Barack Obama var USA:s president från 2009 till 2017. Han var den förste svarte presidenten i landets historia, och redan det gör honom till en av de mest omskrivna personerna i modern amerikansk politik. I ett land som byggdes delvis på slaveri, och som så sent som på 1960-talet hade lagar som skilde svarta och vita åt, var hans seger 2008 en händelse som många amerikaner aldrig trodde att de skulle få uppleva.
Men Obamas presidentskap handlar om mycket mer än det historiska genombrottet. Han tillträdde mitt under den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och tvingades börja sin ämbetstid med att rädda banker och bilfabriker. Han drev igenom den största sjukvårdsreformen på ett halvt sekel, gav ordern som ledde till Usama bin Ladins död och förhandlade fram både Parisavtalet om klimatet och kärnteknikavtalet med Iran. Samtidigt växte en bitter politisk motreaktion fram, och polariseringen mellan partierna fördjupades under hans åtta år i Vita huset.
Den här sidan går igenom hela hans liv och gärning: uppväxten på Hawaii, den snabba vägen till makten, de stora reformerna och kriserna, kritiken mot drönarkriget, och hur historiker bedömer honom idag. Vill du se var han passar in i den längre raden av amerikanska statschefer kan du börja i vår översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Barack Obama
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Fullständigt namn | Barack Hussein Obama II |
| Född | 4 augusti 1961 i Honolulu, Hawaii |
| Parti | Demokraterna |
| Mandatperiod | 20 januari 2009 – 20 januari 2017 (två perioder) |
| Vicepresident | Joe Biden |
| First lady | Michelle Obama (född Robinson), gifta sedan 1992 |
| Barn | Malia och Sasha |
| Företrädare | George W. Bush |
| Efterträdare | Donald Trump |
| Yrke före politiken | Samhällsorganisatör, jurist, lärare i konstitutionell rätt |
| Känd för | Förste svarte presidenten, sjukvårdsreformen Obamacare och räden mot Usama bin Ladin |
Uppväxt och tidig karriär
Familj och bakgrund
Barack Obama föddes den 4 augusti 1961 i Honolulu på Hawaii. Hans bakgrund är ovanlig för en amerikansk president. Mamman, Ann Dunham, var en vit kvinna från Kansas. Pappan, Barack Obama Sr., var en svart student från Kenya som kommit till Hawaii för att studera ekonomi. Föräldrarna träffades på universitetet, men äktenskapet blev kort. Pappan lämnade familjen när sonen var mycket liten och återvände så småningom till Kenya. Obama träffade honom bara en enda gång till, som tioåring.
När Obama var sex år gammal gifte hans mamma om sig med en indonesisk man, och familjen flyttade till Jakarta i Indonesien. Där bodde han i fyra år och gick i lokal skola. Vid tio års ålder skickades han tillbaka till Hawaii för att bo hos sina morföräldrar och gå i den ansedda privatskolan Punahou. Morföräldrarna, särskilt mormodern Madelyn Dunham som arbetade sig upp till bankchef, blev centrala personer i hans uppväxt.
Den blandade bakgrunden präglade honom djupt. Han var en svart pojke uppfostrad av vita morföräldrar, med barndomsminnen från både Hawaii och Indonesien och en frånvarande far i Afrika. I sina memoarer Dreams from My Father (1995) beskrev han hur han länge sökte efter en egen identitet mellan dessa världar. Det är en bok han skrev långt innan han blev rikspolitiker, och den räknas ofta som en av de bästa böcker en blivande president skrivit.
Utbildning
Efter gymnasiet på Hawaii läste Obama två år vid Occidental College i Los Angeles innan han flyttade till Columbia University i New York, där han tog examen i statsvetenskap 1983. Några år senare sökte han till juristutbildningen vid Harvard Law School, en av landets mest prestigefyllda.
Där skedde något som gav honom nationell uppmärksamhet för första gången. År 1990 valdes han till ordförande för den juridiska tidskriften Harvard Law Review – som förste svarte person någonsin. Posten är en av de finaste en amerikansk juriststudent kan få, och valet gjorde att tidningar över hela landet skrev om honom. Han tog sin juristexamen med högsta beröm 1991.
