Bill Clinton var USA:s 42:a president och styrde landet 1993–2001, under en av de längsta högkonjunkturerna i amerikansk historia. Han växte upp under enkla förhållanden i småstaden Hope i Arkansas, utan pappa och med en alkoholiserad styvfar. Ändå tog han sig hela vägen till Vita huset som en av sin generations mest begåvade politiker. Få har haft hans förmåga att läsa av väljare, resa sig efter motgångar och prata så att vanliga människor känner sig sedda.
Hans åtta år som president rymmer nästan allt på en gång. Ekonomin blomstrade, arbetslösheten sjönk och det federala budgetunderskottet vändes till överskott för första gången på decennier. Samtidigt förlamades delar av hans presidentskap av skandaler, och 1998 blev han den andre presidenten i USA:s historia att ställas inför riksrätt (impeachment). Han friades i senaten och satt kvar mandatperioden ut — med förvånansvärt höga opinionssiffror.
Det är just den spänningen som gör Clinton så intressant att förstå. Han var mittenpolitikern som förnyade Demokraterna efter tre raka valförluster, kompromissmakaren som stängde budgethål tillsammans med sina bittraste motståndare, och samtidigt mannen vars privata felsteg höll på att kosta honom ämbetet. Den här sidan går igenom hela historien: uppväxten, vägen till makten, presidentåren och det kluvna eftermälet.
Snabbfakta om Bill Clinton
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 19 augusti 1946 i Hope, Arkansas |
| Parti | Demokraterna (Democratic Party) |
| Mandatperiod | 20 januari 1993 – 20 januari 2001 (två perioder) |
| Vicepresident | Al Gore |
| First lady | Hillary Rodham Clinton |
| Företrädare | George H.W. Bush |
| Efterträdare | George W. Bush |
| Yrke före politiken | Jurist och professor i juridik; guvernör i Arkansas |
| Känd för | 90-talets högkonjunktur, budgetöverskotten och riksrätten 1998–99 |
Uppväxt och tidig karriär
Pojken från Hope
Bill Clinton föddes som William Jefferson Blythe III den 19 augusti 1946 i Hope, en liten stad i sydvästra Arkansas. Hans pappa, en resande försäljare, dog i en bilolycka tre månader innan sonen föddes. Mamman Virginia stod ensam med ett spädbarn och valde att utbilda sig till narkossköterska för att kunna försörja familjen. Under de åren bodde Bill hos sina morföräldrar i Hope, som drev en liten lanthandel.
När Bill var fyra år gifte Virginia om sig med bilförsäljaren Roger Clinton, och familjen flyttade senare till kurorten Hot Springs. Styvfadern var alkoholiserad och kunde bli våldsam i hemmet. Som tonåring ställde sig Bill vid flera tillfällen emellan för att skydda sin mamma och sin yngre halvbror. Trots den svåra relationen tog han styvfaderns efternamn och blev officiellt Bill Clinton i tonåren. Uppväxten präglade honom: han lärde sig tidigt att medla, att charma och att hålla ihop en tillvaro som ständigt hotade att spricka.
En händelse har fått nästan mytisk status. Sommaren 1963 valdes den 16-årige Bill ut till ungdomsprogrammet Boys Nation och fick följa med till Washington. Där skakade han hand med president John F. Kennedy i Vita husets rosenträdgård. Ögonblicket fångades på bild, och Clinton har själv beskrivit det som stunden då han på allvar bestämde sig för ett liv i politiken.
I skolan i Hot Springs var Bill både toppelev och orkestermusiker. Saxofonen blev hans stora passion, och han funderade en tid på att satsa på musiken. Politiken vann, men saxofonen följde med — nästan trettio år senare skulle den spela en oväntad roll i en presidentvalrörelse.
Utbildning: Georgetown, Oxford och Yale
Clinton var en lysande student. Han läste internationella relationer vid Georgetown University i Washington och arbetade samtidigt extra hos senator J. William Fulbright från Arkansas, en av kongressens tyngsta röster i utrikespolitik. Efter examen 1968 fick han det prestigefyllda Rhodesstipendiet (Rhodes Scholarship) och studerade två år vid Oxford i England. Åren i Oxford sammanföll med Vietnamkriget, och frågan om hur Clinton undvek att bli inkallad skulle förfölja honom långt senare i karriären.
