Benjamin Harrison (1833–1901) var USA:s 23:e president och styrde landet 1889–1893. Han är historiens svar på en ganska udda quizfråga: vilken president hade samma person som både företrädare och efterträdare? Harrison tog över Vita huset från Grover Cleveland efter valet 1888 – och lämnade tillbaka det till samme Cleveland fyra år senare. Han är därmed den ende presidenten i amerikansk historia som sitter inklämd mitt i en annan presidents två mandatperioder.
Men Harrison är mycket mer än en kuriositet. Under hans fyra år antogs Sherman Antitrust Act, den första federala lagen mot monopol och karteller – en lag som fortfarande är grunden för amerikansk konkurrensrätt och som än i dag används mot världens största företag. Sex nya delstater togs upp i unionen under hans tid, fler än under någon annan president. Han byggde ut flottan, satte fart på amerikansk utrikespolitik och undertecknade den omstridda McKinley-tullen, som höjde tullarna till rekordnivåer och bidrog till att väljarna tröttnade på honom.
Harrison bar dessutom på ett av de tyngsta efternamnen i amerikansk politik. Hans farfar William Henry Harrison var USA:s nionde president, och hans farfars far hade skrivit under självständighetsförklaringen. Ingen annan president har varit sonson till en president. Den här sidan går igenom hela hans liv: uppväxten i Ohio, krigsåren, den märkliga valsegern 1888 där han fick färre röster än motståndaren men ändå vann, de händelserika åren i Vita huset och den bittra förlusten 1892. Vill du se var han passar in i hela raden finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Benjamin Harrison
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 20 augusti 1833 i North Bend, Ohio |
| Död | 13 mars 1901 i Indianapolis, Indiana |
| Parti | Republikanska partiet (Republican Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1889 – 4 mars 1893 (en mandatperiod) |
| Vicepresident | Levi P. Morton |
| First lady | Caroline Scott Harrison (dog i ämbetet 1892); omgift 1896 med Mary Dimmick Harrison |
| Företrädare | Grover Cleveland |
| Efterträdare | Grover Cleveland |
| Yrke före politiken | Advokat i Indianapolis; general under inbördeskriget; senator för Indiana |
| Känd för | Sherman Antitrust Act, sex nya delstater, McKinley-tullen och att han regerade mellan Grover Clevelands två perioder |
Uppväxt och tidig karriär
Född in i en presidentfamilj
Benjamin Harrison föddes den 20 augusti 1833 på familjens gård i North Bend i Ohio, vid Ohioflodens strand. Släkten Harrison var en av de mest namnkunniga i landet. Hans farfars far, Benjamin Harrison V, hade undertecknat självständighetsförklaringen 1776 och varit guvernör i Virginia. Hans farfar William Henry Harrison var krigshjälte och valdes till USA:s nionde president 1840 – men dog efter bara en månad i ämbetet, när sonsonen Benjamin var sju år gammal. Pojkens egen far, John Scott Harrison, satt senare i representanthuset (House of Representatives) för Ohio. Han är för övrigt den ende amerikanen som varit både son till en president och far till en annan.
Det fina namnet betydde dock inte rikedom. John Scott Harrison var jordbrukare och hade ständigt ont om pengar, med sex hundra tunnland jord och en stor barnaskara att försörja. Benjamin växte upp med gårdsarbete, jakt och fiske, och fick sin första undervisning i en enkel timmerskolstuga. Familjen var djupt religiös, och den presbyterianska tron följde Benjamin genom hela livet. Som vuxen var han äldste i sin församling och läste ur Bibeln varje dag, även som president.
Utbildning och mötet med Caroline
Trots den ansträngda ekonomin såg fadern till att sönerna fick studera. Benjamin gick först på Farmers’ College nära Cincinnati och sedan på Miami University i Oxford, Ohio, där han tog examen 1852. Han utmärkte sig som en skicklig talare och debattör – en talang som skulle bli hans främsta politiska vapen. Studiekamraterna beskrev honom som allvarlig, plikttrogen och något reserverad, omdömen som skulle följa honom livet ut.