Samhällsorganisatör och delstatspolitiker i Chicago
Redan före Harvard hade Obama gjort ett vägval som skilde honom från de flesta toppstudenter. I mitten av 1980-talet flyttade han till Chicago för att arbeta som samhällsorganisatör (community organizer) i fattiga, huvudsakligen svarta stadsdelar på stadens södra sida. Jobbet gick ut på att hjälpa invånare att organisera sig kring konkreta frågor: nedlagda fabriker, dåliga bostäder, asbest i lägenheter. Lönen var låg och framgångarna små, men åren gav honom en politisk hemvist och ett ämne han återkom till hela karriären.
Efter juristexamen återvände han till Chicago. Han arbetade som advokat med inriktning på medborgarrätt och undervisade i konstitutionell rätt vid University of Chicago i tolv år. År 1992 gifte han sig med Michelle Robinson, en jurist från södra Chicago som han träffat på en advokatbyrå där hon var hans handledare. Paret fick döttrarna Malia 1998 och Sasha 2001.
Politiken lockade tidigt. År 1996 valdes Obama in i Illinois delstatssenat, där han satt i åtta år och arbetade med bland annat sjukvårdsfrågor, skattelättnader för låginkomsttagare och regler om polisförhör. Allt gick dock inte hans väg. När han utmanade den sittande kongressledamoten Bobby Rush i demokraternas primärval 2000 förlorade han stort. Nederlaget kunde ha blivit slutet på hans karriär i rikspolitiken. I stället blev det en läxa inför nästa försök.
Vägen till Vita huset
Talet som förändrade allt: 2004
Sommaren 2004 var Barack Obama fortfarande en okänd delstatspolitiker som kandiderade till USA:s senat. Då fick han ett erbjudande som förändrade hans liv: att hålla huvudtalet (keynote) vid demokraternas partikonvent i Boston. Talet blev en sensation. Obama talade om ett USA som inte borde delas upp i röda och blå delstater – “inte ett liberalt Amerika och ett konservativt Amerika, utan Amerikas förenta stater”. Budskapet om enhet, framfört av en vältalig ung politiker med en livshistoria som ingen annans, gjorde honom över en natt till ett nationellt namn.
Samma höst vann han senatsvalet i Illinois med bred marginal och blev 2005 en av mycket få svarta senatorer i amerikansk historia. I senaten hann han bara verka i knappt fyra år, men han använde tiden till att bygga nätverk, skriva boken The Audacity of Hope (2006) och positionera sig. En sak stack ut i hans meritlista: han hade som delstatspolitiker 2002 offentligt talat emot Irakkriget innan det började. Det skulle visa sig bli ett avgörande kort.
Primärvalskampen mot Hillary Clinton
I februari 2007 meddelade Obama att han kandiderade till presidentposten. Få gav honom chansen. Motståndaren i demokraternas primärval var Hillary Clinton, tidigare first lady och senator med hela partietablissemanget bakom sig. Men Obamas kampanj blev något nytt i amerikansk politik. Den byggde på hundratusentals små donationer via internet, en enorm gräsrotsorganisation och ett enkelt budskap om hopp och förändring: “Yes We Can” och “Change We Can Believe In”.
Kampanjen satsade strategiskt på delstater där delegater fördelades via nomineringsmöten (caucuses), och Irakfrågan gav Obama en tydlig kontrast mot Clinton, som röstat för kriget. Efter en lång och jämn kamp under våren 2008 säkrade han nomineringen i juni. Hur amerikanska primärval och presidentval fungerar i detalj kan du läsa mer om i vår guide till valsystemet i USA.
Valsegern 2008
I presidentvalet ställdes Obama mot republikanen John McCain, en respekterad senator och krigsveteran. Obama valde senatorn Joe Biden till vicepresidentkandidat. Valrörelsen kom att domineras av en enda sak: finanskrisen. När investmentbanken Lehman Brothers kollapsade i september 2008 och världsekonomin skakade, framstod Obamas lugna framtoning som en tillgång, medan McCain fick bära bördan av att tillhöra samma parti som den impopuläre sittande presidenten George W. Bush.