Därefter läste han juridik vid Yale Law School. Det var i biblioteket där han mötte en självsäker studiekamrat från Illinois vid namn Hillary Rodham. De blev ett par, pluggade ihop och arbetade båda i politiska kampanjer. Mötet skulle visa sig bli ett av de mest betydelsefulla politiska partnerskapen i modern amerikansk historia.
Tidig yrkesbana i Arkansas
Efter Yale flyttade Clinton hem till Arkansas och undervisade i juridik vid University of Arkansas. Redan 1974, som 28-åring, utmanade han en sittande republikansk kongressledamot. Han förlorade knappt, men valrörelsen gjorde honom känd i hela delstaten. Året därpå gifte han sig med Hillary, som flyttat till Arkansas för hans skull. 1976 valdes han till delstatens justitieminister (attorney general), och 1978 vann han guvernörsvalet. Vid 32 års ålder var han då landets yngste guvernör.
Den första guvernörsperioden gick trögt. Clinton uppfattades som ung, arrogant och alltför ambitiös, och väljarna röstade bort honom 1980. Nederlaget blev en läxa. Han bad offentligt om ursäkt, lyssnade mer och tog tillbaka guvernörsposten 1982. Sedan behöll han den i tio år. Som guvernör satsade han på skolreformer och på att locka företag till en av USA:s fattigaste delstater. Under samma period blev han ordförande för Democratic Leadership Council, en grupp som ville dra Demokraterna mot mitten. Clinton kallade sig “New Democrat”: för marknadsekonomi och budgetdisciplin, men också för utbildning och sociala skyddsnät.
Vägen till Vita huset
Demokraterna hade förlorat tre presidentval i rad när Clinton hösten 1991 meddelade att han tänkte utmana den sittande presidenten. Det såg ut som ett hopplöst företag. George H.W. Bush hade skyhöga förtroendesiffror efter segern i Gulfkriget, och flera tunga demokrater avstod därför från att ställa upp. Men Clinton såg något som andra missade: ekonomin var på väg in i en lågkonjunktur, och väljarnas oro handlade om jobb, inte om utrikespolitik. Hans företrädare beskrivs närmare på sidan om George H.W. Bush.
Primärvalskampanjen blev stormig. Clinton anklagades för otrohet och för att ha smitit undan Vietnamkriget, och många dömde ut honom på förhand. När han ändå kom tvåa i New Hampshire utropade han sig till “the Comeback Kid” — comeback-ungen — och vände krisen till en styrka. Han vann nomineringen och valde senatorn Al Gore från Tennessee som vicepresidentkandidat: två unga sydstatsdemokrater som lovade förnyelse.
Kampanjstrategen James Carville hängde upp en lapp i högkvarteret i Little Rock med tre budskap som teamet aldrig fick tappa fokus på. Den mittersta raden löd “It’s the economy, stupid” — ungefär “det är ekonomin, dumbom”. Frasen blev valrörelsens inofficiella slogan och fångade hela strategin: prata om ekonomin, alltid. Bush hade dessutom brutit sitt berömda vallöfte att inte höja skatterna, vilket Clintonkampanjen påminde om ständigt. Till detta kom miljardären Ross Perot, som ställde upp som oberoende kandidat och drog stora väljarskaror med sitt budskap om budgetunderskottet.
Clinton var dessutom en ny sorts kandidat i medierna. Han spelade saxofon i solglasögon i Arsenio Halls tv-soffa, svarade på ungdomars frågor på MTV och glänste i valdebatternas nya format där kandidaterna mötte vanliga väljare direkt. Där Bush tittade på klockan under en debatt gick Clinton fram till frågeställaren, höll ögonkontakt och pratade om hennes vardag. Det såg spontant ut. Det var det sällan — men det fungerade.
