Founding fathers – på svenska ofta grundlagsfäderna eller USA:s grundare – är samlingsnamnet på de män som ledde de amerikanska kolonierna till självständighet och sedan byggde den nya nationens politiska system. De förklarade sig fria från Storbritannien 1776, vann ett krig mot världens starkaste imperium och skrev därefter den konstitution som fortfarande styr USA. Få grupper i historien har satt så djupa avtryck med så få dokument.
Varför vördas de än i dag? Därför att deras verk fortfarande lever. Den amerikanska presidenten svär sin ämbetsed på en text som grundlagsfäderna formulerade 1787. Supreme Court avgör moderna tvister om vapen, yttrandefrihet och presidentmakt genom att tolka deras ord. Amerikanska politiker ur alla läger citerar dem för att ge tyngd åt sina argument – ungefär som man i andra länder citerar helgon eller nationalskalder. I USA är grundlagsfäderna både historiska personer och politiska trumfkort.
Samtidigt var de inget enhetligt brödraskap. De grälade om nästan allt: hur stark centralmakten skulle vara, vem som skulle få rösta, om banker var välsignelse eller förbannelse. Flera av dem hatade varandra. En av dem sköt ihjäl en annan i duell. Och många av männen som skrev att alla människor är skapade jämlika ägde själva förslavade människor. Den här guiden ger hela gruppbilden: vilka founding fathers var, vad som formade dem, vad de skapade tillsammans – och hur eftervärlden har omvärderat dem.
Vilka räknas som founding fathers?
Här kommer en överraskning för många: det finns ingen officiell lista. Begreppet founding fathers är en efterhandskonstruktion – det myntades i sin moderna form först på 1910-talet, av senatorn och blivande presidenten Warren G. Harding. Vilka som räknas beror därför på vem man frågar och var man drar gränsen.
I sin bredaste betydelse omfattar begreppet alla som på ett avgörande sätt bidrog till självständigheten och det nya statsskicket: de 56 som undertecknade självständighetsförklaringen, de 39 som undertecknade konstitutionen, ledande diplomater, generaler och debattörer. Det blir snabbt över hundra personer.
Men i praktiken brukar diskussionen kretsa kring en mindre kärna. Historikern Richard B. Morris pekade på 1970-talet ut sju män som de främsta, och den listan har blivit något av en standard. De sju är George Washington, Benjamin Franklin, Thomas Jefferson, John Adams, Alexander Hamilton, James Madison och John Jay.
De sju stora i översikt
| Namn | Viktigaste roll | Mest känd för |
|---|---|---|
| George Washington | Överbefälhavare, konventets ordförande, förste president | Vann kriget, formade presidentämbetet, avgick frivilligt efter två mandatperioder |
| Benjamin Franklin | Diplomat, vetenskapsman, äldste delegat | Vann Frankrikes stöd i kriget; den ende som undertecknade både självständighetsförklaringen och konstitutionen |
| Thomas Jefferson | Självständighetsförklaringens författare, tredje president | Orden om att alla människor är skapade jämlika |
| John Adams | Självständighetens främste förespråkare, andre president | Drev igenom brytningen med Storbritannien i kontinentalkongressen |
| Alexander Hamilton | Förste finansminister, Federalist Papers främste författare | Byggde USA:s finansiella system – och dog i duell mot Aaron Burr |
| James Madison | Konstitutionens arkitekt, fjärde president | Kallas konstitutionens fader; skrev Bill of Rights |
| John Jay | Diplomat, förste chefsdomare i Supreme Court | Förhandlade freden med Storbritannien 1783; byggde upp det federala rättsväsendet |
Den vidare kretsen
Runt kärnan finns en bredare krets som också brukar räknas in. Dit hör agitatorer som Samuel Adams och Patrick Henry, som eldade på motståndet mot Storbritannien. Dit hör John Hancock, vars namnteckning på självständighetsförklaringen blev så berömd att “John Hancock” på amerikansk engelska betyder just namnteckning. Och dit hör tänkare som George Mason och Gouverneur Morris, som satte tydliga spår i konstitutionens text utan att någonsin bli lika kända som de sju stora.
