Andrew Jackson (1767–1845) var USA:s sjunde president och styrde landet mellan 1829 och 1837. Han var den förste presidenten som föddes i fattigdom, den förste som kom från området väster om Appalacherna och den förste som på allvar hämtade sin makt direkt från folket snarare än från den politiska eliten. Hans anhängare kallade honom “Old Hickory” – seg och hård som hickoryträ – och såg honom som den vanlige mannens beskyddare mot bankirer och privilegierade politiker.
Men få amerikanska presidenter är så omstridda. Samma man som byggde det moderna Demokratiska partiet och gav presidentämbetet en helt ny tyngd drev också igenom Indian Removal Act, lagen som ledde till tvångsförflyttningen av tiotusentals urfolksamerikaner och till dödsmarschen Trail of Tears, där tusentals cherokeser och andra dog. Han ägde dessutom under sin livstid hundratals förslavade människor och byggde sin förmögenhet på deras arbete. Jacksons liv rymmer med andra ord både den amerikanska demokratins genombrott och några av dess mörkaste kapitel.
Den här sidan går igenom hela historien: den hårda uppväxten, krigshjältens väg till makten, de åtta dramatiska åren i Vita huset och den pågående striden om hans eftermäle. Vill du se var Jackson passar in i den längre raden av statschefer finns en samlad översikt över alla USA:s presidenter.
Snabbfakta om Andrew Jackson
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 15 mars 1767 i Waxhaws-området på gränsen mellan North och South Carolina |
| Död | 8 juni 1845 på plantagen The Hermitage utanför Nashville, Tennessee |
| Parti | Demokratiska partiet (Democratic Party) |
| Mandatperiod | 4 mars 1829 – 4 mars 1837 (två mandatperioder) |
| Vicepresidenter | John C. Calhoun (1829–1832), Martin Van Buren (1833–1837) |
| Maka | Rachel Jackson (dog i december 1828, strax före tillträdet); systerdottern Emily Donelson skötte värdinnerollen i Vita huset |
| Företrädare | John Quincy Adams |
| Efterträdare | Martin Van Buren |
| Yrke före politiken | Advokat, domare, plantageägare och general |
| Känd för | Den folkliga demokratin, segern vid New Orleans, bankstriden, nullifikationskrisen samt Indian Removal Act och Trail of Tears |
Uppväxt och tidig karriär
Ingen tidigare president hade en bakgrund som liknade Jacksons. Hans sex företrädare var alla välutbildade män från etablerade familjer i Virginia eller Massachusetts. Jackson var föräldralös vid fjorton, bar ärr efter en brittisk officers sabel och hade i praktiken skapat sig själv. Den historien blev senare hans starkaste politiska tillgång.
En fattig barndom i gränslandet
Andrew Jackson föddes den 15 mars 1767 i Waxhaws, ett fattigt nybyggarområde på gränsen mellan North och South Carolina. Exakt på vilken sida av gränsen han föddes är faktiskt fortfarande omtvistat – båda delstaterna gör anspråk på honom. Föräldrarna var skotsk-irländska invandrare som lämnat Carrickfergus på Irland bara två år tidigare. Fadern, som också hette Andrew, dog i en olycka några veckor innan sonen föddes. Modern Elizabeth uppfostrade ensam tre pojkar hos släktingar.
Det amerikanska frihetskriget slog sönder familjen helt. Läs mer om den konflikten på sidan om amerikanska revolutionen. Som trettonåring tjänstgjorde Andrew som kurir åt de amerikanska styrkorna. År 1781 togs han och brodern Robert till fånga av britterna. När en brittisk officer beordrade Andrew att putsa hans stövlar vägrade pojken – och officeren högg honom med sin sabel över huvudet och handen. Ärren bar han hela livet, liksom hatet mot Storbritannien. Bröderna smittades av smittkoppor i fångenskapen, och Robert dog kort efter frisläppandet. Äldste brodern Hugh hade redan dött efter ett slag 1779. Samma år, 1781, dog också modern i kolera medan hon vårdade amerikanska krigsfångar i Charleston. Vid fjorton års ålder var Andrew Jackson helt ensam i världen.
