Andrew Johnson (1808–1875) var USA:s sjuttonde president och styrde landet mellan 1865 och 1869. Han hade aldrig gått en dag i skolan, började sitt yrkesliv som skräddare och blev president av en enda anledning: Abraham Lincoln mördades sex veckor in på sin andra mandatperiod. Plötsligt stod en sydstatsdemokrat i spetsen för det segrande Nordstaterna, i det ögonblick då landet skulle avgöra vad segern i inbördeskriget egentligen skulle betyda.
Det gick inte bra. Johnsons fyra år i Vita huset blev en enda lång strid med kongressen om rekonstruktionen (Reconstruction) – återuppbyggnaden av Södern och frågan om vilka rättigheter de omkring fyra miljoner frigivna slavarna skulle få. Johnson ville släppa tillbaka sydstaterna snabbt och på milda villkor, motarbetade det fjortonde tillägget till konstitutionen och använde sitt veto oftare än någon president före honom. Kongressen svarade med att köra över honom, gång på gång, och till slut med något som aldrig tidigare hänt: 1868 ställdes Johnson som förste president i historien inför riksrätt (impeachment). Han friades med en enda rösts marginal.
Den här sidan berättar hela historien: den fattige skräddarlärlingen som klättrade genom alla politiska nivåer, senatorn som trotsade sin egen delstat när Södern lämnade unionen, och presidenten som förlorade kampen om freden. Sist tittar vi på eftermälet – varför historiker i dag räknar Johnson till de allra sämsta presidenterna i amerikansk historia. Vill du se var han hör hemma i den långa raden av statschefer finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Andrew Johnson
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 29 december 1808 i Raleigh, North Carolina |
| Död | 31 juli 1875 nära Elizabethton i Tennessee, efter en stroke |
| Parti | Demokrat; valdes 1864 på Nationella unionspartiets (National Union Party) lista tillsammans med republikanen Lincoln |
| Mandatperiod | 15 april 1865 – 4 mars 1869 |
| Vicepresident | Ingen – posten stod tom under hela hans tid (regler för att ersätta en vicepresident kom först med det 25:e tillägget 1967) |
| Maka | Eliza McCardle Johnson; på grund av hennes svaga hälsa sköttes värdinnerollen oftast av dottern Martha Johnson Patterson |
| Företrädare | Abraham Lincoln |
| Efterträdare | Ulysses S. Grant |
| Yrke före politiken | Skräddare |
| Känd för | Striden med kongressen om rekonstruktionen, motståndet mot de frigivnas rättigheter och den första riksrätten mot en president 1868 |
Uppväxt och tidig karriär
Om Andrew Jackson var den förste presidenten som föddes i fattigdom, så var Andrew Johnson den som föddes i den djupaste. Ingen amerikansk president har startat längre ner på samhällsstegen. Den bakgrunden formade allt: hans självbild som den vanlige vite arbetarens försvarare, hans hat mot Söderns plantageägararistokrati – och hans envishet, som med tiden skulle stelna till ren oförmåga att kompromissa.
Skräddarlärlingen som rymde
Andrew Johnson föddes den 29 december 1808 i en liten stuga i Raleigh i North Carolina. Fadern Jacob var vaktmästare och stadens klockringare, modern Mary tvätterska. När Andrew var tre år dog fadern, enligt traditionen efter att ha dragit upp två drunknande män ur en iskall flod. Familjen sjönk ännu djupare i fattigdom. Någon skolgång blev det aldrig – Johnson är den ende amerikanske presidenten som aldrig gått i skola en enda dag.
I stället band modern honom och brodern William som lärlingar hos skräddaren James Selby. Avtalet innebar i praktiken att pojkarna var bundna att arbeta åt Selby tills de fyllde tjugoett. I skräddarverkstaden lärde sig Andrew yrket – och något mer. Det var vanligt att någon läste högt för skräddarna medan de sydde, ofta ur tal av berömda politiker. Pojken som inte kunde läsa själv lärde sig alfabetet med hjälp av verkstadens besökare och slukade orden. Talekonsten blev hans väg ut.