Under studietiden träffade han Caroline Lavinia Scott, dotter till en av hans lärare. Caroline var Benjamins raka motsats: varm, konstnärlig och sällskaplig, road av musik och måleri. De gifte sig i oktober 1853, när Benjamin var 20 år. Äktenskapet blev livslångt och nära. Paret fick två barn, sonen Russell 1854 och dottern Mary, kallad Mamie, 1858.
Advokat i Indianapolis och general i kriget
Efter examen läste Harrison juridik hos en advokatbyrå i Cincinnati och antogs till advokatsamfundet 1854. Samma år flyttade det unga paret till Indianapolis i Indiana, en växande stad där en ambitiös jurist kunde bygga något eget. De första åren var magra – Harrison lär ha bott enkelt och räknat varje dollar – men han arbetade hårt och fick snart rykte som en av stadens skarpaste advokater. Han engagerade sig i det nybildade republikanska partiet och valdes 1860 till protokollförare vid Indianas högsta domstol, ett juridiskt förtroendeuppdrag som gav stadig inkomst.
När det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 tvekade Harrison först; han hade en ung familj och en karriär att tänka på. Men sommaren 1862, när president Lincoln bad om fler soldater, ställde han upp. Guvernören i Indiana gav honom i uppdrag att sätta upp ett nytt regemente, och Harrison värvade själv soldaterna till 70:e Indianaregementet och blev dess överste – trots att han saknade all militär erfarenhet. Han visade sig vara en sträng men rättvis befälhavare som drillade sina män hårt och delade deras umbäranden.
Regementet tillbringade ett par år med vakttjänst i Kentucky och Tennessee innan det 1864 kastades in i general William T. Shermans fälttåg mot Atlanta. Harrison ledde sina män i flera hårda strider, bland annat vid Resaca och Peachtree Creek, och visade personligt mod under eld. I krigets slutskede utnämndes han till brigadgeneral. Soldaterna kallade honom “Little Ben” – han var bara omkring 168 centimeter lång – men han återvände hem som krigshjälte, något som var närmast ett krav för republikanska politiker i hans generation.
Vägen till Vita huset
Efter kriget återupptog Harrison sin advokatpraktik i Indianapolis och blev en av delstatens mest anlitade jurister. Politiskt gick det trögare. Han kandiderade till guvernörsposten i Indiana 1876 men förlorade knappt, delvis för att motståndarna lyckades klistra på honom bilden av en stel överklassjurist – “Kid Gloves Harrison”, mannen med glacéhandskarna. Öknamnet var elakt men träffade något: Harrison var en lysande talare inför publik men kylig och kort i det personliga mötet. En partikollega sammanfattade det senare som att Harrison kunde trollbinda tjugo tusen åhörare – och sedan skaka hand med var och en och göra dem alla till fiender.
Genombrottet kom 1881, när Indianas delstatskongress valde honom till USA:s senat. På den tiden utsågs senatorer av delstaternas parlament, inte i direkta val – det ändrades först med sjuttonde författningstillägget 1913. I senaten drev Harrison frågor som låg honom varmt om hjärtat: generösare pensioner till krigsveteraner, statligt stöd till utbildning, skydd för nybyggare mot järnvägsbolagens markanspråk och delstatsstatus för territorierna i väster. Han satt en mandatperiod men förlorade sin plats 1887, sedan demokraterna tagit kontroll över delstatskongressen i Indiana.
Förlusten visade sig vara en dold tillgång. När republikanerna samlades till partikonvent 1888 behövde de en ny kandidat: partiets store namn James G. Blaine, som förlorat mot Cleveland 1884, tackade nej till att ställa upp igen. Harrison hade det mesta partiet sökte – krigsmeriter, ett fläckfritt rykte, ett berömt efternamn och hemvist i Indiana, en av de avgörande vågmästardelstaterna. Efter åtta omröstningar vann han nomineringen. Till vicepresidentkandidat utsågs bankmannen Levi P. Morton från New York.
Valrörelsen 1888 handlade nästan helt om en enda fråga: tullarna. Den sittande presidenten Grover Cleveland hade gått till angrepp mot de höga importtullarna och ville sänka dem; republikanerna försvarade skyddstullarna som en garanti för amerikansk industri och amerikanska löner. Harrison förde en så kallad verandakampanj (front porch campaign): i stället för att resa runt tog han emot delegationer hemma i Indianapolis och höll tal från sin veranda – över åttio tal inför sammanlagt hundratusentals besökare. Partiet återanvände gärna symbolerna från farfaderns berömda kampanj 1840, med timmerstugor och hänvisningar till segraren vid Tippecanoe.