I november 1992 vann Clinton en tydlig seger i elektorskollegiet, även om Perots starka resultat gjorde att ingen kandidat fick en majoritet av rösterna. Hur amerikanska presidentval fungerar i detalj kan du läsa om i guiden till val i USA. Fyra år senare, 1996, blev Clinton omvald mot republikanen Bob Dole — som förste demokrat sedan Franklin D. Roosevelt att vinna två presidentval i rad.
| Val | Motståndare | Elektorsröster Clinton | Resultat |
|---|---|---|---|
| 1992 | George H.W. Bush (R) och Ross Perot (oberoende) | 370 av 538 | Seger — cirka 43 procent av rösterna i ett trekandidatsval |
| 1996 | Bob Dole (R) och Ross Perot (Reformpartiet) | 379 av 538 | Omvald — klar seger utan egen majoritet av rösterna |
Presidenttiden (1993–2001)
Clinton tillträdde i januari 1993 med stora ambitioner och en demokratisk majoritet i kongressens båda kamrar. Ändå blev de första två åren kaotiska, med en sjukvårdsreform som havererade och ett förkrossande mellanårsval. De följande sex åren blev en ständig dragkamp med ett republikanskt kongressstyre — en dragkamp som Clinton oftare än väntat gick vinnande ur. Vill du förstå vilka maktmedel en president faktiskt har i sådana lägen finns en genomgång på sidan om presidentämbetet.
Redan de första månaderna bjöd på självförvållade problem. Clintons vallöfte att låta öppet homosexuella tjänstgöra i militären mötte hårt motstånd från försvarsledningen och kongressen, och slutade i kompromissen “don’t ask, don’t tell”: militären skulle inte fråga om soldaters läggning, men öppenhet kunde fortfarande leda till avsked. Lösningen gjorde ingen sida nöjd. Till det kom stökiga personalfrågor, indragna nomineringar och en känsla av att den unga administrationen improviserade. Kontrasten mot de rutinerade åren som väntade var stor — Clinton lärde sig styra på jobbet, och det syntes.
Sjukvårdsreformen som sprack
Clintons största vallöfte var en sjukvårdsreform som skulle ge alla amerikaner en försäkring. Han gav uppdraget att leda arbetet till first lady Hillary Clinton — ett ovanligt drag som väckte debatt i sig. Arbetsgruppen tog fram en omfattande plan hösten 1993, byggd på att arbetsgivare skulle vara skyldiga att försäkra sina anställda inom ett reglerat system.
Planen mötte massivt motstånd. Försäkringsbranschen finansierade tv-kampanjer som varnade för statlig byråkrati i vården, republikanerna vädrade en politisk vinstchans, och även flera demokrater tyckte att förslaget var för stort och för krångligt. Planen fick aldrig ens en omröstning i kongressen och förklarades död under 1994. Misslyckandet blev en tung prestigeförlust för båda makarna Clinton och bidrog till katastrofvalet samma höst. Frågan om allmän sjukförsäkring fick vila i femton år, tills Barack Obama tog upp den igen.
Ekonomin: från underskott till överskott
Om sjukvården var Clintons största misslyckande blev ekonomin hans största framgång. När han tillträdde var det federala budgetunderskottet rekordstort, runt 290 miljarder dollar för ett enskilt år. När han lämnade Vita huset visade budgeten överskott. Vägen dit gick genom tre avgörande beslut.
Budgetpaketet 1993
Clintons första stora strid handlade om budgeten. Paketet höjde skatten för de högsta inkomsttagarna, höjde bensinskatten något och stramade åt utgifterna, med målet att pressa ner underskottet. Inte en enda republikan i någon av kamrarna röstade för. I senaten slutade omröstningen helt jämnt, och vicepresident Al Gore fick fälla avgörandet med sin utslagsröst. Republikanerna varnade för att skattehöjningarna skulle döda tillväxten. Det blev tvärtom: räntorna sjönk när finansmarknaderna såg att underskottet togs på allvar, och ekonomin tog fart.
NAFTA och frihandeln
Samma höst drev Clinton igenom det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA (North American Free Trade Agreement) mellan USA, Kanada och Mexiko, som trädde i kraft den 1 januari 1994. Här var rollerna ombytta: de flesta republikaner röstade ja, medan stora delar av hans eget parti och fackföreningarna röstade nej av rädsla för att industrijobb skulle flytta till Mexiko. Avtalet blev en symbol för Clintons mittenlinje — och för den globalisering som decennier senare skulle bli en av amerikansk politiks mest laddade stridsfrågor.