År 1824 fick bröderna nog. De rymde från lärlingskapet, och Selby annonserade i tidningen efter dem med en utlovad belöning på tio dollar – en annons som i dag är ett berömt historiskt dokument. Andrew arbetade som skräddare i South Carolina, återvände hem, misslyckades med att lösa ut sig ur kontraktet och drog till slut västerut över bergen. År 1826, sjutton år gammal, slog han sig ner i småstaden Greeneville i östra Tennessee.
Eliza och skräddarverkstaden i Greeneville
I Greeneville öppnade Johnson en egen skrädderiverkstad, och 1827 gifte han sig med den sextonåriga skomakardottern Eliza McCardle. Han var själv arton – inget presidentpar har gift sig yngre. Eliza hade fått ordentlig skolundervisning och blev sin mans lärare: hon förbättrade hans läsning och skrivning och lärde honom räkna medan han satt vid sybordet. Paret fick fem barn, och skrädderiet gick bra. Johnson köpte fastigheter, byggde upp ett välstånd och köpte med tiden även slavar – som mest ägde han ett tiotal förslavade människor. Den fattige arbetaren som gjort klassresan såg inget motsägelsefullt i det. Slaveriet var för honom en del av den samhällsordning han själv klättrat i.
Verkstaden blev något av en politisk klubb där stadens män samlades för att diskutera. Johnson upptäckte att han kunde tala, och att folk lyssnade. Han gick med i en debattklubb, tränade retorik som andra tränar idrott och byggde sig en politisk bas bland hantverkare och småbönder – de vita arbetande män han hela livet kallade “folket”.
Klättringen genom alla nivåer
Få amerikanska politiker har avverkat en så komplett karriärstege som Johnson. Det gick steg för steg, nästan utan avbrott, i över trettio år:
- År 1829 valdes han in i Greenevilles stadsfullmäktige, och 1834 blev han stadens borgmästare.
- År 1835 tog han plats i Tennessees delstatskongress, där han med ett kort avbrott satt i båda kamrarna fram till 1843.
- Åren 1843–1853 satt han fem mandatperioder i representanthuset (House of Representatives) i Washington som demokrat.
- Åren 1853–1857 var han guvernör i Tennessee i två perioder.
- År 1857 valdes han till senator för Tennessee – och nådde därmed den nationella politikens finrum.
Hans profil var densamma hela vägen: den enkle mannens kandidat, misstänksam mot banker, eliter och statliga utgifter, och hängiven en enda stor idé – att staten skulle ge bort mark till vanliga nybyggare. Johnson drev frågan om en hemmanslag (Homestead Act) i åratal mot motstånd från Söderns plantageägare, som fruktade att fri jord i väst skulle bli ett hot mot slavekonomin. Lagen antogs till slut 1862, när sydstaterna lämnat kongressen, och blev en av 1800-talets viktigaste reformer. Det är ett av historiens ironiska sidospår att Johnsons mest bestående politiska bidrag kom när han själv inte längre satt i kammaren.
Vägen till Vita huset
Fram till 1860 var Johnson en ganska typisk sydstatsdemokrat: slavägare, anhängare av delstaternas rättigheter och motståndare till abolitionisterna. Det som gjorde honom unik var vad som hände när unionen sprack.
Senatorn som vägrade följa Södern
Efter Lincolns valseger 1860 började sydstaterna en efter en lämna unionen. Tennessee följde med i juni 1861. Men Johnson gjorde något ingen annan gjorde: han var den ende senatorn från en utbrytarstat som behöll sin plats i senaten och öppet fördömde secessionen som förräderi. I uppmärksammade tal i december 1860 förklarade han att konstitutionen inte gav någon delstat rätt att lämna unionen. Priset var högt. I Södern brändes han som docka, hans egendom i Greeneville beslagtogs och familjen tvingades fly. I Norden blev han över en natt en hjälte – beviset på att det fanns unionslojala män även i Södern.
Hur kunde en slavägare från Tennessee välja Nordens sida? Svaret säger mycket om mannen. Johnsons lojalitet gällde inte slaveriets fiender – han försvarade slaveriet ännu vid krigets början – utan unionen som sådan, och hans gamla fiendskap mot plantagearistokratin spelade in. I hans ögon var secessionen de rika plantageägarnas uppror, ett svek mot vanligt folk. Bakgrunden till konflikten, från slaverifrågan till kriget, finns utförligt beskriven på sidan om amerikanska inbördeskriget.
