Abraham Lincoln var USA:s president från 1861 till 1865, under den djupaste krisen i landets historia. Elva sydstater bröt sig loss ur unionen, och det amerikanska inbördeskriget kostade över 600 000 människor livet. Lincoln höll ihop det som fanns kvar av landet, ledde nordsidan till seger och drev igenom att slaveriet avskaffades. Sex dagar efter sydstaternas kapitulation sköts han till döds på en teater i Washington.
Hans livsberättelse är på många sätt den amerikanska drömmen i koncentrat. Han föddes i en stockstuga i Kentucky, gick i skolan mindre än ett år sammanlagt och lärde sig nästan allt på egen hand. Han misslyckades i affärer, förlorade val och betraktades länge som en provinspolitiker från Illinois. Ändå slutade det med att han blev den president som historiker oftast rankar som USA:s främsta.
Varför är just Lincoln så ihågkommen? Därför att han ställdes inför de två frågor som hade förföljt USA sedan grundandet – kunde unionen hålla ihop, och kunde ett land byggt på frihet fortsätta tillåta slaveri? – och besvarade båda. Svaren kom till ett fruktansvärt pris, men de formade det USA som finns idag.
Snabbfakta om Abraham Lincoln
| Fakta | Uppgift |
|---|---|
| Född | 12 februari 1809 i Hodgenville, Kentucky |
| Död | 15 april 1865 i Washington, D.C. (mördad) |
| Parti | Republikanerna (tidigare whigpartiet) |
| Mandatperiod | 4 mars 1861 – 15 april 1865 |
| Vicepresidenter | Hannibal Hamlin (1861–1865), Andrew Johnson (1865) |
| First lady | Mary Todd Lincoln |
| Företrädare | James Buchanan |
| Efterträdare | Andrew Johnson |
| Yrke före politiken | Advokat |
| Känd för | Ledde USA genom inbördeskriget och avskaffade slaveriet |
Uppväxt och tidig karriär
Stockstugan i Kentucky
Abraham Lincoln föddes den 12 februari 1809 i en stockstuga med ett enda rum, på en liten gård nära Hodgenville i Kentucky. Föräldrarna Thomas och Nancy Lincoln var enkla nybyggare. Fadern var snickare och jordbrukare som aldrig lärde sig mer än att nödtorftigt skriva sitt namn. Familjen levde på gränsen till fattigdom och flyttade dit jorden och möjligheterna fanns.
När Abraham var sju år flyttade familjen till Indiana. Två år senare, 1818, dog modern i så kallad mjölksjuka, en förgiftning som spreds via komjölk. Abraham var nio år gammal. Fadern gifte snart om sig med änkan Sarah Bush Johnston, och styvmodern blev en avgörande person i pojkens liv. Hon uppmuntrade hans läslust när fadern mest såg böcker som tidsspille. Lincoln kallade henne senare sin “ängel till mor”.
Uppväxten var hård fysiskt arbete: röja skog, hugga stängselstolpar, plöja. Bilden av Lincoln som “the rail-splitter”, mannen som klyver timmer till stängsel, föddes ur de här åren och blev senare en politisk tillgång. Väljarna såg en man som visste vad kroppsarbete var.
Den självlärde
Lincolns samlade skolgång blev mindre än tolv månader, utspridda över barndomen i tillfälliga skolor där en enda lärare undervisade i läsning, skrivning och räkning. Allt annat lärde han sig själv. Han lånade varje bok han kom över och läste dem tills han kunde dem: Bibeln, Aisopos fabler, “Robinson Crusoe”, en biografi över George Washington. Han skrev räkneövningar på en träspade när papper saknades och läste i skenet från eldstaden.
Den här självlärdheten präglade honom hela livet. Lincoln blev en av USA:s skickligaste skribenter utan att någonsin ha fått undervisning i retorik. Hans texter är korta, konkreta och rytmiska – han hade lärt sig språk genom att läsa högt och genom att lyssna på predikanter och kringresande advokater. Som vuxen plöjde han på egen hand igenom Euklides geometri för att träna sitt logiska tänkande. Det märks i hans politiska argumentation, som ofta är byggd som en bevisföring.