Utbildning och advokatbanan
Någon egentlig skolgång fick Jackson aldrig. Han lärde sig läsa och skriva i enkla gränslandsskolor, och hans stavning förblev egensinnig livet ut. Men han var intelligent, energisk och orädd. I mitten av 1780-talet läste han juridik som lärling hos advokater i Salisbury i North Carolina, och 1787 fick han rätt att praktisera som advokat. Året därpå flyttade den tjugoettårige juristen västerut till nybyggarstaden Nashville, i det område som 1796 skulle bli delstaten Tennessee.
I Nashville gick det snabbt. Jackson blev allmän åklagare, köpte och sålde mark i stor skala och började driva affärer – bland annat handel med förslavade människor, något som var lagligt men som redan då hade sina kritiker och som väger tungt i dagens bedömning av honom. Han blev en del av traktens elit och gifte sig 1791 med Rachel Donelson, dotter till en av Nashvilles grundarfamiljer. Äktenskapet fick en juridisk skugga: Rachels skilsmässa från hennes förste man visade sig inte vara formellt avslutad, och paret fick gifta om sig 1794. Den detaljen skulle politiska motståndare gräva upp årtionden senare, med grymma anklagelser om bigami som Jackson aldrig förlät.
Duellanten, generalen och slaget vid New Orleans
Jacksons temperament var legendariskt. Han deltog i flera dueller, och 1806 dödade han advokaten Charles Dickinson som förolämpat Rachel. Själv träffades han av en kula som sattes nära hjärtat och aldrig kunde opereras bort. Han levde med den, och med smärtorna, resten av livet. Hetsigheten var dock bara ena sidan av mannen. Mot familj, vänner och soldater kunde han vara påfallande lojal och omtänksam, och han och Rachel, som själva förblev barnlösa, tog till sig flera barn – bland dem en creekpojke, Lyncoya, som föräldralös hittats på slagfältet. Motsägelserna i hans person går igen i hela hans politiska gärning.
Politiskt avancerade han tidigt: han var med och skrev Tennessees författning, blev delstatens allra förste ledamot av representanthuset (House of Representatives) 1796, satt en kort period i senaten och tjänstgjorde sedan som domare i Tennessees högsta domstol. Men det var som befälhavare för Tennessees milis han blev känd i hela landet. Under 1812 års krig mot Storbritannien ledde han sina soldater så hårt och uthålligt att de gav honom smeknamnet Old Hickory.
Under kriget krossade Jackson först creekfolkets så kallade Red Sticks i slaget vid Horseshoe Bend i mars 1814. I fredsavtalet som följde tvingade han creekerna att lämna ifrån sig över 80 000 kvadratkilometer mark – en tidig fingervisning om hur han såg på urfolkens rättigheter. Den 8 januari 1815 kom sedan triumfen som gjorde honom till nationalhjälte: slaget vid New Orleans. Jacksons brokiga styrka av soldater, milismän, frivilliga och pirater tillfogade en brittisk elitarmé enorma förluster, medan de egna förlusterna var anmärkningsvärt små. Att fredsavtalet i Gent redan var undertecknat när slaget stod – nyheten hade inte hunnit fram – spelade ingen roll för legenden. Jackson blev det unga USA:s störste levande hjälte.
År 1818 ledde han ett omstritt fälttåg mot seminolerna i spanska Florida, där han utan tydligt mandat intog spanska fästen och lät avrätta två brittiska medborgare. Kritiken i Washington var hård, men resultatet blev att Spanien sålde Florida till USA, och Jackson utsågs kort till territoriets guvernör. Hans rykte som handlingskraftig – och hänsynslös – var därmed cementerat.
Vägen till Vita huset
Krigshjälten Jackson var vid 1820-talets början den mest folkkäre mannen i USA. Politiska bakspelare i Tennessee såg potentialen och lanserade honom som presidentkandidat 1822, och året därpå valdes han på nytt in i senaten för att synas i Washington. Frågan var om en man utan de gamla eliternas meriter verkligen kunde nå landets högsta ämbete. Svaret skulle komma i två steg, ett bittert och ett triumfartat.
Valet 1824 och “den korrupta uppgörelsen”
I presidentvalet 1824 ställde fyra kandidater upp, alla formellt från samma parti: Jackson, utrikesministern John Quincy Adams, finansministern William Crawford och talmannen Henry Clay. Jackson fick flest folkliga röster och flest elektorsröster – 99 mot Adams 84 – men ingen nådde den majoritet som krävdes. Då gick avgörandet enligt konstitutionen till representanthuset, där varje delstat hade en röst. Clay, som själv slagits ut, ställde sitt stöd bakom Adams, och Adams valdes till president. När Adams sedan utsåg Clay till utrikesminister exploderade Jacksons läger. De kallade det “the corrupt bargain” – den korrupta uppgörelsen: folkets vilja hade köpslagits bort i slutna rum.
