Chester A. Arthur (1829–1886) var USA:s tjugoförsta president, i ämbetet 1881–1885. Han valdes aldrig till posten. När president James A. Garfield dog av skotten från en attentatsman i september 1881 lyftes vicepresidenten Arthur in i Vita huset — och stora delar av landet drog efter andan. Arthur var nämligen inte vilken politiker som helst. Han var en av de mest kända produkterna av New Yorks korrupta partimaskineri, en man som byggt hela sin karriär på det så kallade spoils system, där politiska tjänster delades ut som belöning till partivänner. Nu skulle just han leda landet, efter att en besviken ämbetsjägare mördat hans företrädare.
Det som hände sedan är en av de märkligaste vändningarna i amerikansk presidenthistoria. Maskinpolitikern bröt med sina gamla vänner, styrde landet med oväntad värdighet och skrev 1883 under Pendleton Act — lagen som började montera ner just det system som gjort honom till den han var. Tjänstemannareformen blev hans stora eftermäle. Journalisten Alexander McClure sammanfattade det ungefär så här: ingen hade tillträtt presidentposten så djupt misstrodd som Chester Arthur, och ingen hade lämnat den mer allmänt respekterad.
Men bilden rymmer mer än en solskenshistoria. Under Arthurs tid skrevs också Chinese Exclusion Act 1882 under, den första stora federala lagen som stängde USA:s gränser för en hel folkgrupp. Och bakom presidentens lugna yta dolde sig en hemlighet som bara några få kände till: han led av Brights sjukdom, en dödlig njursjukdom, och visste under större delen av sin tid i Vita huset att han inte hade många år kvar att leva. Den här sidan går igenom hela historien — uppväxten, maskinåren i New York, det dramatiska maktskiftet 1881, reformerna och sjukdomen som han tog med sig i graven.
Snabbfakta om Chester A. Arthur
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 5 oktober 1829 i Fairfield, Vermont |
| Död | 18 november 1886 i New York City (57 år) |
| Parti | Republikanska partiet (Republican Party) |
| Mandatperiod | 19 september 1881 – 4 mars 1885 |
| Vicepresident | Ingen — posten stod tom under hela hans tid |
| Maka | Ellen “Nell” Herndon Arthur (gift 1859, död januari 1880); systern Mary Arthur McElroy skötte värdinnerollen i Vita huset |
| Föregångare | James A. Garfield |
| Efterträdare | Grover Cleveland |
| Yrke före politiken | Lärare, advokat, tullchef i New Yorks hamn |
| Känd för | Pendleton Act 1883 och tjänstemannareformen — maskinpolitikern som överraskade alla |
Uppväxt och tidig karriär
Prästson från Vermont
Chester Alan Arthur föddes den 5 oktober 1829 i den lilla byn Fairfield i norra Vermont, nära gränsen till Kanada. Fadern William Arthur var baptistpredikant, född på Irland och invandrad till Nordamerika som ung. Han var en stridbar man med starka övertygelser, inte minst i slaverifrågan: William Arthur var en hängiven abolitionist, alltså anhängare av slaveriets omedelbara avskaffande, i en tid då det var en kontroversiell hållning även i norra USA. Modern Malvina Stone kom från en familj i gränstrakterna mellan Vermont och Quebec. Chester var det femte av nio barn.
Predikantlivet innebar ständiga uppbrott. Familjen flyttade mellan små församlingar i Vermont och delstaten New York, och Chester hann bo på många adresser innan han fyllt tio. Den kringflackande barndomen fick för övrigt ett efterspel långt senare: politiska motståndare spred ryktet att Arthur egentligen fötts på fel sida gränsen, i Kanada, och därmed var obehörig att bli president enligt grundlagens medborgarskapskrav. Historikerna är eniga om att ryktet saknade grund — Arthur föddes i Vermont — men episoden brukar nämnas som ett tidigt exempel på den sortens födelsekonspirationer som återkommit i amerikansk politik.
Utbildning och åren som lärare
Familjen bosatte sig så småningom i Schenectady i delstaten New York, och där skrev Chester in sig vid Union College, ett av regionens mest ansedda lärosäten. Han var en duktig student och tog examen 1848. Pengar fanns det däremot ont om i en predikantfamilj med nio barn, så Arthur fick själv finansiera sin fortsatta bana. Lösningen var samma som för många begåvade men fattiga unga män på den tiden: han blev lärare.