New Salem, soldattjänst och juridiken
År 1830 flyttade familjen vidare till Illinois. Året därpå lämnade Lincoln, nu 22 år, föräldrahemmet och slog sig ner i den lilla byn New Salem. Han hade redan gjort två långa flodresor med pråm ner till New Orleans, där han sett slavmarknaderna på nära håll. I New Salem prövade han det mesta: butiksbiträde, delägare i en lanthandel som gick omkull och lämnade honom med skulder han betalade av i åratal, postmästare och lantmätare.
År 1832 tjänstgjorde han några månader i milisen under Black Hawk-kriget, en konflikt med sauk- och fox-indianer. Han såg aldrig strid, men soldaterna i hans kompani valde honom till kapten – ett förtroende han senare beskrev som ett av de mest glädjande i sitt liv. Samma år gjorde han sitt första försök att bli invald i Illinois delstatskongress och förlorade. Två år senare, 1834, lyckades han och satt sedan fyra mandatperioder som whig.
Parallellt läste han in juridiken helt på egen hand, med lånade lagböcker som Blackstones “Commentaries”. År 1836 fick han sin advokatlicens och året därpå flyttade han till delstatshuvudstaden Springfield. Där byggde han upp en av regionens mest respekterade advokatpraktiker och red i åratal runt mellan domstolarna på landsbygden, i det som kallades kretsdomstolen. Åren i rätten gav honom två saker som senare visade sig ovärderliga: en förmåga att vinna en jury med enkla ord och tydlig logik, och ett rykte om obrottslig hederlighet. Smeknamnet “Honest Abe”, ärlige Abe, följde honom från de här åren och in i politiken.
År 1842 gifte han sig med Mary Todd, dotter till en välbärgad slavägarfamilj från Kentucky – ett äktenskap mellan två personer från helt olika världar. De fick fyra söner, av vilka bara den äldste, Robert, nådde vuxen ålder. Sonen Edward dog 1850, bara tre år gammal, och sorgen skulle följas av fler.
Vägen till Vita huset
En mandatperiod i kongressen – och en fråga som växte
År 1846 valdes Lincoln in i representanthuset (House of Representatives) i Washington. Han satt en enda mandatperiod och gjorde sig mest känd för att kritisera det pågående kriget mot Mexiko, vilket var impopulärt hemma i Illinois. Efter perioden återvände han till Springfield och advokatyrket, och han verkade själv betrakta sin politiska bana som i stort sett avslutad.
Det som drog honom tillbaka var slaverifrågan. År 1854 drev senatorn Stephen A. Douglas igenom Kansas-Nebraska Act, en lag som öppnade nya territorier för slaveri om nybyggarna själva röstade för det. För Lincoln var det ett brott mot idén att slaveriet var på väg att dö ut. Han började hålla tal igen, skarpare än tidigare. Lincoln var ingen radikal abolitionist – han krävde inte omedelbart avskaffande i sydstaterna – men han var orubblig på en punkt: slaveriet var fel och fick inte spridas till nya områden. När whigpartiet föll sönder anslöt han sig till det nybildade Republikanska partiet, som samlats kring just motståndet mot slaveriets utbredning.
Debatterna mot Douglas 1858
År 1858 utmanade Lincoln Douglas om dennes senatsplats för Illinois. Han inledde kampanjen med ett av sina mest kända tal, där han citerade Bibeln: “Ett hus i strid med sig självt kan inte bestå” (“A house divided against itself cannot stand”). USA kunde inte förbli varaktigt halvt slavland och halvt fritt, sade han – landet skulle till slut bli det ena eller det andra.
Under hösten möttes de två i sju stora utomhusdebatter runt om i Illinois, kända som Lincoln–Douglas-debatterna. Tusentals människor kom, och tidningar över hela landet tryckte referaten. Kontrasten var slående: Douglas var en nationell storpolitiker, kortväxt, välklädd och bombastisk; Lincoln var 193 centimeter lång, gänglig och lågmält metodisk. Debatterna handlade nästan uteslutande om slaveriet, om Dred Scott-domen och om vad självstyre i territorierna egentligen betydde.