Militärguvernör i Tennessee
År 1862, när unionsarméerna erövrat större delen av Tennessee, utnämnde Lincoln Johnson till militärguvernör över delstaten med uppdraget att återupprätta en lojal civil styrelse. Det var ett farligt och otacksamt jobb. Nashville hotades av sydstatstrupper, och Johnson styrde med hård hand: han avsatte illojala ämbetsmän, lät arrestera fientligt sinnade präster och redaktörer och vägrade lämna staden ens när den var nära att belägras. Under krigets gång svängde han också i slaverifrågan. Insikten att slaveriet bar upp upproret fick honom att stödja emancipationen, och 1864 förklarade han inför en folkmassa av svarta invånare i Nashville att han ville vara deras “Moses” som ledde dem till frihet. Orden skulle senare få en bitter klang.
Valet 1864 och katastrofen vid installationen
Inför valet 1864 behövde Lincoln bredda sin koalition. Republikanerna gick fram under namnet Nationella unionspartiet (National Union Party) för att kunna samla även krigslojala demokrater, och som ny vicepresidentkandidat valdes just Johnson – sydstatsmannen som stått upp för unionen. Signalen var tydlig: detta var inte ett partis krig utan hela nationens. Lincoln och Johnson vann stort över demokraten George McClellan.
Johnsons start på den nya posten blev pinsam. Vid installationen den 4 mars 1865 var han försvagad efter en tyfoidfeber och hade druckit whisky för att orka. Resultatet blev ett sluddrande, osammanhängande tal inför hela Washingtoneliten. Lincoln försvarade honom efteråt – “Andy är ingen fyllerist”, ska han ha sagt – men skadan var skedd, och ryktet om Johnson som drinkare följde honom sedan livet ut, trots att inget tyder på att han vanemässigt missbrukade alkohol.
Mordet på Lincoln
Sex veckor senare var kriget i praktiken vunnet. Den 14 april 1865, fem dagar efter sydstatsgeneralen Lees kapitulation, sköts Abraham Lincoln av John Wilkes Booth på Fords teater i Washington. Mordet var en del av en större komplott: en av Booths medsammansvurna hade i uppdrag att samma kväll döda även Johnson på hans hotell, men tappade modet och gjorde aldrig något försök. Lincoln dog på morgonen den 15 april, och några timmar senare svors Johnson in som president i sitt hotell. Nationen i sorg satte sitt hopp till honom. Radikala republikaner i kongressen gjorde det också – Johnson hade under kriget talat hårt om att förräderi måste straffas, och många trodde att han skulle bli hårdare mot Södern än den milde Lincoln. De skulle bli grundligt besvikna, fast åt andra hållet.
Presidenttiden (1865–1869)
Johnson ärvde den svåraste fredsuppgiften i USA:s historia. Kriget hade kostat omkring 750 000 människor livet enligt moderna beräkningar. Södern låg i ruiner. Elva delstater befann sig i ett konstitutionellt ingenmansland, och fyra miljoner människor hade just frigjorts ur slaveriet – utan jord, utan pengar och i de flesta fall utan lagliga rättigheter. Tre frågor krävde svar. På vilka villkor skulle sydstaterna återinträda i unionen? Vad skulle hända med rebellionens ledare? Och vilken plats skulle de frigivna få i det nya Amerika? Om svaren bestämde presidenten och kongressen helt olika saker – och det är den konflikten som definierar Johnsons presidenttid.
Presidentens egen rekonstruktion 1865
Ödet gav Johnson ett unikt tillfälle. Kongressen var inte samlad under större delen av 1865, och han valde att genomföra återuppbyggnaden på egen hand, genom dekret. I maj 1865 utfärdade han en amnestiproklamation som gav de flesta sydstatsbor tillbaka sina medborgerliga rättigheter och sin egendom – utom slavarna – mot en enkel trohetsed. Höga befattningshavare och rika plantageägare undantogs, men de kunde ansöka om personlig benådning hos presidenten. Och Johnson benådade generöst: tusentals ansökningar beviljades. Mannen som lovat att förräderi skulle straffas fann uppenbart en tillfredsställelse i att se den gamla aristokratin komma till honom som supplikanter.