Kampanjen hösten 2008 var inte fri från motgångar. Obama tvingades ta avstånd från sin mångårige pastor Jeremiah Wright, vars inflammerade predikningar hotade att sänka kandidaturen. Svaret blev ett uppmärksammat tal om ras i Philadelphia, där Obama talade öppnare om Amerikas rasfrågor än någon presidentkandidat gjort på decennier. Talet vände krisen till en styrka. McCains val av den relativt okända guvernören Sarah Palin som vicepresidentkandidat gav republikanerna ett kortvarigt lyft, men frågetecknen kring hennes erfarenhet växte under hösten.
Den 4 november 2008 vann Obama en tydlig seger med 365 elektorsröster mot McCains 173 och omkring 53 procent av rösterna. På valnatten samlades hundratusentals människor i Grant Park i Chicago. Många i publiken grät öppet. En svart man hade valts till president i USA, 143 år efter slaveriets avskaffande och bara fyra decennier efter medborgarrättslagarna. “Om det finns någon därute som fortfarande tvivlar på att Amerika är en plats där allting är möjligt – ikväll är svaret”, sade Obama i sitt segertal.
Presidenttiden (2009–2017)
En ekonomi i fritt fall: finanskrisen
Obama svors in den 20 januari 2009 inför en rekordpublik i Washington. Men stämningen av historiskt jubel stod i skarp kontrast till läget i landet. USA förlorade i det skedet omkring 700 000 jobb i månaden. Banksystemet vacklade, bostadsmarknaden hade kraschat och biljättarna General Motors och Chrysler stod på ruinens brant. Ingen president sedan Franklin D. Roosevelt hade tillträtt i ett sämre ekonomiskt läge.
Svaret kom snabbt. Redan i februari 2009 undertecknade Obama ett gigantiskt stimulanspaket, American Recovery and Reinvestment Act, värt cirka 800 miljarder dollar. Paketet innehöll skattesänkningar, pengar till delstater, infrastrukturprojekt och satsningar på förnybar energi. Nästan inga republikaner i kongressen röstade för det. Kritiker på högerkanten kallade det slöseri; kritiker på vänsterkanten tyckte det var för litet. De flesta ekonomer bedömer i efterhand att paketet dämpade krisen, även om återhämtningen blev långsam och många amerikaner under flera år inte märkte någon förbättring i sin vardag.
Mest omstridd i stunden var räddningen av bilindustrin. Staten sköt till miljarder och tog tillfälligt ägande i General Motors och Chrysler, som styrdes genom snabba konkursrekonstruktioner. Beslutet var impopulärt när det togs – många såg det som att skattebetalarna räddade misskötta storföretag. Men industrin överlevde, hundratusentals jobb räddades och staten fick så småningom tillbaka större delen av pengarna. År 2010 kom också Dodd-Frank-lagen, den största skärpningen av finansmarknadens regler sedan 1930-talet, med bland annat en ny konsumentskyddsmyndighet för finansiella tjänster.
Obamacare: den stora sjukvårdsreformen
Obamas viktigaste inrikespolitiska reform, och den han själv satsade mest politiskt kapital på, var sjukvårdsreformen Affordable Care Act (ACA) – snabbt döpt till “Obamacare” av motståndarna, ett namn Obama till slut själv anammade. USA var det enda rika landet i världen utan allmän sjukförsäkring, och när Obama tillträdde saknade över 40 miljoner amerikaner försäkring helt. Ett allvarligt sjukdomsbesked kunde betyda personlig konkurs.
Vad reformen innebar
ACA byggde inte om systemet i grunden, utan lappade det största hålen i den privata försäkringsmodellen. De viktigaste delarna var dessa:
- Försäkringsbolag förbjöds att neka någon försäkring eller ta ut högre premier på grund av tidigare sjukdomar (pre-existing conditions) – reformens mest populära del.
- Statliga subventioner infördes så att låg- och medelinkomsttagare skulle ha råd att köpa försäkring på nya digitala marknadsplatser.
- Det offentliga programmet Medicaid för fattiga utvidgades kraftigt, i de delstater som valde att delta.
- Unga vuxna fick rätt att stanna kvar på föräldrarnas försäkring till 26 års ålder.
- Ett försäkringskrav (individual mandate) ålade de flesta amerikaner att skaffa försäkring eller betala en avgift – reformens mest impopulära del.