Det svenska ordet grundlagsfäder är för övrigt lite snävare än det engelska. Founding fathers syftar på hela grundandet – både självständigheten och konstitutionen – medan grundlagsfäder låter som att det bara handlar om grundlagen. I den här guiden används begreppen som synonymer, så som de flesta svenska texter gör.
Ett vanligt sätt att dra gränsen är att skilja mellan två generationer av grundare. Männen bakom självständighetsförklaringen 1776 kallas ibland revolutionens fäder. Männen bakom konstitutionen 1787 kallas konstitutionens fäder (framers). Många – men långt ifrån alla – tillhörde båda grupperna. Jefferson och Adams var till exempel utomlands som diplomater när konstitutionen skrevs, medan Hamilton och Madison var för unga för att spela någon central roll 1776.
Tiden som formade dem
Grundlagsfäderna uppfann inte sina idéer ur tomma intet. De var barn av sin tid – och tiden var upplysningens.
Upplysningens idéer
Under 1600- och 1700-talen utmanade europeiska filosofer den gamla ordningen där kungar ansågs regera av Guds nåde. Två tänkare betydde mer än några andra för amerikanerna.
Den förste var engelsmannen John Locke. Han hävdade att alla människor föds med naturliga rättigheter – liv, frihet och egendom – och att regeringar bara är legitima om de styr med folkets samtycke. Ett folk som styrs av en tyrann har rätt att göra uppror. Känns tankegången igen? Det är i princip självständighetsförklaringens argument. Jefferson lånade Lockes formel men bytte ut “egendom” mot den mer poetiska “strävan efter lycka” (the pursuit of happiness).
Grundarna läste dessa tänkare på allvar. De var en ovanligt bokligt bildad generation för att vara praktiska politiker: Jefferson och Madison plöjde politisk filosofi på flera språk, Adams fyllde sina boksidor med anteckningar i marginalerna, och den självlärde Franklin byggde upp ett av koloniernas första lånebibliotek just för att fler skulle få tillgång till idéerna. När de senare argumenterade om statsskickets utformning gjorde de det med hänvisningar till både antikens republiker och samtidens filosofer.
Den andre var fransmannen Montesquieu. Hans idé om maktdelning – att lagstiftande, verkställande och dömande makt ska ligga hos olika organ som balanserar varandra – blev själva ritningen för konstitutionen. Kongress, president och domstolar är Montesquieu omsatt i praktik.
Ett århundrade av självstyre
Idéerna föll i ovanligt bördig jord. De amerikanska kolonierna hade i praktiken styrt sig själva i generationer. Varje koloni hade en egen vald församling som beslutade om lokala skatter och lagar, medan London länge nöjde sig med att sköta utrikeshandeln. Kolonisterna var alltså vana vid representativt styre långt innan de blev revolutionärer. När Storbritannien efter 1763 började strama åt greppet och beskatta kolonierna direkt, upplevdes det inte som ordning – det upplevdes som ett övergrepp på rättigheter man redan hade.
Revolutionen i korthet
Konflikten trappades upp steg för steg under drygt ett decennium:
- Stämpelskatten 1765 blev den första direkta brittiska skatten på kolonierna och väckte protesterna under parollen ingen beskattning utan representation.
- Bostonmassakern 1770, där brittiska soldater sköt ihjäl fem civila, gav motståndet sina första martyrer.
- Tebjudningen i Boston 1773 – när aktivister vräkte brittiskt te i hamnen – besvarades av London med strafflagar som svetsade samman kolonierna.
- De första skotten föll vid Lexington och Concord i april 1775, och kriget var ett faktum.
- Den 4 juli 1776 antog kontinentalkongressen självständighetsförklaringen och gjorde upproret till en kamp för en ny nation.
Kriget varade till 1783 och slutade med brittiskt nederlag – mycket tack vare den franska alliansen som Franklin förhandlade fram. Hela förloppet, från teprotester till fredsavtal, finns beskrivet i vår guide till den amerikanska revolutionen.
Poängen här är vad kriget gjorde med männen som ledde det. Revolutionen tvingade fram en generation av ledare som var ovanligt unga, ovanligt belästa och ovanligt vana vid att bygga institutioner från grunden. När kriget var vunnet stod de inför nästa fråga: vad skulle de bygga i stället för det de rivit ner?