Samtidigt utsåg han provisoriska guvernörer och lät sydstaterna välja nya församlingar. Kraven för återinträde var få: förklara secessionen ogiltig, avskriva krigsskulderna och godkänna det trettonde tillägget, som avskaffade slaveriet i hela landet och ratificerades i december 1865. Någon rösträtt eller andra rättigheter för de frigivna krävdes inte. Johnson ansåg att sådana frågor tillhörde delstaterna – och han sade öppet att USA skulle förbli de vita männens land. I sitt årliga budskap till kongressen 1867 skrev han att de svarta saknade förmåga till självstyre. Hans rasism var inte en bisak utan en bärande del av hans politik, och den styrde hans vägval genom hela presidenttiden.
Ett av de mest konkreta besluten gällde jorden. Under krigets slutskede hade unionsarmén upplåtit övergiven och beslagtagen plantagemark åt frigivna familjer, mest känt genom general Shermans order om jordlotter längs kusten i South Carolina och Georgia – ursprunget till uttrycket “fyrtio tunnland och en mula”. Tiotusentals frigivna hade börjat bruka egen jord och såg den som grunden för sin nya frihet. Johnson beordrade att marken skulle lämnas tillbaka till de benådade tidigare ägarna. Familjer som just börjat så sina första egna skördar drevs bort, ofta av samma armé som gett dem jorden. För mannen som byggt sin karriär på kravet att staten skulle ge vanligt folk mark var det ett talande vägval: hemmanstanken gällde, men inte för svarta.
Resultatet i Södern kom snabbt. De nya delstatsförsamlingarna, fyllda av gamla konfederationsmän, antog under 1865 och 1866 så kallade svarta koder (Black Codes) – lagar som formellt erkände de frigivnas frihet men i praktiken band dem vid tvångsarbete, förbjöd dem att äga mark i vissa delstater, vittna mot vita eller röra sig fritt. Georgia valde konfederationens tidigare vicepresident Alexander Stephens till senator. För många i Norden såg det ut som om Södern förlorat kriget men höll på att vinna freden.
Brytningen med kongressen 1866
När kongressen samlades i december 1865 vägrade den att godkänna de sydstatsdelegater som valts under Johnsons plan. Republikanerna dominerade båda kamrarna, och även måttfulla ledamöter ansåg att de frigivnas grundläggande rättigheter måste skyddas innan Södern släpptes in igen. Det fanns fortfarande utrymme för kompromiss. Johnson valde konfrontation.
I februari 1866 lade han in sitt veto mot en förlängning av Frigivnas byrå (Freedmen’s Bureau), den federala myndighet som gav mat, skolor och rättshjälp åt frigivna och krigsdrabbade i Södern. I mars vetade han medborgarrättslagen (Civil Rights Act of 1866), som gav alla födda i USA medborgarskap och lika rätt inför lagen. Hans motiveringar var desamma: lagarna gynnade svarta på de vitas bekostnad och kränkte delstaternas rättigheter. Kongressen svarade i april med att anta medborgarrättslagen över hans veto – första gången i USA:s historia som en stor lag drevs igenom mot presidentens uttryckliga nej. Några månader senare kördes han över även om Frigivnas byrå. Maktbalansen hade skiftat, och vill du förstå hur veto och åsidosättande fungerar i det amerikanska systemet finns en genomgång på sidan om presidentämbetet.
Striden om det fjortonde tillägget
För att skydda medborgarrätten mot framtida presidenter och domstolar skrev kongressen 1866 in principerna i konstitutionen: det fjortonde tillägget slog fast att alla som föds i USA är medborgare och att ingen delstat får neka någon person likhet inför lagen eller ett rättssäkert förfarande. Det är i dag en av de viktigaste delarna av hela den amerikanska konstitutionen. Johnson kunde inte stoppa tillägget med veto – konstitutionstillägg går inte den vägen – men han gjorde vad han kunde: han fördömde det offentligt och uppmanade sydstaterna att vägra ratificera. Alla utom hans eget Tennessee följde rådet. Därmed låste han fast konflikten. Kongressen hade erbjudit ratificering av tillägget som Söderns väg tillbaka in i unionen; när den vägen blockerades återstod bara hårdare metoder.