Något bevis för en uttalad överenskommelse har aldrig hittats, och Adams var personligen hederlig. Men politiskt spelade det ingen roll. Jackson avgick från senaten och ägnade fyra år åt en enda sak: revansch.
Valet 1828 och det nya partiet
Kampanjen inför 1828 förändrade amerikansk politik i grunden. Den skicklige senatorn Martin Van Buren från New York byggde ihop en bred koalition av Jacksonanhängare i syd och nord – med lokala partiorganisationer, vänligt sinnade tidningar, parader och kampanjprylar. Ur den koalitionen växte det moderna Demokratiska partiet fram, det äldsta ännu existerande partiet i USA. Samtidigt hade allt fler delstater slopat kraven på egendom för rösträtt, så att de flesta vita män nu fick rösta. Väljarkåren mer än fördubblades jämfört med 1824, och valdeltagandet sköt i höjden. Politik blev för första gången något som berörde vanliga människor på bred front, med torgmöten, fackeltåg och hickorystänger resta på byarnas torg. Hur amerikanska presidentval fungerar i dag kan du läsa om i guiden om val i USA.
Valrörelsen 1828 blev också en av de smutsigaste i landets historia. Adams sida anklagade Jackson för mord på soldater han låtit avrätta och tryckte upp flygblad prydda med likkistor. Rachels gamla skilsmässohistoria drogs fram, och hon kallades öppet för äktenskapsbryterska. Jacksons sida svarade med grova anklagelser mot Adams. När rösterna räknats hade Jackson vunnit stort, med 178 elektorsröster mot Adams 83. Men segern fick ett tragiskt efterspel: i december 1828, veckor före installationen, dog Rachel hastigt av vad som troligen var en hjärtattack. Jackson gick till graven övertygad om att motståndarnas smutskastning hade dödat henne.
| Presidentval | Jacksons resultat | Utgång |
|---|---|---|
| 1824 | Flest folkröster och flest elektorsröster (99), men ingen majoritet | Representanthuset valde John Quincy Adams – “den korrupta uppgörelsen” |
| 1828 | 178 elektorsröster mot Adams 83 | Klar seger; Jackson blev USA:s sjunde president |
| 1832 | 219 elektorsröster mot Henry Clays 49 | Omval med bred marginal, tolkat som folkets stöd i bankstriden |
Installationen i mars 1829 blev en symbol i sig. Tusentals vanliga medborgare strömmade till Washington, och mottagningen i Vita huset urartade i trängsel där möbler slogs sönder och presidenten fick föras ut i säkerhet. Eliten fasade. Folket hade, bokstavligen, klivit in i maktens finrum.
Presidenttiden (1829–1837)
Jacksons åtta år som president hör till de mest omvälvande i amerikansk historia. Han omdefinierade själva ämbetet: från en förvaltare som verkställde kongressens vilja till en folkvald ledare som ansåg sig företräda hela nationen och som inte tvekade att använda alla maktmedel. Han lade in veto tolv gånger – fler än alla sina sex företrädare tillsammans – och han använde vetot inte bara mot lagar han ansåg grundlagsstridiga utan mot lagar han helt enkelt ogillade. Den synen på presidentmakten lever kvar än i dag, vilket du kan läsa mer om i guiden om presidentämbetet.
Ett tidigt exempel på hans nya sätt att använda vetot kom redan 1830, när han stoppade ett förslag om att staten skulle finansiera en landsväg i Maysville i Kentucky. Vägen låg helt inom en enda delstat, resonerade Jackson, och då var den delstatens sak – inte hela nationens. Beslutet retade upp anhängarna av stora federala infrastruktursatsningar, med Henry Clay i spetsen, men det visade tydligt vad Jackson menade med begränsad statsmakt: en stat som varken gynnar särintressen med privilegier eller med skattepengar.
