Dwight D. Eisenhower (1890–1969) var USA:s 34:e president och satt i Vita huset 1953–1961. När han tillträdde var han redan en av världens mest kända människor – generalen som lett de allierades landstigning i Normandie på D-dagen 1944 och därefter fört miljonarméer hela vägen till Nazitysklands kapitulation. Amerikanerna kallade honom kort och gott Ike, och valkampanjens slogan “I Like Ike” hör till de mest berömda i amerikansk historia. Han vann två jordskredssegrar utan att någonsin tidigare ha ställt upp i ett val.
Eisenhowers åtta år som president präglades av kalla kriget, men också av fred och välstånd på hemmaplan. Han avslutade Koreakriget inom ett halvår, höll USA utanför nya storkrig och byggde samtidigt det gigantiska motorvägsnät – Interstate-systemet – som än idag binder ihop landet. Han skickade federala trupper till Little Rock för att skydda nio svarta elever, undertecknade lagen som skapade rymdmyndigheten NASA och lämnade ämbetet med ett avskedstal vars varning för “det militärindustriella komplexet” citeras än i dag.
Länge avfärdades han som en snäll golfspelande gubbe som lät andra sköta jobbet. Den bilden har historikerna rivit i bitar: bakom leendet fanns en kylig strateg som styrde med det som kallats “den dolda handen”. I dag rankas Eisenhower stadigt bland de tio främsta i raden av amerikanska presidenter – hur han placerar sig mot de andra kan du se i vår samlade översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Dwight D. Eisenhower
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 14 oktober 1890 i Denison, Texas (uppvuxen i Abilene, Kansas) |
| Död | 28 mars 1969 i Washington, D.C. |
| Parti | Republikanska partiet (Republican Party) |
| Mandatperiod | 20 januari 1953 – 20 januari 1961 |
| Vicepresident | Richard Nixon |
| First lady | Mamie Doud Eisenhower (gift 1916) |
| Företrädare | Harry S. Truman |
| Efterträdare | John F. Kennedy |
| Yrke före politiken | Yrkesofficer, femstjärnig general, universitetsrektor, Nato-befälhavare |
| Känd för | D-dagen, Koreakrigets slut, Interstate-vägarna, Little Rock och varningen för det militärindustriella komplexet |
Uppväxt och tidig karriär
Pojken från Abilene
Dwight David Eisenhower föddes den 14 oktober 1890 i Denison i Texas, men familjen flyttade till Abilene i Kansas när han var liten, och det är den lilla präriestaden han alltid räknade som sitt hem. Familjen var fattig. Fadern David arbetade på ett mejeri, modern Ida höll ihop hemmet, och Dwight var den tredje av sju söner – sex av dem nådde vuxen ålder. Föräldrarna kom ur en djupt religiös, pacifistisk frikyrkomiljö, vilket gör det till en av historiens ironier att just deras son blev en av världshistoriens mest framgångsrika generaler.
Bröderna fick tidigt lära sig arbeta: hugga ved, sköta grönsakslandet, sälja överskottet i stadens finare kvarter. Alla kallades de “Ike” i olika varianter – smeknamnet var ett lekfullt kortnamn på Eisenhower – men det var bara på Dwight det fastnade för livet. Han var en energisk idrottskille som älskade baseboll och amerikansk fotboll, hade ett hetsigt humör som modern lärde honom tygla, och läste militärhistoria med sådan besatthet att hon en period låste in böckerna. En händelse i barndomen visar hans envishet: efter en skada i benet fick han blodförgiftning, och läkarna ville amputera. Den unge Ike vägrade och fick en bror att vakta dörren. Han behöll benet – och överlevde.
West Point och Mamie
Familjen hade inte råd med college. Lösningen blev militärakademin West Point, där utbildningen var gratis – Eisenhower sökte främst av ekonomiska skäl, inte av krigslust. Han antogs 1911 och tog examen 1915, i en årskull som senare fick smeknamnet “the class the stars fell on” (klassen som stjärnorna föll över), eftersom ovanligt många av kadetterna blev generaler. Som student var han medelmåttig i betyg men lysande på fotbollsplanen, tills en knäskada satte stopp för idrottskarriären.
Som ung löjtnant i Texas träffade han Mamie Geneva Doud, dotter till en välbärgad affärsman från Denver. De gifte sig 1916 och förblev gifta i 53 år, genom ett liv där familjen flyttade fler än trettio gånger mellan olika förläggningar. Paret fick två söner. Den förste, Doud Dwight som kallades “Icky”, dog i scharlakansfeber 1921, bara tre år gammal – en sorg Eisenhower själv beskrev som livets svåraste. Sonen John föddes 1922, gick också på West Point och blev officer, diplomat och författare.