Sommaren 1866 visade också vad som stod på spel. I maj dödade vita mobbar och poliser ett fyrtiotal svarta invånare i Memphis, och i juli massakrerades ett trettiotal svarta deltagare vid ett rösträttsmöte i New Orleans. Våldet chockade Norden och underminerade Johnsons påstående att Södern kunde sköta omställningen själv.
“Swing Around the Circle” – talturnén som slog fel
Inför kongressvalet hösten 1866 gjorde Johnson något ovanligt för sin tid: han gav sig ut på personlig kampanjturné genom Norden, den så kallade “Swing Around the Circle”. Turnén blev ett fiasko. Johnson, van vid gränslandets råa valmöten, lät sig provoceras av burop, skrek tillbaka mot hecklare, jämförde sina motståndare med förrädare och sig själv med en martyr. Tidningarna frossade i skildringarna av en president som skällde med folkmassorna. Valet blev en jordskredsseger för republikanerna, som nu hade mer än två tredjedels majoritet i båda kamrarna – tillräckligt för att köra över varje veto. Från och med nu bestämde kongressen, och presidenten kunde bara bromsa.
Kongressens rekonstruktion – och en president som obstruerar
I mars 1867 antog kongressen, över Johnsons veto, den första rekonstruktionslagen (Reconstruction Act). Söderns tio kvarvarande utbrytarstater delades in i fem militärdistrikt under arméns kontroll. För att bli återinsläppta måste de skriva nya författningar framtagna av väljare av båda hudfärgerna, ge svarta män rösträtt och ratificera det fjortonde tillägget. Fler lagar följde samma år för att täppa till kryphål. Det var en radikal omgestaltning av Södern – och den amerikanska demokratin: för första gången strömmade hundratusentals svarta män till valurnorna, och de första svarta ledamöterna i delstatsförsamlingar och så småningom i kongressen valdes.
Johnson kunde inte stoppa lagarna, men som överbefälhavare och chef för förvaltningen kunde han sabotera dem. Han bytte ut generaler som tillämpade lagarna energiskt mot mer försonligt sinnade, lät sina justitieutlåtanden tolka lagarna så snävt som möjligt och uppmuntrade med sin retorik Söderns vita att hålla emot. Historiker ser i dag denna obstruktion som en av hans mest ödesdigra insatser: den förlängde osäkerheten, gav det växande vita våldet – bland annat den nybildade Ku Klux Klan – politisk ryggtäckning och bidrog till att rekonstruktionen till slut kunde rullas tillbaka.
I kongressen växte samtidigt övertygelsen att presidenten själv var problemet. För att skydda sina verktyg antog kongressen i mars 1867, återigen över veto, ämbetsmannalagen (Tenure of Office Act). Den förbjöd presidenten att avskeda ämbetsmän som tillsatts med senatens godkännande utan att senaten också godkände avskedandet. Måltavlan var uppenbar: krigsminister Edwin Stanton, radikalernas man i Johnsons egen regering och den som styrde armén i Södern. Fällan var gillrad. Frågan var om Johnson skulle kliva i den.
Riksrätten 1868 – friad med en röst
Det gjorde han. I augusti 1867 stängde Johnson av Stanton och satte general Ulysses S. Grant som tillförordnad krigsminister. När senaten i januari 1868 underkände avstängningen lämnade Grant tillbaka ämbetet till Stanton – till Johnsons ilska. Den 21 februari 1868 gick presidenten ett steg längre: han avskedade Stanton rakt av, i öppen utmaning mot lagen. Stanton vägrade gå och barrikaderade sig bokstavligen i krigsministeriet. Tre dagar senare, den 24 februari 1868, röstade representanthuset med siffrorna 126 mot 47 för att ställa presidenten inför riksrätt. Det hade aldrig hänt förut i USA:s historia.