Folkets president – och belöningssystemet
Jackson såg valsegern som ett mandat att rensa upp i Washington. Han införde principen om “rotation i ämbetet”: statliga tjänster skulle inte vara livstidsegendom för en elit utan kunna skötas av vanliga dugliga medborgare – och gärna av lojala anhängare. Kritikerna gav systemet ett namn som fastnat: spoils system, ungefär “bytessystemet”, efter uttrycket “to the victor belong the spoils” – åt segraren hör bytet. I praktiken byttes ungefär en tiondel av alla federala tjänstemän ut, men principen att valsegrar skulle belönas med jobb kom att prägla amerikansk politik i över ett halvsekel, tills den ledde till så mycket korruption att systemet reformerades på 1880-talet.
Jackson litade mer på en informell krets av rådgivare och tidningsmän än på sin formella regering. Kretsen kallades spefullt “the Kitchen Cabinet” – köksregeringen. Hans första mandatperiod skakades också av den så kallade Eatonaffären, en socialt förödande konflikt där ministerfruar, ledda av vicepresident John C. Calhouns hustru, frös ut krigsminister John Eatons hustru Peggy på grund av rykten om hennes förflutna. Jackson, som såg paralleller till förtalet av Rachel, tog rasande parti för paret Eaton. Konflikten bidrog till att han 1831 lät upplösa nästan hela regeringen – och till den definitiva brytningen med Calhoun. Vinnare blev utrikesminister Martin Van Buren, som ställt sig på Jacksons sida och som belönades med vicepresidentposten under andra mandatperioden.
Under ytan på dessa personstrider byggdes samtidigt något bestående: en modern partiapparat. Demokraterna under Jackson utvecklade nationella partikonvent för att utse presidentkandidater, ett nät av lojala tidningar som förde ut budskapet och lokala organisationer som mobiliserade väljare i varje county. Motståndarna – en brokig allians av Clays anhängare, bankvänner och Jacksonhatare – svarade med att bilda ett eget parti, whigpartiet (the Whig Party). Namnet var en pik: whigs kallades de som en gång gjort motstånd mot den brittiske kungen, och i deras ögon var Jackson just en kung, “King Andrew I”. Tvåpartisystemet i modern mening föddes alltså i reaktionerna på en enda man.
Indian Removal Act och Trail of Tears
Det beslut som i dag väger tyngst i bedömningen av Jackson är hans politik mot USA:s urfolk. Den måste beskrivas som den var: en statligt organiserad tvångsförflyttning som kostade tusentals människor livet.
Bakgrunden var trycket från vita nybyggare i södern. I Georgia, Alabama och Mississippi levde de så kallade fem civiliserade stammarna – cherokeser, choctawer, chickasawer, creeker och seminoler – på mark som var deras enligt fördrag med den amerikanska staten. Flera av folken, särskilt cherokeserna, hade dessutom gjort precis det som vita politiker länge krävt: de brukade jorden, byggde skolor, antog en skriven författning och gav ut en egen tidning. Det hjälpte inte. Marken var bördig bomullsjord, guld hade hittats i Georgia, och delstaterna krävde att urfolken skulle bort.
Jackson ställde sig helhjärtat på delstaternas sida. I maj 1830 undertecknade han Indian Removal Act, lagen om tvångsförflyttning av indianer, som gett honom rätt att förhandla fram avtal där folken skulle byta sin mark i öst mot områden väster om Mississippifloden, i nuvarande Oklahoma. Lagen var omstridd redan i sin samtid – den drevs igenom med knapp majoritet i representanthuset, och motståndare i kongressen och bland kristna missionärer fördömde den som ett svek mot ingångna fördrag. Jackson framställde politiken som välvillig: folken skulle “räddas” undan trycket från nybyggarna. För de berörda var verkligheten en annan. Avtalen slöts ofta under hot, med mutor eller med utbrytargrupper som saknade mandat, och flyttarna genomfördes med bristfällig utrustning, usel mat och obefintlig sjukvård.
Cherokesernas kamp i domstol
Cherokeserna valde att kämpa med lagens hjälp. Två gånger nådde deras sak Högsta domstolen (Supreme Court). I målet Worcester mot Georgia 1832 slog chefsdomare John Marshall fast att cherokesnationen var ett eget samhälle där Georgias lagar inte gällde – en principiellt stor seger. Men domen blev verkningslös, eftersom varken Georgia eller Jackson gjorde något för att följa den. Det berömda citatet “John Marshall har fattat sitt beslut, låt honom nu verkställa det” tillskrivs ofta Jackson, men historiker tvivlar på att han någonsin sade orden. Hans passivitet sade dock samma sak i handling.