90-talsboomen och budgetöverskotten
Från mitten av 1990-talet gick den amerikanska ekonomin in i en exceptionell fas. Tillväxten var stark år efter år, arbetslösheten föll till de lägsta nivåerna på decennier, och inflationen förblev ändå låg. Miljontals nya jobb skapades under Clintons åtta år. Budgetåret 1998 visade den federala budgeten överskott för första gången sedan slutet av 1960-talet, och överskotten växte sedan under resten av mandatperioden. Politiker började på fullt allvar diskutera hur snabbt statsskulden kunde betalas av.
Varför gick det så bra?
Ekonomer brukar peka på flera samverkande orsaker snarare än en enda. Budgetdisciplinen från 1993 pressade ner räntorna. It-revolutionen och internets genombrott skapade en våg av investeringar och nya företag. Centralbanken Federal Reserve, under Alan Greenspan, skötte penningpolitiken skickligt. Och kalla krigets slut gav utrymme att minska försvarsutgifterna. Clinton kan inte ta åt sig äran för allt — men hans politik motverkade i alla fall inte boomen, och han var skicklig på att förvalta den.
Den republikanska revolutionen och nedstängningarna
Mellanårsvalet i november 1994 blev en jordbävning. Republikanerna, ledda av den stridbare Newt Gingrich och hans program “Contract with America”, tog majoriteten i både representanthuset och senaten för första gången på fyrtio år. Gingrich blev talman och betraktade sig närmast som en jämbördig motpart till presidenten. För Clinton var valresultatet en förödmjukelse, och han tvingades under en period försäkra journalister om att presidenten fortfarande var relevant i Washington.
Mitt i den politiska striden inträffade en nationell tragedi som förändrade tonläget. I april 1995 sprängde inhemska extremister en federal myndighetsbyggnad i Oklahoma City, och 168 människor dödades, många av dem barn. Clintons tal vid minnesceremonin, där han både tröstade och manade till sammanhållning, beskrivs ofta som en vändpunkt. För första gången sedan mellanårsvalet framstod han åter som hela landets ledare snarare än som en försvagad partiledare.
Konfrontationen kulminerade i budgetstriden 1995–96. Gingrich krävde stora nedskärningar i bland annat sjukvårdsprogrammen Medicare och Medicaid som villkor för att godkänna statens budget. Clinton vägrade och lade in sitt veto. Utan beslutad budget tvingades stora delar av den federala staten stänga — först några dagar i november 1995, sedan i tre veckor över årsskiftet. Hundratusentals statsanställda skickades hem, myndigheter höll stängt och nationalparker bommades igen.
Politiskt slutade nedstängningarna (government shutdowns) med en tydlig vinnare. En majoritet av väljarna gav republikanerna skulden, och Gingrich framstod som den som satt regeringsmaskineriet i gungning av prestigeskäl. Clinton lärde sig samtidigt läxan från 1994. Med hjälp av rådgivaren Dick Morris lade han sig strategiskt i mitten, en metod som kallades triangulering: att plocka de bästa idéerna från båda partierna och ställa sig ovanför bråket. I sitt tal till nationen 1996 deklarerade han att “the era of big government is over” — den stora statens tid är förbi. Det var en anmärkningsvärd mening från en demokratisk president, och den banade väg för hans omval samma höst.
Efter omvalet hittade parterna faktiskt varandra i sakpolitiken. 1997 slöt Clinton och den republikanska kongressen en bred uppgörelse om en balanserad budget, som kombinerade utgiftstak med vissa skattelättnader. I samma paket skapades ett nytt federalt program för sjukförsäkring till barn i familjer med små marginaler, känt som CHIP — ett av 1990-talets största socialpolitiska framsteg, drivet inte minst av senatorer från båda partierna. Åren av total konfrontation följdes alltså av en period där delad makt gav konkreta resultat. Sedan kom skandalåret 1998 och förgiftade samarbetsklimatet igen.
Välfärdsreformen 1996
Trianguleringens tydligaste resultat kom i augusti 1996, när Clinton skrev under en genomgripande reform av socialbidragssystemet. Lagen, med det officiella namnet Personal Responsibility and Work Opportunity Reconciliation Act, avskaffade det gamla federala kontantstödet till fattiga barnfamiljer och ersatte det med tidsbegränsade bidrag som delstaterna administrerar. Mottagarna måste arbeta eller delta i arbetsförberedande program, och det infördes en livstidsgräns på fem år med federalt stöd.