Striden om lagen
Vägen till beslut blev ett utdraget politiskt drama genom hela 2009 och början av 2010. Republikanerna sade blankt nej och beskrev reformen som ett statligt maktövertagande av sjukvården. När lagen till slut antogs i mars 2010 skedde det utan en enda republikansk röst i någon av kongressens kamrar. Det gjorde ACA till något ovanligt: en historisk samhällsreform som bara det ena partiet stod bakom. Tidigare stora reformer, som socialförsäkringen på 1930-talet och Medicare på 1960-talet, hade åtminstone visst stöd över partigränsen.
Det fick följder. Republikanerna gjorde “upphäv Obamacare” till sin samlande paroll i flera val i rad, och lagen överlevde med nöd och näppe flera prövningar i Högsta domstolen (Supreme Court). Lanseringen 2013 blev dessutom pinsam när den federala webbplatsen för att köpa försäkringar kraschade. Men reformen gav med tiden omkring 20 miljoner fler amerikaner försäkring, och skyddet för redan sjuka blev så populärt att inte ens republikanska majoriteter senare lyckades riva upp lagen. Sjukvården är än idag en av de mest laddade skiljelinjerna i amerikansk politik, vilket vi går igenom närmare på sidan om de stora politiska frågorna i USA.
Tea party-rörelsen och den växande polariseringen
Motreaktionen mot Obamas första år kom snabbt och blev kraftfull. Under 2009 växte tea party-rörelsen fram: en löst sammanhållen protestvåg på högerkanten som vände sig mot stimulanspaketet, bankräddningarna, sjukvårdsreformen och den växande statsskulden. Namnet anspelade på tebjudningen i Boston 1773, den berömda skatteprotesten före revolutionen. Rörelsen fyllde debattmöten om sjukvården med arga demonstranter och drev republikanerna högerut, ofta genom att utmana partiets egna etablerade politiker i primärval.
I mellanårsvalet 2010 kom smällen. Republikanerna vann över 60 nya mandat i representanthuset (House of Representatives) – den största förskjutningen på decennier – och tog över kammaren. Obama kallade själv resultatet en “kalabalik” (shellacking). Resten av hans presidenttid präglades av ständiga låsningar mellan Vita huset och en fientligt inställd kongress: budgetstrider, en kris kring statens lånetak 2011 som fick USA:s kreditbetyg sänkt för första gången, och en regeringsnedstängning (government shutdown) 2013.
Till bilden hör också något mörkare. En ihärdig konspirationsteori, den så kallade birther-rörelsen, hävdade falskt att Obama inte var född i USA och därmed inte kunde vara president. Donald Trump blev en av teorins mest kända röster, år innan han själv kandiderade. Obama publicerade till slut sitt fullständiga födelsebevis 2011. Perioden visar hur den politiska polariseringen fördjupades: avståndet mellan de två stora partierna växte, kompromisser blev sällsynta och allt fler väljare fick sina nyheter från medier som bekräftade den egna sidans bild.
Nobels fredspris 2009 – och debatten om det
I oktober 2009, efter mindre än nio månader på posten, tilldelades Obama Nobels fredspris. Den norska Nobelkommittén hänvisade till hans “extraordinära ansträngningar att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folken”, med särskild vikt vid hans vision om en kärnvapenfri värld. Beslutet väckte omedelbart debatt världen över. Kritiker påpekade att priset tycktes belöna förhoppningar snarare än resultat: Obama hade knappt hunnit uträtta något, och han ledde ett land i två krig. Obama själv verkade nästan generad och sade att han inte ansåg sig förtjäna att stå i sällskap med tidigare pristagare. I sitt tal i Oslo höll han ett delvis oväntat försvar för att krig ibland kan vara nödvändigt. Även Nobelstiftelsens tidigare sekreterare har senare uttryckt att priset inte fick avsedd effekt. Priset förblev en snärt i debatten under hela hans presidenttid, inte minst när drönarkriget diskuterades.