Lincoln förlorade valet – på den tiden utsågs senatorer av delstatskongressen, och där hade Douglas anhängare majoritet. Men förlusten gjorde honom till ett nationellt namn. Debattreferaten gavs ut i bokform, och i februari 1860 höll han ett uppmärksammat tal vid Cooper Union i New York som visade östkustens republikaner att mannen från prärien var att räkna med.
Valet 1860 – segern som sprängde landet
Vid republikanernas konvent i Chicago i maj 1860 nominerades Lincoln till presidentkandidat, delvis för att han sågs som mindre kontroversiell än de mer namnkunniga rivalerna. Motståndarsidan var splittrad: Demokratiska partiet gick sönder på slaverifrågan och ställde upp med två kandidater, Douglas i norr och John C. Breckinridge i söder, medan ett fjärde parti nominerade John Bell. Hur det amerikanska valsystemet med elektorer fungerar kan du läsa mer om i vår guide om val i USA.
| Kandidat | Parti | Elektorsröster |
|---|---|---|
| Abraham Lincoln | Republikanerna | 180 |
| John C. Breckinridge | Syddemokraterna | 72 |
| John Bell | Konstitutionella unionspartiet | 39 |
| Stephen A. Douglas | Norddemokraterna | 12 |
Lincoln vann en klar majoritet av elektorsrösterna trots att han bara fick omkring 40 procent av folkrösterna, och i tio sydstater stod hans namn inte ens på valsedlarna. För södern var budskapet tydligt: en president kunde nu väljas helt utan deras röster, av ett parti som motsatte sig slaveriets utbredning. Redan i december 1860 lämnade South Carolina unionen. Sex stater följde innan Lincoln ens hunnit tillträda, och de utropade tillsammans Amerikas konfedererade stater (Confederate States of America) med Jefferson Davis som president.
Den avgående presidenten James Buchanan förklarade att utträdena var olagliga men att han saknade befogenhet att stoppa dem, och lät krisen växa fritt under sina sista månader. Det var det läget Lincoln ärvde när han i mars 1861 svors in som USA:s 16:e president.
Redan resan till huvudstaden blev en påminnelse om allvaret. Efter varningar om en mordkomplott i Baltimore tvingades Lincoln byta tåg och anlända till Washington i hemlighet, nattetid – något motståndarpressen hånade honom för i veckor. Hotbilden mot honom skulle bestå under hela presidenttiden.
Presidenttiden (1861–1865)
Lincolns hela presidenttid kom att handla om inbördeskriget. Kriget som helhet – fälttågen, slagen, generalerna – har en egen guide på sajten. Här fokuserar vi på Lincolns roll: besluten han fattade, varför han fattade dem och vad de fick för följder.
Krigsutbrottet och den första tiden
I sitt installationstal försökte Lincoln lugna södern. Han lovade att inte röra slaveriet där det redan fanns, men slog fast att unionen var evig och att ingen delstat kunde lämna den på egen hand. Han avslutade med en vädjan till “our better angels”, vår naturs bättre änglar. Det hjälpte inte. Den 12 april 1861 öppnade sydstatstrupper eld mot den federala befästningen Fort Sumter i South Carolinas hamn. Lincoln svarade med att kalla in 75 000 frivilliga soldater, vilket fick ytterligare fyra stater att gå över till konfederationen. Kriget var igång.
Få trodde då att det skulle vara i fyra år. Lincoln själv var ingen militär – hans samlade erfarenhet var månaderna i milisen 1832 – men han växte snabbt in i rollen som överbefälhavare. Han lånade strategiböcker från kongressbiblioteket och läste in krigskonsten på samma sätt som han en gång läst in juridiken. Hans strategiska grundtanke var enkel och visade sig riktig: norr hade fler människor, mer industri och mer järnväg, och om unionen pressade konfederationen på flera fronter samtidigt skulle söderns resurser till slut ta slut.
Anmärkningsvärt var också hur han satte ihop sin regering. I stället för att omge sig med lojala ja-sägare gav Lincoln de tyngsta posterna till sina besegrade rivaler från partikonventet: William Seward blev utrikesminister, Salmon Chase finansminister och Edward Bates justitieminister. Flera av dem ansåg öppet att fel man blivit president. Inom ett år hade Lincoln vunnit över de flesta av dem – Seward blev hans närmaste förtrogne – och regeringen av rivaler har gått till historien som ett skolexempel på politiskt självförtroende. Han ville ha landets starkaste män omkring sig, förklarade han, och i kristid hade nationen inte råd med något annat.
