Calvin Coolidge (1872–1933) var USA:s 30:e president och ledde landet mellan 1923 och 1929. Han tillträdde på det kanske mest ovanliga sättet i ämbetets historia: mitt i natten, i sin fars vardagsrum i en liten by i Vermont, i skenet av en fotogenlampa. Företrädaren Warren G. Harding hade plötsligt avlidit, och det råkade vara Coolidges egen far – fredsdomare och notarie – som fick läsa upp presidenteden för sin son.
Coolidge blev symbolen för 1920-talets USA. Ekonomin växte så det knakade, bilar och radioapparater spreds till vanliga hem, och börsen steg år efter år. Själv styrde han enligt en enkel filosofi: staten skulle lägga sig i så lite som möjligt, hålla budgeten i balans och sänka skatterna. Samtidigt blev han en av de mest säregna personligheterna i Vita huset (White House). Han talade så lite att pressen döpte honom till “Silent Cal” – den tyste Cal – och anekdoterna om hans enstaviga svar är än idag klassiker i amerikansk politisk humor.
Men bilden av den framgångsrike och folkkäre presidenten har en mörkare baksida. Mitt under valrörelsen 1924 dog hans yngste son, bara sexton år gammal, och Coolidge erkände senare att glansen i ämbetet försvann med honom. Och bara några månader efter att Coolidge lämnat Vita huset kraschade börsen, och den stora depressionen inleddes. Sedan dess har historiker tvistat om hans eftermäle: var han en klok förvaltare av goda tider, eller en president som blundade för riskerna? Den här sidan går igenom hela historien. Var han passar in i den långa raden av statschefer ser du i översikten över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Calvin Coolidge
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 4 juli 1872 i Plymouth Notch, Vermont |
| Död | 5 januari 1933 i Northampton, Massachusetts |
| Parti | Republikanerna |
| Mandatperiod | 3 augusti 1923 – 4 mars 1929 |
| Vicepresident | Ingen 1923–1925, därefter Charles G. Dawes 1925–1929 |
| First lady | Grace Goodhue Coolidge (gifta 1905) |
| Företrädare | Warren G. Harding |
| Efterträdare | Herbert Hoover |
| Yrke före politiken | Advokat i Northampton, Massachusetts |
| Känd för | “Silent Cal”, eden vid fotogenlampan, 20-talets högkonjunktur och laissez-faire-politiken |
Uppväxt och tidig karriär
Lanthandlarens son från Vermont
John Calvin Coolidge föddes den 4 juli 1872 i Plymouth Notch, en liten jordbruksby i bergen i Vermont. Han är den ende amerikanske presidenten som fötts på självständighetsdagen. Fadern, John Calvin Coolidge den äldre, drev byns lanthandel, brukade jord och hade en rad lokala förtroendeuppdrag – han var bland annat fredsdomare och satt i delstatens lagstiftande församling. Sonen släppte tidigt förnamnet John och kallade sig bara Calvin.
Uppväxten var enkel och präglad av New Englands gamla ideal: hårt arbete, sparsamhet, få ord och stor misstro mot skryt. Coolidge högg ved, mjölkade kor och hjälpte till i butiken. Det var värderingar han bar med sig hela livet, och som han senare gjorde till själva kärnan i sin politik. När han som president talade om vikten av sparsamhet och flit lät det aldrig som en inlärd fras – det var byn Plymouth Notch som talade.
Barndomen rymde också sorg. Modern Victoria dog när Calvin var tolv år, troligen i tuberkulos. Några år senare dog hans enda syskon, systern Abigail, bara femton år gammal. Coolidge talade sällan om förlusterna, men han bar hela livet med sig ett porträtt av modern, och de som kände honom menade att den tidiga sorgen bidrog till hans slutenhet.
Studier vid Amherst
Coolidge gick i skola i grannbyarna och tog sig sedan in på Amherst College i Massachusetts, ett av New Englands mest ansedda lärosäten. Han var till en början en blyg och anonym student, men blommade ut under de sista åren. Han visade sig ha en oväntad talang: han kunde skriva och hålla tal, torrt, precist och med en underfundig humor som överraskade alla som dömt ut honom som trist. Han tog examen 1895 med goda betyg och valdes av sina kurskamrater att hålla ett av talen vid examenshögtiden.