Räden mot Usama bin Ladin
Natten till den 2 maj 2011, pakistansk tid, genomförde amerikanska specialförband ur Navy SEALs en hemlig helikopterräd mot en muromgärdad byggnad i staden Abbottabad i Pakistan. Där sköts Usama bin Ladin, al-Qaidas ledare och hjärnan bakom terrorattackerna den 11 september 2001, till döds. Underrättelsetjänsten hade i månader spanat mot byggnaden efter att ha spårat en av bin Ladins kurirer dit.
Beslutet var Obamas eget och långt ifrån självklart. Bevisen för att bin Ladin verkligen fanns i huset var osäkra, och en misslyckad räd på pakistanskt territorium – utan att Pakistan informerats – kunde ha slutat i katastrof, både militärt och diplomatiskt. Obama valde räd med markstyrkor i stället för bombning, så att man kunde bekräfta identiteten. När han sent på kvällen den 1 maj amerikansk tid meddelade nyheten i ett tv-tal samlades jublande folkmassor utanför Vita huset. Räden blev den enskilda händelse under hans presidenttid som fick bredast uppslutning över partigränserna, och den betydde mycket för hans omval året därpå.
Krigen, drönarna och Guantánamo
Obama hade vunnit valet delvis som kritiker av Irakkriget, och han fullföljde tillbakadragandet: de sista amerikanska stridsstyrkorna lämnade Irak i slutet av 2011. I Afghanistan gick han motsatt väg och skickade i ett första skede tiotusentals extra soldater i en “surge” för att pressa tillbaka talibanerna, innan styrkan gradvis minskades. Inget av krigen fick något tydligt slut under hans tid. När terrorrörelsen IS (Islamiska staten) erövrade stora delar av Irak och Syrien 2014 tvingades han inleda en ny flygkampanj i regionen, och i Libyen deltog USA 2011 i en Natoledd insats som bidrog till diktatorn Gaddafis fall men lämnade landet i kaos – något Obama själv senare beskrivit som ett av sina största misstag i utrikespolitiken. I Syrien valde han däremot bort storskalig militär inblandning, även efter att regimen 2013 använt kemiska vapen och passerat vad han kallat en “röd linje”. Beslutet att avstå från flyganfall då är ett av hans mest omdebatterade.
Två saker drog till sig ihållande och saklig kritik, även från många som i övrigt stödde honom. Det första var drönarkriget. Obama trappade kraftigt upp de riktade attackerna med obemannade flygplan mot misstänkta terrorister i länder som Pakistan, Jemen och Somalia. Attackerna genomfördes utan rättegång, beslutades i slutna processer och dödade även civila – hur många är omtvistat, eftersom mycket förblev hemligt. Människorättsorganisationer ifrågasatte både lagligheten och rimligheten i att en president i praktiken förde en lista över personer som skulle dödas. Anhängarna svarade att drönare var ett mer precist alternativ än markinvasioner. Debatten om var gränserna för presidentens krigsmakt går är äldre än Obama – vi reder ut ämbetets befogenheter i vår genomgång av presidentens makt och roll – men drönarprogrammet ställde den på sin spets.
Det andra var fånglägret Guantánamo Bay på Kuba. Redan sin andra dag som president undertecknade Obama en order om att lägret skulle stängas inom ett år. Det skedde aldrig. Kongressen blockerade med breda majoriteter alla försök att flytta fångar till amerikansk mark, och planerna körde fast. Antalet fångar minskade kraftigt under hans tid, men lägret var öppet när han lämnade Vita huset – ett löfte han aldrig kunde infria, och en påminnelse om att presidentens makt har tydliga gränser när kongressen sätter sig emot.
Omvalet 2012
Trots seg ekonomi och tea party-vågen vann Obama omvalet i november 2012 mot republikanen Mitt Romney, en tidigare guvernör och affärsman. Obamas kampanj tecknade bilden av Romney som en kylig riskkapitalist utan känsla för vanligt folk, och byggde en avancerad organisation för att identifiera och mobilisera sina väljare. Segern blev klar: 332 elektorsröster mot 206 och drygt hälften av rösterna. Obama blev därmed den förste presidenten sedan Eisenhower att två gånger i rad vinna med över 51 procent av rösterna. Men maktdelningen bestod – republikanerna behöll representanthuset, och de politiska låsningarna fortsatte.