År 1835 skrev en liten utbrytargrupp bland cherokeserna under fördraget i New Echota, där hela folkets mark såldes – trots att huvudhövdingen John Ross och den stora majoriteten protesterade. Ross lämnade in namnlistor till kongressen med tusentals underskrifter, en överväldigande del av hela cherokesnationen, och förklarade att fördraget var ogiltigt eftersom det slutits av män utan mandat. Det hjälpte inte. Senaten godkände fördraget med en enda rösts marginal, och därmed hade fördrivningen fått laglig form.
Dödsmarschen västerut
Själva tvångsförflyttningarna pågick under hela 1830-talet. Choctawerna fördrevs först, med start 1831, och redan där dog tusentals av köld, svält och kolera. Creeker och chickasawer följde. Seminolerna i Florida gjorde väpnat motstånd, vilket utlöste det långa och blodiga andra seminolekriget. För cherokeserna kom slutet 1838, året efter att Jackson lämnat Vita huset: under hans efterträdare Van Buren drev amerikanska soldater ihop omkring 16 000 cherokeser i läger och tvingade dem västerut, till fots och i vagnar, ofta mitt i vintern. Uppskattningsvis 4 000 människor – ungefär var fjärde – dog av sjukdomar, umbäranden och utmattning. Cherokeserna kallade vandringen den väg där de grät. Eftervärlden känner den som Trail of Tears, tårarnas väg.
Vittnesmålen från marschen är svåra att läsa. Soldater som deltog beskrev senare hur familjer drevs ur sina hus med minuters varsel, hur gamla och sjuka tvingades gå vidare i snöstorm och hur döda begravdes längs vägen, dag efter dag. En stor del av offren var barn och äldre. För cherokeserna är Trail of Tears än i dag ett nationellt trauma, och platserna längs rutten är i dag skyddade som historiskt minnesmärke.
Sammantaget tvångsförflyttades under 1830-talet tiotusentals människor ur de sydöstra folken, och forskningen räknar med att tusentals – sannolikt över tio tusen om alla folken räknas in – miste livet som en direkt följd. Politiken var Jacksons mest personliga projekt: han hade drivit frågan sedan sina år som general, och han försvarade den till sin död. I dag beskriver historiker den allmänt som etnisk rensning, och den är huvudskälet till att hans plats i historien omvärderats i grunden.
Bankstriden – kampen mot “monstret”
Den fråga som dominerade Jacksons båda mandatperioder inrikespolitiskt var striden om USA:s centralbank, Second Bank of the United States. Banken var ett privat bolag med statligt privilegium: den förvarade statens pengar, styrde kreditgivningen och leddes av den aristokratiske Nicholas Biddle i Philadelphia. För Jackson var den ett “monster” – en ansvarslös maktkoncentration som gynnade rika aktieägare, däribland utländska, på vanligt folks bekostnad.
Vetot 1832
Bankens tillstånd löpte ut 1836, men Henry Clay och Daniel Webster övertalade Biddle att ansöka om förnyelse redan valåret 1832. Tanken var att tvinga fram ett veto som skulle skada Jackson i valet. Kongressen antog förnyelsen, och Jackson svarade den 10 juli 1832 med ett av de mest berömda vetona i amerikansk historia. Vetobudskapet var något nytt: ett direkt tilltal till folket, där presidenten anklagade “de rika och mäktiga” för att böja lagarna till sin egen fördel. Är det statens uppgift att göra de rika rikare? Jacksons svar var nej – staten skulle ge alla samma skydd men ingen särskilda privilegier. Clays plan slog fel fullständigt. I valet 1832 krossade Jackson honom med 219 elektorsröster mot 49.
Insättningarna flyttas och senaten protesterar
Omvald och stärkt bestämde sig Jackson för att inte vänta ut bankens tillstånd utan döda den direkt. Han beordrade att statens pengar skulle flyttas från banken till utvalda delstatsbanker, som kritikerna döpte till “pet banks” – kelgrisbanker. Två finansministrar vägrade eller tvekade och fick gå innan den lojale Roger Taney verkställde ordern. Biddle svarade med att strama åt krediten hårt för att framtvinga en omsvängning, vilket bara bekräftade Jacksons bild av banken som en fara för demokratin. Banken förlorade och upphörde som centralbank när tillståndet löpte ut. Den levde vidare en tid som vanlig delstatsbank i Pennsylvania men gick så småningom omkull. USA skulle sedan stå utan centralbank i nästan åttio år, ända tills Federal Reserve skapades 1913 – en direkt följd av den misstro mot centraliserad finansmakt som Jackson gjort till folklig politik.