Under några år undervisade Arthur i byskolor samtidigt som han läste juridik. En period var han rektor för en akademi i North Pownal i Vermont — kuriöst nog samma lilla skola där en annan blivande president, James A. Garfield, undervisade några år senare. De två männen som skulle dela valsedel 1880 hade alltså, utan att veta om varandra, stått i samma klassrum. Lärarlönen räckte till slut för att ta steget: 1853 flyttade Arthur till New York City för att fullborda sin juristutbildning på en advokatbyrå, och 1854 blev han antagen som advokat.
Advokaten som vann ett medborgarrättsmål
Arthurs tidiga advokatår rymmer ett kapitel som ofta överraskar den som mest känner honom som maskinpolitiker. Byrån han arbetade på var djupt engagerad i antislaverirörelsen, och den unge Arthur deltog i flera uppmärksammade mål. Mest känt är fallet med Elizabeth Jennings, en svart lärarinna som 1854 kastats av en spårvagn i New York för att hon satt sig i en vagn reserverad för vita. Arthur förde hennes talan mot spårvagnsbolaget — och vann. Domstolen slog fast att bolaget inte hade rätt att avvisa henne, juryn dömde ut skadestånd, och målet blev ett viktigt steg mot att avskaffa rassegregationen i New Yorks kollektivtrafik.
Byrån medverkade också i det så kallade Lemmon-målet, där New Yorks domstolar prövade om slavägare på genomresa fick behålla sina slavar i en fri delstat. Svaret blev nej. Arthur var med andra ord ingen opolitisk karriärist i grunden: han var son till en abolitionist och gick tidigt med i det nybildade republikanska partiet, som samlade slaverimotståndarna på 1850-talet. Hur partiet föddes ur den striden kan du läsa mer om i vår genomgång av de amerikanska partierna och deras historia.
Privat gick det också framåt. År 1859 gifte sig Arthur med Ellen “Nell” Herndon, dotter till en sjöofficer från Virginia som omkommit som något av en nationalhjälte när han gick under med sitt fartyg efter att ha räddat passagerare i land. Ellen kom från sydstatsaristokratin och hade släktingar som stred för Konfederationen — ett spänningsmoment i äktenskapet när inbördeskriget bröt ut. Paret fick tre barn, varav sonen William dog som liten; Chester Alan junior och dottern Ellen nådde vuxen ålder.
Inbördeskriget: kvartermästaren som klädde en armé
När inbördeskriget bröt ut 1861 blev Arthur inte fältsoldat utan organisatör — och det visade sig vara hans verkliga talang. Han hade redan före kriget engagerat sig i New Yorks delstatsmilis och steg snabbt i graderna inom militärförvaltningen. Som generalkvartermästare (quartermaster general) för delstaten New York ansvarade han för att utrusta, förlägga och transportera de tiotusentals frivilliga som strömmade till unionsarmén. Uniformer, gevär, baracker, järnvägstransporter — allt skulle fram, snabbt och i enorma mängder.
Arthur skötte uppdraget med en effektivitet som gav honom gott rykte långt utanför delstaten. New York var unionens folkrikaste delstat och skickade fler soldater än någon annan. Han lämnade tjänsten 1863, när en demokratisk guvernör tog över delstaten och tillsatte sina egna män — en tidig personlig lektion i hur segrarens rätt att tillsätta tjänster fungerade i praktiken. Titeln “general” bar han resten av livet.
Vägen till Vita huset
Maskinen: Roscoe Conkling och spoils system
Efter kriget återvände Arthur till advokatyrket, men hans verkliga karriär gjorde han i politikens maskinrum. För att förstå den behöver man förstå hur amerikansk politik fungerade under decennierna efter inbördeskriget. Det fanns ingen professionell statsförvaltning. I stort sett varje federal tjänst — från postmästare i småstäder till tullinspektörer i storstädernas hamnar — tillsattes politiskt. Vann ditt parti valet fick partiets folk jobben. Systemet kallades spoils system, ungefär “bytessystemet”, efter uttrycket “to the victor belong the spoils”: åt segraren hör bytet.
Kring detta system byggdes mäktiga partimaskiner, och ingen var mäktigare än den republikanska maskinen i delstaten New York. Dess obestridde ledare var senator Roscoe Conkling, en fåfäng, briljant och hänsynslös man som styrde tusentals tjänstetillsättningar. Arthur blev Conklings kanske viktigaste löjtnant. Han var ingen folktalare och kandiderade aldrig till valda ämbeten, men han var en mästare på organisation: att samla in “frivilliga” bidrag till partikassan, hålla ordning på lojaliteter och se till att maskinen levererade röster på valdagen. Inom partiet räknades han till “the Stalwarts”, flygeln som försvarade spoils system mot reformrörelsen.