Elva åtalspunkter formulerades. De flesta handlade om avskedandet av Stanton och brott mot ämbetsmannalagen; en handlade om att Johnson i sina tal hade försökt dra kongressen inför “vanära, förlöjligande och förakt”. Rättegången hölls i senaten under våren 1868, med chefsdomaren i Högsta domstolen (Supreme Court) Salmon P. Chase som ordförande, precis som konstitutionen kräver när en president står åtalad. Bland åklagarna från representanthuset fanns radikalernas åldrande ledare Thaddeus Stevens. Johnsons försvarsadvokater argumenterade att ämbetsmannalagen var grundlagsstridig, att den i vart fall inte omfattade Stanton – som ju tillsatts av Lincoln, inte av Johnson – och att en president inte kunde avsättas för en lagtolkningstvist.
Utanför rättssalen skötte Johnson för ovanlighetens skull sitt spel skickligt. Han höll tyst, lät via mellanhänder förstå att han skulle sluta sabotera rekonstruktionslagarna om han friades och utsåg den respekterade generalen John Schofield till ny krigsminister – ett lugnande besked till tveksamma senatorer. Många måttfulla republikaner oroade sig dessutom för prejudikatet: skulle riksrätt bli ett vapen som kongressen kunde rikta mot varje president den ogillade? Och nästa man i tronföljden, senatens tillförordnade talman Benjamin Wade, var för radikal även för många partivänner.
Den 16 maj 1868 röstade senaten om den elfte åtalspunkten. Det krävdes två tredjedelar – 36 av 54 senatorer – för fällande dom. Resultatet blev 35 mot 19. En enda röst fattades. Sju republikaner hade röstat för att fria, med senatorn Edmund Ross från Kansas som den mest omtalade. Tio dagar senare gav omröstningar om ytterligare två punkter exakt samma siffror, och rättegången avbröts. Johnson satt kvar, men som en försvagad president under sin sista tid vid makten. Ämbetsmannalagen som allt kretsat kring urholkades senare och upphävdes till slut helt; Högsta domstolen har i efterhand gjort klart att presidenten har rätt att avskeda sina ministrar.
| Datum | Riksrätten mot Johnson steg för steg |
|---|---|
| Augusti 1867 | Johnson stänger av krigsminister Stanton och utser Grant till tillförordnad krigsminister |
| Januari 1868 | Senaten underkänner avstängningen; Grant lämnar tillbaka posten till Stanton |
| 21 februari 1868 | Johnson avskedar Stanton i öppen strid med ämbetsmannalagen; Stanton vägrar lämna sitt kontor |
| 24 februari 1868 | Representanthuset röstar för riksrättsåtal med siffrorna 126 mot 47 – det första mot en president någonsin |
| Mars 1868 | Rättegången inleds i senaten med chefsdomare Salmon P. Chase som ordförande; elva åtalspunkter läggs fram |
| 16 maj 1868 | Omröstning om elfte åtalspunkten: 35 röster för fällande dom, 19 för friande – en röst under två tredjedelar |
| 26 maj 1868 | Två ytterligare åtalspunkter ger exakt samma siffror; rättegången avslutas och Johnson sitter kvar |
Utrikespolitiken: Alaska och Mexiko
Mitt i allt inrikespolitiskt kaos nådde administrationen två utrikespolitiska framgångar, båda med utrikesminister William H. Seward som drivande kraft. År 1867 köpte USA Alaska från Ryssland för 7,2 miljoner dollar. Kritiker hånade affären som “Sewards dårskap” (Seward’s Folly) och kallade det väldiga landområdet en värdelös isbox, men senaten godkände avtalet, och eftervärlden har haft lätt att se vem som skrattade sist: Alaska visade sig rymma guld, olja och ett enormt strategiskt värde. Samtidigt satte Seward diplomatisk press på Frankrike, som under inbördeskriget installerat kejsaren Maximilian i Mexiko i strid med Monroedoktrinen. De franska trupperna drogs tillbaka 1866–1867, och Maximilians regim föll. Båda framgångarna brukar dock i första hand skrivas på Sewards konto snarare än presidentens.