Den långa väntan mellan krigen
Första världskriget blev en besvikelse för den unge officeren. Han bad upprepade gånger om fronttjänst i Europa men sattes i stället att utbilda de allra första amerikanska stridsvagnsbesättningarna vid Camp Colt i Pennsylvania. Han visade sig vara en organisatör av rang – men kriget tog slut precis innan hans förband skulle skeppas över. Att han aldrig fått strida i fält förföljde honom länge.
Mellankrigstiden blev en tjugoårig skola i tålamod. I Panama tjänstgjorde han under general Fox Conner, en beläst mentor som satte honom i ett privat studieprogram av militärhistoria och strategi – Eisenhower kallade honom senare den mest inflytelserika personen i sitt liv. Conner ordnade så att han kom in på arméns krävande stabsskola i Fort Leavenworth, där Eisenhower 1926 tog examen som etta av flera hundra officerare. Sedan följde år som stabsofficer, bland annat som medhjälpare åt den flamboyante generalen Douglas MacArthur i Washington och Filippinerna. De två var varandras motsatser, och Eisenhower sammanfattade senare syrligt att han “studerat dramatik” under MacArthur i flera år. När andra världskriget bröt ut i Europa 1939 var Eisenhower fortfarande bara överstelöjtnant – en snart femtioårig officer som aldrig fört trupp i strid. Ingenting tydde på att världen någonsin skulle lära sig hans namn.
Vägen till Vita huset
Andra världskriget: från okänd stabsofficer till D-dagens general
Japans anfall mot Pearl Harbor i december 1941 förändrade allt. Arméchefen George C. Marshall kallade Eisenhower till krigsplaneringen i Washington och upptäckte snabbt hans sällsynta kombination av strategiskt omdöme, arbetsförmåga och förmåga att få viljestarka människor att samarbeta. Befordringarna kom i rasande takt. Sommaren 1942 fick Eisenhower befälet över de amerikanska styrkorna i Europa, och i november samma år ledde han Operation Torch, de allierades landstigning i Nordafrika. Därefter följde invasionerna av Sicilien och det italienska fastlandet 1943.
I december 1943 utsåg president Franklin D. Roosevelt honom till högste befälhavare för de allierades samlade styrkor inför invasionen av Västeuropa (Supreme Commander, Allied Expeditionary Force). Det var världshistoriens största samordningsuppdrag: amerikaner, britter, kanadensare och en rad exilarméer skulle fås att fungera som en enda krigsmaskin, och primadonnor som Montgomery och Patton skulle hållas i schack. Eisenhowers styrka var inte lysande fältmanövrer utan diplomati, planering och nerver. Natten före D-dagen – landstigningen i Normandie den 6 juni 1944 – fattade han ensam det ödesdigra beslutet att invadera trots osäkert väder, med orden “OK, let’s go”. I fickan bar han en handskriven lapp där han tog på sig hela skulden ifall landstigningen misslyckades: ett dokument som aldrig behövde användas men som blivit en klassisk lektion i ledarskap.
Invasionen lyckades, och elva månader senare, den 7 maj 1945, tog Eisenhowers högkvarter i Reims emot Tysklands villkorslösa kapitulation. Då bar han fem stjärnor – arméns högsta grad, General of the Army. När han såg de befriade koncentrationslägren beordrade han omfattande dokumentation, med motiveringen att eftervärlden annars aldrig skulle tro att det var sant. Hem kom han som nationalhjälte av ett slag USA knappt sett sedan George Washington.
Arméchef, rektor och Natos förste överbefälhavare
Efter kriget tjänstgjorde Eisenhower som arméns stabschef 1945–1948 och ledde nedmonteringen av krigsmaskinen. Han lämnade sedan det aktiva soldatlivet för att bli rektor för Columbia University i New York – ett något udda mellanspel – och skrev memoarboken Crusade in Europe, som blev en storsäljare. Men pensionen blev kort. När västmakterna 1949 bildat försvarsalliansen Nato bad president Truman honom att bygga upp dess militära organisation, och 1951 blev Eisenhower Natos förste överbefälhavare (Supreme Allied Commander Europe, SACEUR). Uppdraget gjorde honom till den kanske främsta symbolen för västvärldens gemensamma försvar – och höll honom mitt i världspolitikens centrum medan båda partierna hemma försökte värva honom.