Utrikespolitiken handlade under hela kriget om en enda sak: att hålla Europas stormakter utanför. Konfederationen hoppades att Storbritanniens beroende av söderns bomull skulle tvinga fram ett erkännande. Närmast katastrof var det i slutet av 1861, när ett amerikanskt örlogsfartyg bordade det brittiska postfartyget Trent och grep två sydstatsdiplomater på väg till Europa. Britterna rasade och krigshot låg i luften, men Lincoln lät frisläppa diplomaterna med den torra kommentaren att ett krig i taget fick räcka. Diplomatin, i kombination med emancipationsproklamationen, höll Europa neutralt kriget ut.
Striden om generalerna
Lincolns största praktiska problem under krigets första hälft var hans egna generaler. General George McClellan byggde en utmärkt armé men vägrade i det längsta att använda den, och behandlade dessutom presidenten med öppet förakt. Lincoln prövade befälhavare efter befälhavare medan nederlagen staplades. Först 1864 hittade han rätt: Ulysses S. Grant, som segrat i väster, fick befälet över samtliga unionsarméer. I Grant fann Lincoln en general som delade hans syn att kriget bara kunde vinnas genom att oavbrutet angripa fiendens arméer, inte genom att erövra städer. Relationen mellan de två byggde på ömsesidigt förtroende: Lincoln lade sig inte i detaljerna, och Grant levererade. “Han slåss”, lär Lincoln ha svarat dem som krävde att Grant skulle avsättas efter de blodiga förlusterna – det var mer än han kunde säga om företrädarna.
Habeas corpus och kritiken på hemmaplan
Lincoln tog sig också befogenheter ingen president haft tidigare. Han upphävde rätten till habeas corpus – skyddet mot att fängslas utan rättegång – först längs känsliga järnvägslinjer och senare i större områden, vilket ledde till att tusentals misstänkta sydstatssympatisörer frihetsberövades utan dom. Kritiker, även i norr, ansåg att han trampade på konstitutionen. Lincoln försvarade sig med en motfråga: skulle alla lagar utom en efterlevas, om priset var att hela staten gick under? Striden om var gränsen går för presidentens makt i kristid har pågått sedan dess, och du kan läsa mer om ämbetets befogenheter i vår guide om presidentens roll.
Emancipationsproklamationen – beslutet som ändrade krigets mening
När kriget började var Lincolns officiellt uttalade mål att rädda unionen, inte att avskaffa slaveriet. Han var personligen övertygad om att slaveriet var fel, men han var också bunden av politiska realiteter: fyra slavstater – bland dem Kentucky och Maryland – hade stannat i unionen, och om de bytte sida kunde kriget vara förlorat. Under 1862 mognade ändå beslutet. Slaveriet var söderns ekonomiska ryggrad, och varje förrymd slav som nådde unionens linjer försvagade fienden. Att göra slaveriets avskaffande till ett krigsmål skulle dessutom göra det politiskt omöjligt för Storbritannien och Frankrike att erkänna konfederationen.
Lincoln skrev proklamationen i hemlighet och lade fram den för sin regering sommaren 1862. Utrikesminister Seward gav honom ett avgörande råd: vänta med offentliggörandet tills unionen vunnit en seger på slagfältet, annars skulle beslutet se ut som ett desperat nödrop från en förlorande sida. Lincoln lade dokumentet i byrålådan och väntade. Segern kom vid Antietam i september 1862, krigets blodigaste enskilda dag. Fem dagar senare offentliggjorde han den preliminära proklamationen, och den 1 januari 1863 trädde emancipationsproklamationen (Emancipation Proclamation) i kraft.
Vad proklamationen gjorde – och inte gjorde
Proklamationen är ofta missförstådd, så det är värt att vara noggrann. Den förklarade alla slavar i de områden som var i uppror mot USA för fria. Den gällde alltså inte i de slavstater som stannat i unionen, och den kunde förstås inte verkställas i områden som konfederationen kontrollerade. Lincoln utfärdade den som överbefälhavare, med krigets nödvändighet som rättslig grund. Men dess verkan var enorm:
- Varje framryckning av unionens arméer blev från och med nu också en befrielsemarsch – där armén drog fram upphörde slaveriet i praktiken.