Porträtten: de sju stora och kretsen runt dem
Sju män, sju helt olika personligheter. En lantjunkare som helst ville slippa makten, en tryckarlärling som blev världskändis, en föräldralös invandrare som byggde ett finansimperium. Här är porträtten – med de blivande presidenterna i kortform, eftersom de har egna fördjupningssidor.
George Washington – mannen alla litade på
Washington var revolutionens självklara mittpunkt. Han ledde kontinentalarmén genom åtta års krig, var ordförande vid konstitutionskonventet och valdes enhälligt till landets förste president. Hans största gåva till eftervärlden var kanske inte det han gjorde utan det han avstod från: han tog inte makten som militär, och han lämnade frivilligt presidentposten efter två mandatperioder. Det satte normen att makten i USA lämnas över, inte behålls. Läs hela hans historia i vårt porträtt av George Washington.
Benjamin Franklin – den äldste och mest osannolike
Benjamin Franklin var äldst i kretsen, född redan 1706, och han hade hunnit leva flera liv innan revolutionen började. Han var son till en ljusstöpare i Boston, den femtonde i en syskonskara på sjutton, och gick i skola i bara två år. Vid tolv blev han lärling i sin brors tryckeri. Vid sjutton rymde han till Philadelphia med några mynt på fickan. Vid fyrtiotvå var han så rik på sin tidning och sin almanacka – Poor Richard’s Almanack, full av ordspråk som fortfarande citeras – att han kunde dra sig tillbaka från affärerna.
Då började nästa liv: vetenskapsmannens. Franklins experiment med elektricitet, däribland det berömda drakexperimentet som visade att blixten är elektrisk, gjorde honom till en av världens mest kända forskare. Han uppfann åskledaren, en effektivare kamin och bifokala glasögon – och vägrade ta patent på något av det, med motiveringen att uppfinningar skulle tjäna alla. Vid sidan av detta hann han grunda ett lånebibliotek, en brandkår, ett sjukhus och det lärosäte som blev University of Pennsylvania.
Men det var som diplomat han gjorde sin största insats för självständigheten. Franklin var nästan sjuttio när han tog plats i kommittén som utformade självständighetsförklaringen. Kort därefter sändes han till Paris för att vinna Frankrike för den amerikanska saken. Fransmännen älskade honom – den enkle vismannen från Nya världen i pälsmössa blev en sensation vid hovet – och 1778 fick han det han kom för: en fransk allians med pengar, vapen och flotta. Utan den hade kriget knappast kunnat vinnas. Franklin var sedan med och förhandlade freden i Paris 1783.
Som 81-åring deltog han i konstitutionskonventet, äldst av alla delegater, och använde sin auktoritet till att mildra konflikter och mana till kompromiss. Han är den ende av grundarna som undertecknade både självständighetsförklaringen, fredsavtalet med Storbritannien och konstitutionen. När konventet var över ska han ha fått frågan vad delegaterna hade skapat – en monarki eller en republik? Svaret har blivit odödligt: “En republik, om ni kan behålla den.” På äldre dagar gjorde Franklin också en sista omsvängning: han hade tidigare själv ägt förslavade människor, men blev mot slutet av livet ordförande i ett av landets första sällskap mot slaveriet och undertecknade en petition till kongressen om dess avskaffande.
Thomas Jefferson – pennan bakom orden
Jefferson var revolutionens främste stilist. Som 33-åring fick han uppdraget att formulera självständighetsförklaringen, och hans mening om att alla människor är skapade jämlika blev en av världshistoriens mest citerade. Han var därefter guvernör i Virginia, minister i Paris, USA:s förste utrikesminister och landets tredje president – med Louisianaköpet som största bedrift. Jefferson var samtidigt full av motsägelser: frihetens främste poet ägde över 600 förslavade människor under sin livstid. Mer om mannen, Monticello och motsägelserna finns i porträttet av Thomas Jefferson.
John Adams – självständighetens röst
Om Jefferson var pennan var Adams rösten. Advokaten från Massachusetts drev mer än någon annan igenom självständighetsbeslutet i kontinentalkongressen 1776 – Jefferson kallade honom beslutets kolossala pelare. Adams var också en principfast jurist: han försvarade de brittiska soldaterna efter Bostonmassakern, för att visa att även fienden hade rätt till en rättvis rättegång. Han blev sedan diplomat i Europa, landets förste vicepresident och dess andre president. Till skillnad från de flesta i kretsen ägde han aldrig någon förslavad människa. Hans liv – inklusive den märkliga vänskapen och fiendskapen med Jefferson, som slutade med att båda dog samma dag, den 4 juli 1826 – tecknas i porträttet av John Adams.