Just det var länge det stora frågetecknet: ingen visste ens vilket parti Eisenhower röstade på. Som yrkesmilitär hade han aldrig engagerat sig politiskt, och redan 1948 hade både demokrater och republikaner vädjat till honom att kandidera. Han sade nej. Men 1952 ändrade han sig, framför allt av oro för att republikanernas ledande namn, senatorn Robert Taft, ville dra USA tillbaka mot isolationism och bort från Nato just när Eisenhower byggt upp det.
“I Like Ike” – valet 1952
Eisenhower ställde upp som republikan och besegrade Taft i en hård nomineringsstrid vid partikonventet. Till vicepresidentkandidat valdes den unge Kaliforniensenatorn Richard Nixon, känd som hård antikommunist. Kampanjen gick under de tre ord som fortfarande är en av valhistoriens mest kända sloganer: “I Like Ike”. Den vann på tre teman, i samtiden sammanfattade som “Korea, kommunismen och korruptionen”: missnöjet med det utdragna Koreakriget, rädslan för kommunismen och trötthet på skandaler under företrädaren Harry S. Truman, vars parti styrt Vita huset i tjugo år. Kampanjens mästardrag kom i oktober, när Eisenhower lovade att personligen resa till fronten: “I shall go to Korea.” Läs gärna mer om hur amerikanska presidentval är uppbyggda i vår guide till val i USA.
Segern blev förkrossande. Eisenhower besegrade demokraten Adlai Stevenson med 442 elektorsröster mot 89 och tog dessutom flera sydstater som demokraterna betraktat som säkra i generationer. Fyra år senare, 1956, möttes samma två kandidater igen, och Eisenhower vann då ännu större – 457 elektorsröster mot 73. Han förblev enormt populär genom nästan hela sin ämbetstid, ett faktum som präglade hela hans sätt att utöva makten.
Presidenttiden (1953–1961)
Eisenhower tog över ett USA i krig och en värld där kärnvapenkapprustningen just växlat upp – Sovjetunionen hade provsprängt sin första atombomb 1949 och båda supermakterna utvecklade nu vätebomber. Hans två mandatperioder blev en balansgång: att stå emot Sovjet utan att utlösa ett tredje världskrig, och att hålla försvarskostnaderna nere utan att verka svag. Som person i ämbetet var han medvetet odramatisk. Han ledde genom stabsarbete, delegering och regelbundna möten i regeringen och nationella säkerhetsrådet – en yrkesmilitärs metodik, tillämpad på det civila ämbete som beskrivs närmare i vår guide till presidentens roll och makt.
Hur slutade Koreakriget?
Det första löftet infriades snabbt. Redan som tillträdande president reste Eisenhower i december 1952 till Korea och drog slutsatsen att kriget inte kunde vinnas till rimligt pris. Efter tillträdet kombinerade han förhandlingsvilja med tydliga signaler om att USA kunde trappa upp kraftigt om samtalen bröt samman. Stalins död i mars 1953 mjukade samtidigt upp läget på motsidan. Den 27 juli 1953 undertecknades vapenstilleståndet i Panmunjom, och striderna upphörde efter tre års krig som kostat miljontals människoliv, däribland över 36 000 stupade amerikaner.
Stilleståndet blev aldrig ett formellt fredsavtal – Koreahalvön är delad än i dag, ungefär längs 38:e breddgraden, med en demilitariserad zon mellan Nord- och Sydkorea. Men för Eisenhower var saken tydlig: USA var ute ur ett utsiktslöst markkrig i Asien. Under resten av hans åtta år i Vita huset stupade inte en enda amerikansk soldat i ett förklarat krig – något han själv räknade som sin främsta bedrift.
Kalla kriget: “New Look”, dominobrickor och hemliga operationer
Eisenhowers försvarspolitik fick namnet New Look. Logiken var ekonomisk lika mycket som militär: stora stående arméer var ruinerande dyra, så USA skulle i stället förlita sig på kärnvapen och flygstridskrafter som avskräckning. Utrikesministern John Foster Dulles kallade principen “massiv vedergällning” (massive retaliation) – den som angrep USA eller dess allierade riskerade ett förödande svar. Kritiker menade att strategin var ett alltför trubbigt hot vid små konflikter. Eisenhower höll delvis med men såg poängen just i osäkerheten: ingen motståndare kunde veta var gränsen gick.