Advokat i Northampton
Efter examen flyttade Coolidge till Northampton i västra Massachusetts, staden som skulle förbli hans hem resten av livet. I stället för att gå en dyr juristutbildning läste han in juridiken på gammalt vis, som lärling på en advokatbyrå. År 1897 fick han sin advokatlicens och öppnade snart egen praktik. Han blev aldrig någon stjärnadvokat, men han var noggrann, billig i drift och sparade pengar – och han upptäckte att det lokala politiska livet passade honom förvånansvärt bra.
År 1905 gifte han sig med Grace Goodhue, en lärare vid en skola för döva barn i Northampton. De var varandras motsatser: hon var varm, social och skrattade gärna, han var tystlåten och kärv. Äktenskapet blev ändå mycket lyckligt. Grace blev senare en av 1900-talets mest omtyckta first ladies, och hennes charm vägde upp makens fåordighet vid otaliga middagar. Paret fick två söner, John född 1906 och Calvin Jr född 1908.
Vägen till Vita huset
Steg för steg genom Massachusetts politik
Coolidges politiska karriär är en av de märkligaste i amerikansk historia, just för att den var så metodisk. Han hoppade aldrig över ett steg. Han började i stadsfullmäktige i Northampton 1898 och arbetade sig sedan uppåt genom i stort sett varje nivå som fanns: stadsjurist, ledamot av delstatens representanthus, borgmästare i Northampton, delstatssenator och så småningom talman i delstatssenaten. Han förlorade bara ett enda val i hela sitt liv – ett tidigt val till den lokala skolstyrelsen.
Hans metod var lika enkel som ovanlig: han lovade lite, höll det han lovade och sade nästan ingenting i onödan. Väljarna i Massachusetts, både republikaner och många demokrater, uppfattade honom som hederlig och pålitlig. År 1915 valdes han till viceguvernör, och 1918 till guvernör i Massachusetts. Han var fortfarande i princip okänd utanför sin delstat. Det skulle ändras på några dagar.
Polisstrejken i Boston 1919 – genombrottet
I september 1919 gick större delen av Bostons poliskår ut i strejk, i en konflikt om löner och rätten att fackligt organisera sig. Staden stod utan polisskydd, och under ett par nätter förekom plundring och kravaller. Guvernör Coolidge kallade in nationalgardet för att återställa ordningen och ställde sig bakom beslutet att de strejkande poliserna inte skulle få tillbaka sina jobb. I ett telegram till fackföreningsledaren Samuel Gompers skrev han den mening som gjorde honom rikskänd: “There is no right to strike against the public safety by anybody, anywhere, any time” – ingen har rätt att strejka mot den allmänna säkerheten, ingen, ingenstans, någonsin.
Ordvalet träffade tidsandan mitt i prick. Året 1919 var fyllt av strejker och oro för radikala rörelser, och miljontals amerikaner såg Coolidge som mannen som stod för lag och ordning. Han blev över en natt ett nationellt namn. Att en enda mening kunde bära honom så långt säger något om hur politisk berömmelse fungerade i radions och tidningarnas tidevarv – och Coolidge, som annars aldrig slösade med ord, förstod exakt vad den var värd.
Vicepresident under Harding
Vid republikanernas konvent 1920 utsågs Warren G. Harding till presidentkandidat efter segdragna förhandlingar i partitoppen. När det blev dags att utse vicepresidentkandidat hade partibossarna ett eget namn klart – men då hände något ovanligt. Delegaterna på konventgolvet gjorde uppror och röstade i stället fram Coolidge, polisstrejkens man, med bred marginal. Harding och Coolidge vann sedan valet 1920 i ett jordskred, på löftet om en “återgång till det normala” efter första världskriget. Hur amerikanska presidentval går till, från konvent till elektorsröster, kan du läsa mer om i vår guide.
Som vicepresident var Coolidge närmast osynlig. Han ledde senatens sammanträden, satt med på regeringens möten – vilket faktiskt var en nyhet, tidigare vicepresidenter hade oftast hållits utanför – och sade som vanligt mycket lite. I Washingtons societet blev hans tystnad snabbt ett stående skämt. Det var under de här åren som anekdoterna började samlas och smeknamnet “Silent Cal” fastnade.
Presidenttiden (1923–1929)
Eden vid fotogenlampan
Sommaren 1923 var Coolidge på semester i barndomshemmet i Plymouth Notch, en gård som varken hade elektricitet eller telefon. Natten mellan den 2 och 3 augusti väcktes hushållet av ett bud: president Harding hade avlidit i San Francisco, mitt under en resa genom västra USA. Calvin Coolidge var nu Förenta staternas president.