James Madison – konstitutionens fader
Madison var liten till växten, svag i rösten och blyg – och ändå den som mer än någon annan formade konstitutionen. Han kom till Philadelphia 1787 bäst påläst av alla, med ett färdigt förslag om ett starkt federalt styre med tre maktgrenar. Han förde dessutom de anteckningar som är vår främsta källa till vad som sades bakom konventets stängda dörrar. Efteråt skrev han en tredjedel av Federalist Papers och formulerade som kongressledamot de tillägg som blev Bill of Rights. Att han senare blev USA:s fjärde president framstår nästan som en fotnot. Hela hans gärning finns i porträttet av James Madison.
Alexander Hamilton – invandrarpojken som byggde finanssystemet
Ingen av grundarna hade en osannolikare väg till toppen än Alexander Hamilton. Han föddes utom äktenskapet på den karibiska ön Nevis, troligen 1755 eller 1757 – till och med födelseåret är osäkert. Fadern övergav familjen, modern dog när han var barn, och han stod i praktiken ensam i världen som föräldralös tonåring på ön St. Croix. Där arbetade han som kontorist i ett handelshus och visade sig så begåvad att lokala välgörare samlade in pengar för att skicka honom till Nordamerika för studier. En essä han skrev om en förödande orkan lär ha hjälpt till att övertyga dem.
I New York kastade sig Hamilton in i revolutionen. Han avbröt studierna, utmärkte sig som ung artilleriofficer och blev vid drygt tjugo Washingtons adjutant och närmaste medarbetare – i praktiken hans stabschef genom stora delar av kriget. Vid det avgörande slaget vid Yorktown 1781 tiggde han till sig ett eget kommando och ledde personligen stormningen av en brittisk skans.
Efter kriget blev Hamilton advokat i New York, delegat vid konstitutionskonventet och ratificeringsstridens främste general. Det var han som tog initiativ till Federalist Papers och skrev ungefär femtioen av de åttiofem essäerna – i ett rasande tempo, ibland flera i veckan.
Som USA:s förste finansminister byggde han sedan det ekonomiska fundament som den nya staten vilade på. Han lät den federala staten ta över delstaternas krigsskulder, vilket gav unionen kreditvärdighet och band eliterna till det nya styret. Han skapade en nationalbank, en myntordning, ett tullverk och föregångaren till kustbevakningen. Han argumenterade för att USA skulle bli en handels- och industrination, inte bara ett jordbruksland. Modern forskning brukar ge honom en stor del av äran för att den amerikanska ekonomin kom att utvecklas som den gjorde.
Hamilton var briljant, arbetsam – och stridslysten. Han bekämpade Jefferson i regeringen, publicerade själv detaljerna om sin egen otrohetsaffär för att motbevisa korruptionsanklagelser och gjorde sig ovänner i alla läger. Ovänskapen med vicepresidenten Aaron Burr blev hans död. Efter år av rivalitet, och sedan Hamilton bidragit till att sänka Burrs kandidatur till guvernörsposten i New York, krävde Burr upprättelse. Den 11 juli 1804 möttes de i duell i Weehawken i New Jersey – på samma plats där Hamiltons äldste son Philip hade dött i duell tre år tidigare. Burrs kula träffade Hamilton i buken, och han dog dagen därpå, ungefär 47 eller 49 år gammal.
Under lång tid var Hamilton den halvt bortglömde grundaren, mannen på tiodollarssedeln som aldrig blev president. Det ändrades 2015, när Lin-Manuel Mirandas musikal Hamilton – byggd på Ron Chernows biografi och framförd med hiphop och en rollbesättning dominerad av icke-vita skådespelare – blev en världssuccé. Musikalen gjorde invandrarpojken från Karibien folkkär på nytt och gav en hel generation en ingång till grundarnas historia.