Samtidigt sökte han avspänning. I talet “Atoms for Peace” inför FN 1953 föreslog han internationellt samarbete kring fredlig kärnkraft, och vid toppmötet i Genève 1955 lade han fram förslaget “Open Skies”, där USA och Sovjet skulle få flygövervaka varandras territorium för att minska risken för överraskningsanfall. Sovjetledaren Chrusjtjov sade nej. När Frankrike 1954 förlorade sitt kolonialkrig i Indokina förklarade Eisenhower vid en presskonferens varför området ändå spelade roll, med en bild som fick eget liv: faller ett land till kommunismen kan grannländerna följa efter som fallande dominobrickor. Dominoteorin kom att prägla amerikansk Asienpolitik i decennier – men Eisenhower själv avböjde att skicka amerikansk trupp till Vietnam.
CIA:s kupper i Iran och Guatemala
Öppet krig ville Eisenhower undvika, men i det tysta använde han desto oftare underrättelsetjänsten CIA. År 1953 stödde USA tillsammans med Storbritannien en kupp i Iran som störtade premiärminister Mohammad Mosaddeq, sedan denne förstatligat den brittiskkontrollerade oljeindustrin, och stärkte i stället shahens makt. Året därpå hjälpte CIA till att störta Guatemalas folkvalde president Jacobo Árbenz, vars jordreformer väckt farhågor om kommunistiskt inflytande. Kortsiktigt var operationerna billiga framgångar. Långsiktigt födde de ett djupt antiamerikanskt agg i båda länderna – den iranska revolutionen 1979 hämtade mycket av sin vrede ur minnet av 1953 – och de har blivit en av de tyngsta punkterna i kritiken mot Eisenhowers utrikespolitik.
Suez och Ungern – dubbelkrisen 1956
Hösten 1956, mitt under Eisenhowers omvalskampanj, exploderade två kriser samtidigt. När Egyptens ledare Nasser förstatligade Suezkanalen gick Storbritannien, Frankrike och Israel till angrepp mot Egypten – utan att fråga Washington. Eisenhower blev rasande och tvingade med ekonomiska påtryckningar sina egna allierade att avbryta operationen och dra sig tillbaka. Episoden markerade slutet för de gamla kolonialmakternas självständiga stormaktspolitik. Samma vecka krossade sovjetiska stridsvagnar det ungerska folkupproret. USA protesterade högljutt men grep inte in militärt – att skicka trupp in i Sovjets maktsfär hade riskerat storkrig. Beslutet var kallt kalkylerat och visade gränsen för retoriken om att “rulla tillbaka” kommunismen. Året därpå lanserade presidenten Eisenhowerdoktrinen, ett löfte om amerikanskt stöd till Mellanösternländer som hotades av kommunistisk aggression, och 1958 skickade han marinsoldater till Libanon i en kortvarig insats.
Interstate-systemet – vägbygget som ritade om USA
Eisenhowers mest handfasta arv på hemmaplan går att köra bil på. År 1956 undertecknade han Federal-Aid Highway Act, lagen som startade bygget av Interstate-systemet: ett landsomfattande nät av motorvägar på ursprungligen drygt 65 000 kilometer, till största delen betalt med federala pengar via en särskild vägfond finansierad av bensinskatt. Det var det största offentliga byggprojektet i USA:s historia. Idén hade personliga rötter: som ung officer deltog Eisenhower 1919 i en militärkonvoj tvärs över kontinenten som tog 62 dagar på de usla vägarna, och som befälhavare i Tyskland hade han imponerats av de tyska motorvägarna. Argumenten var både civila och militära – handel, trafiksäkerhet och möjligheten att snabbt förflytta trupper eller evakuera städer i händelse av krig.
Motorvägarna förvandlade landet: förorter, långtradartransporter, semesterresor och snabbmatskedjor växte fram längs de nya lederna, samtidigt som vägbyggena på sina håll klöv stadskärnor och drabbade fattigare kvarter. I övrigt förde Eisenhower en medvetet mittenorienterad politik som han kallade “modern republikanism”. Han accepterade och byggde vidare på New Deal-arvet i stället för att riva det – något högerflygeln i det egna partiet aldrig förlät honom. Bland annat gjorde han detta:
- Han utvidgade socialförsäkringssystemet Social Security till omkring tio miljoner fler amerikaner, bland dem lantarbetare och egenföretagare.
- Han inrättade 1953 ett nytt departement för hälsa, utbildning och välfärd (Department of Health, Education, and Welfare), det första nya departementet på decennier.
- Han lät bygga St. Lawrence-leden tillsammans med Kanada, vattenvägen som öppnade de stora sjöarna för havsgående fartyg.