Det som följde har blivit en av de mest omhuldade scenerna i amerikansk politisk historia. Coolidges far var notarie (notary public) och fredsdomare, med laglig rätt att ta upp eder. I vardagsrummet, i ljuset av en fotogenlampa, läste fadern presidenteden ur familjens bibel medan sonen svor den med handen höjd. Klockan var 2.47 på morgonen den 3 augusti 1923. Efteråt gjorde den nye presidenten något mycket typiskt: han gick och lade sig igen. Senare på dagen reste han till Washington, där han för säkerhets skull svor eden en gång till inför en federal domare.
Scenen blev en politisk tillgång av oskattbart värde. Mitt i 1920-talets jazzålder, med storstäder, spekulation och snabba pengar, framstod den nye presidenten som själva sinnebilden av det gamla, hederliga Amerika: en man som svor presidenteden i en lampupplyst bondstuga, inför sin egen far. Ingen reklambyrå hade kunnat konstruera en bättre bild – och den var dessutom helt äkta.
Att städa upp efter Harding
Coolidge ärvde inte bara ett ämbete utan också en begynnande skandal. Under Harding hade flera av regeringens män utnyttjat sina positioner för egen vinning. Värst var Teapot Dome-skandalen: inrikesminister Albert Fall hade mot mutor hyrt ut statliga oljereserver, bland annat fältet Teapot Dome i Wyoming, till privata oljemän. Fall dömdes så småningom till fängelse – den förste ministern i USA:s historia som fängslades för brott i tjänsten. Skandalerna rullades upp i kongressens utfrågningar under Coolidges första år och hotade att dra hela det republikanska partiet i smutsen. Mer om Harding och skandalerna finns på sidan om Warren G. Harding.
Coolidge hanterade krisen med kylig metodik. Han tillsatte särskilda åklagare från båda partierna för att utreda oljeaffärerna, lät rättsprocesserna ha sin gång och tvingade bort justitieminister Harry Daugherty, vars departement misstänktes ha skyddat de inblandade. Själv var Coolidge helt obesudlad – ingen kunde ens antyda att den snåle och korrekte Vermont-sonen tagit emot en dollar. Hans personliga hederlighet blev partiets räddning. På mindre än ett år hade han förvandlat en skandal som kunnat fälla republikanerna till ett kvitto på att städningen var gjord.
Valet 1924: “Keep Cool with Coolidge”
Inför valet 1924 var Coolidge självklar kandidat. Ekonomin växte, skandalerna var utredda och presidenten var populär. Kampanjen fick en slogan som passade honom perfekt: “Keep Cool with Coolidge” – behåll lugnet med Coolidge. Demokraterna var djupt splittrade och behövde över hundra omröstningar på sitt konvent innan de till slut enades om advokaten John W. Davis. Dessutom ställde senatorn Robert La Follette upp som progressiv tredjepartikandidat och samlade missnöjda väljare på vänsterkanten.
Resultatet blev en förkrossande seger. Coolidge fick omkring 54 procent av rösterna, mer än Davis och La Follette tillsammans, och 382 elektorsröster mot Davis 136 och La Follettes 13. För första gången hade en president som tillträtt genom en företrädares död därefter vunnit ett eget val med sådan marginal. Coolidge kunde nu regera med eget mandat. Vill du förstå partiernas långa historia bakom sådana här val kan du läsa mer i genomgången av de amerikanska partierna.
Sonens död 1924 – sorgen bakom framgången
Mitt under valåret drabbades familjen Coolidge av en katastrof. I början av juli 1924 spelade sonen Calvin Jr, sexton år gammal, tennis på Vita husets bana. Han fick en skavsårsblåsa på en tå, blåsan infekterades och infektionen spred sig i blodet. På den tiden fanns ännu inga antibiotika. Läkarna stod maktlösa, och den 7 juli 1924 dog Calvin Jr i blodförgiftning, bara några dagar efter att såret uppstått.
Coolidge var förkrossad. Han hade suttit vid sonens sjukbädd och kunde som landets mäktigaste man ändå ingenting göra. I sina memoarer skrev han senare de rader som blivit bland de mest citerade om ämbetets pris: när sonen gick bort, skrev han, “went the power and the glory of the Presidency” – då försvann presidentskapets makt och glans med honom. Han grubblade också över tanken att sonen aldrig hade drabbats om familjen inte bott i Vita huset.