John Jay – den bortglömde av de sju
John Jay är namnet flest glömmer när de sju ska räknas upp – orättvist nog, för hans meritlista tål att jämföras med de andras. Jay var jurist från New York, president i kontinentalkongressen och en av landets viktigaste diplomater. Tillsammans med Franklin och Adams förhandlade han fram freden i Paris 1783, där Storbritannien erkände USA:s självständighet. Han skrev fem av Federalist Papers – det hade blivit fler om han inte drabbats av sjukdom – och ledde utrikespolitiken under åren före konstitutionen.
När den nya staten skulle bemannas gjorde Washington honom till förste chefsdomare (Chief Justice) i Supreme Court. Jay byggde upp det federala rättsväsendet från noll och åkte mitt under ämbetstiden till London för att förhandla fram det avtal som avvärjde ett nytt krig med Storbritannien – Jayfördraget, så omstritt att han lär ha skämtat om att han kunde resa genom landet i ljuset från sina egna brinnande dockor. Han avslutade karriären som guvernör i New York, där han 1799 undertecknade lagen om slaveriets gradvisa avskaffande i delstaten. Jay är också ett bra exempel på att grundare kunde missa de stora dokumenten: han undertecknade varken självständighetsförklaringen eller konstitutionen, men räknas ändå självklart till kärnan.
Kretsen runt kärnan
Utanför de sju stora finns en rad namn som varje historieintresserad stöter på förr eller senare. Här är fem av de viktigaste.
Samuel Adams
John Adams kusin och revolutionens främste agitator. Han organiserade motståndet i Boston, låg bakom protestnätverket Sons of Liberty och var drivande kring tebjudningen i Boston 1773. Utan Samuel Adams förmåga att omvandla missnöje till rörelse hade revolutionen kanske aldrig fått fart.
Patrick Henry
Virginias store talare, odödlig för orden “ge mig frihet eller ge mig döden”. Henry var däremot ingen vän av konstitutionen – han vägrade delta i konventet, misstänkte en komplott för att skapa en stark centralmakt och blev en av de ledande antifederalisterna. Hans motstånd bidrog till att Bill of Rights kom till.
George Mason
Författare till Virginias rättighetsförklaring 1776, som inspirerade både självständighetsförklaringen och senare Bill of Rights. Mason deltog i konstitutionskonventet men vägrade underteckna slutresultatet, främst för att det saknade en rättighetskatalog. Historien gav honom rätt: fyra år senare fanns den på plats.
Gouverneur Morris
Mannen som höll i pennan när konstitutionens sluttext formulerades. Det är Morris som gav ingressen dess berömda öppning, “We the People” – vi, folket – ett medvetet val som förankrade konstitutionen hos medborgarna i stället för hos delstaterna. Han var också en av konventets skarpaste kritiker av slaveriet.
John Hancock
Rik köpman från Boston, president i kontinentalkongressen och den förste att underteckna självständighetsförklaringen – med en namnteckning så stor och elegant att den blev legendarisk. Hancock finansierade delar av motståndet med sin egen förmögenhet och blev senare Massachusetts förste guvernör.
Vad de skapade tillsammans
Grundlagsfädernas eftermäle vilar på en handfull dokument och institutioner. Tillsammans bildar de det politiska system som USA fortfarande lever med.
Självständighetsförklaringen 1776
Självständighetsförklaringen (Declaration of Independence) antogs den 4 juli 1776 och gjorde två saker. Den bröt formellt banden med Storbritannien. Och den motiverade brytningen med en princip: att alla människor är skapade jämlika, att de har okränkbara rättigheter och att regeringar hämtar sin makt från de styrdas samtycke. Dokumentet var i praktiken en krigsförklaring – men principerna har levt vidare långt bortom kriget och åberopats av rörelser för utvidgade rättigheter i sekler, från kvinnorörelsen till medborgarrättsrörelsen.
Konstitutionen och maktdelningen
Det första statsskicket efter kriget, konfederationsartiklarna (Articles of Confederation), gav centralmakten så lite makt att landet knappt gick att styra. Kongressen kunde varken ta ut skatt eller reglera handeln, och när skuldsatta bönder i Massachusetts grep till vapen i Shays uppror 1786–1787 stod centralmakten i praktiken handfallen. För många av grundarna blev upproret droppen: utan ett starkare statsskick skulle det unga landet falla sönder. Krisen ledde till konventet i Philadelphia 1787, där 55 delegater under en het sommar skrev ett helt nytt styrdokument bakom stängda dörrar.