- Han undertecknade lagarna som 1959 gjorde Alaska och Hawaii till USA:s 49:e och 50:e delstater.
- Han höll samtidigt hårt i statsfinanserna och balanserade budgeten flera gånger – för honom var sunda finanser en säkerhetsfråga lika mycket som en ekonomisk.
1950-talet blev för breda grupper ett årtionde av stigande reallöner, villaförorter och tv-apparater. Att “Ike-åren” i amerikanskt minne klingar av trygghet och välstånd är en stor del av hans eftermäle – även om välståndet var betydligt ojämnare fördelat än nostalgin låter ana, inte minst mellan vita och svarta amerikaner.
McCarthy och den dolda handen
En av de känsligaste frågorna under de första åren var senator Joseph McCarthy, vars hänsynslösa jakt på påstådda kommunister i staten förgiftade det politiska klimatet. Eisenhower avskydde honom privat men vägrade att gå i öppen strid, med motiveringen att han inte tänkte “kliva ner i rännstenen med den där killen” – ett presidentangrepp skulle bara ge McCarthy mer strålkastarljus. Kritiker då och senare har kallat tystnaden feg, särskilt när McCarthy angrep Eisenhowers egen mentor George Marshall. Försvarare pekar på vad som hände i kulisserna: administrationen motarbetade McCarthy systematiskt, och när senatorn 1954 gav sig på armén sände de tv-utsända förhören (Army–McCarthy hearings) hans metoder rakt in i folks vardagsrum. I december 1954 prickades han av senaten, och hans makt var bruten. Episoden har blivit skolexemplet på Eisenhowers “dolda hand”: att verka passiv medan man drar i trådarna utom synhåll.
Little Rock 1957 – trupper till skolans trappa
Medborgarrättsfrågan blev presidenttidens svåraste inrikespolitiska prov. År 1954 slog Högsta domstolen (Supreme Court) i målet Brown mot skolstyrelsen (Brown v. Board of Education) fast att rassegregerade skolor stred mot konstitutionen – under ledning av chefsdomaren Earl Warren, som Eisenhower själv utnämnt. Presidenten var privat tveksam till domstolens tempo och sade offentligt att lagar inte kan ändra människors hjärtan. Men han var samtidigt orubblig på en punkt: federala domstolsbeslut ska lydas.
Hösten 1957 ställdes det på sin spets i Little Rock i Arkansas, där nio svarta elever – kända som Little Rock Nine – skulle börja på den tidigare helvita skolan Central High School. Krisen utvecklades stegvis:
- Delstatens guvernör Orval Faubus satte in Arkansas nationalgarde för att hindra de nio eleverna från att komma in – en delstat använde alltså soldater för att trotsa en federal domstol.
- Efter ett domstolsbeslut drog Faubus tillbaka gardet, men när eleverna återvände omringades skolan av en hotfull vit folkmassa, och barnen fick föras bort för sin egen säkerhet.
- Eisenhower agerade då kraftfullt: han ställde hela Arkansas nationalgarde under federalt befäl och skickade omkring tusen soldater ur 101:a luftburna divisionen till Little Rock.
- Under resten av läsåret eskorterade federala soldater de nio eleverna genom skolans korridorer, medan trakasserierna inifrån skolan fortsatte.
Det var första gången sedan rekonstruktionen efter inbördeskriget som en president satte in federala trupper i Södern för att skydda svarta medborgares rättigheter – en milstolpe du kan läsa mer om i vår genomgång av USA:s politiska historia. Eisenhower undertecknade också Civil Rights Act 1957, den första medborgarrättslagen på över 80 år. Lagen urvattnades i kongressen och fick begränsad praktisk effekt, men den bröt en psykologisk barriär, och en uppföljande lag kom 1960. Historikernas dom är kluven: Eisenhower saknade personligt engagemang för sakfrågan och ledde aldrig opinionen, men när den federala auktoriteten utmanades öppet tvekade han inte.
Sputnik, NASA och rymdkapplöpningens start
Den 4 oktober 1957 sände Sovjetunionen upp Sputnik, jordens första konstgjorda satellit. Det lilla pipande klotet utlöste något som liknade panik i USA: om ryssarna kunde skicka en satellit över amerikanska huvuden, kunde de också skicka kärnvapenmissiler. Rubrikerna talade om ett förlorat teknologiskt försprång, och när USA:s första uppskjutningsförsök i december exploderade på startplattan inför tv-kamerorna blev förödmjukelsen total. Eisenhower, som genom hemlig spaning visste att USA:s strategiska läge var långt bättre än rubrikerna antydde, försökte lugna nationen och vägrade att svara med panikartade försvarsmiljarder.