Valresultatet blev en av de märkligaste utgångarna i amerikansk valhistoria. Cleveland fick omkring 90 000 fler röster än Harrison i landet som helhet. Men presidentval i USA avgörs inte av det totala röstetalet utan av elektorskollegiet (Electoral College), där varje delstat väger tungt för sig. Harrison vann de avgörande delstaterna New York och Indiana med små marginaler och tog därmed elektorerna med siffrorna 233 mot 168. Han blev den tredje presidenten i historien som vunnit makten trots färre folkröster än motståndaren – hur systemet gör det möjligt förklaras närmare i vår genomgång av hur amerikanska val fungerar. När Harrison tackade Gud för segern lär partistrategen Matt Quay syrligt ha kommenterat att Harrison aldrig skulle få veta hur nära skamgränsen ett antal män gått för att göra honom till president – en antydan om de tvivelaktiga metoder partimaskinerna använt i vågmästardelstaterna.
Presidenttiden (1889–1893)
Benjamin Harrison svors in den 4 mars 1889, på dagen hundra år efter att det amerikanska styrelseskicket trätt i kraft och samma år som hundraårsminnet av George Washingtons installation firades. Han kallades därför ibland “hundraårspresidenten” (the centennial president). Det passade en man som var djupt medveten om historien – och om sitt eget släktarv. Regeringen han satte samman dominerades av utrikesminister James G. Blaine, partiets mest kända profil, med vilken Harrison hade ett korrekt men spänt samarbete.
Harrisons fyra år blev ovanligt produktiva. Republikanerna kontrollerade efter valet både presidentposten, representanthuset och senaten för första gången på många år, och de tänkte använda makten. Kongressen 1889–1891 stiftade fler betydande lagar än någon kongress på decennier – och gjorde av med så mycket pengar att den fick öknamnet “miljarddollarkongressen” (the Billion Dollar Congress), den första vars utgifter passerade en miljard dollar i fredstid. När kritiker klagade på slöseriet svarade talmannen Thomas Reed torrt att USA numera var ett miljarddollarland. Hur samspelet mellan presidenten och lagstiftarna fungerar i det amerikanska systemet kan du läsa mer om i vår guide till kongressen.
Redan från början hamnade Harrison dessutom på kollisionskurs med sitt eget partis maktmäklare. Bossarna som hjälpt honom till segern – män som Matt Quay i Pennsylvania och Tom Platt i New York – väntade sig att få styra utnämningarna till statliga tjänster som tack. Harrison vägrade. Han granskade kandidaterna själv, utsåg dem han fann dugligast och lät bossarna vänta i förmaket. Principfastheten stärkte hans rykte för hederlighet men kostade honom partiets lojalitet, något han skulle få betala för 1892. Till den statliga tjänstemannakommissionen (Civil Service Commission) utnämnde han en energisk ung New York-politiker vid namn Theodore Roosevelt, som med stor entusiasm jagade fusk i tillsättningarna – och som ett drygt decennium senare själv skulle bli president. Utnämningen brukar nämnas som ett gott exempel på Harrisons öga för duglighet, även om Roosevelts iver ibland gav presidenten mer huvudvärk än han önskat.
Sherman Antitrust Act – lagen som skulle tygla monopolen
Den enskilt viktigaste lagen från Harrisons tid är Sherman Antitrust Act, som han undertecknade den 2 juli 1890. För att förstå den behöver man förstå det ekonomiska landskapet. Under årtiondena efter inbördeskriget hade amerikansk industri vuxit explosionsartat, och i bransch efter bransch hade jättar slukat sina konkurrenter. Företag gick samman i så kallade truster: konstruktioner där aktieägare i formellt fristående bolag lade sina aktier i en gemensam stiftelse, som sedan styrde hela branschen som en enhet. John D. Rockefellers Standard Oil kontrollerade det mesta av landets oljeraffinering; liknande sammanslutningar dominerade socker, whiskey, bly och kött. Trusterna kunde diktera priser, pressa leverantörer och krossa uppstickare. Allmänhetens vrede växte, och båda partierna hade lovat att göra något.