Resultatet blev en konstruktion i tre delar, byggd på Montesquieus maktdelningslära:
- Kongressen stiftar lagarna och beviljar pengarna, med två kamrar som balanserar folkrika och små delstater mot varandra.
- Presidenten verkställer lagarna, leder försvaret och sköter utrikespolitiken – men kan stoppas av kongressen och granskas av domstolarna.
- Domstolarna, med Supreme Court i toppen, tolkar lagarna och kan ogiltigförklara sådant som strider mot konstitutionen.
Varje gren kan alltså bromsa de andra – det som kallas kontrollmakter (checks and balances). Grundtanken var djupt präglad av erfarenheten av kungamakt: ingen enskild person eller institution skulle någonsin kunna ta all makt. Hur systemet fungerar i detalj, artikel för artikel, går vi igenom i guiden till USA:s konstitution.
Federalist Papers och ratificeringsstriden
Konstitutionen blev inte lag för att den skrevs – den måste godkännas av delstaterna, och striden om ratificeringen var hård. Som del i kampanjen skrev Hamilton, Madison och Jay 85 tidningsessäer under den gemensamma pseudonymen Publius. Essäerna, kända som Federalist Papers, förklarade och försvarade konstitutionens konstruktion punkt för punkt. De räknas i dag som Amerikas viktigaste bidrag till den politiska idéhistorien, och domstolar citerar dem fortfarande när de ska avgöra vad grundlagsfäderna menade.
Bill of Rights 1791
Kritikernas tyngsta invändning var att konstitutionen saknade en rättighetskatalog. Vad hindrade den nya centralmakten från att tysta pressen eller kasta folk i fängelse godtyckligt? Svaret blev Bill of Rights – de tio första tilläggen, formulerade av Madison och i kraft 1791. Där finns yttrande-, religions- och pressfriheten, rätten att bära vapen, skyddet mot husrannsakan utan grund och rätten till en rättvis rättegång. Tilläggen tillkom alltså inte trots striden om konstitutionen utan tack vare den.
Oense om nästan allt
Det är lätt att föreställa sig grundarna som ett enigt lag. Sanningen är närmast den motsatta. Ratificeringsstriden delade dem i federalister, som ville ha en stark centralmakt, och antifederalister, som fruktade att den skulle kväva delstaterna och friheten. Och knappt hade den nya staten kommit igång förrän nästa spricka öppnade sig – mitt i Washingtons egen regering.
På ena sidan stod finansministern Hamilton: för banker, industri, handel och en aktiv federal stat. På andra sidan utrikesministern Jefferson, med Madison vid sin sida: för jordbrukssamhället, delstaternas rättigheter och en begränsad centralmakt. Konflikten blev så bitter att den födde det partisystem som grundarna själva hade varnat för – Hamiltons federalister mot Jeffersons demokrat-republikaner. Washington vädjade i sitt avskedstal förgäves om att partisplittringen skulle hejdas. Hur de första partierna blev dagens demokrater och republikaner kan du läsa om i guiden till USA:s partier.
Vem undertecknade vad?
De sju stora satte inte sina namn på samma dokument – vilket säger en del om hur olika deras roller var. Tabellen visar vem som undertecknade självständighetsförklaringen respektive konstitutionen, och vem som skrev i Federalist Papers.
| Person | Självständighetsförklaringen 1776 | Konstitutionen 1787 | Federalist Papers 1787–1788 |
|---|---|---|---|
| George Washington | Nej – ledde armén i fält | Ja, som konventets ordförande | Nej |
| Benjamin Franklin | Ja | Ja | Nej |
| Thomas Jefferson | Ja – huvudförfattare | Nej – minister i Paris | Nej |
| John Adams | Ja | Nej – minister i London | Nej |
| Alexander Hamilton | Nej – för ung, okänd 1776 | Ja | Ja – omkring 51 essäer |
| James Madison | Nej | Ja | Ja – 29 essäer |
| John Jay | Nej | Nej – ej delegat | Ja – 5 essäer |
Männen bakom myten
Ju större plats grundlagsfäderna fått i amerikansk självbild, desto viktigare har det blivit att se dem som de var: människor med sin tids blinda fläckar, inte marmorstatyer.