Andra mandatperioden: klimat, Iran, Kuba och äktenskapet
Med kongressen stängd för stora lagstiftningsprojekt flyttade Obama tyngdpunkten till utrikespolitik och presidentdekret (executive orders). Andra perioden gav flera av hans mest kända avtryck.
Parisavtalet och klimatpolitiken
Klimatet blev en huvudfråga. På hemmaplan drev Obama igenom skärpta utsläppsregler för kraftverk och bilar via myndighetsbeslut, eftersom kongressen inte antog någon klimatlag. Internationellt blev USA under hans ledning en drivande kraft bakom Parisavtalet i december 2015, där nästan alla världens länder för första gången enades om att begränsa den globala uppvärmningen till väl under två grader. En bilateral överenskommelse med Kina året innan hade banat väg. Avtalet byggde på frivilliga nationella åtaganden, delvis just för att det skulle kunna godkännas av USA utan senatens ratificering – en konstruktion som gjorde det möjligt för en senare president att lämna det.
Kärnteknikavtalet med Iran
Sommaren 2015 slöt USA tillsammans med fem andra stormakter ett avtal med Iran, känt som JCPOA. Iran åtog sig att kraftigt begränsa sitt kärntekniska program och släppa in internationella inspektörer, i utbyte mot att ekonomiska sanktioner lyftes. Obama beskrev avtalet som det bästa sättet att hindra Iran från att skaffa kärnvapen utan krig. Kritikerna, däribland Israels regering och de flesta republikaner, menade att avtalet var tidsbegränsat, inte stoppade Irans robotprogram och gav regimen ekonomiskt andrum. Avtalet godkändes aldrig som ett traktat av senaten, vilket även här gjorde det sårbart: efterträdaren Donald Trump drog USA ur avtalet 2018.
Kuba, äktenskapsjämlikheten och samhällsdebatten
I december 2014 tillkännagav Obama och Kubas ledare Raúl Castro att länderna skulle återupprätta diplomatiska förbindelser efter mer än ett halvsekel av fiendskap. Ambassader öppnades 2015, och Obama besökte Havanna 2016 som förste sittande president på nästan 90 år.
På hemmaplan förändrades synen på samkönade äktenskap i snabb takt. Obama hade själv rört sig i frågan: 2012 blev han den förste sittande presidenten att öppet stödja samkönade äktenskap, efter att tidigare bara ha förespråkat partnerskap. Under hans tid avskaffades också förbudet för öppet homosexuella att tjänstgöra i militären (“don’t ask, don’t tell”). I juni 2015 slog Högsta domstolen i domen Obergefell mot Hodges fast att samkönade par har rätt att gifta sig i hela landet. Vita huset lystes den kvällen upp i regnbågens färger. Domen var domstolens, inte presidentens, men den kom att förknippas med hans era.
Samtidigt tvingades Obama gång på gång kommentera händelser som blottade landets sår. Skolskjutningen i Sandy Hook 2012, där 20 små barn dödades, kallade han sin mörkaste dag som president; hans försök att skärpa vapenlagarna föll i senaten. En rad uppmärksammade fall där svarta amerikaner dödades av polis ledde till proteströrelsen Black Lives Matter, och Obama – som förste svarte president – fick balansera mellan att sätta ord på svarta amerikaners erfarenheter och att inte anklagas för att ta parti mot polisen. I invandringspolitiken införde han 2012 programmet DACA, som skyddade hundratusentals unga papperslösa som kommit till USA som barn från utvisning, sedan kongressen misslyckats med en bredare reform.