Men han svarade – metodiskt. Under 1958 undertecknade han lagen som skapade den civila rymdmyndigheten NASA (National Aeronautics and Space Administration), lät inrätta försvarets forskningsorgan ARPA, vars nätverksforskning långt senare ledde fram till internet, och drev igenom National Defense Education Act, en storsatsning på utbildning i naturvetenskap, matematik och främmande språk. USA fick upp sin första satellit, Explorer 1, i januari 1958. Att rymdprogrammet gjordes civilt snarare än militärt var ett medvetet val som präglat NASA sedan dess. Rymdkapplöpningen som Sputnik startade skulle sedan bli en av de stora berättelserna under efterträdaren John F. Kennedy, som lovade att sätta en människa på månen.
Hjärtinfarkten och 25:e tilläggets förhistoria
I september 1955, under en semester i Colorado, drabbades Eisenhower av en allvarlig hjärtinfarkt. Han låg på sjukhus i nästan sju veckor, och under tiden ställdes en fråga som konstitutionen då inte besvarade: vem styr egentligen landet när presidenten är arbetsoförmögen men i livet? Administrationen valde öppenhet – läkarnas rapporter offentliggjordes med en för tiden ovanlig detaljrikedom – och regeringsmaskineriet rullade på under ledning av stabschefen Sherman Adams, med vicepresident Nixon i en försiktig, formell roll. Eisenhower återhämtade sig och ställde upp för omval 1956, men hälsoproblemen fortsatte: en tarmoperation 1956 och en lindrig stroke 1957 som en kort tid påverkade hans tal.
Erfarenheterna fick honom att agera. År 1958 upprättade han en skriftlig överenskommelse med Nixon om vad som skulle gälla om presidenten blev oförmögen att fungera: presidenten kunde själv förklara sig tillfälligt oförmögen, vicepresidenten kunde ta över som tillförordnad, och presidenten avgjorde när han kunde återta makten. Brevet saknade rättslig kraft, men det blev den direkta förebilden – förhistorien – till det 25:e tillägget till konstitutionen, som ratificerades 1967 och som i dag reglerar just presidentens arbetsoförmåga och successionen. Hur tillägget fungerar kan du läsa om i vår guide till USA:s konstitution. Att en sittande presidents hjärtinfarkt hanterades med improviserade brev visar hur sent USA fick ordning på en av sina mest grundläggande maktfrågor.
U-2-affären – spionplanet som sänkte toppmötet
Mot slutet av sin andra period satsade Eisenhower stort på avspänning med Sovjet. Chrusjtjov besökte USA 1959 – det första besöket någonsin av en sovjetisk ledare – och ett stort toppmöte planerades i Paris i maj 1960, med hopp om ett avtal om provstopp för kärnvapen. Så small det. Den 1 maj 1960 sköts ett amerikanskt spionplan av typen U-2 ner djupt inne över Sovjetunionen. USA hade i flera år flugit sådana plan på hög höjd för att fotografera sovjetiska militäranläggningar, i tron att piloten aldrig skulle överleva en nedskjutning. Washington gick därför ut med en täckhistoria om ett vilsekommet väderplan – varpå Chrusjtjov triumferande kunde visa upp både vrakdelar och den högst levande piloten Francis Gary Powers.
USA stod fast vid att flygningarna varit nödvändiga, och Eisenhower tog personligen på sig ansvaret – ett i sig ovanligt steg för en statschef i en spionaffär. Men skadan var skedd. Chrusjtjov krävde en ursäkt i Paris, fick ingen och lämnade toppmötet innan det ens börjat. Provstoppsavtalet gick om intet, Powers dömdes i en uppmärksammad rättegång i Moskva till fängelse (han utväxlades 1962 mot en sovjetisk spion), och Eisenhowers dröm om att kröna sin ämbetstid med ett genombrott för freden dog. Han beskrev det själv som sin bittraste besvikelse som president.
Avskedstalet: varningen för det militärindustriella komplexet
Den 17 januari 1961, tre dagar före avgången, höll Eisenhower ett tv-sänt avskedstal till nationen som med tiden blivit hans mest citerade ögonblick. Mitt i talet varnade femstjärnegeneralen – av alla människor – för den nya permanenta rustningsindustrins politiska makt: USA måste “vakta sig mot otillbörligt inflytande, avsiktligt eller oavsiktligt, från det militärindustriella komplexet” (the military-industrial complex). Aldrig tidigare hade landet i fredstid haft en jättelik vapenindustri sammanflätad med en enorm militärapparat, och Eisenhower såg risken att kombinationen skulle driva fram ständigt ökade rustningar av egen kraft, på bekostnad av skolor, sjukhus och medborgarnas frihet.