Slaveriets skugga
Den mörkaste motsägelsen är slaveriet. Flera av männen som förklarade att alla människor är skapade jämlika ägde själva förslavade människor. Washington höll över hundra i träldom på Mount Vernon – han frigav dem i sitt testamente, som ende president bland slavägarna. Jefferson ägde över 600 under sin livstid och frigav bara en handfull; till hans historia hör också förhållandet med den förslavade Sally Hemings, med vilken han enligt forskningens breda samsyn fick flera barn. Även Madison, Franklin och Jay ägde förslavade människor under delar av sina liv, om än i mindre skala – Franklin och Jay blev på äldre dagar aktiva motståndare till systemet. John Adams ägde aldrig någon, och Hamilton hör till dem som brukar räknas till slaveriets kritiker, även om forskare på senare år diskuterat hur nära även han stod systemet genom affärer och giftermål.
Konstitutionen själv bar på samma kompromiss. Ordet slaveri nämns aldrig i texten, men systemet skyddades ändå: förslavade räknades som tre femtedels person när delstaternas representation beräknades, och den transatlantiska slavhandeln fick inte förbjudas före 1808. Priset för en enad union betalades av de förslavade – en skuld som till slut krävde ett inbördeskrig. Hela den historien finns i vår genomgång av slaveriet i USA.
Kvinnorna som saknas i berättelsen
Begreppet founding fathers döljer också att kvinnor deltog i grundandet – utan att få plats i vare sig beslutsrummen eller eftermälet. Två exempel förtjänar att lyftas.
Abigail Adams var sin make Johns närmaste rådgivare genom hela revolutionen, och deras över tusen bevarade brev är en guldgruva för historiker. I mars 1776, när självständigheten närmade sig, skrev hon sin mest berömda uppmaning: kom ihåg kvinnorna (Remember the Ladies) – ge inte männen obegränsad makt i de nya lagarna. John svarade med ett skämt. Det skulle dröja till 1920 innan amerikanska kvinnor fick rösträtt i hela landet.
Mercy Otis Warren var revolutionens satiriker och en av dess första historiker. Hon skrev anonyma pjäser som hånade det brittiska styret, argumenterade som antifederalist mot konstitutionen och publicerade 1805 ett trebandsverk om revolutionens historia – en av de första stora skildringarna, skriven av någon som känt huvudpersonerna personligen.
Från helgon till människor: så har bilden svängt
Synen på grundlagsfäderna har gått i vågor. Under 1800-talet byggdes helgonbilden: skolböcker och folkliga biografier gjorde männen felfria, och rena påhitt – som historien om unge Washington och körsbärsträdet – blev nationalklenoder. Under 1900-talet kom motreaktionen, när historiker började granska grundarnas ekonomiska intressen och slaveriets roll i grundandet. Kring millennieskiftet svängde pendeln igen med en våg av hyllade biografier, och på senare år har debatten om slaveriets plats i USA:s ursprung stundtals blivit ett politiskt slagfält, där statyer och skolplaner dragits in i striden.
Populärkulturen har följt samma pendel. Prisade biografier och tv-serier om Adams, Washington och Franklin gav grundarna nytt liv kring millennieskiftet – fenomenet fick till och med ett eget namn, founders chic. Musikalen Hamilton gick sedan ett steg längre och lät historien berättas av skådespelare som ser ut som dagens USA snarare än 1700-talets. Det är talande: varje generation amerikaner tycks skriva om grundarna i sin egen tids anda, och just därför säger bilden av dem ofta mer om samtiden än om 1700-talet.
Dagens historiker landar oftast i en nyanserad mittpunkt: grundarna var varken helgon eller skurkar, utan skickliga och felbara politiker som skapade något bestående – ett system byggt för att överleva även sina skapares brister. Kanske är det just detta som är deras mest imponerande arv: de utgick från att makthavare inte går att lita på, och byggde därefter.
Varför åberopas de än i dag?