Clinton hade lovat i valrörelsen 1992 att “avskaffa välfärden som vi känner den”, men han hade också lagt in veto mot två tidigare, hårdare versioner av lagen. När han till slut skrev under protesterade delar av hans eget parti högljutt, och flera medarbetare i administrationen avgick. Anhängarna pekar på att bidragsberoendet sjönk kraftigt och att många fler ensamstående föräldrar kom i arbete under de goda åren som följde. Kritikerna menar att reformen gjorde de allra fattigaste mer utsatta, vilket blev tydligare när konjunkturen senare vek. Debatten om reformens facit pågår än i dag.
Till samma mittenorienterade lagstiftningsarv räknas ofta brottsbekämpningspaketet från 1994, som finansierade fler poliser och byggde ut fängelsesystemet, samt lagar som föräldraledighetslagen Family and Medical Leave Act från 1993 och vapenlagen Brady Bill med väntetider och bakgrundskontroller vid vapenköp.
Utrikespolitiken: från Somalia till Kosovo
Clinton tillträdde som den förste presidenten efter kalla kriget, utan en supermaktsrival och utan en färdig karta för USA:s roll i världen. Starten blev svår. I oktober 1993 dödades 18 amerikanska soldater i strider i Mogadishu i Somalia under ett uppdrag som började som en humanitär insats. Bilderna chockade USA och gjorde administrationen djupt ovillig att riskera amerikanska liv utomlands. Den oviljan bidrog till att omvärlden, inklusive USA, stod passiv under folkmordet i Rwanda 1994 — något Clinton senare beskrivit som ett av sina största misslyckanden.
Bosnien och Daytonavtalet
Kriget i Bosnien pågick när Clinton tillträdde, med etnisk rensning och belägrade städer mitt i Europa. I flera år famlade väst efter en linje. Vändpunkten kom 1995, efter massakern i Srebrenica, då Nato genomförde omfattande flygangrepp mot bosnienserbiska ställningar. Bombkampanjen tvingade parterna till förhandlingsbordet. På en flygbas i Dayton i Ohio förhandlades i november 1995 ett fredsavtal fram under amerikansk ledning, och Daytonavtalet avslutade kriget. Amerikanska soldater deltog sedan i den fredsstyrka som övervakade avtalet.
Kosovo 1999
Fyra år senare hotade en ny katastrof på Balkan, när den jugoslaviske ledaren Slobodan Milosevic gick allt hårdare fram mot den albanska befolkningen i Kosovo. Våren 1999 inledde Nato en flygkampanj mot Jugoslavien — utan FN-mandat, vilket var omstritt, men med argumentet att en ny etnisk rensning måste stoppas. Efter 78 dagars bombningar gav Milosevic upp och drog tillbaka sina styrkor, och Kosovo ställdes under internationell förvaltning. Inga amerikanska soldater stupade i strid under kampanjen.
Nordirland och Mellanöstern
Clintons kanske mest uppskattade utrikespolitiska insats gällde Nordirland. Han engagerade sig personligen i fredsprocessen, gav den amerikanske förhandlaren George Mitchell en central medlarroll och besökte Belfast som förste sittande amerikanske president. Arbetet bar frukt i långfredagsavtalet (Good Friday Agreement) 1998, som i allt väsentligt avslutade decennier av blodig konflikt. På Irland är Clinton än i dag ihågkommen med stor värme.
I Mellanöstern stod han 1993 värd för den historiska ceremonin på Vita husets gräsmatta där Israels premiärminister Yitzhak Rabin och PLO-ledaren Yasir Arafat skakade hand efter Osloavtalet. Under sitt sista år som president gjorde han ett intensivt försök att nå en slutlig fred mellan Israel och palestinierna vid toppmötet i Camp David sommaren 2000. Förhandlingarna misslyckades, och kort därefter bröt ett nytt palestinskt uppror ut. Under samma period växte också ett nytt hot: terrornätverket al-Qaida sprängde 1998 USA:s ambassader i Kenya och Tanzania, och Clinton svarade med robotangrepp mot mål i Sudan och Afghanistan.