Vad lagen faktiskt säger
Lagen fick sitt namn efter senator John Sherman från Ohio, en av tidens tyngsta ekonomiska politiker, även om själva lagtexten till stor del skrevs av andra senatorer. Innehållet är förbluffande kort och kan sammanfattas i två huvudregler:
- Avtal, sammanslutningar och konspirationer som begränsar handeln mellan delstaterna eller med utlandet förklaras olagliga. Det träffar karteller där företag gör upp om priser eller delar upp marknader mellan sig.
- Det blir ett brott att monopolisera, försöka monopolisera eller konspirera för att monopolisera någon del av handeln. Det träffar enskilda företag som skaffar sig eller missbrukar en dominerande ställning.
Stödet i kongressen var nästan totalt: senaten antog lagen med röstsiffrorna 51 mot 1, och representanthuset var enhälligt. Att rösta för lät bra inför väljarna, och många ledamöter räknade nog med att domstolarna skulle avgöra vad de vaga formuleringarna egentligen betydde.
En slumrande jätte
Just vagheten gjorde att lagen till en början bet dåligt. Vad var egentligen en otillåten “begränsning av handeln”? Harrisons justitiedepartement drev några mål, men resurserna var små och domstolarna skeptiska. År 1895 – efter Harrisons tid – urholkade Högsta domstolen (Supreme Court) lagen rejält i ett mål om sockertrusten, där domarna slog fast att tillverkning inte räknades som mellanstatlig handel. Under 1890-talet användes lagen till och med oftare mot fackföreningar, vars strejker påstods “begränsa handeln”, än mot storföretagen den var tänkt att träffa.
Men lagen låg där och väntade. När Theodore Roosevelt blev president 1901 gjorde han Sherman Antitrust Act till sitt främsta vapen som “trustbrytare”, och 1911 tvingade Högsta domstolen med stöd av lagen fram uppdelningen av självaste Standard Oil. Sedan dess har den använts mot telefonmonopolet AT&T, mot Microsoft och på senare år mot de stora teknikföretagen. Att en lag från 1890 fortfarande är själva ryggraden i amerikansk konkurrensrätt gör den till Harrisons mest bestående avtryck – även om han själv knappast anade vilken tyngd hans namnteckning den där julidagen skulle få.
McKinley-tullen – skyddsmuren som slog tillbaka
Republikanerna hade vunnit valet 1888 på löftet att försvara skyddstullarna, och de levererade. I oktober 1890 undertecknade Harrison den tullag som fått namn efter kongressledamoten William McKinley, ordförande i representanthusets skatteutskott och senare president han också. McKinley-tullen (the McKinley Tariff) höjde de genomsnittliga importtullarna till omkring 48 procent – en av de högsta nivåerna i landets historia. Tanken var enkel: gör utländska varor dyra, så blomstrar amerikanska fabriker och amerikanska löner.
Lagen innehöll också en nymodighet som utrikesminister Blaine drivit fram: ömsesidighetsklausuler (reciprocity), som lät presidenten förhandla med andra länder om sänkta tullar åt bägge håll. Det var ett tidigt frö till modern handelspolitik. Men för vanliga väljare var det något annat som märktes: priserna i butikerna steg. Demokraterna gjorde tullen till sitt främsta slagträ och skickade ut kampanjarbetare som pekade på varje prishöjning på plåtkärl och ylletyg. I mellanårsvalet i november 1890 gjorde väljarna uppror. Republikanerna förlorade nästan hälften av sina platser i representanthuset och behöll bara ett åttiotal mandat – till och med McKinley själv röstades bort. Resten av mandatperioden fick Harrison regera med en fientlig kongresskammare, och reformtakten föll tvärt.