Slutet på mandatperioden
Johnson hoppades in i det sista på en egen fortsättning. Han sökte demokraternas presidentnominering sommaren 1868, men partiet valde New Yorks tidigare guvernör Horatio Seymour, som i sin tur förlorade valet mot krigshjälten Grant. Som en sista markering utfärdade Johnson på juldagen 1868 en villkorslös amnesti för alla som deltagit i upproret, inklusive konfederationens president Jefferson Davis. Han vägrade också att närvara vid Grants installation i mars 1869 – de två männen föraktade varandra öppet efter Stantonaffären – och blev därmed en av få presidenter som bojkottat sin efterträdares tillträde.
| År | Viktiga händelser under Johnsons presidenttid |
|---|---|
| 1865 | Lincoln mördas och Johnson tillträder (april); amnestiproklamationen och presidentens egen rekonstruktion; sydstaterna antar de första svarta koderna; trettonde tillägget avskaffar slaveriet (december) |
| 1866 | Veton mot Frigivnas byrå och medborgarrättslagen; kongressen kör över ett presidentveto om en stor lag för första gången; fjortonde tillägget antas av kongressen; massakrer i Memphis och New Orleans; “Swing Around the Circle” och republikansk jordskredsseger i kongressvalet |
| 1867 | Rekonstruktionslagarna delar in Södern i militärdistrikt (över veto); ämbetsmannalagen antas (över veto); Alaska köps från Ryssland; Johnson stänger av krigsminister Stanton |
| 1868 | Stanton avskedas; representanthuset väcker riksrättsåtal (februari); senaten friar Johnson med en rösts marginal (maj); fjortonde tillägget ratificeras; Grant vinner presidentvalet; julamnesti för alla konfederater |
| 1869 | Johnson lämnar Vita huset och bojkottar Grants installation (mars) |
Efter presidenttiden
Johnson återvände till Greeneville som en bitter man, men han var inte färdig med politiken. Han ville ha upprättelse, och han ville ha den på den scen där han förödmjukats: i senaten. Två försök misslyckades – ett senatsval 1869 och ett försök att nå representanthuset 1872. Men i januari 1875 valde Tennessees delstatskongress honom faktiskt till senator, och i mars tog han sitt säte i den kammare som sju år tidigare varit en enda röst från att avsätta honom. Han är än i dag den ende före detta presidenten som blivit senator. Vid ett specialsammanträde samma vår höll han ett uppmärksammat tal – riktat, föga förvånande, mot president Ulysses S. Grant och dennes politik.
Triumfen blev kort. Under ett besök hos sin dotter nära Elizabethton i Tennessee drabbades Johnson av en stroke, och den 31 juli 1875 dog han, 66 år gammal. I enlighet med hans önskan sveptes kroppen i den amerikanska flaggan och ett exemplar av konstitutionen lades under hans huvud. Han ligger begravd i Greeneville, på en kulle som i dag ingår i en nationell minnesplats över honom.
Eftermäle: hur bedöms Andrew Johnson idag?
Få presidenters anseende har rest en så lång väg – nedåt. Under 1900-talets första hälft behandlades Johnson ofta förvånansvärt milt. Den då dominerande historikerskolan såg rekonstruktionen som ett misstag, ett övergrepp av hämndlystna radikaler på ett besegrat Söder, och i den berättelsen blev Johnson en tapper försvarare av konstitutionen mot en maktfullkomlig kongress. Riksrätten framställdes som ren partipolitisk förföljelse, och senatorerna som friade honom hyllades som samvetshjältar, bland annat i John F. Kennedys bok “Profiles in Courage” från 1956.
Sedan medborgarrättsrörelsen på 1950- och 60-talen har bilden vänts upp och ner. När historiker på allvar började väga in de frigivnas perspektiv framstod rekonstruktionen inte längre som ett övergrepp utan som ett ofullbordat demokratiskt genombrott – och Johnson som den som gjorde mest för att sabotera det. Dagens forskning lyfter fram att hans motstånd mot medborgarrättslagen, det fjortonde tillägget och de frigivnas rättigheter inte var en jurists principfasthet utan bottnade i en öppet uttalad övertygelse om vit överhöghet. Hans milda politik gav den gamla sydstatseliten tid att omgruppera, hans retorik och benådningar gav det rasistiska våldet draghjälp, och hans kompromisslöshet förstörde varje chans till en bredare uppgörelse om Söderns framtid.
I de rankningar av presidenterna som forskare regelbundet gör hamnar Johnson numera därför i den absoluta botten, ofta bland de tre sämsta tillsammans med James Buchanan och Franklin Pierce. Bedömningen brukar sammanfattas i tre punkter:
- Han fick ett historiskt tillfälle att forma freden efter inbördeskriget och använde det till att återinsätta den gamla ordningen så långt det gick, i stället för att skydda de fyra miljoner människor som just frigjorts.