Viktiga händelser år för år
| År | Händelse |
|---|---|
| 2009 | Tillträder som förste svarte president; stimulanspaketet antas; Nobels fredspris |
| 2010 | Sjukvårdsreformen ACA och finansmarknadslagen Dodd-Frank antas; stort republikanskt segerval i november |
| 2011 | Usama bin Ladin dödas i Abbottabad; sista stridsstyrkorna lämnar Irak; lånetakskris |
| 2012 | DACA införs; Obama vinner omvalet mot Mitt Romney |
| 2013 | “Röda linjen” i Syrien; regeringsnedstängning; strulig lansering av sjukförsäkringssajten |
| 2014 | Flygkampanj mot IS inleds; närmande till Kuba tillkännages; klimatöverenskommelse med Kina |
| 2015 | Iranavtalet sluts; Parisavtalet antas; Högsta domstolen legaliserar samkönade äktenskap |
| 2016 | Historiskt besök i Havanna; Merrick Garland blockeras; Donald Trump vinner presidentvalet |
Slutet på eran: valet 2016
Obamas sista år färgades av kampen om vem som skulle efterträda honom. När domaren Antonin Scalia i Högsta domstolen dog i februari 2016 nominerade Obama den ansedde juristen Merrick Garland – men senatens republikanska majoritet vägrade ens hålla utfrågningar, med motiveringen att platsen borde tillsättas av nästa president. Blockaden saknade motstycke i modern tid och blev en symbol för hur normerna i Washington förändrats. I november 2016 besegrade Donald Trump demokraternas kandidat Hillary Clinton. För Obama var det ett bittert slut: efterträdaren hade byggt sin politiska profil delvis på att ifrågasätta honom och lovade riva upp stora delar av hans politik. Obama lämnade ämbetet i januari 2017 med höga popularitetssiffror – klart högre än när han var mitt i regeringsvärvet.
Efter presidenttiden
Den 10 januari 2017 höll Obama sitt avskedstal i Chicago, staden där allt börjat. Han varnade för hoten mot demokratin – polarisering, ojämlikhet och en offentlighet där medborgare inte längre kan enas om grundläggande fakta – och avslutade med samma ord som burit honom genom två valrörelser: “Yes we can. Yes we did.” Tio dagar senare deltog han vid Trumps installation och lämnade Washington med helikopter, enligt traditionen för avgående presidenter.
Familjen Obama bröt med traditionen att lämna Washington och bodde kvar i staden tills yngsta dottern gått ut skolan. Som tidigare president har Obama valt en förhållandevis tillbakadragen offentlig roll. Han har byggt upp Obama Foundation, som arbetar med ledarskapsprogram för unga världen över, och driver bygget av Obama Presidential Center på södra sidan av Chicago – de kvarter där han en gång arbetade som samhällsorganisatör.
Han har också blivit något av en mediepersonlighet. Tillsammans med Michelle Obama startade han produktionsbolaget Higher Ground, som gör filmer, dokumentärer och poddar, bland annat den Oscarsbelönade dokumentären American Factory. Första delen av hans presidentmemoarer, A Promised Land (2020, på svenska Ett förlovat land), blev en global försäljningssuccé, liksom Michelles Becoming två år tidigare. Politiskt har han valt sina tillfällen: han kampanjade aktivt för Joe Biden 2020 och för Kamala Harris 2024, och räknas fortfarande som en av demokraternas mest effektiva talare. Men han har medvetet undvikit att dag för dag kommentera sina efterträdares beslut, i linje med den informella regel som säger att tidigare presidenter inte ska skugga den sittande.
Eftermäle: hur bedöms Barack Obama idag?
I de rankningar där historiker och statsvetare betygsätter presidenter hamnar Obama genomgående högt, oftast bland de tio till femton främsta. Det är en ovanligt stark placering för en så pass nyligen avgången president, samtidigt som bedömningen av honom fortfarande är färskvara – historiker brukar påpeka att ett eftermäle sätter sig först efter flera decennier.
På plussidan brukar bedömare lyfta fram flera saker:
- Det historiska genombrottet i sig: att USA valde en svart president sågs världen över som ett bevis på landets förmåga till förnyelse, oavsett vad man tyckte om hans politik.
- Krishanteringen 2009: ekonomin vände från fritt fall till en lång period av tillväxt och sjunkande arbetslöshet, och bilindustrin räddades.
- Sjukvårdsreformen: ACA gav miljontals människor försäkring och flyttade varaktigt gränsen för vad staten anses ansvara för, även om reformen förblev omstridd.
- Personlig integritet: hans administration var påfallande fri från personliga skandaler under åtta år, och även motståndare erkände ofta hans retoriska förmåga och familjens värdighet i rollen.