- Kriget fick ett uttalat moraliskt mål utöver att bevara unionen, vilket i praktiken stängde dörren för europeiskt erkännande av södern.
- Svarta män fick rätt att bära vapen för unionen, vilket förändrade både kriget och synen på medborgarskap.
De svarta soldaterna
Före krigets slut hade omkring 180 000 svarta soldater tjänstgjort i unionsarmén, många av dem förrymda eller befriade slavar. De stred i segregerade förband, fick länge lägre lön än vita soldater och riskerade avrättning eller förslavning om de togs till fånga av södern. Lincoln lyfte själv fram deras insats som avgörande för krigets utgång, och deras tjänstgöring blev ett av de starkaste argumenten i debatten om svarta amerikaners medborgarskap efter kriget.
Gettysburgtalet – 272 ord som definierade USA
I början av juli 1863 vände kriget. Vid Gettysburg i Pennsylvania slogs general Lees invasion av norr tillbaka i ett tredagarsslag med tiotusentals döda och sårade, och dagen därpå föll fästningsstaden Vicksburg i väster, vilket gav unionen kontroll över Mississippifloden.
Den 19 november 1863 invigdes en krigskyrkogård vid Gettysburg. Huvudtalaren, en berömd retoriker, talade i två timmar. Sedan reste sig Lincoln och talade i drygt två minuter. Gettysburgtalet (Gettysburg Address) är omkring 272 ord långt och räknas idag som ett av historiens främsta tal. Lincoln nämnde varken slaget, fienden eller någon general. I stället omtolkade han hela kriget: nationen var född ur satsen att alla människor är skapade jämlika, kriget var ett prov på om en sådan nation kunde bestå, och de levandes uppgift var att fullborda de stupades verk – så att “folkets styre, genom folket, för folket” (“government of the people, by the people, for the people”) inte skulle förgås från jorden. På två minuter band han samman självständighetsförklaringens jämlikhetslöfte med unionens sak, och gav ett utmattat land ett skäl att fortsätta.
Omvalet 1864 – valet som kunde ha ändrat allt
Att USA överhuvudtaget höll ett presidentval mitt under ett inbördeskrig är anmärkningsvärt – inget annat land hade gjort något liknande. Lincoln övervägde aldrig att ställa in det. Om folket inte kunde välja sina ledare ens i krig, resonerade han, hade rebellerna redan vunnit i sak.
Sommaren 1864 såg han ändå ut att förlora. Kriget hade fastnat i blodiga utnötningsstrider, kritiken mot förlustsiffrorna växte och inom det egna partiet fanns de som ville byta kandidat. Demokraterna nominerade den avsatte generalen McClellan, och delar av partiet krävde förhandlingsfred – vilket i praktiken skulle ha lämnat slaveriet orört. Lincoln skrev i augusti ett förseglat memorandum där han konstaterade att han sannolikt inte skulle bli omvald och att hans plikt då var att försöka rädda unionen före maktskiftet.
Så vände läget. I september föll Atlanta för general Shermans armé, och segern förändrade stämningen i norr över en natt. Lincoln ställde upp under beteckningen Nationella unionspartiet, en tillfällig allians mellan republikaner och krigsvänliga demokrater, och som ny vicepresidentkandidat valdes den demokratiske sydstatslojalisten Andrew Johnson från Tennessee – ett beslut som skulle få stora följder. I november vann Lincoln stort, med 212 elektorsröster mot McClellans 21, och en klar majoritet av soldaternas röster gick till presidenten som skickat dem i strid.
Trettonde tillägget – slaveriets definitiva slut
Emancipationsproklamationen var en krigsåtgärd, och Lincoln visste att den kunde ifrågasättas i domstol när kriget var slut. Det enda vattentäta sättet att avskaffa slaveriet var att skriva in förbudet i konstitutionen, den amerikanska grundlagen. Senaten hade redan godkänt ett sådant tillägg, men i representanthuset hade det fallit.