Utåt fortsatte Coolidge att sköta sitt ämbete, vann valet i november och genomförde hela sin mandatperiod. Men de som stod honom nära vittnade om att något släcktes i honom sommaren 1924. Flera historiker har senare menat att sorgen, möjligen en regelrätt depression, bidrog till hans passiva arbetsstil under de följande åren – han sov mycket, delegerade mer och drog sig undan. Det går inte att veta säkert. Klart är att bilden av det glada 20-talets president rymmer en far i djup sorg, och att Coolidge själv aldrig såg sina år i Vita huset som en obruten framgångssaga.
Laissez-faire: filosofin bakom politiken
Coolidges styrelsesätt brukar sammanfattas med det franska uttrycket laissez-faire – låt gå, låt marknaden sköta sig själv. Hans övertygelse var att välstånd skapas av enskilda människor och företag, inte av staten, och att politikens viktigaste uppgift var att inte stå i vägen. I ett tal till tidningsutgivare 1925 fällde han den mening som oftast citeras: “The chief business of the American people is business” – det amerikanska folkets främsta angelägenhet är affärer. Citatet rycks ofta ur sitt sammanhang; i samma tal betonade han att välstånd bara är ett medel och att idealen ytterst handlar om annat än pengar. Men som sammanfattning av hans regeringsfilosofi fungerar det ändå.
I praktiken innebar filosofin tre saker. För det första: hård budgetdisciplin. Coolidge gick igenom statens utgifter med samma snålhet som han skötte sin privata ekonomi, och den federala budgeten visade överskott varje år under hans tid. Statsskulden, som svällt kraftigt under första världskriget, betalades av i stadig takt. För det andra: sänkta skatter, vilket vi strax återkommer till. För det tredje: återhållsamhet med nya regleringar och federala ingrepp. De myndigheter som skulle övervaka näringslivet bemannades med personer som såg milt på näringslivet, och Coolidge lade in veto mot förslag han ansåg vara statlig överexpansion – mest känt mot McNary-Haugen-lagen, ett stort stödprogram för jordbruket som kongressen antog två gånger och Coolidge stoppade två gånger. Jordbruket var 20-talets stora sorgebarn, med pressade priser efter kriget, och Coolidges nej gjorde honom impopulär på landsbygden i Mellanvästern.
Skattesänkningarna och Mellon-planen
Ekonomins verklige arkitekt under hela 1920-talet var finansminister Andrew Mellon, en av landets rikaste män, som tjänade under tre presidenter i rad. Mellons idé, som han själv kallade “vetenskaplig beskattning”, var att de mycket höga marginalskatterna från krigsåren skadade ekonomin: de fick förmögna att gömma pengar i skattefria placeringar i stället för att investera i företag. Sänkta skattesatser skulle ge mer investeringar, högre tillväxt – och enligt Mellon i längden inte mindre pengar till staten. Resonemanget känns igen från senare tiders debatt om utbudspolitik, och Ronald Reagan hänvisade långt senare uttryckligen till Coolidge som förebild.
Under Coolidge genomfördes flera stora skattereformer, framför allt inkomstskattelagarna (Revenue Acts) 1924 och 1926, med en ytterligare sänkning 1928. Den högsta marginalskatten, som legat på 73 procent åren efter kriget, sänktes stegvis till 25 procent. Samtidigt höjdes grundavdragen så att stora grupper med låga inkomster helt slapp betala federal inkomstskatt. Tabellen visar huvuddragen:
| Reform | År | Innebörd |
|---|---|---|
| Revenue Act 1924 | 1924 | Sänkte den högsta marginalskatten från krigsårens nivåer och gav lättnader för lägre inkomster |
| Revenue Act 1926 | 1926 | Sänkte högsta marginalskatten till 25 procent och minskade arvs- och gåvobeskattningen |
| Revenue Act 1928 | 1928 | Ytterligare sänkningar, främst av bolagsbeskattningen |
| Budgetpolitiken | 1923–1929 | Överskott i federala budgeten varje år; statsskulden betalades av löpande |
Fungerade det? På kort sikt såg facit lysande ut. Ekonomin växte kraftigt, arbetslösheten var låg, och statens inkomster höll uppe trots de lägre skattesatserna. Kritikerna, då och senare, invände att vinsterna fördelades ojämnt: industriarbetarnas löner steg långsammare än produktiviteten, jordbruket gick på knäna och en växande del av rikedomen hamnade i toppen. Den debatten – om skattesänkningar betalar sig själva och vem högkonjunkturer egentligen gynnar – pågår som bekant än idag.