Tullchefen i New Yorks hamn
Belöningen kom 1871, när president Ulysses S. Grant utnämnde Arthur till tullchef (Collector) för New Yorks hamn. Det låter som en byråkratisk bisyssla men var en av de mäktigaste posterna i hela den federala förvaltningen. Genom New Yorks hamn gick lejonparten av USA:s import, och tullkontoret drog in omkring tre fjärdedelar av landets samlade tullintäkter — i en tid då tullarna var statens viktigaste inkomstkälla. Tullchefen förfogade över mer än tusen tjänster och kunde under det gamla avgiftssystemet själv håva in en inkomst som vida översteg presidentens lön.
Arthur skötte kontoret som en klassisk maskinpolitiker: tjänsterna gick till partitrogna, och de anställda förväntades bidra till partikassan. Samtidigt är historikerna noga med en distinktion. Arthur ansågs personligen hederlig — han stal inte. Men han lät ett svällande, ineffektivt och politiserat kontor rulla på, eftersom det var maskinens kassako. Han levde gott på det: eleganta kläder, fina middagar, ett vackert hem på Lexington Avenue. Vänner kallade honom “the Gentleman Boss”, gentlemannabossen.
Så bytte vinden. President Rutherford B. Hayes, som tillträdde 1877, hade gjort tjänstemannareform till en profilfråga och lät granska tullkontoret i New York. Utredningen fann överbemanning och systematisk partifinansiering. Hayes krävde Arthurs avgång, Conkling blockerade länge saken i senaten, men 1878 lyckades presidenten till slut avsätta Arthur. Någon anklagelse om personlig brottslighet riktades aldrig mot honom — avsättningen handlade om systemet, inte om stöld. För Stalwart-flygeln blev Arthur närmast en martyr. Få kunde ana att martyren själv en dag skulle fullborda reformen.
Valet 1880: kompromissen som gjorde honom till vicepresident
Inför presidentvalet 1880 var det republikanska partiet splittrat i två läger: Stalwarts, som ville återinsätta Grant för en tredje period, och “Half-Breeds”, en rivaliserande flygel kring senator James G. Blaine. Partikonventet i Chicago körde fast helt. Efter dagar av låsta omröstningar svängde delegaterna till slut, på det trettiosjätte valet, över till en kompromisskandidat som inte ens kandiderade: kongressledamoten James A. Garfield från Ohio, närmast Half-Breed-flygeln.
För att blidka de besegrade Stalwarts erbjöds vicepresidentposten åt en av Conklings män — och valet föll på Arthur. Conkling rasade och uppmanade honom att tacka nej. Arthur vägrade lyda, för en gångs skull: vicepresidentämbetet var en större ära än han någonsin drömt om att nå, förklarade han. Att en man som aldrig valts till något offentligt ämbete kunde få posten som tröstpris säger något om hur lågt den värderades — men Arthur visste att detta var hans enda chans till något större.
Valet i november 1880 blev en av de jämnaste mätningarna i amerikansk historia. Garfield och Arthur besegrade demokraternas kandidat, inbördeskrigsgeneralen Winfield Scott Hancock, med en marginal i folkomröstningssiffrorna på under tiotusen röster i hela landet, även om segern i elektorskollegiet (Electoral College) var klarare. Hur det systemet fungerar — och varför små marginaler kan ge tydliga segrar — förklarar vi i guiden om hur val i USA går till.
Skotten som förändrade allt
Som vicepresident gjorde Arthur först ett minst sagt olyckligt intryck. När Garfield och Conkling omedelbart rök ihop om en nyckelutnämning i New Yorks hamn ställde sig vicepresidenten öppet på Conklings sida mot sin egen president. Conkling avgick i protest ur senaten i maj 1881 i förhoppning om att triumfatoriskt bli återvald — en manöver som misslyckades och i praktiken krossade hans karriär. Mitt i denna bittra strid small skotten.
Den 2 juli 1881 sköts president Garfield på en järnvägsstation i Washington av Charles Guiteau, en psykiskt störd man som förgäves jagat en diplomatpost. Det Guiteau ropade vid gripandet gjorde saken ohygglig för Arthur: han förklarade sig vara en Stalwart, och nu skulle Arthur bli president. Attentatsmannen hade alltså mördat presidenten i den uttalade förhoppningen att gynna Arthurs falang. Ingen seriös bedömare trodde att Arthur haft något med dådet att göra, men misstron i press och allmänhet var massiv. Arthur själv var förkrossad och höll sig undan offentligheten under de elva veckor Garfield kämpade för sitt liv. Hela dramat kring attentatet finns beskrivet på vår sida om James A. Garfield, den mördade presidenten.