Att varningen kom från mannen som lett D-dagen gav den en tyngd ingen fredsaktivist kunnat ge den. Uttrycket “det militärindustriella komplexet” gick rakt in i det politiska språket och används än i dag, långt utanför USA. Talet ekade av samma tanke som han uttryckt redan 1953, i talet “Chance for Peace”: att varje kanon som tillverkas och varje krigsfartyg som sjösätts i slutänden är en stöld från dem som hungrar och fryser. Så överlämnade han i januari 1961 ämbetet till den 43-årige John F. Kennedy – då den äldste avgående presidenten dittills lämnade plats för den yngste som valts.
| År | Viktiga händelser under Eisenhowers presidenttid |
|---|---|
| 1953 | Tillträder i januari; vapenstillestånd i Koreakriget i juli; “Atoms for Peace”-talet i FN; CIA-stödd kupp i Iran |
| 1954 | Brown-domen mot skolsegregation; Army–McCarthy-förhören; dominoteorin formuleras; kupp i Guatemala |
| 1955 | Genèvetoppmötet och “Open Skies”-förslaget; hjärtinfarkten i september |
| 1956 | Federal-Aid Highway Act startar Interstate-bygget; Suezkrisen och Ungernupproret; omvald med bred marginal |
| 1957 | Civil Rights Act 1957; federala trupper till Little Rock; Sputnik chockar USA |
| 1958 | NASA grundas; National Defense Education Act; marinsoldater till Libanon; överenskommelsen med Nixon om arbetsoförmåga |
| 1959 | Alaska och Hawaii blir delstater; Chrusjtjov besöker USA |
| 1960 | U-2-planet skjuts ner; toppmötet i Paris kollapsar; Kennedy vinner presidentvalet |
| 1961 | Avskedstalet med varningen för det militärindustriella komplexet; lämnar ämbetet 20 januari |
Efter presidenttiden
Eisenhower och Mamie drog sig tillbaka till sin gård i Gettysburg i Pennsylvania – det första hem paret någonsin ägt, granne med det berömda slagfältet från inbördeskriget. Där skrev han sina memoarer om presidentåren, Mandate for Change och Waging Peace, samt den mer personliga och varmare boken At Ease: Stories I Tell to Friends. Kongressen återgav honom hans femstjärniga generalsgrad, som han avsagt sig när han blev civil politiker, och han lät hellre titulera sig “general” än “president”.
Han förblev en respekterad äldre statsman. Kennedy sökte hans råd efter det misslyckade Grisbuktsinvasionen på Kuba 1961, och Lyndon B. Johnson rådgjorde med honom om Vietnam. Inom republikanska partiet var hans välsignelse värd guld, och han gladdes åt att svärdottersonen David 1968 gifte sig med Julie Nixon – dottern till hans gamle vicepresident, som samma år valdes till president. Hjärtat, som krånglat sedan 1955, gav till slut vika. Efter en lång rad infarkter dog Dwight D. Eisenhower den 28 mars 1969 på militärsjukhuset Walter Reed i Washington, 78 år gammal. Han begravdes i en enkel soldatkista i hemstaden Abilene i Kansas, klädd i sin berömda korta uniformsjacka – “Eisenhower jacket” – från kriget.
Eftermäle: hur bedöms Eisenhower idag?
Få presidenters rykte har rest en sådan berg- och dalbana. När han lämnade Vita huset avfärdade många intellektuella honom som en passiv, ointresserad president som golfade medan utrikesministern och stabschefen styrde – en snäll hjälte men medelmåttig ledare. I tidiga historikerrankningar hamnade han i mitten av fältet. Omvärderingen kom när arkiven öppnades på 1970- och 80-talen. Forskare som statsvetaren Fred Greenstein visade en helt annan Eisenhower: en president som läste allt, styrde varje stort beslut och medvetet lät medarbetare ta rampljuset och smällarna. Greensteins begrepp “the hidden-hand presidency” – presidentskapet med den dolda handen – blev etiketten på hans stil. I dag placerar de stora rankningarna av amerikanska presidenter honom regelmässigt bland de fem till tio främsta.