Sex nya delstater – unionen växer västerut
Ingen president har sett så många nya delstater födas som Harrison. Under hans fyra år växte unionen med sex stjärnor i flaggan – från 38 till 44 delstater. Territorierna i väster hade väntat länge; särskilt Dakotaterritoriet hade i åratal blockerats av partitaktik, eftersom demokraterna visste att de nya delstaterna skulle luta republikanskt och ge partiet fler senatorer och elektorer. Med republikansk majoritet i båda kamrarna försvann proppen. En ramlag som antagits precis innan Harrison tillträdde banade väg för de fyra första, och Harrison proklamerade deras inträde under sitt första år; Idaho och Wyoming följde sommaren därpå genom lagar han undertecknade.
| Delstat | Upptagen i unionen | Värd att veta |
|---|---|---|
| North Dakota | 2 november 1889 | Blev delstat samma dag som South Dakota – Harrison dolde vilket dokument han skrev under först, så ingen vet vilken som är nummer 39 och 40 |
| South Dakota | 2 november 1889 | Tvillingdelstaten – Dakotaterritoriet delades i två vid inträdet |
| Montana | 8 november 1889 | Gruvterritorium som växt snabbt tack vare koppar och silver |
| Washington | 11 november 1889 | Uppkallad efter den förste presidenten – enda delstaten med det namnet |
| Idaho | 3 juli 1890 | Blev delstat dagen före nationaldagen |
| Wyoming | 10 juli 1890 | Första delstaten där kvinnor hade full rösträtt redan vid inträdet |
En detalj har blivit klassisk: när North Dakota och South Dakota skulle tas upp samma dag lät Harrison blanda papperen och täckte över texten när han skrev under, så att ingen skulle kunna säga vilken delstat som kom först. De listas därför bara i bokstavsordning. Anekdoten säger något om Harrisons juristsinne – han ville inte ge någon av tvillingarna företräde ens på pappret.
Veteranpensioner, silver och den försvunna kassakistan
Miljarddollarkongressen satte sprätt på statens pengar, och den största utgiftsposten var pensioner. Harrison, själv veteran, undertecknade 1890 en pensionslag (Dependent and Disability Pension Act) som gav pension till alla arbetsoförmögna veteraner från inbördeskriget – oavsett om skadan hade med kriget att göra – samt stöd till änkor och anhöriga. Antalet pensionärer och kostnaderna sköt i höjden, och den stora budgetreserv som byggts upp under Cleveland smälte bort. För republikanerna slog lagen två flugor i en smäll: den belönade veteranerna, en trogen väljargrupp, och den gjorde av med det överskott som annars var demokraternas bästa argument för sänkta tullar. Kritikerna såg ren röstköpspolitik; försvararna såg en hedersskuld till männen som räddat unionen.
Samma år kom Sherman Silver Purchase Act, ännu en lag med senator Shermans namn. Den ålade staten att varje månad köpa stora mängder silver, betalat med nya sedlar som kunde växlas in mot guld. Lagen var en kompromiss: gruvdelstaterna i väster och skuldsatta bönder ville ha mer silverpengar i omlopp, medan östkustens finansvärld höll hårt på guldmyntfoten. Harrison skrev under, men konstruktionen visade sig farlig. Sedlarna växlades in mot guld i stor skala, statens guldreserv dränerades, och när paniken 1893 slog till – då Cleveland hunnit ta över – pekade många på silverlagen som en av utlösarna. Cleveland tvingade igenom dess avskaffande samma år.
Rösträtt, skogar och det elektriska ljuset
Harrison drev också frågor som låg före sin tid. Han stödde helhjärtat den vallag, känd som Lodge-lagen (the Lodge Bill), som skulle ge federala myndigheter rätt att övervaka val i Södern och skydda svarta medborgares rösträtt mot det systematiska valfusk och våld som höll dem borta från urnorna. Lagen gick igenom representanthuset 1890 men stoppades i senaten, där sydstatssenatorer obstruerade och vissa västliga republikaner offrade den i utbyte mot stöd i silverfrågan. Nederlaget fick långtgående följder: det dröjde till 1960-talet innan kongressen på allvar återvände till frågan om svartas rösträtt. Harrison talade också öppet mot lynchningar och föreslog federala åtgärder – med den tidens mått ovanligt tydligt för en president.
På ett annat område sådde han frön till framtiden: naturvården. Genom en marklag 1891 fick presidenten rätt att avsätta skogsreservat på federal mark, och Harrison använde genast makten till att skydda miljontals tunnland skog, bland annat området kring Yellowstone – landets första skogsreservat. Systemet blev grunden för de nationalskogar som Theodore Roosevelt senare byggde ut i stor skala.