Det glada 20-talet: högkonjunkturen
Åren 1923–1929 hör till de mest expansiva i amerikansk ekonomisk historia. Bilen förvandlade landet: Ford och General Motors gjorde bilen till var mans egendom, och kring bilen växte vägar, bensinstationer, förorter och en hel konsumtionskultur. Elektriciteten nådde allt fler hem, och med den kom kylskåp, tvättmaskiner och framför allt radion – en helt ny industri som gick från kuriosa till massmedium på några få år. Avbetalningsköp gjorde att vanliga familjer kunde konsumera som aldrig förr. Och på Wall Street steg aktiekurserna år efter år, tills allt fler amerikaner började låna pengar för att köpa aktier.
Coolidge tog inte åt sig äran i högtidliga tal – det var inte hans stil – men han blev högkonjunkturens ansikte. “Coolidge prosperity”, Coolidge-välståndet, blev ett begrepp. Hans popularitet vilade på en enkel tankefigur: staten höll sig undan, och det gick bra för landet, alltså var det rätt att staten höll sig undan. Få frågade sig under de goda åren vad som skulle hända om det slutade gå bra. Den nya tekniken förändrade också själva ämbetet. Coolidge, ironiskt nog den tystaste av presidenter, blev den förste som regelbundet nådde hela nationen via radio, och hans tal vid årsskiftet 1923–24 hörde till de första presidenttal som sändes till miljonpublik. Mer om hur ämbetet utvecklats genom historien finns i guiden om presidentämbetet.
Silent Cal – personan och anekdoterna
Ingen amerikansk president har byggt ett så starkt varumärke på att säga så lite. Coolidges fåordighet var äkta – han var blyg, hatade småprat och ansåg att det mesta som sägs är onödigt – men den var också medveten. Han visste att tystnaden gjorde honom minnesvärd och att den skyddade honom: den som inget säger kan inte citeras fel. “Jag har aldrig skadats av något jag inte sagt”, lär han ha konstaterat, och även om formuleringen återberättats i många varianter fångar den hans metod perfekt.
Den mest berömda anekdoten
Klassikern framför andra: vid en middag ska en dam ha vänt sig till presidenten och sagt att hon slagit vad om att hon kunde få mer än två ord ur honom. Coolidge svarade: “You lose” – ni förlorar. Historien återberättades redan under hans livstid och är omöjlig att belägga i detalj, men den fastnade för att den var så trovärdig. Alla som mött honom kände igen mönstret: journalisters frågor besvarades med “nej”, “ja” och “ingen kommentar”, och middagsgäster kunde sitta en hel kväll bredvid presidenten utan att få ett fullständigt resonemang på köpet.
Humorn bakom tystnaden
Samtidigt var Coolidge rolig – torrt, lakoniskt och ofta på egen bekostnad, vilket gjorde att anekdoterna spreds med värme snarare än elakhet. Han höll dessutom fler presskonferenser än någon president före honom och svarade skriftligt på hundratals frågor; tystnaden var selektiv, inte total. Han lät sig också gärna fotograferas i indianhuvudbonad, cowboyhatt eller höbärgningskläder, fullt medveten om att bilderna var både löjliga och oemotståndliga för tidningarna. “Silent Cal” var, med moderna ögon, ett stycke skickligt mediearbete: en persona som gjorde en blyg man från Vermont till en av sin tids mest igenkännliga offentliga figurer. Att familjen dessutom höll sig med en liten menageri av husdjur i Vita huset – mest känd är tvättbjörnen Rebecca – gjorde inte tidningarna mindre road.
Utrikespolitik: fred på pappret
Coolidge var lika återhållsam utrikes som inrikes. USA stod utanför Nationernas förbund, och någon ändring var aldrig aktuell. Men administrationen var inte passiv. Dawes-planen 1924, framförhandlad under ledning av Charles G. Dawes – som därefter blev Coolidges vicepresident och belönades med Nobels fredspris – strukturerade om Tysklands krigsskadestånd och lugnade för en tid den europeiska ekonomin. Amerikanska banklån strömmade till Tyskland, som betalade skadestånd till Frankrike och Storbritannien, som i sin tur betalade av krigsskulder till USA. Kedjan fungerade så länge de amerikanska pengarna flödade – en skörhet som skulle bli uppenbar efter 1929.