Garfield dog den 19 september 1881. Strax efter midnatt den 20 september svor Arthur presidenteden i sitt eget hem i New York, inför en domare som kallats dit i natten. Några dagar senare upprepade han eden i Washington. Landet hade fått sin fjärde president på ett drygt halvår räknat från Hayes sista tid — och den nye var mannen som mer än någon annan förknippades med allt reformrörelsen ville avskaffa. En samtida röst lär ha utbrustit i ren förfäran vid tanken: Chet Arthur som president — gode Gud!
Presidenttiden (1881–1885)
En misstrodd president tar alla på sängen
Förväntningarna på Arthur var alltså bottenlåga. Många antog att Conkling nu skulle styra Vita huset genom sin gamle löjtnant och att spoils system skulle få nytt liv. Det som hände var det motsatta. Arthur bröt, artigt men bestämt, med sin gamle boss. Han lät Garfields omstridda utnämning i New Yorks hamn stå kvar. Han vägrade ge Conkling kontrollen över tillsättningarna. När han 1882 erbjöd Conkling en plats i Högsta domstolen (Supreme Court) — en post med makt men utan patronage — tackade den bittre exsenatorn nej, och därmed var brytningen total.
Varför förvandlades maskinpolitikern? Flera saker samverkade. Mordet på Garfield hade utlöst en våg av folklig vrede mot spoils system, som i mångas ögon bar skulden för att en galen ämbetsjägare dödat presidenten. Arthur förstod att ämbetet krävde något annat än falangpolitik. Historiker brukar också lyfta fram breven från Julia Sand, en ung, sängliggande kvinna i New York som från augusti 1881 skrev en lång rad personliga brev till Arthur och uppmanade honom att trotsa de lågt ställda förväntningarna. Han sparade breven och besökte henne till och med en gång. Ingen vet hur mycket de betydde, men de fångade uppenbarligen något i honom: chansen att bli en bättre man än sitt rykte.
Arthur höll också medveten distans till det vardagspolitiska käbblet. Han återupprättade värdigheten kring ämbetet och vaktade noga presidentens självständighet gentemot kongressen. Mer om hur ämbetets makt och roll har vuxit fram finns i vår stora guide om presidentämbetet och dess befogenheter.
Pendleton Act 1883: tjänstemannareformen
Det centrala i Arthurs presidenttid är utan konkurrens tjänstemannareformen. I januari 1883 skrev han under Pendleton Civil Service Reform Act, uppkallad efter förslagsställaren, den demokratiske senatorn George H. Pendleton från Ohio. Lagen är en av de viktigaste förvaltningsreformerna i USA:s historia: den lade grunden till en professionell, opolitisk statsförvaltning och inledde spoils systems långa död.
Vad lagen innebar i praktiken
Pendleton Act byggde på en enkel princip: federala tjänster ska tillsättas efter skicklighet, inte efter partilojalitet. Konkret innehöll lagen flera delar:
- En federal tjänstetillsättningskommission (Civil Service Commission) inrättades för att övervaka systemet och utforma reglerna.
- Ett växande antal tjänster “klassificerades”, vilket betydde att de bara fick tillsättas genom öppna, konkurrensutsatta prov — den som skrev bäst fick jobbet, oavsett partibok.
- Det blev förbjudet att kräva politiska penningbidrag av federala tjänstemän, den praxis av “frivilliga” avgifter till partikassan som Arthur själv en gång administrerat i New York.
- Klassificerade tjänstemän skyddades mot att avskedas av rent politiska skäl, och presidenten fick rätt att utvidga det skyddade området genom beslut, utan ny lagstiftning.
Till en början omfattade det klassificerade systemet bara omkring en tiondel av de federala tjänsterna. Men konstruktionen var listig: eftersom varje president kunde utöka listan — och gärna gjorde det på väg ut ur ämbetet, för att skydda sina egna utnämningar från efterträdaren — växte det meritbaserade systemet stadigt. Inom några decennier omfattade det huvuddelen av förvaltningen.
Exemplet tullkontoret i New York
Ingenstans blev kontrasten tydligare än på Arthurs gamla arbetsplats. Tullkontoret i New Yorks hamn, en gång spoils systems paradanläggning med sina långa listor av partitillsatta tjänster, hörde till de verksamheter där provanställning nu infördes. Den man som en gång avsatts från kontoret för att han vägrat reformera det satt nu i Vita huset och såg till att reformen genomfördes ordentligt. Få politiska ironier i amerikansk historia är så rena.
