen med väljarna. Och han byggde den allians som krossade nazismen. Även många konservativa kritiker av New Deals ekonomi erkänner hans krigstida ledarskap.
Kritiken är dock omfattande, och den kommer från flera håll:
- Interneringen av japansk-amerikaner fördöms idag i det närmaste enhälligt som ett grundlagsvidrigt övergrepp, och Roosevelt bär det yttersta ansvaret.
- Ekonomer tvistar fortfarande om New Deal: vissa menar att programmen räddade kapitalismen från kollaps, andra att de förlängde depressionen genom osäkerhet och felriktade ingrepp.
- Maktkoncentrationen oroar: domstolsplanen 1937 och de fyra mandatperioderna ses av kritiker som exempel på hur även en demokratiskt vald ledare kan tänja på systemets gränser.
- Roosevelt gjorde lite för svarta amerikaners medborgerliga rättigheter i södern, eftersom han var beroende av sydstatsdemokraternas röster i kongressen, och USA:s agerande inför Förintelsen — bland annat avvisandet av judiska flyktingar på fartyget St. Louis 1939 — har granskats hårt av eftervärlden.
Ändå är slutsatsen i de flesta bedömningar densamma: få presidenter har påverkat USA lika djupt. Den federala regering som dagens amerikaner lever med, presidentämbetets centrala plats i systemet och USA:s roll som global stormakt — allt bär hans avtryck. Hans plats i USA:s politiska historia är på det viset unik, och varje efterföljare på listan över USA:s presidenter har verkat i den ämbetsroll han formade.
Vanliga frågor om Franklin D. Roosevelt
Varför kunde Roosevelt väljas fyra gånger?
När Roosevelt var president fanns ingen regel som begränsade antalet mandatperioder — tvåperiodsgränsen var bara en tradition från George Washingtons tid. Roosevelt bröt traditionen 1940 med hänvisning till världskrisen. Det 22:a tillägget till konstitutionen, ratificerat 1951, gör att ingen president numera kan väljas mer än två gånger.
Vad var New Deal?
New Deal var samlingsnamnet på Roosevelts reformprogram mot depressionen under 1930-talet. Det omfattade bankreformer, stora offentliga arbetsprogram som WPA och CCC, jordbruksstöd, fackliga rättigheter och socialförsäkringen. Programmet byggde ut den federala statens roll i ekonomin på ett sätt som till stora delar består än idag.
Kunde Roosevelt gå?
Nej, inte utan hjälp. Efter poliosjukdomen 1921 var han förlamad från midjan och nedåt. Med stålskenor på benen kunde han stå och med stöd av en käpp och en medhjälpares arm förflytta sig korta sträckor, vilket han använde vid offentliga framträdanden. I vardagen använde han rullstol, något pressen på den tiden nästan aldrig visade.
Hur dog Franklin D. Roosevelt?
Roosevelt dog den 12 april 1945 i Warm Springs, Georgia, av en massiv hjärnblödning, 63 år gammal. Han hade länge lidit av svår hjärt- och kärlsjukdom, vilket dolts för allmänheten. Vicepresident Harry S. Truman efterträdde honom samma dag.
Var Franklin och Theodore Roosevelt släkt?
Ja, men avlägset — de var femmänningar. Republikanen Theodore Roosevelt var president 1901–1909 och demokraten Franklin D. Roosevelt 1933–1945. Banden var dock närmare än så låter: Franklins hustru Eleanor var Theodores brorsdotter, och Theodore var Franklins stora politiska förebild.
Vad betyder “fireside chats”?
“Samtal vid brasan” var Roosevelts radiotal direkt till folket, det första i mars 1933. I lugn och vardaglig ton förklarade han bankkrisen, New Deal-reformerna och senare kriget. Talen skapade en helt ny, direkt relation mellan presidenten och medborgarna och räknas som en milstolpe i politisk kommunikation.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade amerikanska källor om Franklin D. Roosevelt och hans presidenttid:
- Franklin D. Roosevelt Presidential Library and Museum – biografiska uppgifter, dokument om New Deal och andra världskriget. fdrlibrary.org
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Roosevelts presidentskap och politik. millercenter.org
- The White House – officiell presidentbiografi. whitehouse.gov
- National Archives – originaldokument, bland annat presidentorder 9066 och krigstida handlingar. archives.gov
- Library of Congress – historiskt material om depressionen, New Deal och kriget. loc.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografisk översikt och faktakontroll. britannica.com