Även Vita huset förändrades. År 1891 drogs elektrisk belysning in i byggnaden, men paret Harrison vågade knappt röra strömbrytarna av rädsla för stötar och lät ofta personalen tända och släcka. Caroline Harrison satte som first lady i gång en storstädning och modernisering av det slitna huset, påbörjade den berömda samlingen av presidentporslin och blev första ordförande för nybildade Daughters of the American Revolution. Mer om själva byggnaden och dess historia finns att läsa på vår sida om Vita huset.
En mer självsäker utrikespolitik
Utrikespolitiskt var Harrisons år en tid då USA började sträcka på sig. Tillsammans med utrikesminister Blaine stod han värd för den första panamerikanska konferensen i Washington 1889–1890, där länderna på västra halvklotet möttes för att diskutera handel och samarbete – ursprunget till dagens Amerikanska samarbetsorganisation. Flottan, som förfallit efter inbördeskriget, rustades upp med moderna pansarfartyg av stål; flera av fartygen som senare gjorde USA till sjömakt kölsträcktes under Harrisons tid.
Det blev också skarpa lägen. När besättningsmän från örlogsfartyget USS Baltimore angreps i Valparaíso i Chile 1891 och två sjömän dödades, krävde Harrison upprättelse i så hårda ordalag att länderna stod nära krig innan Chile bad om ursäkt och betalade skadestånd. En diplomatisk kris med Italien följde efter att elva italienskättade män lynchats i New Orleans 1891; USA betalade till slut ersättning. Och i själva slutskedet av mandatperioden störtades monarkin i Hawaii i en kupp med stöd av amerikanska affärsintressen. Harrison skickade ett annekteringsfördrag till senaten i februari 1893 – men hann inte få det godkänt innan Cleveland tog över och drog tillbaka det. Hawaii fick vänta till 1898 på annekteringen.
Valförlusten 1892 – returmatchen mot Cleveland
Valet 1892 blev en returmatch utan motstycke: samma två huvudkandidater som 1888, fast med ombytta roller. Grover Cleveland, som aldrig accepterat förlusten som något slutgiltigt, vann demokraternas nominering på nytt. Harrison nominerades om av republikanerna, men utan entusiasm – partibossarna hade aldrig förlåtit honom att han vägrade låta dem styra utnämningarna, och hans kyliga sätt hade inte skaffat honom några vänner. “Ingen brydde sig om att förlora med honom, och ingen brydde sig om att vinna med honom”, som en samtida elakhet löd.
Omständigheterna talade emot honom. McKinley-tullen var fortsatt impopulär, och sommaren 1892 kom ett dråpslag: den blodiga strejken vid Carnegies stålverk i Homestead, Pennsylvania, där beväpnade vakter och strejkande arbetare drabbade samman med döda på båda sidor. Strejken punkterade republikanernas paradargument att höga tullar garanterade goda arbetarlöner – här slogs ju arbetarna i en av de mest tullskyddade branscherna mot lönesänkningar. Samtidigt klev ett nytt parti in på scenen: Populistpartiet (the People’s Party), som samlade missnöjda bönder i väst och syd bakom krav på silvermynt, statlig kontroll över järnvägarna och direktval av senatorer. Populisterna hotade republikanernas grepp om flera av de delstater i väster som Harrison själv fört in i unionen.
Mitt i allt detta rämnade Harrisons privatliv. Caroline, hans hustru sedan nästan fyrtio år, låg svårt sjuk i tuberkulos. Harrison vägrade lämna hennes sida för att kampanja, och Cleveland avstod av respekt från egna valturnéer – valrörelsen 1892 blev därför en av de mest dämpade i modern amerikansk historia. Den 25 oktober 1892, två veckor före valdagen, dog Caroline i Vita huset. Harrison var en bruten man när väljarna gick till urnorna.