Varför skrev just Arthur under?
Att en lag om tjänstemannareform alls nådde presidentens skrivbord berodde på en kombination av moral och kall valmatematik. Mordet på Garfield hade gjort reformen till ett folkkrav; att öppet försvara spoils system var efter september 1881 politiskt omöjligt. När republikanerna dessutom gick kraftigt bakåt i kongressvalet 1882 insåg partiet att det behövde visa reformvilja innan väljarna straffade det ännu hårdare. Demokraten Pendletons förslag röstades igenom med bred marginal av en kongress där båda partierna plötsligt tävlade om att verka reformvänliga.
Arthur kunde ha skrivit under med armbågen och sedan saboterat tillämpningen — många väntade sig precis det. I stället gjorde han tvärtom. Han utsåg erkänt seriösa reformvänner till den nya kommissionen, med juristen Dorman B. Eaton, en av reformrörelsens portalfigurer, som ordförande. Han begärde och fick anslag till provverksamheten. Han utvidgade det klassificerade området under sin tid. Till och med gamla kritiker medgav motvilligt att maskinpolitikern förvaltade reformen hederligt. Det är denna helomvändning, mer än någon enskild paragraf, som gett Arthur hans oväntat goda eftermäle.
Skillnaden mellan det gamla och det nya systemet kan sammanfattas så här:
| Fråga | Spoils system (före 1883) | Meritsystem (efter Pendleton Act) |
|---|---|---|
| Vem får tjänsten? | Partitrogna, som belöning för valarbete och lojalitet | Den som presterar bäst i öppna, konkurrensutsatta prov |
| Vad händer efter ett maktskifte? | Massavskedanden — segrarens folk tar över tjänsterna | Klassificerade tjänstemän sitter kvar oavsett valresultat |
| Finansiering av partierna | Tjänstemän förväntades betala en andel av lönen till partikassan | Politiska penningkrav mot federala tjänstemän förbjöds |
| Vem övervakar? | Ingen — partibossarna styrde tillsättningarna | En federal kommission (Civil Service Commission) med regler och prov |
| Omfattning | I princip hela den federala förvaltningen | Cirka en tiondel av tjänsterna 1883, med inbyggd mekanism för att växa |
Chinese Exclusion Act 1882: den första stora invandringsbegränsningen
Arthurs tid rymmer också ett betydligt mörkare lagstiftningsarv. Sedan guldrushen vid 1800-talets mitt hade omkring hundratusentals kinesiska invandrare kommit till framför allt Kalifornien, där de bland annat byggt den transkontinentala järnvägen. Under 1870-talets ekonomiska kris växte en aggressiv antikinesisk rörelse fram i väststaterna, driven av vita arbetare och politiker som anklagade de kinesiska arbetarna för att pressa ner lönerna. Kraven på ett totalstopp för kinesisk invandring blev en av tidens hetaste politiska frågor, och båda partierna tävlade om väststaternas röster.
År 1882 antog kongressen en lag som skulle stoppa invandringen av kinesiska arbetare i tjugo år. Arthur lade in sitt veto. Hans invändning var dock inte principiell utan folkrättslig: ett så långt förbud bröt, menade han, mot det avtal USA nyligen slutit med Kina, som tillät begränsningar men inte ett totalt och långvarigt stopp. Kongressen justerade lagen till tio år, och den versionen skrev Arthur under den 6 maj 1882. Chinese Exclusion Act förbjöd invandring av kinesiska arbetare i tio år och slog dessutom fast att kinesiska invandrare inte kunde bli amerikanska medborgare.
Lagen var historisk på ett dystert sätt. Det var första gången den federala staten stängde gränsen för en specifik nationalitet och folkgrupp, ett tydligt brott mot principen om öppen invandring som dittills i praktiken gällt. Förbudet blev inte heller tillfälligt: det förlängdes 1892, gjordes senare permanent och upphävdes först 1943. Samma år, 1882, skrev Arthur också under en allmän invandringslag som införde en huvudavgift på invandrare och gav federala myndigheter rätt att avvisa vissa grupper — början på den federala invandringskontroll som tidigare i praktiken skötts av delstaterna. Historiker dömer i dag exkluderingslagen hårt, och den räknas som en tydlig fläck på Arthurs eftermäle, även om beslutet i samtiden hade brett folkligt och politiskt stöd i båda partierna.