Periodens mest omtalade utrikespolitiska dokument kom 1928: Kellogg-Briand-pakten, uppkallad efter utrikesminister Frank B. Kellogg och Frankrikes utrikesminister Aristide Briand. I pakten avsade sig undertecknarna – till slut de flesta av världens stater – kriget som medel för nationell politik. Avtalet hyllades stort och gav Kellogg Nobels fredspris, men det saknade varje form av sanktionsmekanism. 1930-talets angreppskrig visade snart dess begränsningar, och pakten har blivit ett standardexempel på skillnaden mellan högtidliga deklarationer och verklig fredsordning. I närområdet förde Coolidge en mer handfast politik: amerikanska trupper verkade i Nicaragua, och relationen till Mexiko, ansträngd av tvister om oljerättigheter, förbättrades genom skicklig diplomati av hans studiekamrat Dwight Morrow som sändebud.
Lagar som satte spår: invandring och medborgarskap
Två lagar från 1924 visar epokens motsägelser. I maj undertecknade Coolidge 1924 års invandringslag (Immigration Act of 1924), som införde stränga nationella kvoter beräknade för att gynna invandring från norra och västra Europa och kraftigt begränsa den från södra och östra Europa. Lagen stängde i praktiken dörren helt för invandring från Asien. Den var brett populär i samtiden och byggde på tankegods om nationellt ursprung som senare generationer bedömt mycket hårt; kvotsystemet avskaffades först 1965. Coolidge hade själv uttalat sig för begränsad invandring, även om han invände mot att Japan pekades ut särskilt.
Bara veckor senare undertecknade han Indian Citizenship Act, lagen som gav amerikanskt medborgarskap åt alla ursprungsamerikaner födda i USA – en rättighet som dittills bara gällt vissa grupper. Lagen var ett viktigt principiellt steg, även om många delstater länge fortsatte att hindra ursprungsamerikaner från att rösta. Samma president skrev alltså under både en av landets mest restriktiva invandringslagar och en av dess viktigaste medborgarskapsreformer, med några veckors mellanrum.
Mississippifloden 1927 och statens gränser
Våren 1927 svämmade Mississippifloden över i den värsta översvämningskatastrofen i USA:s dåvarande historia. Enorma arealer i södern lades under vatten och hundratusentals människor drevs från sina hem. Coolidge, trogen sin syn på statens begränsade roll, avböjde att resa till katastrofområdet och ansåg att hjälpen i första hand var en uppgift för delstater, Röda Korset och frivilliga. Den praktiska ledningen av hjälparbetet gavs åt handelsminister Herbert Hoover, som skötte uppdraget med sådan energi att det gjorde honom till nationalhjälte och banade väg för hans egen presidentkandidatur – mer om det på sidan om Herbert Hoover. Kritiken mot Coolidges distans var kännbar redan i samtiden, och eftervärlden har ofta pekat på floden 1927 som laissez-faire-filosofins gräns: det finns katastrofer som bara en nationalstat kan möta. Kongressen drog samma slutsats och antog 1928 en lag som gav staten huvudansvaret för översvämningsskyddet längs Mississippi.
Viktiga händelser år för år
| År | Händelse |
|---|---|
| 1923 | Harding dör den 2 augusti; Coolidge svär presidenteden inför sin far i Plymouth Notch natten till den 3 augusti |
| 1924 | Teapot Dome-utredningarna pågår; skattesänkning genom Revenue Act; invandringslagen och Indian Citizenship Act; sonen Calvin Jr dör i juli; Coolidge vinner presidentvalet i november |
| 1925 | Coolidge installeras för en egen mandatperiod; “the chief business”-talet; Dawes blir vicepresident |
| 1926 | Revenue Act 1926 sänker högsta marginalskatten till 25 procent; Air Commerce Act börjar reglera flyget |
| 1927 | Mississippifloden; Coolidge meddelar i augusti att han inte ställer upp 1928; radiolagstiftning ordnar etern |
| 1928 | Kellogg-Briand-pakten undertecknas; Hoover vinner presidentvalet |
| 1929 | Coolidge lämnar ämbetet den 4 mars; börskraschen kommer i oktober samma år |
“I do not choose to run” – beslutet 1928
Den 2 augusti 1927 – på dagen fyra år efter Hardings död – kallade Coolidge till sig journalister under en sommarvistelse i South Dakota. Var och en fick en liten papperslapp med en enda mening: “I do not choose to run for President in nineteen twenty eight” – jag väljer att inte kandidera till president 1928. Sedan tog han inga frågor. Beskedet slog ned som en bomb. Coolidge var populär, ekonomin blomstrade och en seger 1928 hade legat inom räckhåll.