Mot stormakterna förde Clinton en linje som byggde på att fläta in dem i världsekonomin. Han stödde den ryske presidenten Boris Jeltsin och gav ekonomiskt stöd till Rysslands omvandling, samtidigt som Natos utvidgning österut — Polen, Tjeckien och Ungern blev medlemmar 1999 — sådde frön till framtida spänningar med Moskva. Gentemot Kina drev han igenom normaliserade handelsrelationer och banade väg för landets inträde i världshandelsorganisationen WTO. Tanken var att handel skulle föra med sig politisk öppning. Hur den satsningen ska bedömas är i dag en av de mest omdebatterade frågorna i amerikansk utrikespolitik.
Lewinskyaffären och riksrätten 1998–99
Det som mer än något annat fläckade Clintons presidentskap började som en helt annan utredning. En särskild åklagare, Kenneth Starr, hade tillsatts för att granska en gammal fastighetsaffär i Arkansas kallad Whitewater. Utredningen gav inga åtal mot paret Clinton i sakfrågan, men den växte med åren och kom 1998 att omfatta något helt annat: presidentens relation med Monica Lewinsky, en praktikant i Vita huset i tjugoårsåldern.
Bakgrunden var en civilrättslig process. Paula Jones, tidigare delstatsanställd i Arkansas, hade stämt Clinton för sexuella trakasserier som ska ha ägt rum under hans tid som guvernör. I ett vittnesmål under ed i det målet, i januari 1998, förnekade Clinton att han haft en sexuell relation med Lewinsky. Några dagar senare nådde uppgifterna medierna, och Clinton förnekade även offentligt, med den beryktade meningen “I did not have sexual relations with that woman”. I augusti 1998, efter att Lewinsky vittnat och teknisk bevisning lagts fram, erkände Clinton inför en åtalsjury och i ett tv-tal att han haft en “olämplig relation” och att han vilselett omgivningen, även sin familj.
Starrs rapport till kongressen hösten 1998 argumenterade för att presidenten begått mened och försökt hindra rättvisan. Representanthuset ställde den 19 december 1998 Clinton inför riksrätt genom att godkänna två åtalspunkter: mened inför åtalsjuryn och obstruktion av rättvisan. Omröstningarna följde i huvudsak partilinjerna. Därmed blev Clinton den andre presidenten i historien att ställas inför riksrätt, efter Andrew Johnson 1868. Hur en riksrättsprocess går till — åtal i representanthuset, rättegång i senaten — förklaras utförligt på sidan om kongressen.
Rättegången i senaten hölls i januari och februari 1999 med chefsdomaren i Supreme Court som ordförande. För fällande dom krävs två tredjedelars majoritet, alltså 67 av 100 senatorer. Den 12 februari 1999 röstade senaten: 45 röster för fällande dom på menedspunkten och 50 på obstruktionspunkten. Clinton friades därmed på båda punkterna och satt kvar som president. Han bad senare om ursäkt för sitt agerande, och en federal domare dömde honom separat till böter för att ha lämnat osanna uppgifter i Jones-målet; strax före avgången accepterade han också att tillfälligt förlora sin advokatlicens.
Affären delade landet. Kritikerna ansåg att en president som ljuger under ed har diskvalificerat sig själv, oavsett vad lögnen gäller. Försvararna menade att felsteget i grunden var privat och att riksrätt var ett partipolitiskt övergrepp på processen. Anmärkningsvärt nog steg Clintons opinionssiffror under skandalåret — många väljare skilde mellan personen och jobbet han gjorde — medan republikanerna gjorde ett svagt mellanårsval 1998 och Gingrich avgick som talman.
Mitt i stormen stod också Hillary Clinton, som offentligt försvarade sin make och talade om en politiskt motiverad kampanj mot dem — innan hon, liksom resten av landet, fick veta att förnekandet var falskt. Att äktenskapet överlevde krisen blev en historia i sig. För Vita husets del innebar 1998 ett år då nästan allt annat politiskt arbete trängdes undan av utfrågningar, läckor och juridiska manövrer, samtidigt som ekonomin paradoxalt nog gick bättre än någonsin.