Flottan, vetona och tullarna
Vid sidan av de två stora lagarna drev Arthur flera frågor som sällan får rubriker men som satte spår. Viktigast var flottans modernisering. USA:s örlogsflotta hade förfallit grovt sedan inbördeskriget; mycket av den bestod av ruttnande träfartyg från en svunnen epok, samtidigt som Europas mariner gick över till stål och ånga. Arthur och hans marinminister drev på för en nystart, och 1883 beviljade kongressen de första moderna stålfartygen — tre kryssare och ett depeschfartyg, efter begynnelsebokstäverna kallade “ABCD-fartygen”. Beställningen brukar räknas som den moderna amerikanska flottans födelse, startpunkten på den upprustning som inom två decennier gjorde USA till sjömakt.
Arthur visade också en oväntad vilja att stå emot kongressens utgiftsaptit. När kongressen 1882 antog en flod- och hamnlag (Rivers and Harbors Act) på rekordsumman omkring 19 miljoner dollar, späckad med lokala favörsprojekt, lade presidenten in sitt veto med motiveringen att anslagen mest gynnade enskilda kongressledamöters hemdistrikt snarare än nationen. Kongressen körde över vetot nästan omgående — men Arthur vann respekt för markeringen mot det som i amerikansk politik kallas “pork barrel”, grisköttspolitik, alltså riktade anslag till hemmaopinionen.
Ett tredje problem var, hur märkligt det än låter i dag, att staten drog in för mycket pengar. De höga skyddstullarna från krigsåren gav ett kroniskt budgetöverskott som sög kapital ur ekonomin. Arthur tillsatte en kommission som föreslog rejäla tullsänkningar, men särintressena i kongressen förhandlade ner sänkningen till några få procent. Resultatet 1883 blev så tilltufsat att det fick öknamnet “the Mongrel Tariff”, ungefär byrackatariffen. Tullfrågan förblev olöst och kom att dominera amerikansk politik i decennier.
Arthur lät också rättsväsendet fullfölja åtalen i den så kallade Star Route-skandalen, en omfattande härva med uppblåsta postkontrakt där flera av de inblandade var republikanska partivänner. Rättegångarna slutade visserligen i friande domar, men att presidenten lät åklagarna arbeta ostört mot personer i det egna lägret noterades med viss förvåning — ännu ett tecken på att gentlemannabossen inte längre spelade efter maskinens regler.
Den elegante änklingen i Vita huset
Arthur var änkling när han tillträdde. Hustrun Ellen hade dött i lunginflammation i januari 1880, bara 42 år gammal och innan maken ens nominerats till vicepresident. Sorgen bar han med sig genom hela presidenttiden. Han lät varje dag ställa färska blommor vid hennes porträtt och skänkte ett minnesfönster till en kyrka nära Vita huset — placerat så att han kunde se det upplyst om kvällarna från sina fönster. Rollen som Vita husets värdinna sköttes av hans syster Mary Arthur McElroy, medan dottern Ellen var för ung för uppgiften.
Presidenten själv var en utpräglad estet, känd för sin eleganta garderob — samtiden skvallrade om att han ägde många dussin byxor — och öknamnet “Elegant Arthur” satt som gjutet. Han vägrade flytta in i Vita huset förrän byggnaden rustats upp och lät formgivaren Louis Comfort Tiffany modernisera representationsvåningarna. Fler än tjugo vagnslaster gamla möbler såldes på auktion för att ge plats åt det nya. Han anställde en fransk kock, höll påkostade middagar och gav ämbetet en social glans det länge saknat. Mer om byggnadens historia finns på vår sida om Vita huset.
Den hemliga sjukdomen
Bakom elegansen dolde sig ett mörkt besked. Någon gång under 1882 fick Arthur diagnosen Brights sjukdom, samtidens namn på en allvarlig njurinflammation. På 1880-talet var diagnosen i praktiken en dödsdom: ingen verksam behandling fanns, och sjukdomen ledde till trötthet, illamående, högt blodtryck och gradvis förfall. Arthur bestämde sig för att hålla beskedet hemligt. När tidningar 1883 rapporterade rykten om presidentens sviktande hälsa lät han förneka alltihop.
Sjukdomen förklarar mycket av det som samtiden tolkade som lättja. Arthur hade redan tidigare ord om sig att arbeta korta dagar och skjuta upp beslut; nu kom därtill en sjukdom som stal hans krafter. En strapatsrik resa till Florida våren 1883 gjorde honom akut sämre i stället för att ge vila. De närmaste medarbetarna såg hur presidenten pendlade mellan uppbjuden representation och total utmattning, men allmänheten fick ingenting veta. Att en president kunde dölja en dödlig sjukdom mitt i offentlighetens ljus säger en del om hur annorlunda pressbevakningen var på 1880-talet.