Misstroendeförklaringen som ströks
Senaten, ledd av Clay, svarade i mars 1834 med något som aldrig hänt förr eller senare: en formell misstroendeförklaring (censure) mot en sittande president, för att han ansågs ha överskridit sina befogenheter. Jackson protesterade rasande. Hans anhängare arbetade i tre år för att få beslutet upphävt, och i januari 1837, veckor före hans avgång, strök senaten högtidligt misstroendet ur sitt protokoll.
Bankstriden fick också ekonomiska efterverkningar. I januari 1835 kunde Jackson fira att hela den federala statsskulden var avbetald – den enda gången i USA:s historia som landet varit skuldfritt. Men åren av vild markspekulation, som delvis eldats på av de många delstatsbankernas frikostiga sedelutgivning, oroade honom. År 1836 utfärdade han därför Specie Circular, ett dekret om att statlig mark bara fick betalas med guld och silver. Åtstramningen bidrog, tillsammans med internationella kreditfaktorer, till den svåra ekonomiska krisen paniken 1837 – som exploderade i knät på hans efterträdare.
Nullifikationskrisen – unionen mot South Carolina
Om bankstriden visade Jacksons misstro mot koncentrerad ekonomisk makt, visade nullifikationskrisen hans järnhårda försvar av unionen. Bakgrunden var de höga skyddstullarna 1828 och 1832, som gynnade nordstaternas industri men fördyrade importen för södern. I South Carolina växte en teori fram, formulerad av ingen mindre än Jacksons egen vicepresident John C. Calhoun: en delstat hade rätt att ogiltigförklara – nullifiera – federala lagar den ansåg grundlagsstridiga, och som yttersta utväg lämna unionen.
Motsättningen blev öppen redan 1830, vid en middag där Jackson reste sig, såg på Calhoun och utbringade skålen “Vår federala union – den måste bevaras” (“Our Federal Union – it must be preserved”). I november 1832 satte South Carolina teorin i verket och förklarade tulllagarna ogiltiga inom delstatens gränser. Jackson svarade med en proklamation som kallade nullifikation för uppror och förräderi mot den nation folket – inte delstaterna – hade skapat. Han lät förstärka de federala forten i Charleston och fick kongressen att anta Force Bill, som gav honom rätt att driva in tullarna med militär om så krävdes. Samtidigt öppnade han för en reträttväg: Henry Clay förhandlade fram en kompromisstull som sänkte tullarna stegvis. South Carolina drog tillbaka sin nullifikation, och krisen var över utan blodsutgjutelse.
Utgången blev ett prejudikat med lång skugga. Jackson hade slagit fast att ingen delstat ensam kan upphäva federal lag eller lämna unionen – argument som Abraham Lincoln skulle luta sig mot när sydstaterna gjorde just det 1861. Vägen från nullifikationskrisen till inbördeskriget beskrivs närmare på sidan om USA:s politiska historia.
Attentatet, utrikespolitiken och Texas
I januari 1835 blev Jackson den förste amerikanske president som utsattes för ett mordförsök. En arbetslös målare, Richard Lawrence, riktade två pistoler mot honom utanför Kapitolium – och båda klickade. Den 67-årige presidenten gick till motangrepp med sin käpp innan omgivningen hann ingripa. Lawrence bedömdes vara sinnessjuk och spärrades in på vårdinrättning.
Utrikespolitiskt var Jacksons linje enkel: hävda USA:s intressen hårt men undvik krig. Han löste en gammal tvist med Frankrike om ersättning för kapade amerikanska fartyg genom en kombination av öppna hot och tyst diplomati, tills Paris betalade. Han öppnade den lönsamma handeln med brittiska Västindien som varit stängd för amerikanska fartyg. Och när amerikanska nybyggare i Texas gjorde uppror mot Mexiko och utropade en egen republik 1836 höll han emot kraven på snabb annektering, som riskerade både krig med Mexiko och en explosiv strid om slaveriets utbredning. Först under sina sista dagar som president erkände han formellt Texas självständighet.