Efter valsegern 1864 satte Lincoln hela sin politiska tyngd bakom ett nytt försök. Han och hans medarbetare övertalade, köpslog och utlovade tjänster till tveksamma ledamöter i en kampanj som var allt annat än högtidlig – men den fungerade. Den 31 januari 1865 röstade representanthuset ja med knapp marginal, under jubel i kammaren. Det trettonde tillägget förbjuder slaveri och ofrivilligt tvångsarbete i hela USA, och det ratificerades av delstaterna i december 1865, månader efter Lincolns död. Han hann alltså se tillägget antas av kongressen, men inte se det bli lag.
“With malice toward none” – det andra installationstalet
Den 4 mars 1865 svors Lincoln in för sin andra mandatperiod. Kriget var i praktiken avgjort, och många väntade sig ett segertal. De fick något helt annat. I ett kort tal, präglat av bibliska tongångar, beskrev Lincoln kriget som ett straff som drabbat hela nationen – nord och syd – för slaveriets synd, som båda sidor bar skuld till. Och han pekade framåt, mot försoning i stället för hämnd: “Utan illvilja mot någon, med barmhärtighet mot alla” (“With malice toward none, with charity for all”) skulle amerikanerna förbinda nationens sår och söka en rättvis och varaktig fred.
Talet visar hur Lincoln tänkte sig återuppbyggnaden: sydstaterna skulle tillbaka in i unionen snabbt och utan förnedring, samtidigt som slaveriet var borta för alltid. Han hade redan under kriget skisserat en mild linje, där en sydstat kunde återupptas när en tiondel av väljarna svurit trohet till unionen och accepterat slaveriets avskaffande. Radikala republikaner i kongressen ville gå betydligt hårdare fram, och striden om återuppbyggnadens villkor var i full gång när kriget tog slut.
I sitt sista offentliga tal, den 11 april 1865, gick Lincoln ett steg längre än någonsin tidigare och uttalade offentligt sitt stöd för rösträtt åt åtminstone en del svarta män – de bildade och de som stridit för unionen. I publiken stod John Wilkes Booth, som enligt ett vittne rasande svor att detta skulle bli Lincolns sista tal. Tre dagar senare höll Booth sitt ord. Hur Lincolns återuppbyggnad hade sett ut i praktiken får vi därför aldrig veta.
| År | Viktiga händelser under Lincolns presidenttid |
|---|---|
| 1861 | Sju stater har lämnat unionen vid tillträdet. Fort Sumter beskjuts i april och kriget börjar. Habeas corpus upphävs i utpekade områden. |
| 1862 | Blodiga slag utan avgörande. Homestead Act ger nybyggare gratis jord. Segern vid Antietam öppnar för den preliminära emancipationsproklamationen. |
| 1863 | Emancipationsproklamationen träder i kraft 1 januari. Unionen segrar vid Gettysburg och Vicksburg i juli. Gettysburgtalet hålls i november. |
| 1864 | Grant får överbefälet. Atlanta faller i september. Lincoln omväljs i november med bred marginal mot McClellan. |
| 1865 | Kongressen antar trettonde tillägget i januari. Andra installationstalet i mars. Lee kapitulerar 9 april. Lincoln mördas 14–15 april. |
Presidenten bakom kriget: reformer och personliga förluster
Det är lätt att glömma att Lincoln också ledde ett land som levde vidare bakom fronterna. Under hans tid genomfördes reformer som formade USA i över ett sekel. Homestead Act från 1862 gav i princip vem som helst rätt till mark i väster om den brukades i fem år. Samma år beslutades om en transkontinental järnväg och om statlig mark till delstatsuniversitet, grunden för många av dagens stora amerikanska lärosäten. Ett nationellt banksystem och en gemensam pappersvaluta infördes för att finansiera kriget. Lincoln gjorde också den amerikanska tacksägelsedagen (Thanksgiving) till en fast nationell högtid.
Privat var åren i Vita huset mörka. Sonen Willie, elva år gammal, dog i tyfoidfeber 1862, en förlust som föräldrarna aldrig hämtade sig från. Mary Lincoln, som redan förlorat ett barn, drabbades av djup sorg och fick med tiden allt sköra nerver; hennes familj i Kentucky stred dessutom på söderns sida. Lincoln själv bar på det som samtiden kallade melankoli och som idag sannolikt skulle beskrivas som återkommande depression. Hans motmedel var arbete och humor – anekdoterna och de torra skämten var lika kända bland medarbetarna som hans sömnlösa nätter i telegrafrummet, där han väntade på rapporter från fronten.