Valet 1884 och den uteblivna omvalskampanjen
Sjukdomen avgjorde också frågan om omval. Arthur visste att han knappast skulle överleva ytterligare en mandatperiod, men att öppet avstå från nomineringen hade väckt frågor och gjort honom till en maktlös övergångsfigur i förtid. Alltså lät han sitt namn stå kvar inför republikanernas konvent 1884 — men utan att kämpa för saken. Det var sannolikt precis så han ville ha det.
Nomineringen gick i stället till hans gamle rival James G. Blaine, Half-Breed-flygelns ledare. Reformrepublikanerna misstrodde Blaine och hoppade i protest över till demokraternas kandidat: New Yorks guvernör Grover Cleveland, känd som en obeveklig ärlighetens man. Cleveland vann höstens val knappt och blev den förste demokratiske presidenten sedan inbördeskriget. Arthur överlämnade i mars 1885 ämbetet med god min och stor värdighet till Grover Cleveland, sin efterträdare — och lämnade Washington som en betydligt mer respekterad man än den som anlänt tre och ett halvt år tidigare.
De viktigaste händelserna under Arthurs tid i sammanfattning:
| År | Händelse | Betydelse |
|---|---|---|
| 1881 | Garfield dör den 19 september; Arthur svärs in som president den 20 september | Landet får en djupt misstrodd president som snart överraskar alla |
| 1882 | Veto mot 20-årigt kinesiskt invandringsstopp; Chinese Exclusion Act (10 år) undertecknas i maj | Första stora federala invandringsbegränsningen riktad mot en folkgrupp |
| 1882 | Veto mot flod- och hamnlagen; kongressen kör över vetot | Markering mot slösaktiga lokala anslag, “pork barrel”-politik |
| 1882 | Arthur får i hemlighet diagnosen Brights sjukdom | Den dödliga njursjukdomen präglar resten av hans liv och avgör valet 1884 |
| 1883 | Pendleton Act undertecknas den 16 januari | Meritsystem införs i statsförvaltningen; spoils system börjar avvecklas |
| 1883 | Kongressen beviljar de första moderna stålfartygen (“ABCD-fartygen”); “the Mongrel Tariff” antas | Den moderna flottans födelse; tullfrågan förblir olöst |
| 1884 | Arthur förlorar nomineringen till James G. Blaine | Den hemligt sjuke presidenten driver ingen egen kampanj |
| 1885 | Arthur lämnar över till Grover Cleveland den 4 mars | Ett fredligt maktskifte till den förste demokraten sedan inbördeskriget |
Efter presidenttiden
Arthur återvände i mars 1885 till sitt hem i New York och skrev formellt in sig som delägare i sin gamla advokatbyrå. Något verkligt arbete blev det aldrig tal om. Sjukdomen bröt nu snabbt ner honom, och han levde alltmer tillbakadraget. Hyllningarna vid avskedet — till och med gamla kritiker skrev vänligt om honom — hann han knappt njuta av.
Dagen före sin död lät Arthur bränna nästan alla sina privata papper: brev, handlingar, dokument från ett långt liv i politikens innersta rum. Varför vet ingen säkert. Kanske ville han skydda gamla vänner, kanske styra eftervärldens bild genom att lämna den så lite som möjligt att gräva i. Bränningen har gjort Arthur till en av de svårast åtkomliga presidenterna för historikerna — en man som medvetet raderade sina spår. Bland det som klarade sig fanns, talande nog, Julia Sands brev.
Den 18 november 1886 dog Chester A. Arthur i sitt hem i New York av en hjärnblödning, en följd av njursjukdomen. Han blev 57 år och hade överlevt sitt presidentskap med bara drygt ett och ett halvt år. Han begravdes i Albany i delstaten New York, vid sin älskade Ellens sida.
Eftermäle: hur bedöms Chester A. Arthur idag?
Arthur hör till de presidenter som få amerikaner kan säga något om i dag, och i historikernas samlade rankningar av alla USA:s presidenter hamnar han vanligen i mittfältet eller strax under. Men bakom den blygsamma placeringen döljer sig ett av de mest välvilliga omdömena i genren: mannen som vida överträffade förväntningarna. Utgångsläget var ju unikt uselt — en maskinpolitiker, insvuren efter ett mord som begåtts i hans falangs namn — och slutbetyget blev hederligt. Mark Twain, sällan nådig mot politiker, skrev att det vore svårt att hitta något att göra bättre än Arthurs ämbetsutövning. Det ofta citerade omdömet från journalisten Alexander McClure går på samma linje: ingen tillträdde så misstrodd, ingen avgick mer respekterad.