Kritiken kommer från flera håll och ser olika ut. Från höger beskrivs Obama som en president som utvidgade statens makt över sjukvård och ekonomi, ökade statsskulden och styrde för mycket genom dekret förbi kongressen. Från vänster hörs i stället besvikelsen: att bankerna räddades men få bankchefer ställdes till svars, att sjukvårdsreformen inte gick längre, att drönarkriget trappades upp och att Guantánamo aldrig stängdes. Utrikespolitiskt pekar kritiker på Syrien, Libyen och att IS kunde växa fram som tecken på en alltför försiktig hållning, medan försvarare menar att han klokt undvek nya storkrig efter Irakerfarenheten.
En annan återkommande fråga i eftermälet är polariseringen. Obama lovade 2008 att ena ett splittrat land, men lämnade ett USA som var mer politiskt delat än när han kom. Hur mycket av det som var hans ansvar tvistar forskare om. Många pekar på att motpartens strategi från dag ett var total blockad, och att motreaktionen mot den förste svarte presidenten delvis hade rasistiska undertoner. Andra menar att Obama själv bidrog genom att driva igenom sin största reform utan bred förankring. Klart är att flera av hans avtryck – Parisavtalet, Iranavtalet, DACA – byggde på beslut som en efterträdare kunde riva upp, vilket också skedde. Det har blivit ett läroboksexempel på skillnaden mellan att stifta lag genom kongressen och att regera per dekret, en dynamik som säger mycket om hur det amerikanska systemet med delad makt fungerar i praktiken. Striderna om hans arv – sjukvården, klimatet, invandringen – står i centrum av amerikansk politik än idag.
Vanliga frågor om Barack Obama
Vad är Barack Obama mest känd för?
Han är mest känd för att vara USA:s förste svarte president, för sjukvårdsreformen Affordable Care Act (“Obamacare”) och för att ha gett ordern om räden som dödade Usama bin Ladin 2011. Hans hantering av finanskrisen 2009 och Parisavtalet om klimatet hör också till det mest omtalade.
När var Obama president?
Barack Obama var president från den 20 januari 2009 till den 20 januari 2017, alltså två fulla mandatperioder. Han vann valen 2008 mot John McCain och 2012 mot Mitt Romney. Konstitutionen tillåter högst två val till presidentposten, så han kunde inte ställa upp igen 2016.
Varför fick Obama Nobels fredspris?
Nobelkommittén gav honom priset i oktober 2009 för hans ansträngningar att stärka internationell diplomati, med särskild hänvisning till visionen om en kärnvapenfri värld. Beslutet var omdiskuterat eftersom han bara suttit några månader på posten, och Obama sade själv att han inte tyckte att han förtjänade det ännu.
Vad är Obamacare?
Obamacare är smeknamnet på sjukvårdsreformen Affordable Care Act från 2010. Den förbjöd försäkringsbolag att neka sjuka människor försäkring, subventionerade försäkringar för låg- och medelinkomsttagare och utvidgade programmet Medicaid. Omkring 20 miljoner fler amerikaner fick försäkring, men reformen antogs utan republikanska röster och är fortfarande politiskt omstridd.
Vad gör Barack Obama idag?
Han leder Obama Foundation, bygger sitt presidentcentrum i Chicago och driver produktionsbolaget Higher Ground tillsammans med Michelle Obama. Han skriver böcker – memoarerna A Promised Land kom 2020 – och kampanjar för demokratiska kandidater i valrörelser, men undviker att kommentera dagspolitiken löpande.
Vem kom före och efter Obama som president?
Obama efterträdde republikanen George W. Bush, som var president 2001–2009, och efterträddes av republikanen Donald Trump i januari 2017. Att Vita huset gick från Bush till Obama till Trump speglar hur pendeln svängt kraftigt mellan partierna i amerikansk politik under 2000-talet.
Källor
Den här sidan bygger på uppgifter från etablerade amerikanska källor om presidenterna och deras tid vid makten:
- The White House – officiell biografi över Barack Obama. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Obamas presidentskap, inrikes- och utrikespolitik. millercenter.org
- Barack Obama Presidential Library – arkivmaterial, dokument och tidslinjer från presidenttiden. obamalibrary.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska fakta och bakgrund. britannica.com
- National Archives – officiella dokument, bland annat presidentdekret och lagtexter. archives.gov