Hur gick det då med löftet om att företräda folket mot eliterna? Svaret beror helt på vem som räknades till folket. För vita män utan egendom innebar Jacksonåren ett verkligt demokratiskt genombrott: fler fick rösta, fler engagerade sig och politiken blev en massrörelse. För urfolken, de förslavade och i praktiken även för kvinnorna innebar samma år ingenting av detta – och för de sydöstra urfolken innebar de katastrof. Den dubbelheten är omöjlig att förbigå när man summerar hans presidenttid.
| År | Viktiga händelser under Jacksons presidenttid |
|---|---|
| 1829 | Jackson tillträder; den kaotiska folkfesten i Vita huset; rotationsprincipen för statliga tjänster införs |
| 1830 | Indian Removal Act undertecknas; skålen “Vår federala union – den måste bevaras” riktas mot Calhoun |
| 1831 | Eatonaffären kulminerar och nästan hela regeringen byts ut; choctawernas tvångsförflyttning inleds |
| 1832 | Vetot mot centralbanken; Worcester mot Georgia; South Carolina nullifierar tullarna; Jackson omväljs stort |
| 1833 | Force Bill och kompromisstullen löser nullifikationskrisen; statens insättningar flyttas från banken |
| 1834 | Senaten riktar en unik misstroendeförklaring mot Jackson |
| 1835 | Statsskulden helt avbetald; mordförsöket utanför Kapitolium; fördraget i New Echota; andra seminolekriget bryter ut |
| 1836 | Specie Circular utfärdas; centralbankens federala tillstånd löper ut; Texas förklarar sig självständigt |
| 1837 | Misstroendet stryks ur senatens protokoll; Jackson erkänner Texas och lämnar över till Van Buren |
Efter presidenttiden
I mars 1837 lämnade Jackson över makten till sin handplockade efterträdare Martin Van Buren och återvände till plantagen The Hermitage utanför Nashville. Han var 70 år, sjuklig och ekonomiskt trängd – adoptivsonen Andrew Jackson Jr. hade skött affärerna illa, och den gamle presidenten tvingades låna pengar och sälja mark för att rädda gården. Plantagen drevs som tidigare med förslavade arbetare; vid Jacksons död levde omkring 150 förslavade människor på The Hermitage.
Pensionären Jackson släppte aldrig politiken. Bara veckor efter maktskiftet slog paniken 1837 till, och han stöttade lojalt Van Burens hårt kritiserade krishantering. Han fortsatte skriva brev, ta emot politiska besökare och styra i kulisserna. Inför valet 1844 spelade han en avgörande roll när han övergav Van Buren – som motsatte sig annektering av Texas – till förmån för Tennessee-skyddslingen James K. Polk, som delade Jacksons expansionslinje och vann. Att Texas till slut anslöts till unionen våren 1845 räknade Jackson som en sista seger.
Andrew Jackson dog den 8 juni 1845 på The Hermitage, 78 år gammal, efter lång tids lidande av bland annat tuberkulos och vätskeansamlingar. Han begravdes i trädgården bredvid Rachel, under gravvården han själv låtit resa åt henne sjutton år tidigare.
Eftermäle: hur bedöms Andrew Jackson idag?
Få presidenter har rest så kraftigt i historikernas rankningar – åt båda hållen. Under lång tid, från 1800-talets slut och djupt in på 1900-talet, framställdes Jackson som demokratins store folkhjälte. Epoken fick till och med bära hans namn: den jacksonianska demokratin, tiden då rösträtten för vita män breddades, masspartierna föddes och vanligt folk på allvar klev in i politiken. I tidiga rankningar av presidenterna placerades han ofta bland de tio främsta, och det moderna Demokratiska partiet firade i generationer sina traditionella partimiddagar i Jeffersons och Jacksons namn. Historikern Arthur Schlesinger Jr:s prisbelönta bok om “Jacksons tidsålder” från 1945 satte tonen för en hel generation: Jackson framställdes som en föregångare till 1900-talets reformpresidenter, en man som ställde folkets intressen mot storfinansens.
De senaste årtiondena har bilden förändrats i grunden. När forskningen på allvar vänt blicken mot urfolkens och de förslavades erfarenheter har Indian Removal Act, Trail of Tears och Jacksons slaveri flyttat från fotnoterna till centrum av bedömningen. Tvångsförflyttningarna beskrivs i dag i historieskrivningen som etnisk rensning, beordrad av presidenten själv, med tusentals döda som följd. Jackson var dessutom inte någon passiv arvtagare till slaveriet utan en aktiv slavhandlare och plantageägare som bland annat annonserade efter förrymda förslavade med belöning för piskrapp. I moderna rankningar har han därför fallit påtagligt, och många demokratiska delstatspartier har strukit hans namn från sina middagar.