På plussidan brukar historiker sätta tre saker. Först och främst Pendleton Act och det hederliga genomförandet av den — att just spoils systems egen produkt lade grunden till en professionell statsförvaltning gav reformen en legitimitet den knappast fått av någon annan. Därtill flottans modernisering, som startade USA:s väg mot sjömakt, och den allmänna återupprättelsen av ämbetets värdighet efter åren av falangstrider. Arthur visade att ämbetet kunde förändra sin innehavare, inte bara tvärtom.
På minussidan står främst Chinese Exclusion Act, som gav federal sanktion åt en diskriminerande utestängningspolitik i över sextio år. Kritiker påpekar också att Arthur i grunden var en passiv president: han drev få egna initiativ och lät kongressen sätta det mesta av dagordningen. Försvarare svarar att passiviteten delvis var sjukdom, inte lättja — och att en försiktig förvaltarroll kanske var vad landet behövde efter ett attentat och ett decennium av skandaler. Att han avstod från en omvalskampanj han visste att han inte skulle överleva brukar numera vägas in som ett drag av stillsam heder.
Kanske är det ironin som gör att Arthur trots allt minns: reformen kom från den minst väntade handen. Berättelsen om gentlemannabossen som blev tjänstemannareformens beskyddare används än i dag som skolexempel på att ämbeten kan höja människor. I det stora sveper genom USA:s politiska historia markerar hans år också en vändpunkt — slutet på efterkrigstidens råaste patronagepolitik och början på den moderna förvaltningsstaten.
Vanliga frågor om Chester A. Arthur
Vad är Chester A. Arthur mest känd för?
Framför allt för Pendleton Act 1883, lagen som införde meritbaserad tillsättning av federala tjänster och började avskaffa spoils system. Att just Arthur — själv en produkt av det gamla patronagesystemet — skrev under och hederligt genomförde reformen är det centrala i hans eftermäle. Han minns också för flottans modernisering och för att han överraskade en hel nation som väntat sig det värsta.
Hur blev Arthur president utan att ha valts till det?
Han var vicepresident under James A. Garfield, som sköts av attentatsmannen Charles Guiteau i juli 1881 och dog av sina skador den 19 september samma år. Arthur svors in som president dagen därpå. Han fullföljde resten av mandatperioden, till mars 1885, utan egen vicepresident — någon regel för att fylla den vakansen fanns inte förrän långt senare.
Vad var spoils system?
Ett system där statliga tjänster delades ut som politisk belöning: vann ditt parti valet fick partiets folk jobben, från postmästare till tullinspektörer. Systemet göddes av partimaskiner som finansierade sig genom bidrag från tjänstemännen. Efter mordet på Garfield, begånget av en besviken ämbetsjägare, vände opinionen, och Pendleton Act 1883 inledde systemets avveckling.
Vilken sjukdom led Arthur av?
Brights sjukdom, samtidens namn på en allvarlig, kronisk njurinflammation. Han fick diagnosen i hemlighet omkring 1882, förnekade offentligt alla rykten om ohälsa och avstod i praktiken från att söka omval 1884 eftersom han visste att han var döende. Han avled i november 1886, drygt ett och ett halvt år efter att han lämnat Vita huset.
Varför blev Arthur inte omvald?
Han förlorade nomineringsstriden vid republikanernas konvent 1884 mot James G. Blaine — men drev medvetet ingen riktig kampanj, främst på grund av sin hemliga dödliga sjukdom. Partiet var dessutom kluvet, och många maskinpolitiker betraktade honom som en förrädare efter tjänstemannareformen. Blaine förlorade sedan valet mot demokraten Grover Cleveland.
Var Chester A. Arthur en bra president?
Historiker placerar honom oftast i mittfältet: ingen stor reformator vid sidan av Pendleton Act, men en hederlig och värdig förvaltare som vida överträffade de extremt låga förväntningarna. Pluskolumnen upptas av tjänstemannareformen och flottans upprustning, minuskolumnen av Chinese Exclusion Act och en allmänt passiv ämbetsstil.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade uppslagsverk och historiska institutioner:
- The White House – officiell biografi över Chester A. Arthur. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade essäer om Arthurs liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta och artiklar om Pendleton Act och Chinese Exclusion Act. britannica.com
- Library of Congress – samlingar och material om 1880-talets politik och presidentval. loc.gov
- National Archives – originaldokument, bland annat Pendleton Act och Chinese Exclusion Act. archives.gov
- White House Historical Association – Vita husets historia under Arthurs renovering. whitehousehistory.org