| År | Viktiga händelser under Clintons presidenttid |
|---|---|
| 1993 | Budgetpaketet antas med minsta möjliga marginal; NAFTA godkänns; Oslo-ceremonin i Vita huset |
| 1994 | Sjukvårdsreformen dör i kongressen; republikanerna vinner hela kongressen i mellanårsvalet |
| 1995 | Daytonavtalet avslutar Bosnienkriget; budgetstriden leder till statliga nedstängningar |
| 1996 | Välfärdsreformen undertecknas; Clinton omväljs mot Bob Dole |
| 1998 | Lewinskyaffären briserar; långfredagsavtalet om Nordirland; första budgetöverskottet på decennier; representanthuset beslutar om riksrätt |
| 1999 | Senaten friar Clinton; Natos flygkampanj i Kosovo |
| 2000 | Toppmötet i Camp David misslyckas; rekordstort budgetöverskott |
Efter presidenttiden
Clinton lämnade Vita huset i januari 2001 med höga siffror för hur han skött jobbet, men avskedet fick en bitter bismak. Under sina sista timmar som president benådade han ett stort antal personer, däribland den skattebrottsmisstänkte finansmannen Marc Rich, vars tidigare hustru varit en stor donator. Benådningarna kritiserades hårt över partigränserna. Att presidenter kan väcka debatt även på väg ut ur Vita huset är i sig inget nytt, men Rich-benådningen räknas som ett av de mer omdiskuterade exemplen.
Som före detta president byggde Clinton upp en av de mest aktiva efterkarriärerna i modern tid. Han grundade Clintonstiftelsen, som arbetat med bland annat hiv/aids-mediciner till fattiga länder, global hälsa och katastrofhjälp, och samlade i många år världsledare och företag till möten inom Clinton Global Initiative. Hans memoarer “My Life” från 2004 blev en försäljningssuccé. Samma år genomgick han en stor hjärtoperation, och hälsan har därefter tvingat honom att växla ner i perioder.
Han fortsatte också att användas som internationell krishanterare. 2009 utsågs han till FN:s särskilda sändebud för Haiti, och efter den förödande jordbävningen där 2010 ledde han en gemensam insamlingsfond tillsammans med sin efterträdare — mer om honom på sidan om George W. Bush. 2009 reste han dessutom till Nordkorea och förhandlade fram frigivningen av två fängslade amerikanska journalister. Rollen som globalt allt-i-allo passade honom: få före detta presidenter har rest så mycket, talat så ofta och synts så gärna.
Ett av de mer oväntade kapitlen blev vänskapen med företrädaren. Efter tsunamikatastrofen i Indiska oceanen 2004 och orkanen Katrina 2005 ledde Clinton och George H.W. Bush gemensamma insamlingar, och de två gamla motståndarna kom varandra genuint nära. Clinton har också fortsatt att kampanja för demokratiska kandidater; hans tal på partikonventet 2012, där han metodiskt argumenterade för Barack Obamas ekonomiska politik, beskrivs ofta som en av hans bästa insatser. Hillary Clinton gjorde en egen omfattande karriär efter åren som first lady: senator för New York, utrikesminister under Obama och 2016 den första kvinnan att bli presidentkandidat för ett av de stora partierna, innan hon förlorade valet mot Donald Trump.
Eftermäle: hur bedöms Bill Clinton idag?
Få moderna presidenter har ett så kluvet eftermäle som Bill Clinton. I historikers rankningar av presidenterna hamnar han oftast i den övre mitten — klart högre än genomsnittet, men långt från toppskiktet. Var han hamnar beror påfallande ofta på vad bedömaren väljer att väga tyngst. Hans plats i raden av USA:s presidenter är på så vis fortfarande under förhandling.
På plussidan står framför allt ekonomin: den långa högkonjunkturen, de miljontals nya jobben och budgetöverskotten, som i efterhand framstår som nästan ouppnåeliga. Dit räknas också fredsinsatserna i Bosnien och på Nordirland, förmågan att regera effektivt ihop med en fientlig kongress och den politiska bedriften att göra Demokraterna valbara igen efter 1980-talets förluster. Många bedömare lyfter fram honom som en av de skickligaste retorikerna och kampanjpolitikerna i modern amerikansk historia.