Resultatet blev entydigt. Cleveland vann klart med 277 elektorsröster mot Harrisons 145, och tog dessutom flest folkröster för tredje valet i rad. Populisternas kandidat James Weaver fick över en miljon röster och vann 22 elektorer – en ovanlig framgång för ett tredjeparti. Därmed fullbordades det unika mönstret: Cleveland blev landets 22:a och 24:e president, och Harrison, den 23:e, blev för alltid mannen mellan Clevelands båda perioder. Harrison själv tog nederlaget med ett slags lättnad. Efter Carolines död, sade han senare, kändes Vita huset bara som ett fängelse.
| År | Viktiga händelser under Harrisons presidenttid |
|---|---|
| 1889 | Harrison installeras på hundraårsdagen av författningsstyret; North Dakota, South Dakota, Montana och Washington blir delstater; panamerikanska konferensen öppnar |
| 1890 | Sherman Antitrust Act, McKinley-tullen, Sherman Silver Purchase Act och den stora pensionslagen antas; Idaho och Wyoming blir delstater; Lodge-lagen om rösträttsskydd faller i senaten; republikanerna krossas i mellanårsvalet |
| 1891 | Elektriskt ljus installeras i Vita huset; skogsreservatslagen ger presidenten makt att skydda skog; kriser med Chile (Baltimore-affären) och Italien (lynchningarna i New Orleans) |
| 1892 | Homestead-strejken skakar landet; Caroline Harrison dör den 25 oktober; Harrison förlorar valet mot Grover Cleveland |
| 1893 | Annekteringsfördrag för Hawaii skickas till senaten men hinner inte godkännas; Harrison lämnar över till Cleveland den 4 mars |
Efter presidenttiden
Harrison återvände till Indianapolis som änkeman och tog upp advokatyrket igen – och blev nu, med en presidents auktoritet, en av landets högst betalda jurister. Han föreläste om statskunskap vid det nygrundade Stanforduniversitetet och skrev boken This Country of Ours, en lättillgänglig genomgång av hur den amerikanska staten fungerar som blev mycket läst i skolorna. Han samlade också sina bästa artiklar och tal i bokform, och tidningarna betalade bra för hans texter – den forne presidenten var en efterfrågad röst i samhällsdebatten utan att själv söka rampljuset.
Hans mest uppmärksammade juristuppdrag kom 1898–1899, när Venezuela anlitade honom som huvudombud i skiljedomstvisten med Storbritannien om gränsen mot Brittiska Guyana. Harrison, då i 65-årsåldern, lade fram Venezuelas sak inför skiljedomstolen i Paris i ett maratonanförande fördelat över flera dagar. Domstolen gav visserligen Storbritannien merparten av det omtvistade området, men insatsen befäste hans rykte som en av tidens främsta advokater.
Privat väckte han desto mer rabalder. År 1896 gifte han sig med Mary Scott Lord Dimmick, änka och systerdotter till hans avlidna hustru Caroline. Mary var 25 år yngre än Harrison och hade arbetat som Carolines sekreterare i Vita huset. Hans vuxna barn Russell och Mamie, som var i ungefär samma ålder som den nya hustrun, tog djupt illa vid sig och kom inte till bröllopet. Året därpå föddes dottern Elizabeth – Harrison blev alltså far igen vid 63 års ålder. Han avböjde alla propåer om politisk comeback och ägnade sina sista år åt familjen, juridiken och skrivandet. I februari 1901 insjuknade han i influensa som övergick i lunginflammation, och den 13 mars 1901 dog han i sitt hem i Indianapolis, 67 år gammal. Han ligger begravd på Crown Hill-kyrkogården i Indianapolis, vid Carolines sida.
Eftermäle: hur bedöms Benjamin Harrison idag?
I historikernas rankningar av presidenterna hamnar Harrison oftast i mittfältet, ibland strax under. Han hör till de presidenter som allmänheten har svårast att placera – inklämd som han är mellan Clevelands båda perioder och verksam i en epok, det sena 1800-talets så kallade förgyllda tidsålder (the Gilded Age), vars presidenter länge avfärdades som ett grått kollektiv av skäggiga mellanhänder mellan Lincoln och Theodore Roosevelt. Att han dessutom saknade farfaderns dramatiska öde och efterträdarnas färgstarka personligheter har inte hjälpt minnet av honom.