På plussidan brukar historiker lyfta fram att han avslutade ett krig och startade inget nytt, att han höll kärnvapenfreden under kalla krigets kanske farligaste år, byggde Interstate-systemet, försvarade domstolarnas auktoritet i Little Rock, lade grunden för NASA och lämnade efter sig en stark ekonomi och en varning om rustningsindustrin som visat sig förutseende. Hans måttfullhet – vägran att låta vare sig partiets högerflygel, militären eller opinionsstormar driva honom till ytterligheter – framstår för många som själva kärnan i hans ledarskap.
Kritiken är också tydlig. CIA-kupperna i Iran och Guatemala köpte kortsiktig stabilitet till priset av långsiktig antiamerikanism och har blivit standardexempel på det kalla krigets moraliska genvägar. Hans ovilja att offentligt konfrontera McCarthy förlängde en förgiftad epok, menar många. I medborgarrättsfrågan agerade han när han måste men ledde aldrig – hans ljumhet inför Brown-domen anses ha kostat dyrbar tid. Och dominoteorin han formulerade blev en tankefigur som hjälpte till att dra hans efterträdare allt djupare in i Vietnam, även om han själv höll trupperna hemma. Summan är ändå en president vars aktier stigit stadigt i ett halvsekel: soldaten som hatade krig och som gav USA åtta år av fred, vägar och tillväxt.
Vanliga frågor om Dwight D. Eisenhower
Vad betyder “I Like Ike”?
Det var Eisenhowers valslogan 1952, byggd på hans folkkära smeknamn Ike. Tre korta ord som rimmar gjorde den perfekt för märken, skyltar och en berömd tecknad tv-reklam. Sloganen fångade att valet 1952 mer handlade om förtroende för personen än om partipolitik, och den räknas fortfarande som en av de mest effektiva i amerikansk valhistoria.
Vad gjorde Eisenhower under andra världskriget?
Han var de allierades högste befälhavare i Europa. Han ledde landstigningarna i Nordafrika 1942, Sicilien och Italien 1943 samt den avgörande invasionen i Normandie – D-dagen den 6 juni 1944. I maj 1945 tog hans högkvarter emot Tysklands kapitulation. Han hade då fem stjärnor, den amerikanska arméns högsta grad.
Varför skickade Eisenhower trupper till Little Rock?
Guvernören i Arkansas trotsade 1957 ett federalt domstolsbeslut genom att hindra nio svarta elever från att börja på Central High School. Eisenhower federaliserade då delstatens nationalgarde och skickade soldater ur 101:a luftburna divisionen, som skyddade eleverna – Little Rock Nine – under skolåret. För honom var kärnfrågan att federala domstolsbeslut måste lydas.
Vad är det militärindustriella komplexet?
Uttrycket kommer från Eisenhowers avskedstal i januari 1961. Han varnade för att sammanflätningen av en permanent storindustri för vapen och en enorm militärapparat kunde få otillbörligt politiskt inflytande och driva fram ständiga rustningar. Att varningen kom från en femstjärnig general gav den särskild tyngd, och begreppet används flitigt än i dag.
Var Eisenhower republikan eller demokrat?
Republikan – men det visste ingen förrän 1952. Som yrkesmilitär hade han aldrig tagit politisk ställning offentligt, och båda partierna försökte värva honom som presidentkandidat. Han valde republikanerna, delvis för att stoppa partiets isolationistiska flygel, och stod som president för en pragmatisk mittenlinje han kallade “modern republikanism”.
Hur dog Eisenhower?
Han dog i hjärtsvikt den 28 mars 1969 på militärsjukhuset Walter Reed i Washington, 78 år gammal, efter många års hjärtproblem som börjat med den stora infarkten 1955. Han ligger begravd vid Eisenhower Presidential Library i barndomsstaden Abilene i Kansas, bredvid Mamie och deras förstfödde son.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade källor om Dwight D. Eisenhowers liv och presidenttid:
- The White House – officiell biografi över Dwight D. Eisenhower. whitehouse.gov
- Eisenhower Presidential Library – dokument, tal och material om Eisenhowers liv, krigsår och presidenttid. eisenhowerlibrary.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Eisenhowers presidentår, inrikes- och utrikespolitik. millercenter.org
- National Archives – originaldokument, bland annat avskedstalet och handlingar kring Little Rock. archives.gov
- Library of Congress – samlingar kring andra världskriget, kalla kriget och Eisenhowers karriär. loc.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska uppslagsverksartiklar om Eisenhower, D-dagen och U-2-affären. britannica.com