Varför avstod han? Coolidge gav aldrig någon utförlig förklaring – det hade inte varit likt honom – men i memoarerna anade man skälen. Han hade då suttit nästan sex år, och en ny period hade fört honom till tio; det ansåg han vara för länge för en fri republik, en hållning i linje med tvåperiodstraditionen från George Washington. Hälsan var inte längre god. Och sorgen efter Calvin Jr hade tömt honom på lust; Grace Coolidge lär ha vetat före omvärlden att maken var färdig med Washington. Partiet vände sig i stället till Herbert Hoover, som vann valet 1928 stort på löftet att förvalta Coolidge-välståndet. Ordvalet “I do not choose” klöv i samtiden hår – innebar det att han kunde övertalas? – men Coolidge menade precis vad han sagt, och han motarbetade alla försök att dra in honom i kampanjen om en ny kandidatur.
Efter presidenttiden
Coolidge lämnade Vita huset i mars 1929 och gjorde något som redan då var ovanligt: han återvände till exakt det liv han kommit ifrån. Paret flyttade hem till Northampton, först till samma halva av det tvåfamiljshus de hyrt i decennier. När nyfikna bilturister gjorde gatan omöjlig köpte de till slut ett större hus i utkanten av staden, The Beeches. Coolidge skrev sina memoarer, som publicerades 1929, och därefter en kort daglig tidningskolumn, “Calvin Coolidge Says”, som gick i hundratals tidningar under ett drygt år. Kolumnen gjorde honom förmögen men tröttade snabbt ut honom; att producera åsikter på beställning var inte hans natur.
Börskraschen i oktober 1929 och depressionen som följde kastade en skugga över pensionsåren. Coolidge deltog lojalt men utan entusiasm i Hoovers återvalskampanj 1932 och såg republikanerna sopas bort av Franklin D. Roosevelt. Inför vänner erkände han att han kände sig ur takt med tiden – de recept han trodde på tycktes inte längre svara mot landets problem. Den 5 januari 1933, bara veckor före Roosevelts tillträde, dog Calvin Coolidge hastigt av en hjärtinfarkt i sitt hem i Northampton, 60 år gammal. Han begravdes i familjegraven i Plymouth Notch, under en enkel gravsten utan titlar – bara namnet, årtalen och presidentens sigill. Även i döden var han sparsam med orden.
Eftermäle: hur bedöms Calvin Coolidge idag?
Få presidenter har fått sitt eftermäle så tydligt styrt av vad som hände efter att de lämnat ämbetet. Hade 1920-talets välstånd fortsatt hade Coolidge sannolikt gått till historien som en stillsam framgångssaga. Nu kom kraschen 1929 och depressionen, och frågan som dominerat all senare bedömning blev oundviklig: bar Coolidges politik en del av skulden?
Kritikerna, med många ekonomiska historiker i ryggen, pekar på flera saker. Hans administration lät aktiespekulationen växa fritt trots varningssignaler, och varken Vita huset eller tillsynsmyndigheterna försökte kyla av belåningen på börsen. Skattesänkningarna ökade klyftorna och göder enligt detta synsätt en spekulationsekonomi där vinsterna i toppen sökte sig till Wall Street i stället för till löner och konsumtion. Jordbrukets kris ignorerades. Och laissez-faire-ideologin, menar kritikerna, lämnade landet utan verktyg och beredskap när nedgången kom. I den mest kända formuleringen framstår Coolidge som mannen som gladeligen körde mot stupet och klev av vagnen strax före kanten.