Samtidigt finns det sidor av Jacksons gärning som de flesta historiker fortsatt lyfter fram som betydelsefulla, och några som beundras. Hans kompromisslösa försvar av unionen under nullifikationskrisen gav Lincoln en grund att stå på. Hans omvandling av presidentämbetet till en folkvald motvikt mot kongressen formade det moderna ämbetet. Och partiväsendet han och Van Buren byggde blev själva stommen i amerikansk demokrati. Att han är omstridd betyder inte att han är bortglömd – tvärtom. Hans porträtt har hängts upp i Ovala rummet av presidenter som velat knyta an till hans folklighet, samtidigt som andra krävt att han ska bytas ut på 20-dollarsedeln, där hans ansikte funnits sedan 1928, till förmån för den tidigare förslavade frihetskämpen Harriet Tubman.
Kanske är det just detta som är Jacksons eftermäle: han förkroppsligar på en och samma gång den amerikanska demokratins löfte – att makten ska utgå från vanligt folk – och dess historiska gränser, där “folket” länge bara betydde vita män. Båda delarna är sanna, och båda behövs för att förstå honom.
Vanliga frågor om Andrew Jackson
Varför är Andrew Jackson så kontroversiell?
Främst på grund av Indian Removal Act och Trail of Tears, tvångsförflyttningen av tiotusentals urfolksamerikaner som kostade tusentals människor livet, samt för att han ägde och handlade med förslavade människor. Samtidigt hyllas han för att ha breddat demokratin för vita män och format det moderna presidentämbetet. Kontrasten gör honom till en av USA:s mest omdiskuterade presidenter.
Vad var Trail of Tears?
Trail of Tears, tårarnas väg, är namnet på tvångsförflyttningen av cherokeserna 1838–1839, då omkring 16 000 människor drevs från sina hem i sydöstra USA till nuvarande Oklahoma. Uppskattningsvis 4 000 dog av sjukdom, köld och umbäranden. Begreppet används ofta även om de övriga sydöstra folkens fördrivningar under 1830-talet, som följde av Jacksons Indian Removal Act.
Var Andrew Jackson den förste demokratiske presidenten?
Ja. Det moderna Demokratiska partiet växte fram ur koalitionen som bar Jackson till segern i valet 1828, organiserad av Martin Van Buren. Partiet är därmed USA:s äldsta ännu verksamma parti, och Jackson räknas som dess förste president.
Vad var spoils system?
Spoils system, bytessystemet, var principen att valsegraren belönade sina anhängare med statliga tjänster. Jackson införde det som “rotation i ämbetet” för att bryta elitens grepp om förvaltningen. Systemet ledde med tiden till utbredd korruption och reformerades på 1880-talet, efter mordet på president James A. Garfield.
Varför finns Andrew Jackson på 20-dollarsedeln?
Hans porträtt har funnits på sedeln sedan 1928, som en hedersbetygelse åt folkhjälten och demokratiseraren. Valet är ironiskt, eftersom Jackson själv misstrodde sedlar och centralbanker. Sedan 2010-talet finns planer på att i stället låta Harriet Tubman pryda sedeln, men bytet har skjutits upp flera gånger.
Hur dog Andrew Jackson?
Han dog den 8 juni 1845 på sin plantage The Hermitage utanför Nashville, 78 år gammal, försvagad av bland annat tuberkulos, kronisk smärta och vätskeansamlingar. Kroppen bar fortfarande kulan från duellen 1806. Han begravdes bredvid hustrun Rachel i plantagens trädgård.
Källor
Innehållet på den här sidan bygger på etablerade amerikanska historiska källor:
- Miller Center vid University of Virginia – fördjupade forskaressäer om Jacksons liv, presidenttid och eftermäle. millercenter.org
- The White House – officiell biografi över Andrew Jackson. whitehouse.gov
- Library of Congress – Jacksons brev och samlingar samt material om Indian Removal Act. loc.gov
- National Archives – originaldokument, bland annat vetobudskapet 1832 och fördragen med urfolken. archives.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska översikter och artiklar om Trail of Tears och nullifikationskrisen. britannica.com