På minussidan står förstås Lewinskyaffären, som enligt kritikerna skadade ämbetets värdighet och gav landet ett år av förlamande skandalpolitik. I metoo-rörelsens spår har relationen dessutom omvärderats även av många tidigare försvarare, med betoning på det enorma maktövertaget mellan en president och en ung praktikant. Andra delar av politiken har också omprövats: brottspaketet 1994 pekas i dag ofta ut som en bidragande orsak till USA:s massfängslande, välfärdsreformen anklagas för att ha ökat den djupa fattigdomen, och avregleringen av finanssektorn i slutet av 1990-talet — bland annat avskaffandet av bankuppdelningslagen Glass–Steagall — har ifrågasatts hårt efter finanskrisen 2008. Även frågan om huruvida hans administration gjorde tillräckligt mot al-Qaida har debatterats efter den 11 september 2001.
Kanske är det mest rättvisande att säga att Clinton förkroppsligar 1990-talet självt: ett årtionde av optimism, tillväxt och relativ fred, som i backspegeln också rymde frön till senare problem. Beundrare och kritiker är påfallande ense om en sak — att han var en politisk begåvning utöver det vanliga. De är lika oense om vad han använde begåvningen till.
Synen på Clinton följer dessutom tydliga partilinjer, men inte på det sätt man kunde tro. Bland demokrater är bilden i dag mer ambivalent än på 1990-talet: den yngre vänstern förknippar honom snarare med frihandel, avreglering och hårdare bidragsregler än med partiets nutida ideal. Bland republikaner kvarstår kritiken mot skandalerna, samtidigt som en del i efterhand lyfter fram hans budgetdisciplin som ett föredöme. Att båda partierna har komplicerade känslor för samma president säger något om hur mycket amerikansk politik har förflyttat sig sedan hans tid.
Vanliga frågor om Bill Clinton
Varför kallas Bill Clinton “the Comeback Kid”?
Namnet myntade han själv under primärvalen 1992. Hans kampanj var nära att sänkas av skandalrubriker, men han kom ändå tvåa i New Hampshire och kallade sig “the Comeback Kid” i segeryran. Uttrycket fastnade eftersom hela hans karriär följt samma mönster: motgång, återhämtning, seger.
Blev Bill Clinton avsatt?
Nej. Representanthuset ställde honom inför riksrätt i december 1998, men i senatens rättegång i februari 1999 nådde ingen av åtalspunkterna ens enkel majoritet, långt ifrån de 67 röster som krävs för fällande dom. Han friades och satt kvar hela mandatperioden ut.
Vad betyder “It’s the economy, stupid”?
Det var en intern påminnelse som strategen James Carville satte upp i kampanjhögkvarteret 1992: prata om ekonomin, inget annat. USA var på väg ur en lågkonjunktur och väljarna ville höra om jobben. Frasen läckte ut, blev valrörelsens motto och citeras än i dag som en grundregel i politisk kommunikation.
Hur gick det för USA:s ekonomi under Clinton?
Ovanligt bra. Landet upplevde en lång sammanhängande högkonjunktur med stark tillväxt, låg inflation och kraftigt fallande arbetslöshet. Det stora budgetunderskottet vändes dessutom till överskott från 1998, för första gången på cirka tre decennier. Hur stor del av äran som är Clintons diskuteras, men åren räknas som en ekonomisk guldålder.
Vad var Whitewater?
Whitewater var en fastighetsinvestering i Arkansas på 1970- och 80-talen som paret Clinton gjorde tillsammans med affärspartners som senare dömdes för brott. En särskild åklagare utredde saken i flera år utan att åtala makarna Clinton — men det var den utredningen som så småningom växte till att omfatta Lewinskyaffären.
Är Bill och Hillary Clinton fortfarande gifta?
Ja. De gifte sig 1975 och äktenskapet höll trots de offentliga kriserna på 1990-talet. Deras dotter Chelsea föddes 1980. Paret har beskrivit åren efter Lewinskyaffären som en lång och svår försoningsprocess.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade källor om amerikanska presidenter och Clintons tid i Vita huset.
- The White House – officiell biografi över Bill Clinton. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Clintons presidentskap, inrikes- och utrikespolitik. millercenter.org
- Clinton Presidential Library – presidentbibliotekets arkiv och material om åren 1993–2001. clintonlibrary.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta och bakgrund om Clinton, valen och riksrätten. britannica.com
- National Archives – dokument om riksrättsprocessen och presidentadministrationens handlingar. archives.gov