Försvararna invänder att den bilden är orättvis, byggd på efterklokhet. Kraschens orsaker var många och omstridda – penningpolitiken i Federal Reserve, det bräckliga internationella betalningssystemet efter kriget, guldmyntfoten, misstag begångna efter 1929 – och det mesta låg utanför en presidents kontroll, i synnerhet i en tid då ingen förväntade sig att staten skulle styra konjunkturen. Under Coolidges egna år var tillväxten stark, inflationen låg, budgeten i balans och förvaltningen hederlig; att döma honom för en depression som bröt ut under efterträdaren är, menar de, som att döma en kapten för en storm som kom efter att han gått i land. Konservativa ekonomer och politiker har därför ofta lyft fram honom som förebild – Ronald Reagan hängde demonstrativt upp Coolidges porträtt i Vita huset – medan mer interventionistiskt sinnade bedömare ser honom som varnande exempel. I historikernas samlade rankningar hamnar Coolidge oftast i mittfältet eller strax under: ingen katastrof, ingen gigant, men en president vars namn för alltid är sammanflätat med både det glada 20-talet och frågan om vad som gick snett. Hur epoken i sin helhet hänger ihop, från första världskriget till depressionen, kan du läsa om i översikten av USA:s politiska historia.
Vid sidan av den ekonomiska debatten finns en mer personlig omvärdering. Senare biografier har tecknat en mer sammansatt bild än karikatyren av den snåle tigaren: en skicklig yrkespolitiker som aldrig förlorade ett större val, en tidig mästare i mediehantering, en far bruten av sorg, och en av få makthavare som frivilligt lämnat makten på toppen av sin popularitet. Kanske är det just den sista punkten som gör honom fortsatt fascinerande. I ett ämbete som mest belönar dem som vill mer, valde Calvin Coolidge att vilja mindre – och gick hem.
Vanliga frågor om Calvin Coolidge
Varför kallades Coolidge “Silent Cal”?
Han var extremt fåordig i sällskapsliv och intervjuer och svarade ofta enstavigt eller inte alls. Tystnaden var delvis blyghet, delvis medveten strategi – den som säger lite kan sällan citeras fel. Mest känd är anekdoten om damen som slagit vad om att få mer än två ord ur honom och fick svaret “You lose”.
Hur blev Calvin Coolidge president?
Han var vicepresident när Warren G. Harding avled plötsligt den 2 augusti 1923. Coolidge befann sig då i barndomshemmet i Vermont, som saknade el och telefon. Hans far, som var notarie och fredsdomare, läste upp presidenteden för honom i vardagsrummet vid en fotogenlampa klockan 2.47 på natten den 3 augusti 1923.
Vad menas med Coolidges laissez-faire-politik?
Att staten skulle ingripa så lite som möjligt i ekonomin. I praktiken innebar det balanserade budgetar med överskott, avbetalning av statsskulden, kraftigt sänkta inkomstskatter – högsta marginalskatten gick från 73 till 25 procent – och stor återhållsamhet med regleringar och federala stödprogram.
Varför ställde Coolidge inte upp i valet 1928?
Han meddelade i augusti 1927 kort att han “inte valde att kandidera”. Skälen han antydde var flera: en ny period hade gett honom nästan tio år vid makten, vilket han ansåg olämpligt i en republik, hans hälsa sviktade, och sorgen efter sonen Calvin Jr:s död 1924 hade tagit glädjen ur ämbetet.
Orsakade Coolidges politik börskraschen 1929?
Det är omtvistat. Kritiker menar att hans ovilja att bromsa spekulationen och de växande klyftorna bidrog till kraschen och depressionen. Försvarare pekar på att orsakerna var många – bland annat penningpolitiken och det internationella betalningssystemet – och att nedgången bröt ut under efterträdaren Herbert Hoover. Historiker är fortsatt oeniga.
Hur dog Calvin Coolidge?
Han avled hastigt av en hjärtinfarkt i sitt hem i Northampton, Massachusetts, den 5 januari 1933, endast 60 år gammal och knappt fyra år efter att han lämnat Vita huset. Han ligger begravd i hembyn Plymouth Notch i Vermont under en medvetet enkel gravsten.
Källor
Sidan bygger på etablerade uppslagsverk och historiska institutioner:
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Coolidges liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över Calvin Coolidge. whitehouse.gov
- White House Historical Association – material om familjen Coolidge, sonens död och livet i Vita huset. whitehousehistory.org
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta, valresultat och 1920-talets ekonomiska historia. britannica.com
- Library of Congress – samtida dokument, tal och pressmaterial från Coolidge-eran. loc.gov