Han var också en påfallande tillgänglig president med dagens mått. Vanliga medborgare kunde köa utanför hans arbetsrum för att be om tjänster, benådningar eller arbete, och Lincoln kallade mottagningarna sina “opinionsbad” – ett sätt att känna av vad folket tänkte. Han besökte regelbundet arméns läger och sjukhus, och soldaterna, som röstade fram honom med bred marginal 1864, kallade honom “Father Abraham”. Samtidigt slet åren honom hårt. Fotografier från 1860 och 1865 ser ut att visa två olika män: ansiktet fårades, ögonen sjönk in, och besökare beskrev en man som åldrats decennier på fyra år.
Mordet på Ford’s Theatre
Den 9 april 1865 kapitulerade general Lee vid Appomattox, och kriget var i praktiken över. Fem dagar senare, på långfredagen den 14 april, gick Lincoln och hans hustru på teatern Ford’s Theatre i Washington för att se komedin “Our American Cousin”. Strax efter klockan tio på kvällen tog sig skådespelaren John Wilkes Booth in i presidentlogen och sköt Lincoln i bakhuvudet på nära håll, hoppade ner på scenen och flydde.
Booth var en känd skådespelare och fanatisk sydstatssympatisör som såg Lincoln som en tyrann. Attentatet var del av en större komplott: samma kväll knivskars utrikesminister William Seward svårt i sitt hem, medan attentatet mot vicepresident Johnson aldrig genomfördes. Den medvetslöse Lincoln bars till ett gästhus tvärs över gatan, där han dog följande morgon, den 15 april 1865, utan att ha återfått medvetandet. Han blev den förste amerikanske president som mördats.
Sorgen i norr var enorm. Miljoner människor kantade järnvägen när begravningståget under nästan två veckor förde kistan från Washington hem till Springfield, Illinois, längs i stort sett samma väg Lincoln rest fyra år tidigare. Booth spårades upp och sköts till döds efter tolv dagar på flykt, och flera medkonspiratörer dömdes och avrättades. Presidentposten gick till Andrew Johnson – en händelse som fick avgörande betydelse, eftersom Johnson kom att motarbeta stora delar av det återuppbyggnadsarbete som Lincolns parti ville genomföra i södern.
Eftermäle: hur bedöms Abraham Lincoln idag?
När historiker rangordnar USA:s presidenter hamnar Lincoln nästan alltid först, i konkurrens med George Washington och Franklin D. Roosevelt. Skälen brukar vara tre. Han räddade unionen i det enda krig som på allvar hotat USA:s existens. Han avskaffade slaveriet, genom emancipationsproklamationen och sedan trettonde tillägget. Och han formulerade – i Gettysburgtalet och de två installationstalen – en idé om vad USA är, som landet fortfarande mäter sig mot.
Historiker lyfter också ofta fram hans politiska hantverk. Lincoln satte ihop en regering av sina egna rivaler om presidentposten, män som ansåg sig förmer än honom, och fick dem att arbeta tillsammans. Han hade en ovanlig förmåga att vänta ut rätt ögonblick, att låta motståndare underskatta honom och att förklara svåra beslut på ett språk vanliga människor förstod. Många forskare pekar dessutom på hans förmåga att utvecklas: mannen som 1861 bara ville hindra slaveriets spridning var 1865 den som drev igenom dess totala avskaffande och öppet talade om rösträtt för svarta. Få politiker har förflyttat sig så långt under så kort tid, under ett så hårt yttre tryck.
Bilden är samtidigt inte okritisk, och forskningen har nyanserat helgonglorian. De vanligaste invändningarna gäller några tydliga punkter:
- Inskränkningarna av medborgerliga friheter under kriget, framför allt upphävandet av habeas corpus och frihetsberövanden utan rättegång, ses av många som farliga prejudikat.
- Lincolns syn på rasfrågan var länge präglad av sin tid: han motsatte sig slaveriet men stödde under många år tanken att frigivna svarta frivilligt skulle utvandra och kolonisera områden utanför USA, en idé han först sent övergav.