- Hans oförsonlighet mot kongressen förvandlade en svår men hanterbar politisk uppgift till en konstitutionell kris, som kulminerade i den första riksrätten mot en president.
- Hans agerande bidrog till att Söderns svarta befolkning inom några årtionden berövades sina nyvunna rättigheter igen – ett dröjsmål för medborgarrätten som varade i nästan ett sekel.
Vissa saker brukar ändå nämnas till hans fördel: klassresan från analfabet skräddarlärling är unik, hans lojalitet mot unionen 1861 krävde verkligt mod, hemmanslagen bar hans avtryck och Alaskaköpet skedde på hans vakt. Och riksrättsfrågan bedöms fortfarande som juridiskt tveksam – många forskare som dömer ut Johnsons politik anser samtidigt att just åtalet mot honom stod på svag rättslig grund. Men i huvudfrågan är dagens historiker påfallande eniga. Johnson hade fel man på fel plats vid fel tillfälle kunnat vara en ursäkt; hos honom var det ett val. Han visste vad kongressen ville skydda, och han bekämpade det med ämbetets alla medel.
Vanliga frågor om Andrew Johnson
Varför ställdes Andrew Johnson inför riksrätt?
Den formella orsaken var att han avskedade krigsminister Edwin Stanton i strid med ämbetsmannalagen (Tenure of Office Act), som krävde senatens godkännande för sådana avsked. Den verkliga bakgrunden var den långa maktkampen om rekonstruktionen, där Johnson systematiskt motarbetade kongressens politik för Södern och de frigivnas rättigheter.
Hur nära var det att Johnson fälldes?
Så nära det går att komma. I senaten röstade 35 senatorer för fällande dom och 19 för friande – en enda röst under de två tredjedelar som konstitutionen kräver. Sju republikaner röstade mot sitt eget parti för att fria honom, och omröstningar om tre olika åtalspunkter slutade alla med exakt samma siffror.
Var Andrew Johnson demokrat eller republikan?
Han var demokrat under hela sin karriär. Att han 1864 blev vicepresident under republikanen Lincoln berodde på att de ställde upp tillsammans för Nationella unionspartiet, en tillfällig valallians mellan republikaner och krigslojala demokrater. Som president hamnade han därför i konflikt med den republikanska kongressmajoritet han aldrig tillhört.
Varför rankas Johnson så lågt av historiker?
Framför allt för hans agerande under rekonstruktionen. Han motarbetade medborgarrättslagen, det fjortonde tillägget och de frigivnas rättigheter, benådade den gamla sydstatseliten och lät de svarta koderna och det rasistiska våldet växa fram utan federalt ingripande. Moderna rankningar placerar honom därför oftast bland de två, tre sämsta presidenterna i USA:s historia.
Vad hade Andrew Johnson för utbildning?
Ingen alls – han är den ende presidenten som aldrig gått i skola. Han lärde sig grunderna i läsning som skräddarlärling, och hans hustru Eliza McCardle lärde honom skriva bättre och räkna efter att de gift sig. Resten byggde han själv genom läsning och debattträning.
Vad hände med Andrew Johnson efter presidenttiden?
Han återvände till Tennessee och kämpade sig efter två misslyckade försök tillbaka till Washington: 1875 blev han den ende före detta presidenten som valts in i senaten. Bara några månader senare, den 31 juli 1875, dog han av en stroke. Han begravdes insvept i flaggan, med ett exemplar av konstitutionen under huvudet.
Källor
Sidan bygger på etablerade historiska källor, bland annat följande:
- The White House – officiella biografier över presidenterna och deras makar. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av varje presidents liv och ämbetstid. millercenter.org
- National Archives – originaldokument om riksrätten 1868, amnestiproklamationerna och konstitutionstilläggen. archives.gov
- Library of Congress – samtida tidningar, brev och dokument från Johnsons tid. loc.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska översiktsartiklar och bakgrund om rekonstruktionen. britannica.com
- White House Historical Association – historiskt material om presidenterna och Vita huset. whitehousehistory.org