Men bilden har nyanserats. Historiker som studerat perioden närmare brukar lyfta fram hur mycket som faktiskt hände under hans fyra år: den första antitrustlagen, den första fredstidsbudgeten över miljarden, sex nya delstater, en moderniserad flotta, de första federala skogsreservaten och en aktivare utrikespolitik som pekade fram mot USA:s stormaktsroll. Somliga ser honom som en tidig föregångare till det moderna, aktiva presidentämbetet – en president som lade fram program och drev lagstiftning i stället för att bara förvalta. Hans principfasta stöd för svarta medborgares rösträtt, i en tid då frågan höll på att begravas, har också gett honom upprättelse i senare forskning. Vad ämbetet han förvaltade egentligen kräver och rymmer kan du läsa mer om i vår guide till presidentens roll och makt.
Kritiken finns kvar. McKinley-tullen betraktas allmänt som ekonomiskt skadlig och politiskt förödande för hans parti. Silverköpslagen bidrog till den finansiella instabilitet som exploderade i paniken 1893. Pensionspolitiken har beskrivits som frikostig på gränsen till röstfiske. Och som politisk ledare var Harrison sin egen värsta fiende: hans oförmåga att bygga personliga allianser – öknamnet “den mänskliga isbiten” (the human iceberg) säger det mesta – gjorde att han stod utan försvarare när det blåste. En skicklig, hederlig och arbetsam jurist på landets högsta post, men utan den värme som får ett eftermäle att leva: så lyder en vanlig sammanfattning av USA:s 23:e president.
Vanliga frågor om Benjamin Harrison
Hur kunde Harrison bli president trots att Cleveland fick fler röster?
USA:s presidentval avgörs i elektorskollegiet, inte genom det nationella röstetalet. Cleveland fick omkring 90 000 fler röster totalt 1888, men Harrison vann fler delstater med tillräcklig marginal – bland annat de avgörande New York och Indiana – och tog elektorerna med 233 mot 168. Samma sak har hänt i flera andra val, senast 2016.
Varför sitter Harrison mellan Grover Clevelands två perioder?
Harrison besegrade den sittande presidenten Cleveland i valet 1888 och tog över ämbetet 1889. Fyra år senare ställde Cleveland upp igen, vann returmatchen 1892 och efterträdde Harrison 1893. Cleveland räknas därför som både den 22:a och den 24:e presidenten, och Harrison är den ende presidenten vars företrädare och efterträdare är samma person.
Var Benjamin Harrison släkt med William Henry Harrison?
Ja. William Henry Harrison, USA:s nionde president som dog efter en månad i ämbetet 1841, var Benjamins farfar. De är det enda paret farfar–sonson bland USA:s presidenter. Benjamins farfars far, Benjamin Harrison V, undertecknade dessutom självständighetsförklaringen 1776.
Vad är Sherman Antitrust Act?
Det är USA:s första federala konkurrenslag, undertecknad av Harrison den 2 juli 1890. Den förbjuder karteller och avtal som begränsar handeln samt försök att monopolisera en marknad. Lagen användes senare för att stycka Standard Oil och är än i dag grunden för amerikanska konkurrensmål, även mot moderna teknikjättar.
Vilka delstater tillkom under Harrisons tid?
Sex stycken – fler än under någon annan president: North Dakota, South Dakota, Montana och Washington i november 1889 samt Idaho och Wyoming i juli 1890. Unionen växte därmed från 38 till 44 delstater under hans fyra år.
Varför förlorade Harrison valet 1892?
Flera skäl samverkade: McKinley-tullen hade gjort varor dyrare och väljarna missnöjda, Homestead-strejken 1892 underminerade argumentet att tullarna skyddade arbetarnas löner, partiledningen var ljum inför sin egen kandidat, och Populistpartiet drog röster i väster. Dessutom dog Harrisons hustru Caroline två veckor före valet, och han förde i praktiken ingen valrörelse alls. Cleveland vann klart med 277 elektorsröster mot 145.
Källor
Innehållet på den här sidan bygger på etablerade, faktagranskade källor om Benjamin Harrison och hans samtid:
- The White House – officiell biografi över Benjamin Harrison och Caroline Harrison. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade essäer om Harrisons presidenttid, inrikes- och utrikespolitik. millercenter.org
- Library of Congress – samlingar och dokument om Harrison, valen 1888 och 1892 samt tidens lagstiftning. loc.gov
- National Archives – originaldokument, bland annat Sherman Antitrust Act och delstatsproklamationerna. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska uppslag om Benjamin Harrison och artiklar om Sherman Antitrust Act och McKinley-tullen. britannica.com