- Emancipationen beskrivs ibland som mer taktisk än moralisk, även om de flesta historiker menar att krigsnytta och övertygelse gick hand i hand.
- Hans indianpolitik, bland annat hanteringen av upproret bland dakota i Minnesota 1862, där 38 män avrättades efter summariska rättegångar sedan Lincoln benådat merparten av de dödsdömda, har fått ökad kritisk uppmärksamhet.
Ändå är det slående hur brett Lincoln beundras över politiska gränser. Både Republikanerna, som gärna påminner om att han var partiets förste president, och Demokraterna gör anspråk på hans arv, och medborgarrättsrörelsen har återkommande knutit an till honom – Martin Luther Kings berömda tal 1963 hölls på trappan till Lincolnmonumentet, hundra år efter emancipationsproklamationen. Hans ansikte finns på encentsmyntet och femdollarsedeln och i Mount Rushmore. I den långa berättelsen om USA:s politiska historia är Lincoln den gestalt de flesta andra mäts mot, och frågan om vad som hade hänt om han fått leva – hur återuppbyggnaden av södern hade sett ut under hans ledning i stället för under inbördeskrigets bittra efterspel – är en av amerikansk historias mest diskuterade.
Vanliga frågor om Abraham Lincoln
Varför är Abraham Lincoln så berömd?
Lincoln ledde USA genom inbördeskriget och hindrade landet från att falla sönder i två delar. Han avskaffade slaveriet genom emancipationsproklamationen och trettonde tillägget, och han höll några av historiens mest citerade tal. Kombinationen av resan från stockstuga till president och mordet vid segerns tröskel gör honom dessutom till en nästan mytisk gestalt.
Avskaffade Lincoln slaveriet?
Ja, i två steg. Emancipationsproklamationen 1863 förklarade slavarna i upprorsområdena fria, men den byggde på hans krigsbefogenheter och omfattade inte hela landet. Det definitiva avskaffandet kom med trettonde tillägget till konstitutionen, som Lincoln drev genom kongressen i januari 1865 och som ratificerades i december samma år, efter hans död.
Vem mördade Abraham Lincoln och varför?
Skådespelaren John Wilkes Booth sköt Lincoln på Ford’s Theatre i Washington den 14 april 1865, och presidenten dog morgonen därpå. Booth var en övertygad sydstatsanhängare som ville hämnas söderns nederlag och hindra svartas rösträtt. Han sköts till döds av soldater tolv dagar senare.
Vad handlar Gettysburgtalet om?
Talet hölls i november 1863 vid invigningen av en krigskyrkogård efter slaget vid Gettysburg. På omkring 272 ord förklarade Lincoln att kriget var ett prov på om en nation grundad på alla människors jämlikhet kunde bestå, och att de levande måste fullborda de stupades verk så att “folkets styre, genom folket, för folket” inte går under.
Vilket parti tillhörde Lincoln?
Lincoln var republikan och blev 1860 det då nybildade Republikanska partiets förste president. Tidigare i karriären tillhörde han whigpartiet. Vid omvalet 1864 ställde han upp för Nationella unionspartiet, en tillfällig valallians mellan republikaner och krigsvänliga demokrater.
Hur lång var Abraham Lincoln?
Lincoln var omkring 193 centimeter lång och är därmed den längste president USA har haft. Med sin höga hatt av modellen “stovepipe” tornade han upp sig ytterligare, och den gängliga gestalten blev tidigt en del av hans offentliga bild – karikatyrtecknarnas favorit och lätt att känna igen på långt håll.
Källor
Den här sidan bygger på etablerade historiska källor om Abraham Lincoln och hans presidenttid:
- The White House – officiell biografi över Abraham Lincoln. whitehouse.gov
- Miller Center vid University of Virginia – forskningsbaserade genomgångar av Lincolns presidentskap och tal. millercenter.org
- Library of Congress – Lincolns samlade papper, brev och taltexter. loc.gov
- National Archives – originaldokument som emancipationsproklamationen och trettonde tillägget. archives.gov
- Abraham Lincoln Presidential Library and Museum – samlingar och material om Lincolns liv i Illinois. presidentlincoln.illinois.gov
- Encyclopaedia Britannica – biografiska översiktsartiklar. britannica.com