Få saker ger tyngd i amerikansk debatt som ett citat från en grundare. Politiker ur båda partierna åberopar dem, ofta för rakt motsatta slutsatser – vilket är fullt möjligt, eftersom grundarna själva tyckte olika. I Supreme Court har frågan blivit juridisk metod: enligt tolkningsläran originalism ska konstitutionen tolkas som orden förstods när de skrevs, vilket gör historiska undersökningar av grundarnas tid till ett vapen i moderna rättsfall. Kritiker invänder att 1700-talets förståelse inte kan besvara frågor om internet eller modern vapenteknik. Striden om tolkningen – liksom fler begrepp av det här slaget – förklaras närmare i vår ordlista över amerikanska politiska begrepp.
Så vad blev summan av deras verk? En stat som byggts för att ingen ska kunna ta all makt, en rättighetskatalog som fortfarande sätter gränser för staten, och ett dokument som visat sig kunna växa – genom tillägg, tolkning och strid – långt bortom vad männen i Philadelphia kunde föreställa sig. Grundlagsfäderna gav USA både sina ideal och sina motsägelser. Landet har brottats med bådadera sedan dess.
Vanliga frågor om founding fathers
Vilka var USA:s founding fathers?
Det finns ingen officiell lista, men kärnan brukar anges som sju män: George Washington, Benjamin Franklin, Thomas Jefferson, John Adams, Alexander Hamilton, James Madison och John Jay. I vidare mening räknas även de som undertecknade självständighetsförklaringen 1776 och konstitutionen 1787, samt ledande gestalter som Samuel Adams, Patrick Henry och John Hancock.
Var alla founding fathers presidenter?
Nej. Av de sju stora blev fyra presidenter: Washington, Adams, Jefferson och Madison. Benjamin Franklin dog 1790, innan han hann bli aktuell. Alexander Hamilton var född utanför USA:s gränser och dog i duell 1804. John Jay blev i stället landets förste chefsdomare i Supreme Court och senare guvernör i New York.
Ägde founding fathers slavar?
Många gjorde det. Washington, Jefferson och Madison ägde alla förslavade människor, liksom Franklin och Jay under delar av livet – de två sistnämnda blev senare aktiva slaverimotståndare. John Adams ägde aldrig någon förslavad människa. Motsägelsen mellan frihetsidealen och slaveriet är en central del av den moderna diskussionen om grundarna.
Vem skrev USA:s konstitution?
Konstitutionen skrevs kollektivt av 55 delegater vid konventet i Philadelphia 1787, men James Madison kallas konstitutionens fader eftersom hans förslag låg till grund för texten. Slutformuleringarna hölls i av Gouverneur Morris, som bland annat skrev inledningen “We the People”. Jefferson och Adams deltog inte alls – de var diplomater i Europa.
Vad var Federalist Papers?
Federalist Papers är 85 tidningsessäer som Alexander Hamilton, James Madison och John Jay skrev 1787–1788 under pseudonymen Publius, för att övertyga delstaterna att godkänna den nya konstitutionen. Essäerna förklarar hur maktdelningen är tänkt att fungera och citeras än i dag av amerikanska domstolar.
Varför är Hamilton så känd nu?
Alexander Hamilton fick ett väldigt uppsving genom Lin-Manuel Mirandas musikal Hamilton från 2015, som berättar hans livshistoria med hiphop och modern rollbesättning. Musikalen bygger på Ron Chernows biografi och gjorde den föräldralöse invandraren från Karibien – finanssystemets skapare som dog i duell – till en av populärkulturens mest omtalade historiska gestalter.
Källor
Den här guiden bygger på material från etablerade amerikanska institutioner och uppslagsverk:
- National Archives – originaltexterna till självständighetsförklaringen, konstitutionen och Bill of Rights samt biografier över undertecknarna. archives.gov
- Library of Congress – digitaliserade brev, dokument och forskningsguider om grundarna och den tidiga republiken. loc.gov
- George Washington’s Mount Vernon – biografiskt material om Washington, hans samtid och slaveriet på Mount Vernon. mountvernon.org
- Monticello – forskning om Thomas Jefferson, Sally Hemings och livet på plantagen. monticello.org
- National Constitution Center – förklarande material om konstitutionen, konventet 1787 och ratificeringsstriden. constitutioncenter.org
- Encyclopaedia Britannica – översiktsartiklar om grundlagsfäderna och deras verk. britannica.com